Under historiens lopp har demokratins idé fungerat som en pådrivare mot envälde och för ett folkligt förankrat styre. Ursprungligen inbjöds alla män (inte kvinnor eller slavar!) att göra sin röst hörd på folkförsamlingen. I en representativ demokrati utser folket genom allmänna val sina företrädare. Tanken är att dessa personer i sin tur ska tillvarata väljarkårens intressen. Följaktligen utses i parlamentet en regering. Parlamentets beslut verkställs av denna. På så vis styrs nationen.

Mönstret är välbekant och lovordat. Det har med åren närmast fått en stämpel av helighet. Stämpeln är enligt min mening befogad, även om det under det demokratiska samhällets yta finns en del missförhållanden. Jag delar nämligen Churchills cyniska syn att alla andra samhällsskick (än demokratin) är sämre. Churchills kritik är välgörande. Men att ordet demokrati målats i eldskrift har i vårt land fått till följd att ett ifrågasättande av de valda representanternas attityder, handlingar och livsstil inte anses riktigt rumsrent. Tanken tycks vara att det räcker med allmänna val och därefter konstitutionellt arbete i parlament och regering. Demokratin får på vis en formell prägel. Denna aura av helighet har i Sverige medfört att det anses fult att tala om politikerna som en elit. Eller än värre att de skulle utgöra en politisk klass. Men utomlands är det annorlunda. I exv USA, Storbritannien och Italien tillhör det vardagen att gruppera politikerna som ett särskilt samhällsskikt. Men inte i vårt land. Varför har det blivit så?

Initialt kan detta tyckas förvånande. Få nationer hyllar nämligen som vår sociologins tankar om samhällsstrukturer. När det gäller män och kvinnor är det som bekant högsta mode att tala om fasta sociala mönster. Patriarken har makt och kvinnorna är slavar. Punkt slut. En hel svärm av lagar, myndigheter och ideella organisationer predikar detta budskap dagligen. På landets universitet har strukturtänk av detta slag blivit vetenskapliga sanningar.

Vettiga försök att se politikerna som en elit eller klass enligt samma mönster är däremot inte tillåtet i vårt land. Kan det möjligtvis bero på att det – jämfört med ett snitt av den befolkningen – saknas sociala strukturer avseende politikernas rekrytering, ekonomiska status, familjerelationer eller befordran till andra högre anställningar inom det offentliga livet? Jag tror många läsare smilar. Det är ju uppenbart att tydliga mönster finns som skiljer ut nationens politiker i de avseenden jag nyss nämnt. Politikersysslan har blivit ett yrke under de senaste sjuttio åren. Förstå mig nu rätt. Inte är alla politiker gjutna i samma form. Men det finns klara mönster eller strukturer, som gäller för majoriteten av dem. Framför allt inom den politiska pyramidens övre skikt blir strukturen tydligt iakttagbar.

Om det nu finns klara mönster som pekar på en politisk elit, varför är det förbjudet att tala om den? Förklaringen sammanhänger med det jämlikhetsideal som demokratin vilar på. Utifrån denna bas framhåller politikerna ofta sig själva som folkets tjänare, dvs uppassare som riskerar att bli avsatta efter nästa allmänna val. Bilden av folkets ödmjuka tjänare stämmer förstås inte alls med de mönster som nyss nämnts. Dvs att politikerna systematiskt byggt strukturer som håller den egna yrkesgruppens medlemmar (inklusive familjekopplingar) samman med hänsyn till makt och ekonomi. Relationen mellan ideal och verklighet skaver alltså tydligt. Och det något hårdare i vårt land än utomlands där politikerna mer öppet talar om att de måste ha goda villkor. I Sverige har den politiska klassen och deras medhjälpare i medierna därför bestämt sig för att dödskalleförklara kritik av deras egna yrkesvillkor. Det är med andra tabu att tala om politiska eliter eller yrkets män och kvinnor som en klass.

Orsaken till att en svensk politisk klass stegvis vuxit fram sedan ett drygt ett halvsekel tillbaka är inte helt enkel att förklara. S-partiets ledande ställning var tämligen självklar fr o m 1930-talet. Under Tage Erlanders regeringar var arbetarrörelsens fortfarande stark. Enkla jobbarideal hyllades inte bara i teorin utan till stor del i praktiken. Rörligheten inom partiet från basen och uppåt var en verklighet och gynnade duktiga personer med och framför allt utan utbildning. Rörelsens idéer om demokrati och jämlikhet drevs på flera plan. Politiken var dåförtiden antagligen även mindre komplex och grundskolan och gymnasiet tillförde partiet nya ambitiösa krafter.

Men framför allt fr o m åren med Olof Palme ställs partiet inför en rad svåra industriella och ekonomiska kriser. Arbetslöshet blev följden. Utrymmet för högre skatter och flera bidrag krympte. Den kollektiva andan tappade luft och individuella ideal växte i styrka. Väljarnas tilltro till S-partiet började skälva. Följden blev oro inom partileden. Unga politiker önskade trygga sina karriärvägar uppåt från ungdomsrörelser och ledningar inom fackförbunden. Även inom de borgerliga partierna önskade studentpolitiker och ungdomar från organisationer för jordbruk, frikyrka, nykterhet mm säkra sin politiska framtid. Politik som yrkesval blev med tiden en verklighet. Det gynnade avancemang för familjer med förankring i partierna. Liksom adelns och finansfurstarnas barn kittades så att säga också de politiska partifamiljernas framtid samman.

Jag är tämligen säker på att detta är bakgrunden till den svenska utvecklingen med högre arvoden till politiker, system för deras återval, reträttposter inom stat, kommun, internationella organisationer, goda pensionsförmåner, karriärmöjligheter för familjemedlemmar osv. En politisk elit eller klass har utan tvekan vuxit fram. Även om det är tabu att tala om saken i Sverige anser jag att samtalsämnet är angeläget. Det tenderar att förminska demokratin till ett formellt spel.

Torsten Sandström

2019-05-22

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/