Med anledning av att Sölvesborgs kommun förklarat att man vill slippa den beryktade menskonsten har chefen för moderna muséet i Stockholm ryckt ut med pekpinnen i DN i högsta hugg.  Hon menar att nya konstnärer sedan gammalt ifrågasatts och tar Claude Monet som exempel på en som drabbats av motstånd i slutet av 1800-talet. Hon anser att man i stället ska lyssna till konstexpertisen, dvs den elit som hon själv tillhör. 

Visst har hon en poäng om konvenansens motstånd mot nya uttrycksformer. Förnyelse är något svårt. Svenska Akademin är ett bra exempel på en inskränkt litteratursyn. Dvs en smakdomare som missat en långa rad stora nya författare. De stora pionjärerna, som exv Strindberg och Proust, har nämligen Akademin konsekvent missat. Därför visar exemplet med Akademin att det ofta kan gå fel även om så kallade experter bestämmer vad som är god kultur. Det är nämligen mycket svårt att förutse vad som är nytt och gott. Experter bygger normalt sina beslut på egna förflutna värdeideal.  

Vattendelaren inom konstens värld är –  som jag ser det – ordens och bildernas komplexitet och hur väl nya uttrycksformer lyckas fånga en föränderlig verklighet omkring oss. Många bildkonstnärer har under årtusenden provat nya grepp, även om de flesta kört i gamla hjulspår. Bara ett fåtal revolutionärer lyckas vinna gehör. Och framgång inträffar normalt först med en avsevärd tidsfördröjning och inte efter ett tidigt klartecken från en statsanställd så kallad konstexpert. 

Monet och Picasso är bra exempel på förnyare som mött initialt motstånd. Efter lång skolning och egna komplicerade experiment har de båda med tiden övertygat omgivningen om att deras nya former och färger kan skapa genuin sensation. Men att jämföra dessa giganter med 2000-talets flod av svenska högskolekonstnärer är fel. Nutidens konstskolor bygger inte i huvudsak på intensiv träning i färg och form. Bilderna intar nämligen en andrahandsposition. Inte heller vilar de på talang. Nu gäller nämligen tesen att alla som vill skapa något också måste lyckas. Resultatet har blivit en konst som inte baseras på unika och komplexa bilder utan på ord och åsikter. Vilket industritillverkat föremål som helst kan ställas ut med en förklaring att det uttrycker ett mänskligt eller samhälleligt problem. På så vis kan mensblod, klädesplagg eller tomma pilsnerflaskor hängande i snören förklaras som konstverk. Den som inte har förmågan att rita, måla eller skulptera kan på så sätt ändå påstå sig vara konstnär. Det sker genom att presentera bilder, foton, videos samt inte minst prylar av alla de slag som upphovsmannen kommit över. Ting som han eller hon vill ställa ut med tillsammans med några allvarliga ord som förklaring.

För mig är det okej fatt var och en fritt väljer sitt yrkesliv och sina uttryck, med hopp om dräglig försörjning via personer som frivilligt önskar betala. Men man kan inte välja att bli en erkänd mästare. Bildkonsten ska inte främst vara en plattform för självförverkligande och demokrati. Den är en arena för träning, tekniskt hantverk och sökande efter nya uttryck i en kravfull samverkan mellan det komplexa och det förenklade. Däremot är bildkonst inte en upprepad presentation av fabrikstillverkade ting tillsammans med förklarande ord i högtravande anda. I det senare fallet rör det sig nämligen om åsiktsproduktion. Inte framställning av unika bilder som är sköna, upproriska eller geniala. 

Varken framställning eller bedömning av konst är någon vetenskap, utan en individuell ut- och upplevelse för skaparen respektive betraktaren. Den nya barfotakonsten blir alltså inte erkänd som modern och god bara för att den är dagsfärsk eller genom att en eller flera experter säger hurra. Inte heller bara för att auktionsfirmorna klistrar prislappar med många siffror på målningar eller skulpturer. Stor konst är den som griper kloka och engagerade människor. Alltså något som de betraktar som svårt att själv åstadkomma. Stor konst kan var skön eller provokativ. Men det rör sig inte främst om ord eller åsikter som fogats till hopsamlade ting eller enkla bilder.

Under antiken och ett par tusen därefter representerade bildkonsten mecenaternas ofta krävande beställningar. 1800-talet medförde som framgått en revolution, i och med att konstnärens individuella syn på färg och form –  samt framför allt val av innehåll (tema) –  blev ett medel för att fånga betraktaren. Artisten skapade genuint egna bilder. Gemensamt för nutidens så kallade konst är däremot en strävan efter identitetspolitik. Om du vill kan du kan själv skapa! Dagens förvridna ideologi bejakar den som vill vara konstnär utan att visa talang och skicklighet i hanteringen av former eller färger. Utvecklingen avspeglar alltså ett allmänt samhällsmönster om kravlöshet. En form av värdenihilism inom den nutida konsten.  

Jag vet inte vilken typ av konst som ledningen för Sölvesborgs kommun önskar ställa ut. Det verkar som politikerna där föredrar traditionella och nationella kulturmönster. Men jag tycker att deras politiska val förefaller bättre än de som stöds av tyckandet hos en statlig konstexpert i Stockholm. Hursomhelst hedrar det Sölvesborgarna att de vågar gå emot den nya tidens enkla utställningar och installationer av bilder som försetts med politiskt korrekta ordförklaringar. 

Torsten Sandström

2019-09-30    

Så här ser rubriken ut för DN:s chefredaktör Wolodarskis krönika idag. Vem vet vad Trump och Åkesson anser om GretaT? Trump ironiserade på ett ”faderligt” vis om Greta T i FN häromdagen. Jag tror ingen av de två hyser agg till henne, utan betraktar henne som det barn hon är. Ett barn som upprepar ord som andra sagt och lärt henne.

Men det som sticker ut i krönikan ovan är Wolodarskis ovilja att förstå det nästan alla kritiker av fenomenet Greta T säger och skriver. Nämligen att hennes framgång till närmast hundra procent bort på mediernas lansering av barnflickan som en symbol för journalisternas egna politiska ställningstaganden i klimatfrågan. Det är medierna som marknadsfört henne på ett otroligt effektivt sätt. Och på den svenska scenen är DN nog den främsta reklammakaren. En slug aktör bakom scenen, som själv inte inser vad man håller på med! Fan tro´t.

Världens medier har ett ansvar för att reda ut fakta. De ska inte plädera. Jag har förstått, via e-post med Heidi Avellan på Sydsvenskan, att hennes tidning (kanske också bonnierkoncernen?) valt det hon kallar en ”försiktighetslinje”. Jag tolkar henne som att ett worst case-scenario gäller i spalterna beträffande klimatförändringarnas orsaker. Hennes uttalande är intressant. Det tyder på att medierna är medvetna om att det finns alternativa orsaker till uppvärmningen. Men det talar inte medierna om för läsarna! Man mörkar sin ståndpunkt! I stället propagerar mediehusen med Greta T som reklampelare.

Låt oss diskutera miljöfrågan öppet. För och mot. Utan hysteriska övertoner. Min inställning är i korthet.

1. Ökad uppvärmning? Ja.

2. Ökad CO2-halt? Antagligen.

3. Samband mellan ökad värme och CO2? Möjligtvis, men vetenskapen är oense. Det finns ev förklaringar i kosmos (cykler i solens strålning).

C-partiets stämma (alltså det gamla bondeförbundets) har beslutat att verka för ett förbud mot omskärelse av pojkar. Så här säger partiets gruppledare Anders Jonsson, läkare, givetvis med rötterna i ett lantbruk: ”Man måste betona att debatten handlade över huvud taget inte om religion, utan man valde barnrättsperspektivet och integritetsperspektivet”.

För den som vill förstå svensk identitetspolitik är uttalandet verkligen klargörande. I vårt land betar nämligen många heliga kor. Låt mig kort bara nämna tre. Läkarförbundet (en mäktig fackförening, ledd av byråkrater i karriären, och delvis ansvarig för landets vårdelände) menar att manlig omskärelse strider mot läkaretiken. Det är alltså en integritetsfråga för läkare och kanske även barn. Partiets ledning menar att det rör sig om religionsfrihet. Ett oskadligt ingrepp måste kunna tålas enligt judisk och islamitisk tro. Och slutligen har vi frågan om barnens rätt – det svenska samhällets stora kelgris. Ett barn ska inte utsättas för något alls som föräldrar och vuxna önskar, oavsett om åtgärden är oskadlig.

Alla inser att det måste bli ont om bete i centerns Sverige med så många heliga kor i hagen. Det liberala C-partiet löper alltså än en gång fullständigt amok (läsaren har väl inte glömt Annie Lööfs plädering för månggifte för några år sedan). I stället för att sätta ned foten på fast grund och säga att det faktisk först och främst rör religionsfrihet – punkt slut – släpper C-partiet kossorna lösa på betesvallen. På så vis kan flummiga tankar om integritet och barnens rätt styra partiets tankar och beslut. Jag är varken motståndare till omtanke om integritet eller barn. Men via dessa tänjbara och subjektiva dogmer kan vilken fråga som helst hamna var som helst. Det är sådan logik som predikas i Absurdistan. Landet där bondepolitik och socialism går hand i hand. Med förödande resultat.

Skolverket föreslår nu att kursplanerna för ämnet historia i grundskolan ska börja med 1700-talet. Med all rätt är medierna mycket kritiska. Eleverna ska alltså inte lära sig existensen av de första stora jordbrukskulturerna i mellanöstern. Inte eller om stapplande försök till demokrati i Athen. Eller hur romarna erövrade den då kända världen.

Ändå slår det inträffade mig hur avtrubbad jag blivit för nya grepp från politiker och offentligt anställda byråkrater. I stort sett var dag hör vi talas om de mest besynnerliga idéer från stat och kommun. Den gemensamma nämnaren är en tilltagande offentlig styrning av människornas liv. Mer politik och mindre plats för civilt förnuft. Nu ska en mångårig historisk tradition gå i graven och lämna unga elever i okunskap. Och det sker genom en myndighet som kallar sig Skolverket!

I mina ögon har vi alltför många politiserande byråkrater på väg i karriären. De vill inte uppfostra oss till kritiska och uppkäftiga medborgare. Deras främsta önskan är att vi ska lära oss vänsterns inskränkta idésystem. För dem är feminism, klimathets, identitetstänk mm viktigare är demokratins rötter i Grekland. Demokrati är för dem bara ett vackert ord som arbetarrörelsen uppfunnit.

Frans Kafka har redan skildrat detta samhälle. Jag kallar det Absurdistan. Där är makthavarna ansvariga för en eskalerande dressyr av folket i oförnuftets riktning. Det är en typ av inskränkt samhälle som upplysningens män och kvinnor bekämpade.

En tung lista av universitetsanställda har i Greta T:s anda skrivit på DN-debatt. Det mest märkliga är konstigt nog inte själva uppmaningen till kunskapsstrejk. Det besynnerliga är att nästan ingen av de akademiska undertecknarna själva forskat om klimat eller skeenden i kosmos. Nästan alla ärsamhällsvetare. 

DN slår upp det hela i sin kampanj för att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Jag menar att en högre temp är tydlig. Men själva orsaken är mycket mer komplicerad. Enligt flera väl renommerade forskare kan det röra sig om naturliga skiftningar i jordens relation till solen. Jag vet inte vad jag ska tro. Men inte lyssnar jag blint på FN:s andrahandssortering av forskare i ICPP, se http://www.klimatupplysningen.se/allt-du-behover-veta-om-klimathotet/. Flertalet tillfrågade i först hand att delta i ICPP har nämligen  avstått. Panelen består därför av B-laget. Kanske av dem som liksom Greta T är mest politiskt aktiva. 

Det vi behöver just nu är inte flera lekmän som gör kategoriska uttalanden. Sanningen om klimatet är svår att utreda. Därför bör alla visa tålamod och försiktighet. För mig är det svårt att tro att det gigantiska hav av gaser ovanför oss i skyn sedan några decennier har startat en process för att smälta isar och dränka eller döda oss. Växlingar mellan värme och kyla har för övrigt skett tidigare under historiens lopp.

Det som oroar mig mest är att det idag är svårt att skilja mellan personer som säger sanningar och de som driver politik. Att FN har en egen politisk världsagenda  är något som få talar om. Vi tror ju att FN bara är heligheten själv. Kanske rör det sig om makt. Och då blir det enklare att förstå varför FN idag agerar som gamla tiders påvar förr gjorde i Rom. Att styra världen blev viktigare än det goda och sanningen. Ändamålet helgade medlen.

Glöm klimathetsen. Jag vill nu se en öppen diskussion. Hårda fakta. Inte bönemöten för klimatet. Först efter hårda fakta ger jag mig.

Som bilden visar har det inledningsvis varit stökigt. Ursäkta röran!

Den svenska staten har mer än 300 myndigheter. Antalet ökar för varje år. Korstågstanken har nämligen ett kraftigt grepp om ledande politiker. När ett problem uppstår så blir ryggmärgsreaktionen: inrätta en myndighet. Tanken är förstås att den nya myndigheten ska fixa problemet. Målbeskrivningarna är storartade – den nya organisationen förklaras fylla ett behov som samhället länge känt. Men hur problemet i praktiken ska lösas förblir i allmänhet dunkelt. Naiva politiker tänker sig att en handfull nya regler och några inspektioner kommer att fixa saken. Alltså äntrar en rad politiker den nya myndighetens styrelse. Och så anställs byråkrater i en hög och prydlig hierarki. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. Politikerna smilar och är nöjda med sin insats.

I vårt märkliga land sker inte fortlöpande någon extern och oberoende utvärdering av myndigheternas resultat. Sånt sysslar storföretagen med. Tro, hopp och myndighet är nämligen det som gäller inom det offentliga. Möjligtvis händer det att myndigheten själv utvärderar resultaten och ibland sker en kontroll av en överordnad myndighets utsända. I så fall får vi ofta se prov på den egendomliga tanken om det goda med ”intern kontroll”. Detta betyder att utvärderingen tar sikte på existensen av detaljerade direktiv och riktlinjer inom myndigheten. Existensen av normer antas egendomligt nog vara samma sak som om allt står rätt till. Sällan kontrolleras resultaten på annat vis än att antalet fattade beslut räknas samman hos den myndighet som satts under lupp. Om någon verklig förändring skett i den problembild som motiverat myndighetens tillkomst mäts däremot inte. Politikerna tröstar sig med att sådana mätningar är svåra att genomföra. Och så får myndigheten fortsätta sitt drönarliv med ökade anslag. Den har nämligen i årets anslagsäskande visat på att nya och viktiga problem tornat upp sig på myndighetens spelplan. Enligt Parkinsons lagar kommer således myndigheterna att ständigt expandera. En bantning eller avveckling innebär ju ett bevis att politikerna tänkt fel, något som är en logisk omöjlighet i vårt land. Här fattas alltid kloka beslut.

Du och jag tvingas med andra ord varje år betala skatt till det jag vill kalla ett stort svenskt myndighetskasino. Höga insatser och ytterst osäkra vinster. Myndigheternas existens är en del i ett politiskt skuggspel. Det sägs att viljan till politiska lösningar måste få kosta pengar, så att tusentals byråkrater kan styra upp problem som ofta är omöjliga att lösa på administrativ väg. Den ledande politiska klassens främste apostel, Olof Palme, har själv pekat ut färdriktningen i sin bok ”Politik är att vilja”. Och viljan finns förmodligen även hos raden av byråkrater, som på så vis kommer att backa upp politikernas drömvärld om att alla samhällsproblem har en administrativ lösning. Politiker och chefer i mängden av korstågsmyndigheter utgör tillsammans en trosviss armé av papperstigrar. När dammet skingras efter att den avancerande armén ryckt fram har inte mycket förändrats. På så vis kommer det svenska myndighetseländet att bidra till att medborgarna beskattas intill skinnet.

Men det är inte denna börda jag är ute efter idag. Jag vill peka på ytterligare ett problem med ett nästan oräkneligt antal olika myndigheter, stora som små. Deras flummiga målbeskrivningar innebär att verksamheterna delvis kommer att överlappa varandra. Följden blir att de kommer att bekriga varandra. Kanske oftare att den ena myndigheten hänvisar till den andra eller försöka lägga krokben för den. Då organisationerna är många till antalet kommer antalet konflikter mellan olika myndigheter att kräva stora insatser och många kostsamma byråkrattimmar.

En sådan korstågsmyndighet är Datainspektionen (DI), L-partiets baby. Genom GDPR, Dataskyddsförordningen, drömmer DI om att skapa en enhetlig och likvärdig nivå inom EU för skyddet av personuppgifter. Tidigare hade vi en kortfattad svensk personuppgiftslag. Nu finns minst tio gånger fler monsterparagrafer i GDPR, som topprider privatpersoner och framför allt företag. Varje dag då du klickar på din dator möter du skräckfiguren GDPR, som har blivit DI:s skötebarn.

DI:s ideologi följer mönstret från Bryssel: tillämpa reglerna slaviskt och strunta i förnuftet. För många år sedan bråkade jag som prefekt på Juridicum i Lund med DI, som förbjöd listor med personnummer som angav en studentkulls tentamensbetyg. Jag förklarade att alla studenter ogillade listor med personnamn och betyg. Men det förstod inte DI. Vi tvingades därför kräva en personlig förklaring från varje student om att en betygslista med personnummer var okej.

Nu ser jag att DI har slagit till mot Skellefteå kommun med storsläggan GDPR. DI vill ha 200 000 kronor i sanktionsavgift för att kommunen i sina skolor installerat sk ansiktsigenkänning via biometriska kameror. Skollagen och skolverket kräver däremot närvaroregistrering. Även ett antal uppmärksammade skolintrång av kriminella talar för en datoriserad rapportering av vilka som tar sig in i skolorna. Skellefteå kommun säger att det går åt 10 lärartjänster bara för att sköta den tid en manuell registrering kräver. Kommunen registrerar digitalt närvaron för en stor majoritet av elever med föräldrars samtycke (den lilla minoriteten hanteras manuellt). Men tro inte DI ger sig. Datainspektionens beslut grundar sig på att frivilligt samtycke inte utgör rättslig grund för att tillåta registrering med ansiktsigenkänning. DI:s förklaring är att eleverna har en beroendeställning till skolan.

Även Skolinspektionens så kallade Barn- och elevombud (BEO) skapar åtskilliga konflikter med landets skolmyndigheter. Genom lagstiftning har nämligen ett särskilt barnaskydd inplanterats i skolornas verksamhet för att hindra att lärare kränker elever. I en aktuell tvist kräver nu BEO hos Högsta domstolen (alltså i tredje instans!) skadestånd av en skola för att en lärare med händerna skjutit åt sidan en elev som vägrat läraren passage. Detta sker inom den svenska skolan, som går på knäna, bland annat på grund av ordningsproblem.

Många myndigheter i den svenska byråkratins djungel lever således egna liv. Det lär oss som sagt redan Parkinsons lagar. Byråkrater arbetar med principer i stora tänjbara regelsystem. Det du och jag ser som förnuft hamnar i bakgrunden. Ty nu ska tjänstemän visa att de kan läsa lagen, så att beslutsfattarna kan befordras. Ju fler verklighetsfrånvända lagregler som Riksdagen och EU skapar desto fler onödiga konflikter. Och ju fler korstågsbyråkrater svenska staten anställer desto sämre fungerar många samhällsviktiga funktioner. Skolan är bara ett exempel. Storebrorssamhällets främsta förespråkare i vårt land är partierna S, V, Mp, L och C. Alltså de partier som styr landet just nu.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

och NewsVoice, https://newsvoice.se

På DN debatt häromdagen skriver Lars Enqvist (S) och Mats Svegfors (M) om att landets dagstidningar måste räddas med mera pengar från staten.

https://dela.dn.se/ZXJzNDJmemJxaGUzMU9pM1VPZzRCTTY4N2hqMTFCWUNCL2JJc1ViSEJyd3JjcW53S1lNdEpzTGo2dEpzZmdQdkx6L3FCUUs1Wms5RmpmZU9aV0hzQkE9PQ

De två partihöjdarna från vänster respektive höger vill rädda egna närstående dagstidningar med pengar som skattebetalarna ska stå för. Många skattebetalare, särskilt yngre, är inte längre intresserade av de stora drakarnas åsiktsförmedling. Man ser dem som politiska vrängare, vilket de också alltmer framstår som. Folket ser alltmer även SR/SVT på samma vis.

Artikeln är ett frontalangrepp på de nya medierna. Jag citerar:

Varför ska vi betala en årsprenumeration på ­lokala dagstidningen och en obligatorisk public service-avgift när Netflix ordinarie månadsavgift är 109 kronor och det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret i text, ljud och levande bild är gratis på Facebook?

Vilken språklig slapphet: varför ska ”vi” betala (dubbelt, tycks de mena). Vi, dvs de två skribenterna, som inte verkar intresserade av sociala medier och ”det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret” som de två ser där. Vilken svag argumentation för ökade skatteutgifter. Då sociala medier är så billiga måste de gamla dagstidningarna får mer pengar, tycks de mena. Vilken röra!

Tanken bakom artikeln är uppenbarligen inte att lägga ned drakarna. Nej, folket, som väljer andra medier, ska över skattsedeln tvingas försörja partiernas fortsatta opinionsbildning via dagspressen. De tvås motivering är att ”dagspressen …i bortåt 180 år (har) utgjort en oumbärlig ryggrad i den levande svenska samhällskroppen”. Om vi ser till den första delen av den tidsperiod de nämner är kanske detta patetiska uttalande riktig – medierna agerade då ofta som en tredje statsmakt.

Men sedan 1970-talet har medierna förvandlats till politiska åsiktsmaskiner. Denna tendens har förstärkts i konkurrensen med nutidens dynamiska och individfokuserade sociala medier. Panik har därför nu uppstått hos gamla samhällsbevarare från S och M. Staten, dvs skattebetalarna, måste enligt de två än mer föda tidningsmedier som själva (delvis) orsakat de problem de nu står inför.

De två makthavarnas citerade ord är ett hån mot folkets frihet att själv välja vilka åsikter de vill ta del av. De två tänker som kända partigängare från sovjettiden. Räddas vad som räddas kan, även via tvångsbetalning. Så gör de tills de förlorar makten.

Så här ser dagens förstasida ut i DN. Tidningen fortsätter alltså lanseringen av sitt eget klimatbarn, som gör journalisternas arbete enkelt.

Därefter fortsätter DN med att presentera Greta T som en stort tänkande politiker med global makt. Nedan följer en bild på artikeln:

Antagligen har Greta varit i någon form av kontakt med Obama. Förmodligen ganska ytligt. Men DN presenterar det hela som ett samtal mellan två stor miljötänkare. Så vill DN att deras egen ”nyhet” ska se ut.

På annan plats i tidningen följer DN kultur upp tidningens dagliga dos av klimathets:
Alltså en skrämd trubadur som förklarar att vi måste ha miljöpanik.

Det finns ett trist mönster bakom de artiklar som landets (till upplagan) största morgontidning visar oss på en och samma dag. Först den massiva propagandan. Därefter att det inte är miljöexperter som kommer till tals. Nej det är politiker, barn och trubadurer, som vittnar. Sammantaget en mycket kraftigt vinklad journalistik. Det är trist att behöva säga att Stalin och andra diktatorer hade varit nöjda över den mediala likriktningen. Propagandan drivs av ett organ som gärna vill se sig som en förespråkare för ”det fria ordet”.

I detta viktiga ämne önskar jag däremot hårda fakta. Alltså siffror och ord utan politiska baktankar om att dressera medborgarnas hjärnor för att vinna val. Jag vill ha substans för och mot.

Kolla därför den länk jag klipper in nedan. Den är en klar motvikt. Ett försök till sansad analys. Ett föredöme för landets journalistkår. Men om klimatupplysningen har jag aldrig sett DN skriva. Antagligen för att organisationen inte passar DN och det politiska etablissemanget agenda. Även FN har en ambition att vinna makt och få folk att lyssna till krisscenarier. Sverige bidrar i dagarna med en extra stor miljöslant till FN som står bakom IPCC, den panel av klimatexperter som organisationen sponsrar.

http://www.klimatupplysningen.se

Där kan vi läsa om urvalet av IPCC panel, som själv säger sig ha kommit fram till nästan full enighet. Jag citerar (min fetstil):

IPCC hänvisar till bl.a. tre studier: Illinois-universitet 2009, Anderegg 2010 samt Cook 2013. Av 10.257, 1.372 resp. 11.944 tillfrågade valdes 77, 50 resp. 42 ut, som ansågs direkt forska om mänsklig påverkan. Av dem höll 75, 49 resp. 41 med om hotande påverkan. Det var 97,4 resp. 98 och 97,6 procent av de utvalda – men bara 0,7 resp. 2,3 och 0,3 procent av de först tillfrågade. Tusen- tals klimatforskare lämnades utanför, (ipcc fantasisiffror).

Jag kan inte bedöma om det skrivna är sant. Men om det är det, så vacklar givetvis ICPP:s självsäkra slutsatser kraftigt. Var det kanske de främst ”kristroende” som ställde upp i panelen?

Torsten Sandström

PS! Min bild kompletteras av Greta T:s tal i FN, som jag just nu hör på SR P1. En så hög känslosamhet. En så inbilsk tro på att själv ha rätt (och andra fel). En så diktatorisk vilja att få andra att lyda, precis som om ingen vuxen makthavare har förstått något eller gjort något. Rena bönemötesstämningen i söndagsskolan med andra ord.

Kom nu!
Vadå?
Barnprogram på tevetvå.

Bolibompa fortsätter idag på DN:s förstasida. Först har DN marknadsfört Greta T stenhårt. Sedan presenteras tidningen nu den ”stora” nyhet som DN och andra medier själv skapat. Så funkar dagens journalism! En form av massiv propaganda. Man försöker bygga en märklig svensk nationalism, där lilla Greta T förvandlas till en nationalhjälte, via tidningar, radio och teve. Saken gäller även Sverige som föregångaren och föredömet för andra länder, alltid några steg före dem. Detta vill medierna få folket att tro.

I stället för en seriös argumentation för och mot klimatriskerna låter medierna barnens rop bli nyheter. Man diskuterar inte om uppvärmningen beror på CO2 eller på solens relation till jorden. Arenans ljus lämnas åt barnen. Det är något av ett klassiskt bönemötes regi. Oskyldiga barn vittnar om Jesus.
Halleluja!

DN har i dagarna en stor annons där Kina försvarar sin politik. Världens största förtryckarsamhälle tillåts alltså annonsera i tidningen. Chefredaktören Wolodarski försvarar sig med att ”vi är liberala”.

Vilken praktlögn. En tidning som jagar högeråsikter från flera svenska partier menar tydligen att vem som helst får annonsera. Fa´n trot´t. Wolodarskis uttalande visar att liberalismen är en vindflöjel. Och det är därför det går så dåligt för partiet. Vilka principryttare! När det passar förstås.

Wolodarski borde ha sagt: ”vi är giriga”. Så går det när korstågsspindlarna visar sina rätta tänder.

Det var en gång en liten flicka som hette Greta Rödluvan. Hon skulle gå till sin mormor för att berätta om klimatkrisen. Framme i mormors stuga låg DN, SvD och SR/SVT i hennes säng (mormor hade släppt in dem och lånat dem nattmössor). De sa: låt oss använda dig Greta för att upplysa hela världen om klimatkrisen. Du får bli vår apostel. För det kommer du att bli känd och få många sköna prispengar.

Och så använde mediehusen Greta som sitt sändebud i världen. Och Greta predikade för såväl hög som låg om det som andra lärt henne. Och med uppspärrade ögon lyssnade världen.

Om det hon berättat är sant eller inte är ännu inte klarlagt. Flera tror det, andra tvekar. Men för medierna spelar ju detta ingen roll. Det är ändå ännu så länge fråga om sagor…

Snipp, snapp, snut,
så var sagan slut.

Men det är ingen saga. Ty Sydsvenskan skriker idag ut följande runrik från Malmö:

Nioåring i fronten för Malmös stora klimatstrejk

”Det tar sig” sa pyromanen…

Idag har flera stora tidningsmedier samma rubrik:

En budget som gynnar män och höginkomsttagare.

Det är säkert inte fråga om berömmande ord. I vårt likriktade land med vänsterns journalister bakom tryckpressarna plockas ständigt samma perspektiv om strukturer fram. Folket tänker till höger medan medierna propagerar vänsterpolitik. Liksom V-partiet älskar journalisterna höga skatter för framgångsrika. På så vis blir alla mer lika, har de fått lära sig på folkhögskolorna.

Hälften av befolkningen är män. Bara några procent av männen har glädje av av de skattesänkningar det talas om. Men bland de gynnade är inte alla män. Så hur i all världen favoriseras just män i den nya budgeten?

Till saken hör att de få som gynnas av den slopade värnskatten även efter sänkningen betalar skyhöga belopp i skatt till stat och kommun. Ingen tacksamhet för det uttrycks i rubrikform. Där gäller köns- och klasskamp. Året är 2019. Inte 1919 i revolutionens Sovjetunionen, som man skulle tro. Sverige som efter skattesänkningen ändå har världens högsta skatt på marginainkomster (omkring 60%). Vår nation leder alltså en föga hedersam liga. Men vår välfärd är inte högst i världen. Det slösas med andra ord friskt i statens ledning.

Någon kanske tycker att jag tjatar. Och att jag är oklar rörande vad en svensk politisk klass innebär. Häromdagen träffade jag på en trevlig middag en politiker från en medelstor skånsk kommun. Mannen representerade inte ett riksdagsparti, utan en tuff lokal motståndsorganisation med en handfull kommunalt valda (som skänker sina arvoden till välgörande ändamål). Låt mig brodera ut de klassmönster han berättade om. Fram träder nämligen ett antal metoder som de ledande partierna använder sig av för att ta makten över en kommun. Och för att säkra medlemmarnas egen försörjning.

Viktigast är systemet för arvodering. En ordförandeposition i en kommunal nämnd kan ge många sköna slantar. För en inte alltför betungande syssla på deltid, som mycket väl går att förena med en civil anställning. Det kan i en medelstor kommun röra sig om kanske 20-40 tusen kronor i månaden. För mindre framstående positioner blir det förstås inte pengar i den storleksordningen, men ändå en skön slant. Även styrelseposter i kommunala bolag arvoderas. Därför blir nya bolagssatsningar en given drivkraft. Självklart uppstår en jakt efter de mest lönsamma uppdragen. Efter ett antal år ger en viss ställning rätt till full pension. Då pensionstaket nåtts är det dags att söka nya sysslor och låta en partikollega träda in.

Detta för över till kommunalpolitikernas karriärstege. Den som nått maximal inkomst och pension på det lilla planet vill gärna se sig om efter pengar från det regionala. Där finns goda möjligheter till avancemang enligt principer som liknar de som nyss nämnts. Landstingen är som alla vet inte guds gåva till mänskligheten vad effektivitet anbelangar. Normalt finns det plats för en person i den politiska karriären. Man jobbar sig alltså uppåt. Det sker förstås inte genom att visa rakryggad integritet och principfasthet. Nej, partilojalitet och lycksökande är politikens signum. Anpasslighet ger snabbt en bra skjuts uppåt. Och så tjänas nya månadsarvoden och pensioner in via landstingen många nämnder och styrelser. Den som är kritisk och ifrågasätter olika förslag tjänar inte mycket pengar. Men belönas antagligen med folkets uppskattning.

En viktig metod för byggande av en politisk klass är lagen om facklig förtroendeman. Inom en kommun blir lagen en språngbräda. Den lag som ska balansera privat ägarmakt fungerar här som en hämsko på medborgarnas frihet att styra en kommun. Den kommunanställd som utses till facklig företrädare har rätt till såväl ledighet för sitt uppdrag som bibehållna anställningsförmåner. Och på så vis tillåts facket driva kommunal vänsterpolitik. Alltså fungerar denna lagstiftning som ett första trappsteg in i de välbetalda politikernas krets. Särskilt intressant är metoden förstås för anställda med låg lön, ringa utbildning och rutinartade arbetsuppgifter. Plötsligt bjuds han eller hon in till den kommunala maktens finbord. Och där serveras som sagt sköna läckerbitar i klingande mynt.

Familje- och vänskapsrelationer är således en huvudpunkt i byggandet av en politisk klass. Det är inte helt sällsynt att personer från en och samma familj har en person på gång som facklig förtroendeman, en annan i kommunens eller landstingets nämnder och kanske en tredje i topp, dvs i riksdagen. Personer lär känna varandra i politikens värld, gifter sig där, lever och avlönas av det allmänna samt pensioneras efter en kommunal karriär som kommunal fyrataggare. I rikspolitiken funkar äktenskapsallianser som väl kända byggstenar. En känd byggmästare i svensk familjepolitik har just blivit kommissionär i Bryssel. En annan före detta minister representerar sedan en kort tid tillbaka S-partiet i EU-parlamentet (hon är gift med en höjdare i skånska landstinget). På kommunal nivå förekommer förstås liknande nätverkande. Det är bara mindre känt än på riksplanet, i stil med Göran Perssons och Carl Bildts uppbackning av sina hustrur.

Samspel med kommunens anställda cheferär ett villkor för framgång för den som vill bli medlem i den politiska klassen. Det är ju höga chefer som ska stå för sakkunskap, dvs den särskilda kompetens som behövs för att driva en kommun. Sådan kompetens saknar normalt de politiska klättrare jag nu talar om. Många har som framgått enbart sin erfarenhetsbas i partiernas tankevärld. Genom att samspela med chefer som fattar beslut i sakfrågor bygger varje politiker sin maktbas. Goda chefer kan ge en uppåtsträvande politiker en väldig skjuts uppåt. Och besvärliga chefer måste man göra sig av med. Även en oduglig sådan får normalt en bra fallskärm samt översvallande vitsord i betyget för att söka nytt jobb i en annan kommun. I och med att en kommunpolitiker i allmänhet själv saknar särskild yrkeskompetens blir dribblandet med höga chefer vägen till egen framgång och till nya politiska uppdrag.

Det finns förstås kloka politiker på alla nivåer inom en kommun. Alltså personer som vill få något viktigt uträttat på lokal nivå. Det vill säga folk som vill hushålla med skattebetalarnas pengar och inte främst styrs av penningens egennytta. Några kunniga politiker har alltså egna möjligheter till god försörjning. Men det är inte de som klättrar enligt mönstret jag nyss beskrivit. Bland karriäristerna ser vi dem med bristfällig utbildning, stor anpasslighet och svag förmåga att på egen hand bygga status och en god ekonomisk position. Men genom träget nätverkande inom den politiska klassen kan de stiga uppåt. Både pengar och renommé blir följden. Att omgivningen ringaktar dem tillhör politikeryrkets villkor.

Är det så vi vill att en svensk kommun ska skötas? Svaret är givetvis nej. Med all rätt oroas vi över hur nationens högsta verkställande organ fungerar, dvs regeringen. Var så säker att det inte är bättre på kommunal eller landstingsnivå. Det är här politikerna tränas som klasskamrater och förbereds för ett liv inom det nya frälse vi ser i vårt land. Liksom forna tiders eliter ondgör sig de nya över det förakt de möter. Men som jag skriver anstränger de sig dagligen för att befästa folkets ilska.

Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Projektsanning, https://projektsanning.com

och

NewsVoice, https://newsvoice.se

Kolla dagens rubrik i DN!

Hur mycket ska man umgås med sin partner?

Vem kan svara på en sådan fråga utan att veta hur en relation ser ut? Jo, DN:s psykologteam vet besked. Och om man känner till relationen hur kan ett svar ändå ges för en annans räkning. Jo DN:s psykologer och journalister vet besked.

Vad är det som händer i dagens svenska medievärld? Samhället har stora problem vad gäller vård, skola, försvar, skatter, bostäder mm, men medierna vänder läsarnas blickar mot deras navlar. Omöjliga frågor besvaras. Identiteten blir viktigare är omgivningen. Fördumningen i DN når nya höjder – om möjligt.

Hur mycket ska man umgås med sin partner? Vaaa!

Jag följer ganska noga landets medier. Här finns många politiska kommentatorer, bra och dåliga. Här finns också en förljugenhet, som yttrar sig i att viktiga förklaringar till skeenden mörkas. Det talas över huvud taget inte om vissa orsaker. Även annars duktiga journalister kniper käft. Att säga sanningen ligger utanför åsiktskorridoren och är alltså tabu.

Det tydligaste exemplet är invandringens betydelse för den mord- och våldsvåg som nu sveper över landet. Tiotals andra förklaringar pratas det om. Men att någon procent av utanförskapets många invandrare dominerar brottsbilden är tabu. Man får inte säga att en minoritet ställer till allvarliga problem för majoritetssamhället.

Sak samma rörande S-partiets vägran att bjuda in SD till diskussioner om brottsligheten. En känd SVT-journalist räknar upp flera skäl. Men inte det viktigaste. Om S talar med SD så bryts nämligen förtrollningen och SD blir inte längre tabu. Utan tabu förlorar S makten för överskådlig framtid.

Häromdagen förklarade samma journalist på SVT varför Löfven valt Ann Linde som ny utrikesminister. Han räknade upp omkring fyra orsaker. Men inte den främsta. En svensk feministisk utrikespolitik kräver just en kvinna i ledningen. Könet är såvitt jag förstår för övrigt det enda som i sak syns vad gäller den svenska linjen. Men att säga i teve att könet är förklaringen till statsministerns val är tabu. Det är att förringa den person som valts.

Förljugenheten är ett mönster i staten Absurdistan.

Just nu ondgör sig Sveriges kulturjournalister över att Sölvesborgs kommun sagt sig inte vilja visa ”menskonst”, dvs ett politiskt tema om menstruationer. Allt på feminismens självbeskådande kommando. Och idag annonseras ett auktionshus på en helsida i SvD och DN ett nollkonstverk till salu. Se bilden ovan. Det kostar mer än en miljon kronor.

Att vad som är konst eller inte bestäms i åsiktskorridoren är helt klart. Att kulturens brett hornbågade journalister i gråsvarta kläder är med och bestämmer är full klart. Att marknadens krafter också styr och sätter prislappar – med många fler nollor på än kluddet ovan – är minst lika viktigt. Men att det som förefaller som ingenting i skönhetsväg, i teknisk skicklighet eller i subtilitet kan upphöjas till konst blir helt tydligt. Allt är konst oavsett om det är märkvärdigt. En jämställd konstsyn.

Plötsligt slår det mig att bilden ovan kanske är en del i den utställning av menskonst som landets feminister nu torgför. Alltså i deras kampanj om första plats på scenen. Men den som glömmer en blodstänkt trosa på toaletten när gästerna kommer blir antagligen något generad, tror jag. Men om plagget visas på en konsthall bugar och bockar sig journalisterna så att de hornbågade glasögonen hamnar på sned. Vänsterliberalerna klappar i händerna åt allas frihet att skapa det som de kallar konst. Och då förväntas Svensson också ge sitt bifall.

Jag föredrar faktiskt Sölvesborgs syn på konst! Om femtio år kommer antagligen även kulturens folk att skratta åt vad som nu händer.

I tidigare bloggar har jag pekat på hur tidningar som SvD och DN alltmer liknar veckoblad. Med det menar jag att antalet färska nyhetsreportage blir färre. Samtidigt fylls sidorna med texter som kunde ha författats för en vecka sedan. Ja till och med månader i förväg. Det rör sig om livstilsreportage, krönikor, etikettsfrågor, psykologsnack, kulturartiklar i ett brett spektrum osv. Alltså billigare artiklar om man ser till kostnaden att hålla nyhetsredaktörer på plats. Men även billigare till substansen. Kolla själv om du inte tror mig!

Så varför inte döpa om DN till Månadens nyheter. Och SvD till veckans händelser. Men då det numera mest rör åsiktsreportage så vore Månadens tyckande kanske en mer korrekt varudeklaration. Utvecklingen är trist. Särskilt som prenumerationer är dyra.

Landets journalister ser sig själva som förnäma pennfäktare. De har en hög svansföring. I själva verket är majoriteten ganska simpla tyckare. Minoriteten skickliga skribenter skäms antagligen över att hamnat i dåligt sällskap. Det finns anledning till det.

Så här ställer en universitetslärare (språkvetare) upp i försvaret för den politiska korrektheten. Det sker i dagens SvD.

I böcker från sovjettiden framställdes Lenin i allmänhet som en övermänniska, en person som har rätt i allt. Nu försöker medierna presentera Greta T som ett under av klokhet. Alltså ett ungt helgon. Hennes aktion ”skolstrejk för klimatet” framställs i artikeln som ett helt korrekt språkbruk. Rent språkligt måste nog ordet skolstrejk betyda att elever lämnar skolan för ett tag, i likhet med vad helgonet Greta själv gjort. Nu försöker en språkvetare reducera Gretas ord till en allmän protestaktion för klimatet, vilket meningen antagligen är. På Greta T:s skylt står något helt annat. Det är uppenbart. Gretas språkliga förmåga beror kanske på bortavaro från klassrummet, vad vet jag. Men en universitetslärare bör inte förvandla svart till vitt.

Att själva rubriken dessutom verkar ge Greta T rätt i klimatsaken är också ett intressant dagens tecken från mediernas värld. Där händer konstiga saker. Häromdagen påstod en journalist på SR P1 att det råder ”konsensus” inom forskarvärlden om att CO2 är orsaken till uppvärmningen av klimatet. Rätt ordval är att en ”majoritet” klimatforskare anser det. Det finns en grupp professor som tror att solens relation till jorden är förklaringen. Skillnaden är stor och viktig. Att det råder konsensus på SR/SVT eller inom andra stora mediehus är dock troligt.

I DN påstods att Gretas aktion framför Vita huset lockade ”flera hundra” demonstranter. Men en annan nyhetskälla talade om ”två hundra” samt att minst lika många journalister var närvarande. Medierna försöker inte längre leva upp till rollen som den tredje statsmakten. Medierna representerar nämligen himmelska makter.

Sverige, som har en lika stor befolkning som flera internationella storstäder, har en extrem ledningsstruktur inom sjukvården. På tio miljoner medborgare har vi 21 landsting som var för sig sköter en region. Sammanlagt minst 2 000 politiker jobbar med detta på hel- eller deltid. Dessutom en rad direktörer och andra chefer inom varje landsting. Antalet sjukvårdsadministratörer i hela landet är idag så många som c:a 50 000, dvs ungefär en på var tredje läkare/sköterska på vårdsidan. Under de senaste tio åren har administrationen inom vården ökat med omkring 36 %, medan själva vårdpersonalen endast ökat blygsamt.

Jag menar att dessa fakta är horribla. Det är inte försvarligt att så mycket politik och administration satsas på en sektor som fungerar dåligt med tanke på få patientbesök per läkare och dag, långa väntetider, få sängplatser osv. Jag påstår därför att patienternas dåliga ställning i huvudsak beror på en kraftigt överdimensionerad politisk och administrativ apparat. Jag menar därför att det är hög tid att landstingen avvecklas. Enorma belopp måste finnas att spara ifall en central statlig organisation – med en handfull regionala kontor – tar över landstingens plats och upphandlar vård från privata företag (och dagens sjukhus och vårdcentraler som privatiserats). Det bör enligt min uppskattning röra sig om belopp i en storleksordning på omkring 75 miljarder (av dagens totala kostnad på c:a 335 miljarder). Det är alltså fråga om en gigantisk kapitalförstöring. Eller med andra ord ett alltför stort skatteuttag från mängden betalningströtta medborgare.

Bilden av en kraftigt ineffektiv landstingsapparat blir än mörkare om vi ser vad som händer i rikets politiska topp, dvs staten. Nästa varje dag ger riksdagens politiker direktiv om skattebidrag i flermiljardklassen till landstingen för öronmärkta syften. Klart att politikerna där måste anpassa sin haltande byråkrati till guldregnet från riksdagen. Och så blir det än mer administration och annat schabbel. Det förstår ju vem som helst!

Sverige har alltså två månghövdade politiska team – statens och landstingens – som alla drar i olika spakar för att försöka styra upp en vårdadministration som gått över styr. Många kloka läkare och samhällsanalytiker har sedan länge pekat på massivt bad management inom svensk vård. Men inga reformer tycks vara i sikte. Bara mer politik, fler skattemiljarder, ytterligare byråkrater och inte minst mer nedslående vårdresultat. Detta är enligt min mening en jätteskandal.

Orsaken till att inget händer är tyvärr den svenska politiska klassens behov av försörjning. Många inkompetenta ledare kommer att förlora sina uppdrag om en slimmad och mer effektiv vårdapparat sätts i spel. Den politiska klassen är alltså Proppen Orvar. Framtida historikers dom över nationens politiska ledning kommer att bli hård.

Torsten Sandström

2019-09-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

och NewsVoice, https://newsvoice.se

Det talas sjukligt mycket om psykisk ohälsa. Vad det innebär är inte klart. Men det tycks som om många ungdomar har tilldelats en själslig sjukdomsdiagnos. Det verkar också som om unga tjejer är rejält överrepresenterade vad gäller diagnoser av detta slag. Så kallade experter försöker finna orsakerna i stress, samhällsorganisation, datorberoende, utseendefixering mm. Något ligger nog i några av dessa förklaringar.

Men en orsakskrets saknas konsekvent. Antalet medlemmar i psykologförbundet var 1955 omkring 10 000. Idag är de 12 000. Men flertalet är säkert oorganiserade, ty antalet sökande till utbildningar med inriktning mot psykologi är numera omkring 35 000 per år.

Min teori är att vi här finner en viktig rot till ungdomarnas själsliv. De möter nämligen mycket oftare idag (än förr) kuratorer och BUP-anställda med studier i psykologi i bagaget. Även förstås själsläkare. Det är ingen tvekan om att psykologernas syn på individen som en lekboll för livets omständigheter styr många unga tjejers tänkande. I teveintervjuer hör vi ofta hur ungdomarna kopierar psykologernas uttryck och språk om att individen är ett offer. Man hör dem berätta om psykologiska teorier som proppats i dem. Förr sa äldre personer i omgivningen att ”man skulle rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig och på egen hand försöka lösa” de problem som man menade att den unge överdrev. Det var inte alltid så bra kanske. Men nu ställs individen i centrum och ges en rad olika förklaringar till upplevelsen av de vardagsproblem hon berättat. Psykologerna vet att ge besked. Föräldrarna står handfallna. Detroniserade av det som kallas vetenskap.

Jag menar inte att psykologi är av ondo. Men det är en ung och framför allt vacklande vetenskap vad gäller kunskapsteori. Vad som händer i en människas hjärna kan man nämligen bara spekulera om. Men horden av trosvissa barnpsykologer vet hur de ska lyssna och vänligt förklara hur stygg omgivningen är mot den unga kvinnan. Jag antar för övrigt att flertalet psykologer själva är kvinnor. Och att de vill få fler kollegor som kan hjälpa dem att ta emot de unga tjejer som strömmar till för att få bekräftelse. Kan det vara så att killar mer kör sitt eget race och stökar med varandra? Man tycks inte behöva de själsliga förklaringar som psykologerna erbjuder. Jag skriver detta väl medveten om att det går stick i stäv mot en svensk dogm om att biologin inte avspeglar sig i män och kvinnors roller.

Hursomhelst blir följden att flera psykologer anställs, mer psykofarmaka skrivs ut och framför allt fler unga tjejer strömmar till. Och så snurrar ohälsans roulett allt snabbare och snabbare. Och Sverige tar ytterligare steg mot ett sjukare samhälle.

Följande diagram är därför en viktig förklaring – bland några andra –till dagens elände.

Torsten Sandström

2019-09-12

Då företag rekryterar chefer söker man efter kompetens för uppgiften. Okej att politiken har en något annan dimension i och med representanterna ska spegla folkets val. Men ändå bör varje regeringschef försöka välja ministrar som har djup saklig kompetens för sin uppgift. Under Löfvens tid har vi sett forskningsministrar utan akademisk examen (men LO-anställning), justitieminister utan juridisk examen, skolminister utan lärarbakgrund, försvarsminister som inte hanterat vapen osv. Även M-regeringar har tidigare gjort liknande svaga val.

Rekryteringen baseras alltså allt mindre på kompetens. Styrande är den politiska klassens sammanhållning. Val sker av partitrogna klättrare. När en går kvoteras en annan in från ett sett lägre i trappan. Allianser och lojalitet står högre i kurs än kunskaper.

Vi ser det idag då regeringen Löfven ombildas. Som utrikesminister måste en kvinna kvoteras in (Löfven tror på en feministiskt utrikespolitik). Frånsett akademisk examen är hennes bakgrund strikt partitrogen. Och som arbetsmarknadsminister plockas en kvinna från TCO in, också en person med gedigen S-bakgrund från SSU och fram till en riksdagsplats. Alltså ska fackföreningarnas folk styra staten – Löfven har ju samma bakgrund.

På Per Albin Hansson tid fanns det ett knippe välutbildade – såsom Undén, Wigfors, Sköld och Erlander – starka ministrar med djup förankring i S-partiet. Kompetens ansågs nödvändig även inom politiken. Så inte längre. Nu är det sammanhållning inom den politiska klassen som gäller. Och då feminismen är statsbärande kvoteras förstås kvinnor in.

Vi ser idag samma trista utveckling inom EU. Lika många män som kvinnor! Kommissionärernas kön anses viktigare än deras kompetens. Allt i den politiska klassens intressen.

För min del får alla kommissionärer gärna vara kvinnor bara de har skaffat sig en rimlig utbildning för den funktion som de ska sköta.

Johan Rockström, Rocket man, skriver i Dagens industri om klimatkrisen.

https://www.di.se/debatt/rockstrom-klimatskeptikerna-blundar-for-glasklara-forskningsresultat/

Det är intressant läsning. Möjligtvis har han rätt, trots alla bugningar inför höjdare inom EU och FN. Han har många forskare på sin sida.

Men hans skrivelse innehåller ett orsaksproblem, som lätt går läsaren förbi. OK att uppvärmningen tycks öka. Men vad är orsaken? Är det CO2-utsläpp och andra gaser som Rocket man skriver? Eller är det kosmiska/globala förändringar som sker med vissa intervaller? Raketmannen går otroligt snabbt fram vad gäller sambandet mellan uppvärmning och CO2. Det sker med endast några ord och inga referenser till forskare, som jag läser hans text. En bevisning i raketfart, kan man säga.

Om orsaken i stället är kosmisk – förhållandet mellan Jorden och Solen – faller större delen av Rockströms kritik. Temperaturen ökar kanske oavsett CO2? Sådana svängningar har som han skriver inträffat tidigare i historien, alltså redan före industrialiseringen.

Och han skriver förstås inget om behovet av kärnkraft för att lösa jordens befolknings behov av el utan förbränning av olja, naturgaser och ved. Ämnet är tabu i miljökretsar, även om de gärna ser förbränning av skogsråvaror i Sverige (men inte i Brasilien förstås där CO2 hotar).

Kan någon hjälpa mig att förstå vilka källor/bevis som Rockström har för orsakssambandet blir jag glad.

Nu tar medierna än en gång upp jakten på de poliser som mitt i nattens mörker i Stockholms city, på långt håll, skjutit en man med pistol i sin hand till döds. Det visade sig att mannen var ung, hade downs syndrom och att pistolen var en naturtrogen leksak.

Sådant händer tyvärr i den nutida brottsmiljö vi lever i (i den dödes fastighet bodde dessutom en hårt kriminellt belastad, om jag är rätt underrättad). Klart att jag beklagar den unge mannens död. Den är mycket sorglig. Jag är också villig att beklaga hans föräldrar, om inte deras fokus riktats mot att utkräva ansvar av poliserna. Det vill säga poliser som var dag ställs inför svåra val och agerar med det egna livet som insats. Därför undrar jag varför mamman och pappan inte haft bättre koll på sin son? Och vem har gett honom ett leksaksvapen? Det förefaller som föräldrarna själva ligger närmast ansvaret för det inträffade än poliserna. Och tänk bara om den drabbade varit intagen på en offentlig institution och blivit skjuten i motsvarande situation. Är det någon som tror att institutionens chef gått fri från ett straff för brist på koll av eleven?

Ingen kan förstås kräva järnkoll av alla föräldrar, lika lite som av poliser. Men jag skriver detta som ett led i min kritik av det svenska samhället, som alltmer vägrar att diskutera privatpersoners ansvar för sina val i livet. Samhället vägrar att ställa krav på enskilda hur mycket som ändå talar för närhet till ansvar. Det sägs nämligen genomgående att individerna styrs av krafter som de inte själva kan kontrollera. I stället är det stat och kommun som pådyvlas ansvar. Anonyma myndighetspersoner utpekas som ansvariga. Den svenska färdriktningen med ansvarsfrihet för alla privatpersoner närmar sig ett farligt stup…

Den kapten på segelbåten som forslat Greta T över Atlanten berättar om resan, sedan ha nu tycks ha flugit (!) hem till Tyskland. Aftonbladet refererar och konstaterar: ”Greta har fantastisk humor”. Kaptenen säger också att han själv blev sjösjuk men inte Greta. Hon jagade på att de måste segla fortare, fortare.

Från min ungdom minns jag hur böcker om Lenin och Mao beskrev dem som övernaturliga hjältar, med hundratals positiva drag. Personer som alltid var något klokare än vanliga människor. Så ville medierna se dessa herrar. Verkligheten var förstås en annan.

Jag påstår inte att det som sägs/skrivs om Greta T är falskt. Men själva metoden är densamma som då devota författare under årtusenden beskrivit en person som de vill bygga en hjältebild av. Att det sker i S-partiets lydiga språkrör förstår jag. Men att andra stora mediehus bidrar till glorifieringen är eländigt. Och att de fördömer kritiker av medialsieringen av Greta T är än värre.

Historikern Peter Burke skrev 1994 boken ”The Fabrication of Louis XIV”. Temat är hur kungen och hans rådgivare systematiskt tillverkar en bild av Ludvig som passar den maktroll han eftersträvade. Aftonbladet kopierar Ludvigs metod och bygger tillsammans med andra medier – såsom SR/SVT, DN och SvD – en helgonbild av Greta T.

SvD uttalar sig idag än en gång om svenska kvinnors preferenser och om männens ansvar:

”Varför har kvinnor över huvud taget sex?”

”Den nya samtyckeslagen gör att större ansvar läggs på mannen under sexakten.”

Jag skriver ofta på min blogg om identitetspolitik. Dvs att medierna alltmer skådar individernas navlar och uttalar sig om deras personliga val. Juridik blandat med känslor.

Nu uttalar sig journalister på SvD än en gång för alla kvinnors räkning, tycks det. Nu väljer SvD alltså att ansluta sig till Fi (feministiskt initiativ), som står bakom en kvinnominoritets drömmar. Och så byggs det murar mellan könen. Murare är en en liten minoritet kvinnor som skolats i det som kallas ”genusvetenskap”. Det är inget öppet sökande efter sanningar, utan ett rent politiserande. Alltså ingen vetenskap alls.

Eget beröm luktar illa, brukar man säga. Men inte i politikens värld. Där är det vardagsmat. Den som inte skrävlar förefaller närmast korkad i sin värld av besserwissers. Där talar politiker som vet allt. Personer som visar förakt för motståndarna, som man för övrigt inte lyssnar på. Predikanter som hatar oliktänkande.

Så här säger statsminister Löfven idag om Margot Wallströms avgång:

”Med Wallström som utrikesminister har Sverige mött stor respekt och uppskattning runt om i världen. Vår aktiva och framgångsrika utrikespolitik är förstås en viktig del i detta.”

Vilket förfärligt skryt! Hur uppskattat är Sverige egentligen? Och hur framgångsrik har utrikespolitiken varit? Bilden av Sverige som en humanitär stormakt är en del i detta skryt. Sanningen är att Sverige är en nation som stenhårt beskattar sina medborgare för att S-partiet ska kunna dela ut bidrag världen runt. Och skrävla för att vinna väljare. En nation som många andra folk skrattar åt (inte minst våra grannar och korrupta aktörer med svenska pengar i fickan).

Wallström talar om en feministisk utrikespolitik, vad nu det är. Varför inte en politik för båda könen? Att hon nu avskedas av Löfden är en lättnad för nationen. De vänliga ord han säger om henne är bara krokodiltårar. Det vill säga en del av det politiska apspel som vi ser var dag. Löfven vill forma nya allianser med C- och L-partierna och då står Wallström i vägen. Så var det med respekten för henne. Symbolpolitik inneär alltid flexibelitet. Resultatpolitik är svårare.

PS! Den som minns väl kommer nog ihåg att Wallström varit kommissionär i EU-kommissionen med ansvar för – hör och häpna – demokratifrågor. Att unionen lider av många problem är klart, men mest tydligt är ett nationellt demokratiskt underskott visavi byråkraterna i ledningen. Så även här är Wallströms resultat svaga…

En diktator dör i Zimbabwe. Landet befinner sig i en mångtioårig kris. Den nya ledaren är gammal kompis till den döda diktatorn. Bara under 2018 pumpar SIDA/Sverige in mer än 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till Zimbabwe.

Och det är bara ett exempel på hur talet om svenskt ”humanitärt stöd” håller gangsterledare under armarna. Det vore intressant om någon journalist ville undersöka hur mycket svenska pengar som efter en annan diktators död, Yasser Arafat, finns på hans familjs bankkonton i Paris och på andra ställen.

Så låt oss starta med att halvera SIDA:s anslag! Då befinner sig Sveriges u-landsbidrag i nivå med Tysklands och Frankrikes beräknat på vår folkmängd. Det ger en skattebesparing på 25 miljarder per år. Pengar som svenska folket kan använda bättre…

Genom att på debattsidan närmast konsekvent släppa fram skribenter från vänster driver DN en form av klasskampsretorik. Idag skriver en ekonomisk historiker om hur välfärden för vanliga medborgare urholkas genom privata sjukvårdsförsäkringar för rika i allmänhet och privata sjukvårdsföretag i synnerhet.

Jag baxnar. Det goda och det hoppingivande förvandlas till något ont. Att högavlönade – som även betalar mycket hög skatt – gärna vill få bra vård för sina skattepengar och se till att landstingens usla resultat ersätts av effektivare och billigare vårdföretag är självklart. Nytta för pengarna är väl inte en ambition som skiljer ut de välbärgade. Även fattiga personer får nämligen glädje av att landstingens minst 10% dyrare och ineffektivare vårdapparat skrotas.

Jag menar att DN och journalistkåren där har tagit över vänsterns retorik: privata företag löser inte krisen i skolan och vården, säger de. Men att den offentliga skolan och landstingen slirar och stora skattepengar slängs bort skriver DN inte om.

Även om journalisterna och DN:s ledning inte inser det förespråkar man konservatismens krafter. Man vill låta de bestående offentliga institutionerna fortsätta att slösa och sluka de pengar som folk betalar i skatt till landstingen. Oviljan att se hur onda gamla krafter fungerar är sannerligen ingen ny historisk företeelse. På sikt tror jag att upplysningen kommer att segra – om vi ska tro det som historien lär oss. Och då kommer DN att stå med skammen tillsammans med dagens vänster, som bytt kritik mot en föråldrad samhällssyn (ancien régime) mot ett massivt försvar för det bestående. Så går det för många som inte har ett öppet sinnelag, utan tror på gamla dogmer om att bevara det som tidigare varit…

Sveriges stora trauma just nu är som alla vet en gastkramande kriminalitet. Mord, våldtäkter, bränder, rån osv. Det vill säga skeenden som domineras av unga män från en klankultur inom invandrarkretsar. Och vad gör det televisionsbolag som kontrolleras av staten (via en bulvanstiftelse)? Jo, kväll efter kväll gör gör SVT reklam för en ny serie time-killers-program som kallas Tjuv& polis i Askersund. Folk ska lockas spela brottslingar och jagas av fd poliser.

Jag har i många bloggar kritiserat att staten genom lagstiftning ser till folket måste betala för daglig underhållning, sport, soffsamtal och annan hadderittan. Alla som vill kan ju köpa sånt på betalteve och alltså själva välja innehåll efter egen smak. Men det ska inte ske genom tvångslagstiftning! Jag menar att det för tanken till tvångsdrogning, till Kallocain.

Hör vi någonsin en S-politiker eller journalist från Aftonbladet klaga på SR/SVT? Nej! Att de är nöjda beror dels på att S vill hålla folket kvar i den egna tevesoffan, dels att man vill kontrollera folkets tankar i vänsterns riktning. När detta sker i Nordkorea kallas det propaganda. Då det sker i Sverige blir det lördagsmys och samling framför lägerelden. Det är inte klokt hur svenskarna låter sig indoktrineras av storebror!

Alla ledande politiker säger efter kvinnomordet på öppen gata i Malmö: detta är förfärligt, så här kan vi inte ha det. Det är verkligen sant. Men ingen talar om den gemensamma nämnare som högst sannolikt finns bakom flertalet mord i storstäderna. Kan det vara fattigdom? Nej, det finns fattiga på många platser i vårt land med låg brottslighet. Kan det vara bostadsområdet? Nej, även gettoliknande områden finns utan allvarlig brottslighet. Kan det vara knarkhandel? Möjligtvis, men den utförs av många människor med olika ursprung och drogberoende landet runt. Kan det vara invandrare med bakgrund i auktoritära klankulturer? Även om de allra flesta invandrare från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika är laglydiga förefaller just ett ursprung i en förtryckande klankultur vara det som typiskt sett kännetecknar de grova brottslingar jag nu talar om. Statistik saknas förvisso på grund av underlåtenhet från politiskt håll och BRÅ. Men de som skjuter och slänger bomber verkar nästan alltid ha ett ursprung i de klankulturer jag nämnt. Där har unga killar lärt sig att följa bondefamiljers åldriga och skrämmande egna justis – inte den moderna industrinationens lagar.

Det slående är att ingen försöker ringa in och lyfta fram den gemensamma nämnare jag talar om. Man talar aldrig om brottslingarnas ursprung. Politikerna stannar i de yttre orsakskretsar som omfattar fattigdom, förorten som boplats och narkotika. Men aldrig om invandring, som tycks vara den faktor som bäst ringar in den allvarliga kriminalitet som härjar i landet. Invandrare dominerar polisens och domstolarnas vardag vad gäller grova brott. Situationen är densamma på landets fängelser. Att tystnaden är medveten står fullständigt klart. En förklaring har redan nämnts dvs att brottslingarna är en minoritet inom kretsen invandrare. De 20% med utländsk bakgrund står nästan bakom lika många många grova våldsbrott som övriga 80% svenskfödda!* Gruppen invandrare är alltså kraftigt överrepresenterad vad gäller grov brottslighet. Allt talar för att Sveriges makthavare inte vill stigmatisera gruppen nyanlända. Därför mörkas invandringen som gemensam nämnare i den intensiva kriminaldebatt som just nu pågår. Det officiella Sverige väljer alltså att strunta i den främsta förklaringen till allvarlig kriminalitet. Många medborgare känner sig lurade.

Någon frågar kanske varför samhället bör påtala invandring som orsak till allvarlig brottslighet. Det finns rimliga skäl anser jag. Vi bör alltid försöka finna sanningen. Först då orsakssambanden är klara kan vi bedriva vettig politik. Det är nämligen fullt klart statistiskt sett att det går att minska frekvensen allvarliga brott om invandring till Sverige begränsas. Det är inte så att jag vill bygga murar och stänga ute folk i kris. Men om det nu är så att Sveriges politiker misslyckats kapitalt med integrationen finns det goda skäl att pausa för att tänka efter och bygga en klokare politik. Invandrarminoritetens höga brottlighet plågar den svenska nationen. Rädslan sprider sig i svenska städer, bland kvinnor och hos äldre på landsbygden där stöldligor från Baltikum och Ukraina drar fram. Och skattebetalarnas kostnader bara för den rättsliga hanteringen ligger i mångmiljardklass.

Just nu pågår en våg av inflyttning av närstående till tidigare asylsökande. Med ett dystert facit i hand kan vi räkna med att några procent av de som nu slussas in kommer att hamna i brottslighet. För var tusende nyinflyttad kommer i snitt kanske 10-20 syssla med grov kriminalitet. Sådan är tyvärr den svenska modellen.

Går det verkligen att bygga en ny stabil politik? Med rådande uppsättning av ledande politiker blir mitt svar nej. Deras ovilja att tala öppet om invandringen som brottsorsak blir en stoppkloss för en vettig hantering av problemet. Med näbbar och klor försöker de tala om annat, som i och för sig har betydelse, men ändå inte pekar ut den förmodligen väsentligaste förklaringen. Den orsak som direkt spär på brottsligheten lämnas utanför diskussionen.

Men en ung och mer öppet tänkande generation kan kanske klara av det. Dock behövs, som jag ser det, en kulturrevolution i synen på samhället. Det grundläggande svenska felet rör faktiskt inte invandringen, utan nuvarande makthavares ovilja att ställa tydliga krav och utkräva ansvar inom flertalet viktiga samhällssektorer. Frågan har i hög grad betydelse även för nyanlända. Framtida invandrare måste få tydliga besked om att det är anpassning till svenska normer som gäller. Fackföreningarna måste också anpassa kollektivavtalen så att lägre löner tillåts för oskolad arbetskraft. Även rättsväsendet måste omformas i grunden – efter att ha prövat eftergifter och axelklappar är det dags för en rakare dialog och tuffare påföljder. Ungdomar måste resolut ställas till ansvar och inte bara släppas ut från domstolen för några dagars enkelt arbete (sk ”samhällstjänst”). Ordningskulturen måste också färga skolan, utan att för den skull utveckla ett regemente med hugg och slag. På många andra samhällsområden är nyckeln till en sansad politik tydliga spelregler och framför allt effektiva påföljder.

Någon säger antagligen att mina ord kommer från munnen hos en gammal mörkerman. Det är inte sant. Jag pekar bara på ett antal allvarliga dysfunktioner i det svenska samhället. Mitt mål är en öppen diskussion av relevanta problem. Ledande politiker och de stora mediehusen vill nämligen inte se sanningen och tala om den. Det är faktisk hos dem som mörkrets män och kvinnor finns. Där ser vi rader av vänsterliberaler som tror att nationens stora problem ska kunna lösas genom tystnad rörande väsentliga orsaker. Här finns utan tvivel den svenska politiska korrekthetens största dilemma. Misslyckandet med integrationen skapar stora problem med jobb, bostäder, skolor mm. Alltså även kriminalitet. Men landets ledande politiker blundar för den viktigaste förklaringen till grov brottslighet.

Torsten Sandström

2019-09-05

*BRÅ:s statistik är tio år gammal och speglar alltså inte de senaste årens eskalering vad gäller mord, våldtäkter, bilbränder och grova rån med vapenhot. Enligt BRÅ står personer med utlandsbakgrund för dubbelt så många brott som svenskfödda.

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com
och NewsVoice, https://newsvoice.se

Tidigare har jag bloggat om hur identitetspolitiken tränger ut viktiga samhällsfunktioner. Fram kliver frågor om kön, hbtq, psyke, minoriteter osv. Medierna pläderar var dag för en politik som riktar in sig på den enskildes position och känsloliv. Och vad ser jag i Dagens juridik 2019-09-02! Sveriges första döva nämndeman.

Mot detta ställer jag svensk rättssäkerhet, som kräver självständiga domare, med förmåga att kritiskt lyssna till parternas argument och framförda bevis, framför allt hur vittnen och tilltalade uttrycker sig.

Så går det när människors – i och för sig förståeliga – strävan efter mening i livet tillåts ta över viktiga principer för en domstolsprocess. För min del kan systemet med nämndemän gärna avskaffas. Men så länge det finns kvar måste rollen som lekmannadomare faktiskt kunna utövas utan osäkra mellanhänder med teckenspråk.

Vi ser alltså ännu ett utslag av svensk symbolpolitik. Av artikeln framgår att den döva kvinnan i egenskap av nämndeman gratulerats av socialministern. Rättssamhället stiger tillbaka och ett flummigt politiserande äntrar scenen. Mönstret blir tydligare dag efter dag. Och Dagens juridik skriver en söt saga om en flicka som får det hon önskar.

Missförstå mig nu inte och tro att jag missunnar en person med handikapp ett uppdrag. Min kritik rör inte det. Jag vill värna om rättssamhället och den nödvändiga kompetens eller färdigheter som måste bära upp det. Ingen ifrågasätter ett förbud för en blind att jobba som pilot. Inte ens om han eller hon har en kompetent kollega bredvid sig som kan tala om vad som händer. Även den dömande makten ställer krav på vissa färdigheter hos personer i domarnas säte. Socialministerns förtjusning kan faktiskt tolkas som ett tecken på att hon inte tycker att rollen som nämndeman är särskilt viktig. Till detta kommer kostnader för teckenspråkstolk till en döv nämndeman. Det är absurt.

Min kanske främsta käpphäst är att en eskalerande ansvarslöshet är Sveriges i särklass största problem. Det syns i skolan, på universiteten, i rättsvården, i bidragssystemen, i barnuppfostran osv. Inte minst vad gäller utkrävande av ansvar för offentliga och privata tjänstemän som missköter sitt jobb. Nästan aldrig minsta påföljd – det sägs bara att ”vi ska se över våra rutiner” och så rullar eländet vidare. Igen och igen.

DN påstår gärna att deras spalt ”DN Debatt” håller hög klass och är ett attraktivt medium för svenska samhällsdebattörer. Jag tror inte på detta. Däremot är DN Debatt ett etablerat forum för svensk politisk korrekthet. På bilden syns en text av en forskare från Chalmers (vad sjutton har för övrigt denna institution med pedagogik att göra?). Han menar att krav och disciplin i skolan är något kontraproduktivt. Enligt min mening går det att finna en pedagog för varenda politiska lösning, särskilt till vänster. Här en av flera tusen kravlösa idéer om skolan.

DN tror sig vilja bygga det goda samhället. Men i själva verket driver DN en absurt dödgrävarpolitik. För DN är ansvar och påföljd enbart något ont. DN presenterar en tuffare vänsterpolitik än vad V-partiet förmår. Alltså ännu ett bevis på mediernas vänstervridning.

Hör vi någonsin en finansminister S säga att staten kan spara pengar här och pengar där inom redan befintliga utgifter på omkring 1000 miljarder sammanlagt? Aldrig! S är ett röstköpsparti där väljare vinns genom ständigt nya bidrag. Men sparmöjligheterna är gigantiska! Bara genom en privatisering av landstingens ineffektiva och dyra vårdapparat kan 50 miljarder sparas (och mängder av politiker och byråkrater rationaliseras bort). Men i stället ska nu rikare kommuner/landsting tvingas betala till fattigare. Samma överföringar ska ske för att tvinga välbärgade kommuner att stå för bidrag till fattigare vid genomförandet av den invandring som staten eller riksdagen står bakom. Kostnaderna för invandringen skenar. Och idag hör vi att bankerna ska beskattas särskilt för att finansiera försvaret, en lösning som på sikt kommer att drabba folk som har låne- och sparkonton i bankerna. Allt medan Mp:s skräckprojekt om friår till arbetsskygga ska tas över skattsedeln.

Många medborgare tvingas att spara för att få sina inkomster och utgifter att gå ihop. Men inte den svenska stat som S, V, Mp, L oc C styr! Det är inte klokt. Man hör inte ord om sparalternativen eller rödpennan. Att bara stryka 5 % rakt över statsbudgeten, något som är enkelt, ger 50 miljarder, som därefter kan omfördelas för prioriterade ändamål, utan att skatterna höjs. De etablerade politikerna vansköter fullt klart Sverige grovt. Så funkar ett rövarsamhälle med en politisk klass som förlorat kontakten med folket.

Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev resultatet. Stegvis trädde en utvecklad rätt till medborgarskap för alla vuxna fram. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå levde kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt på relationer inom familjen.

Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till stor del avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal gav de enskilda muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika enligt rådande lagstiftning. Individerna hade möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare. En enskild gavs möjlighet att skaffat sig utbildning. Med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Det allmänna tvingades behandla alla – studerande och arbetssökande – med samma kompetens och skicklighet lika. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, nykterhetsorganisationer och många andra organisationer som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.

Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en i huvudsak ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers i och för sig något demagogiska uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.

Idag är Sverige långt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det omöjligt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Följden har blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel. Resultatet är en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater. Men även i stora statliga ämbetsverk med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Vackra målbeskrivningar tas till intäkt för enorma statliga pengainsatser där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls. Hundratals sådana korstågsmyndigheter i stil med den storstilade MSB i Karlstad, dvs Myndigheten för säkerhet och beredskap, givetvis med en självsäker S-pamp i ledningen.

I högskattesamhället har medborgaren förvandlats från en individ med god position och framtid (genom studier och hårt arbete) till antingen en bidragstagare eller en plundrad skattebetalare. 1,4 miljoner svenskar är anställda i den expanderande offentliga sektorn, jämfört med 3,4 privatanställda. De senare har alltså ett tungt ansvar att försörja den svenska modell som S-partiet skryter vitt och brett om.

Den stolte och nyttiga ”medborgarens” tid förefaller därför lida mot sitt slut. Nu vänds fokus från individen som rättsstatens bas. Den ”vanliga” medborgaren håller på att detroniseras. Politikernas intresse för den fria medborgaren som samhällets nyckelfigur ersätts nämligen allt oftare av nya favoritsubjekt för vilka regler skrivs och makt slussas till.

Tydligast är maktförskjutningen till kvinnan. Även om feministerna ser sig som hälften av befolkningen rör inte deras propåer vilka arbetarkvinnor som helst eller kvinnor med tunga jobb inom vården. Nej, det är akademiskt utbildade kvinnor som driver missnöjesdebatten. Deras bevisning om kvinnans diskriminering är tunn. Enskilda trista exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar. Kvinnor påstås få sämre betalt än män, diskrimineras i företagsledande positioner, utföra mer familjenyttigt arbete än sina makar osv. Men den som analyserar fakta ser ofta att kvinnor jobbar mer deltid, tenderar att välja särskilda yrken, inte har samma karriärdriv som män, oftare saknar erfarenhet av sådana chefsjobb från vilka företagens ledningar rekryteras samt att män utför en lång rad sysslor som inte ger feministpoäng i hushållet (reparationer, bilservice, pappershantering, skjuts av barnen till fotbollen eller stallet osv.) På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats som inte tar sikte på alla medborgare som förut, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.

En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exv på individer inom gruppen hbtq, barn och minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering. Men det finns redan flera straffrättsliga regler mot sådana allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster. Ett nytt fokus tränger undan centrala samhällsfrågor om bostäder, vård och kunskap och ordning i skolan. Många listiga politiker tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna tar över och får scenplats. Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt, exv genom att det sk Barn- och elevombudet på Skolinspektionen vid domstol jagar lärare som tar hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare ett dråpslag mot det svenska medborgarskapet.

Denna juridiska fragmentarisering innebär att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en medborgare en röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en särställning. Det innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!

Torsten Sandström

2019-08-29

PS! Sryk miljö nr 2 och ersätt med djur, nationalitet och religion

Ikväll är det brasafton på teve igen. Folket ska samlas för att beundra när mediernas anställda delar ut belöningar till varandra. Det gäller ”Kristallen”, dvs en prisutdelning till tv-personligheter och tv-program i Sverige. Priset delas ut i syfte att Sverige ska få en motsvarighet till det amerikanska Emmypriset.

Kom och titta! Även den minsta insats garanteras belöning! Alla får pris!

Så här säger en forskare i hållbar konsumtion till Sydsvenskan idag: ”Måste bli hög status att inte jobba så mycket”. Idén är att hindra energikrävande utsläpp.

Att forska om gaserna i kosmos och i jordens lufthav är en viktig uppgift för naturvetenskapen. Men uttalanden om de tusentals alternativa och lämpligaste metoderna för att dämpa mängden olika gaser är knappast vetenskap. Det är politik. Men nuförtiden sysslar Rocket man – dvs Johan Rockström – och Mattias Lehner (som uttalar sig i SDS) med politiskt predikande om vilka politiska val vi ”måste” göra enligt dem själva. Alltså kan Lehner påstå att vi måste jobba mindre.

Att det rör sig om politik visas av att Sveriges miljötalibaner, under ledning av Mp, även driver linjen att svenska folket ska få betalt från staten för att slippa göra något produktivt. Det kallas ibland för friår. Det är givetvis en skön dröm för lättjefulla.

Jag menar att Lehner och Mp är viktiga tecken på ”den svenska sjukan”, som innebär utvecklande av en ideologi om ansvarslöshet. Bara du bekänner din tro på ”klimatkatastrofen” så behövs inte mer. Du ska inte anstränga dig för din egen eller andras försörjning. Manna kommer att regna från himlen om du låter bli att jobba. Detta gäller uppenbarligen även skolarbete. Mediernas älskling Greta skolstrejkar som bekant världen runt för detta heliga ändamål. Man kan undra hur den svenska nationen ska lyckas dra in pengar för att försörja alla klimatfrälsta.

Mediernas koncentration på Greta och på politiska så kallade forskare håller steg för steg på att dra ned Sveriges ekonomiska välstånd. Politikerna på vänsterkanten hejar på. Jag menar att de är korkade. Alla som vill bygga hållbar välfärd måste se till att människor lägger manken till och jobbar hårt. Hur ska annars pengar till välfärden dukas fram? Enbart troende kan kräva öka välfärd och samtidigt minska kraven på att landets skattebetalare att jobba. Så tänker enbart talibaner eller inpiskade dubbelmoralister. Och sådan politik främjas av landets stora mediehus.

I normala marknadsekonomier brukar man dra en gränslinje mellan politik och affärsverksamhet. Men inte i (S)verige. Nu ska två s-gubbar ta över ledningen över en bank som misstänks ha sysslat med brottslig verksamhet, penningtvätt.

Maktövertagande sker så här. Den ene utser – i en roll som valberedningsledamot från Folksam (storägare i banken) – den andre till ordförande i banken. Den senare utser därefter den förre till VD i samma bank. Pamparna är kompisar och känner alltså varandra väl sedan tidigare.

Att en sossebank sysslar med brott är anmärkningsvärt. Sak samma att S-pamparna väljer varandra i en bank som är börsnoterad. Sådant händer i sossarnas Sverige och kallas den svenska modellen. Där bestämmer politiker inte bara över staten utan också över affärsföretag.

Varje dag rapporterar medierna om minsta steg som Greta Thunberg tar. I går var det vindstilla på Atlanten. Idag blåser det. Massor av CO2 har slösats på den båt hon reser med, för att inte tala om medieuppbådets alla flygfärder mm. Ändamålet helgar medlen, påstås det. De stora mediehusen står på knä framför det barnhelgon som de själva skapat. Om de inte placerat henne i strålkastarnas ljus hade hon fortfarande varit en vanlig skolflicka. Men inte längre.

Liksom gökmamman placerar sina ungar i andras bon har alltså medierna värpt det ägg som nu reser världen runt för att predika klimatkris. Märk att det inte är några unika och omvälvande ord eller forskningsresultat som Greta presenterar. Hon är bara en apostel för den officiella och ensidiga svenska synen på miljön. Möjligtvis är det ett rimligt budskap. Kanske inte. För det finns så många variabler avseende solens utveckling, i skeenden i luften och havet samt inte minst rörande möjlig teknisk utveckling för att producera elektricitet utan CO2. Alla dessa komplicerade skeenden ligger långt bortom mediernas och Gretas vilja och kompetens. Mediernas fokus på gökungen Greta tränger ut alternativa och viktiga miljöaspekter ur boet.

Min gökmetafor har även en allvarlig sida avseende hur vuxna människor använder Greta som en bricka i spelet om miljön. Hon är antagligen själv medveten om detta. Men hon är ändå bara ett barn, som för tillfället erbjuds glaspärlor för sin upphöjda roll som apostel. Hon har blivit ett medialt guldägg. Det talas om enorma penningbelopp som Greta kan dra in för olika arrangemang. Kloka föräldrar borde ha armlängds avstånd till en guldgruva som kan komma att sina och där utvinningen riskerar att skada personen Greta. För att hålla kassaflödet uppe – och trygga sin egen försörjning – lockas föräldrarna nu resa runt jordklotet för att visa upp sin guldklimp. Det påminner om hur forna tiders ägare av nöjesfält utnyttjade märkliga människor och djur i burar. Och medierna applåderar. Nu tycks det som hon frigörs från den skolplikt, som enligt svensk lag gäller för andra barn i landet, för att kunna exploateras fullt ut. Skådespelet är motbjudande. Och medierna samt hennes föräldrar bär ett tungt ansvar.

Men medierna bara hejar på. Och dessutom slänger de skit på personer som vågar vara kritiska. De kallas för äldre män som förnekar problem med klimatet. Frågan är vem som har den mest genomtänkta och balanserade synen på Sveriges miljöproblem? Och vem som visar mest mänsklig hänsyn gentemot ett barn som utsätts för medial trafficking?

Torsten Sandström

Var dag hör man svenska journalister slå sig för bröstet. Intryck skapas av en yrkeskår med en unik och gedigen utbildning och erfarenhet. I själva verket rör det sig ofta om snuttifierade studier, som inte sällan bedrivs genom folkhögskolor. Okej att en och annan har en djupare universitetsutbildning i bagaget. Men många klättrar upp i elfenbenstornet efter en tämligen ytlig skolning. Det märkliga är att de med denna bräckliga bakgrund raskt utropar sig som experter på journalistik. De ser sig som unika rapportörer och analytiker av vad som ska ses som nyheter. Detta är något som ytliga skolbokstudier inte kan ge kunskaper om. Däremot kan djupa samhällsstudier – statskunskap, juridik, sociologi mm – och kunskaper i historia och filosofi ge en bra grund att stå på. Men det tycks som landets journalister mest studerat folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter, flyktingrätt och likande samt betydelsen av internationella organisationer såsom FN. De läser paragrafer på ytan utan att förmå tolka juridikens regler om vad som är tvingande och vad dom ger svängrum. Just avsaknaden av kunskapsteoretiska studier tycks vara den främsta bristen. Med det menar jag frågor om vad forskning kan ge kunskap om samt skillnaden mellan fakta och värdering/åsikt.

Med en så vacklande kunskapsbas ligger det i farans riktning att journalisterna fyller sina tankeluckor med egna politiska värderingar. Om detta har jag skrivit flera texter. Faran ligger i journalistkårens påtagligt homogena politiska åsikter (forskning visar förenklat att 70 % tänker till vänster). På så vis kommer förstås dagens medier i huvudsak att presentera problem av det slag som finns på vänsterns agenda. Urvalet av nyheter sker från samma utgångspunkt. Resultatet blir ett flöde av den PK-dogmatik som jag fortlöpande kritiserar. Kön, etniskt ursprung, klimat, minoritetsfrågor od hamnar alltså högt på mediernas nyhetsinslag.

Jag försöker ständigt förstå hur en tidning (eller SR/SVT) har tänkt då man presenterar ett visst reportage. Vilka politiska värderingar ligger bakom olika inslag. På så vis tycker jag mig se det mönster jag nyss skissat. Nu bara ett exempel. Den 15 augusti 2019 har SvD sex sidor under rubriken ”sport”. Jag överdriver inte om jag säger att omkring 70% av textmassan rör kvinnliga idrottsutövare i framför allt fotboll, ishockey och golf. Manliga idrottare hamnar alltså i rejäl minoritet (30%). Är detta en slump? Nej, liknande proportioner mellan könen – om än kanske inte så extrema – förekommer systematisk. Enligt min mening beror detta på redaktionella beslut med grund i feminismens teser. Kvinnliga föredömen måste enligt journalisternas personliga värderingar lyftas fram!

Jag känner inte till studier över vilka ämnen män och kvinnor helst läser i tidningarna. Med risk för att generalisera (och tänka gubbigt) tror jag att sport är en typisk manlig arena. I så fall bör kanske 70 % av sportsidorna fokusera på manlig fotboll, hockey, golf mm och inte tvärtom som i SvD den 15 augusti. Min slutsats är således att nyhetsvärderingen inte följer vad läsarkåren önskar. Nyhetsvärderingen – journalistkårens påstådda monopolkompetens – utförs inte heller efter några slags kvalitativ eller kvantitativa mått, i stil med hur duktiga spelare av fotboll är, hur många män/kvinnor som spelar boll eller vilket kön som drar mest publik (och mest reklampengar). De kvinnliga fotbollsspelarna i Sverige är få, de spelar för tomma läktare och alstrar små reklamintäkter pengar – allt relativt sett.

Mot denna bakgrund är det verkligen intressant att se hur SvD väljer att fokusera på kvinnor i sporten den 15 augusti. Lika intressant är att medierna generellt sett ägnar mycket utrymme åt kvinnliga fotbolls- och hockeyspelares missnöje över sina ekonomiska villkor. Temat är att de ska ha lika mycket betalt som männen. Men jämförelsen haltar tydligt, som jag nyss visat.

Att nyhetsvärderingen sker med feminismens val av glasögon är alltså tydligt. Några tycker kanske att det är bra. Att jämställdheten ökar. Jag tror inte på detta. Tvärtom anser jag att utvecklingen är allvarlig.

För det första mörkar journalisterna hur de värderat fakta. Det sägs inte att kvinnliga insatser kvoteras. Man lyckas alltså inte dra en gräns mellan fakta och egen värdering/åsikt. Nyheter bör inte värderas i ett perspektiv av jämlikhet eller kön utan efter samhällsbetydelse eller vad läsarna efterfrågar. Ambitionen att lyfta fram kvinnliga föredömen ska inte prioriteras framför sedvanliga aspekter rörande tid, värde, kvalitet och kvantitet.

Allvarligare är för det andra att den PK-ism som sprids medför att mediernas trovärdighet minskar. Vem kan lita på journalister med en egen agenda? Eller på feminister som driver propaganda liksom nyss på Sporten i SvD? Om inte nyhetsvärderingen sker öppet och tydligt riskerar mediekonsumenterna att överge de stora tidningarna och radio/teve. Då den tredje statsmakten politiseras kommer folket att sluta lita på den. Bristen på förtroende för de stora medierna hos framför allt unga människor syns redan.

Alltså menar jag att dagens journalister på de stora mediehusen binder ris åt egen rygg. Ungdomar väljer alltmer alternativa medier på nätet. Den huvudsakliga förklaringen till detta är kanske inte just PK-ismen. Men man litar ändå inte på de stora mediehusen, på deras dogmatik och pekpinnar. Det är som jag ser det en logisk reaktion.

När jag studerar de stora medierna sker det som då jag läser Kyrkans tidning. Där är indoktrineringen förstås mycket tydligare, agendan inte särskilt dold. De stora medierna agerar däremot i smyg på ett olustigt vis för den som vill se en öppen journalistik. Lika allvarligt är att den politiska eliten hånar personer som likhet med mig kritiserar de stora mediehusens vinklade rapporter. Jag tror vi går mörkare medietider till mötes.

Torsten Sandström

2019-08-26

De stora svenska mediehusen rapporterade häromdagen om att New York Times (NYT) skrivit om hur den svenska extremhögern via sajter på nätet sprider propaganda. NYT kallar dem ”desinformationsmaskiner” och “digitala ekokammare”. Tillsammans med internationella aktörer påstås de elektroniska medierna ägna sig åt att plantera, provocera och förstärka extremhögern och nationalistiska krafter. Liksom andra högermedier i Europa sägs de svenska på nätet förmedla budskap som planterats av krafter från Ryssland. Innehållet beskrivs som vit makt, nationalism och främlingsfientlighet.

Som flitig konsument av alternativa svenska medier – dvs organ vid sidan om landets handfull stora mediehus – stöter jag givetvis ibland på utfall mot invandrare och framför allt invandring som fenomen. Några sådana exempel är hatiska och beklämmande. Men det tillhör enligt min mening undantagen och de eländiga exemplen syns framför allt i kommentarsfält till mer eller mindre kända skribenters texter. Det förefaller som en begränsad grupp personer ivrigt och återkommande sysslar med att skriva sådana kommentarer. Om de är styrda utifrån är omöjligt att avgöra. Merparten tycks sympatisera med Trump och hans meningsfränder. Ett fåtal yppar åsiktsvänskap med Putin eller krafter i östra Europa. I flera fall stänger dock redaktionerna av personer med kommentarer som är anstötliga.

Såvitt jag kan bedöma släpper redaktionerna för högersajterna på nätet i huvudsak bara fram texter som uppfyller rimliga krav på saklighet och sans. Ledningarna för sajterna prioriterar mer eller mindre samhällskritiska texter och följer noga vilka texter som får många läsare. Och på så vis formar de alternativa ”mediehusen” sin linje. Visst sker det emellanåt övertramp. Men detta händer även i de stora medierna som genomgående – och med hög svansföring – utropar sig som sanningsjournalistikens ärkeänglar.

Jag har i flera texter kritiserat SR/SVT, DN och SvD för en eskalerande åsiktsjournalistik, där journalisternas politiska värderingar tydlig skiner igenom. Alltså inslag där fakta normalt vrids i en vänsterliberal riktning. I ord speglas följaktligen PK-ismens dogmer om kön, klimat, invandring, globalisering mm. Enligt min mening innebär åsiktsjournalistiken en form av propaganda för idéer på vänstersidan av den politiska skalan. Stora samhällsproblem utelämnas såsom brister i boende, vård, skola, försvar, skatteslöseri mm. PK-tendensen syns i något olika skepnader över stora delar av västvärlden. Förmodligen kan man påstå att den i vårt land planteras av utländska krafter. Den har nämligen en tydlig förankring i en rad internationella organisationer. För att bara nämna några exempel så driver FN, EU och OECD omfattande och (för svenska skattebetalare) kostbara kampanjer med PK-teman. Ändå är de utländska inslagen av mindre betydelse jämfört med de omfattande resurser som svenska staten, kommunerna och de stora mediehusen lägger ned på PK (inklusive statsfinansierade SR/SVT). Ingen oberoende betraktare kan påstå att resultatet blivit ett öppet samtal i vårt land.

Artikeln i NYT markerar därför, som jag ser det, den vänsterliberala åsiktskorridoren. Enligt denna framstår fienden som osaklig, rasistisk, nationalistisk och främlingsfientlig. Här samlas högerkrafter i olika skepnader. Alla är kritiska till det politiska och mediala etablissemang som lägrar inom korridoren. Med betydligt svagare ekonomiska resurser, men med sociala medier på sin sida, försöker högern stå emot den framrusande PK-ismen. De vänsterliberala inser att det egna mediala åsiktsmonopolet vacklar. Och i sin förfäran tar man till ännu mera manipulativa metoder. Den som tror på PK-dogmerna uppfattar nämligen kritik ungefär på samma sätt som kyrkans prästerskap ser på otrogna. Man kan inte förstå att andra är så dumma att de inte ansluter sig till den korrekta läran. Och så utfärdar de vänsterliberala den ena efter andra stormvarningen från sin åsiktskorridor. I detta perspektiv anser jag NYT-artikeln ska ses.

Från ömse sidor försöker med andra ord två grupper av gladiatorer bekämpa varandra. Att kampen ofta inte sker med rena vapen är naturligt. Upphetsningen är nämligen alltför stor. Och båda sidor anser att mycket står på spel. Vilket också är sant.

Även om jag från min marknadsliberala högerposition i huvudsak har mina sympatier på den högra sidans kombattanter är jag allvarligt bekymrad. I stort sett alla sammanhang pläderar jag för det öppna samtalet. Jag menar att Poppers och Soros propåer om en fri diskussion och kritik av auktoritära krafter alltid bör vara ledstjärnan i samhällsdebatten. Inget är så heligt att det inte tål att diskuteras. Men ingen sida av de motstående gladiatorerna hyllar denna linje. Båda gängen av kämpar pucklar på varandra. Viljan att lyssna på den andra sidan är nära nog noll. Åtminstone DN och SvD har tidigare visat tänk som påminner om The Open Society´s. Men idag använder de – tillsammans med statens lydiga hand SR/SVT – sina stora ekonomiska resurser för att slå ihjäl det öppna samtalet. Invandring får inte problematiseras eller ifrågasättas. Särskilt inte nu när Sverige står inför en ny asylvåg från närstående till tidigare inflyttare. Och så offras det öppna samtalet.

Att gladiatorernas kamp ytterst rör makten om det offentliga Sverige behöver knappast påpekas. För S-partiet gäller det att försöka behålla en snabbt vittrande maktställning. Tills vidare backas de upp av några väpnare (läs Mp, C och L), som liksom Sancho Panza önskar rädda den vacklande Don Qijote. I likhet med honom inser de inte att de stödjer ett föråldrat system. Med hugg och slag försöker man trumfa igenom PK-ideologin, ett tankesystem som i grunden faktiskt fungerar auktoritärt. I stället för ett fritt samtal satsar man på invektiv och smutskastning. Det är i en sorglig skepnad som det svenska politiska etablissemanget och medierna framträder.

Torsten Sandström

En av gårdagens stora nyheter i skattefinansierade SVT var att kvoteringen Löfven håller sin årliga kräftskiva på Harpsund. Vad passar bättre då den politiska klassens elit träffas än att äta kräftor på folkets bekostnad. Ett djur som som i livet är gråbrunt, men som kokt och livlöst blir rött. Det kokas ofta tillsammans med något grönt som piffar upp anrättningen.

Som bekant är kräftans gång inte den effektivaste. Liksom Löfvens klasskamrater förflyttar den sig i sidled. Och den lever gärna sitt liv i dynga. Med tanke på smaken verkar därför jumbovarianten passande för Harpsund.

Finansministern svarade på en fråga att hon skulle äta som många kräftor som möjligt tills de tar slut. Antagligen en metafor för kvoteringen Löfvens egen skattepolitik visavi svenska folket. Men kanske även en bild av klasskamp mellan LO och S-partiet?

Nej nu sätter jag punkt för den icke-händelse som bara medierna i Absurdistan rapporterar om…

Igår såg jag på SVT 1 Rapport något verkligt upprörande. Det svenskfinansierade SIPRI – fredsforskningsinstitutet – tog i Stockholm emot Irans utrikesminister. En organisation som säger sig syssla med fred öppnade alltså sina dörrar på vid gavel för en hög representant för en av värdens värsta mördarregimer. Det mest stötande var på vilket vis mottagandet skedde. Inte bara genom en neutralt hövlig hälsning och handskakning. Nej, där stod SIPRIS ordförande S-pampen Jan Eliasson med utsträckta armar och log som en sol samtidigt som han ordentligt kramade om mördarnas höga utsände. Iraniern berömde förstås såväl Eliasson, FN som Margot Wallström.

Alltså en storsvensk uppvisning av S-partiet i hyckleri. I ord med huvudet på sned alltid världens främsta fredsvänner. I handling är S-regimen en global umgängespartner till representanten för en nation med tusentals oppositionellas blod på sina händer. Och allt i regi av SIPRI, som du och jag betalar skattepengar till. Kanske omkring 100 miljoner kronor per år (siffran är osäker, SIPRI:s redovisning är minst sagt snårig, vilket tillhör bilden). Allt för att stödja S-pamparnas ambition att spela internationella fredsduvor.

Dubbelmoral är inte ett tillräcklig ord. Det hela är avskyvärt. Inslaget i det skattefinansierade SVT fick en utformning värdig gamla tiders PRAVDA. Den svenska S-regimen glorifierades med andra ord. Sådan är verkligheten i Absurdisten.

Torsten Sandström

PS! Dagen därpå ser jag i tidningen till min häpnad att mördarregimens representant även tagits i mot i Sveriges riksdag. Där står han bredvid talmannen. Ordföranden för våra folkvalda hälsar alltså ett av diktaturens ledande kreatur välkommen. Är inte det att smutsa ned Sveriges demokratiska system, så säg! Att regeringen S tar emot honom (och att karriäristen Eliasson gör det) är sorgligt nog. Men folkets organ, Riksdagen, lyder minsann inte under regeringen och UD. Nu står en talman från M-partiet bredvid med skammen bredvid mördarnas ledare. Precis sådana bilder man förr brukade se i PRAVDA.

Trumps propå igår om att köpa Grönland från Danmark visar presidentens rätta ull. En ulv i fårakläder (till det yttre ser han fåraktig ut). Han är uppfostrad med att köpa och sälja och vinna ikraft av penningstyrka – inte genom smarta idéer. Han har förstås köpt fastigheter. Och han har köpt damer. Han har köpt sitt presidentskap via sponsorer och förmodligen via affärer med Putins hantlangare.

God politik är enligt min åsikt en fråga om nyanser och fredliga samtal. Trump ser allt svart eller vitt. Nyanser vet han inte något om. Det är något helt främmande för en man som enbart kan uttrycka tankar i max tre satser eller hundra ord. Kompromissar gör han först när han kränkt motparten och märker att han inte kommer längre.

Hans köpetänk visavi Grönland är ett starkt indicium på att sanningen om Trumps agerande mot Ryssland inför presidentvalet sannolikt ännu inte kommit fram. Naturligtvis har han köpt hjälp av Putin. Han och Putin förstår nämligen varandra väl. Två maktmänniskor, som inte behöver läsa Machiavelli för att tvinga sina motståndare på knä. Lyckligtvis visar historien att sådana människor inte tar hem spelet i det långa loppet. Napoleon Bonaparte, Mussolini och Hitler var mycket stora beundrare av Machiavellis bok ”Fursten”. Det gick inte så bra för någon av dem med denna bok eller maktteori som ledstjärna…

Nu är S-partiet uppenbarligen illa ute. Löfven anklagar de välbeställda i Djursholm för att orsaka problem i Tensta eller Rinkeby. Genom att de rikas ungdomar köper narkotika håller de igång brottsligheten i utanförskapsområdena, menar Löfven. Med vanlig slapphet modell S blandas helt olika sociala fenomen samman. Men temat är känt inom partiet, som alltid önskar höja skatterna för att som man säger ”föra över pengar från de rika till de behövande”. Med detta argument får även vanliga arbetare och tjänstemän numera vara med och betala för S-partiets röstköpsmodell. Trots att klasskampsretoriken annars övergetts för S-partiets nya mål – att låta svenska skattebetalare betala för breda globala satsningar – dyker hatet mot de välmående upp med jämna mellanrum. När vanliga argument allt oftare tryter för S.

Vad har Djursholm med ligorna i Tensta och Rinkeby att göra? Svaret är: nära nog inget. Att ungdomar i Danderyd röker på och använder heroin är ett allvarligt problem. Ett helt annat – och faktiskt allvarligare – är vilka personer som tillhandahåller knarket. Vad jag vet finns det inga utredningar som tydligt kartlägger knarkets väg till det rika Danderyd. Inte heller hur droger förs in till grossister i landet och sedan distribueras ut till de lokala försäljare som finns. Troligtvis ser de grupper som lokalt tillhandahåller drogerna olika ut. Förmodligen har de i allmänheten en profil som påminner mer om trakten lokalt än om miljöerna i invandrarnas bostadsområden.

Det är nämligen invandringens bredare problematik som tyst färgat Löfvens parodiska uttalande. Ett otvetydigt faktum är nämligen att skjutningar och bilbränder – dvs gängrelaterade mord, försäkringsbedrägerier och skadegörelser – i huvudsak enbart inträffar i invandrartäta bostadsområden. Här har klanernas egen justis tagit över. Konkurrenter elimineras kroppsligen. Att det till största del rör sig om invandrare finns tyvärr inte kartlagt vetenskapligt. BRÅ:s intresse för saken är nämligen obefintligt. Och det sammanhänger med signaler från ovan. Sveriges justitieministrar är sedan länge ointresserade.

Enligt politikerna syn på saken är det etniskt diskriminerande att i statistik peka ut en persons härkomst. Därför talar man enbart om gäng från socialt problematiska områden. I själva verket är den gemensamma nämnaren för den brottslighet vi nu talar om i Tensta och Rinkeby just invandring: första och andra generationens. Det vill säga personer med utländsk härkomst som inte integrerats i det svenska samhället. Alltså individer med ett eget språk, ofta främmande religion, dålig utbildning, arbetslöshet osv. Med andra ord just de klaner av ungdomar som svenska samhället bjudit in, men inte lyckats erbjuda levnadsvillkor som avhåller dem från brottslighet.

Ansvaret för dessa tragiska fakta bärs av flera politiska partier och regeringar. Ett tydligt bevis är Reinfeldts bön om ”öppna hjärtan”. Men ett särskilt ansvar bär onekligen regeringen Löfven som 2015 vidöppnat dörren och som nu 2019 är på väg att ge asyl åt anhöriga till tidigare nyinflyttade. Att detta sker är allvarligt med hänsyn till att inget pekar på att invandrargruppens levnadsvillkor visar tecken på förbättring. Fortfarande stoppar S-partiets allierade LO temporära låglöner till nyinflyttade. Fortfarande saknas bostäder. Fortfarande krisar svenska skolor i kranskommunerna. Och fortfarande mördas det genom gäng som säljer knark och begår annan allvarlig brottslighet i just dessa utanförskapsområden.

Det är denna dystra verklighet som S-regeringen inte lyckas hantera. Ett temporärt stopp för invandring är alltså befogat. Men S, Mp, V, C och L öppnar för ökad invandring trots stora misslyckanden hittills. Man kör med hög fart vidare med vänsterns globala ambitioner. Enligt teoriboken har nämligen S-partiet alltid rätt. Ledande män och kvinnor tror sig äga den svenska offentligheten. Den svenska politiska klassen domineras av dem. Deras verktyg är en högröstad retorik i stil med Löfvens. Resultatet av deras arbete också i huvudsak tom retorik.

På spaning efter en syndabock ser nu S-partiet sig om. Vad är då enklare än att fokusera på det förmögna Djursholm? Förvisso finns där ungdomsproblem, men omfattningen och arten är av helt annat slag än de som sammanhänger med den brottlighet som en länge misskött invandringspolitik skapat.

Enligt min mening är Löfvens uttalande rörande Djursholm/Danderyd rena rama populismen. Mot medlemmar i en framgångsrik kommun tar han de facto parti för extrema brottslingar som flyttat in till Sverige. Han försöker undkomma eget ansvar. Vi känner igen modellen från populistiska demagoger i när och fjärran. Exv Donald Trump. Det kännetecknar personer som inte själva kan erkänna ett misslyckande utan försöker snacka bort ett problem. Personer som vill vända debatten bort från egna tillkortakommanden. Personer som inte bör syssla med politik. Det är i populismens gäng Löfven platsar.

Torsten Sandström

2019-08-21

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I tidigare bloggar har jag kritiserat en tydlig utveckling mot att Sveriges politiker bildar en gemensam klass. Allt för att säkra framtida generationsskiften och stänga ute nykomlingar. Bra betalt, säkra villkor, goda reträttposter och familjesammanhållning (äktenskapsallianser och gynnande av anhöriga) är en del av verktygen.

Nu läser jag nyheten att Annie Lööf väntar sitt andra barn, vilket är en god nyhet för hennes familj. Men för den som menar att folkets intressen går före de valda politikernas personliga förhållanden är det plats för en fundering i det klassperspektiv jag inlett med. Kan det vara så att hennes familjerelationer går före hennes ansvar mot väljarna, som i två val 2014 och 2018 röstat för att avpollettera S-regeringar?

Givetvis har hon full frihet inom familjeförhållandet. Men om hon i två valrörelser lovat att avsätta regeringar S – och haft möjlighet till detta – men ändå släpper fram S igen så finns det anledning att fundera. Första gången föddes barn nummer ett, nu 2019 barn nummer två, som sannolikt är inplanerat. Jag förstår mycket väl, som sagt, att man vill föda i lugn och ro. Men frågan är om man då ska ha rollen som partiledare. Min bild är att folkets val får träda tillbaka för Lööf egna familjära. Under fem års tid har hon inte levt upp till att ansvar mot väljarna!

Min kritiska vinkling får ytterligare kraft om man ser på situationen inom Alliansen efter valet 2014. Annie vill som sagt ha barnledigt. SD har en sprillans ny partiledare och även M-partiets chef är ny på sin post. Båda befinner sig i en PRAO-ställning. Alla tre ledarna har alltså privata skäl för att slippa ta över regeringsmakten. Och så väljer man DÖ-trixandet för att låta S-partiet fortsätta. Och 2018 väljer C och L knepet med JÖKEN. I fem års tid luras folket på valkonfekten.

Min bild blir att den politiska klassen leker med statsmakten. Det offentliga blir deras privata excersisplats. Och folkets val tillåts inte styra landet. Det rätta är i stället att stenhårt jobba för ett regeringsskifte. Men det struntar den politiska klassen i.

Och så talar de om att politikerförakt är något förfärlig. Kanske är det logiskt?

Svenska kyrkan och fd ärkebiskopen Hammar jobbar hårt för att tränga sig tillbaka i den moraldebatt man förlorat. Nu gäller det klimatet, som ska bli en språngplanka för de kristna. I en artikel i DN för en dryg månad sedan påstår han sig och teologerna ha lösningen. Det rör sig om tro och att konsumtionssamhället ska skrotas, se min blogg nedan.

I SR PI idag släpps han än en gång in i debatten om klimatet. Kyrkan kan bidra påstår han. Kanske har Hammar rätt såvida klimatkrisen rör tro och inte vetande. I min värld har miljörörelsen nämligen starka inslag av moral och en trosviss syn på vad som är vetenskapliga fakta. Här går miljötalibaner hand i hand med Hammar. Kyrkan har aldrig varit en ledstjärna för vetenskaplig sanning.

Tacka vet jag dåtidens fattigpräster!

DN skriver 2019-08-18 flera sidor om ett tragiskt brott som inträffat i Stockholm för en tid sedan, där en 15-årig invandrare försvunnit. Det visar sig att han lämnat sin skola. Efter en vecka hittas den unge mannen död i skogen. En kamrat döms för dådet.

I dagarna anklagar den dödes fader polisen för att den inte letat efter den döde. Intryck skapas av att polisens underlåtenhet att söka beror på den dödes ursprung. DN:s journalister ställer sig i artikeln på faderns sida.

Då brottet begåtts strax efter försvinnandet undrar jag hur polisen hade kunnat hindra dådet? Och då någon brottsanmälan inte skett blir det för övrigt svårt att söka.

Sådana fakta hindrar inte landets journalister att jaga polisen och utkräva ansvar av en myndighet som inte kunnat hindra händelseförloppet. I stället för att skriva om brottslingen – eller kriminalitet hos invandrarungdomar (gärningsmannen har dömts för narkotikabrott) – utpekas en offentlig myndighet. En kort notis om förövaren finns i slutet av artikeln. Men texten går ut på att flytta ansvaret från honom till polisen.

I min blogg har jag tidigare kritiserat svenska journalisters blindhet för förnuft (eller verklighetsförankring) samt deras systematiska opinionsbildning för egna värderingar. DN agerar här som ledare för bottenträsket. En tidning med stolta anor drar – som jag ser det – med öppna ögon en rimlig journalistik i smutsen.

Den som vill bilda opinion vet ofta hur man ska välja medel. Ett barn funkar ungefär som en kattunge. Oskuldsfullhet ger ett intryck av naturlig sanning. Protester visar på starkt engagemang. Kraftigt stöd i medier blir kronan på verket.

Så utnyttjas Greta T som en bricka i en planerad klimatkris. Hon är ett fynd för deras sak. Det rör sig inte om en mångfald av hårda fakta för och mot. Nu är det fråga om propaganda. En kampanj där ett barn utnyttjas. Hur hon påverkas av uppståndelsen betyder inget. Ändamålet helgar medlen, sägs det.

I vårt nutida samhälle finns ett spektakulärt intresse för individens val av symboler för den egna identiteten. Jag har tidigare skrivit om hur kön, hälsa/ohälsa, etniskt ursprung, miljöintresse och liknande personliga kännetecken fått en dominerande plats i mediernas och politikernas beskrivning av vad som är viktigt för nationen Sverige. Min kritik går inte ut på att identitetens symboler är oviktiga. De har en given plats för våra funderingar över livet och meningen med detta. Men min poäng är att fokus på fenomen som typiskt sett tillhör privatlivets innersta har kommit att skymma en rad fundamentala problem i det svenska samhället, i stil med dysfunktioner rörande skola, bostäder, arbete, sjukvård, försvar, slösande med folkets skattepengar osv. Genom att sökljuset riktas mot våra egon hamnar samhällets stora frågor i bakgrunden. Jag menar att detta inte händer av en slump. Medier och politiker försöker undkomma ansvar för sina egna tillkortakommanden vad gäller rapportering respektive beslutsfattande.

Sociologen Manuel Castells benar i sin berömda bok om ”Identitetens makt” (1997) upp vad som kännetecknar nutidens fokus på individernas självsyn. Han diskuterar problem av det egobetonade slag jag nyss nämnt, alltså etniska frågor, sexualitet, miljörättvisa mm. Han nämner också religion och lokal gemenskap mellan människor. Mer intressant är att Castells dessutom ägnar stort intresse åt individerna intresse för nationen och för nationalism.

I Castells diskussion om nationalism lyfts två exempel fram. Det ena är Sovjetunionens undergång, som han menar har en nationell sida (vid sidan om ekonomi och politik). Unionen var en omöjlighet i och med att den skulle kitta samman så många skilda nationaliteter från öst till väst i det stora riket. Den sovjetiska statens ledning lyckades inte skapa en nationell identitet eller integrera alla folkgrupper i sovjetsystemet.

Hans andra exempel rör Kataloniens ställning inom den spanska staten. Katalonien beskrivs som en nationell gemenskap utan egen stat. I minst tusen år har folket i Katalonien sett sitt språk och gemenskap som en nationell enhet. Många har yppat starkt motstånd mot att inlemmas i en spansk monarkistisk stat med säte i Madrid (Kastilien). På senare år har som bekant denna nationella konflikt kommit att dominera det politiska samtalet i Spanien.

Orsaken till att jag skriver om detta är att den svenska versionen av nutida identitetspolitik komplett utesluter nationalism som en identitetsbildande fråga. Förvisso diskuteras och hyllas samers och liknande etniska eller kulturella grupper ställning i vårt land. Men det rör sig om påtagliga minoritetsintressen, med liten betydelse för den svenska statens grepp över nationen. Det framstår närmast som en etnisk lovsång till berörda individer. Däremot kan man säga att det officiella Sverige hånar SD-partiets tal om svensk nationalism. Såvitt jag förstår rör SD:s intresse tämligen perifera nationella ämnen som flaggan, hembygdskulturen, språkvård, kristenhet osv. För övrigt möter man ett liknande intresse hos C-partiet, som gärna vill beskriva sig som det landsbygdsparti med knätofs som det i själva verket är (om man granskar partiets ledning). Trots att båda partierna har liknande historiska rötter visavi skeenden i 30-talets Tyskland är det intressant att se hur bara SD:s nationalism fördöms och utpekas som farlig, medan C-partiets betraktas som något närmast komiskt.

Vad är förklaringen till att nationalismen i huvudsak är ett fenomen som hamnat utanför en annars hård svensk identitetspolitik? En förklaring är förstås att Sverige saknar de tydliga etniska och kulturella skillnader inom befolkningen, även om en kraftig invandring på senare år medfört spänningar i vissa bostadsområden. Den viktigaste orsaken till den svenska tystnaden om nationalism är, som jag ser, S-partiets satsning för ett antal decennier sedan på en globalt inriktad politik. Det hände sedan Olof Palme och andra insett att temat om den utsugne arbetaren inte längre lockar väljare. Genom samverkan med bla L- och C-partierna har det globala tänkandet fått en bred bas i riksdagen. De globala idealen innebär ett hyllande av FN, EU och den omfattande slussning av skattemedel ut ur landet som SIDA sysslar med. En sådan politik medför givetvis att svenska behov får stå tillbaka, avseende exv skolan, fattigpensionärer, bostäder och försvaret. Många väljare reagerar logiskt nog mot den globala färdväg som riksdagens majoritet valt.

För att slå tillbaka en växande kritik tvingas vänstern och dess allierade inom C och L till motåtgärder. Följden har blivit en tydlig diabolisering av svensk nationalism. På olika vis vill man framställa den som samhällsfarlig. Alla tänkbara argument används för att legitimera slösandet med skattemedel på rader av globala projekt. Man säger att nationellt tänk är egoistiskt. Eller att det rör sig om fascism eller nazism. Trots att svenska folket visar tydliga tecken på nationella känslor i olika kulturella sammanhang – sport, företagande, musik mm – försöker svenska politiker och medier skambelägga den svenska nationalismens som sådan. Även S-partiet använder sig faktiskt av nationella argument i sin ideliga plädering för export av den ”svenska modellen”.

Jag pläderar absolut inte för tänk om raser. Sådant sysslar enbart en obetydlig minoritet med. Folk i allmänhet lyssnar inte heller på detta. Nationalism hånas som generell företeelse. Det egendomliga politiska resultatet har blivit att en svensk identitetsaspekt dödsskallemärkts trots att alla andra former av egotänkt ständigt uppmuntras. Så kan det gå i ett genompolitiserat samhälle. En tid går det att lägga locket på. Men knappast för all framtid.

Torsten Sandström

2019-08-17

Jag har inget mot allsång. Bara den är frivillig. Många fester blir enligt min åsikt pinsamma pga armkrok och konstlad sång från ett häfte – bara för att skapa gemenskap. De som sjunger på Skansen under SVT:s ”Allsång på Skansen” gör nog det av fri vilja. Så långt är det OK.

Men att jag och många andra ska betala för detta somriga frälsningsmöte är jag definitiv mot! SVT:s chefer, som för övrigt ofta är närvarande på Skansen, ser tillställningen som ett lägereldsarrangemang. Folket (läs skattebetalarna) samlas framför elden i gemenskap. Amen! S-partiet klappar i händerna.

Det finns inga gratis lägereldsfester. Så låt därför de som sitter vid brasan själva betala! Alla som vill andas in sosse-os ska få göra det. Men jag vill inte stå för pengar till sådana möten. Att ta ut skatt för detta är en fräckhet.

Någon ordning måste vara i tankelivet!

Journalister och psykologer tillhör PK-ismens prästerskap. Varje dag framför de sina predikningar i svenska medier. Ytterst komplicerade fenomen förvandlas till barnatro. Och bagateller blir stora nyheter.

Idag skriver en sådan psykpastor i SvD följande: ”Om du älskar någon – ge den utrymme”. Den banala och självklara idén är att man ska bry sig om den man älskar. Vem gör inte det? Att man bryr sig är väl själva tecknet på kärlek.

Igår förmedlade TT – och därefter stortidningarna – detta viktiga råd: ”Så hanterar du jobbångesten efter semestern”. Här ges en rad självklara tips om hur du ska ställa om livet efter semesterledigheten. Jag är säker på att vem som helst äldre än 15 år kunnat lista ut minst hälften av tipsen. Och så kommer de från en person som förmodas ha en treårig universitetsutbildning (eller liknande från någon av landets barfotahögskolor).

Jag har tidigare intresserat mig för den nutida politik som fokuserar på din och min identitet – alltså på området för våra navlar – något som på så vis vill föra våra tankar bort från samhällets stora problem. Jag har nyss presenterat två vardagsexempel.

Som jurist vet jag att en minoritet mina kollegor tyvärr sysslar med samhällsonyttlig juridisk verksamhet. Men inte alls flertalet. Jag vill inte påstå att en majoritet psykologer gör ett liknande dåligt arbete. Men alltför många. Och dessutom utan minsta tecken på att skämmas. Att de inte tvekar sammanhänger förstås med att grävande i själslivet (-s svårutredda sörja) har förvandlats till en viktig politisk fråga. En annan orsak till deras bristande tvekan är en usel skolning i vad vetenskapligt arbete innebär. Att rota i själen hos en människa kan knappast ske med ambitionen att det är vetenskapliga sanningar som blir resultatet. Det rör sig bara om en typ av avancerat skådande i kristallkulan.

För den som undrar vill jag bara säga att jurister sysslar med tolkning av källor som i allmänhet satts på pränt. Det ger en påtaglig stadga för den som läser lagen. Alltså en form av ordning i tankelivet.

En skänk bärs fram till personer utan betyg

DN kliver vidare på dubbelmoralens nötta stig. Ofta pläderar tidningen för behovet av en god skola och formella studiemeriter. Men nu vill man att personer utan studentbetyg ska få tillträde till universitet och högskolor. Se länken nedan.

Tidningen ger nämligen plats åt en fd forskningsminister (!) i en S-regering, Hellmark-Knutsson. Hon har liksom flertalet S-partister själv ingen universitetsexamen, men känner sig förstås kallad att å LO-kollektivets vägnar (där hon har varit anställd) öppna stänga dörrar.

Vi har en skola som går på knäna. Elever som inte blir godkända. Lärare som tappat sugen. I stället för tankar i kravens riktning (prov och ordning) så pläderas det alltså nu för mer kravlöshet. Vilka signaler sänder detta till dagens ungdomar? Jo, strunta i skolan. Satsa på Högskoleprovet. Och om det inte funkar så ansök om dispens. Och slutligen: tacka S-partiet för organiserad slapphet och tycka-synd-om-politik.

https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/hogskolor-daliga-pa-att-rekrytera-kompetenta-utan-studentexamen/

På Uppsala universitet har kulturgeografen Erik Hansson nyligen disputerat på svenskarnas inställning till de rumänska och bulgariska tiggare vi ser på gator och torg. Inte överraskande är hans slutsats ”att det huvudsakliga politiska problemet är att folk mår dåligt av att behöva (be)möta tiggandet och de människor som ber om pengar”. I en artikel häromdagen i DN använder Hansson sina enkla intervjusvar för en plädering mot tiggeriförbud och – som jag förstår honom – för att den svenska välfärden ska öppnas för tiggarna ifråga.

Vi står alltså än en gång framför ett exempel på forskning som baseras på intervjuer. Det är uppenbart att frågor till slumpvis utvalda personer har begränsat sanningsvärde. I bästa fall blir det bara fråga om reflexer av deras känslor. I och för sig tror jag många svenskar inte mår bra av att tvingas se tiggare framför ICA-affären, banken eller Systembolaget. Men Hanssons intervjusvar förklarar inte det ”politiska problem” han talar om. Problematiken är mycket mer mångfacetterat än vad Hansson vill erkänna. Det rör sig inte bara om känslor, även om resultatet av medborgarnas personliga åsikter förstås är viktiga i en demokrati. Att negativa åsikter rör utländska medborgare från nationer inom EU ger för övrigt inte anledning att tala om ”rasism”, som Hansson gör. Det är nämligen inte tiggarnas hudfärg, utseende eller språk som är förklaringen till svenskarnas missnöje. Det rör sig inte om ett etniskt missnöje, utan en negativ reaktion mot ett oönskat uppträdande. Svenska folkets ovilja mot organiserat tiggeri har alltså bara initialt sin grund i den trista syn man möter då de sitter framför affärer på stan. Dessutom finns nämligen flera sakskäl för ett förbud mot tiggeri.

En viktig anledning till ett missnöje är att det rör sig om ett kringgående av utlänningslagens regler om EU-medborgares fria rörlighet för turism eller för att söka arbete. Tiggare från Rumänien och Bulgarien missbrukar lagstiftningen på flera vis. De söker inte arbete i den meningen att en beställd prestation utförs mot lön. De kringgår utlänningslagens 3-månadersfrist, genom att gång efter annan åka tillbaka till hemlandet och sedan återvända till Sverige för en ny 3-månadersperiod. Enligt min tolkning står beteendet i strid mot utlänningslagens grundmening. I och med att kontrollmöjligheterna är små står polisen handfallen. Och svenska medier lyfter förstås inte detta legala problem (de månar om tiggarna). Personerna saknar alltså rätt att uppehåll sig i landet i rollen som tiggare sedan 3-månadersgränsen passerats.

Dessutom finns en problembild som rör tiggarna personligen. De kommer inte att assimileras i svenska samhället genom ett fortsatt självdestruktivt tiggeri. De sjunker tvärtom in i ett fortsatt beroende av tiggandet. Och än värre i ett beroende av de kriminella nätverk som organiserar tiggandet och tar hand om en god del av överskottet. Just det organiserade tiggandet är en avgörande skillnad mot det vanliga tiggeri vi möter i mer spontana former av exv drogberoende. Risken är dessutom stor att de utländska tiggarna med tiden kommer att utnyttjas för annan verksamhet i närheten av det lagstridiga, såsom exv droghandel och sexköp. Tiggaren har alltså ingen framtid i sin tiggarroll. Och svenska staten, som med öppna ögon ser vad som händer, bör därför se till att stoppa en fortsatt utveckling mot att en grupp av tiggare biter sig fast i vårt land i sin olyckliga roll.

Jag menar att Sverige måste reagera mot att en avskild grupp av andra klassens medborgare växer fram i landet. Att tycka syn om dem och låta dem fortsätta är cyniskt. Det innebär att det offentliga så att säga ger grönt ljus för det som sker och som med tanke på kringgåendet av 3-månadersreglen är i strid mot utlänninglagen. Stat och kommun godkänner även tiggarnas eländiga bostadsförhållanden och att deras barn hamnar utanför den normala skolgång och hälsovård som gäller för EU-medborgare med lönearbete i landet. Jag menar att detta är ett utslag av en vanlig svensk dubbelmoral. Stora ord om socialt ansvar för alla och envar. Och i verkligheten låter man med öppna ögon en grupp människor bli beroende av allmosor och risken att utsättas för omgivningens onda ögon. Att som i Eskilstuna – och på sikt kanske Norrköping – kräva tillstånd av myndighet för tiggeri är allvarligt. Utländska fattiga ska få offentligt beslut på sin roll som underklass. Dessutom är det tveksamt om en myndighet kan godta ett beteende i strid mot 3-månadersregeln i svensk lag.

Den som funderar vidare slås kanske av en motbjudande tanke. Det är nog så att många politiker tycker att det är bra att visa upp utländska tiggare på svenska gator och torg. Deras dagliga utsatthet blir, med min tolkning, en bild att visa upp för svenska folket: se så bra ni har det jämfört med tiggarna. Alltså vill politiker och medier förmå medborgarna att känna glädje över sin egen position i välfärden och att vi får mycket för våra stora skattebetalningar. Godtagande av tiggeriet blir på så vis en del av en osmaklig politisk plan: var nöjd och skänk dig fri från andras elände.

Någon upprörd läsare säger att det absolut inte kan vara så och att jag kliver över det tillåtnas gräns. Jag svarar att mitt påstående inte alls är osannolikt. Då jag med ena örat lyssnade på ”Ring P1” (SR P1) häromdagen telefonerade en välsmord vänsterman (?) in för att kritisera ett tiggeriförbud. Mannen i telefonluren menade att vi måste låta tiggarna vara ifred. Inringaren till radioprogrammet pläderade för den positiva sidan av tiggeriet och slutande med ord i stil med att tiggarnas situation ”visar hur bra vi (andra) har det i Sverige”.

Torsten Sandström

2019-08-12

Dagens morgontidningar innehåller annonsen ovan. Det är BRIS som är ute med håven. Och det framgår med all tydlighet att det gäller att håva in pengar. ”Vi har svisch.” Annonsen är ett tydligt tecken på att tiggeriet blivit kommersiellt. BRIS betalar för annonsen. Och hoppas håva in pengar som gott och väl täcker kostnaden. Så tänkte dåtidens jesuiter. Så tänker även nutiden PK-ister.

Själva språket i annonsen är slappt och motbjudande. ”Ta stryk” låter som en fotbollsspelare som själv ställt upp på planen. Barn har inte gjort något eget val av spelplats. Men att skriva att det är föräldrarna som slår vågar väl ingen i nutidens bomullsvadderade samtal där alla befrias från ansvar. Så blir språket då man släpper in reklamens folk i det politiska samtalet. Det går åt skogen.

I äldre tider spreds nyheter och skvaller via kaffesamtal eller möten på landsvägen. Staten talade på söndagarna genom prästen från predikstolen. Enskilda läskunniga skaffade sig nyheter genom tidningsbladet. Flertalet samtalsämnen hade en lokal prägel. De ämnen som dryftades kom i allmänhet från den nära omgivningen. Ingen kan påstå att sanningsvärdet var högt i de budskap som förmedlades. Men den sociala gemenskapen främjades av att människor pratade med varandra. Allvar, skämt och en mängd slappsnack. Resultatet blev att sammanhållningen inom familjer, byar och städer blev hög. En del av detta kan en resenär än idag uppleva på svenska landsbygden, ifall personen ifråga har ett enkelt och öppet sinnelag.

Industrisamhället har omformat det mesta av detta. Folk flyttade till staden och fabriken. Läskunnigheten ökade. Nyheter och samhällsinformation spreds i stora upplagor i tryckt form. Tidningarna producerades industriellt men i mindre skala jämfört med nutiden. Annonsering blev tidningarnas inkomstkälla, vid sidan av pengar från läsarna. Journalistens yrke skapades därmed. Flertalet skribenter var självlärda. De stora drakarna anlitade även väl utbildade akademiker som författare till texter av olika slag. Alla stoltserade med att upprätthålla en tydlig skiljelinje mellan fakta och värdering/åsikter. Nyheter rapporterades därför ofta utan värderande ord. På ledar- och förströelsesidorna publicerades däremot åsikter av alla de slag, antingen för opinionsbildning eller bara för nöje. Många olika politiska åsiktsriktningar fick plats, även om flertalet pennfäktare knappast kan sägas tillhöra vänstern. Hursomhelst, läsaren kunde i allmänhet själv se skillnaden mellan försök till faktaredovisning å ena sidan och strävan efter värderande inslag å andra.

Så fungerar inte medierna idag. Medierna har blivit storindustrier. Reklamföretagen leder utvecklingen. En lång rad av partipolitisk bundna lokala tidningar har slagits ut. En knapp handfull stora mediehus har tagit över. Staten har blivit den största finansiären, dels genom kontroll av SR och SVT, dels genom pressbidrag av flera slag. Mycket betalas alltså av skattebetalarna. Visst finns det ännu inom pressen ledarsidor som tydligt flaggar opinion. Men i övrigt framstår mediernas utbud som ett svall av åsikter och värderingar från journalisternas sidor. Även reportage om inrikes och utrikes politik är garnerade med journalistens personliga syn på utvecklingen.

En tråkig innovation är att journalisterna själva skapar nyheter eller rapporter som passar hans eller hennes egna politiska åsikter. Det mest tydliga exemplet är nog Greta Thunberg. Hennes lagstridiga skolstrejk har lanserats som en välbehövlig kampanj för klimatet. Utan mediernas hävstång hade ingen idag känt till Greta. Nu bidrar radio, teve och press till att familjen Thunbergs politiska budskap sprids jorden runt.

Det vardagliga journalisttricket att bilda politisk opinion är dock mer inlindat än fallet Greta. Det går ut på att välja ett intervjuobjekt som har åsikter som intervjuaren själv gillar. Frågor ställs med andra ord till en partisympatisör. På så vis får utfrågaren indirekt uttala sina åsikter. Genom svar på ledande frågor sköter nämligen intervjuobjektet propagandaapparaten.

Naturligtvis sker inte den politiska opinionsbildningen rakt ut, i stil med ”rösta på S” eller ”Mp är bäst”. Åsiktsförmedlingen sker mycket mer utstuderat. I allmänhet genom en diskussion av de typiskt politiskt korrekta frågorna, varvid den intervjuade tydligt tar ställning för sin linje. Och detta sker dag efter dag. I mediehus efter mediehus. Den totala effekten blir en hård propaganda för en typiskt korrekt vänsterinriktning. Och detta händer i ett land där omkring 2/3 av befolkningen i senaste riksdagsval röstat för det man brukar kalla en borgerlig regering!

Den utveckling jag beskrivit innebär en ingripande förändring i det svenska samtalet under kanske bara ett halvsekel. Från ett ursprunglig lokalt, enkelt och spontant samspråk. Till en i hög grad centraliserad och enkelriktad opinionsbildning genom en handfull medier med starka kopplingar till politiska krafter och affärsinriktade intressen. Idag talar vi mindre varandra – det är storebror som talar till oss. Detta gör att man måste tala om propaganda.

Låt mig därför slutligen citera Wikipedias definition av propaganda:

Propaganda (av latinets propagare, ’fortplanta’, ’utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något (politik, policy, religion, uppfattning, förändring, vara, tjänst, etc.) eller någon (politisk, religiös eller annan kandidat till eller innehavare av ämbete, befattning, position eller tjänst). Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är således inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, är avsiktligt ofullständigt, vinklat eller rentav falskt.

Termen propaganda avser framför allt reklam och politiska kampanjer och budskap. Ordet har på svenska, liksom i de flesta västerländska kulturer, en starkt laddad innebörd, även om det ibland kan ses som ett positivt ord – som regel är propaganda ett positivt epitet bara under förutsättning att en person samtycker till innehållet i det meddelande som avses.

I vårt land förfäras vi med all rätt över det sovjetiska, kinesiska och nordkoreanska samhällenas statligt styrda opinionsbildning. Där möter vi en grov och tydlig form av propaganda. Den är givetvis inte gångbar i ett modernt västerländskt samhälle. Som jag skissat brukas i vårt land mer raffinerade eller utstuderade metoder för åsiktsstyrning.

Bara själva konstruktionen av en stiftelse som ägare till bolagen bakom SR och SVT tyder på en vilja att försöka dölja faktiska maktförhållanden. I såväl stiftelsen som de aktuella bolagen utövas makt via politiska krafter med ett reellt majoritetsinflytande för organisationer med inriktning åt vänster.

Torsten Sandström

2019-08-10

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Jag har flera gånger pekat på att politiker av andrasorteringen skickas till Bryssel och EU. Det är märkligt då de vassaste knivarna i lådan borde styra över unionen.

Statsministerns val idag av Ylva Johansson bevisar mitt påstående. Hon är före detta kommunist (den sovjetvänliga linjen) och riksdagsledamot för detta parti. Hon har gift sig in kommunistpartiets partisekreterare och sedan gift sig in i S-partiet (via finansminister Åsbrink). Jag skriver inte detta för att var snaskig eller privat snokig, utan för att styrka en annan tes jag driver, nämligen om framväxten av en politisk klass (med sammanhållning över politiska gränser). Vidare har Ylva Johansson varit svensk skolminister med de allvarliga konsekvenser vi idag ser för svensk skola och ungdomars kunskaper. Nu dumpas denna person till Bryssel som kandidat till rollen som komissionär. Antagligen får hon jobbet.

Nedvärderingen av arbetet i EU är dystert. Särskilt tråkig är den svenska statsministerns motivering till valet av Ylva Johansson. Det rör sig inte om enastående kompetens. Nej, det gäller kön. En kvinna måste kvoteras in i en den annars manliga miljön. Sverige bidrar som vanligt med könstänk! Flera, flera år på rad har Sverige skickat kvinnor till Bryssel. Är det för att vederbörande varit stjärnor? Någon kanske. Men annars rör det sig om typiskt svenskt kvoteringstänk. PK framför allt!

B-laget får nu den reservlagsspelare som efterfrågas. Det är trist. Även om jag är mot en överstatlig union så menar jag att viktiga handelsfrågor inom Europa måste skötas av de allra mest kompetenta politikerna. Så är det tyvärr inte. Den dystra sanningen är att Europa binder ris till sin egen rygg och kommer därför att sacka efter i konkurrensen med övriga världen.

När en schaman vill skipa rättvisa

En svensk privat rättsvårdande nämnd har återigen uttalat sig i moralfrågor. Klädkedjan Zara har i dagarna kritiserats av Reklamombudsmannens opinionsnämnd, PON. Varför? Jo, Zara har i sin reklam utnyttjat en slank fotomodell. Förklaringen är att hon är så smal att det kan locka till självsvält (eller kanske kränka fylligare kvinnor?). Så här skriver nämnden:

Enligt nämnden ger kvinnan i reklamen intryck av att vara mycket smal, särskilt hennes armar ser ut att vara mycket smala och hennes nyckelben och bröstkorg framträder tydligt under huden. Nämnden finner att helhetsintrycket, med hänsyn till klädsel, uttryck och poser, gör att kvinnan framställs som extremt smal.

Jag är sannerligen ingen vän av reklam. Den är i allmänhet påträngande och tarvlig. Men att presentera en vacker kvinna – dessutom påklädd – är i mina ögon inte något oetiskt. Det är och har alltid varit en glädje för många åskådare. Jag tror en bred majoritet av svenska folket, män som kvinnor, delar min åsikt.

Därför blir PON:s beslut ännu ett – bland många – tecken på den PK-ism som breder ut sig i landet. Storebror talar om för oss vad som är god moral. Genomsnittlig tjocklek ska modellerna antagligen ha enligt honom. Även fylliga modeller går bra på grund av att övervikt är ett svenskt dilemma. Men ett slankt skönhetsideal gäller inte längre. Bara medelmåtta. Det är denna typ av tänk som medför censur av Astrid Lindgrens ord om Pippis pappa som negerkung. Eller att Strauss´Zigeunerbaron döps om till Romabaron. Eller som medför att måltidsrätten lappskojs måste döpas om till sameskojs. Snart kommer moralpoliserna att förbjuda välformade kvinnostatyer på våra torg. Och ersätta dem med föga sköna kroppar i stil med vad som skett i Växjö…Ska man skratta eller gråta?

Psykologernas tänk om vad som är bra eller dåligt för dig och mig har numera blivit bestämmande i vårt land. Där står de på rad som prussiluskor med sina sprutor i högsta hugg, beredda på att injicera oss med sitt Kallocain…

Så här säger chefen för svenska Greenpeace, juristen Parul Sharma:

”Vi har en partipolitikens kris i Sverige, där ingen i riksdagen tar miljö- och klimatkrisen på allvar, säger hon när SvD träffar henne på ett fik i centrala Stockholm.”

Sharma säger i en mening att hon inte förespråkar en klimatdiktatur. I den följande säger hon att politikerna måste agera kompromisslöst. Orden blir en juridisk gåta.

Jag undrar om Sharma och jag lever på samma jordklot. Vi har politiker som basunerar ut klimatkris. Och satser miljarder på i och för sig egendomliga reformer. Men en taliban kan inte tänka sig att kompromissa. Allt ska talibanen genomdriva i helig ilska. Detta är en bild av Sverige av idag.

Läsaren av min blogg är kanske intresserad av en kort intervju med en ung ensamkommande kille, som bor hos mig sedan två veckor. Hen heter P. Och den som ställer frågor är jag, T.

T: Vill du berätta något om din bakgrund?

P: Ja, jag är ensamkommande. Född ganska lång härifrån. Min mor är ensamstående, med åtta barn, som hon omöjligtvis kan försörja. Jag hoppas att få ett bra liv i din familj. Ni verkar så snälla.

T: Du verkar ha svårt att komma till rätta i vårt samhället?

P: Det är inte så enkelt att anpassa sig i en främmande kultur. Jag är inte van vid ordning och reda. Ditt språk är svårt. Man måste förstå att jag är uppfostrad i en hederskultur, där familjens ledare bestämmer. En typ av klan med ganska hårda metoder för den som inte lyder.

T: Så du har inget eget ansvar?

P: Jag säger ju att min bakgrund är tuff! Det är svårt – kanske omöjligt – att bryta en så´n struktur. Inte kan man bara utkräva ansvar av mig rakt på. Är även tyngd av min roll som kille. Jag tänker förstås inte på mitt biologiska kön. En sådan tanke är alltför djurisk. Nej, min och mina bröders liv är format av osynliga sociala krafter, som styr och ställer så vi inte kan uppföra oss som du förväntar dig. Alla som studerat normkritik känner till detta. Vi lär oss att det genomsnittliga måste ifrågasättas och att minoriteten har rätt. Du tror att alla ska följa den norm som du lever efter! Det finns alternativa livsval!

T: Så du tycker att kraven är för höga i din nya miljö?

P: Ja, det tycker jag. Krav och prov är inte utvecklande. Många svenska pedagoger säger detsamma. Följden blir att de svaga stigmatiseras. Att vi hankar efter ännu mer. Kraven måste anpassas efter mig och andra svaga länkar, som har svårt att rätta in oss efter det liv du begär. All inlärning måste ske på mina villkor. Jag kan fixa det själv om jag bara får bestämma. För övrigt har jag en diagnos, något som kanske liknar ADHD. Du vet väl att man måste ta hänsyn till den som drabbats av psykisk ohälsa?

T: Men är du inte rädd för att hamna i utanförskap?

P: Jag vet ju att det finns ett skyddsnät i detta land. Jag har ju nyss blivit omhändertagen. Och i ditt land frågar man inte vad jag själv kan bidra med, utan här står man på tå för min skull och vill hjälpa mig till rätta. Det är skönt att veta att mina behov står i centrum. Välfärden ska man väl för övrigt ta för sig av. I detta land flödar det av erbjudanden från många vänliga personer. Det är jag ännu inte riktigt van vid. Men det är super.

T: Men är du inte rädd för att din ”olydnad” riskerar medföra att du hamnar i brottslighet?

P: Haha, som ung och nyanländ riskerar jag inte några hårda bud i detta land. Era regler är reaktionära och bara redskap åt dem som vill slå ned oss som har det svårt. Vi har våra egna normer. Och vår egen rättskipning. Det är spelregler som jag är van vi hemifrån. Den som inte lyder får skylla sig själv. Vi har vår egen procedur.

T: Så du tycker inte att du måste anpassa dig till våra villkor?

P: Nu låter du verkligen repressiv. Varför är ditt språk och sätt att tänka bättre än vårt hemifrån? Jag har min kultur – den är lika god som din! Det säger också alla jag möter här. De begär inget särskilt av mig, utan klappar bara mig. Det är förtryckande att begära att jag ska bete mig som du och andra med dig.

T: OK, då vet jag. Tack för samtalet!

P är nio veckor gammal. Hen är en dansk-svensk gårdshund och går under namnet ”Pigge”. Pigge är gladlynt och har mycket stark vilja. Önskar göra som hen vill.

Historiskt sett är individualismen något som formats av kapitalism och demokrati. Innebörden är att varje individ har rätt att sluta avtal (något som till stor del inte gällt före slutet av 1800-talet i vårt land). Lagstiftning ska gälla för alla individer, inte bara vissa klasser (skrån, stånd mm). Vidare har varje medborgare rösträtt (tyvärr en mer sentida möjlighet för svenska kvinnor). Med det nya kapitalistiska samhället följde i sin tur också olika former av kollektiva rörelser. Frikyrka, nykterhet, facklig gemenskap, konsumentkooperativ mm. Det moderna Sverige baseras med andra ord på en kombination av individualism och kollektiv samling.

Det intressanta är hur individens ställning under senare decennier utvecklats så att fokus hamnat på människans identitet. Hennes självsyn är på mångas läppar. Sakta stiger frågor om samhälle och ekonomi i bakgrunden. Fram träder i stället en form av navelskådande attityd, som tar sikte på individens egna liv, hälsa, kön, samliv, etniskt ursprung och liknande. Att miljön har en plats i det nya tänket är givet. Till och med djurens påstådda rätt och veganism tillhör bilden. Framför allt har psykologin flyttat ut från universiteten teoriskolning till en utbredd praktisk tillämpning på individerna många enskilda problem.

Den som inte övertygas av mina påstående ska få några illustrativa exempel. I sommarens tider av semesterhysteri och nyhetstorka släpps identitetens politik fri fullt ut. Tänk bara på alla nyhetsinslag om htbtq under senaste veckan. Och idag möts jag av den stora nyheten att ett dussin mycket gamla skelett från en samisk befolkning in norr – som arkeologer deponerat på Nordiska muséet – nu ska jordfästas med vederbörlig uppvaktning av olika myndighetspersoner och jojksång mm (det talas om ”repatriering”). Också den romska minoritetsbefolkningen framför ICA-butikerna får ständig uppmärksamhet. För att inte tala om andra nyinflyttade i sina gettoliknande förortssamhällen.

Som nämnts står identitetspolitiken med ett ben i psykologernas värld. Man kan säga att psykologerna är predikanter för den nya dogmatiken. I medierna ges de ett omfattande utrymme. Här djupanalyseras samtliga våra små och stora förtretligheter i livet. Relationsproblem, tvångstankar, ångest, olycka, mobbning, vantrivsel och mycket annat tror sig själens yrkesarbetare snabbt kunna förklara för dig och mig. Till och med rena etikettsfrågor om hur vi exv ska bete oss på fester och i tunnelbanan kan själstolkarna genast klara av, så att vi får ledning i livet. Inte undra på att en sommarpratare i SR P1 presenteras rsig som ”en fucking queen of psykisk ohälsa”.

Hand i hand med påståenden om vår identitet – vårt innersta – ligger alltså det eskalerande talet om en psykisk ohälsa hos landets befolkning. Vi har alla snart en diagnos. Här jobbar läkarna i anletets svett med att skriva ut piller och terapiremisser (för ”vård” hos psykologer förstås). Att diagnoserna inte baseras på blodprov och liknande biokemiska mätningar medför givetvis att denna själshantering står på en mycket osäker vetenskaplig grund. Men det verkar inte betyda så mycket. Själens entreprenörer famlar efter stöd i förnuft och beprövad erfarenhet. Mer tro än vetande gäller med andra ord.

Samtalet om identiteter bygger alltså på en mycket lös eller vag idéstruktur. Liknelsen med spåkvinnans kristallkula är på plats. Resultatet har blivit en kravlöshet visavi individen, något som kännetecknar den nya dogmatiken. Vi möter den i skolans arbete, där betydelsen av kunskaper, betyg och ordning blivit fenomen av andra rangen. En liknande tendens syns tydligt inom rättsvården. Särskilt unga brottslingar får en klapp på axeln. I förhoppning om bot och bättring ges grova brottslingar påföljder i stil med några dagars samhällstjänst på kyrkogårdar.

Jag påstår inte att frågor om kön, samlevnad och hälsa saknar betydelse. Synen på oss själva och andra själsliga funderingar har förstås intresse. Men det jag menar är att individens enskilda problem ges alltför stor uppmärksamhet, att de behandlas nyckfullt och att åtgärderna ofta inte botar de svårigheter som lyfts fram. Tvärtom tycks själsexperternas, juristernas och pedagogernas beslut eller rekommendationer snarast förvärra den enskildes problem.

Om jag har rätt i mina påståenden tvingas man fundera över varför det har blivit som det är. Svaret är inte enkelt. Men jag kan se två anledningar, förutom en utveckling som påverkats av ett tänkande globalt. Ett skäl är mediernas förändring från organ för redovisning av nyhetsfakta till fora för åsiktsbildning och underhållning. Den tidigare dominansen av stram faktapresentation har alltså vikit för journalisternas personliga åsikter. Att journalistkåren i huvudsak intar vänsterpositioner har därför medverkat till det identitetstjat vi möter idag. Det är dessutom billigare för mediehusen att hålla sig med personliga tyckare och underhållare än välutbildade och stringenta presentatörer och analytiker av fakta. Dagstidningarnas försämrade lönsamhet och reklamens hårda krav på förströelseinnehåll är en viktig förklaring.

En annan anledning är till flödet av identitetstänk är den svenska politikens utveckling. Den går för övrigt till stor del hand i hand med medierna. I stort sett samtliga partier driver politik i populistisk riktning (med press, radio och teve som verktyg). Den kravlöshet jag nämnt ovan framstår som ett svenskt politiskt signum. Individen beskrivs som offer för strukturer som han eller hon inte rår över. Politisk enighet tycks därför råda om att krav inte kan ställas på skolungdomar, brottslingar eller personer som uppenbarligen själv valt att söka sin försörjning via bidrag. Kravlöshetens strukturtänk syns i synen på könen (feminismen), i synen på psykiska diagnoser och i synen på kunskaper. I flera fall syns ett relativt tänkande rörande gränsen mellan fakta och åsikt, mellan sanning och opinion. Var och en väljer sin sanning. Frånvaron av kunskapskrav i skolan, bristen på ordning och reda i könsdebatten och flum inom vetenskapssamhället är som jag ser det viktiga exempel på denna kravlöshet. Flummigast är tänket inom exv psykologi, psykiatri och kriminologi.

Slutligen en mer spekulativ och skrämmande tanke. Medborgare som inriktat sitt liv på identitetstänk, nöjen, sin egen psykiska ohälsa är förmodligen enklare att manipulera politiskt, än personer med integritet och kritisk samhällssyn. Min misstanke kan tyckas förnedrande. Men det politiska spelet styrs sannerligen inte av förnuftig hänsyn till samhälle och medborgarnas frihet. Dagens politik är en kamp som kraftigt färgats av populismens egoism. I sig en strimma av en manipulativ syn på individen. Meningen är att forma ditt och mitt liv och tänkande genom mediernas och politikens krafter.

Torsten Sandström

2019-08-06

Vårt land är en obetydlig del av jordens yta. Detta simpla konstaterande är en bra start på tankar om vad vi ska göra för miljön. Vi är en liten nation och bör därför jobba med miljöreformer som vi klarar av från vår position i Europas norra utkant. Många små viktiga men eftertänksamma steg.

Jag menar inte att vi ska nonchalera forskarmajoritetens uttalande om CO2-tillväxtens risker. Men även här bör vi besinna oss. Det finns åtskilliga forskare som hävdar motsatsen. Och framför allt är vår lilla nation en av globens minsta bovar i sammanhanget, dvs då det gäller att sprida CO2. En stor del av vår elenergi är från vatten- och kärnkraft. Två prima källor till hållbar energi. Enligt min mening talar detta sammantaget för att svenska politiker och medier bör visa lugnt och vrida ned volymen på propagandan om akut hets rörande CO2. Det är bättre om andra än Greta Thunbergs familj tillåts forma svensk miljöpolitik.

Min tanke är att all politik bör byggas på ett förnuftigt samtal. Vad kan Sverige bidra med tanke på landets läge på kartan, befolkningsstorlek och ekonomi? Nationens position vid Östersjön och dess förbindelse med Atlanten bör förstås vara vår utsikts- och startpunkt vid ett strategiskt förändringsarbete. Vad innebär detta rörande tänkbara miljöreformer?

Två forskare lyfter i DN 2019-07-30 fram en synnerligen viktig och handfast miljöaspekt rörande det svenska jordbruket. Tanken är att nutidens svenska bönder driver fel linje rörande kretslopp inom miljön. Allt fler bönder satsar nämligen på produktion av antingen kött eller växter. Förr användes betesdjurens dynga som gödsel på bondens åkrar. Nu blir mycket gödning från köttdjuren onyttig eller kvar på betesmarken eller diken däromkring. Och de bönder som satsar på odling av grödor köper kemiska gödselmedel som sprids i massor över fälten. En stor del av dessa kemikalier rinner vidare ut i sjöar och hav. Den övergödning som sker i Östersjön talar sitt tydliga språk. Fiskar får sjukdomar eller dör. Alger blommar och sprider gifter. Liksom de två forskarna anser jag att svenska politiker och medier här har ett tydligt miljöproblem att bita i. Men det sker inte.

Starka krafter från C-partiet och bonderörelsen jobbar nämligen mot. C och dess närstående agerar även för en liberal politik vad gäller användning av olika gifter inom jordbruket. Då förbudsfrågor har dryftats inom EU-parlamentet har C-ledamöter agerat mot. Och S-partiet gör som vanligt inget mer än snackar om höjda skatter.

Från EU styrs en rad åtgärder som skadar miljön och ökar CO2-halten i luften. Framför allt ger EU bidrag till stora odlare av vete mm. På så vis främjas ett storskaligt missbruk av kemiska gödselmedel, med de effekter på sjöar och hav som nyss nämnts. Dessutom främjar EU via bidrag att åkrar hålls öppna utan någon odling. Europas miljötalibaner och många andra älskar nämligen idén om ”det öppna landskapet”. Rop om detta hörs samtidigt som man hånar trädfällning i Brasilien. Alltså ännu ett prov på tal med kluven tunga. Varför inte föregå med gott exempel och återplantera oanvända åkrar med löv- och barrträd? Åtminstone bör den som vill se ett öppet landskap omkring sitt eget hus själv betala för detta och inte uppbära bidrag från skattebetalarna.

Min slutsats är således att svensk miljöpolitik präglas av dubbelmoral. Det talas vitt och brett om hur miljön ska värnas. Ändå undviker politiker och medier att ta tag i en handfull näraliggande och praktiska åtgärder av den typ som nyss nämnts. Det blir mest snack och liten verkstad. Och när handlingskraft ska visas så sker det på ett symboliskt vis, genom åtgärder som kostar mer än det smakar. Många miljarder slängs bort på perifera projekt. Klassisk är S- och Mp-regeringens strösslande med bidrag till köp av elcyklar. Lika illa är horder av statliga och kommunala miljöinspektörer som reser land och rike runt antingen för att värna arter som hotas att slås ut eller för att utrota arter som påstås vara invasiva. Jag vill inte påstå att alla insatser av detta slag är olämpliga. Men jag menar att de visar på ett miljöarbete som är valhänt och där politikerna startat i fel ända. Stor byråkratiska kostnader till tveksam nytta.

Jag förstår att det kan vara svårt att ta itu med de stora frågor jag nämnt om jordbrukets inriktning samt spridandet av kemisk gödsel och gifter. Men däremot kan jag inte acceptera den dubbelmoral som präglar svensk politik. Stora ord om frälsning av jordens klimat och miljö. Men då det kommer till handling så blir det mest dyrbara felsatsningar. Praktexemplet är nog den förestående avvecklingen av ett fungerande kärnkraftverk. Med ett streck utplånas kanske 10% av nationens goda elkraft, för att i vintertider ersättas av kolkraft från Europa. Beklaglig är även storskalig underlåtenhet avseende de handfasta exempel som nyss nämnts.

Förklaringen är de starka politiska krafter som hindrar en god svensk utveckling. Här framstår som sagt C-partiet som en viktig bov. Men det tyngsta ansvaret bärs av det ”ständigt” regerande S-partiet. För att till varje pris behålla makten över staten – och den bidragspolitik som är S-partiets främsta drivkraft (eller psykofarmaka till folket) – spelar man samman med Mp, C och L genom den eländiga Jöken (januariöverenskommelsen). Sverige framstår alltså som dubbelmoralens Mekka. Vi är inte alls något föredöme för övriga världen som vissa påstår.

Torsten Sandström

2019-08-03

Alla har hört talas om mediernas samhälle. Men ganska få har nog funderat över vad det egentligen är fråga om. Utvecklingen är komplex, men ändå tydlig. Det rör sig om ett fenomen på flera ben. Låt mig peka på de fyra viktigaste. Den främsta är marknadens strävan efter lönsamhet eller företagsinkomster. Som alla vet lockar medierna till sig reklampengar i stor skala. Tidigare har tidningarna varit reklamens motor. Nu har internet – särskilt stora aktörer där – blivit magneten nummer ett för annonsörer av olika slag. Därför flödar reklamen in över oss timme efter timme. En själsdödande tsunami av kommersiella budskap, som endast vill säga oss: kom och köp!

Ett annat ben som medierna ganska länge stått på är underhållningsindustrin. Att förströelse är nära sammanflätad med marknaden är självklart, i och med de gigantiska penningbelopp som står på spel. En hel armé med idrottsmän, skådisar, musiker och andra kändisar – aktiva eller före detta – får på så vis sin försörjning, samtidigt som de tillåts sprida sina plattityder dag efter dag. Särskilt tevemediet blir deras pensionsanstalt. Vitsar och flabb dygnet om. Till saken hör att man numera inte behöver ha presterat särskilt mycket för att lyckas på nöjesarenan. Den som kan köpa ett bevis – äkta eller oäkta – på att ha tiotusen följare på internet blir snabbt ett lönsamt objekt för reklammarknadens exploatörer. Att själv marknadsföra sig som ”influencer” kan många gånger räcka för att bygga en framtid i mediernas värld.

Ett tredje ben är nutidens så kallade bildkonst. Förr krävde sådant kulturellt arbete mångårig skolning, dvs träning med penna och pensel. Konstnären började som lärling, en person vars framgång baserades på talang och lång erfarenhet av färg och form. Så är det tyvärr inte längre. Den som idag ser sig omkring i konstgallerier, muséer eller tidningarnas konstsidor ser hur marknaden även här har stigit in med sin reklamfilosofi: allt går att sälja med mördande marknadsföring. Följden har blivit en utveckling som påminner om underhållningsindustrins. Tänk bara på Jeff Koons ballongbilder som säljs för mångmiljonbelopp. Eller på broar invirade i toapapper eller enfärgade tavlor med några knivsnitt i. Alla som själv önskar har alltså frihet att presenteras som stor konstnärer, bara det finns några påhejare som vill sätta prislappar på objekten ifråga. Åtminstone jag får ett intryck av att närapå vem som helst från gatan idag kan kläs i konstnärens skrud. I och med att träning och erfarenhet inte längre krävs ser också det som kallas konstobjekt nu ut precis hur som helst. Begagnade varor presenteras som konst, liksom videosnuttar eller människor insmorda i färg osv. Intigheten skrivs oss på näsan. Objekten saknar all kraft (hänryckning), genialitet och stringens. Att tala om skönhetsvärde är inte möjligt, det är för övrigt idag en skamstämpel. Men det finns en gemensam nämnare. Det är de patetiskt storvulna namn som ”konstverken” ges. En hög med skrot kan kallas ”industrisamhällets undergång” och den evigt rullande videon kan med en magnifik titel symbolisera nästan vad som helst. Det är marknadens lagar som gäller. En hög prislapp ger således besked om stor konst.

Då man talar om det nya mediesamhället är enligt min mening det mest intressanta benet politikensarena. Här ser vi gamla och nya medier i samverkan. Man skulle kunna tro att politik och vinstjakt på en marknad inte har något gemensamt. Men den som tänker efter förstår att politiken i sig själv är en spindel i marknadsnätet. Här formas nämligen lagstiftning, spelregler för marknaden, med omgärdande normer om hur skatter tas in och bidrag skänks ut. Idag är den politiska eliten därför fast förbunden med – i stort sett beroende av – medier av skilda slag och med delvis olika inriktning. Genom att favorisera en politisk linje kan medie- och reklamföretagen ifråga dra in pengar till sina kassor. På så vis framstår en stor grupp av dagens journalister som politiska reklammakare. Många populistiska politiker från vänster till höger skördar stora framgångar. Tongångar från reklamen tar plats: rösta på mig för jag lovar detta och detta. Liksom reklambudskapen rör det sig i allmänhet om överdrifter och dunster.

Denna intima samverkan mellan politik och mediernas marknadskrafter är som jag ser en ny företeelse under se senaste årtiondena. Medierna har fått en ny inriktning. En tidigare strikt åtskillnad mellan nyhetsfakta å ena sidan och värderingar/åsikter å andra har lösts upp. Majoriteten av dagens journalister pläderar politiskt eller sprider underhållning. Detta sker inte direkt – i stil med ”rösta på S” – utan förtäckt och systematiskt. På så vis presenteras den rätta politiska linje som han, hon eller mediehuset stödjer. Läsaren och lyssnarens proppas alltså i smyg full med opinion. Förr kallades detta för propaganda. Idag talar kritiker som jag – och många med mig – om politiskt korrekta åsikter. Oavsett beteckning uppfattar jag åsiktsstyrningen som en eländig utveckling, som förändrar demokratins spelregler.

Mediesamhällets funktion och de fyra ben som nämnts belyses väl av Greta Thunberg. Jag menar inte att hon är en dumsnut. Men hon är ingen naturvetare eller ekonom. Det är möjligt att hon har rätt i sak. Men hon kan också ha fel. Hursomhelst rabblar hon andras åsikter och i bakgrunden tycks någon familjemedlem hålla i trådarna. Greta är alltså i huvudsak mediernas bricka i ett skickligt fört politiskt spel om miljön. Fullt ut framför hon rådande PK-budskap. Hennes brist på erfarenhet och formell kompetens påminner om underhållarens eller den nutida konstnärens roll enligt ovan. Vilket barn som helst med gott självförtroende och skolad i PK-lärans grunder kan axla Greta Thunbergs roll. Det rör sig om en typ av romantiskt moraliserande.

Karl Marx var på sin tid en begåvad samhällsanalytiker. Han skilde mellan samhällets ekonomiska bas å ena sidan och de tankesystem (ideologier) som bar upp den mänskliga produktionen av nyttigheter å den andra. För Marx blev religionen därför ett samhälleligt smörjmedel, ett slags opium för folket. Idag är kristendomen i stort sett död i vårt land. Men dess ideologiska roll sköts nu att PK-ismen. För några veckor sedan skrev därför förutvarande ärkebiskopen Hammar i DN om ”ekoteologin”. Det dagliga predikandet av PK sköts dock av landets journalister med hjälp av Greta Thunberg som de själva vigt till nationens främst klimatängel.

Torsten Sandström

2019-08-01

I SR P1 körs som bekant programmet Sommar varje dag under juni-augusti. Det är ett av de inslag som det statligt kontrollerade mediet (finansierat av skattebetalarna) älskar att kalla möten vid ”lägerelden”. De vill se det som folkmöten. För mg liknar det mer bönemöten.

Med få undantag är scouterna vid brasan inte vardagens människor. I stället rör det sig i huvudsak om ett kändisar, förvisso förpackade i ord och musik. Rader av personer från underhållningsbranschen. Och lika många som enbart är barn till kända personer. Urvalet tycks ha skett via en typiskt svensk kvotering. Kön, sexuella preferenser, invandring, minoriteter osv är de trådar som vi ska styras genom då vi sitter i röken vid elden. Dominerande är förstås vänsteråsikter eller liberala tankar, ibland tämligen öppet framförda.

Det är så S-staten vi ha det. Och SR levererar. S-folket klagar alltså inte. Du och jag som har andra politiska åsikter och är kritiska mot typen av samtal vid brasan tvingas vara med och betala för kalaset.

Bild av Katja Wallgren, Lidingö

Den som försökt söka sjukvård under denna sommar har upplevt det semesterinferno jag skrivit om på min blogg. Tillspetsat förefaller en stor del av de sköterskor – som har den trista rollen att stå i första fronten – till uppgift att meddela den vårdsökande just det faktum att vården står stilla pga av julisemester. ”Tyvärr har vi ingen ledig tid för dig. Försök i stället att kontakta den eller den”. Andra ska uppenbarligen göra jobbet, helst någon privat vårdcentral! Patienten som betalar lön (via skattsedeln) motas alltså ut från landstingets område för att göra yttrligare egna insatser på annat håll i den svenska vårdens roulettspel. Endast den som är tuff och vågar stå på sig har en möjlighet att tränga igenom vårdens järnridå. Eller den som har en privat vårdförsäkring (vid sidan om den offentliga han/hon betalar skatt för).

Så funkar de svenska landstingen, som bär ansvar för vårdens bettingsystem. Hur länge ska landstingen få fortsätta att lura svenska folket på den vård de har rätt till?

Vi skådar alltså den svenska modell som S-partiet (och för övrigt flera andra partier) skapat och är så nöjda med. Bostadsmarknaden (för hyresrätter) är död. Arbetsmarknaden skapar inte jobb för nyanlända (pga att grundlönerna är för höga för outbildade/språksvaga). Skolan förmedlar inte kunskaper på ett vis som sker i grannlandet Finland. Försvaret är närapå nedlagt. Och vården står alltså stilla. Detta är min blixtbild av Sverige idag. Den nation som tror sig vara ett föredöme för världen! Landet jag kallar Absurdistan.

Som bekant inträffar juli månad varje år. Upplysningen kan tyckas löjlig. Men inte för Sveriges del. Liksom sketchen ”Grevinnan och betjänten” utspelas the same procedure varje år i vårt land: semesterhysterin. Med mekanisk envishet inträder samma offentliga samtal varje julimånad: ”kris och elände på grund av personalbrist.”

Du märker det med all tydlighet i svenska medier. Från morgon till kväll presenteras repriser på nonsens. Nyhetstorkan under juli i kombination med sommarvikarier på mediernas redaktioner förvandlar det till en samhällsfara. Unga vänsterjournalister ska då pröva sina vingar. Det första som händer är att folkrättsliga konventioner lusläses för att utröna om det skulle visa sig att Sverige kan misstänkas bryta mot en stavelse – eller åtminstone ett skiljetecken. Rädda barnen, Röda korset, Amnesty mfl ställer villigt upp på den tomma arena som uppstått på grund av att de flesta svenska har semester. Och så maler sommarens krav på Human rights igång. Rätten till semesterledigt under juli framstår i vårt land nämligen som en mänsklig rättighet.

Vidare ger juli månads öde scen plats åt landets fackföreningar, dvs de vikarier som fått i uppdrag att serva den vikarierande journalistkåren med fackliga åsikter. I tidningar, radio och teve presenteras deras åsikter från vänsterkanten som rena rama sanningar. Att problem på sjukhus och andra vårdinrättningar uppstår under juli förklaras självklart av personalbrist. Många fler måste anställas! Detta är en förstås en sanning ifall julisemester är en naturlag. Men så är det inte. Personalkrisen under juli är bara ett svepskäl. Det är ett svenskt politiskt val: den heliga julisemestern.

Bristen på nyheter under juli släpper också in ett antal yrvakna myndighetschefer på den mediala arenan. Då andra ligger i hängmattan och inte kan gå i svaromål uttalar sig de offentligas chefer vitt och brett om sina myndigheters hjältedåd. Så att folk ska förstå att vi får full valuta för skattepengarna och att betalarna lever under myndigheternas vingars sköna skydd. Liksom ”Allsång på Skansen” förmedlas budskapet att vi alla sitter i samma båt och att den är sjövärdig. Om skatterna höjs kommer båtens säkerhet förstås att öka rejält.

Det tycks alltså som om en samfälld semester under juli månad är en naturlag. Men den som tänker efter inser förstås att detta bara är en politisk dröm. Anställning av extrapersonal året om för att hålla igång just juli är inte en fungerande lösning. Ledighetens förläggning måste givetvis i allmänhet varieras under året. Så sker utomlands, exv i grannlandet Finland. Flertalet där måste turas om att ta ut sina fridagar under juli eller kanske få mer betalt för en annan semesterförläggning. I många verksamheter är detta redan en självklarhet, exv för personal inom transportnäringarna och handeln. Samma sak måste givetvis i än högre grad gälla för den omfattande offentliga service som skattebetalarna betalar för. En anställning där är inte en skänk till det allmänna, utan tvärtom sysslor som finansieras genom pengar från skattebetalarna.

Det sist sagda snuddar vid förklaringen till varför just de offentligt anställda inom vården – och deras fackföreningar – är mest högröstade för nyanställning av personal i syfte att andra arbetstagare ska ha rätt till ledigt under juli månad. Den svenska vårdsektorn är nämligen tungt styrd av 21 landsting, som leds av svärmar av politiker, med ambition att bli återvalda gång efter annan. Det är sannerligen inte denna typ av ledare som är bäst lämpade för att forma en effektiv verksamhet. Det syns i kollektivavtal med märkliga arbetstider för framför allt läkare. Det syns i anställning av mängder av byråkrater, personer som utvecklats till en tung börda för den personal som ska hålla vården igång (och inte serva tjänstemän med papper och möten av alla de slag). Och det syns i en katastrofal planering av semesterförläggningen inom vårdsektorn. Den gemensamma nämnaren är politiker som ledare, dvs personer som inte önskar eller förmår ställa förnuftiga krav, utan hellre fjäskar för de anställda och deras fackföreningar. I grunden finns problemet att S-partiet dominerar såväl arbetsgivarens sysslor som de anställdas fackföreningar. Ledarna och facken sitter i samma båt. En i högsta grad osund kombination, som få vågar ifrågasätta. I vart fall inte de vänsterjournalister som har till uppgift att granska hur politikerna lyckas med att styra landet och förvalta skattebetalarnas pengar.

Jag har i andra sammanhang talat mig varm för en avveckling av de svenska landstingen. Deras vårdapparat är ineffektiv. Följden har blivit att de sjuka idag inte i rätt tid får den vård som behövs. För detta talar också att kostnaden för den svenska vårdapparaten är omkring 15% högre än om uppgifterna skötts av Capio AB eller liknande privatföretag med effektivare administration. För detta talar också den verklighetsfrämmande semesterförläggning jag påtalat. Klart är att alla ska ha de fridagar som semesterlagen säger. Men semestern måste självklart förläggas så att skattebetalarna får den vård som behövs året runt. Den vård som de betalar skatt för.

Torsten Sandström

2019-07-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://www.projektsanning.com/

Häktningen av en rappare från USA har som bekant medför en intensiv medial debatt. Ett fall av vardagsmisshandel har förpassat en tämligen känd utländsk medborgare i häkte. Knappast på vatten och bröd eller vandringar i avföring och urin som framtonat i debatten. Men ändå en hård åtgärd med tanke på den begränsade risken för att personen ska återfalla i brottlighet i vårt land. Åklagarens hantering verkar mest styrd av att visa att en känd rappare inte ska särbehandlas. Argumentet kan kanske tyckas hedervärt. Men bara för den som blundar för den massiva särbehandling som sker av tusentals andra kriminella i vårt land.

Jag får åtskilliga mejl om den undfallenhet som polis och åklagare visar flera typer av brottslighet som dagligen pågår i Sverige. Det finns några varianter som är värda en kort kommentar.

Ett exempel är de tusentals personer som vägrats asyl och alltså enligt svensk lag ska lämna landet. Men här visar det svenska samhället en härdsmälta värd namnet. Mängder av potentiella kriminella biter sig fast i landet. En betydande andel försörjer sig genom brott eller svartjobb. Det terrorbrott som inträffat på Drottninggatan är bara ett exempel på följderna av de rättsvårdande myndigheternas oförmåga. Och ledande politikers tystnad är ett tecken på att passiviteten har sanktion från högsta ort.

Ett annat exempel är den svenska oförmågan att sätta ned foten rörande åldersbestämning av invandrare. Det finns ingen gräns på vilka medicinska utredningar och expertbedömningar som måste till innan det svenska maskineriet kan köra igång. Nu gäller det åldern på utländska medborgare som saknar hemvist inom EU. Jag menar förstås att en rimligt snabb och rättssäker åldersbedömning måste ske. Men det svenska systemet favoriserar oärlighet och att identitetskort från hemlandet slängs bort. Än en gång ett utslag av en världsberömd svensk naivitet. I oklara situationer måste enligt min mening principen vara att en utlänning själv har bördan att framlägga bevis för sin ålder. Är experterna oense ska därför beslut fattas att personen ifråga är äldre än 15 år.

Den magiska 15-årsgränsen utnyttjas maximalt av ungdomsbrottslingar. Jag känner till ett knivrån i Blackeberg genom ett gäng invandrare. Medan några av rånarna går till bankomaten med den drabbades plastkort stannar en kvar med kniven mot offrets hals. Brottslingen försäkrar personen framför sig med dödsångest att han inte är 15 år och alltså utan risk för påföljd kan skära av halsen.

Ytterligare exempel rör åklagarnas och domstolarnas försiktighet använda sig av häktning beträffande kriminella ungdomar med en ålder omkring 15-års gränsen. En storvuxen kille från Kuba, som nyss begått våldtäkt, släpptes snabbt från polisstationen. Strax därpå deltog han i en misshandel av en ung kille på Lidingö. Under rättegången hånade kubanen offret. Domstolen förhöll sig passiv. Några dagars samhällstjänst blev påföljden.

Den svenska indoktrineringen rörande barnkonventionen fått allvarliga följdverkningar i kombination med en påfallande slapphet rörande tillämpningen av asylrätten. Tänk bara på den tämligen färska speciallagen om förnyad rätt till prövning för 5.000 ungdomar (som alltså redan vägrats asyl i alla instanser)!

Jag menar därför att det finns allvarligare varianter av juridisk särbehandling än den som åklagaren är rädd för rörande den amerikanska rappare som förmodligen utdelat en råsop. Till saken hör att den person som drabbats tycks ha agerat provokativt. Än värre är att han tillhör gruppen av unga invandrare fån Afganistan, som levt ett kriminellt belastat liv i Sverige sedan 2015. Narkotikabrott och misshandel finns i hans brottsregister. Rent utmanande är att den unge flyktingen inte kommer att närvara vid rättegången mot rapparen på grund av att han är på resa i Afganistan. Rapparen sitter i häkte medan afganen är på semester. Det svenska rättssamhället silar alltså mygg och sväljer kameler.

För min del får gärna de svenska reglerna för häktning ses över. Men jag är inte säker på att de folkrättsorganisationer som anklagar Sverige för alltför långa häktestider har rätt i sin kritik. De har nämligen lärt sig jaga vårt land, som de vet är ett enkelt fall för alla folkrättsliga frälsningsbudskap. Folkrättens etablissemang – dvs Amnesty, Röda korset, Rädda barnen mfl agerar utan eget ansvar för de politiska eller ekonomiska följderna av sina krav på frälsning. Andra ska tvingas betala för en folkrätt som är lika tänjbar som ett dragspel! Liksom dåtidens jesuiter anser de att ändamålet helgar medlen.

En eventuell häktningsutredning bör som jag ser det därför även omfatta andra svaga länkar i det svenska samhällets rättsliga säkerhet. En central fråga förefaller vara verkningarna av 15-årsgränsen inom brotts- och asylprocessen. Här finns som framgått enorma problem. Om en råsop från en rappare kan få till stånd en sådan utredning tycker jag att amerikanen snarast bör försättas på fri fot.

Torsten Sandström

2019-07-28

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

PS! Det var osäkert om afghanen skulle dyka upp i rättegången efter sin resa till Iran. Hans ombud tvekade nämligen dagarna före rättegången. Som bekant dök killen upp. Hans ursprungliga nationalitet verkar vara iransk, men han tycks ha begärt asyl i Sverige i egenskap av afghan, vilket antagligen ger honom bättre möjligheter. Svensk asylpolitik är förunderlig. TS

Ekonomen och debattören Nima Sanandaji påstår i en intervju i SvD 2019-07-27 att vi får alltför litet för våra skattepengar. Detta tema är bekant även från min blogg. Jag lämnar därför gärna följande länk för att bidra med mera bränsle till en viktig diskussion. Alla som är intresserade av svensk välfärd måste fundera över hur den ska utformas i framtiden. Lösningen är bättre hushållning med dina och mina skattepengar.

https://www.svd.se/vi-far-inte-sa-mycket-for-skattepengarna

Många som med all rätt känner trötthet över PK-samhällets framväxt riskerar att hamna i Donald Trumps famn. Liksom de tidningar och tevekanaler som formar de korrekta tankarnas korridor så rider Trump på mediesamhällets sätt att fungera. Med framgång hanterar han en handfull etablerade medier samt inte minst de nya internetburna. Hans twittrande är som klipulver. Tre-fyra enkla meningar som sätter fart på hans motståndare. Och muntrar upp Trumps många egna anhängare. Bland de senare finns stora grupper som är missnöjda med sin situation i det amerikanska samhället. Trumps enkla budskap går snabbt hem. Utan tvekan framstår han som decenniets hittills största populist.

Jag funderar över om Trump kan sägas ha bidragit med något gott under sina år som ledare för USA. Utan tvekan har han en demokratisk bas i den amerikanska väljarkåren. Detta går inte att förneka. Men som jag ser saken har han främst fått segern i presidentvalet till skänks inte bara genom sina partivänners käbbel, utan framför allt via det demokratiska etablissemangets walk over. Som motståndare till Trump har demokraterna utsett just en av elitens mest uppburna representanter: Hilary Clinton, som bekant gift med en före detta president. Man kan säga att hon blivit nationens främste flygledare inom den korrekta åsiktskorridoren. För övrigt ser det ut som demokraterna håller på att göra en repris på sitt misstag inför det kommande presidentvalet.

Frånsett den demokratiska basen har jag svårt att se något positivt med Trump. Möjligtvis skulle det vara hans krav på att NATO:s medlemsnationer måste vara med och betala vad försvarspakten kostar. Men hans framfart inom utrikespolitiken liknar elefantens trampande i porslinsbutiken. Liksom en skolpojke med tennsoldater förefaller Trump tro att snabba propåer om attack är den rätta vägen att besegra motståndarna, dvs vinna över dem till sin sida. Vi möter en barnslig fältherre, som efter ett hastigt påkommet anfall snabbt slår till reträtt. En person som via twitter förnekar sitt första stridsrop och sänder ut ett nytt budskap med närmast motsatt innehåll. I mina ögon är Trump en barnrumpa som hamnat i en position långt ovanför sin personliga förmåga.

Jag menar inte att Trump är en ny Hitler eller Mussolini. Men han har onekligen strategier och karaktärsdrag som påminner om dem båda. Jag tänker exv på Hitlers demagogiska och bedrägliga agerande inom Tyskland och utanför inför världskrigets utbrott. Efter en lång rad hot och löften om fred visade Hitler sina vargtänder. Och kriget var ett faktum. Trist nog tycks en liknande lek med elden i nutid sysselsätta Trump. Det som händer i Mellanöstern tyder på att en världskris är under uppsegling. Här fraterniserar Trump med Israels korrupta premiärminister Netanyahu och de ännu förskräckligare saudiska ledarna. Och det bräckliga men ändå hoppingivande kärnenergiavtalet med Iran slänger Trump snabbt i papperskorgen – som det tycks främst för att håna sin företrädare på presidentposten (som drivit fram detta avtal och andra som Trump ogillar).

A propå hån så lyckas Trump förarga ledarna för sina främsta allierade nationer i Europa. Sin vana trogen är det den bortskämda presidentgossen som vet bäst bland sina lekkamrater. Här framträder alltså ytterligare personlighetsdrag som påminner om de två skräckfigurer jag nyss nämnt. Trump har genom sin uppfostran lärt sig att försöka slå ut sina motståndare – inte att samtala med dem i lugn och ro (en förmåga han för övrigt verkar sakna). Och denna primitiva kamp tycks vara hans vardagliga sysselsättning. Trumps trumpeterande av imaginära triumfer skapar löje. Men också oro över framtiden. Framför oss ser vi en USA-president som framstår som själsligt osund. Han ger uttryck för fördomar rörande ras. Dessutom har han stenåldersmannens kvinnosyn.

Det är möjligt att jag nu gör mig skyldig till ett karaktärsmord på Trump. Men tyvärr tror jag min bild är sann. Jag menar nämligen att stora nationella ledare kännetecknas av en vilja att lyssna samt att sedan ge sig in i en eftertänksam och saklig diskussion med sina meningsmotståndare. En basal respekt för oliktänkandes åsikter är central för den som själv vill vinna gehör. Dessutom brukar självkritik – samt tecken på insikt i egna tillkortakommanden – vara ett hedersmärke. Men inte för babyelefanten Trump.

Som antytts har Trump i grunden anledning till sin kritik av det flummiga liberala etablissemang som representeras av det demokratiska partiet. Hos dem möter vi nästan allt som det svenska PK-samhället hyllar. Men Trump varken vill eller förmår genomföra en sansad kritik av motståndarnas program. Liksom elefanten i porslinsbutiken stampar han i golvet och slår vilt omkring sig. Att utan skickliga sakargument försöka köra mot åsiktskorridorens färdriktning är rena dårskapen. Tyvärr är det en motbjudande bild jag får av USA:s nuvarande president. Som Tjalle Tvärvigg kör han mot enkelriktat. Så agerar en egocentriker och en person som saknar den bildning och det förnuft som behövs för att leda och hålla samman världens mäktigaste nation. Så länge Trump innehar presidentposten befinner sig USA:s vänner och fiender i fara. En ljusare framtid kräver att det demokratiska partiet tar sitt förnuft till fånga. Samt att det republikanska ledarskap sjunger ut om sin kritik av presidenten. Men tecken saknas på att detta är på gång. Detta är oroande.

Torsten Sandström
2019-07-24

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I stora och dyra helsidasannonser i Stockholms tidningar försöker Arbetsförmedlingen (AF) samtala med läsarna. Vad syftet är framstår som oklart. Texten är närmast oläsbar och ska kanske symbolisera en arbetssökande med problem att få jobb. Vad vet jag? Eller så är det bara generaldirektören själv – till råga på allt Göran Persson kusin – som sammanfattar sina tankar.

På min blogg driver jag tesen om att staten slösar i stor skala med dina och mina pengar. Här har vi ännu ett bevis. Om AF hade presenterat några knep för arbetslösa att få jobb hade jag möjligtvis varit lite positiv. Men att annonsera med allmänna medel är knappast en tanke i en demokratisk stat. Det är medborgarna som fritt ska göra sina val, inte en S-styrd myndighet, med en ledning som tydligt visat att man inte klarar av sin uppgift att förmedla jobb.

Annonsen är ännu ett tecken på PK-fieringen av vårt land. En myndighet talar till oss om hur vi ska tänka (om det nu går att fastställa vad AF menar med den löjliga texten). En simpel och naiv ambition att lösa en uppgift i stället för hård och förnuftsinriktat arbete. Staten betalar genom dig och mig! Jag menar på allvar att det är en smygvariant av sovjetsamhällets Pravda. Storebror staten talar till oss. I handen har staten en spruta med Kallocain. En vacker sommardag vill jag gärna berätta något positivt. Men det är inte enkelt om man semestrar i Absurdistan.

Jeff Koons är idag sannolikt världens högst betalade konstnär. Det är han som tillverkar djur i ballonglikande former. I en intervju i DN häromdagen säger kan själv att ambitionen är att producera en kravlös konst för publiken. Det är det som många kritiker av den nutida konsten redan anat. På kultursidorna ser vi dagligen bildprestationer som vem som helst med gott självförtroende kan åstadkomma. Många gånger försedda med (löjliga) förklarande titlar om de höga tankar skaparen har om sitt resultat.

Visst kan god konst vara enkel. Men den måste ändå erbjuda på annat än skaparens egna tankar, dvs former och färger med en viss grad av komplexitet. Jeff Koons verk är simpla presentationer av tomma tankar. Att han får miljonbelopp för sina verk visar att det endast rör sig om spekulation i den värdeökning som marknaden erbjuder. Aktier utan reellt värde kan som bekant säljas så länge marknaden inte upptäckt att egendomen saknar värde. Och konst är det perfekta spekulationsobjektet, så länge kritiker och förstå-sig-påare bara hejar på. Varan saknar nämligen ett värde som kan skiljas från kritikernas ord. Men till sist upptäcker någon frisinnad att kejsaren saknar kläder. Än så länge tillhör dock inte DN:s kritiker den krets som vågar säga att Koons konst är naken.

Till SvD säger Ebba Witt-Brattström: ”Får mina bästa idéer i vattnet”.

Min slutsats är att hon hittills inte badat tillräckligt…

Att försöka förstå vad som händer i människors hjärnor – och varför – är synnerligen intressant. Detta är förklaringen till att psykologin idag tilldragit sig ett enormt medialt intresse. Tidningar, radio och teve ägnar mycken tid åt att intervjua psykologer av olika slag samt att lansera själsliga förklaringar till vardagens skeenden.

Jag har kritiserat detta i mina texter. Min kritik baseras i huvudsak på psykologins darriga vetenskapliga underbyggnad. Jag påstår inte att alla universitetspsykologer går på tunn is. De har ibland viktiga saker att säga. Men en bred grupp går fel väg anser jag. Isen brister.

För några år sedan irriterade jag mig på att psykologer vid Lunds universitet ägnade en stor och kostsam studie åt ”otrevlighet” på jobbet. Jag kan förstå att många vill veta vad som kännetecknar otrevliga arbetskamrater. Men min poäng är att otrevlighet inte går att undersöka med vetenskapliga ambitioner. Intervjuer ger subjektiva svar. Det som en person uppfattar som ironi ser en annan som mobbing. Känslor och attityder är alltför flummiga fenomen för att analyseras i vetenskapens provrör. Resultatet blir bara gissningar. Rena rama horskopen vill jag påstå.

I dagarna har medierna uppmärksammat en liknande studie från Uppsala universitet, där professor Stattin menar att föräldrar som ärhån fulla mot sina barn riskerar att uppfostra mobbare. Ve och fasa! Alltså en skamlig skolning av en ny generation nedlåtande medborgare. Detta måste genast stoppas. Stattin kan säkert räkna med feta forskningsanslag för att samhället ska kunna utrota dessa farliga metoder för uppfostran.

Jag har minst tre invändningar. Den ena är att det inte alls finns säkra beläggför att barn som kritiseras hårt växter upp till personer som kränker andra. Jag är inte alls för hånfull uppfostran. Men jag anser att det finns mycket annat som händer mellan föräldrar och barn som skapar unga blivande mobbare. De flesta utvecklas sannolikt normalt, trots inslag av hån. Men några kanske tenderar att jaga andra på ett vis som kan ses som mobbing. Än en gång står vi inför en flummig problematik som liknar den om otrevlighet (på jobbet) som jag börjat med.

Min andra poäng är att naiva forskare på jakt efter projektpengar givetvis försöker studera negativa attitydersom hån och otrevlighet. Här bjuder nämligen S-partiets stat på pengar för sådan forskning. Och så hugger psykologerna på kroken. Men det vetenskapliga problemet är att det även finns positiva attityder. Omtanke och kärleksfullhet är också ting som borde studeras under den psykologiska vetenskapens lupp (ifall den nu brukas). All objektiv vetenskap bör vara neutral i valet men negativa och positiva känslor/attityder. Vuxna som ibland brukar hån kanske i övrigt agerar kärleksfullt.

Min tredje och främsta poäng rör den politiska bakgrund som otvivelaktig finns till koncentrationen på negativa attityder. För mig baseras alla vettig barnuppfostran på en tydlig balans mellan kärlek och krav (alltså en jämvikt mellan positiva och negativa attityder/känslor). Det barn som inte möter krav som ibland är tuffa och emellanåt hårda riskerar att misslyckas i vårt samhälle, som inte erbjuder någon enkel väg till framgång. Lika tydlig är kombinationen med kärlek. Jag tror uppväxten blir svår svår för ett barn som varken får möta värme eller motstånd från sina föräldrar. Men i Sverige tas kärleken för given, medan kraven stämplas med dödskalle.

Problemet är alltså att många miljoner med forskningskronor skickas till Statin och hans kollegor som sysslar med en egendomlig attityd- och känsloforskning. Den som förstått mig rätt inser att krav är något gott och nyttigt för alla ungdomar och äldre. Kritik är nödvändig för all utveckling. Jag tänker inte på okvädingsord och hånfullhet (vad nu det är). Men på tydlig normering och åtgärder ifall barnet inte väljer rimliga levnadskrav.

Kärnan i min text av idag är att det svenska samhället inte förstått nödvändigheten i kombinationen av kärlek och krav. Detta syns i en jakt på alla attityder och känslor som kan uppfattas som krävande och ytterst negativa. På så vis framstår vårt land som enarmat. Vi vill bara ge kärlek och lycka. Men det är ju vanvett att bara stanna där. Varje barn som inte får motstånd i rimliga former riskerar att bli en bortskämd medborgare, som inte kommer att förstå att samhälle och chefer måste försöka rätta in dem i ledet. Alla samhällen baseras nämligen inte bara på kärlek utan också på krav.

Bevis för mitt resonemang finns i dagens svenska samhälle. Bristen på nyttiga krav har kört skolan i botten. Vid universitet och högskolor tycks alla få betyg utan rimliga kunskaper. Brottsliga ungdomar behandlas med sammetshandskar. Personer som inte vill jobba måste ges bidrag. Osv.

Alltså darrar den psykologiska vetenskapen. Studierna tar ofta sikte på negativa känslor och attityder. Och inriktningen är att krav i olika former är något oönskat. Detta styrks av att forskarna i Lund och Uppsala inte inser att det är omöjligt att skilja mellan ironi, kritik, hån eller liknande yttringar av kravställande. Det är faktiskt så att en person som yttrar sig så kan ha fog för sitt agerande i en given situation. Allt är nämligen beroende på sammanhanget, dvs mottagarens agerande. Om denne uppträtt avvikande kan kritiken vara berättigad. Men detta får inte sägas i Sverige. Nationen är nämligen kravlöshetens Mecka. Alla som här ställer krav på andra riskerar att stämplas som mobbare. Landets politiker önskar på så vis hjälpa de svaga. Men i realiteten är risken uppenbar att man motverkar en god utveckling.

Torsten Sandström

2019-07-17

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet. Han är inte jurist och sysslar alltså inte med rättsvetenskap. Däremot med etik eller moral, ett ämne som verkligen är tänjbart vad gäller tesernas sanningsvärde. I SvD igår kritiserar Roth SD för att partiet vill öka skyddet för de homosexuellas rättigheter. Han menar att SD inte kan bryta ut en fråga av flera inom Human Rights. Mänskliga rättigheter är inte ett ”smörgåsbord” menar Roth. Man måste argumentera för allt som kan rymmas inom HR-defintionen påstår han.

Roths kritik är märklig. Den är värdig en etiker och moralist. Alltså allt eller inget! Den som inte godtar varje stavelse är en kättare. Vartenda ord i sanningens HR-bibel måste nämligen respekteras och hyllas, enligt Roth. I själva verket är HR-regleringen vag i sina kanter. Många frågor är öppna för tolkning i stort och smått. Flera västerländska nationer har i olika avseenden delade meningar, exv om asylrätt. Sverige har nyligen gjort närmast en helomvändning i flyktinglagen. Allas tillgång till bostad ses som en mänsklig rättighet – något som bör medföra att Sverige riskerar att ses som en avvikare från folkrätten. Även rörande barnkonventioen och flera andra folkrättsliga avtal har olika länder delade meningar eller olika tolkningar.

Jag menar därför att Roths ståndpunkt är orättfärdig. Att han är ute efter att jaga SD är en annan sak. Eller kanske själva huvudsaken? Så blir det i allmänhet när politik blandas samman med forskning.

Medierna vimlar av påståenden rörande psykiska sjukdomar. Journalister och psykologer vässar var dag sina pennor och förklarar för svenska folket att vi nästan alla har någon typ av själslig åkomma. Snabbt utfärdas råd av alla de slag. Till bilden hör att allsköns sk forskare i intervjuer slänger ytterligare bränsle på en redan oredig debatt. I dagens SvD uttalar sig ”idrottsforskaren Göran Kenttä om faran för den med onda tankar att själv försöka befria sig från sina psykiska trubbel: ”Att trycka undan mörka tankar är en typ av självskadebeteende”. Och för några dagar sedan skrev i samma tidning läkaren Christopher Gillberg att den svenska skolan måste reformeras med tanke på alla elever med psykiska diagnoser. Han säger: ”Betygssystemet slår ut för många elever”.

Det svenska samtalet om själslig hälsa är enligt min mening fullständigt förvridet. Att det är helt sjukt är det enda som med säkerhet kan sägas. Jag anser att man från vetenskaplig synpunkt måste tala om ett lågvattenmärke för delar av forskningen i psykiatri och psykologi. Jag är förvisso själv lekman på området. Men det förefaller klart att det saknas traditionella biokemiska mätresultat bakom floran av nya diagnoser i stil med ADHD. Diagnoserna ställs efter vad patienten och dennes anhöriga berättat vid samtal med läkaren. Ändå har utskrivningen av läkemedel ökat tiofalt under en tioårsperiod. Och nu påstås det att skolan måste sänka kraven för att inte ytterligare patienter ska slussas in. Och den person som själv försöker jobba med sina känslor – för att rycka upp sig – får i tidningen läsa att han eller hon sysslar med självskadebeteende.

Jag kan förstå att it-samhällets framväxt och datorernas makt riskerar att skapa problem för många ungdomar. Likaså en ny medial kultur där ett ständigt flöde av våld och underhållning sköljer över en passiv befolkning. Till bilden hör den kravlöshet som samhället bjuder på via skola och bidragssystem. Det finns med andra ord mycket goda skäl till oro. Men det är inte denna oro medierna lyfter fram, utan ett högljutt snack om psykisk ohälsa. Resultatet har blivit att psykiska diagnoser stämplas i huvudet på en lång rad människor, framför allt ungdomar.

Enligt min mening är det politikernas och mediernas roll att hålla en kritisk distans till den allvarliga utveckling vi ser. Det tragiska är att varken politiker eller medier klarar detta. I själva verket bidrar de till att mer flummigt bränsle slängs in i debatten. Tyvärr finns liknade mönster på några andra samhällsområden. Jag tänker framför allt på den ”klimathets” som piskats fram på ganska kort tid. Även här tar känslorna över en kritisk diskussion. Den som vågar kritisera fenomenet Greta Thunberg skambeläggs, trots att Gretas aura skapats just av medier och politiker.

Jag är därför allvarligt oroad över Sveriges framtid. Bristen på kyligt förnuft och kritik på vetenskaplig grund är förklaringen till min rädsla. PK-samhällets romantik och flumtänkt växer i styrka. Det behövs minsann en ny tid av upplysning!

Torsten Sandström

2019-07-15

PS! Sydsvenskan meddelar idag ”Fler tonåringar söker hjälp för könsdysfori”…

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

I en lång artikel i DN den 2/7 ger förre ärkebiskopen Hammar eldunderstöd till klimatångestens arrangörer. Han menar att konsumtionssamhället ”måste försvinna”. Annars går det inte att komma förbi klimatkrisen, menar han. Lösningen är det han kallar ”ekoteologi”. Vi måste ta oss samman och fundera över våra liv samt lyssna till Bibeln. Den ”kristna berättelsen bär på det robusta hoppet att det alltid finns nytt liv bortom död och förgängelse, redan här och nu.”

Hammars ödesmättade litania är intressant på flera vis. Först som ett tecken på hur den svenska kyrkan fjärmar sig från de teologiska dogmernas värld och tar steget över i en symbolik med tydlig vänsterpolitisk inriktning. I och för sig har historien under årens lopp sett flera varianter av religiös omorientering, genom tiggarmunkar, väckelsepredikanter och talibaner. Men då har fokus riktats mot renheten i Bibelns eller Koranens berättelse. Nu rör det sig främst om politik. Mänskligheten ska räddas från klimatdöden genom att konsumtionssamhället avvecklas. Ett försök till positiv tolkning är kanske att Belsebubi penning- och CO2-skepnad ska drivas ut genom bön och tro.

En urgammal strävan inom kristenheten syns alltså. Pengar och handel skapar ondska. De vänder människorna från Gud. De håller på att förgifta klimatet och förgöra allas vår existens. Därför vänder sig den förre ärkebiskopen mot hela vårt samhällsystem, som bygger på omsättning av tjänster och varor. Konsumtionssamhället ”måste försvinna” säger han ordagrant. Det är verkligen ett svavelosande bud om frälsning.

Vad det gamla ska ersättas med lämnas tyvärr obesvarat, frånsett en ytterst vag idé om en omvändelse i Guds anda. Biskopens slutkläm blir alltså dyster för mig som gillar marknadshushållning och varken tror på paradiset eller helvetet. Han säger att det finns ett hopp om ”nytt liv bortom död och förgängelse”. Här framskymtar en bild av att sektledarens tro på kollektiv undergång för att nå frälsning. Om inte en alternativ miljösmart lösning sätts på plats kvarstår endast undergångens väg, tycks Hammar tänka. Men han ger ingen ledtråd till hur detta samhälle ska se ut. Bara ord om eftertanke och tillit till ett nytt mänskligt liv i Bibelns anda.

Vi skriver nu 2019. Ungefär 2000 år efter det att Jesu liv och tankar nedtecknats i ett jordbrukarsamhälle med begränsade inslag av handel. En ekonomi som i huvudsak gick ut på självhushållning. Redan då beskrev evangeliernas texter en ilska mot köpmännen som tjänade pengar på att sälja färdigtillverkade varor (”månglarna i templet”). En liknande konsumtionsfientlig anda lyser tydligt igenom den svenske biskopens förkunnelse av idag. Tusentals år i efterhand.

Intressant är att Hammar lyfter fram den nuvarande påven Fransiscus lika oklara tankar om en ekologisk omvändelse. Annars har påvekyrkan, och för övrigt även svenska statskyrkan, ett dåligt rykte vad gäller pengar och vällevnad. Man är inte heller kända för något sanningssökande. Mirakler, häxprocesser och åtgärder mot vetenskapliga rön kantar som bekant kristenhetens väg fram till idag. Själva grundantagande att Gud skapat människan är inte bevisat och Darwins evolutionslära talar ytterst starkt mot att vi bör ställa vårt hopp till Gud varken i livet eller efter döden. Och själva hypotesen om existensen av en Gud i skapelseprocessen är motsägelsefull. Vem ansvarar i så fall för all ondska och hemskheter om inte skaparen själv.

Nej, Hammar, jag tror inte du har mycket att hämta i teologins dogmer varken när det gäller lösningen på CO2-problematiken eller på människans liv bortom döden. Däremot sällar du dig till den stora skara politiker och mediala personer som idag vill förvandla en i grunden naturvetenskaplig fråga till en onyanserad skräckpropaganda, med rejäla inslag av synd och skam (begrepp som kyrkor i alla tider förmått hantera fullt ut). Biskopen och barnahelgonet Greta T är alltså brickor i ett politiskt spel. Två jokrar i ett mycket viktigt spel om hur CO2-frågan ska lösas.

Även vetenskapen är delad rörande själva problemets sanningshalt. Men jag menar att vi bör lyssna på den majoritet av forskaresom hissar varningsflagg. Två frågor står därför i centrum. Dels tidsfrågan: när måste vi senast avbryta CO-2-tillväxten? Dels åtgärdsfrågan: vilka alternativa lösningar står till buds tekniskt sett? Teologin ger inget svar på någondera frågan. Dessvärre gör politiker och medier inte det heller. Härifrån skrias bara: mindre olja, kol och gas och mer biobränslen och vindkraft. Men grundproblemet är att biobränslen producerar CO2 och vindkraften är otillräcklig ifall mänskligheten inte ska sluta konsumera varor som biskop Hammar så vänligt föreslår.

Jag är övertygad om att andra goda lösningar finns som folk vill acceptera världen runt. Vind och vågkraft har visserligen en potential, men den är svag och osäker. Kärnkraften är beprövad och kan sannolikt förbättras. Nyplantering av svenska skogar är tabu i vårt land där EU-bidrag ges för öppna landskap utan odling. Återvinning av metaller är ett måste för att säkra framtida tillgång. Ökad gruvbrytning är också nödvändigt (bla för batterier till elbilar) –men även här står rader av tabun i vägen. Åtgärder mot gifter och plaster är en väg som redan beträtts. Men hårda tag saknas och hindras i Bryssel av bland annat C-partiet. Böndernas rätt att gödsla och bespruta går nämligen först för ett parti som skenheligt vill framställa sig som grönt.

Sammantaget menar jag att klimatfrågan bör kunna lösas utan större problem och konsumtionsförbud. Som vanligt finns lösningen i det öppna samtalet. Så bort med skygglapparna! Sluta lyssna på olyckskorparnas profetior! Lägg böneböckerna åt sidan! Kavla upp ärmarna och tänk fritt. För en gångs skull.

Torsten Sandström

2019-07-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/

I SvD lyfts idag en viktig fråga fram i en debattartikel. En grupp läkare vill inte att byråkrater på Försäkringskassan ska lägga sig i deras sjukskrivningar, se länken nedan.

Jag förstår dem. I den bästa av världar bör det räcka med ett läkarintyg och så faller sjukpenning eller annat bidrag ut. Men tyvärr lever vi i Sverige, som inte kan ses som en gåva till mänskligheten. Förstå mig rätt. Jag menar fortfarande att ett läkarintyg BÖR gälla. Läkaren har kompetensen. Och bör inte kollas och belastas av administratörer som inte vet så mycket om sjukdomar.

Men verkligheten stämmer till eftertanke. Det finns nämligen en lång rad läkare som gripits av syndromet att patienten alltid har rätt. Och så sjukskrivs det. Jag har själv i egenskap av prefekt (representant för arbetsgivaren) på en stor universitetsinstitution stött på sådana läkare. Det ”tycka-synd-om”-syndrom jag talar om odlas hos många inom vården. Inte alla förstås. Men dessa talrika svaga länkar drar förstås till sig rader av sjuka in spe. Och så skrivs det intyg. Statistiken från FK visar att svenskarna genomsnittligt sett är sjukare än många andra folk. Detta kan knappast vara sant. Det är i stället samhället som visar symtom på sjukdom.

Därför behövs spärrar av olika slag. FK måste kunna säga stopp. Men bättre vore förstås om läkarkåren tog sitt ansvar mot samhället (och inte bara litade på patienten). Läkarna deltar ju självklart i hanteringen av skattebetalarnas pengar! Liksom en domare måste de kunna fatta obehagliga beslut. En bred diskussion inom professionen om detta ansvar borde ha förts för länge sedan och därefter fortlöpande.

Enligt min mening kan det finnas praktiska lösningar att lokalisera de svaga länkarna inom läkarkåren samtidigt som administrationsbördan minskades rejält. Och därmed öppna upp flera läkarbesök och minskade byråkratkostnader. En tämligen enkel sak vore att enbart granska sjukintyg från läkare med hög tendens (statistiskt sett) att sjukskriva. Det är dessa felande länkar som måste hållas i örat. Alla andra läkare måste ges största frihet.

Mitt förslag är en form av win-win. Läkarna får mer tid för vård. Patienterna möter snabba lösningar. Och staten kan spara pengar på onödiga byråkrater.

https://www.svd.se/forsakringskassan-saboterar-for-oss-lakare

Att vara kritiskt lagd är förmodligen en personlighetsläggning eller ett livsval. Jag vet, för jag har själv förändrat politisk position under mitt ganska långa liv. Uppvuxen med föräldrar som röstat på Folkpartiet, något radikaliserad under gymnasieåren och i full vänsterblom på universitetet. Och nu en förespråkare för en marknadsliberal högerlinje. Under hela resans gång har jag argumenterat mot det bestående. Men det betyder inte att jag tagit avstånd från det samhälle jag bor i. Jag har levt ett bra liv där. Men jag har ständigt önskat forma det annorlunda. Med blicken i backspegeln är jag numera glad att jag stannat i opposition. Marxismens idéer är förvisso intressanta. Men omsatta i politisk handling förödande. När ideologi tar över förnuftigt handlande är det nämligen fara å färde.

Någon kanske vill kalla mig ryggradslös. Eller vindflöjel. Visst finns det en sanning i att mitt sökande efter politisk linje varit mycket krokig. Men jag har inte bara flutit med och tyckt som mängden för tillfället gör. Tvärtom har min politiska utveckling färgats av opposition mot den rådande majoritetens linje. Antagligen har min färd inte åstadkommit några konkreta politiska lösningar värda att minnas. Men just personer som agerar motvalls är något som alla samhällen har nytta av. Den majoritet som förvaltar makten behöver alltid motstånd. Kanske kan de fås att öppna ögonen. I vart fall har de alltid nytta av att lyssna på alternativa åsikter och lösningar. Redan den romerska tidens rättslärda myntade dogmen om det riktiga i att lyssna på andra sidan (motparten). Jag tror många jurister ser detta som ett av de främsta verktygen för framgång i arbetet.

Att ideologi i kombination med och makt kan åstadkomma elände har redan antytts. Jag menar att den svenska välfärdsstaten har utvecklats till ett felfärdssamhälle just av denna anledning. Sverige av idag byggs på en handfull politiska dogmer i stil med extrem globalism, extrem feminism och extrem klimatism. Även om de tankeblock som nyss nämnts innehåller intressanta budskap riskerar de i praktisk tillämpning att skapa elände. Liksom marxismen i sin förlängning får förödande verkningar leder nutidens svenska dogmatik landet på fel väg. Låt mig kortfattat peka på tre typiska skadeverkningar.

Omänsklighet.Jag anser att den svenska globalismen i sin praktik har drag som motverkar de egna vackra tankarna. Fixeringen vid ansökan om asyl vid Sveriges gränser favoriserar risktagande genom långa, farliga och dyrbara resor. Hundratusentals familjer blir kvar i flyktingläger. Och en oplanerad invandring försvårar ett vettigt mottagande i och med att svenska fackföreningar inte vill öppna dörren för lågbetalda introduktionsjobb samt bostadsbristen är skriande. Samma omänskliga effekt får den svenska politiken avseende tiggeri. Den officiella attityden är att hjälpa fattiga i nöd. Men vilken hjälp är ett liv framför ICA-affären men tiggarens pappmugg i hand och ledande bossar som samlar in dagskassan? Detta är varken en god väg till integration eller till ett fortsatt liv som tiggare.

Osanning.Alla politiska dogmer har inslag av falskhet. För svensk del blir detta särskilt besvärande i och med att PK-tänkandet av etablissemanget försvaras med näbbar och klor. Mest tydligt syns falskheten i projektionen av Sverige som feminismens hemland på jorden. Vi har kommit en god väg vad gäller jämställdhet. Mer finns att göra. Men vem vill att nationen ska styras av amasoner? Det sista sagt på grund av feminismens anspråk på vetenskaplighet. En lång rad universitet och myndigheter predikar existensen av sociala könsskillnader och bannlyser samtal om tänkbara biologiska skillnader mellan könen.

Den officiella attityden till brottslighet vilar på en liknande vilja att sopa sanningen under mattan. Här finns alltså ännu ett tabu. Det är nämligen dödskallestämpel på att tala om invandringens effekter i statistiken för brott, domar och fängelsestraff, särskilt efter den stora vågen av nyanlända under senare år. BRÅ och politiskt korrekta kriminologer vill bara tala om ”socialt utsatt grupper”, ett täcknamn för framför allt invandrarkillar i förorterna. Ett öppet samtal om invandringens goda och onda sidor kräver korten på bordet. Men den politiska eliten önskar inte en sådan debatt, som för övrigt skulle tydliggöra deras egna misslyckanden.

Resursslöseri.Det är klart att god välfärd förutsätter att skatt betalas. Men i vårt land har höga skatter legitimerat ett storskaligt slöseri med offentliga medel. Utan minsta tvekan kan 10% av kostnaden för de 21 svenska landstingen sparas in om bara en effektivare vårdapparat sätts på plats, i stället för den politiker- och byråkrattunga hydra vi ser idag. Minst lika stora belopp kan bantas bort ifall bidragssystemen slimmas. Genom lagändringar och krav på tjänstemän blir det möjligt att hantera allmänna medel med större ansvar. En godtrogen offentlig sektor luras på miljardbelopp årligen. Och inget händer. Kravlösheten är något av ett signum för den svenska modell som vänsterpolitikerna stoltserar med. Och denna saknar förstås en revisionsorganisation med skarpa huggtänder.

Okej att jag under mitt liv gjort några politiska snedtramp. Men av dessa har jag tagit lärdom. Den viktigaste erfarenheten är som nämnts att inte gå vilse i politisk dogmatik. Det gäller att tala om sakfrågor och inte om idéer. Dogmer förvandlar ofta svart till vitt. Genom teorier övergår goda ambitioner till ondska. Därför är framväxten av alternativa medier ett hopp i dagens PK-mörker. Här väller samhällskritiken fram, oftast i god anda. Kritik av det bestående är som jag ser det vägen till framgång för varje samhälle. Den före detta slaven Publilius Syrus (från Syrien) fick som kritiker stor framgång i antikens Rom. Han lär ha sagt att ”rullande stenar samlar ingen mossa”. Låt oss ta lärdom av hans ord om rolling stones. Nu gäller det att tänka nytt!

Torsten Sandström

2019-07-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice.se, https://newsvoice.se/

Som jag berättat i en tidigare blogg har sedan antiken viss fientlighet rått mellan Nice och Cimiez. Båda är antika städer byggda på höga befästa kullar i syd resp norr. I gamla tider har folket i Nice från havet kunna spana upp mot Cimiez i bergen.

Gamla staden i Nice har en skön medeltida prägel. Långa mörka gränder. Några ljusa torg med springbrunnar. Och soliga öppningar ner mot haven och den gamla hamnen. Några fiskare är fortfarande verksamma och säljer sina fångster på stora torget.

En vandring i den gamla staden är en historisk rapsodi. En upplevelse i färger, dofter och ljud. Du känner i näsan vilka butiker som passeras, nu bröd, sedan ost, därefter kött osv. Här rör sig idag mest turister. Men även många infödda tycker trängseln har charm, liksom hos den yngre lillasystern Gamla staden i Stockholm. I Nice har krig och sjukdomar härjat i 2000 år. Kanonkulan från ett turkiskt skepp (1500-talet) ger tydligt besked. Våld och andra förskräckligheter låg alltid nära till hands. I det långa tidsperspektivet har alltså livet blivit betydligt fredligare.

Detta är verkligen värt att begrunda mot bakgrund av skjutningar och sprängningar i Sverige. Men en ringa tröst. Idag tycks våldet i Sverige främst vara skapat av en främmande klankultur. Med politisk klokskap hade problemet säkert kunnat minimeras. Men detta förnuft saknas hos godtrogna svenska politiker. De vågar inte ens prata om klankultur. Även ondska smeks nämligen medhårs.

Sveriges socialminister säger i en intervju i SvD den 7/7 om den svenska sjukvården: ”En ohållbar situation”. Alltså långa vårdköer, brist på personal och sängplatser. Att det är semestertid verkar komma som en överraskning. Det hade vi ingen aning om…

Ett vid krets av läkare och andra experter har länge påtalat bristerna och deras orsaker. Men inget händer. De svenska landstingens döda hand är förklaringen. Dvs 21 separata organisationer med massor av politiker och ännu fler byråkrater som inte klarar av sina uppgifter. Deras inkompetens hindrar vårdpersonalen från att ägna sin arbetstid åt just vård. I stället ska de vårdanställda fylla i blanketter, skicka remisser, svara på remisser, sammanträda, upprätta vårdplaner, studera policydokument, ha kompledigt osv.

Och landets ledande vårdpolitiker medger att situationen är ohållbar! Ändå låter hon landstingen hållas. Lägg ned en dysfunktionell svensk vårdapparat. Låt staten handla upp vård från privata organisationer. Näringslivet vet hur beställd vård ska levereras. Privata Capio AB är redan idag 10-15% effektivare/billigare än jämförbara enheter hos landstingen.

Landstingen försörjer tiotusentals okunniga politiker/administratörer. Deras funktion har blivit proppen i hålet. En propp som tycks stoppa allt vettigt nytänkande inom vården. Det är bedrövligt!

På Rivieran bakom en lång strand av sand sträcker staden Nice ut sig i sommarhettan. De badande turisterna lever förstås ett annat liv än stadens invånare. Nice är en internationell smältdegel. Och så har det varit i eviga tider.

Genom trakten har Europas första människor rört sig på väg mot jaktmarker i nordväst. Kelter, greker, romare och medeltida legosoldater har passerat området (i olika riktningar). Under 1800-talet blev staden fransk – det tidigare Nissa låg under Sardiniens kung. Det sköna läget vid havet i skydd bakom Alperna medförde något senare att bankirer och företagare lät uppföra pampiga sommarvillor på kullarna ned mot havet. Öde strandängar till väster om stadens kärna förvandlades då till det som idag kallas ”Promenade Des Anglais”. Här möts nu som sagt tusentals människor från hela jordklotet i ett veritabelt turistgetto.

Nice´s historia framstår för mig som en Dagobertmacka, om någon minns denna seriefigurs smörgåsar med flerdubbla lager av pålägg. Alla slag av resenärer har avsatt sina spår i Nice. Idag syns förstås den franska och italienska kulturen tydligast, tillsammans med det internationella kapitalets gigantiska satsningar. Men om man skrapar på ytan framträder inslag från flera av de makthavare som under årtusenden haft sina vägar förbi. En intressant start är den gamla hamn som grekiska kolonisatörer nyttjat under antiken.

Redan då hade trakten en internationell prägel, som vi säger idag. Grekernas hamn och stad (Nikaia) omgavs av krigiska liguriska folkstammar. När romarna senare sökte sig västerut tog man därför fäste på en högt belägen plats på kullar några kilometer norr om staden. Här byggdes en garnison och stad, som kallades Cemenelum, idag Cimiez. Romarna tog över en befästning från de ligurer man med tid och möda besegrade. Romarna höll även en skarp blick på grekerna i staden nere vid kusten.

Efter 15 minuters bussresa på slingrande bergsvägar når jag Cimiez. Idag en burgen förort med stora villor i ett betydligt svalare klimat. Här finns i en stor park ruinerna kvar av romarnas bosättning från första århundradet av vår tidräkning. Orten blev en länk i romarnas kedja av stödpunkter för erövrandet av Gallien, dvs galeaternas eller kelternas land. På så vi en första brygga mellan de stater som idag kallas Italien och Frankrike.

Romarnas väg till Gallien kantas av rader av liknande bosättningar – många av betydligt större omfattning. I Cimiez finns ruinen av en badanläggning, stor som en fotbollsplan. Varmbad och kallbad i högar av sten samt ugnen till de värmekanaler som förflyttade hetluften till dåtidens badgäster. Dessutom en mindre arena för gladiatorspel, djurhetsning och annan underhållning i romarnas smak.

I dagens värmebölja blir synen av de solstekta stenhögarna extra svettig. Få turister orkar hit upp. De flesta styr kosan till det närbelägna Matissemuséets svala lokaler. Och många tusentals fler håller sig kvar på stranden nere i Nice. Som under alla tider är Nice ett vimmel av folk och språk från olika håll. Rika och fattiga. Amerikaner och ryssar. Och italienare som balanserar på EU:s slaka lina. Under den skinande ytan finns alltså än idag tecken på sprickor och konflikter. Jag återvänder själv i en AC-kall buss till stadens centrum. På eftermiddagen knäpper jag på teven och erbjuds de vanliga våldsprogrammen. Ungefär som på Cimiez´ arena under antikens dagar, tänker jag. ”The times they are changing” sjöng en av mina ungdoms idoler. Men gör dom det verkligen?

Torsten Sandström

2019-07-07

Polischefen Karin Götblad säger i SvD idag om gängvåldet: ”Börja titta på 8–9-åringar”.

Uttalandet är intressant. Inte främst för det som sägs, kanske. Utan för det som inte sägs. Den största delen av gängvåldet rör nämligen med största sannolikhet invandrarungdomar. Min reservation tar som vanligt sikte på BRÅ:s ovilja att mäta brottslighet i invandrarkretsar. Därför vet vi inget hundra procent säkert.

Enligt min mening borde därför en svensk polischef i stället säga: ”Börja titta på invandringen till Sverige”. Okej att en minoritet invandrare agerar kriminellt. Men brottslighet är ändå mycket vanligare än hos infödda svenskar. Svenskar kan man inte neka vistelse i Sverige. Men genom att begränsa invandringen med exv 50% kommer gängvåldet att minska i stor omfattning statistiskt sett. Detta är rimligt att säga och göra.

Jag är inte principiell motståndare till invandring i ordnade former. Däremot är jag motståndare till den inkompetens och åsiktsvinkling som politiker och offentliga tjänstemän sysslar med.

I morse lyssnade jag på SR P1:s intervju med Magdalena Andersson i Almedalen. Det intressanta var inte att frågorna ställdes av Cecilia Bodström, dotter till en fd minister S samt bror till en annan fd S-minister. Sådana politiska bindningar tillhör nämligen vardagen inom statsstyrda svenska medier (SR/SVT framstår ofta som ett familjeföretag, som anställer unga krafter från de egna leden). Jag medger dock att hennes frågor var okej.

Nej, det slående var finansministerns benfasta fokus på höjda skatter. För att rädda välfärden menade hon att skattebetalarna måste skjuta till mera pengar. Särskilt de välbeställda måste offra mer till S-partiets slukhål. Andersson säger sig nämligen aldrig ha hört några vårdbiträden klaga över skatterna. Jag undrar verkligen hur hennes känselspröt med omgivningen fungerar. Det blir så då man främst lyssnar till LO och partivänner.

Höjda skatter är S-partiets reptrick nummer ett. Det är deras enda väg att hålla tynande väljarskaror kvar. Alltså röstköp. Du får ökade bidrag om du röstar på S – andra betalar notan! Visserligen predikar Chikagoskolan ”att det inte finns något som heter fria luncher”. Men S går ständigt till val på omvänt budskap. De rika ska betala mer. Välfärden ska räddas av ”den starka staten”. Läs: av S-partiet.

På så vis framstår S som en evighetsmaskin. Aldrig hörs ett ord om besparingar inom den gigantiska statliga sektorn. Bara tal om detta gör att partiet riskerar att förlora tusentals statsanställdas röster. I stället: pang på de högavlönade!

Men evighetsmaskiner kör alltid slut på bränsle, förr eller senare. Det sjunkande stödet för S-partiet sammanhänger med att allt fler ser hur deras skatteinbetalningar slösas bort. De förstår att andra länder också har välfärd, men till lägre skattekostnad. S-partiets dagar är alltså räknade.

Men när den dagen kommer sitter S-partiets tusentals funktionärer redan med höga pensioner eller på feta reträttposter. Sak samma med de fd anställda på SR/SVT – som då är nedlagt eller under avveckling. Kanske har det svenska folket trots allt en ljusnande framtid. Bara djurfarmen(S) ledning – dvs de som mjölkar dig och mig – byts ut.

Den som funderar över det politiska skeendet i vår världsdel slås av den osynliga mur som i grova drag finns från norr till söder, från Polen till Italien. Muren är såväl ekonomisk som politisk. På den västra halvan finns en mer eller mindre blomstrande storföretagskapitalism samt stater som stöder EU:s stegvisa utveckling mot överstatlighet (ett utslag av det som brukar kallas globalism). På den östra halvan finns stater med en företagsamhet under uppbyggnad efter svåra år av sovjetstyre. Härtill kommer Italien och Grekland, som båda domineras av familjeföretag och av samhällsekonomier körda i botten (delvis pga underfinansierad statsbudget, delvis pga euron). Till bilden av östra Europa hör en tilltagande nationalism, alltså ett missnöje med tendenser till överstatlighet eller globalt tänkande. Man kan därför paradoxalt nog säga att en glasridå håller på att växa fram mellan öster och väster rakt igenom EU!

Formeringen av denna ekonomiska och politiska mur hotar att spränga unionen. Som motståndare till överstatlighet inom EU har jag inget mot denna spricka, som jag anser att Frankrike och Tyskland drivit fram i en ohelig allians. Fransmännen hoppas på politisk makt över EU. Tyskarna vill bevara den ekonomiska makt som håller euron flytande. Men själva splittringen mellan väst och öst anser jag olycksbådande. Unionen har formats med minnen av krigets fasor. Nu riskeras konflikter och upplösning. En viktig förklaring till skeendet är de B-lagspolitiker som sitter vi spakarna i EU:s olika organ. Under den fransk-tyska ledningen har en vettlös expansion skett. Resulterat syns i att en stor stat nu är på väg mot Brexit.

Strävan efter överstatlighet har inneburit en olycklig polarisering mellan globalister och nationalister. Jag vill påstå att detta utan tvekan är Europas största dilemma idag. Att en svag ledning för EU är en viktig orsak har jag redan sagt. Men även ledningarna för staterna på murens östra sida bär ett tungt ansvar. Här härskar en kombination av kommunistskräck samt företagsamhet med inslag av oligark-välde och korruption, främst i spåren efter Sovjetunionen. Jag menar att denna ekopolitiska mix är en osund grogrund för extrema yttringar av nationalism.

Förstå mig rätt. Jag är för den form av nationalism som menar att varje stat ska fatta beslut om sin politiska framtid. Samarbete om affärer, ekonomi och tillhörande delar av det juridiska systemet är dock något som även kan drivas av en europeisk gemenskap, dock utan direkt verkande lagstiftningsmakt (men ändå via sk direktiv som varje stat implementerar). Jag anser det avgörande att det politiska livet vid sidan om handelsgemenskapen ska skötas av varje stat genom sitt parlament. Rent nationella frågor ska inte hanteras av Bryssel!

EU:s olyckliga väg mot överstatlighet innebär en frontal kollision med östra Europas ovilja till storskaliga lösningar inom såväl politik som ekonomi. I öster odlas – som jag ser det – en överdriven rädsla för främmande ekonomiska eliter. För flera stater har det kanske att göra med erfarenheter av Sovjetunionen. Dessutom betraktar många stater i öster en rad västerländska finansiella maktcentra som fiender, till inte bara nationernas oberoende utan också till mänskligheten. Därför har försvaret av nationens oberoende inneburit oväntade allianser med diktaturstater såsom Ryssland och Kina. Diktaturernas ledare är inte sena att utnyttja nationalistiska stämningar inte bara i östra Europa, utan också i väst. Följden har blivit att glasmuren i EU:s mitt byggts allt högre.

Jag menar att nationalismen i öst har kommit att påverka samhällsdebatten även i vårt land. Tyvärr har många svenskar anammat de nationalistiska stämningarna i exv Ungern, Polen och Tjeckien. Detta sammanhänger framför allt med kriget i Syrien och den flyktingkris som blivit följden. Betydelse har även EU:s schabblande i denna och andra frågor. Allt oftare hör man svenskar som talar om hotfulla finansiella institutioner i väst och hur de samspelar med politiska intressen där. Bilden är att finansfurstar och politiker vill styra världen. Det antyds att de har en gemensam global agenda. Komiskt nog ses den störtrike Donald Trump ofta som en hjälte, med förmåga att tämja såväl Wall Street som Washington. Konspirationstankar av detta slag passar som hand i handske för åtskilliga svenskar som ser hur staten öppnat sina gränser för en mycket omfattande invandring från Syrien, Afghanistan och Somalia. Missnöjet förstärks av EU-ledningens oförmåga att hantera situationen, i kombination med ett starkt ökat motstånd mot invandring från nationerna öster. De senares motstånd har självfallet en geografisk logik. Att Italien och Grekland främst drabbas av flyktingvågor är uppenbart. Men invandringsrutten går även vidare norrut på glasmurens östra sida. Starka nationella intressen berörs tydligt nog.

Nationalismen i Sverige har alltså färgats av den ekopolitiska situationen öster om muren. Det är olyckligt. Invandringsfrågan har förvisso en klar global förankring. Men den är politisk! Den påverkar nämligen främst politiken inom berörda nationer. Denna form av globalism är gränsöverskridande och berör politiska institutioner jorden runt. Den ska enligt min mening inte blandas samman med affärslivets globala intressen, som idag skapar finansiella vinster varje timme dygnet runt. Förvisso går affärsliv och politik delvis hand i hand. Men de har olika agendor. Förenklat vill företagen expandera och kamma hem vinster. Och man lyckas. Resultatet har blivit en ökad ekonomisk välfärd relativt sett även i många av jordklotets fattiga nationer. Men politikerna agenda är en annan. Man bygger maktstrukturer i egna intressen. Den politiska eliten utgör en yrkesgrupp, som önskar ta rygg på näringslivets status. Dessutom vill man cementera den politiska klassens intressen, dvs den egna maktställningens fortbestånd.

Då man talar om globalism är det därför viktigt att hålla isär politik och affärsliv . Detta betyder inte att man okritisk ska acceptera kapitalets framfart. Här finns en hel del att ifrågasätta. Men en mycket större risk för medborgare, nationer och framför allt demokratin är politikernas satsningar på globalism och överstatlighet. Detta syns bra i utvecklingen inom EU. Rädslan för överstatlighet lockar i öst fram en nationalism med odemokratiska inslag med sin särskilda bakgrund i sovjetåren. Men låt oss inte hoppa på detta tåg och hamna i knät på Putin och Xi Jinping. I Sverige måste enligt min mening motståndet mot federalism förenas med en nationell politisk kamp för svenskt självstyre.

Torsten Sandström

2019-07-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://www.newsvoice.se/

En stor gåta är det svenska samhällets oförmåga att öppet diskutera olika yttringar av invandrarnas kulturer. Det förefaller vara ett utslag av den kravlöshet som på många olika plan karaktäriserar dagens Sverige. Dvs i skolan, inom bidragssystemen, inom rättsväsendet samt inom familjen, för att bara ge några smakprov. Genom att under mattan sopa allvarliga problem som kan kopplas till invandrargruppernas olika kulturer begränsas samhällsdebatten. Och vad värre är – de nyinflyttades integration försvåras med resultat att de blir stående utanför samhället.

Kulturell mångfald har onekligen ett samhällsvärde, ifall olika erfarenheter tas till vara så att det kommer till nytta för medborgarna i sin helhet. Det finns många exempel på detta i vårt land, framför allt just på ett kulturellt plan, med anknytning till litteratur, musik, mat, dans mm. Men samma samhällsvärde har inte alls de nyinflyttades myller av gamla familjetraditioner. Självklart ska dessa odlas inom kretsen av just invandrarfamiljerna ifråga. Men de ska däremot inte främjas av den svenska staten. Erfarenheter visar nämligen att kulturell inlåsning riskerar att motverka en integration. Att några kulturyttringar dessutom är skadliga för samhället – och framför allt de nyanlända – är ett faktum. Jag tänker på klanrelaterad brottslighet och inlåsning av kvinnor i föråldrade och förtryckande religiösa mönster. Slöjor och annan föreskriven klädsel är förstås de mest vardagliga yttringarna.

Låt mig ge några exempel på den svenska offentlighetens misslyckande. Stor praktisk betydelse har det slöjtvång jag nyss nämnt. Enligt min mening ska staten klart ta avstånd från bruket av slöja och annan religiöst betingad klädsel i det offentliga livet. Efter #Me too i vårt land borde detta vara en självklarhet. För mig är detta en fråga om jämlikhet, något som har stor betydelse just för personer som är nya i vårt land. Av skäl som sammanhänger med religionsfriheten blir kulturbetingad klädsel enbart en fråga för kyrkolokalen och hemmet.

Liknande praktisk betydelse har språkfrågan. I min förnuftsstyrda värld är anpassning till svenska språket ett snabbspår till integration. Men i vårt land finns det förstås pedagoger för alla politiska åsiktsriktningar och främst tankar som är till vänster. Ett antal sådana pedagoger har kommit fram till att integrationen underlättas om skolan tränar invandrare i deras hemspråk (som i vårt genompolitiserade samhälle faktiskt kallas ”modersmålet”). Det är möjligt att det fungerar bra för socialt väl integrerade familjer. Jag känner två föräldrar där den ene är från Sverige och den andre från USA. Deras tre barn har blivit mycket duktiga i engelska på grund av särskild undervisning i detta hemspråk. Givetvis klarar de också svenskan bra.

Jag menar att den svenska statens hyllande av hemspråken är naiv och dessutom normaltskadlig för integrationen. Galenskapen belyses för övrigt av ett SVT- inslag häromdagen om en kvinna som flyttat från Tornedalen till Stockholm. Hon talade inte själv meänkieli, men givetvis skulle hennes tolvåriga dotter lära sig detta minoritetsspråk ”för att inlemmas i moderns kultur”. Vad gäller språk har Sverige en således en rejäl hemläxa att göra. Att det också rör sig om en kostnadsfråga behöver kanske inte framhållas. Vad kostar inte denna massiva inlåsning i hemländernas många olika kulturer? Även mängden av tolkuppdrag i vardagsärenden inom skola och vård är en trist och dyr historia, enligt min mening. Den som inte tycker att tolken duger tillåts dessutom med en fingerknäppning kalla fram en ny.

Det finns inte bara en stor svensk naivitet i dessa frågor. Det rör sig om en rädsla att ta ställning och säga ifrån. Sverige måste förklara att dessa problem tillhör din privata sfär och familjens liv. Den som tänker efter förstår vilken supermarknad de nyinflyttade ser i det svenska välfärdssystemet. Röda prislappar var dag. Många tjänster och bidrag är enkla att ta för sig framför hukande offentliga tjänstemän med huvudet på sned. Få vågar som nämnts säga ifrån då kraven går för långt. Men jag känner till en läkare som besöktes av en man och hustru från något land i öster, båda med enkla jobb. Maken, ansåg att kvinnan borde sjukskrivas pga stress med jobb, barnhämtning mm. Läkaren vägrade. Han förklarade att han själv skötte både jobb, sina barn och lagade mat, varför invandrarmannen ifråga själv borde lägga på ett kol. Mannen reste sig och lämnade rummet. Till bilden hör att kvinnan, innan hon följde sin make ut, tog i hand och sade att hon skulle tipsa sina väninnor om läkarens namn. Han agerade enligt min mening föredömligt. Men på ett för det offentliga Sverige mycket ovanligt vis.

Inom välfärdssektorn krävs alltså en offentlig kulturrevolution. Rädslan hos tjänstemän att anklagas för diskriminering medför att de tar enklaste vägen och över disken ger invandraren det han/hon begär utav supermarknadens dignande utbud. Resultatet riskerar faktiskt att bli att behövande svenskar trängs undan, i stil med fattiga pensionärer som får betala dyrt för tandvård, medan nyanlända serveras till lågpris. Någon kanske invänder att det rör sig om att visa den ”snällhet”, som L-partiet numera torgför som lämplig färdriktning för Sverige. Jag tar mig för huvudet. Som jag ser det är kravställandet enbart ett rimligt hushållande med de resurser som skattebetalarna (ofta ofrivilligt) avstått från. Alltså än en gång ett förnuftsbaserat argument, som vi sällan numera får höra i den svenska offentligheten.

I ett berömt tal har Martin Luther King, i sjungande ordalag, pratat om den dröm han har för det amerikanska samhället. Hans ord ska ses mot bakgrunden av ett USA med stora orättvisor och luckor i välfärden. Hans tal var mot rasismen. I skrivande stund känner jag en liknande ilska, men med omvända förtecken. Varför bygger vi ett Sverige där de nyanlända hålls utanför? Varför hjälper inte LO-förbunden till med låga nystartslöner? I Sverige låses den nyinflyttade in i bidragens supermarket. På så vis hålls invandrarna utanför de krav på vettig hushållning med offentliga resurser som medborgarna uttrycker vid sina kaffesamtal, då de inte behöver oroas för PK-pinnar och anklagelser för rasism. Den vanliga svensken är ingen rasist. Men han och hon reagerar med ilska mot hur politikerna i samband med invandring misshushållar med deras skattepengar.

Torsten Sandström

2019-07-02

Publicerad i samverkan med ProjekttSanning, https//:www.projektsanning.com

Stefan Löfven säger idag från Bryssel att ”man måste tänka utanför boxen” när det gäller att forma ledningen för EU:s nya B-lag. Ett val mellan en rad av skuggfigurer, som ska bestämma över oss svenskar.

Det låter bra. Men hur sjutton ska man nu lyckas att tänka fritt då man i åratal tänkt inom en snäv politisk korridor? Löfven är rena amatören i just det ämnet. Han tänker som en dresserad röd kanin. Lycka till!

Almedalsveckan och den sk Greta Thunberg effekten följer samma spår. I blixtbelysning ser vi hur icke-nyheter förvandlas till rubriker i svart text och reportage från flockar av teveteam. Genom mediernas egna val förstoras alltså småttigheter till stora händelser. Genom upprepning dag efter dag får vi en känsla av att något verkligt viktigt händer. Den som vågar talal om indoktrinering hutas åt.

Enligt min mening är detta skrämmande. Du och jag blir marionetter på en dockteater, där medierna drar i trådarna så att vi sätts i rörelse. Medierna rycker i trådarna och vi ser och lyssnar till budskapet. Bakom det hela syns nöjda journalister och politiker. Deras åsikter och syn på vad som är rätt och fel i politiken fortplantas till oss.

Det kallas för mediesamhället. I detta verkar statens egen nyhetsbasun, SR/SVT, som listigt nog kallas public service och styrs av en lika listig stiftelsekontruktion, så att vi inte ska tro att det är staten som står bakom teaterns regi.

Många ondgör sig med all rätt över den mediala situationen i exv Polen och Ungern. Men i vårt land är allt frid och fröjd. Som vanligt. Hos oss förekommer inte medial propaganda, sägs det.

Min rubrik är ingen nyhet. Men här en text som ger tydligt besked. Juridikdocenten och fd domaren Eva Edvardsson klarlägger i en debattartikel i dagens SvD hur den svenska asylrätten sockras i den praktiska tillämpningen. Hon talar om en slags ”pull effekt” – en rätt för asylsökande att stegvis dra åt sig – eller välja – nya argument för prövning. På så vis framträder ett helt annat och generösare regelsystem. Invandrare som vägras asyl ges alltså möjlighet att byta spår och på så vis klamra sig fast i Sverige.

Trots ett kort format är artikeln detaljrik. Den är läsvärd.

https://www.svd.se/justera-pull-effekterna-i-utlanningslagen

Att den svenska välfärden är generös gör förstås vårt land extra attraktivt för invandring. Jag menar att svenska skattebetalare i rimlig utsträckning bör dra sitt strå till stacken och hjälpa folk på flykt. Jag vet att inte alla tycker som jag. Men åtskilliga vill vara ännu mer generösa. Hjälpen bör ske via flyktingläger och alltså i ordnade former, enligt min mening. Däremot vill få svenskar att nationen ska vara världsmästare i asyl, med de stora problem som blir följden avseende boende, arbete, skolstök och brottslighet.

Nyhetstorka råder i Lund på Sydsvenskans redaktion. Inte undra på med 32 grader plus i staden. Nyheten gäller att en 200-årig felsortering nu har rättats till. Mumier sägs i allmänhet vara välbevarade kroppar. Vid första anblicken kan man därför tro att det är mannen med glasögon, Andreas, som kommit till rätta. Men det är dödskallen som är mumien och som nu är på plats, tror jag. Huruvida Andres kommit rätt avslöjas i senare artiklar från sommarvikarierna på redaktionen i Lund.

Journalistens yrke höjs till skyarna. De betraktar sig själv som Guds gåvor till mänskligheten. De anser sig som orörbara. Som kastlös bugar jag mig med tillbörlig respekt.

Tänk hur valet av ord påverkar våra tankar. Den som hör ordet ”propaganda” drar öronen åt sig och intar en avvaktande position. Men om propagandisten väljer att i stället förpacka budskapet som ”public service” blir lyssnarens attityd mer välvillig. Detta är känt av alla. Se min blogg nedan från idag. Även landets högskoleutbildade experter på kommunikation vet att slå mynt av saken.

Under Sovjetunionens järnhand utvecklade kommunistpartiets ledning ett statligt system för propaganda. Reaktionerna i västerlandet lät inte vänta på sig. George Orwells bok Djurfarmen skildrar i allegorins form hur djuren på en bondgård gör revolution och hur upproret förvandlas till en diktatur. I Stalins huvudroll som gris beskrivs hur han använder propaganda och terror för att få folket att underkasta sig hans ledning. I en likande anda – men med sikte även mot Hitler – hade några år tidigare Karin Boye i Kallocain skildrat ett samhälle där individen fråntagits sin frihet och infogats som en liten kugge i statsapparatens stora anonyma maskineri.

För att lyckas med kontroll av ett folks åsikter på längre sikt måste statens maktambitioner dämpas och framföra allt förpackas som frihetligt. Man kan säga att den moderna västerländska staten har valt en sådan paketlösning. Jag menar att Sverige under snart ett århundrade av S-makt kraftigt har flyttat fram statens inflytande över den enskildes liv om man ser till hennes börs och tankar. Man kan säga att beskattningsmakten brukats för att tygla den enskilde. Det låter som en överdrift. Men i och med att många steg tagits under en lång rad av år har du och jag som medborgare förlorat överblicken över våra positioner. Den nyss nämnda tekniken att i glänsande omslag förpacka budskap som är frihetskränkande har också bidragit till att dimmor sprids. Låt mig peka på ett antal viktiga redskap som den svenska staten, nutidens leverantör av drogen Kallocain, varje dag utnyttjar för att tygla individernas själsliv.

Mest tydligt är det som politikerna valt att kalla ”public service”. Vi står inför en storskalig distribution av tankedroger. I den traditionella synen på statens roll dras gränsen för det offentligas agerande vid en ordningsbevarande våldsmakt, rätt att reglera individernas familje- och näringsförhållanden samt möjligheten att omfördela pengar för individernas välfärd. Däremot ligger individernas privat- och tankeliv klart utanför den statliga sfären för inflytande. Tanken är alltså att staten inte ska använda de enskildas pengar för att delge dem åsikter om ditt och datt. Men det är just denna funktion som SR och SVT fått i dagens Sverige. Visserligen föreskrivs ett embryo till regelsystem om oberoende nyhetsförmedling. Men detta sätts enkelt ur spel genom att journalisterna ständigt låter sina intervjupersoner förmedla politiska budskap, som förstås ligger till vänster på den politiska värdeskalan. Prislappen för SR/SVT:s verksamhet rörande indoktrinering av dig och mig är totalt drygt 8 miljarder kronor per år. Att liknande offentliga propagandasystem finns i exv England och Frankrike är inte ett skäl för att svenskar ska behöva tåla en åsiktsförmedling utan tillräckligt goda säkerhetsventiler i lag. Det svenska kontrollsystemet framstår mest som ett instrument för legitimering.

En variant på statlig inblandning i de enskildas privata liv är de omkring 14 miljarder kronor som årligen betalas ut i föreningsbidrag till tusentals organisationer. Även här rör det sig om utgifter som de enskilda själva bör bestämma över. Men ändå taxerar staten ut pengar av dig och mig för organisationer av det mest skiftande slag. Någon säger att flera mottagande organisationer gör samhällsnyttiga insatser. Men i min och många andras värld rör det sig ändå om bidrag som individerna själva bör bestämma över i och med att deras egna pengar brukas för statlig givmildhet. Till saken hör att många mottagare sysslar med rent ideologisk verksamhet. I allmänhet rör det sig om organisationer som politikerna själva önskar främja. Och så skänker de bort dina och mina surt förvärvade slantar.

Statens långa ideologiska arm syns på många andra samhällsområden – med skyhög prislapp för dig och mig. Ett exempel är statens utgifter för kultur och presstöd 15 respektive 0,5 miljarder. Ett annat är SIDA:s budget på drygt 40 miljarder per år. Dessutom höga bidrag till EU och FN, som i sin tur brukar pengarna på ett vis som skattebetalarna ofta har kritiska synpunkter på.

Det tydligaste intrånget i de enskildes privata liv är, enligt min mening, ändå den sk begravningsavgift som vi varje år tvingas se på skattsedeln. Även om det ”bara” rör 0,2 % av din inkomst, så är själva tanken särskilt integritetskränkande, anser jag. Den talar om för mig att staten tar hand om min kropp efter min död och vill ha betalt för detta i förskott, oavsett vad jag själv önskar avseende hur min lekamen ska hanteras efter döden. Förr var det självklart den enskildes sak att ta ansvar för betalningen. Och fattighjälp utgick till dem som saknade medel. Nu tas klumpsummor ut oberoende av min vilja och mina önskemål. I klumpen ingår som vanligt en penningöverföring som det allmänna själv snor åt sig. Att det finns ett klart ideologiskt budskap bakom reglerna är tydligt. Storebror inte bara ser dig. Han vill även råda över din hädangång.

Min exemplifiering kan späs på. Mängder av statliga beslut påverkar skattebetalarnas tankar. Mönstret är redan klart. Vi ser en klåfingrig stat som vill styra över dina åsikter, dina pengar och till och med din döda kropp. Dessutom går miljarder till löner åt byråkrater som ska administrera det ideologiska systemet. Deras lojalitet mot staten är av största betydelse för ideologins fortlevnad och utbyggnad. Häri ligger en allvarlig risk för att den svenska Djurfarmen kommer att expandera. Ytterligare miljarder kommer att tas ifrån dig och mig för att drogen Kallocain ska levereras till oss. Oavsett vad vi tycker om saken.

Häromdagen sade finansministern att skatterna måste höjas med 100 miljarder inom några år. Min berättelse idag visar att det redan idag finns gott om luft i statens budget. En klok människa säger förstås att ”då måste vi hushålla”. Men inte distributören av Kallocain som ständigt kräver nya injektioner för att få oss att gå i raka led. Politiker som tror på public service kommer att flytta sina positioner längre in i ditt och mitt privata liv.

Torsten Sandström

2019-06-27
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I gårdagens DN avhandlas den statskontrollerade TV/Radion i Polen. Se artikeln nedan. Uppenbarligen sker en styrning från polska regeringens sida. Regeringen är höger och ogillar traditionella vänsterfrågor.

I Sverige har vi under många år (med korta uppehåll) haft regeringar till vänster. Och under samma tid en tämligen bastant vänstervridning inom SR/SVT. Vi hör aldrig någon regeringsföreträdare – eller deras uppbackade Aftonbladet – klaga över politisk vinkling inom SR/SVT. Det är ju inte så underligt. Den som noterat professor Kent Asps studier av svenska journalisters politiska åsikter ser snabbt logiken: c:a 70% av landets journalister röstar på partier till vänster om mitten.

Vänstervridningen är uppenbar i Aftonbladet. Vidare syns den tydligt i DN:s spalter. Även SvD har tyvärr en märkbar vänstersvans. Det är troligt att styrningen i Polen är mer påträngande. Frånsett domstolstalan nämner artikeln nedan endast programtyper där vänstervridningen är legio även i Sverige. Men i Sverige behövs inte ingrepp från regeringarnas sida. Vänstern styr ju ändå medierna. Och partierna till vänster har gnuggat händerna i minst femtio år.

Det är troligt att en framtida svensk regering till höger kommer att agera mot vänstervridningen inom SR/SVT. M-partiets ungdomsförbund driver denna vettiga linje. Jag har i tidigare bloggar diskuterat problem och lösningar. Något måste ske! Skattefinansierade medier kan inte fortsätta att vara lekstuga för vänsterjournalister. Det är faktiskt självklart!

https://www.dn.se/kultur-noje/sa-blev-polens-public-service-medier-en-lognfabrik/

Intressant nog har ordet naiv skiftat betydelse under århundraden. Förr i tiden då människor trodde på Gud betydde ordet okonstlad eller ursprunglig. Tanken går alltså till psalmen ”Barnatro”. I nutidens förnuftinriktade samhälle är den naive däremot godtrogen eller omedveten. Vi som ifrågasätter den nya barnatro som PK-samhället sprider kritiserar ofta elitens politiker och medier för att vara naiva. Vi menar att de sprider sagoberättelser om det svenska samhällets utveckling. Skaparna av den nya ideologin blir irriterade. De menar förstås att deras budskap inte är menlöst. Liksom kristendomens fäder vill de samla till gemenskap och trosvisshet. Alltså blir PK-ismen en ny form av barnsliga tankar.

Som PK-kritiker vill jag vara tydlig och säga att jag inte är mot mänskliga rättigheter, klimatdebatt, jämställdhet, invandring eller stöd till fattiga och svältande människor. Flera av dessa basala politiska teman har alla en relevant grund. Det är samtliga problem som tål att belysas. Och med det menar jag diskussionen är fri, så att argument i alla riktningar i princip bör vara tillåtna. Men det är just denna allsidighet som är kruxet. När det gäller de grundläggande teman jag nyss räknat upp anses nämligen enbart den politiska och mediala elitens tolkning tillåten.

De folkrättsliga konventioner som tillsamman formar ett bälte av mänskliga rättigheter är ännu inte svensk lag. För dig och mig rör det sig alltså om moraliska normer. För den svenska offentligheten, dvs stat och kommun, har däremot reglerna upphöjts till svensk lag. Men oavsett om det rör sig om lag eller moral måste vem som helst ha rätt att ifrågasätta exv regler om asylrätt för flyktingar och i stället förespråka en reglerad invandring via flyktingläger (som det finns gott om kring Medelhavet). Men en sådan öppen argumentation anses avskyvärd hos en bred krets av politiker och medier. Flyktingsrättsliga regler får nämligen inte sättas ifråga och den som gör det stämplas som hjärtlös högerpopulist. Trots att det finns mycket goda humanitära skäl för centrala beslut som tillåter invandring i ordnade former av vissa av de många familjer som idag väntar i läger, så envisas eliten med att asylrätt vid Sveriges gräns är den norm som ska gälla.

Situationen är liknande vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Endast en liten spillra svenskar är mot jämställdhet. Däremot är jag och många andra mot PK-elitens vinkling av detta ämnesområde. Jag anser nämligen att feminismens antagande om existensen av fasta manliga strukturer har ett mycket svagt vetenskapligt stöd. Okej att enskilda män agerar som patriarker. Men det bevisar ju ingenting. Andra män uppträder förståndigt.

Det är tydligt att åtskilliga män uppträder våldsamt eller att män vanligtvis vill fatta snabba beslut. Men många kvinnor agerar också könsbundet. De vill ofta främja lugn och ro inom familjen eller på jobbet låta alla komma tills tals så att problemlösningen riskerar att gå i stå. Jag är övertygad om att detta inte rör några sociala strukturer, som följer uppfostran och inlärning. Men antagligen är det fråga om biologiska skillnader mellan män och kvinnor, som kan mätas i människornas DNA. Det jag nu sagt om biologi är som att svära i PK-kyrkan. Men det är troligtvis vetenskapligt sant. Och följden blir att mängder av lärare och kurser på svenska universitet inte sysslar med vetenskap! Många av de teser som presenteras inom discipliner som ”normkritik” och ”genusteori” är alltså främst politiska påståenden om hur samhället är ser ut.

Tydligast syns inskränkningen i dagens fria samhällsdebatt avseende klimatfrågan. Här har politiker och medier byggt formidabla fästningar bestående av politiskt korrekta ståndpunkter. Från skyttevärnen bombarderas medborgarna med påståenden som enbart delvis har vetenskaplig bäring. CO2-procentsatser avfyras från alla håll mot folket, som har svårt att ta skydd och förstå vad saken egentligen gäller. Diskussionen är fullständigt förvriden. Jag är själv benägen att lyssna på den majoritet av forskare som pekar på ökade CO2-värden. Men tidsfaktorn kring problembilden är osäker. Vidare avger även den biomassa som eliten hyllar CO2 vid förbränning. Och den komponent som kan lösa grundproblemet, dvs elförsörjning via kärnkraft, diskuteras inte alls. Den politiska eliten vill nämligen inte veta av framtida kärnkraft. Och för att dölja sin haltande bevisföring skjuter politiker och medier av ytterligare robotsalvor mot den hukande befolkningen. Jag menar att klimatdebatten gränsar till terror.

Mot denna bakgrund anser jag inte att det är fel att gång efter annan peka på naivitet hos ledande politiker och journalister. De visar en godtrogen attityd till vad vetenskap är. Dessutom en ovilja att lyssna på andra. Illustrativ är mediernas eviga hyllande av Greta Thunberg. Hennes barnatro – upprepandet av CO2-mantrat – bygger sannolikt på en grund av sanning. Men i mediernas händer blir det annorlunda. Där framstår presentationen av Greta som en uppvisning i stor omedvetenhet. Tunga argument om nya energislag – från luft, vatten och kärnenergi – hamnar fullständigt utanför räkningen. I stället hör vi ekot av upprepade propåer om skam. Detta påminner om terror, utövad av landets miljötalibaner.

Som jag inledningsvis pekat på växlar ord ofta innebörd. Därför vill jag föreslå att ordet naiv – ifall det nu behövs – även bör få betydelsen falsk eller till och med ondsint. Min motivering är enkel. På många områden visar nämligen PK-ismens hantlangare en förvriden och våldsam debattstil. Agendan är nämligen att undvika en öppen diskussion och slå ut motståndarna från den offentliga arenan. Meningen är att bevara makten över samtalet och samhället i egna händer.

Torsten Sandström

2019-06-26

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se/

OS-rörelsen har lyckligtvis nobbat den svenska OS-maffians bud på vinterspel i Stockholm. Motiveringen tycks vara att svenska budet varit för dåligt rent ekonomiskt jämfört med Italiens.

Tydligare kan det knappast bli. Det rör sig om pengar. OS-rörelsen internationella och svenska gren är en jättestor medial affärsrörelse. Det rör sig inte längre om kamratliga tävlingar. Nu gäller det att krama ut maximalt med pengar till en stor OS-organisation, som inte själv vill bära risken för sitt eget jippo. Ytterst vill pamparna att skattebetalarna ska betala.

OS-rörelsens har en svag demokratisk förankring. Där vimlar det av pampar, som under årens lopp gjort sig kända för korruption. Pampar som delar på vinsterna med stora media- och reklamköparbolag världen runt. Pampar som föder tävlanden på jakt efter ren valuta, inte bara guldmedaljer. Antikens grekiska olympiad är sedan länge begraven. Idén om ärlig sportslig kamp är död. Nu gäller Big Business, uppbackad av politiker, kungahus, medier och förstås näringslivets entreprenörer. För några dagar slutar de tala om flygskam och klimatkris då de alla flyger till Lausanne för att göra upp affärerna.

Det är enligt min mening eländigt att denna cirkus ska fortsätta, även om det nu är italienska folket som blir finansiärer. Men där finns som bekant en mer än 2000-årig tradition av storslagna skådespel på arenor av olika slag. Gladiatorer och vilda djur offras i blodiga orgier för att roa folket. Och hålla det lugnt.

Alltså fifflande gubbar och gummor som gör upp bakom stänga dörrar. Där delar de på vinsterna. Att svenska politiker ställer upp på farsen är beklämmande. Men tanken från Rom om bröd och skådespel lever uppenbarligen kvar.

Här en passande bild från min samarbetspartner ProjektSanning, https://projektsanning.com

Att byråkratin i vårt land växer lavinartat sammanhänger med S-partiets tro på att samhället kan administreras politisk enligt en Masterplan som kallas den svenska modellen. Det rör sig egentligen om en form av plansamhälle, som inte i huvudsak rör tillverkningen av varor, men väl miljoner tjänster och framför allt medborgarnas liv. Systemet har alltså inte den sovjetiska tidens plantänkande som förebild. I Sverige sker planeringen mer diskret. Den har vuxit fram successivt. Den officiella förklaringen är att det moderna samhället är komplext och därför behövs styrning. Och visst är kraven på välfärd annorlunda idag än för sextio år sedan.

Men den som tänker efter – och ser sig omkring i västvärlden – ser snart att man utomlands ofta valt småskaliga och privata lösningar, för att nå de välfärdsmål som folket önskar. Ett sådant exempel är privatläkarsystem som snabbt ger sjuka en vardaglig vårdkontakt hos husläkare med en egen rörelse i grannskapet. Vidare har det utomlands ofta förts ett ingående offentligt samtal om rädslan för att låsa in människor i en fälla av fattigdom via stora offentliga bidragssystem.

I den svenska modellen är lösningarna nästan genomgående storskaliga. Nästan två dussin landsting har var för sig sina jättesjukhus och sina stora vårdcentraler (för det som i vårt land hör och häpna kallas öppenvård). Alla vet att vårdorganisationerna slirar. Men alltför få vågar ställa frågan varför de slirar. Att påstå att det sammanhänger med en administrativ apparat som vuxit sig alltför komplex är som att svära i kyrkan. Alltför mycket resurser satsas hos oss på administration, med resultatet att systemet kör fast. Svenska skygglappar gör att vi inte ser att det finns smidigare alternativa lösningar.

Också det svenska skolsystemet visar liknande sjukdomssymptom. En pyramid av myndigheter för planering och kontroll. Samt köer av chefer som var för sig ska hantera en pytteliten del av den stora helheten. I min värld är den stora frågan inom svensk skola varken privat eller offentligt drift. Såväl företag som myndigheter har förutsättningar att lyckas. Avgörande är valet av kunskapssyn samt enkla system för kontroll av elevernas färdigheter. Och det är här som den överbyråkratiserade svenska skolan misslyckats. I stället för att följa beprövad erfarenhet har skolbyråkratin satsat på elevstyrt lärande och andra pedagogiska lösningar som vilar på lösan sand. Dessutom har man valt bort den ingående kunskapskontroll som alla fungerande skolsystem bygger på. På så vis blir den svenska skolbyråkratin ett hinder. Med myndig min påstår tjänstemännen att deras system vilar på forskningens grund. Vidare hävdar man att prov och betyg tenderar att skada eleverna – särskilt dem från familjer utan studiebakgrund. Trots att svenska skolan dömts ut i PISA-undersökningar kör byråkraterna från det administrativa skolkomplexet bara på. Och politikerna säger sig ”lyssna på forskningen”, dvs sina egna partisympatisörer från landets pedagogiska seminarier.

Den svenska politiska storskaligheten verkar alltså vara nutidens Proppen Orvar. Ledande män och kvinnor har en vurm för politik i den meningen att lösningar söks i stora ideologitunga system. Beprövad erfarenhet – och sunt förnuft – väger inte tungt. I stället satsas på idén om ett stort planeringstänkande som ska leda till Lyckans land. Och då blir fenomen som exv kunskaper och skolresultat bara en marginalanteckning jämfört med plandata som visar på att eleverna får frihet att göra som dom själv önskar.

Men den svenska förkärleken för storskaliga lösningar har en ännu dystrare förklaring. Och här kan faktisk Sovjetunionen tjäna som förebild. De stora offentliga system som jag pekat på har nämligen en annan gemensam nämnare, vid sidan om byråkratins oförmåga att effektivisera verksamheten (eller deras tendens att köra fast i ideologiskt vanvett). Jag menar att de sjuka administrativa överbyggnaderna inom vård och skola fungerar som en parkeringsplats för sympatisörer till S-partiet och landets andra vänsterrörelser. Behovet av personer med ideologisk specialkompetens var centralt i Stalins samhälle. Sak samma gäller i dagens Sverige. Inom de svenska landstingen (och SKL) samt i skolans kafkaliknande system samlas och försörjs flera tusen vänsterideologer. Det vill säga personer som programmerats att tycka och tänka på det vis som den politiska eliten önskar. Tro mig – dessa personer kommer aldrig att inse att de själva är ett väsentligt hinder för en frisk utveckling av vård och skola. Att de själva orsakar milslånga vårdköer. Eller att skolbarn från familjer utan studiebakgrund går under – på grund av en pedagogik som höga pedagogiska byråkrater anser barnvänlig. Pärmbärarnas tankar går inte att rubba. Särskilt inte som deras försörjning är beroende av ideologins bestånd.

Min Sverigebild är dyster. Det ser ut som nationen är på väg att gå under. Och det sker utan en intensiv diskussion av tillgängliga krissymtom. Det förefaller som om nationen är fjättrad vid den klimatskräck som härjar. Vi är så paralyserade att vi inte ser allvarliga politiska sjukdomar alldeles intill oss. Trots min svartsyn tror jag på människan och förnuftet. Tids nog kommer nya unga vettiga politiker att eliminera den samhällsfarliga ideologi som är förklaringen till nutidens Proppen Orvar.

Torsten Sandström

Även om ordet terror är för starkt är det en liknande taktik som numera brukas av etablissemangets politiker och medier. I miljödebatten är det legio. Klimatet och djurarter i riskzonen presenteras som ett undergångsscenario, påminnande om Noaks båtbygge för rädda livet på jorden. I morgon är det slut med oss, säger snart SvD. Vidare projiceras andra världskrigets skräckhändelser för sjuttiofem år sedan som om de håller på att återvända i idag. Främst är det Hitlers skugga som medierna låter falla över partier som etablissemanget ogillar (Bondeförbundets och Högerpartiets förvillelser beskrivs däremot endast olyckliga snedtramp).

Terror med bomber och våld är självklart något förskräckligt. Detsamma gäller enligt min mening skräckbilder som manas fram via propaganda. Detta oavsett de samhällsproblem som står i fokus. Terrorn stänger nämligen dörren till det öppna samtalet. En sansad debatt för och mot blir omöjlig. Det gör att folk agerar under påvekan av skrämsel. Då fattas sällan goda politiska beslut.

Jag delar inte den politiska retoriken hos Europas rörelser på högerkanten. Men dagens Ungern, Polen, Italien, Österrike osv kan inte jämföras med 1930-talets. Deras åsikter elimineras inte genom etablissemangets skräckbilder. Högerns retorik sammanhänger delvis med europaelitens tafatthet och manipulationer. Däremot kan metodisk och öppenögd kritik få verkan, såväl avseende miljön som högern inom Europa. Terrorscenarier medför däremot endast låsningar. De kritiserade känner inte igen sig och uppfattar motståndarna som infama.

Rätt taktik pekas enligt min mening ut av Karl Popper och George Soros: Det öppna samtalet på förnuftets grund.

Idag är det den svenska nationalismens dag. Flagga, blomklädd stång, sill, jordgubbar och snaps. Jag gillar allt detta. Och i dubbelmoralens hemland anses det okej, trots att det officiella budskapet hånar nationalister. Dålig koordinering av ord och handling är en svensk paradgren, varom mera snart.

En annan är trosuppfattningen att vi är ”ett föredöme” för världen, en tes som är en av S-partiets huvudslogans. I själva verket tror folk världen runt att vi är Schweiz, något som tyvärr inte är sant. Och om man lyckas peka ut oss så är det kanske som Die dummen Schweden. Men det biter inte på den svenska eliten. S-partiet är storsvenskt, dvs uppsvenskt – det var mindre snack och mer verkstad på 1950-talet då S hämtade mänsklig kraft från Skåne. Nu tvingas svenska folket betala 100 miljoner kronor bara för att Margot Wallström ska få visa upp sig några år i FN. Men vem lyssnar på henne i New York, då så få gör det i Sverige? Margot har flugit kors och tvärs över Atlanten, medan regeringen höjer flygskatten för oss här hemma.

Helt följdriktigt försöker Sverige erövra ett OS i Stockholm. Man tror självfallet att den olympiska rörelsens korrupta machogubbar ska välja en lösning utan varken snö eller publik. Och svenska folkets vilja att betala struntar förstås S-partiet som vanligt i. Tesen är nämligen: allt för det globala! Oj, vilken dålig koordinering med folkviljan.

Avslutningsvis ett positivt förslag. Låt Sverige arrangera Paralympics. Om vi är världsmästare i något så är det att ge minoriteter vad de begär. Och i svenskt arrangemang får alla guldmedalj. Ingen ska komma sist. Och alla kvinnor får dubbelguld. För övrigt ska var och en själv tillåtas bestämma sitt kön. Koppla bara in vår feministiska regering på projektet, så är saken snart klar. Margot Wallström kan säkert fixa att ”Små grodorna” blir officiell svensk nationalsång. Vi är ju verkligen lustiga att se!

Trots allt, glad midsommar!

Många svenskar är nationalister i den meningen att man gillar svenska språket, svenska traditioner och svensk idrott och spel. Vidare är inställningen till invandring nog pragmatisk. Är inflyttning bra för samhällsekonomin och min egen börs så är det okej. Dessutom vet många att främmande kulturer kan erbjuda sköna upplevelser i vardagen, i stil med ny mat, musik och klädstil. De flesta kalkylerar med en begränsad inflyttning. Och så vill man tro att de nyanlända snabbt ska anamma svenska vanor och traditioner. På så vis kan en vidgad mångfald bli en tillgång för nationen. I allmänhet tar svenskar saken med lugn.

Men i vårt land ligger den politiska enfalden ständigt på lur. Detta sammanhänger med att ledande partier till vänster om mitten alltmer har anammat en globalekonomisk syn på hantering av nationens resurser. Med detta menar jag motsatsen till en nationalekonomisk syn, där den svenska statens och medborgarnas nytta står i centrum för hushållningen. Alltså plus och minus i en budget inom landets gränser. Nu betalar du och jag en stor andel av våra inkomster för utgifter som har utlandet som destination. Den nya globala nyttokalkylen har enligt min mening ytterst svag förankring hos Sveriges medborgare.

Förvisso anser många att utlandsriktad användning av de egna skattebetalningarna i vissa fall kan vara okej. Invandring som medför att de nyanlända betalar skatt är ett sådant exempel. Effekten blir antagligen ett plus i Sveriges räkenskaper. Jag tror också att ganska många i övrigt är för en sansad biståndspolitik gentemot hungriga och fattiga. Även denna typ av utlandstransaktioner har positiva nationalekonomiska effekter ifall betalarna känner lugn och trygghet (och får klart för sig att pengarna används väl och inte förskingras i främmande land). Det finns även andra exempel på överföring av skattemedel till utlandet som kan vara nyttiga i Sveriges nationella räkenskaper.

Men däremot är jag fullständigt säker på att en klar majoritet av Sveriges medborgare inte ställer upp på dagens överflöd av skattesatsningar med utlandet som destination. Många upplever nämligen att nationens politiska elit har en egen agenda och att denna alltmer vinklas mot utlandet. Okej att företagen i vårt land är beroende av export till utlandet och att detta måste medföra att svensk politik har en utåtriktad fingertoppskänsla. Däremot vill många svenskar inte vara med i båten för att finansiera den politiska elitens storskaliga ekonomiska slösande utomlands.

Varför ska Sverige vara största bidragsgivare till FN? Varför ska varje svensk betala dubbelt så högt ulandsbistånd än vad fransmän och tyskar gör? Varför ska vi vara en stor nettobetalare till EU, som visserligen underlättar svensk export, men också begränsar nationens konkurrenskraft via mardrömslagstiftning från Bryssel i stil med GDPR? Frågorna är berättigade. Att en väsentlig del av den politiska elitens globala engagemang sammanhänger med deras egna yrkesintressen är enligt min mening tydligt. En mycket lång rad av svenska politiker från olika läger – men flest S-partister – har goda inkomster eller pensioner från de internationella organisationer till vilka Sverige skänkt pengar. Och tusentals av S-partiets sympatisörer har sin försörjning via arbete hos EU, FN och inte minst SIDA. Det finns med andra ord mycket starka politiska och själviska intressen bakom det globala ekonomiska tänket. Detta talar ingen om.

Den storskaliga utlandssatsningen med dina och mina pengar syns också i invandringspolitiken. Som sagt är den genomsnittliga svensken ingen fiende till invandring. Men man önskar en försiktig planering och verkställighet i en anda av ordning och reda. Inte den öppna dörrens asylpolitik, som vi nyss upplevt enligt ritningar av Reinfeldt & Löfven. Vidare är en mycket stor del av svenska folket mot den multikulturella satsning som dominerar svensk politik. Svensken är ingen rasist, men som sagt pragmatisk. Man är för en reglerad invandring så att de nyinflyttade snabbt kommer i arbete. Tillgången på arbete och bostäder måste bestämma takten, givetvis tillsammans med skattekostnaden! Den genomsnittliga skattebetalaren är däremot motståndare till det naiva mångfaldstänk som bär upp den svenska globalismen. Svenska politiker slår knut på sig i ödmjukhet mot invandrarnas olika kulturer. För mig är det klart att svenska fri och rättigheter ska gälla även för dem. Religionsfriheten måste exv respekteras. Men den politiska färdriktningen måste hela tiden vara att snabbast möjligt inlemma de nyanlända i svensk kultur. Detta av två skäl. Dels för att det är bäst för det svenska samhället och dess ekonomi att språkliga och andra kulturella hinder undanröjs och inte som idag räddhågset stryks medhårs. Dels för att det är snabbaste vägen för invandraren själv att komma i arbete och boende i vårt land.

Dessutom är flower-power rörande mångfald ingen statlig uppgift. Men det är däremot integration. Favorisering av invandrarens hemspråk och kultur är alltså ingen offentlig angelägenhet. I skolan ska svenska studeras och i det offentliga livet ska inte kvinnor bära slöja (tala om patriarkala symboler)! Tvärtom måste det allmänna peka med hela handen för krav på integration i det offentliga livet. Det ska ske med förnuft och kraft. Invandrarens bästa stöd är inte snälla ord från politiker med huvudet på sned. Det är genom tydliga krav som ett inlemmande ska ske. Så visas bäst färdriktningen till en lyckad integration.

När det gäller S-partiets vilja till integration syns dubbelmoralen tydligt i ordandet om globalism. Mot omvärlden berättas om den varma svenska famnen. En stor krets av personer som ännu inte har beviljats medborgarskap föreslås till och med få rätt att – på svenska statens bekostnad – flytta hit sina anhöriga. Alltså en hisnande välvilja på skattebetalarnas bekostnad. Men inåt, i S-partiets egen relation till LO och fackföreningsrörelsen, syns ingen vilja till en välkomnande anpassning. Inte ett ord om den naturligaste lösningen att anställning ska kunna ske av oskolad arbetskraft till lägre lön. Denna fråga kan ytterst regleras via regler i svensk lag. Men här har uppenbarligen LO rätt till veto. Alltså svulstiga S-ord om andras hårda hjärtan och deras agerande som mörkermän. Men när det gäller att låta svenska företag fixa jobb åt nyanlända är det stopp. Partiets tal om mångfald haltar alltså fram i samma takt som oviljan och enfalden vad gäller praktisk handling. De storsvenska orden om globalism stannar vid nationens egen dörr. Orden fastnar i halsen. Det är eländigt, rent ut sagt.

Torsten Sandström

Publicerad i samverakn med ProjektSanning,https://www.projektsanning.com

Ett, två tre: Fattig, fattigare och fattigast

Göran Persson säger idag till Di (Dagens industri) om sin nya ställning som ordförande i Swedbank: ”Den dagen jag kliver ut ska det vara färdigt”. Uttalandet andas oväntad självkritik om att han ska ska köra banken i botten och färdigställa nedgångsprocessen.

Men jag tror att han kommer att lyckas. För den person som lyckats med att kommunalisera och på så vis förstöra svenska skolan är det förstås en baggis att ruinera en bank, som redan varit på dekis i flera svängar under senare årtionden.

Rader av S- och C-politiker har kört banken i botten. Liksom för skolans del beror nedgången på det ointresse för kompetens som följer med S-ideologin – kunskaper är litet värda i deras värld. Här gäller tanken om att vara jämlikast. Och vad är så nivellerat, så utfattigt, som en bank utan varken idéer eller pengar….