Nästan alla människor spelar
en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar
ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som
präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska
ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns
det gott om. Någon spelar smart. En
annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker
ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge
på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga
kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en
person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av
självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i
bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara
så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden
är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka
och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten
är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det
försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är
instuderad.

Hursomhelst är det inte den
lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska
medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av
Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk
i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och
biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer
nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt
att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas
med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår
därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha
denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked
som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i
svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen.
Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller
mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den
frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda
behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns
auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt
som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar
vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor,
som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur
teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket
av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat,
teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den
påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar
sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson.
Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller
vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis
att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös
allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt
grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens
sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det
gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer.
Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en
superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens
rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser
för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna
i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och
Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen.
Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en
kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och
journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på
axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej,
men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk
bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver
sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för
bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet
godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den
disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta
markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför
ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i
professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som
grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den
egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som
inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och
villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss
motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31