Medierna vimlar av påståenden rörande psykiska sjukdomar. Journalister och psykologer vässar var dag sina pennor och förklarar för svenska folket att vi nästan alla har någon typ av själslig åkomma. Snabbt utfärdas råd av alla de slag. Till bilden hör att allsköns sk forskare i intervjuer slänger ytterligare bränsle på en redan oredig debatt. I dagens SvD uttalar sig ”idrottsforskaren Göran Kenttä om faran för den med onda tankar att själv försöka befria sig från sina psykiska trubbel: ”Att trycka undan mörka tankar är en typ av självskadebeteende”. Och för några dagar sedan skrev i samma tidning läkaren Christopher Gillberg att den svenska skolan måste reformeras med tanke på alla elever med psykiska diagnoser. Han säger: ”Betygssystemet slår ut för många elever”.
Det svenska samtalet om själslig hälsa är enligt min mening fullständigt förvridet. Att det är helt sjukt är det enda som med säkerhet kan sägas. Jag anser att man från vetenskaplig synpunkt måste tala om ett lågvattenmärke för delar av forskningen i psykiatri och psykologi. Jag är förvisso själv lekman på området. Men det förefaller klart att det saknas traditionella biokemiska mätresultat bakom floran av nya diagnoser i stil med ADHD. Diagnoserna ställs efter vad patienten och dennes anhöriga berättat vid samtal med läkaren. Ändå har utskrivningen av läkemedel ökat tiofalt under en tioårsperiod. Och nu påstås det att skolan måste sänka kraven för att inte ytterligare patienter ska slussas in. Och den person som själv försöker jobba med sina känslor – för att rycka upp sig – får i tidningen läsa att han eller hon sysslar med självskadebeteende.
Jag kan förstå att it-samhällets framväxt och datorernas makt riskerar att skapa problem för många ungdomar. Likaså en ny medial kultur där ett ständigt flöde av våld och underhållning sköljer över en passiv befolkning. Till bilden hör den kravlöshet som samhället bjuder på via skola och bidragssystem. Det finns med andra ord mycket goda skäl till oro. Men det är inte denna oro medierna lyfter fram, utan ett högljutt snack om psykisk ohälsa. Resultatet har blivit att psykiska diagnoser stämplas i huvudet på en lång rad människor, framför allt ungdomar.
Enligt min mening är det politikernas och mediernas roll att hålla en kritisk distans till den allvarliga utveckling vi ser. Det tragiska är att varken politiker eller medier klarar detta. I själva verket bidrar de till att mer flummigt bränsle slängs in i debatten. Tyvärr finns liknade mönster på några andra samhällsområden. Jag tänker framför allt på den ”klimathets” som piskats fram på ganska kort tid. Även här tar känslorna över en kritisk diskussion. Den som vågar kritisera fenomenet Greta Thunberg skambeläggs, trots att Gretas aura skapats just av medier och politiker.
Jag är därför allvarligt oroad över Sveriges framtid. Bristen på kyligt förnuft och kritik på vetenskaplig grund är förklaringen till min rädsla. PK-samhällets romantik och flumtänkt växer i styrka. Det behövs minsann en ny tid av upplysning!
Torsten Sandström
2019-07-15
PS! Sydsvenskan meddelar idag ”Fler tonåringar söker hjälp för könsdysfori”…
Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se
