I vårt nutida samhälle finns ett spektakulärt intresse för individens val av symboler för den egna identiteten. Jag har tidigare skrivit om hur kön, hälsa/ohälsa, etniskt ursprung, miljöintresse och liknande personliga kännetecken fått en dominerande plats i mediernas och politikernas beskrivning av vad som är viktigt för nationen Sverige. Min kritik går inte ut på att identitetens symboler är oviktiga. De har en given plats för våra funderingar över livet och meningen med detta. Men min poäng är att fokus på fenomen som typiskt sett tillhör privatlivets innersta har kommit att skymma en rad fundamentala problem i det svenska samhället, i stil med dysfunktioner rörande skola, bostäder, arbete, sjukvård, försvar, slösande med folkets skattepengar osv. Genom att sökljuset riktas mot våra egon hamnar samhällets stora frågor i bakgrunden. Jag menar att detta inte händer av en slump. Medier och politiker försöker undkomma ansvar för sina egna tillkortakommanden vad gäller rapportering respektive beslutsfattande.

Sociologen Manuel Castells benar i sin berömda bok om ”Identitetens makt” (1997) upp vad som kännetecknar nutidens fokus på individernas självsyn. Han diskuterar problem av det egobetonade slag jag nyss nämnt, alltså etniska frågor, sexualitet, miljörättvisa mm. Han nämner också religion och lokal gemenskap mellan människor. Mer intressant är att Castells dessutom ägnar stort intresse åt individerna intresse för nationen och för nationalism.

I Castells diskussion om nationalism lyfts två exempel fram. Det ena är Sovjetunionens undergång, som han menar har en nationell sida (vid sidan om ekonomi och politik). Unionen var en omöjlighet i och med att den skulle kitta samman så många skilda nationaliteter från öst till väst i det stora riket. Den sovjetiska statens ledning lyckades inte skapa en nationell identitet eller integrera alla folkgrupper i sovjetsystemet.

Hans andra exempel rör Kataloniens ställning inom den spanska staten. Katalonien beskrivs som en nationell gemenskap utan egen stat. I minst tusen år har folket i Katalonien sett sitt språk och gemenskap som en nationell enhet. Många har yppat starkt motstånd mot att inlemmas i en spansk monarkistisk stat med säte i Madrid (Kastilien). På senare år har som bekant denna nationella konflikt kommit att dominera det politiska samtalet i Spanien.

Orsaken till att jag skriver om detta är att den svenska versionen av nutida identitetspolitik komplett utesluter nationalism som en identitetsbildande fråga. Förvisso diskuteras och hyllas samers och liknande etniska eller kulturella grupper ställning i vårt land. Men det rör sig om påtagliga minoritetsintressen, med liten betydelse för den svenska statens grepp över nationen. Det framstår närmast som en etnisk lovsång till berörda individer. Däremot kan man säga att det officiella Sverige hånar SD-partiets tal om svensk nationalism. Såvitt jag förstår rör SD:s intresse tämligen perifera nationella ämnen som flaggan, hembygdskulturen, språkvård, kristenhet osv. För övrigt möter man ett liknande intresse hos C-partiet, som gärna vill beskriva sig som det landsbygdsparti med knätofs som det i själva verket är (om man granskar partiets ledning). Trots att båda partierna har liknande historiska rötter visavi skeenden i 30-talets Tyskland är det intressant att se hur bara SD:s nationalism fördöms och utpekas som farlig, medan C-partiets betraktas som något närmast komiskt.

Vad är förklaringen till att nationalismen i huvudsak är ett fenomen som hamnat utanför en annars hård svensk identitetspolitik? En förklaring är förstås att Sverige saknar de tydliga etniska och kulturella skillnader inom befolkningen, även om en kraftig invandring på senare år medfört spänningar i vissa bostadsområden. Den viktigaste orsaken till den svenska tystnaden om nationalism är, som jag ser, S-partiets satsning för ett antal decennier sedan på en globalt inriktad politik. Det hände sedan Olof Palme och andra insett att temat om den utsugne arbetaren inte längre lockar väljare. Genom samverkan med bla L- och C-partierna har det globala tänkandet fått en bred bas i riksdagen. De globala idealen innebär ett hyllande av FN, EU och den omfattande slussning av skattemedel ut ur landet som SIDA sysslar med. En sådan politik medför givetvis att svenska behov får stå tillbaka, avseende exv skolan, fattigpensionärer, bostäder och försvaret. Många väljare reagerar logiskt nog mot den globala färdväg som riksdagens majoritet valt.

För att slå tillbaka en växande kritik tvingas vänstern och dess allierade inom C och L till motåtgärder. Följden har blivit en tydlig diabolisering av svensk nationalism. På olika vis vill man framställa den som samhällsfarlig. Alla tänkbara argument används för att legitimera slösandet med skattemedel på rader av globala projekt. Man säger att nationellt tänk är egoistiskt. Eller att det rör sig om fascism eller nazism. Trots att svenska folket visar tydliga tecken på nationella känslor i olika kulturella sammanhang – sport, företagande, musik mm – försöker svenska politiker och medier skambelägga den svenska nationalismens som sådan. Även S-partiet använder sig faktiskt av nationella argument i sin ideliga plädering för export av den ”svenska modellen”.

Jag pläderar absolut inte för tänk om raser. Sådant sysslar enbart en obetydlig minoritet med. Folk i allmänhet lyssnar inte heller på detta. Nationalism hånas som generell företeelse. Det egendomliga politiska resultatet har blivit att en svensk identitetsaspekt dödsskallemärkts trots att alla andra former av egotänkt ständigt uppmuntras. Så kan det gå i ett genompolitiserat samhälle. En tid går det att lägga locket på. Men knappast för all framtid.

Torsten Sandström

2019-08-17

Please follow and like us: