Alla har hört talas om mediernas samhälle. Men ganska få har nog funderat över vad det egentligen är fråga om. Utvecklingen är komplex, men ändå tydlig. Det rör sig om ett fenomen på flera ben. Låt mig peka på de fyra viktigaste. Den främsta är marknadens strävan efter lönsamhet eller företagsinkomster. Som alla vet lockar medierna till sig reklampengar i stor skala. Tidigare har tidningarna varit reklamens motor. Nu har internet – särskilt stora aktörer där – blivit magneten nummer ett för annonsörer av olika slag. Därför flödar reklamen in över oss timme efter timme. En själsdödande tsunami av kommersiella budskap, som endast vill säga oss: kom och köp!

Ett annat ben som medierna ganska länge stått på är underhållningsindustrin. Att förströelse är nära sammanflätad med marknaden är självklart, i och med de gigantiska penningbelopp som står på spel. En hel armé med idrottsmän, skådisar, musiker och andra kändisar – aktiva eller före detta – får på så vis sin försörjning, samtidigt som de tillåts sprida sina plattityder dag efter dag. Särskilt tevemediet blir deras pensionsanstalt. Vitsar och flabb dygnet om. Till saken hör att man numera inte behöver ha presterat särskilt mycket för att lyckas på nöjesarenan. Den som kan köpa ett bevis – äkta eller oäkta – på att ha tiotusen följare på internet blir snabbt ett lönsamt objekt för reklammarknadens exploatörer. Att själv marknadsföra sig som ”influencer” kan många gånger räcka för att bygga en framtid i mediernas värld.

Ett tredje ben är nutidens så kallade bildkonst. Förr krävde sådant kulturellt arbete mångårig skolning, dvs träning med penna och pensel. Konstnären började som lärling, en person vars framgång baserades på talang och lång erfarenhet av färg och form. Så är det tyvärr inte längre. Den som idag ser sig omkring i konstgallerier, muséer eller tidningarnas konstsidor ser hur marknaden även här har stigit in med sin reklamfilosofi: allt går att sälja med mördande marknadsföring. Följden har blivit en utveckling som påminner om underhållningsindustrins. Tänk bara på Jeff Koons ballongbilder som säljs för mångmiljonbelopp. Eller på broar invirade i toapapper eller enfärgade tavlor med några knivsnitt i. Alla som själv önskar har alltså frihet att presenteras som stor konstnärer, bara det finns några påhejare som vill sätta prislappar på objekten ifråga. Åtminstone jag får ett intryck av att närapå vem som helst från gatan idag kan kläs i konstnärens skrud. I och med att träning och erfarenhet inte längre krävs ser också det som kallas konstobjekt nu ut precis hur som helst. Begagnade varor presenteras som konst, liksom videosnuttar eller människor insmorda i färg osv. Intigheten skrivs oss på näsan. Objekten saknar all kraft (hänryckning), genialitet och stringens. Att tala om skönhetsvärde är inte möjligt, det är för övrigt idag en skamstämpel. Men det finns en gemensam nämnare. Det är de patetiskt storvulna namn som ”konstverken” ges. En hög med skrot kan kallas ”industrisamhällets undergång” och den evigt rullande videon kan med en magnifik titel symbolisera nästan vad som helst. Det är marknadens lagar som gäller. En hög prislapp ger således besked om stor konst.

Då man talar om det nya mediesamhället är enligt min mening det mest intressanta benet politikensarena. Här ser vi gamla och nya medier i samverkan. Man skulle kunna tro att politik och vinstjakt på en marknad inte har något gemensamt. Men den som tänker efter förstår att politiken i sig själv är en spindel i marknadsnätet. Här formas nämligen lagstiftning, spelregler för marknaden, med omgärdande normer om hur skatter tas in och bidrag skänks ut. Idag är den politiska eliten därför fast förbunden med – i stort sett beroende av – medier av skilda slag och med delvis olika inriktning. Genom att favorisera en politisk linje kan medie- och reklamföretagen ifråga dra in pengar till sina kassor. På så vis framstår en stor grupp av dagens journalister som politiska reklammakare. Många populistiska politiker från vänster till höger skördar stora framgångar. Tongångar från reklamen tar plats: rösta på mig för jag lovar detta och detta. Liksom reklambudskapen rör det sig i allmänhet om överdrifter och dunster.

Denna intima samverkan mellan politik och mediernas marknadskrafter är som jag ser en ny företeelse under se senaste årtiondena. Medierna har fått en ny inriktning. En tidigare strikt åtskillnad mellan nyhetsfakta å ena sidan och värderingar/åsikter å andra har lösts upp. Majoriteten av dagens journalister pläderar politiskt eller sprider underhållning. Detta sker inte direkt – i stil med ”rösta på S” – utan förtäckt och systematiskt. På så vis presenteras den rätta politiska linje som han, hon eller mediehuset stödjer. Läsaren och lyssnarens proppas alltså i smyg full med opinion. Förr kallades detta för propaganda. Idag talar kritiker som jag – och många med mig – om politiskt korrekta åsikter. Oavsett beteckning uppfattar jag åsiktsstyrningen som en eländig utveckling, som förändrar demokratins spelregler.

Mediesamhällets funktion och de fyra ben som nämnts belyses väl av Greta Thunberg. Jag menar inte att hon är en dumsnut. Men hon är ingen naturvetare eller ekonom. Det är möjligt att hon har rätt i sak. Men hon kan också ha fel. Hursomhelst rabblar hon andras åsikter och i bakgrunden tycks någon familjemedlem hålla i trådarna. Greta är alltså i huvudsak mediernas bricka i ett skickligt fört politiskt spel om miljön. Fullt ut framför hon rådande PK-budskap. Hennes brist på erfarenhet och formell kompetens påminner om underhållarens eller den nutida konstnärens roll enligt ovan. Vilket barn som helst med gott självförtroende och skolad i PK-lärans grunder kan axla Greta Thunbergs roll. Det rör sig om en typ av romantiskt moraliserande.

Karl Marx var på sin tid en begåvad samhällsanalytiker. Han skilde mellan samhällets ekonomiska bas å ena sidan och de tankesystem (ideologier) som bar upp den mänskliga produktionen av nyttigheter å den andra. För Marx blev religionen därför ett samhälleligt smörjmedel, ett slags opium för folket. Idag är kristendomen i stort sett död i vårt land. Men dess ideologiska roll sköts nu att PK-ismen. För några veckor sedan skrev därför förutvarande ärkebiskopen Hammar i DN om ”ekoteologin”. Det dagliga predikandet av PK sköts dock av landets journalister med hjälp av Greta Thunberg som de själva vigt till nationens främst klimatängel.

Torsten Sandström

2019-08-01

Please follow and like us: