Det sägs att strutsen gömmer sitt huvud i sanden för att slippa se ett annalkande problem. Det är inte sant. Om det vore riktigt talar Darwins teser för att strutsarten gått under för länge sedan.

Detsamma bör egentligen gälla för människosläktet. Och historien visar också ett brett spektrum av mänsklig vakenhet, iver och kamp för släktets utveckling. Människan har svingat sig upp från en utsatt tillvaro som jägare med stenverktyg till dagens liv framför datoriserade beslutspaneler. Under resans gång har vi lyckats tämja såväl odling av grödor som boskap. Vi har i städers vimmel gjort affärer och lärt oss att skriva, lagstifta och fatta gemensamma politiska beslut. Och under industrialismen har vi slutligen kommit att behärska energislag från såväl fossila som nukleära källor. Därför kan man knappast säga att homo sapiens har som vana att gömma huvudet i sanden.

Men, säger kanske någon, har inte människan genom sin nutida dristighet manövrerat in världen i ett riskfyllt skede. Är det inte så att storskalig förbränning av olja och kol har förändrat klimatet? Är atomkraften verkligen säker och kan kärnbränslet förvaras säkert under en mångtusenårig framtid? Och hur ska nya människomiljarder kunna försörjas på jordklotet?

Utan tvekan finns det stora frågor som hotar mänsklighetens öde. Men den som tänker efter inser att det egentligen varit så under många tidigare historiska skeden. Klimatomställningar och födobrist har under de senaste 10.000 åren satt horder av nomadfolk i rörelse västerut över Eurasiens savanner. I spåren har människomassor slaktats och folkgrupper utrotats. Folk har förslavats och erövrare har masslaktat sina motståndare. Vidare har epidemier med jämna mellanrum förintat en stor del av jordens invånare. Alltså en historia med tusentals år av vardaglig tragik. Även dessa katastrofer har homo sapiens lyckats hantera eller i vart fall passerat. Vad är det som säger att vi i nutid intekommer att lära oss förstå hur klimat, energi och befolkningstillväxt ska balanseras.

Enligt min bestämda åsikt talar det mesta för att människan lyckas även med detta. En utvecklad kärnkraft och nya energislag är redan på gång. Det finns även teknik för att hantera ett överflöd av CO2, exv genom organiserad skogsplantering eller lagring. Det största problemet förefaller därför vara tillväxten av folk på vår planet. Men, med en blick tillbaka mot historien är jag övertygad om att människosläktet även ska klara av detta dilemma. Det finns alltså anledning till optimism. Den mediala hysteri som dragit in över Europa är politiskt organiserad och klart överdriven.

Men enligt min mening finns det anledning till oro av annat slag. Det finns nämligen grupper av människor som sticker huvudet i sanden och inte vill se verkligheten i vitögat. I och för sig har liknande grupper existerat också under tidigare historiska skeden. Och då orsakat stora problem och ibland katastrofala skeenden. Låt mig bland många tänkbara bara nämna kretsar kring personer som Napoleon Bonaparte, Stalin och Hitler. Deras drömmar eller projektioner av verkligheten har kostat miljontals av människoliv. Under de senaste 200 åren tycks det alltså som om homo politicus varit ett betydande hot mot mänskligheten.

Och om vi ser oss omkring i nutiden finns en lång rad av människoskapade konflikter av politisk-ideologisk karaktär. Jag tänker nu på auktoritära regimer i exv Kina, Nordkorea och Ryssland. Även en lång rad stater eller rörelser under förtryckande islamska regimer bör nämnas med oro. I samtliga fall talar eliterna om medborgarnas lycka och välfärd. Samtidigt utsätts stora befolkningsgrupper för hårt förtryck och stort lidande.

Men någon invänder kanske att en förvriden verklighetsuppfattning hos politiker inte är ett svenskt eller europeiskt problem. I vår del av världen har vi lärt oss att i demokratisk ordning hantera olika samhällskonflikter. Här sticker vi minsann inte huvudet i sanden. Vi resonerar oss fram till lösningar i kompromissens anda. Det ligger en portion sanning i dessa invändningar. Den politiska debatten är tämligen öppen och flertalet svenskar – och européer – lever idag ett gott liv.

Men under ytan finns det ändå problem som bottnar i politiska tankar som har svag förankring i verkligheten. Eller politiska idéer som mer eller mindre medvetet försöker göra våld på den. Det finns nämligen tydliga exempel på en manipulativ politisk anda. Nu tänker jag inte än en gång utveckla den PK-ism som alltmer styr svensk politik och media.

Det mest uppenbara exemplet på en huvudlös politik är, enligt min mening, det som idag försiggår inom EU. Där har nyligen en stor demokratisk nation bestämt sig för att lämna EU. Även många nationer på Europas östra halva är djupt kritiska till EU:s utveckling mot mer makt från Bryssel. I en sådan krissituation vore en översyn av EU:s författning den rimligaste lösningen. Alltså reformer med målet att ersätta överstatligheten med ett lösare samarbete kring handel och transporter. För att försöka hålla britterna kvar väntar man sig följaktligen en intensiv diskussion om ett nytt EU light, dvs en organisation utan rätt att lagstifta och utan ett parlament på låtsas. Det gäller i stället att satsa på kärnan i gemenskapen. Och besluta att EU:s centrala makt först på sikt ska utvecklas, i takt med medlemmarnas gemensamma politiska övertygelse och ekonomiska status. Alltså en sammanslutning med mycket mindre politik än dagens EU. Och en gemenskap som hanterar betydligt färre skattepengar från sina medlemmar.

Det är att stoppa huvudet i sanden att under EU:s värsta kris bara köra vidare. Och än värre att, liksom Macron, ställa krav på ännu mer av överstatlighet. Vägran att kompromissa för att hålla EU-kritiska England kvar inom unionen är uppenbart stolligt. Här bär övriga medlemsnationer ett tungt politiskt ansvar. För Sveriges del är det särskilt svårt att förstå vad politikerna tänker då de står på rad med sina huvuden till halsen i sanden. Britterna lämnar vi i sticket – våra främsta allierade på ett ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt plan. Och inför det stundande valet till det sk EU-parlamentet är tystnaden stor om viktiga reformer av unionen. Den politiska eliten (förstås med EU-fundamentalisterna L-partiet i spetsen) blundar och kör bara på rakt in i den eskalerande krisen. Att vänta med reformer tills unionen rasat samman är inte bara oklokt utan också huvudlöst. Det visar att en bristande politisk verklighetsförankring är ett stort svenskt dilemma.

Torsten Sandström

2019-05-04

PS! Häromdagen publicerade SvD:s ledarsida en text av Erik Zsiga med budskapet: ”Dags för Mexico i EU?”. Författaren skämtar inte. Han och SvD står också med huvudet i sanden.