Samverkan mellan nationer över gränser är något gott. Det skapar förståelse, fredlig utveckling och ökad affärsverksamhet. Därför är EU något i grunden bra. En välgörande effekt av det senaste världskriget. Den naturliga arvtagaren till EEC och EFTA. Men…
Problemet är att unionen vuxit fram för snabbt. Redan från början blev den en p-plats för politiker av andrasorteringen. Dom av prima kvalitet, A-laget, skötte nationernas viktiga politiska liv. B-laget måste därför flytta till Bryssel och därifrån försöka sätta sig i respekt. Detta har skett genom att man först byggt en jätteadministration med en kolossal budget. Och sedan har man strävat efter att snabbt bygga en jätteunion med övernationella mål, dvs EU. Allt har skett i stor hast (relativt sett) och under tryck från multinationella företag och lobbyister. Det bestämmande A-laget har samtyckt. Därefter har B-laget sett till att öka medlemskretsen så att snart nästan alla Europas nationer är med. A-laget har gett det godkännande som krävs, ibland motvilligt då man insett att många nyanlända medlemmar har problem med såväl demokrati som korruption. Sedan har B-laget för säkerhets skulle låtit bygga två parlamentspalats, ett i Bryssel och ett i Strasbourg. Tanken har varit att skapa en låtsasbild av EU-demokrati, trots att det inte är parlamentet som bestämmer slutligt. Och A-laget har än en gång skrivit under. B-laget har slutligen – med samtycke från nationernas ledningar – skapat en gemensam valuta. Detta har som alla vet inte gått så bra. I dagarna talar man om ännu en kris för euron pga en folkligt proteststorm i Italien.
Under EU:s resa har å andra sidan en hel del gott uträttats. Genom EU-stöd till sydeuropas bönder och infrastruktur har (framför allt den tyska) industrin vuxit sig stark. Viktigt är också att en juridisk samverkan satts på plats mellan EU:s medlemsnationer. Enligt min åsikt har flertalet av EU:s rättsliga direktivvarit av godo och tvingat de nationella parlamenten till att ändra den egna lagstiftningen för att skapa ungefärlig rättsenhetlighet inom unionen (baksidan är klåfingriga detaljbestämmelser). Reglering genom sådana direktiv är något bra. Medaljens baksida är de alltfler rättsliga förordningarsom B-laget drivit igenom med support från sina nationella A-lagschefer. En förordning får det man kallar direkt effekt. Den gäller som lagstiftning i varje medlemsnation. Detta låter kanske effektivt och bra. Men det ger utrymme för de federala (överstatliga) drömmer som är B-lagets drivkraft. Förordningen formas nämligen inte som en svensk lag, enligt det språk och mönster vi är vana vid. Nej, här släppts B-lagsbyråkratin loss. Och då blir det många ord, massor av paragrafer (artiklar på EU-språk) och nya begrepp som alltså direkt (utan ändring) måste skrivas in i vår lagbok och tillämpas av våra domstolar.
Jag skriver detta i en tid då B-laget med stöd från sina nationella bossar lyckats sätta en sådan förordning, GDPR, i kraft. Vi hade förr en svensk personuppgiftslag, PUL, med några dussin paragrafer på pregnant juristsvenska. Nu har vi en EU-förordning på 80 sidor (!), fullproppad med B-lagsjuristernas brysselkokta regler och formuleringar. En hyfsad tränad svensk normaljurist kan knappast förstå texten till GDPR. Jag anser att B-laget nu nått vägs ände i sin juridiska regleringsiver. Varför i hela friden har man inte valt en lösning genom direktiv? I så fall hade svenska jurister snabbt kunna lägga till ett antal paragrafer till PUL (och kanske ta bort några). Och Sverige hade fått en hanterlig lösning på en viktig fråga. Snabbare, tydligare och billigare. Och framför allt en lösning som funkar för småföretag och liknande aktörer som är mindre hot i sammanhanget (och som lobbyisterna för övrigt struntar i).
Vi kan nu själva bedöma det sist sagda, med våra mejlboxar och brevlådor fulla med GDPR-meddelanden. GDPR har i ett europaperspektiv kostat många, många miljarder kronor. Bortkastade pengar, i stort sett, som jag ser det. En förklaring är B-lagets nonchalanta strävan efter överstatlighet. En annan är att A-laget står för kostnaderna genom uttag av skatt från den egna nationens medborgare. B-laget har nämligen inga egna pengar, utan måste salta sina äskanden för att driva sina högkostnadsprojekt.
Jag menar att GDPR blixbelyser dilemmat med EU som snabbygge. I sin hybris framstår B-laget i Bryssel (med sin stora administration och sitt parlament) som en europeisk gökunge. B-lagets agenda är federal och vettlöst expansiv. Man har snart blivit av med den främsta kritikern, Storbritannien. Men det tycks som EU inget lärt av alla kriser. Man vill utvidga EU-huset, ”ju större desto bättre” tycks devisen vara. Nu ska budgethålet efter engelsmännen fyllas genom insatser av bla svenska skattebetalare. Haussade framtidsvisioner om en samordnad invandringspolitik i Europa riskerar nu att stranda på ovilja från Polen, Ungern mfl, dvs nationer som B-laget lockat in i sitt stora hastbygge genom löften om rundhänta EU-bidrag.
Jag har redan sagt att tanken om europeisk samverkan rörande handel, juridik och ekonomi är något mycket gott. Men det Europas folk fått är i stället en hydra, som varken löser viktiga problem eller skapar fridfulla samtal, utan parasiterar på medlemsnationernas bekostnad. En ineffektiv pratmaskin med en överdimensionerad beslutsapparat som kostar miljardtals euros. Jag har svårt att se hur Europa ska kunna hänga med i konkurrensen med världens andra nationer med en sådan – planekonomi-liknande – union som ballast.
Mycket talar för att ett nytt ”EU light” måste skapas (eventuellt vid sidan om en federal eurogrupp). Bort med parlamentet! Skär ned administrationen! Slopa federalismen! Jaga bort den svåra korruptionen! Slopa nationell reglering genom EU-förordningar! Öka i stället takten med samordning via direktiv som implementeras i svensk lag genom vår egen riksdag! Och bjud slutligen England – parlamentarismens vagga och demokratins väktare under de senaste storkrigen – tillbaks till gemenskapen! Om de nationella parlamenten återfår muskler (och pengar) som man överlämnat till B-laget i Bryssel ges Europa en rimligare chans att blomstra. Framtida konflikter och kriser är svåra att undvika. Men nu är EU en muskelfattig riddare med en sorglig skepnad. B-laget är en verklig krisfaktor. Utan eget ansvar.
Demokrati byggs sakta, med eftertanke och tålamod. Ett nytt Europa skapas inte ovanifrån, utan nedifrån. Det är de olika nationernas folk som ska bestämma färdriktning och takt. Lyssna på folket och lita inte på B-laget!
Torsten Sandström
2018-06-07
