Anti-PK-bloggen

DN skriver 2019-08-18 flera sidor om ett tragiskt brott som inträffat i Stockholm för en tid sedan, där en 15-årig invandrare försvunnit. Det visar sig att han lämnat sin skola. Efter en vecka hittas den unge mannen död i skogen. En kamrat döms för dådet.

I dagarna anklagar den dödes fader polisen för att den inte letat efter den döde. Intryck skapas av att polisens underlåtenhet att söka beror på den dödes ursprung. DN:s journalister ställer sig i artikeln på faderns sida.

Då brottet begåtts strax efter försvinnandet undrar jag hur polisen hade kunnat hindra dådet? Och då någon brottsanmälan inte skett blir det för övrigt svårt att söka.

Sådana fakta hindrar inte landets journalister att jaga polisen och utkräva ansvar av en myndighet som inte kunnat hindra händelseförloppet. I stället för att skriva om brottslingen – eller kriminalitet hos invandrarungdomar (gärningsmannen har dömts för narkotikabrott) – utpekas en offentlig myndighet. En kort notis om förövaren finns i slutet av artikeln. Men texten går ut på att flytta ansvaret från honom till polisen.

I min blogg har jag tidigare kritiserat svenska journalisters blindhet för förnuft (eller verklighetsförankring) samt deras systematiska opinionsbildning för egna värderingar. DN agerar här som ledare för bottenträsket. En tidning med stolta anor drar – som jag ser det – med öppna ögon en rimlig journalistik i smutsen.

Den som vill bilda opinion vet ofta hur man ska välja medel. Ett barn funkar ungefär som en kattunge. Oskuldsfullhet ger ett intryck av naturlig sanning. Protester visar på starkt engagemang. Kraftigt stöd i medier blir kronan på verket.

Så utnyttjas Greta T som en bricka i en planerad klimatkris. Hon är ett fynd för deras sak. Det rör sig inte om en mångfald av hårda fakta för och mot. Nu är det fråga om propaganda. En kampanj där ett barn utnyttjas. Hur hon påverkas av uppståndelsen betyder inget. Ändamålet helgar medlen, sägs det.

I vårt nutida samhälle finns ett spektakulärt intresse för individens val av symboler för den egna identiteten. Jag har tidigare skrivit om hur kön, hälsa/ohälsa, etniskt ursprung, miljöintresse och liknande personliga kännetecken fått en dominerande plats i mediernas och politikernas beskrivning av vad som är viktigt för nationen Sverige. Min kritik går inte ut på att identitetens symboler är oviktiga. De har en given plats för våra funderingar över livet och meningen med detta. Men min poäng är att fokus på fenomen som typiskt sett tillhör privatlivets innersta har kommit att skymma en rad fundamentala problem i det svenska samhället, i stil med dysfunktioner rörande skola, bostäder, arbete, sjukvård, försvar, slösande med folkets skattepengar osv. Genom att sökljuset riktas mot våra egon hamnar samhällets stora frågor i bakgrunden. Jag menar att detta inte händer av en slump. Medier och politiker försöker undkomma ansvar för sina egna tillkortakommanden vad gäller rapportering respektive beslutsfattande.

Sociologen Manuel Castells benar i sin berömda bok om ”Identitetens makt” (1997) upp vad som kännetecknar nutidens fokus på individernas självsyn. Han diskuterar problem av det egobetonade slag jag nyss nämnt, alltså etniska frågor, sexualitet, miljörättvisa mm. Han nämner också religion och lokal gemenskap mellan människor. Mer intressant är att Castells dessutom ägnar stort intresse åt individerna intresse för nationen och för nationalism.

I Castells diskussion om nationalism lyfts två exempel fram. Det ena är Sovjetunionens undergång, som han menar har en nationell sida (vid sidan om ekonomi och politik). Unionen var en omöjlighet i och med att den skulle kitta samman så många skilda nationaliteter från öst till väst i det stora riket. Den sovjetiska statens ledning lyckades inte skapa en nationell identitet eller integrera alla folkgrupper i sovjetsystemet.

Hans andra exempel rör Kataloniens ställning inom den spanska staten. Katalonien beskrivs som en nationell gemenskap utan egen stat. I minst tusen år har folket i Katalonien sett sitt språk och gemenskap som en nationell enhet. Många har yppat starkt motstånd mot att inlemmas i en spansk monarkistisk stat med säte i Madrid (Kastilien). På senare år har som bekant denna nationella konflikt kommit att dominera det politiska samtalet i Spanien.

Orsaken till att jag skriver om detta är att den svenska versionen av nutida identitetspolitik komplett utesluter nationalism som en identitetsbildande fråga. Förvisso diskuteras och hyllas samers och liknande etniska eller kulturella grupper ställning i vårt land. Men det rör sig om påtagliga minoritetsintressen, med liten betydelse för den svenska statens grepp över nationen. Det framstår närmast som en etnisk lovsång till berörda individer. Däremot kan man säga att det officiella Sverige hånar SD-partiets tal om svensk nationalism. Såvitt jag förstår rör SD:s intresse tämligen perifera nationella ämnen som flaggan, hembygdskulturen, språkvård, kristenhet osv. För övrigt möter man ett liknande intresse hos C-partiet, som gärna vill beskriva sig som det landsbygdsparti med knätofs som det i själva verket är (om man granskar partiets ledning). Trots att båda partierna har liknande historiska rötter visavi skeenden i 30-talets Tyskland är det intressant att se hur bara SD:s nationalism fördöms och utpekas som farlig, medan C-partiets betraktas som något närmast komiskt.

Vad är förklaringen till att nationalismen i huvudsak är ett fenomen som hamnat utanför en annars hård svensk identitetspolitik? En förklaring är förstås att Sverige saknar de tydliga etniska och kulturella skillnader inom befolkningen, även om en kraftig invandring på senare år medfört spänningar i vissa bostadsområden. Den viktigaste orsaken till den svenska tystnaden om nationalism är, som jag ser, S-partiets satsning för ett antal decennier sedan på en globalt inriktad politik. Det hände sedan Olof Palme och andra insett att temat om den utsugne arbetaren inte längre lockar väljare. Genom samverkan med bla L- och C-partierna har det globala tänkandet fått en bred bas i riksdagen. De globala idealen innebär ett hyllande av FN, EU och den omfattande slussning av skattemedel ut ur landet som SIDA sysslar med. En sådan politik medför givetvis att svenska behov får stå tillbaka, avseende exv skolan, fattigpensionärer, bostäder och försvaret. Många väljare reagerar logiskt nog mot den globala färdväg som riksdagens majoritet valt.

För att slå tillbaka en växande kritik tvingas vänstern och dess allierade inom C och L till motåtgärder. Följden har blivit en tydlig diabolisering av svensk nationalism. På olika vis vill man framställa den som samhällsfarlig. Alla tänkbara argument används för att legitimera slösandet med skattemedel på rader av globala projekt. Man säger att nationellt tänk är egoistiskt. Eller att det rör sig om fascism eller nazism. Trots att svenska folket visar tydliga tecken på nationella känslor i olika kulturella sammanhang – sport, företagande, musik mm – försöker svenska politiker och medier skambelägga den svenska nationalismens som sådan. Även S-partiet använder sig faktiskt av nationella argument i sin ideliga plädering för export av den ”svenska modellen”.

Jag pläderar absolut inte för tänk om raser. Sådant sysslar enbart en obetydlig minoritet med. Folk i allmänhet lyssnar inte heller på detta. Nationalism hånas som generell företeelse. Det egendomliga politiska resultatet har blivit att en svensk identitetsaspekt dödsskallemärkts trots att alla andra former av egotänkt ständigt uppmuntras. Så kan det gå i ett genompolitiserat samhälle. En tid går det att lägga locket på. Men knappast för all framtid.

Torsten Sandström

2019-08-17

Jag har inget mot allsång. Bara den är frivillig. Många fester blir enligt min åsikt pinsamma pga armkrok och konstlad sång från ett häfte – bara för att skapa gemenskap. De som sjunger på Skansen under SVT:s ”Allsång på Skansen” gör nog det av fri vilja. Så långt är det OK.

Men att jag och många andra ska betala för detta somriga frälsningsmöte är jag definitiv mot! SVT:s chefer, som för övrigt ofta är närvarande på Skansen, ser tillställningen som ett lägereldsarrangemang. Folket (läs skattebetalarna) samlas framför elden i gemenskap. Amen! S-partiet klappar i händerna.

Det finns inga gratis lägereldsfester. Så låt därför de som sitter vid brasan själva betala! Alla som vill andas in sosse-os ska få göra det. Men jag vill inte stå för pengar till sådana möten. Att ta ut skatt för detta är en fräckhet.

Någon ordning måste vara i tankelivet!

Journalister och psykologer tillhör PK-ismens prästerskap. Varje dag framför de sina predikningar i svenska medier. Ytterst komplicerade fenomen förvandlas till barnatro. Och bagateller blir stora nyheter.

Idag skriver en sådan psykpastor i SvD följande: ”Om du älskar någon – ge den utrymme”. Den banala och självklara idén är att man ska bry sig om den man älskar. Vem gör inte det? Att man bryr sig är väl själva tecknet på kärlek.

Igår förmedlade TT – och därefter stortidningarna – detta viktiga råd: ”Så hanterar du jobbångesten efter semestern”. Här ges en rad självklara tips om hur du ska ställa om livet efter semesterledigheten. Jag är säker på att vem som helst äldre än 15 år kunnat lista ut minst hälften av tipsen. Och så kommer de från en person som förmodas ha en treårig universitetsutbildning (eller liknande från någon av landets barfotahögskolor).

Jag har tidigare intresserat mig för den nutida politik som fokuserar på din och min identitet – alltså på området för våra navlar – något som på så vis vill föra våra tankar bort från samhällets stora problem. Jag har nyss presenterat två vardagsexempel.

Som jurist vet jag att en minoritet mina kollegor tyvärr sysslar med samhällsonyttlig juridisk verksamhet. Men inte alls flertalet. Jag vill inte påstå att en majoritet psykologer gör ett liknande dåligt arbete. Men alltför många. Och dessutom utan minsta tecken på att skämmas. Att de inte tvekar sammanhänger förstås med att grävande i själslivet (-s svårutredda sörja) har förvandlats till en viktig politisk fråga. En annan orsak till deras bristande tvekan är en usel skolning i vad vetenskapligt arbete innebär. Att rota i själen hos en människa kan knappast ske med ambitionen att det är vetenskapliga sanningar som blir resultatet. Det rör sig bara om en typ av avancerat skådande i kristallkulan.

För den som undrar vill jag bara säga att jurister sysslar med tolkning av källor som i allmänhet satts på pränt. Det ger en påtaglig stadga för den som läser lagen. Alltså en form av ordning i tankelivet.

En skänk bärs fram till personer utan betyg

DN kliver vidare på dubbelmoralens nötta stig. Ofta pläderar tidningen för behovet av en god skola och formella studiemeriter. Men nu vill man att personer utan studentbetyg ska få tillträde till universitet och högskolor. Se länken nedan.

Tidningen ger nämligen plats åt en fd forskningsminister (!) i en S-regering, Hellmark-Knutsson. Hon har liksom flertalet S-partister själv ingen universitetsexamen, men känner sig förstås kallad att å LO-kollektivets vägnar (där hon har varit anställd) öppna stänga dörrar.

Vi har en skola som går på knäna. Elever som inte blir godkända. Lärare som tappat sugen. I stället för tankar i kravens riktning (prov och ordning) så pläderas det alltså nu för mer kravlöshet. Vilka signaler sänder detta till dagens ungdomar? Jo, strunta i skolan. Satsa på Högskoleprovet. Och om det inte funkar så ansök om dispens. Och slutligen: tacka S-partiet för organiserad slapphet och tycka-synd-om-politik.

https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/hogskolor-daliga-pa-att-rekrytera-kompetenta-utan-studentexamen/

På Uppsala universitet har kulturgeografen Erik Hansson nyligen disputerat på svenskarnas inställning till de rumänska och bulgariska tiggare vi ser på gator och torg. Inte överraskande är hans slutsats ”att det huvudsakliga politiska problemet är att folk mår dåligt av att behöva (be)möta tiggandet och de människor som ber om pengar”. I en artikel häromdagen i DN använder Hansson sina enkla intervjusvar för en plädering mot tiggeriförbud och – som jag förstår honom – för att den svenska välfärden ska öppnas för tiggarna ifråga.

Vi står alltså än en gång framför ett exempel på forskning som baseras på intervjuer. Det är uppenbart att frågor till slumpvis utvalda personer har begränsat sanningsvärde. I bästa fall blir det bara fråga om reflexer av deras känslor. I och för sig tror jag många svenskar inte mår bra av att tvingas se tiggare framför ICA-affären, banken eller Systembolaget. Men Hanssons intervjusvar förklarar inte det ”politiska problem” han talar om. Problematiken är mycket mer mångfacetterat än vad Hansson vill erkänna. Det rör sig inte bara om känslor, även om resultatet av medborgarnas personliga åsikter förstås är viktiga i en demokrati. Att negativa åsikter rör utländska medborgare från nationer inom EU ger för övrigt inte anledning att tala om ”rasism”, som Hansson gör. Det är nämligen inte tiggarnas hudfärg, utseende eller språk som är förklaringen till svenskarnas missnöje. Det rör sig inte om ett etniskt missnöje, utan en negativ reaktion mot ett oönskat uppträdande. Svenska folkets ovilja mot organiserat tiggeri har alltså bara initialt sin grund i den trista syn man möter då de sitter framför affärer på stan. Dessutom finns nämligen flera sakskäl för ett förbud mot tiggeri.

En viktig anledning till ett missnöje är att det rör sig om ett kringgående av utlänningslagens regler om EU-medborgares fria rörlighet för turism eller för att söka arbete. Tiggare från Rumänien och Bulgarien missbrukar lagstiftningen på flera vis. De söker inte arbete i den meningen att en beställd prestation utförs mot lön. De kringgår utlänningslagens 3-månadersfrist, genom att gång efter annan åka tillbaka till hemlandet och sedan återvända till Sverige för en ny 3-månadersperiod. Enligt min tolkning står beteendet i strid mot utlänningslagens grundmening. I och med att kontrollmöjligheterna är små står polisen handfallen. Och svenska medier lyfter förstås inte detta legala problem (de månar om tiggarna). Personerna saknar alltså rätt att uppehåll sig i landet i rollen som tiggare sedan 3-månadersgränsen passerats.

Dessutom finns en problembild som rör tiggarna personligen. De kommer inte att assimileras i svenska samhället genom ett fortsatt självdestruktivt tiggeri. De sjunker tvärtom in i ett fortsatt beroende av tiggandet. Och än värre i ett beroende av de kriminella nätverk som organiserar tiggandet och tar hand om en god del av överskottet. Just det organiserade tiggandet är en avgörande skillnad mot det vanliga tiggeri vi möter i mer spontana former av exv drogberoende. Risken är dessutom stor att de utländska tiggarna med tiden kommer att utnyttjas för annan verksamhet i närheten av det lagstridiga, såsom exv droghandel och sexköp. Tiggaren har alltså ingen framtid i sin tiggarroll. Och svenska staten, som med öppna ögon ser vad som händer, bör därför se till att stoppa en fortsatt utveckling mot att en grupp av tiggare biter sig fast i vårt land i sin olyckliga roll.

Jag menar att Sverige måste reagera mot att en avskild grupp av andra klassens medborgare växer fram i landet. Att tycka syn om dem och låta dem fortsätta är cyniskt. Det innebär att det offentliga så att säga ger grönt ljus för det som sker och som med tanke på kringgåendet av 3-månadersreglen är i strid mot utlänninglagen. Stat och kommun godkänner även tiggarnas eländiga bostadsförhållanden och att deras barn hamnar utanför den normala skolgång och hälsovård som gäller för EU-medborgare med lönearbete i landet. Jag menar att detta är ett utslag av en vanlig svensk dubbelmoral. Stora ord om socialt ansvar för alla och envar. Och i verkligheten låter man med öppna ögon en grupp människor bli beroende av allmosor och risken att utsättas för omgivningens onda ögon. Att som i Eskilstuna – och på sikt kanske Norrköping – kräva tillstånd av myndighet för tiggeri är allvarligt. Utländska fattiga ska få offentligt beslut på sin roll som underklass. Dessutom är det tveksamt om en myndighet kan godta ett beteende i strid mot 3-månadersregeln i svensk lag.

Den som funderar vidare slås kanske av en motbjudande tanke. Det är nog så att många politiker tycker att det är bra att visa upp utländska tiggare på svenska gator och torg. Deras dagliga utsatthet blir, med min tolkning, en bild att visa upp för svenska folket: se så bra ni har det jämfört med tiggarna. Alltså vill politiker och medier förmå medborgarna att känna glädje över sin egen position i välfärden och att vi får mycket för våra stora skattebetalningar. Godtagande av tiggeriet blir på så vis en del av en osmaklig politisk plan: var nöjd och skänk dig fri från andras elände.

Någon upprörd läsare säger att det absolut inte kan vara så och att jag kliver över det tillåtnas gräns. Jag svarar att mitt påstående inte alls är osannolikt. Då jag med ena örat lyssnade på ”Ring P1” (SR P1) häromdagen telefonerade en välsmord vänsterman (?) in för att kritisera ett tiggeriförbud. Mannen i telefonluren menade att vi måste låta tiggarna vara ifred. Inringaren till radioprogrammet pläderade för den positiva sidan av tiggeriet och slutande med ord i stil med att tiggarnas situation ”visar hur bra vi (andra) har det i Sverige”.

Torsten Sandström

2019-08-12

Dagens morgontidningar innehåller annonsen ovan. Det är BRIS som är ute med håven. Och det framgår med all tydlighet att det gäller att håva in pengar. ”Vi har svisch.” Annonsen är ett tydligt tecken på att tiggeriet blivit kommersiellt. BRIS betalar för annonsen. Och hoppas håva in pengar som gott och väl täcker kostnaden. Så tänkte dåtidens jesuiter. Så tänker även nutiden PK-ister.

Själva språket i annonsen är slappt och motbjudande. ”Ta stryk” låter som en fotbollsspelare som själv ställt upp på planen. Barn har inte gjort något eget val av spelplats. Men att skriva att det är föräldrarna som slår vågar väl ingen i nutidens bomullsvadderade samtal där alla befrias från ansvar. Så blir språket då man släpper in reklamens folk i det politiska samtalet. Det går åt skogen.

I äldre tider spreds nyheter och skvaller via kaffesamtal eller möten på landsvägen. Staten talade på söndagarna genom prästen från predikstolen. Enskilda läskunniga skaffade sig nyheter genom tidningsbladet. Flertalet samtalsämnen hade en lokal prägel. De ämnen som dryftades kom i allmänhet från den nära omgivningen. Ingen kan påstå att sanningsvärdet var högt i de budskap som förmedlades. Men den sociala gemenskapen främjades av att människor pratade med varandra. Allvar, skämt och en mängd slappsnack. Resultatet blev att sammanhållningen inom familjer, byar och städer blev hög. En del av detta kan en resenär än idag uppleva på svenska landsbygden, ifall personen ifråga har ett enkelt och öppet sinnelag.

Industrisamhället har omformat det mesta av detta. Folk flyttade till staden och fabriken. Läskunnigheten ökade. Nyheter och samhällsinformation spreds i stora upplagor i tryckt form. Tidningarna producerades industriellt men i mindre skala jämfört med nutiden. Annonsering blev tidningarnas inkomstkälla, vid sidan av pengar från läsarna. Journalistens yrke skapades därmed. Flertalet skribenter var självlärda. De stora drakarna anlitade även väl utbildade akademiker som författare till texter av olika slag. Alla stoltserade med att upprätthålla en tydlig skiljelinje mellan fakta och värdering/åsikter. Nyheter rapporterades därför ofta utan värderande ord. På ledar- och förströelsesidorna publicerades däremot åsikter av alla de slag, antingen för opinionsbildning eller bara för nöje. Många olika politiska åsiktsriktningar fick plats, även om flertalet pennfäktare knappast kan sägas tillhöra vänstern. Hursomhelst, läsaren kunde i allmänhet själv se skillnaden mellan försök till faktaredovisning å ena sidan och strävan efter värderande inslag å andra.

Så fungerar inte medierna idag. Medierna har blivit storindustrier. Reklamföretagen leder utvecklingen. En lång rad av partipolitisk bundna lokala tidningar har slagits ut. En knapp handfull stora mediehus har tagit över. Staten har blivit den största finansiären, dels genom kontroll av SR och SVT, dels genom pressbidrag av flera slag. Mycket betalas alltså av skattebetalarna. Visst finns det ännu inom pressen ledarsidor som tydligt flaggar opinion. Men i övrigt framstår mediernas utbud som ett svall av åsikter och värderingar från journalisternas sidor. Även reportage om inrikes och utrikes politik är garnerade med journalistens personliga syn på utvecklingen.

En tråkig innovation är att journalisterna själva skapar nyheter eller rapporter som passar hans eller hennes egna politiska åsikter. Det mest tydliga exemplet är nog Greta Thunberg. Hennes lagstridiga skolstrejk har lanserats som en välbehövlig kampanj för klimatet. Utan mediernas hävstång hade ingen idag känt till Greta. Nu bidrar radio, teve och press till att familjen Thunbergs politiska budskap sprids jorden runt.

Det vardagliga journalisttricket att bilda politisk opinion är dock mer inlindat än fallet Greta. Det går ut på att välja ett intervjuobjekt som har åsikter som intervjuaren själv gillar. Frågor ställs med andra ord till en partisympatisör. På så vis får utfrågaren indirekt uttala sina åsikter. Genom svar på ledande frågor sköter nämligen intervjuobjektet propagandaapparaten.

Naturligtvis sker inte den politiska opinionsbildningen rakt ut, i stil med ”rösta på S” eller ”Mp är bäst”. Åsiktsförmedlingen sker mycket mer utstuderat. I allmänhet genom en diskussion av de typiskt politiskt korrekta frågorna, varvid den intervjuade tydligt tar ställning för sin linje. Och detta sker dag efter dag. I mediehus efter mediehus. Den totala effekten blir en hård propaganda för en typiskt korrekt vänsterinriktning. Och detta händer i ett land där omkring 2/3 av befolkningen i senaste riksdagsval röstat för det man brukar kalla en borgerlig regering!

Den utveckling jag beskrivit innebär en ingripande förändring i det svenska samtalet under kanske bara ett halvsekel. Från ett ursprunglig lokalt, enkelt och spontant samspråk. Till en i hög grad centraliserad och enkelriktad opinionsbildning genom en handfull medier med starka kopplingar till politiska krafter och affärsinriktade intressen. Idag talar vi mindre varandra – det är storebror som talar till oss. Detta gör att man måste tala om propaganda.

Låt mig därför slutligen citera Wikipedias definition av propaganda:

Propaganda (av latinets propagare, ’fortplanta’, ’utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något (politik, policy, religion, uppfattning, förändring, vara, tjänst, etc.) eller någon (politisk, religiös eller annan kandidat till eller innehavare av ämbete, befattning, position eller tjänst). Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är således inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, är avsiktligt ofullständigt, vinklat eller rentav falskt.

Termen propaganda avser framför allt reklam och politiska kampanjer och budskap. Ordet har på svenska, liksom i de flesta västerländska kulturer, en starkt laddad innebörd, även om det ibland kan ses som ett positivt ord – som regel är propaganda ett positivt epitet bara under förutsättning att en person samtycker till innehållet i det meddelande som avses.

I vårt land förfäras vi med all rätt över det sovjetiska, kinesiska och nordkoreanska samhällenas statligt styrda opinionsbildning. Där möter vi en grov och tydlig form av propaganda. Den är givetvis inte gångbar i ett modernt västerländskt samhälle. Som jag skissat brukas i vårt land mer raffinerade eller utstuderade metoder för åsiktsstyrning.

Bara själva konstruktionen av en stiftelse som ägare till bolagen bakom SR och SVT tyder på en vilja att försöka dölja faktiska maktförhållanden. I såväl stiftelsen som de aktuella bolagen utövas makt via politiska krafter med ett reellt majoritetsinflytande för organisationer med inriktning åt vänster.

Torsten Sandström

2019-08-10

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Jag har flera gånger pekat på att politiker av andrasorteringen skickas till Bryssel och EU. Det är märkligt då de vassaste knivarna i lådan borde styra över unionen.

Statsministerns val idag av Ylva Johansson bevisar mitt påstående. Hon är före detta kommunist (den sovjetvänliga linjen) och riksdagsledamot för detta parti. Hon har gift sig in kommunistpartiets partisekreterare och sedan gift sig in i S-partiet (via finansminister Åsbrink). Jag skriver inte detta för att var snaskig eller privat snokig, utan för att styrka en annan tes jag driver, nämligen om framväxten av en politisk klass (med sammanhållning över politiska gränser). Vidare har Ylva Johansson varit svensk skolminister med de allvarliga konsekvenser vi idag ser för svensk skola och ungdomars kunskaper. Nu dumpas denna person till Bryssel som kandidat till rollen som komissionär. Antagligen får hon jobbet.

Nedvärderingen av arbetet i EU är dystert. Särskilt tråkig är den svenska statsministerns motivering till valet av Ylva Johansson. Det rör sig inte om enastående kompetens. Nej, det gäller kön. En kvinna måste kvoteras in i en den annars manliga miljön. Sverige bidrar som vanligt med könstänk! Flera, flera år på rad har Sverige skickat kvinnor till Bryssel. Är det för att vederbörande varit stjärnor? Någon kanske. Men annars rör det sig om typiskt svenskt kvoteringstänk. PK framför allt!

B-laget får nu den reservlagsspelare som efterfrågas. Det är trist. Även om jag är mot en överstatlig union så menar jag att viktiga handelsfrågor inom Europa måste skötas av de allra mest kompetenta politikerna. Så är det tyvärr inte. Den dystra sanningen är att Europa binder ris till sin egen rygg och kommer därför att sacka efter i konkurrensen med övriga världen.

När en schaman vill skipa rättvisa

En svensk privat rättsvårdande nämnd har återigen uttalat sig i moralfrågor. Klädkedjan Zara har i dagarna kritiserats av Reklamombudsmannens opinionsnämnd, PON. Varför? Jo, Zara har i sin reklam utnyttjat en slank fotomodell. Förklaringen är att hon är så smal att det kan locka till självsvält (eller kanske kränka fylligare kvinnor?). Så här skriver nämnden:

Enligt nämnden ger kvinnan i reklamen intryck av att vara mycket smal, särskilt hennes armar ser ut att vara mycket smala och hennes nyckelben och bröstkorg framträder tydligt under huden. Nämnden finner att helhetsintrycket, med hänsyn till klädsel, uttryck och poser, gör att kvinnan framställs som extremt smal.

Jag är sannerligen ingen vän av reklam. Den är i allmänhet påträngande och tarvlig. Men att presentera en vacker kvinna – dessutom påklädd – är i mina ögon inte något oetiskt. Det är och har alltid varit en glädje för många åskådare. Jag tror en bred majoritet av svenska folket, män som kvinnor, delar min åsikt.

Därför blir PON:s beslut ännu ett – bland många – tecken på den PK-ism som breder ut sig i landet. Storebror talar om för oss vad som är god moral. Genomsnittlig tjocklek ska modellerna antagligen ha enligt honom. Även fylliga modeller går bra på grund av att övervikt är ett svenskt dilemma. Men ett slankt skönhetsideal gäller inte längre. Bara medelmåtta. Det är denna typ av tänk som medför censur av Astrid Lindgrens ord om Pippis pappa som negerkung. Eller att Strauss´Zigeunerbaron döps om till Romabaron. Eller som medför att måltidsrätten lappskojs måste döpas om till sameskojs. Snart kommer moralpoliserna att förbjuda välformade kvinnostatyer på våra torg. Och ersätta dem med föga sköna kroppar i stil med vad som skett i Växjö…Ska man skratta eller gråta?

Psykologernas tänk om vad som är bra eller dåligt för dig och mig har numera blivit bestämmande i vårt land. Där står de på rad som prussiluskor med sina sprutor i högsta hugg, beredda på att injicera oss med sitt Kallocain…

Så här säger chefen för svenska Greenpeace, juristen Parul Sharma:

”Vi har en partipolitikens kris i Sverige, där ingen i riksdagen tar miljö- och klimatkrisen på allvar, säger hon när SvD träffar henne på ett fik i centrala Stockholm.”

Sharma säger i en mening att hon inte förespråkar en klimatdiktatur. I den följande säger hon att politikerna måste agera kompromisslöst. Orden blir en juridisk gåta.

Jag undrar om Sharma och jag lever på samma jordklot. Vi har politiker som basunerar ut klimatkris. Och satser miljarder på i och för sig egendomliga reformer. Men en taliban kan inte tänka sig att kompromissa. Allt ska talibanen genomdriva i helig ilska. Detta är en bild av Sverige av idag.

Läsaren av min blogg är kanske intresserad av en kort intervju med en ung ensamkommande kille, som bor hos mig sedan två veckor. Hen heter P. Och den som ställer frågor är jag, T.

T: Vill du berätta något om din bakgrund?

P: Ja, jag är ensamkommande. Född ganska lång härifrån. Min mor är ensamstående, med åtta barn, som hon omöjligtvis kan försörja. Jag hoppas att få ett bra liv i din familj. Ni verkar så snälla.

T: Du verkar ha svårt att komma till rätta i vårt samhället?

P: Det är inte så enkelt att anpassa sig i en främmande kultur. Jag är inte van vid ordning och reda. Ditt språk är svårt. Man måste förstå att jag är uppfostrad i en hederskultur, där familjens ledare bestämmer. En typ av klan med ganska hårda metoder för den som inte lyder.

T: Så du har inget eget ansvar?

P: Jag säger ju att min bakgrund är tuff! Det är svårt – kanske omöjligt – att bryta en så´n struktur. Inte kan man bara utkräva ansvar av mig rakt på. Är även tyngd av min roll som kille. Jag tänker förstås inte på mitt biologiska kön. En sådan tanke är alltför djurisk. Nej, min och mina bröders liv är format av osynliga sociala krafter, som styr och ställer så vi inte kan uppföra oss som du förväntar dig. Alla som studerat normkritik känner till detta. Vi lär oss att det genomsnittliga måste ifrågasättas och att minoriteten har rätt. Du tror att alla ska följa den norm som du lever efter! Det finns alternativa livsval!

T: Så du tycker att kraven är för höga i din nya miljö?

P: Ja, det tycker jag. Krav och prov är inte utvecklande. Många svenska pedagoger säger detsamma. Följden blir att de svaga stigmatiseras. Att vi hankar efter ännu mer. Kraven måste anpassas efter mig och andra svaga länkar, som har svårt att rätta in oss efter det liv du begär. All inlärning måste ske på mina villkor. Jag kan fixa det själv om jag bara får bestämma. För övrigt har jag en diagnos, något som kanske liknar ADHD. Du vet väl att man måste ta hänsyn till den som drabbats av psykisk ohälsa?

T: Men är du inte rädd för att hamna i utanförskap?

P: Jag vet ju att det finns ett skyddsnät i detta land. Jag har ju nyss blivit omhändertagen. Och i ditt land frågar man inte vad jag själv kan bidra med, utan här står man på tå för min skull och vill hjälpa mig till rätta. Det är skönt att veta att mina behov står i centrum. Välfärden ska man väl för övrigt ta för sig av. I detta land flödar det av erbjudanden från många vänliga personer. Det är jag ännu inte riktigt van vid. Men det är super.

T: Men är du inte rädd för att din ”olydnad” riskerar medföra att du hamnar i brottslighet?

P: Haha, som ung och nyanländ riskerar jag inte några hårda bud i detta land. Era regler är reaktionära och bara redskap åt dem som vill slå ned oss som har det svårt. Vi har våra egna normer. Och vår egen rättskipning. Det är spelregler som jag är van vi hemifrån. Den som inte lyder får skylla sig själv. Vi har vår egen procedur.

T: Så du tycker inte att du måste anpassa dig till våra villkor?

P: Nu låter du verkligen repressiv. Varför är ditt språk och sätt att tänka bättre än vårt hemifrån? Jag har min kultur – den är lika god som din! Det säger också alla jag möter här. De begär inget särskilt av mig, utan klappar bara mig. Det är förtryckande att begära att jag ska bete mig som du och andra med dig.

T: OK, då vet jag. Tack för samtalet!

P är nio veckor gammal. Hen är en dansk-svensk gårdshund och går under namnet ”Pigge”. Pigge är gladlynt och har mycket stark vilja. Önskar göra som hen vill.

Historiskt sett är individualismen något som formats av kapitalism och demokrati. Innebörden är att varje individ har rätt att sluta avtal (något som till stor del inte gällt före slutet av 1800-talet i vårt land). Lagstiftning ska gälla för alla individer, inte bara vissa klasser (skrån, stånd mm). Vidare har varje medborgare rösträtt (tyvärr en mer sentida möjlighet för svenska kvinnor). Med det nya kapitalistiska samhället följde i sin tur också olika former av kollektiva rörelser. Frikyrka, nykterhet, facklig gemenskap, konsumentkooperativ mm. Det moderna Sverige baseras med andra ord på en kombination av individualism och kollektiv samling.

Det intressanta är hur individens ställning under senare decennier utvecklats så att fokus hamnat på människans identitet. Hennes självsyn är på mångas läppar. Sakta stiger frågor om samhälle och ekonomi i bakgrunden. Fram träder i stället en form av navelskådande attityd, som tar sikte på individens egna liv, hälsa, kön, samliv, etniskt ursprung och liknande. Att miljön har en plats i det nya tänket är givet. Till och med djurens påstådda rätt och veganism tillhör bilden. Framför allt har psykologin flyttat ut från universiteten teoriskolning till en utbredd praktisk tillämpning på individerna många enskilda problem.

Den som inte övertygas av mina påstående ska få några illustrativa exempel. I sommarens tider av semesterhysteri och nyhetstorka släpps identitetens politik fri fullt ut. Tänk bara på alla nyhetsinslag om htbtq under senaste veckan. Och idag möts jag av den stora nyheten att ett dussin mycket gamla skelett från en samisk befolkning in norr – som arkeologer deponerat på Nordiska muséet – nu ska jordfästas med vederbörlig uppvaktning av olika myndighetspersoner och jojksång mm (det talas om ”repatriering”). Också den romska minoritetsbefolkningen framför ICA-butikerna får ständig uppmärksamhet. För att inte tala om andra nyinflyttade i sina gettoliknande förortssamhällen.

Som nämnts står identitetspolitiken med ett ben i psykologernas värld. Man kan säga att psykologerna är predikanter för den nya dogmatiken. I medierna ges de ett omfattande utrymme. Här djupanalyseras samtliga våra små och stora förtretligheter i livet. Relationsproblem, tvångstankar, ångest, olycka, mobbning, vantrivsel och mycket annat tror sig själens yrkesarbetare snabbt kunna förklara för dig och mig. Till och med rena etikettsfrågor om hur vi exv ska bete oss på fester och i tunnelbanan kan själstolkarna genast klara av, så att vi får ledning i livet. Inte undra på att en sommarpratare i SR P1 presenteras rsig som ”en fucking queen of psykisk ohälsa”.

Hand i hand med påståenden om vår identitet – vårt innersta – ligger alltså det eskalerande talet om en psykisk ohälsa hos landets befolkning. Vi har alla snart en diagnos. Här jobbar läkarna i anletets svett med att skriva ut piller och terapiremisser (för ”vård” hos psykologer förstås). Att diagnoserna inte baseras på blodprov och liknande biokemiska mätningar medför givetvis att denna själshantering står på en mycket osäker vetenskaplig grund. Men det verkar inte betyda så mycket. Själens entreprenörer famlar efter stöd i förnuft och beprövad erfarenhet. Mer tro än vetande gäller med andra ord.

Samtalet om identiteter bygger alltså på en mycket lös eller vag idéstruktur. Liknelsen med spåkvinnans kristallkula är på plats. Resultatet har blivit en kravlöshet visavi individen, något som kännetecknar den nya dogmatiken. Vi möter den i skolans arbete, där betydelsen av kunskaper, betyg och ordning blivit fenomen av andra rangen. En liknande tendens syns tydligt inom rättsvården. Särskilt unga brottslingar får en klapp på axeln. I förhoppning om bot och bättring ges grova brottslingar påföljder i stil med några dagars samhällstjänst på kyrkogårdar.

Jag påstår inte att frågor om kön, samlevnad och hälsa saknar betydelse. Synen på oss själva och andra själsliga funderingar har förstås intresse. Men det jag menar är att individens enskilda problem ges alltför stor uppmärksamhet, att de behandlas nyckfullt och att åtgärderna ofta inte botar de svårigheter som lyfts fram. Tvärtom tycks själsexperternas, juristernas och pedagogernas beslut eller rekommendationer snarast förvärra den enskildes problem.

Om jag har rätt i mina påståenden tvingas man fundera över varför det har blivit som det är. Svaret är inte enkelt. Men jag kan se två anledningar, förutom en utveckling som påverkats av ett tänkande globalt. Ett skäl är mediernas förändring från organ för redovisning av nyhetsfakta till fora för åsiktsbildning och underhållning. Den tidigare dominansen av stram faktapresentation har alltså vikit för journalisternas personliga åsikter. Att journalistkåren i huvudsak intar vänsterpositioner har därför medverkat till det identitetstjat vi möter idag. Det är dessutom billigare för mediehusen att hålla sig med personliga tyckare och underhållare än välutbildade och stringenta presentatörer och analytiker av fakta. Dagstidningarnas försämrade lönsamhet och reklamens hårda krav på förströelseinnehåll är en viktig förklaring.

En annan anledning är till flödet av identitetstänk är den svenska politikens utveckling. Den går för övrigt till stor del hand i hand med medierna. I stort sett samtliga partier driver politik i populistisk riktning (med press, radio och teve som verktyg). Den kravlöshet jag nämnt ovan framstår som ett svenskt politiskt signum. Individen beskrivs som offer för strukturer som han eller hon inte rår över. Politisk enighet tycks därför råda om att krav inte kan ställas på skolungdomar, brottslingar eller personer som uppenbarligen själv valt att söka sin försörjning via bidrag. Kravlöshetens strukturtänk syns i synen på könen (feminismen), i synen på psykiska diagnoser och i synen på kunskaper. I flera fall syns ett relativt tänkande rörande gränsen mellan fakta och åsikt, mellan sanning och opinion. Var och en väljer sin sanning. Frånvaron av kunskapskrav i skolan, bristen på ordning och reda i könsdebatten och flum inom vetenskapssamhället är som jag ser det viktiga exempel på denna kravlöshet. Flummigast är tänket inom exv psykologi, psykiatri och kriminologi.

Slutligen en mer spekulativ och skrämmande tanke. Medborgare som inriktat sitt liv på identitetstänk, nöjen, sin egen psykiska ohälsa är förmodligen enklare att manipulera politiskt, än personer med integritet och kritisk samhällssyn. Min misstanke kan tyckas förnedrande. Men det politiska spelet styrs sannerligen inte av förnuftig hänsyn till samhälle och medborgarnas frihet. Dagens politik är en kamp som kraftigt färgats av populismens egoism. I sig en strimma av en manipulativ syn på individen. Meningen är att forma ditt och mitt liv och tänkande genom mediernas och politikens krafter.

Torsten Sandström

2019-08-06

Vårt land är en obetydlig del av jordens yta. Detta simpla konstaterande är en bra start på tankar om vad vi ska göra för miljön. Vi är en liten nation och bör därför jobba med miljöreformer som vi klarar av från vår position i Europas norra utkant. Många små viktiga men eftertänksamma steg.

Jag menar inte att vi ska nonchalera forskarmajoritetens uttalande om CO2-tillväxtens risker. Men även här bör vi besinna oss. Det finns åtskilliga forskare som hävdar motsatsen. Och framför allt är vår lilla nation en av globens minsta bovar i sammanhanget, dvs då det gäller att sprida CO2. En stor del av vår elenergi är från vatten- och kärnkraft. Två prima källor till hållbar energi. Enligt min mening talar detta sammantaget för att svenska politiker och medier bör visa lugnt och vrida ned volymen på propagandan om akut hets rörande CO2. Det är bättre om andra än Greta Thunbergs familj tillåts forma svensk miljöpolitik.

Min tanke är att all politik bör byggas på ett förnuftigt samtal. Vad kan Sverige bidra med tanke på landets läge på kartan, befolkningsstorlek och ekonomi? Nationens position vid Östersjön och dess förbindelse med Atlanten bör förstås vara vår utsikts- och startpunkt vid ett strategiskt förändringsarbete. Vad innebär detta rörande tänkbara miljöreformer?

Två forskare lyfter i DN 2019-07-30 fram en synnerligen viktig och handfast miljöaspekt rörande det svenska jordbruket. Tanken är att nutidens svenska bönder driver fel linje rörande kretslopp inom miljön. Allt fler bönder satsar nämligen på produktion av antingen kött eller växter. Förr användes betesdjurens dynga som gödsel på bondens åkrar. Nu blir mycket gödning från köttdjuren onyttig eller kvar på betesmarken eller diken däromkring. Och de bönder som satsar på odling av grödor köper kemiska gödselmedel som sprids i massor över fälten. En stor del av dessa kemikalier rinner vidare ut i sjöar och hav. Den övergödning som sker i Östersjön talar sitt tydliga språk. Fiskar får sjukdomar eller dör. Alger blommar och sprider gifter. Liksom de två forskarna anser jag att svenska politiker och medier här har ett tydligt miljöproblem att bita i. Men det sker inte.

Starka krafter från C-partiet och bonderörelsen jobbar nämligen mot. C och dess närstående agerar även för en liberal politik vad gäller användning av olika gifter inom jordbruket. Då förbudsfrågor har dryftats inom EU-parlamentet har C-ledamöter agerat mot. Och S-partiet gör som vanligt inget mer än snackar om höjda skatter.

Från EU styrs en rad åtgärder som skadar miljön och ökar CO2-halten i luften. Framför allt ger EU bidrag till stora odlare av vete mm. På så vis främjas ett storskaligt missbruk av kemiska gödselmedel, med de effekter på sjöar och hav som nyss nämnts. Dessutom främjar EU via bidrag att åkrar hålls öppna utan någon odling. Europas miljötalibaner och många andra älskar nämligen idén om ”det öppna landskapet”. Rop om detta hörs samtidigt som man hånar trädfällning i Brasilien. Alltså ännu ett prov på tal med kluven tunga. Varför inte föregå med gott exempel och återplantera oanvända åkrar med löv- och barrträd? Åtminstone bör den som vill se ett öppet landskap omkring sitt eget hus själv betala för detta och inte uppbära bidrag från skattebetalarna.

Min slutsats är således att svensk miljöpolitik präglas av dubbelmoral. Det talas vitt och brett om hur miljön ska värnas. Ändå undviker politiker och medier att ta tag i en handfull näraliggande och praktiska åtgärder av den typ som nyss nämnts. Det blir mest snack och liten verkstad. Och när handlingskraft ska visas så sker det på ett symboliskt vis, genom åtgärder som kostar mer än det smakar. Många miljarder slängs bort på perifera projekt. Klassisk är S- och Mp-regeringens strösslande med bidrag till köp av elcyklar. Lika illa är horder av statliga och kommunala miljöinspektörer som reser land och rike runt antingen för att värna arter som hotas att slås ut eller för att utrota arter som påstås vara invasiva. Jag vill inte påstå att alla insatser av detta slag är olämpliga. Men jag menar att de visar på ett miljöarbete som är valhänt och där politikerna startat i fel ända. Stor byråkratiska kostnader till tveksam nytta.

Jag förstår att det kan vara svårt att ta itu med de stora frågor jag nämnt om jordbrukets inriktning samt spridandet av kemisk gödsel och gifter. Men däremot kan jag inte acceptera den dubbelmoral som präglar svensk politik. Stora ord om frälsning av jordens klimat och miljö. Men då det kommer till handling så blir det mest dyrbara felsatsningar. Praktexemplet är nog den förestående avvecklingen av ett fungerande kärnkraftverk. Med ett streck utplånas kanske 10% av nationens goda elkraft, för att i vintertider ersättas av kolkraft från Europa. Beklaglig är även storskalig underlåtenhet avseende de handfasta exempel som nyss nämnts.

Förklaringen är de starka politiska krafter som hindrar en god svensk utveckling. Här framstår som sagt C-partiet som en viktig bov. Men det tyngsta ansvaret bärs av det ”ständigt” regerande S-partiet. För att till varje pris behålla makten över staten – och den bidragspolitik som är S-partiets främsta drivkraft (eller psykofarmaka till folket) – spelar man samman med Mp, C och L genom den eländiga Jöken (januariöverenskommelsen). Sverige framstår alltså som dubbelmoralens Mekka. Vi är inte alls något föredöme för övriga världen som vissa påstår.

Torsten Sandström

2019-08-03

Alla har hört talas om mediernas samhälle. Men ganska få har nog funderat över vad det egentligen är fråga om. Utvecklingen är komplex, men ändå tydlig. Det rör sig om ett fenomen på flera ben. Låt mig peka på de fyra viktigaste. Den främsta är marknadens strävan efter lönsamhet eller företagsinkomster. Som alla vet lockar medierna till sig reklampengar i stor skala. Tidigare har tidningarna varit reklamens motor. Nu har internet – särskilt stora aktörer där – blivit magneten nummer ett för annonsörer av olika slag. Därför flödar reklamen in över oss timme efter timme. En själsdödande tsunami av kommersiella budskap, som endast vill säga oss: kom och köp!

Ett annat ben som medierna ganska länge stått på är underhållningsindustrin. Att förströelse är nära sammanflätad med marknaden är självklart, i och med de gigantiska penningbelopp som står på spel. En hel armé med idrottsmän, skådisar, musiker och andra kändisar – aktiva eller före detta – får på så vis sin försörjning, samtidigt som de tillåts sprida sina plattityder dag efter dag. Särskilt tevemediet blir deras pensionsanstalt. Vitsar och flabb dygnet om. Till saken hör att man numera inte behöver ha presterat särskilt mycket för att lyckas på nöjesarenan. Den som kan köpa ett bevis – äkta eller oäkta – på att ha tiotusen följare på internet blir snabbt ett lönsamt objekt för reklammarknadens exploatörer. Att själv marknadsföra sig som ”influencer” kan många gånger räcka för att bygga en framtid i mediernas värld.

Ett tredje ben är nutidens så kallade bildkonst. Förr krävde sådant kulturellt arbete mångårig skolning, dvs träning med penna och pensel. Konstnären började som lärling, en person vars framgång baserades på talang och lång erfarenhet av färg och form. Så är det tyvärr inte längre. Den som idag ser sig omkring i konstgallerier, muséer eller tidningarnas konstsidor ser hur marknaden även här har stigit in med sin reklamfilosofi: allt går att sälja med mördande marknadsföring. Följden har blivit en utveckling som påminner om underhållningsindustrins. Tänk bara på Jeff Koons ballongbilder som säljs för mångmiljonbelopp. Eller på broar invirade i toapapper eller enfärgade tavlor med några knivsnitt i. Alla som själv önskar har alltså frihet att presenteras som stor konstnärer, bara det finns några påhejare som vill sätta prislappar på objekten ifråga. Åtminstone jag får ett intryck av att närapå vem som helst från gatan idag kan kläs i konstnärens skrud. I och med att träning och erfarenhet inte längre krävs ser också det som kallas konstobjekt nu ut precis hur som helst. Begagnade varor presenteras som konst, liksom videosnuttar eller människor insmorda i färg osv. Intigheten skrivs oss på näsan. Objekten saknar all kraft (hänryckning), genialitet och stringens. Att tala om skönhetsvärde är inte möjligt, det är för övrigt idag en skamstämpel. Men det finns en gemensam nämnare. Det är de patetiskt storvulna namn som ”konstverken” ges. En hög med skrot kan kallas ”industrisamhällets undergång” och den evigt rullande videon kan med en magnifik titel symbolisera nästan vad som helst. Det är marknadens lagar som gäller. En hög prislapp ger således besked om stor konst.

Då man talar om det nya mediesamhället är enligt min mening det mest intressanta benet politikensarena. Här ser vi gamla och nya medier i samverkan. Man skulle kunna tro att politik och vinstjakt på en marknad inte har något gemensamt. Men den som tänker efter förstår att politiken i sig själv är en spindel i marknadsnätet. Här formas nämligen lagstiftning, spelregler för marknaden, med omgärdande normer om hur skatter tas in och bidrag skänks ut. Idag är den politiska eliten därför fast förbunden med – i stort sett beroende av – medier av skilda slag och med delvis olika inriktning. Genom att favorisera en politisk linje kan medie- och reklamföretagen ifråga dra in pengar till sina kassor. På så vis framstår en stor grupp av dagens journalister som politiska reklammakare. Många populistiska politiker från vänster till höger skördar stora framgångar. Tongångar från reklamen tar plats: rösta på mig för jag lovar detta och detta. Liksom reklambudskapen rör det sig i allmänhet om överdrifter och dunster.

Denna intima samverkan mellan politik och mediernas marknadskrafter är som jag ser en ny företeelse under se senaste årtiondena. Medierna har fått en ny inriktning. En tidigare strikt åtskillnad mellan nyhetsfakta å ena sidan och värderingar/åsikter å andra har lösts upp. Majoriteten av dagens journalister pläderar politiskt eller sprider underhållning. Detta sker inte direkt – i stil med ”rösta på S” – utan förtäckt och systematiskt. På så vis presenteras den rätta politiska linje som han, hon eller mediehuset stödjer. Läsaren och lyssnarens proppas alltså i smyg full med opinion. Förr kallades detta för propaganda. Idag talar kritiker som jag – och många med mig – om politiskt korrekta åsikter. Oavsett beteckning uppfattar jag åsiktsstyrningen som en eländig utveckling, som förändrar demokratins spelregler.

Mediesamhällets funktion och de fyra ben som nämnts belyses väl av Greta Thunberg. Jag menar inte att hon är en dumsnut. Men hon är ingen naturvetare eller ekonom. Det är möjligt att hon har rätt i sak. Men hon kan också ha fel. Hursomhelst rabblar hon andras åsikter och i bakgrunden tycks någon familjemedlem hålla i trådarna. Greta är alltså i huvudsak mediernas bricka i ett skickligt fört politiskt spel om miljön. Fullt ut framför hon rådande PK-budskap. Hennes brist på erfarenhet och formell kompetens påminner om underhållarens eller den nutida konstnärens roll enligt ovan. Vilket barn som helst med gott självförtroende och skolad i PK-lärans grunder kan axla Greta Thunbergs roll. Det rör sig om en typ av romantiskt moraliserande.

Karl Marx var på sin tid en begåvad samhällsanalytiker. Han skilde mellan samhällets ekonomiska bas å ena sidan och de tankesystem (ideologier) som bar upp den mänskliga produktionen av nyttigheter å den andra. För Marx blev religionen därför ett samhälleligt smörjmedel, ett slags opium för folket. Idag är kristendomen i stort sett död i vårt land. Men dess ideologiska roll sköts nu att PK-ismen. För några veckor sedan skrev därför förutvarande ärkebiskopen Hammar i DN om ”ekoteologin”. Det dagliga predikandet av PK sköts dock av landets journalister med hjälp av Greta Thunberg som de själva vigt till nationens främst klimatängel.

Torsten Sandström

2019-08-01

I SR P1 körs som bekant programmet Sommar varje dag under juni-augusti. Det är ett av de inslag som det statligt kontrollerade mediet (finansierat av skattebetalarna) älskar att kalla möten vid ”lägerelden”. De vill se det som folkmöten. För mg liknar det mer bönemöten.

Med få undantag är scouterna vid brasan inte vardagens människor. I stället rör det sig i huvudsak om ett kändisar, förvisso förpackade i ord och musik. Rader av personer från underhållningsbranschen. Och lika många som enbart är barn till kända personer. Urvalet tycks ha skett via en typiskt svensk kvotering. Kön, sexuella preferenser, invandring, minoriteter osv är de trådar som vi ska styras genom då vi sitter i röken vid elden. Dominerande är förstås vänsteråsikter eller liberala tankar, ibland tämligen öppet framförda.

Det är så S-staten vi ha det. Och SR levererar. S-folket klagar alltså inte. Du och jag som har andra politiska åsikter och är kritiska mot typen av samtal vid brasan tvingas vara med och betala för kalaset.

Bild av Katja Wallgren, Lidingö

Den som försökt söka sjukvård under denna sommar har upplevt det semesterinferno jag skrivit om på min blogg. Tillspetsat förefaller en stor del av de sköterskor – som har den trista rollen att stå i första fronten – till uppgift att meddela den vårdsökande just det faktum att vården står stilla pga av julisemester. ”Tyvärr har vi ingen ledig tid för dig. Försök i stället att kontakta den eller den”. Andra ska uppenbarligen göra jobbet, helst någon privat vårdcentral! Patienten som betalar lön (via skattsedeln) motas alltså ut från landstingets område för att göra yttrligare egna insatser på annat håll i den svenska vårdens roulettspel. Endast den som är tuff och vågar stå på sig har en möjlighet att tränga igenom vårdens järnridå. Eller den som har en privat vårdförsäkring (vid sidan om den offentliga han/hon betalar skatt för).

Så funkar de svenska landstingen, som bär ansvar för vårdens bettingsystem. Hur länge ska landstingen få fortsätta att lura svenska folket på den vård de har rätt till?

Vi skådar alltså den svenska modell som S-partiet (och för övrigt flera andra partier) skapat och är så nöjda med. Bostadsmarknaden (för hyresrätter) är död. Arbetsmarknaden skapar inte jobb för nyanlända (pga att grundlönerna är för höga för outbildade/språksvaga). Skolan förmedlar inte kunskaper på ett vis som sker i grannlandet Finland. Försvaret är närapå nedlagt. Och vården står alltså stilla. Detta är min blixtbild av Sverige idag. Den nation som tror sig vara ett föredöme för världen! Landet jag kallar Absurdistan.

Som bekant inträffar juli månad varje år. Upplysningen kan tyckas löjlig. Men inte för Sveriges del. Liksom sketchen ”Grevinnan och betjänten” utspelas the same procedure varje år i vårt land: semesterhysterin. Med mekanisk envishet inträder samma offentliga samtal varje julimånad: ”kris och elände på grund av personalbrist.”

Du märker det med all tydlighet i svenska medier. Från morgon till kväll presenteras repriser på nonsens. Nyhetstorkan under juli i kombination med sommarvikarier på mediernas redaktioner förvandlar det till en samhällsfara. Unga vänsterjournalister ska då pröva sina vingar. Det första som händer är att folkrättsliga konventioner lusläses för att utröna om det skulle visa sig att Sverige kan misstänkas bryta mot en stavelse – eller åtminstone ett skiljetecken. Rädda barnen, Röda korset, Amnesty mfl ställer villigt upp på den tomma arena som uppstått på grund av att de flesta svenska har semester. Och så maler sommarens krav på Human rights igång. Rätten till semesterledigt under juli framstår i vårt land nämligen som en mänsklig rättighet.

Vidare ger juli månads öde scen plats åt landets fackföreningar, dvs de vikarier som fått i uppdrag att serva den vikarierande journalistkåren med fackliga åsikter. I tidningar, radio och teve presenteras deras åsikter från vänsterkanten som rena rama sanningar. Att problem på sjukhus och andra vårdinrättningar uppstår under juli förklaras självklart av personalbrist. Många fler måste anställas! Detta är en förstås en sanning ifall julisemester är en naturlag. Men så är det inte. Personalkrisen under juli är bara ett svepskäl. Det är ett svenskt politiskt val: den heliga julisemestern.

Bristen på nyheter under juli släpper också in ett antal yrvakna myndighetschefer på den mediala arenan. Då andra ligger i hängmattan och inte kan gå i svaromål uttalar sig de offentligas chefer vitt och brett om sina myndigheters hjältedåd. Så att folk ska förstå att vi får full valuta för skattepengarna och att betalarna lever under myndigheternas vingars sköna skydd. Liksom ”Allsång på Skansen” förmedlas budskapet att vi alla sitter i samma båt och att den är sjövärdig. Om skatterna höjs kommer båtens säkerhet förstås att öka rejält.

Det tycks alltså som om en samfälld semester under juli månad är en naturlag. Men den som tänker efter inser förstås att detta bara är en politisk dröm. Anställning av extrapersonal året om för att hålla igång just juli är inte en fungerande lösning. Ledighetens förläggning måste givetvis i allmänhet varieras under året. Så sker utomlands, exv i grannlandet Finland. Flertalet där måste turas om att ta ut sina fridagar under juli eller kanske få mer betalt för en annan semesterförläggning. I många verksamheter är detta redan en självklarhet, exv för personal inom transportnäringarna och handeln. Samma sak måste givetvis i än högre grad gälla för den omfattande offentliga service som skattebetalarna betalar för. En anställning där är inte en skänk till det allmänna, utan tvärtom sysslor som finansieras genom pengar från skattebetalarna.

Det sist sagda snuddar vid förklaringen till varför just de offentligt anställda inom vården – och deras fackföreningar – är mest högröstade för nyanställning av personal i syfte att andra arbetstagare ska ha rätt till ledigt under juli månad. Den svenska vårdsektorn är nämligen tungt styrd av 21 landsting, som leds av svärmar av politiker, med ambition att bli återvalda gång efter annan. Det är sannerligen inte denna typ av ledare som är bäst lämpade för att forma en effektiv verksamhet. Det syns i kollektivavtal med märkliga arbetstider för framför allt läkare. Det syns i anställning av mängder av byråkrater, personer som utvecklats till en tung börda för den personal som ska hålla vården igång (och inte serva tjänstemän med papper och möten av alla de slag). Och det syns i en katastrofal planering av semesterförläggningen inom vårdsektorn. Den gemensamma nämnaren är politiker som ledare, dvs personer som inte önskar eller förmår ställa förnuftiga krav, utan hellre fjäskar för de anställda och deras fackföreningar. I grunden finns problemet att S-partiet dominerar såväl arbetsgivarens sysslor som de anställdas fackföreningar. Ledarna och facken sitter i samma båt. En i högsta grad osund kombination, som få vågar ifrågasätta. I vart fall inte de vänsterjournalister som har till uppgift att granska hur politikerna lyckas med att styra landet och förvalta skattebetalarnas pengar.

Jag har i andra sammanhang talat mig varm för en avveckling av de svenska landstingen. Deras vårdapparat är ineffektiv. Följden har blivit att de sjuka idag inte i rätt tid får den vård som behövs. För detta talar också att kostnaden för den svenska vårdapparaten är omkring 15% högre än om uppgifterna skötts av Capio AB eller liknande privatföretag med effektivare administration. För detta talar också den verklighetsfrämmande semesterförläggning jag påtalat. Klart är att alla ska ha de fridagar som semesterlagen säger. Men semestern måste självklart förläggas så att skattebetalarna får den vård som behövs året runt. Den vård som de betalar skatt för.

Torsten Sandström

2019-07-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://www.projektsanning.com/

Häktningen av en rappare från USA har som bekant medför en intensiv medial debatt. Ett fall av vardagsmisshandel har förpassat en tämligen känd utländsk medborgare i häkte. Knappast på vatten och bröd eller vandringar i avföring och urin som framtonat i debatten. Men ändå en hård åtgärd med tanke på den begränsade risken för att personen ska återfalla i brottlighet i vårt land. Åklagarens hantering verkar mest styrd av att visa att en känd rappare inte ska särbehandlas. Argumentet kan kanske tyckas hedervärt. Men bara för den som blundar för den massiva särbehandling som sker av tusentals andra kriminella i vårt land.

Jag får åtskilliga mejl om den undfallenhet som polis och åklagare visar flera typer av brottslighet som dagligen pågår i Sverige. Det finns några varianter som är värda en kort kommentar.

Ett exempel är de tusentals personer som vägrats asyl och alltså enligt svensk lag ska lämna landet. Men här visar det svenska samhället en härdsmälta värd namnet. Mängder av potentiella kriminella biter sig fast i landet. En betydande andel försörjer sig genom brott eller svartjobb. Det terrorbrott som inträffat på Drottninggatan är bara ett exempel på följderna av de rättsvårdande myndigheternas oförmåga. Och ledande politikers tystnad är ett tecken på att passiviteten har sanktion från högsta ort.

Ett annat exempel är den svenska oförmågan att sätta ned foten rörande åldersbestämning av invandrare. Det finns ingen gräns på vilka medicinska utredningar och expertbedömningar som måste till innan det svenska maskineriet kan köra igång. Nu gäller det åldern på utländska medborgare som saknar hemvist inom EU. Jag menar förstås att en rimligt snabb och rättssäker åldersbedömning måste ske. Men det svenska systemet favoriserar oärlighet och att identitetskort från hemlandet slängs bort. Än en gång ett utslag av en världsberömd svensk naivitet. I oklara situationer måste enligt min mening principen vara att en utlänning själv har bördan att framlägga bevis för sin ålder. Är experterna oense ska därför beslut fattas att personen ifråga är äldre än 15 år.

Den magiska 15-årsgränsen utnyttjas maximalt av ungdomsbrottslingar. Jag känner till ett knivrån i Blackeberg genom ett gäng invandrare. Medan några av rånarna går till bankomaten med den drabbades plastkort stannar en kvar med kniven mot offrets hals. Brottslingen försäkrar personen framför sig med dödsångest att han inte är 15 år och alltså utan risk för påföljd kan skära av halsen.

Ytterligare exempel rör åklagarnas och domstolarnas försiktighet använda sig av häktning beträffande kriminella ungdomar med en ålder omkring 15-års gränsen. En storvuxen kille från Kuba, som nyss begått våldtäkt, släpptes snabbt från polisstationen. Strax därpå deltog han i en misshandel av en ung kille på Lidingö. Under rättegången hånade kubanen offret. Domstolen förhöll sig passiv. Några dagars samhällstjänst blev påföljden.

Den svenska indoktrineringen rörande barnkonventionen fått allvarliga följdverkningar i kombination med en påfallande slapphet rörande tillämpningen av asylrätten. Tänk bara på den tämligen färska speciallagen om förnyad rätt till prövning för 5.000 ungdomar (som alltså redan vägrats asyl i alla instanser)!

Jag menar därför att det finns allvarligare varianter av juridisk särbehandling än den som åklagaren är rädd för rörande den amerikanska rappare som förmodligen utdelat en råsop. Till saken hör att den person som drabbats tycks ha agerat provokativt. Än värre är att han tillhör gruppen av unga invandrare fån Afganistan, som levt ett kriminellt belastat liv i Sverige sedan 2015. Narkotikabrott och misshandel finns i hans brottsregister. Rent utmanande är att den unge flyktingen inte kommer att närvara vid rättegången mot rapparen på grund av att han är på resa i Afganistan. Rapparen sitter i häkte medan afganen är på semester. Det svenska rättssamhället silar alltså mygg och sväljer kameler.

För min del får gärna de svenska reglerna för häktning ses över. Men jag är inte säker på att de folkrättsorganisationer som anklagar Sverige för alltför långa häktestider har rätt i sin kritik. De har nämligen lärt sig jaga vårt land, som de vet är ett enkelt fall för alla folkrättsliga frälsningsbudskap. Folkrättens etablissemang – dvs Amnesty, Röda korset, Rädda barnen mfl agerar utan eget ansvar för de politiska eller ekonomiska följderna av sina krav på frälsning. Andra ska tvingas betala för en folkrätt som är lika tänjbar som ett dragspel! Liksom dåtidens jesuiter anser de att ändamålet helgar medlen.

En eventuell häktningsutredning bör som jag ser det därför även omfatta andra svaga länkar i det svenska samhällets rättsliga säkerhet. En central fråga förefaller vara verkningarna av 15-årsgränsen inom brotts- och asylprocessen. Här finns som framgått enorma problem. Om en råsop från en rappare kan få till stånd en sådan utredning tycker jag att amerikanen snarast bör försättas på fri fot.

Torsten Sandström

2019-07-28

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

PS! Det var osäkert om afghanen skulle dyka upp i rättegången efter sin resa till Iran. Hans ombud tvekade nämligen dagarna före rättegången. Som bekant dök killen upp. Hans ursprungliga nationalitet verkar vara iransk, men han tycks ha begärt asyl i Sverige i egenskap av afghan, vilket antagligen ger honom bättre möjligheter. Svensk asylpolitik är förunderlig. TS

Ekonomen och debattören Nima Sanandaji påstår i en intervju i SvD 2019-07-27 att vi får alltför litet för våra skattepengar. Detta tema är bekant även från min blogg. Jag lämnar därför gärna följande länk för att bidra med mera bränsle till en viktig diskussion. Alla som är intresserade av svensk välfärd måste fundera över hur den ska utformas i framtiden. Lösningen är bättre hushållning med dina och mina skattepengar.

https://www.svd.se/vi-far-inte-sa-mycket-for-skattepengarna

Många som med all rätt känner trötthet över PK-samhällets framväxt riskerar att hamna i Donald Trumps famn. Liksom de tidningar och tevekanaler som formar de korrekta tankarnas korridor så rider Trump på mediesamhällets sätt att fungera. Med framgång hanterar han en handfull etablerade medier samt inte minst de nya internetburna. Hans twittrande är som klipulver. Tre-fyra enkla meningar som sätter fart på hans motståndare. Och muntrar upp Trumps många egna anhängare. Bland de senare finns stora grupper som är missnöjda med sin situation i det amerikanska samhället. Trumps enkla budskap går snabbt hem. Utan tvekan framstår han som decenniets hittills största populist.

Jag funderar över om Trump kan sägas ha bidragit med något gott under sina år som ledare för USA. Utan tvekan har han en demokratisk bas i den amerikanska väljarkåren. Detta går inte att förneka. Men som jag ser saken har han främst fått segern i presidentvalet till skänks inte bara genom sina partivänners käbbel, utan framför allt via det demokratiska etablissemangets walk over. Som motståndare till Trump har demokraterna utsett just en av elitens mest uppburna representanter: Hilary Clinton, som bekant gift med en före detta president. Man kan säga att hon blivit nationens främste flygledare inom den korrekta åsiktskorridoren. För övrigt ser det ut som demokraterna håller på att göra en repris på sitt misstag inför det kommande presidentvalet.

Frånsett den demokratiska basen har jag svårt att se något positivt med Trump. Möjligtvis skulle det vara hans krav på att NATO:s medlemsnationer måste vara med och betala vad försvarspakten kostar. Men hans framfart inom utrikespolitiken liknar elefantens trampande i porslinsbutiken. Liksom en skolpojke med tennsoldater förefaller Trump tro att snabba propåer om attack är den rätta vägen att besegra motståndarna, dvs vinna över dem till sin sida. Vi möter en barnslig fältherre, som efter ett hastigt påkommet anfall snabbt slår till reträtt. En person som via twitter förnekar sitt första stridsrop och sänder ut ett nytt budskap med närmast motsatt innehåll. I mina ögon är Trump en barnrumpa som hamnat i en position långt ovanför sin personliga förmåga.

Jag menar inte att Trump är en ny Hitler eller Mussolini. Men han har onekligen strategier och karaktärsdrag som påminner om dem båda. Jag tänker exv på Hitlers demagogiska och bedrägliga agerande inom Tyskland och utanför inför världskrigets utbrott. Efter en lång rad hot och löften om fred visade Hitler sina vargtänder. Och kriget var ett faktum. Trist nog tycks en liknande lek med elden i nutid sysselsätta Trump. Det som händer i Mellanöstern tyder på att en världskris är under uppsegling. Här fraterniserar Trump med Israels korrupta premiärminister Netanyahu och de ännu förskräckligare saudiska ledarna. Och det bräckliga men ändå hoppingivande kärnenergiavtalet med Iran slänger Trump snabbt i papperskorgen – som det tycks främst för att håna sin företrädare på presidentposten (som drivit fram detta avtal och andra som Trump ogillar).

A propå hån så lyckas Trump förarga ledarna för sina främsta allierade nationer i Europa. Sin vana trogen är det den bortskämda presidentgossen som vet bäst bland sina lekkamrater. Här framträder alltså ytterligare personlighetsdrag som påminner om de två skräckfigurer jag nyss nämnt. Trump har genom sin uppfostran lärt sig att försöka slå ut sina motståndare – inte att samtala med dem i lugn och ro (en förmåga han för övrigt verkar sakna). Och denna primitiva kamp tycks vara hans vardagliga sysselsättning. Trumps trumpeterande av imaginära triumfer skapar löje. Men också oro över framtiden. Framför oss ser vi en USA-president som framstår som själsligt osund. Han ger uttryck för fördomar rörande ras. Dessutom har han stenåldersmannens kvinnosyn.

Det är möjligt att jag nu gör mig skyldig till ett karaktärsmord på Trump. Men tyvärr tror jag min bild är sann. Jag menar nämligen att stora nationella ledare kännetecknas av en vilja att lyssna samt att sedan ge sig in i en eftertänksam och saklig diskussion med sina meningsmotståndare. En basal respekt för oliktänkandes åsikter är central för den som själv vill vinna gehör. Dessutom brukar självkritik – samt tecken på insikt i egna tillkortakommanden – vara ett hedersmärke. Men inte för babyelefanten Trump.

Som antytts har Trump i grunden anledning till sin kritik av det flummiga liberala etablissemang som representeras av det demokratiska partiet. Hos dem möter vi nästan allt som det svenska PK-samhället hyllar. Men Trump varken vill eller förmår genomföra en sansad kritik av motståndarnas program. Liksom elefanten i porslinsbutiken stampar han i golvet och slår vilt omkring sig. Att utan skickliga sakargument försöka köra mot åsiktskorridorens färdriktning är rena dårskapen. Tyvärr är det en motbjudande bild jag får av USA:s nuvarande president. Som Tjalle Tvärvigg kör han mot enkelriktat. Så agerar en egocentriker och en person som saknar den bildning och det förnuft som behövs för att leda och hålla samman världens mäktigaste nation. Så länge Trump innehar presidentposten befinner sig USA:s vänner och fiender i fara. En ljusare framtid kräver att det demokratiska partiet tar sitt förnuft till fånga. Samt att det republikanska ledarskap sjunger ut om sin kritik av presidenten. Men tecken saknas på att detta är på gång. Detta är oroande.

Torsten Sandström
2019-07-24

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I stora och dyra helsidasannonser i Stockholms tidningar försöker Arbetsförmedlingen (AF) samtala med läsarna. Vad syftet är framstår som oklart. Texten är närmast oläsbar och ska kanske symbolisera en arbetssökande med problem att få jobb. Vad vet jag? Eller så är det bara generaldirektören själv – till råga på allt Göran Persson kusin – som sammanfattar sina tankar.

På min blogg driver jag tesen om att staten slösar i stor skala med dina och mina pengar. Här har vi ännu ett bevis. Om AF hade presenterat några knep för arbetslösa att få jobb hade jag möjligtvis varit lite positiv. Men att annonsera med allmänna medel är knappast en tanke i en demokratisk stat. Det är medborgarna som fritt ska göra sina val, inte en S-styrd myndighet, med en ledning som tydligt visat att man inte klarar av sin uppgift att förmedla jobb.

Annonsen är ännu ett tecken på PK-fieringen av vårt land. En myndighet talar till oss om hur vi ska tänka (om det nu går att fastställa vad AF menar med den löjliga texten). En simpel och naiv ambition att lösa en uppgift i stället för hård och förnuftsinriktat arbete. Staten betalar genom dig och mig! Jag menar på allvar att det är en smygvariant av sovjetsamhällets Pravda. Storebror staten talar till oss. I handen har staten en spruta med Kallocain. En vacker sommardag vill jag gärna berätta något positivt. Men det är inte enkelt om man semestrar i Absurdistan.

Jeff Koons är idag sannolikt världens högst betalade konstnär. Det är han som tillverkar djur i ballonglikande former. I en intervju i DN häromdagen säger kan själv att ambitionen är att producera en kravlös konst för publiken. Det är det som många kritiker av den nutida konsten redan anat. På kultursidorna ser vi dagligen bildprestationer som vem som helst med gott självförtroende kan åstadkomma. Många gånger försedda med (löjliga) förklarande titlar om de höga tankar skaparen har om sitt resultat.

Visst kan god konst vara enkel. Men den måste ändå erbjuda på annat än skaparens egna tankar, dvs former och färger med en viss grad av komplexitet. Jeff Koons verk är simpla presentationer av tomma tankar. Att han får miljonbelopp för sina verk visar att det endast rör sig om spekulation i den värdeökning som marknaden erbjuder. Aktier utan reellt värde kan som bekant säljas så länge marknaden inte upptäckt att egendomen saknar värde. Och konst är det perfekta spekulationsobjektet, så länge kritiker och förstå-sig-påare bara hejar på. Varan saknar nämligen ett värde som kan skiljas från kritikernas ord. Men till sist upptäcker någon frisinnad att kejsaren saknar kläder. Än så länge tillhör dock inte DN:s kritiker den krets som vågar säga att Koons konst är naken.

Till SvD säger Ebba Witt-Brattström: ”Får mina bästa idéer i vattnet”.

Min slutsats är att hon hittills inte badat tillräckligt…

Att försöka förstå vad som händer i människors hjärnor – och varför – är synnerligen intressant. Detta är förklaringen till att psykologin idag tilldragit sig ett enormt medialt intresse. Tidningar, radio och teve ägnar mycken tid åt att intervjua psykologer av olika slag samt att lansera själsliga förklaringar till vardagens skeenden.

Jag har kritiserat detta i mina texter. Min kritik baseras i huvudsak på psykologins darriga vetenskapliga underbyggnad. Jag påstår inte att alla universitetspsykologer går på tunn is. De har ibland viktiga saker att säga. Men en bred grupp går fel väg anser jag. Isen brister.

För några år sedan irriterade jag mig på att psykologer vid Lunds universitet ägnade en stor och kostsam studie åt ”otrevlighet” på jobbet. Jag kan förstå att många vill veta vad som kännetecknar otrevliga arbetskamrater. Men min poäng är att otrevlighet inte går att undersöka med vetenskapliga ambitioner. Intervjuer ger subjektiva svar. Det som en person uppfattar som ironi ser en annan som mobbing. Känslor och attityder är alltför flummiga fenomen för att analyseras i vetenskapens provrör. Resultatet blir bara gissningar. Rena rama horskopen vill jag påstå.

I dagarna har medierna uppmärksammat en liknande studie från Uppsala universitet, där professor Stattin menar att föräldrar som ärhån fulla mot sina barn riskerar att uppfostra mobbare. Ve och fasa! Alltså en skamlig skolning av en ny generation nedlåtande medborgare. Detta måste genast stoppas. Stattin kan säkert räkna med feta forskningsanslag för att samhället ska kunna utrota dessa farliga metoder för uppfostran.

Jag har minst tre invändningar. Den ena är att det inte alls finns säkra beläggför att barn som kritiseras hårt växter upp till personer som kränker andra. Jag är inte alls för hånfull uppfostran. Men jag anser att det finns mycket annat som händer mellan föräldrar och barn som skapar unga blivande mobbare. De flesta utvecklas sannolikt normalt, trots inslag av hån. Men några kanske tenderar att jaga andra på ett vis som kan ses som mobbing. Än en gång står vi inför en flummig problematik som liknar den om otrevlighet (på jobbet) som jag börjat med.

Min andra poäng är att naiva forskare på jakt efter projektpengar givetvis försöker studera negativa attitydersom hån och otrevlighet. Här bjuder nämligen S-partiets stat på pengar för sådan forskning. Och så hugger psykologerna på kroken. Men det vetenskapliga problemet är att det även finns positiva attityder. Omtanke och kärleksfullhet är också ting som borde studeras under den psykologiska vetenskapens lupp (ifall den nu brukas). All objektiv vetenskap bör vara neutral i valet men negativa och positiva känslor/attityder. Vuxna som ibland brukar hån kanske i övrigt agerar kärleksfullt.

Min tredje och främsta poäng rör den politiska bakgrund som otvivelaktig finns till koncentrationen på negativa attityder. För mig baseras alla vettig barnuppfostran på en tydlig balans mellan kärlek och krav (alltså en jämvikt mellan positiva och negativa attityder/känslor). Det barn som inte möter krav som ibland är tuffa och emellanåt hårda riskerar att misslyckas i vårt samhälle, som inte erbjuder någon enkel väg till framgång. Lika tydlig är kombinationen med kärlek. Jag tror uppväxten blir svår svår för ett barn som varken får möta värme eller motstånd från sina föräldrar. Men i Sverige tas kärleken för given, medan kraven stämplas med dödskalle.

Problemet är alltså att många miljoner med forskningskronor skickas till Statin och hans kollegor som sysslar med en egendomlig attityd- och känsloforskning. Den som förstått mig rätt inser att krav är något gott och nyttigt för alla ungdomar och äldre. Kritik är nödvändig för all utveckling. Jag tänker inte på okvädingsord och hånfullhet (vad nu det är). Men på tydlig normering och åtgärder ifall barnet inte väljer rimliga levnadskrav.

Kärnan i min text av idag är att det svenska samhället inte förstått nödvändigheten i kombinationen av kärlek och krav. Detta syns i en jakt på alla attityder och känslor som kan uppfattas som krävande och ytterst negativa. På så vis framstår vårt land som enarmat. Vi vill bara ge kärlek och lycka. Men det är ju vanvett att bara stanna där. Varje barn som inte får motstånd i rimliga former riskerar att bli en bortskämd medborgare, som inte kommer att förstå att samhälle och chefer måste försöka rätta in dem i ledet. Alla samhällen baseras nämligen inte bara på kärlek utan också på krav.

Bevis för mitt resonemang finns i dagens svenska samhälle. Bristen på nyttiga krav har kört skolan i botten. Vid universitet och högskolor tycks alla få betyg utan rimliga kunskaper. Brottsliga ungdomar behandlas med sammetshandskar. Personer som inte vill jobba måste ges bidrag. Osv.

Alltså darrar den psykologiska vetenskapen. Studierna tar ofta sikte på negativa känslor och attityder. Och inriktningen är att krav i olika former är något oönskat. Detta styrks av att forskarna i Lund och Uppsala inte inser att det är omöjligt att skilja mellan ironi, kritik, hån eller liknande yttringar av kravställande. Det är faktiskt så att en person som yttrar sig så kan ha fog för sitt agerande i en given situation. Allt är nämligen beroende på sammanhanget, dvs mottagarens agerande. Om denne uppträtt avvikande kan kritiken vara berättigad. Men detta får inte sägas i Sverige. Nationen är nämligen kravlöshetens Mecka. Alla som här ställer krav på andra riskerar att stämplas som mobbare. Landets politiker önskar på så vis hjälpa de svaga. Men i realiteten är risken uppenbar att man motverkar en god utveckling.

Torsten Sandström

2019-07-17

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet. Han är inte jurist och sysslar alltså inte med rättsvetenskap. Däremot med etik eller moral, ett ämne som verkligen är tänjbart vad gäller tesernas sanningsvärde. I SvD igår kritiserar Roth SD för att partiet vill öka skyddet för de homosexuellas rättigheter. Han menar att SD inte kan bryta ut en fråga av flera inom Human Rights. Mänskliga rättigheter är inte ett ”smörgåsbord” menar Roth. Man måste argumentera för allt som kan rymmas inom HR-defintionen påstår han.

Roths kritik är märklig. Den är värdig en etiker och moralist. Alltså allt eller inget! Den som inte godtar varje stavelse är en kättare. Vartenda ord i sanningens HR-bibel måste nämligen respekteras och hyllas, enligt Roth. I själva verket är HR-regleringen vag i sina kanter. Många frågor är öppna för tolkning i stort och smått. Flera västerländska nationer har i olika avseenden delade meningar, exv om asylrätt. Sverige har nyligen gjort närmast en helomvändning i flyktinglagen. Allas tillgång till bostad ses som en mänsklig rättighet – något som bör medföra att Sverige riskerar att ses som en avvikare från folkrätten. Även rörande barnkonventioen och flera andra folkrättsliga avtal har olika länder delade meningar eller olika tolkningar.

Jag menar därför att Roths ståndpunkt är orättfärdig. Att han är ute efter att jaga SD är en annan sak. Eller kanske själva huvudsaken? Så blir det i allmänhet när politik blandas samman med forskning.

Medierna vimlar av påståenden rörande psykiska sjukdomar. Journalister och psykologer vässar var dag sina pennor och förklarar för svenska folket att vi nästan alla har någon typ av själslig åkomma. Snabbt utfärdas råd av alla de slag. Till bilden hör att allsköns sk forskare i intervjuer slänger ytterligare bränsle på en redan oredig debatt. I dagens SvD uttalar sig ”idrottsforskaren Göran Kenttä om faran för den med onda tankar att själv försöka befria sig från sina psykiska trubbel: ”Att trycka undan mörka tankar är en typ av självskadebeteende”. Och för några dagar sedan skrev i samma tidning läkaren Christopher Gillberg att den svenska skolan måste reformeras med tanke på alla elever med psykiska diagnoser. Han säger: ”Betygssystemet slår ut för många elever”.

Det svenska samtalet om själslig hälsa är enligt min mening fullständigt förvridet. Att det är helt sjukt är det enda som med säkerhet kan sägas. Jag anser att man från vetenskaplig synpunkt måste tala om ett lågvattenmärke för delar av forskningen i psykiatri och psykologi. Jag är förvisso själv lekman på området. Men det förefaller klart att det saknas traditionella biokemiska mätresultat bakom floran av nya diagnoser i stil med ADHD. Diagnoserna ställs efter vad patienten och dennes anhöriga berättat vid samtal med läkaren. Ändå har utskrivningen av läkemedel ökat tiofalt under en tioårsperiod. Och nu påstås det att skolan måste sänka kraven för att inte ytterligare patienter ska slussas in. Och den person som själv försöker jobba med sina känslor – för att rycka upp sig – får i tidningen läsa att han eller hon sysslar med självskadebeteende.

Jag kan förstå att it-samhällets framväxt och datorernas makt riskerar att skapa problem för många ungdomar. Likaså en ny medial kultur där ett ständigt flöde av våld och underhållning sköljer över en passiv befolkning. Till bilden hör den kravlöshet som samhället bjuder på via skola och bidragssystem. Det finns med andra ord mycket goda skäl till oro. Men det är inte denna oro medierna lyfter fram, utan ett högljutt snack om psykisk ohälsa. Resultatet har blivit att psykiska diagnoser stämplas i huvudet på en lång rad människor, framför allt ungdomar.

Enligt min mening är det politikernas och mediernas roll att hålla en kritisk distans till den allvarliga utveckling vi ser. Det tragiska är att varken politiker eller medier klarar detta. I själva verket bidrar de till att mer flummigt bränsle slängs in i debatten. Tyvärr finns liknade mönster på några andra samhällsområden. Jag tänker framför allt på den ”klimathets” som piskats fram på ganska kort tid. Även här tar känslorna över en kritisk diskussion. Den som vågar kritisera fenomenet Greta Thunberg skambeläggs, trots att Gretas aura skapats just av medier och politiker.

Jag är därför allvarligt oroad över Sveriges framtid. Bristen på kyligt förnuft och kritik på vetenskaplig grund är förklaringen till min rädsla. PK-samhällets romantik och flumtänkt växer i styrka. Det behövs minsann en ny tid av upplysning!

Torsten Sandström

2019-07-15

PS! Sydsvenskan meddelar idag ”Fler tonåringar söker hjälp för könsdysfori”…

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

I en lång artikel i DN den 2/7 ger förre ärkebiskopen Hammar eldunderstöd till klimatångestens arrangörer. Han menar att konsumtionssamhället ”måste försvinna”. Annars går det inte att komma förbi klimatkrisen, menar han. Lösningen är det han kallar ”ekoteologi”. Vi måste ta oss samman och fundera över våra liv samt lyssna till Bibeln. Den ”kristna berättelsen bär på det robusta hoppet att det alltid finns nytt liv bortom död och förgängelse, redan här och nu.”

Hammars ödesmättade litania är intressant på flera vis. Först som ett tecken på hur den svenska kyrkan fjärmar sig från de teologiska dogmernas värld och tar steget över i en symbolik med tydlig vänsterpolitisk inriktning. I och för sig har historien under årens lopp sett flera varianter av religiös omorientering, genom tiggarmunkar, väckelsepredikanter och talibaner. Men då har fokus riktats mot renheten i Bibelns eller Koranens berättelse. Nu rör det sig främst om politik. Mänskligheten ska räddas från klimatdöden genom att konsumtionssamhället avvecklas. Ett försök till positiv tolkning är kanske att Belsebubi penning- och CO2-skepnad ska drivas ut genom bön och tro.

En urgammal strävan inom kristenheten syns alltså. Pengar och handel skapar ondska. De vänder människorna från Gud. De håller på att förgifta klimatet och förgöra allas vår existens. Därför vänder sig den förre ärkebiskopen mot hela vårt samhällsystem, som bygger på omsättning av tjänster och varor. Konsumtionssamhället ”måste försvinna” säger han ordagrant. Det är verkligen ett svavelosande bud om frälsning.

Vad det gamla ska ersättas med lämnas tyvärr obesvarat, frånsett en ytterst vag idé om en omvändelse i Guds anda. Biskopens slutkläm blir alltså dyster för mig som gillar marknadshushållning och varken tror på paradiset eller helvetet. Han säger att det finns ett hopp om ”nytt liv bortom död och förgängelse”. Här framskymtar en bild av att sektledarens tro på kollektiv undergång för att nå frälsning. Om inte en alternativ miljösmart lösning sätts på plats kvarstår endast undergångens väg, tycks Hammar tänka. Men han ger ingen ledtråd till hur detta samhälle ska se ut. Bara ord om eftertanke och tillit till ett nytt mänskligt liv i Bibelns anda.

Vi skriver nu 2019. Ungefär 2000 år efter det att Jesu liv och tankar nedtecknats i ett jordbrukarsamhälle med begränsade inslag av handel. En ekonomi som i huvudsak gick ut på självhushållning. Redan då beskrev evangeliernas texter en ilska mot köpmännen som tjänade pengar på att sälja färdigtillverkade varor (”månglarna i templet”). En liknande konsumtionsfientlig anda lyser tydligt igenom den svenske biskopens förkunnelse av idag. Tusentals år i efterhand.

Intressant är att Hammar lyfter fram den nuvarande påven Fransiscus lika oklara tankar om en ekologisk omvändelse. Annars har påvekyrkan, och för övrigt även svenska statskyrkan, ett dåligt rykte vad gäller pengar och vällevnad. Man är inte heller kända för något sanningssökande. Mirakler, häxprocesser och åtgärder mot vetenskapliga rön kantar som bekant kristenhetens väg fram till idag. Själva grundantagande att Gud skapat människan är inte bevisat och Darwins evolutionslära talar ytterst starkt mot att vi bör ställa vårt hopp till Gud varken i livet eller efter döden. Och själva hypotesen om existensen av en Gud i skapelseprocessen är motsägelsefull. Vem ansvarar i så fall för all ondska och hemskheter om inte skaparen själv.

Nej, Hammar, jag tror inte du har mycket att hämta i teologins dogmer varken när det gäller lösningen på CO2-problematiken eller på människans liv bortom döden. Däremot sällar du dig till den stora skara politiker och mediala personer som idag vill förvandla en i grunden naturvetenskaplig fråga till en onyanserad skräckpropaganda, med rejäla inslag av synd och skam (begrepp som kyrkor i alla tider förmått hantera fullt ut). Biskopen och barnahelgonet Greta T är alltså brickor i ett politiskt spel. Två jokrar i ett mycket viktigt spel om hur CO2-frågan ska lösas.

Även vetenskapen är delad rörande själva problemets sanningshalt. Men jag menar att vi bör lyssna på den majoritet av forskaresom hissar varningsflagg. Två frågor står därför i centrum. Dels tidsfrågan: när måste vi senast avbryta CO-2-tillväxten? Dels åtgärdsfrågan: vilka alternativa lösningar står till buds tekniskt sett? Teologin ger inget svar på någondera frågan. Dessvärre gör politiker och medier inte det heller. Härifrån skrias bara: mindre olja, kol och gas och mer biobränslen och vindkraft. Men grundproblemet är att biobränslen producerar CO2 och vindkraften är otillräcklig ifall mänskligheten inte ska sluta konsumera varor som biskop Hammar så vänligt föreslår.

Jag är övertygad om att andra goda lösningar finns som folk vill acceptera världen runt. Vind och vågkraft har visserligen en potential, men den är svag och osäker. Kärnkraften är beprövad och kan sannolikt förbättras. Nyplantering av svenska skogar är tabu i vårt land där EU-bidrag ges för öppna landskap utan odling. Återvinning av metaller är ett måste för att säkra framtida tillgång. Ökad gruvbrytning är också nödvändigt (bla för batterier till elbilar) –men även här står rader av tabun i vägen. Åtgärder mot gifter och plaster är en väg som redan beträtts. Men hårda tag saknas och hindras i Bryssel av bland annat C-partiet. Böndernas rätt att gödsla och bespruta går nämligen först för ett parti som skenheligt vill framställa sig som grönt.

Sammantaget menar jag att klimatfrågan bör kunna lösas utan större problem och konsumtionsförbud. Som vanligt finns lösningen i det öppna samtalet. Så bort med skygglapparna! Sluta lyssna på olyckskorparnas profetior! Lägg böneböckerna åt sidan! Kavla upp ärmarna och tänk fritt. För en gångs skull.

Torsten Sandström

2019-07-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/

I SvD lyfts idag en viktig fråga fram i en debattartikel. En grupp läkare vill inte att byråkrater på Försäkringskassan ska lägga sig i deras sjukskrivningar, se länken nedan.

Jag förstår dem. I den bästa av världar bör det räcka med ett läkarintyg och så faller sjukpenning eller annat bidrag ut. Men tyvärr lever vi i Sverige, som inte kan ses som en gåva till mänskligheten. Förstå mig rätt. Jag menar fortfarande att ett läkarintyg BÖR gälla. Läkaren har kompetensen. Och bör inte kollas och belastas av administratörer som inte vet så mycket om sjukdomar.

Men verkligheten stämmer till eftertanke. Det finns nämligen en lång rad läkare som gripits av syndromet att patienten alltid har rätt. Och så sjukskrivs det. Jag har själv i egenskap av prefekt (representant för arbetsgivaren) på en stor universitetsinstitution stött på sådana läkare. Det ”tycka-synd-om”-syndrom jag talar om odlas hos många inom vården. Inte alla förstås. Men dessa talrika svaga länkar drar förstås till sig rader av sjuka in spe. Och så skrivs det intyg. Statistiken från FK visar att svenskarna genomsnittligt sett är sjukare än många andra folk. Detta kan knappast vara sant. Det är i stället samhället som visar symtom på sjukdom.

Därför behövs spärrar av olika slag. FK måste kunna säga stopp. Men bättre vore förstås om läkarkåren tog sitt ansvar mot samhället (och inte bara litade på patienten). Läkarna deltar ju självklart i hanteringen av skattebetalarnas pengar! Liksom en domare måste de kunna fatta obehagliga beslut. En bred diskussion inom professionen om detta ansvar borde ha förts för länge sedan och därefter fortlöpande.

Enligt min mening kan det finnas praktiska lösningar att lokalisera de svaga länkarna inom läkarkåren samtidigt som administrationsbördan minskades rejält. Och därmed öppna upp flera läkarbesök och minskade byråkratkostnader. En tämligen enkel sak vore att enbart granska sjukintyg från läkare med hög tendens (statistiskt sett) att sjukskriva. Det är dessa felande länkar som måste hållas i örat. Alla andra läkare måste ges största frihet.

Mitt förslag är en form av win-win. Läkarna får mer tid för vård. Patienterna möter snabba lösningar. Och staten kan spara pengar på onödiga byråkrater.

https://www.svd.se/forsakringskassan-saboterar-for-oss-lakare

Att vara kritiskt lagd är förmodligen en personlighetsläggning eller ett livsval. Jag vet, för jag har själv förändrat politisk position under mitt ganska långa liv. Uppvuxen med föräldrar som röstat på Folkpartiet, något radikaliserad under gymnasieåren och i full vänsterblom på universitetet. Och nu en förespråkare för en marknadsliberal högerlinje. Under hela resans gång har jag argumenterat mot det bestående. Men det betyder inte att jag tagit avstånd från det samhälle jag bor i. Jag har levt ett bra liv där. Men jag har ständigt önskat forma det annorlunda. Med blicken i backspegeln är jag numera glad att jag stannat i opposition. Marxismens idéer är förvisso intressanta. Men omsatta i politisk handling förödande. När ideologi tar över förnuftigt handlande är det nämligen fara å färde.

Någon kanske vill kalla mig ryggradslös. Eller vindflöjel. Visst finns det en sanning i att mitt sökande efter politisk linje varit mycket krokig. Men jag har inte bara flutit med och tyckt som mängden för tillfället gör. Tvärtom har min politiska utveckling färgats av opposition mot den rådande majoritetens linje. Antagligen har min färd inte åstadkommit några konkreta politiska lösningar värda att minnas. Men just personer som agerar motvalls är något som alla samhällen har nytta av. Den majoritet som förvaltar makten behöver alltid motstånd. Kanske kan de fås att öppna ögonen. I vart fall har de alltid nytta av att lyssna på alternativa åsikter och lösningar. Redan den romerska tidens rättslärda myntade dogmen om det riktiga i att lyssna på andra sidan (motparten). Jag tror många jurister ser detta som ett av de främsta verktygen för framgång i arbetet.

Att ideologi i kombination med och makt kan åstadkomma elände har redan antytts. Jag menar att den svenska välfärdsstaten har utvecklats till ett felfärdssamhälle just av denna anledning. Sverige av idag byggs på en handfull politiska dogmer i stil med extrem globalism, extrem feminism och extrem klimatism. Även om de tankeblock som nyss nämnts innehåller intressanta budskap riskerar de i praktisk tillämpning att skapa elände. Liksom marxismen i sin förlängning får förödande verkningar leder nutidens svenska dogmatik landet på fel väg. Låt mig kortfattat peka på tre typiska skadeverkningar.

Omänsklighet.Jag anser att den svenska globalismen i sin praktik har drag som motverkar de egna vackra tankarna. Fixeringen vid ansökan om asyl vid Sveriges gränser favoriserar risktagande genom långa, farliga och dyrbara resor. Hundratusentals familjer blir kvar i flyktingläger. Och en oplanerad invandring försvårar ett vettigt mottagande i och med att svenska fackföreningar inte vill öppna dörren för lågbetalda introduktionsjobb samt bostadsbristen är skriande. Samma omänskliga effekt får den svenska politiken avseende tiggeri. Den officiella attityden är att hjälpa fattiga i nöd. Men vilken hjälp är ett liv framför ICA-affären men tiggarens pappmugg i hand och ledande bossar som samlar in dagskassan? Detta är varken en god väg till integration eller till ett fortsatt liv som tiggare.

Osanning.Alla politiska dogmer har inslag av falskhet. För svensk del blir detta särskilt besvärande i och med att PK-tänkandet av etablissemanget försvaras med näbbar och klor. Mest tydligt syns falskheten i projektionen av Sverige som feminismens hemland på jorden. Vi har kommit en god väg vad gäller jämställdhet. Mer finns att göra. Men vem vill att nationen ska styras av amasoner? Det sista sagt på grund av feminismens anspråk på vetenskaplighet. En lång rad universitet och myndigheter predikar existensen av sociala könsskillnader och bannlyser samtal om tänkbara biologiska skillnader mellan könen.

Den officiella attityden till brottslighet vilar på en liknande vilja att sopa sanningen under mattan. Här finns alltså ännu ett tabu. Det är nämligen dödskallestämpel på att tala om invandringens effekter i statistiken för brott, domar och fängelsestraff, särskilt efter den stora vågen av nyanlända under senare år. BRÅ och politiskt korrekta kriminologer vill bara tala om ”socialt utsatt grupper”, ett täcknamn för framför allt invandrarkillar i förorterna. Ett öppet samtal om invandringens goda och onda sidor kräver korten på bordet. Men den politiska eliten önskar inte en sådan debatt, som för övrigt skulle tydliggöra deras egna misslyckanden.

Resursslöseri.Det är klart att god välfärd förutsätter att skatt betalas. Men i vårt land har höga skatter legitimerat ett storskaligt slöseri med offentliga medel. Utan minsta tvekan kan 10% av kostnaden för de 21 svenska landstingen sparas in om bara en effektivare vårdapparat sätts på plats, i stället för den politiker- och byråkrattunga hydra vi ser idag. Minst lika stora belopp kan bantas bort ifall bidragssystemen slimmas. Genom lagändringar och krav på tjänstemän blir det möjligt att hantera allmänna medel med större ansvar. En godtrogen offentlig sektor luras på miljardbelopp årligen. Och inget händer. Kravlösheten är något av ett signum för den svenska modell som vänsterpolitikerna stoltserar med. Och denna saknar förstås en revisionsorganisation med skarpa huggtänder.

Okej att jag under mitt liv gjort några politiska snedtramp. Men av dessa har jag tagit lärdom. Den viktigaste erfarenheten är som nämnts att inte gå vilse i politisk dogmatik. Det gäller att tala om sakfrågor och inte om idéer. Dogmer förvandlar ofta svart till vitt. Genom teorier övergår goda ambitioner till ondska. Därför är framväxten av alternativa medier ett hopp i dagens PK-mörker. Här väller samhällskritiken fram, oftast i god anda. Kritik av det bestående är som jag ser det vägen till framgång för varje samhälle. Den före detta slaven Publilius Syrus (från Syrien) fick som kritiker stor framgång i antikens Rom. Han lär ha sagt att ”rullande stenar samlar ingen mossa”. Låt oss ta lärdom av hans ord om rolling stones. Nu gäller det att tänka nytt!

Torsten Sandström

2019-07-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice.se, https://newsvoice.se/

Som jag berättat i en tidigare blogg har sedan antiken viss fientlighet rått mellan Nice och Cimiez. Båda är antika städer byggda på höga befästa kullar i syd resp norr. I gamla tider har folket i Nice från havet kunna spana upp mot Cimiez i bergen.

Gamla staden i Nice har en skön medeltida prägel. Långa mörka gränder. Några ljusa torg med springbrunnar. Och soliga öppningar ner mot haven och den gamla hamnen. Några fiskare är fortfarande verksamma och säljer sina fångster på stora torget.

En vandring i den gamla staden är en historisk rapsodi. En upplevelse i färger, dofter och ljud. Du känner i näsan vilka butiker som passeras, nu bröd, sedan ost, därefter kött osv. Här rör sig idag mest turister. Men även många infödda tycker trängseln har charm, liksom hos den yngre lillasystern Gamla staden i Stockholm. I Nice har krig och sjukdomar härjat i 2000 år. Kanonkulan från ett turkiskt skepp (1500-talet) ger tydligt besked. Våld och andra förskräckligheter låg alltid nära till hands. I det långa tidsperspektivet har alltså livet blivit betydligt fredligare.

Detta är verkligen värt att begrunda mot bakgrund av skjutningar och sprängningar i Sverige. Men en ringa tröst. Idag tycks våldet i Sverige främst vara skapat av en främmande klankultur. Med politisk klokskap hade problemet säkert kunnat minimeras. Men detta förnuft saknas hos godtrogna svenska politiker. De vågar inte ens prata om klankultur. Även ondska smeks nämligen medhårs.

Sveriges socialminister säger i en intervju i SvD den 7/7 om den svenska sjukvården: ”En ohållbar situation”. Alltså långa vårdköer, brist på personal och sängplatser. Att det är semestertid verkar komma som en överraskning. Det hade vi ingen aning om…

Ett vid krets av läkare och andra experter har länge påtalat bristerna och deras orsaker. Men inget händer. De svenska landstingens döda hand är förklaringen. Dvs 21 separata organisationer med massor av politiker och ännu fler byråkrater som inte klarar av sina uppgifter. Deras inkompetens hindrar vårdpersonalen från att ägna sin arbetstid åt just vård. I stället ska de vårdanställda fylla i blanketter, skicka remisser, svara på remisser, sammanträda, upprätta vårdplaner, studera policydokument, ha kompledigt osv.

Och landets ledande vårdpolitiker medger att situationen är ohållbar! Ändå låter hon landstingen hållas. Lägg ned en dysfunktionell svensk vårdapparat. Låt staten handla upp vård från privata organisationer. Näringslivet vet hur beställd vård ska levereras. Privata Capio AB är redan idag 10-15% effektivare/billigare än jämförbara enheter hos landstingen.

Landstingen försörjer tiotusentals okunniga politiker/administratörer. Deras funktion har blivit proppen i hålet. En propp som tycks stoppa allt vettigt nytänkande inom vården. Det är bedrövligt!

På Rivieran bakom en lång strand av sand sträcker staden Nice ut sig i sommarhettan. De badande turisterna lever förstås ett annat liv än stadens invånare. Nice är en internationell smältdegel. Och så har det varit i eviga tider.

Genom trakten har Europas första människor rört sig på väg mot jaktmarker i nordväst. Kelter, greker, romare och medeltida legosoldater har passerat området (i olika riktningar). Under 1800-talet blev staden fransk – det tidigare Nissa låg under Sardiniens kung. Det sköna läget vid havet i skydd bakom Alperna medförde något senare att bankirer och företagare lät uppföra pampiga sommarvillor på kullarna ned mot havet. Öde strandängar till väster om stadens kärna förvandlades då till det som idag kallas ”Promenade Des Anglais”. Här möts nu som sagt tusentals människor från hela jordklotet i ett veritabelt turistgetto.

Nice´s historia framstår för mig som en Dagobertmacka, om någon minns denna seriefigurs smörgåsar med flerdubbla lager av pålägg. Alla slag av resenärer har avsatt sina spår i Nice. Idag syns förstås den franska och italienska kulturen tydligast, tillsammans med det internationella kapitalets gigantiska satsningar. Men om man skrapar på ytan framträder inslag från flera av de makthavare som under årtusenden haft sina vägar förbi. En intressant start är den gamla hamn som grekiska kolonisatörer nyttjat under antiken.

Redan då hade trakten en internationell prägel, som vi säger idag. Grekernas hamn och stad (Nikaia) omgavs av krigiska liguriska folkstammar. När romarna senare sökte sig västerut tog man därför fäste på en högt belägen plats på kullar några kilometer norr om staden. Här byggdes en garnison och stad, som kallades Cemenelum, idag Cimiez. Romarna tog över en befästning från de ligurer man med tid och möda besegrade. Romarna höll även en skarp blick på grekerna i staden nere vid kusten.

Efter 15 minuters bussresa på slingrande bergsvägar når jag Cimiez. Idag en burgen förort med stora villor i ett betydligt svalare klimat. Här finns i en stor park ruinerna kvar av romarnas bosättning från första århundradet av vår tidräkning. Orten blev en länk i romarnas kedja av stödpunkter för erövrandet av Gallien, dvs galeaternas eller kelternas land. På så vi en första brygga mellan de stater som idag kallas Italien och Frankrike.

Romarnas väg till Gallien kantas av rader av liknande bosättningar – många av betydligt större omfattning. I Cimiez finns ruinen av en badanläggning, stor som en fotbollsplan. Varmbad och kallbad i högar av sten samt ugnen till de värmekanaler som förflyttade hetluften till dåtidens badgäster. Dessutom en mindre arena för gladiatorspel, djurhetsning och annan underhållning i romarnas smak.

I dagens värmebölja blir synen av de solstekta stenhögarna extra svettig. Få turister orkar hit upp. De flesta styr kosan till det närbelägna Matissemuséets svala lokaler. Och många tusentals fler håller sig kvar på stranden nere i Nice. Som under alla tider är Nice ett vimmel av folk och språk från olika håll. Rika och fattiga. Amerikaner och ryssar. Och italienare som balanserar på EU:s slaka lina. Under den skinande ytan finns alltså än idag tecken på sprickor och konflikter. Jag återvänder själv i en AC-kall buss till stadens centrum. På eftermiddagen knäpper jag på teven och erbjuds de vanliga våldsprogrammen. Ungefär som på Cimiez´ arena under antikens dagar, tänker jag. ”The times they are changing” sjöng en av mina ungdoms idoler. Men gör dom det verkligen?

Torsten Sandström

2019-07-07

Polischefen Karin Götblad säger i SvD idag om gängvåldet: ”Börja titta på 8–9-åringar”.

Uttalandet är intressant. Inte främst för det som sägs, kanske. Utan för det som inte sägs. Den största delen av gängvåldet rör nämligen med största sannolikhet invandrarungdomar. Min reservation tar som vanligt sikte på BRÅ:s ovilja att mäta brottslighet i invandrarkretsar. Därför vet vi inget hundra procent säkert.

Enligt min mening borde därför en svensk polischef i stället säga: ”Börja titta på invandringen till Sverige”. Okej att en minoritet invandrare agerar kriminellt. Men brottslighet är ändå mycket vanligare än hos infödda svenskar. Svenskar kan man inte neka vistelse i Sverige. Men genom att begränsa invandringen med exv 50% kommer gängvåldet att minska i stor omfattning statistiskt sett. Detta är rimligt att säga och göra.

Jag är inte principiell motståndare till invandring i ordnade former. Däremot är jag motståndare till den inkompetens och åsiktsvinkling som politiker och offentliga tjänstemän sysslar med.

I morse lyssnade jag på SR P1:s intervju med Magdalena Andersson i Almedalen. Det intressanta var inte att frågorna ställdes av Cecilia Bodström, dotter till en fd minister S samt bror till en annan fd S-minister. Sådana politiska bindningar tillhör nämligen vardagen inom statsstyrda svenska medier (SR/SVT framstår ofta som ett familjeföretag, som anställer unga krafter från de egna leden). Jag medger dock att hennes frågor var okej.

Nej, det slående var finansministerns benfasta fokus på höjda skatter. För att rädda välfärden menade hon att skattebetalarna måste skjuta till mera pengar. Särskilt de välbeställda måste offra mer till S-partiets slukhål. Andersson säger sig nämligen aldrig ha hört några vårdbiträden klaga över skatterna. Jag undrar verkligen hur hennes känselspröt med omgivningen fungerar. Det blir så då man främst lyssnar till LO och partivänner.

Höjda skatter är S-partiets reptrick nummer ett. Det är deras enda väg att hålla tynande väljarskaror kvar. Alltså röstköp. Du får ökade bidrag om du röstar på S – andra betalar notan! Visserligen predikar Chikagoskolan ”att det inte finns något som heter fria luncher”. Men S går ständigt till val på omvänt budskap. De rika ska betala mer. Välfärden ska räddas av ”den starka staten”. Läs: av S-partiet.

På så vis framstår S som en evighetsmaskin. Aldrig hörs ett ord om besparingar inom den gigantiska statliga sektorn. Bara tal om detta gör att partiet riskerar att förlora tusentals statsanställdas röster. I stället: pang på de högavlönade!

Men evighetsmaskiner kör alltid slut på bränsle, förr eller senare. Det sjunkande stödet för S-partiet sammanhänger med att allt fler ser hur deras skatteinbetalningar slösas bort. De förstår att andra länder också har välfärd, men till lägre skattekostnad. S-partiets dagar är alltså räknade.

Men när den dagen kommer sitter S-partiets tusentals funktionärer redan med höga pensioner eller på feta reträttposter. Sak samma med de fd anställda på SR/SVT – som då är nedlagt eller under avveckling. Kanske har det svenska folket trots allt en ljusnande framtid. Bara djurfarmen(S) ledning – dvs de som mjölkar dig och mig – byts ut.

Den som funderar över det politiska skeendet i vår världsdel slås av den osynliga mur som i grova drag finns från norr till söder, från Polen till Italien. Muren är såväl ekonomisk som politisk. På den västra halvan finns en mer eller mindre blomstrande storföretagskapitalism samt stater som stöder EU:s stegvisa utveckling mot överstatlighet (ett utslag av det som brukar kallas globalism). På den östra halvan finns stater med en företagsamhet under uppbyggnad efter svåra år av sovjetstyre. Härtill kommer Italien och Grekland, som båda domineras av familjeföretag och av samhällsekonomier körda i botten (delvis pga underfinansierad statsbudget, delvis pga euron). Till bilden av östra Europa hör en tilltagande nationalism, alltså ett missnöje med tendenser till överstatlighet eller globalt tänkande. Man kan därför paradoxalt nog säga att en glasridå håller på att växa fram mellan öster och väster rakt igenom EU!

Formeringen av denna ekonomiska och politiska mur hotar att spränga unionen. Som motståndare till överstatlighet inom EU har jag inget mot denna spricka, som jag anser att Frankrike och Tyskland drivit fram i en ohelig allians. Fransmännen hoppas på politisk makt över EU. Tyskarna vill bevara den ekonomiska makt som håller euron flytande. Men själva splittringen mellan väst och öst anser jag olycksbådande. Unionen har formats med minnen av krigets fasor. Nu riskeras konflikter och upplösning. En viktig förklaring till skeendet är de B-lagspolitiker som sitter vi spakarna i EU:s olika organ. Under den fransk-tyska ledningen har en vettlös expansion skett. Resulterat syns i att en stor stat nu är på väg mot Brexit.

Strävan efter överstatlighet har inneburit en olycklig polarisering mellan globalister och nationalister. Jag vill påstå att detta utan tvekan är Europas största dilemma idag. Att en svag ledning för EU är en viktig orsak har jag redan sagt. Men även ledningarna för staterna på murens östra sida bär ett tungt ansvar. Här härskar en kombination av kommunistskräck samt företagsamhet med inslag av oligark-välde och korruption, främst i spåren efter Sovjetunionen. Jag menar att denna ekopolitiska mix är en osund grogrund för extrema yttringar av nationalism.

Förstå mig rätt. Jag är för den form av nationalism som menar att varje stat ska fatta beslut om sin politiska framtid. Samarbete om affärer, ekonomi och tillhörande delar av det juridiska systemet är dock något som även kan drivas av en europeisk gemenskap, dock utan direkt verkande lagstiftningsmakt (men ändå via sk direktiv som varje stat implementerar). Jag anser det avgörande att det politiska livet vid sidan om handelsgemenskapen ska skötas av varje stat genom sitt parlament. Rent nationella frågor ska inte hanteras av Bryssel!

EU:s olyckliga väg mot överstatlighet innebär en frontal kollision med östra Europas ovilja till storskaliga lösningar inom såväl politik som ekonomi. I öster odlas – som jag ser det – en överdriven rädsla för främmande ekonomiska eliter. För flera stater har det kanske att göra med erfarenheter av Sovjetunionen. Dessutom betraktar många stater i öster en rad västerländska finansiella maktcentra som fiender, till inte bara nationernas oberoende utan också till mänskligheten. Därför har försvaret av nationens oberoende inneburit oväntade allianser med diktaturstater såsom Ryssland och Kina. Diktaturernas ledare är inte sena att utnyttja nationalistiska stämningar inte bara i östra Europa, utan också i väst. Följden har blivit att glasmuren i EU:s mitt byggts allt högre.

Jag menar att nationalismen i öst har kommit att påverka samhällsdebatten även i vårt land. Tyvärr har många svenskar anammat de nationalistiska stämningarna i exv Ungern, Polen och Tjeckien. Detta sammanhänger framför allt med kriget i Syrien och den flyktingkris som blivit följden. Betydelse har även EU:s schabblande i denna och andra frågor. Allt oftare hör man svenskar som talar om hotfulla finansiella institutioner i väst och hur de samspelar med politiska intressen där. Bilden är att finansfurstar och politiker vill styra världen. Det antyds att de har en gemensam global agenda. Komiskt nog ses den störtrike Donald Trump ofta som en hjälte, med förmåga att tämja såväl Wall Street som Washington. Konspirationstankar av detta slag passar som hand i handske för åtskilliga svenskar som ser hur staten öppnat sina gränser för en mycket omfattande invandring från Syrien, Afghanistan och Somalia. Missnöjet förstärks av EU-ledningens oförmåga att hantera situationen, i kombination med ett starkt ökat motstånd mot invandring från nationerna öster. De senares motstånd har självfallet en geografisk logik. Att Italien och Grekland främst drabbas av flyktingvågor är uppenbart. Men invandringsrutten går även vidare norrut på glasmurens östra sida. Starka nationella intressen berörs tydligt nog.

Nationalismen i Sverige har alltså färgats av den ekopolitiska situationen öster om muren. Det är olyckligt. Invandringsfrågan har förvisso en klar global förankring. Men den är politisk! Den påverkar nämligen främst politiken inom berörda nationer. Denna form av globalism är gränsöverskridande och berör politiska institutioner jorden runt. Den ska enligt min mening inte blandas samman med affärslivets globala intressen, som idag skapar finansiella vinster varje timme dygnet runt. Förvisso går affärsliv och politik delvis hand i hand. Men de har olika agendor. Förenklat vill företagen expandera och kamma hem vinster. Och man lyckas. Resultatet har blivit en ökad ekonomisk välfärd relativt sett även i många av jordklotets fattiga nationer. Men politikerna agenda är en annan. Man bygger maktstrukturer i egna intressen. Den politiska eliten utgör en yrkesgrupp, som önskar ta rygg på näringslivets status. Dessutom vill man cementera den politiska klassens intressen, dvs den egna maktställningens fortbestånd.

Då man talar om globalism är det därför viktigt att hålla isär politik och affärsliv . Detta betyder inte att man okritisk ska acceptera kapitalets framfart. Här finns en hel del att ifrågasätta. Men en mycket större risk för medborgare, nationer och framför allt demokratin är politikernas satsningar på globalism och överstatlighet. Detta syns bra i utvecklingen inom EU. Rädslan för överstatlighet lockar i öst fram en nationalism med odemokratiska inslag med sin särskilda bakgrund i sovjetåren. Men låt oss inte hoppa på detta tåg och hamna i knät på Putin och Xi Jinping. I Sverige måste enligt min mening motståndet mot federalism förenas med en nationell politisk kamp för svenskt självstyre.

Torsten Sandström

2019-07-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://www.newsvoice.se/

En stor gåta är det svenska samhällets oförmåga att öppet diskutera olika yttringar av invandrarnas kulturer. Det förefaller vara ett utslag av den kravlöshet som på många olika plan karaktäriserar dagens Sverige. Dvs i skolan, inom bidragssystemen, inom rättsväsendet samt inom familjen, för att bara ge några smakprov. Genom att under mattan sopa allvarliga problem som kan kopplas till invandrargruppernas olika kulturer begränsas samhällsdebatten. Och vad värre är – de nyinflyttades integration försvåras med resultat att de blir stående utanför samhället.

Kulturell mångfald har onekligen ett samhällsvärde, ifall olika erfarenheter tas till vara så att det kommer till nytta för medborgarna i sin helhet. Det finns många exempel på detta i vårt land, framför allt just på ett kulturellt plan, med anknytning till litteratur, musik, mat, dans mm. Men samma samhällsvärde har inte alls de nyinflyttades myller av gamla familjetraditioner. Självklart ska dessa odlas inom kretsen av just invandrarfamiljerna ifråga. Men de ska däremot inte främjas av den svenska staten. Erfarenheter visar nämligen att kulturell inlåsning riskerar att motverka en integration. Att några kulturyttringar dessutom är skadliga för samhället – och framför allt de nyanlända – är ett faktum. Jag tänker på klanrelaterad brottslighet och inlåsning av kvinnor i föråldrade och förtryckande religiösa mönster. Slöjor och annan föreskriven klädsel är förstås de mest vardagliga yttringarna.

Låt mig ge några exempel på den svenska offentlighetens misslyckande. Stor praktisk betydelse har det slöjtvång jag nyss nämnt. Enligt min mening ska staten klart ta avstånd från bruket av slöja och annan religiöst betingad klädsel i det offentliga livet. Efter #Me too i vårt land borde detta vara en självklarhet. För mig är detta en fråga om jämlikhet, något som har stor betydelse just för personer som är nya i vårt land. Av skäl som sammanhänger med religionsfriheten blir kulturbetingad klädsel enbart en fråga för kyrkolokalen och hemmet.

Liknande praktisk betydelse har språkfrågan. I min förnuftsstyrda värld är anpassning till svenska språket ett snabbspår till integration. Men i vårt land finns det förstås pedagoger för alla politiska åsiktsriktningar och främst tankar som är till vänster. Ett antal sådana pedagoger har kommit fram till att integrationen underlättas om skolan tränar invandrare i deras hemspråk (som i vårt genompolitiserade samhälle faktiskt kallas ”modersmålet”). Det är möjligt att det fungerar bra för socialt väl integrerade familjer. Jag känner två föräldrar där den ene är från Sverige och den andre från USA. Deras tre barn har blivit mycket duktiga i engelska på grund av särskild undervisning i detta hemspråk. Givetvis klarar de också svenskan bra.

Jag menar att den svenska statens hyllande av hemspråken är naiv och dessutom normaltskadlig för integrationen. Galenskapen belyses för övrigt av ett SVT- inslag häromdagen om en kvinna som flyttat från Tornedalen till Stockholm. Hon talade inte själv meänkieli, men givetvis skulle hennes tolvåriga dotter lära sig detta minoritetsspråk ”för att inlemmas i moderns kultur”. Vad gäller språk har Sverige en således en rejäl hemläxa att göra. Att det också rör sig om en kostnadsfråga behöver kanske inte framhållas. Vad kostar inte denna massiva inlåsning i hemländernas många olika kulturer? Även mängden av tolkuppdrag i vardagsärenden inom skola och vård är en trist och dyr historia, enligt min mening. Den som inte tycker att tolken duger tillåts dessutom med en fingerknäppning kalla fram en ny.

Det finns inte bara en stor svensk naivitet i dessa frågor. Det rör sig om en rädsla att ta ställning och säga ifrån. Sverige måste förklara att dessa problem tillhör din privata sfär och familjens liv. Den som tänker efter förstår vilken supermarknad de nyinflyttade ser i det svenska välfärdssystemet. Röda prislappar var dag. Många tjänster och bidrag är enkla att ta för sig framför hukande offentliga tjänstemän med huvudet på sned. Få vågar som nämnts säga ifrån då kraven går för långt. Men jag känner till en läkare som besöktes av en man och hustru från något land i öster, båda med enkla jobb. Maken, ansåg att kvinnan borde sjukskrivas pga stress med jobb, barnhämtning mm. Läkaren vägrade. Han förklarade att han själv skötte både jobb, sina barn och lagade mat, varför invandrarmannen ifråga själv borde lägga på ett kol. Mannen reste sig och lämnade rummet. Till bilden hör att kvinnan, innan hon följde sin make ut, tog i hand och sade att hon skulle tipsa sina väninnor om läkarens namn. Han agerade enligt min mening föredömligt. Men på ett för det offentliga Sverige mycket ovanligt vis.

Inom välfärdssektorn krävs alltså en offentlig kulturrevolution. Rädslan hos tjänstemän att anklagas för diskriminering medför att de tar enklaste vägen och över disken ger invandraren det han/hon begär utav supermarknadens dignande utbud. Resultatet riskerar faktiskt att bli att behövande svenskar trängs undan, i stil med fattiga pensionärer som får betala dyrt för tandvård, medan nyanlända serveras till lågpris. Någon kanske invänder att det rör sig om att visa den ”snällhet”, som L-partiet numera torgför som lämplig färdriktning för Sverige. Jag tar mig för huvudet. Som jag ser det är kravställandet enbart ett rimligt hushållande med de resurser som skattebetalarna (ofta ofrivilligt) avstått från. Alltså än en gång ett förnuftsbaserat argument, som vi sällan numera får höra i den svenska offentligheten.

I ett berömt tal har Martin Luther King, i sjungande ordalag, pratat om den dröm han har för det amerikanska samhället. Hans ord ska ses mot bakgrunden av ett USA med stora orättvisor och luckor i välfärden. Hans tal var mot rasismen. I skrivande stund känner jag en liknande ilska, men med omvända förtecken. Varför bygger vi ett Sverige där de nyanlända hålls utanför? Varför hjälper inte LO-förbunden till med låga nystartslöner? I Sverige låses den nyinflyttade in i bidragens supermarket. På så vis hålls invandrarna utanför de krav på vettig hushållning med offentliga resurser som medborgarna uttrycker vid sina kaffesamtal, då de inte behöver oroas för PK-pinnar och anklagelser för rasism. Den vanliga svensken är ingen rasist. Men han och hon reagerar med ilska mot hur politikerna i samband med invandring misshushållar med deras skattepengar.

Torsten Sandström

2019-07-02

Publicerad i samverkan med ProjekttSanning, https//:www.projektsanning.com

Stefan Löfven säger idag från Bryssel att ”man måste tänka utanför boxen” när det gäller att forma ledningen för EU:s nya B-lag. Ett val mellan en rad av skuggfigurer, som ska bestämma över oss svenskar.

Det låter bra. Men hur sjutton ska man nu lyckas att tänka fritt då man i åratal tänkt inom en snäv politisk korridor? Löfven är rena amatören i just det ämnet. Han tänker som en dresserad röd kanin. Lycka till!

Almedalsveckan och den sk Greta Thunberg effekten följer samma spår. I blixtbelysning ser vi hur icke-nyheter förvandlas till rubriker i svart text och reportage från flockar av teveteam. Genom mediernas egna val förstoras alltså småttigheter till stora händelser. Genom upprepning dag efter dag får vi en känsla av att något verkligt viktigt händer. Den som vågar talal om indoktrinering hutas åt.

Enligt min mening är detta skrämmande. Du och jag blir marionetter på en dockteater, där medierna drar i trådarna så att vi sätts i rörelse. Medierna rycker i trådarna och vi ser och lyssnar till budskapet. Bakom det hela syns nöjda journalister och politiker. Deras åsikter och syn på vad som är rätt och fel i politiken fortplantas till oss.

Det kallas för mediesamhället. I detta verkar statens egen nyhetsbasun, SR/SVT, som listigt nog kallas public service och styrs av en lika listig stiftelsekontruktion, så att vi inte ska tro att det är staten som står bakom teaterns regi.

Många ondgör sig med all rätt över den mediala situationen i exv Polen och Ungern. Men i vårt land är allt frid och fröjd. Som vanligt. Hos oss förekommer inte medial propaganda, sägs det.

Min rubrik är ingen nyhet. Men här en text som ger tydligt besked. Juridikdocenten och fd domaren Eva Edvardsson klarlägger i en debattartikel i dagens SvD hur den svenska asylrätten sockras i den praktiska tillämpningen. Hon talar om en slags ”pull effekt” – en rätt för asylsökande att stegvis dra åt sig – eller välja – nya argument för prövning. På så vis framträder ett helt annat och generösare regelsystem. Invandrare som vägras asyl ges alltså möjlighet att byta spår och på så vis klamra sig fast i Sverige.

Trots ett kort format är artikeln detaljrik. Den är läsvärd.

https://www.svd.se/justera-pull-effekterna-i-utlanningslagen

Att den svenska välfärden är generös gör förstås vårt land extra attraktivt för invandring. Jag menar att svenska skattebetalare i rimlig utsträckning bör dra sitt strå till stacken och hjälpa folk på flykt. Jag vet att inte alla tycker som jag. Men åtskilliga vill vara ännu mer generösa. Hjälpen bör ske via flyktingläger och alltså i ordnade former, enligt min mening. Däremot vill få svenskar att nationen ska vara världsmästare i asyl, med de stora problem som blir följden avseende boende, arbete, skolstök och brottslighet.

Nyhetstorka råder i Lund på Sydsvenskans redaktion. Inte undra på med 32 grader plus i staden. Nyheten gäller att en 200-årig felsortering nu har rättats till. Mumier sägs i allmänhet vara välbevarade kroppar. Vid första anblicken kan man därför tro att det är mannen med glasögon, Andreas, som kommit till rätta. Men det är dödskallen som är mumien och som nu är på plats, tror jag. Huruvida Andres kommit rätt avslöjas i senare artiklar från sommarvikarierna på redaktionen i Lund.

Journalistens yrke höjs till skyarna. De betraktar sig själv som Guds gåvor till mänskligheten. De anser sig som orörbara. Som kastlös bugar jag mig med tillbörlig respekt.

Tänk hur valet av ord påverkar våra tankar. Den som hör ordet ”propaganda” drar öronen åt sig och intar en avvaktande position. Men om propagandisten väljer att i stället förpacka budskapet som ”public service” blir lyssnarens attityd mer välvillig. Detta är känt av alla. Se min blogg nedan från idag. Även landets högskoleutbildade experter på kommunikation vet att slå mynt av saken.

Under Sovjetunionens järnhand utvecklade kommunistpartiets ledning ett statligt system för propaganda. Reaktionerna i västerlandet lät inte vänta på sig. George Orwells bok Djurfarmen skildrar i allegorins form hur djuren på en bondgård gör revolution och hur upproret förvandlas till en diktatur. I Stalins huvudroll som gris beskrivs hur han använder propaganda och terror för att få folket att underkasta sig hans ledning. I en likande anda – men med sikte även mot Hitler – hade några år tidigare Karin Boye i Kallocain skildrat ett samhälle där individen fråntagits sin frihet och infogats som en liten kugge i statsapparatens stora anonyma maskineri.

För att lyckas med kontroll av ett folks åsikter på längre sikt måste statens maktambitioner dämpas och framföra allt förpackas som frihetligt. Man kan säga att den moderna västerländska staten har valt en sådan paketlösning. Jag menar att Sverige under snart ett århundrade av S-makt kraftigt har flyttat fram statens inflytande över den enskildes liv om man ser till hennes börs och tankar. Man kan säga att beskattningsmakten brukats för att tygla den enskilde. Det låter som en överdrift. Men i och med att många steg tagits under en lång rad av år har du och jag som medborgare förlorat överblicken över våra positioner. Den nyss nämnda tekniken att i glänsande omslag förpacka budskap som är frihetskränkande har också bidragit till att dimmor sprids. Låt mig peka på ett antal viktiga redskap som den svenska staten, nutidens leverantör av drogen Kallocain, varje dag utnyttjar för att tygla individernas själsliv.

Mest tydligt är det som politikerna valt att kalla ”public service”. Vi står inför en storskalig distribution av tankedroger. I den traditionella synen på statens roll dras gränsen för det offentligas agerande vid en ordningsbevarande våldsmakt, rätt att reglera individernas familje- och näringsförhållanden samt möjligheten att omfördela pengar för individernas välfärd. Däremot ligger individernas privat- och tankeliv klart utanför den statliga sfären för inflytande. Tanken är alltså att staten inte ska använda de enskildas pengar för att delge dem åsikter om ditt och datt. Men det är just denna funktion som SR och SVT fått i dagens Sverige. Visserligen föreskrivs ett embryo till regelsystem om oberoende nyhetsförmedling. Men detta sätts enkelt ur spel genom att journalisterna ständigt låter sina intervjupersoner förmedla politiska budskap, som förstås ligger till vänster på den politiska värdeskalan. Prislappen för SR/SVT:s verksamhet rörande indoktrinering av dig och mig är totalt drygt 8 miljarder kronor per år. Att liknande offentliga propagandasystem finns i exv England och Frankrike är inte ett skäl för att svenskar ska behöva tåla en åsiktsförmedling utan tillräckligt goda säkerhetsventiler i lag. Det svenska kontrollsystemet framstår mest som ett instrument för legitimering.

En variant på statlig inblandning i de enskildas privata liv är de omkring 14 miljarder kronor som årligen betalas ut i föreningsbidrag till tusentals organisationer. Även här rör det sig om utgifter som de enskilda själva bör bestämma över. Men ändå taxerar staten ut pengar av dig och mig för organisationer av det mest skiftande slag. Någon säger att flera mottagande organisationer gör samhällsnyttiga insatser. Men i min och många andras värld rör det sig ändå om bidrag som individerna själva bör bestämma över i och med att deras egna pengar brukas för statlig givmildhet. Till saken hör att många mottagare sysslar med rent ideologisk verksamhet. I allmänhet rör det sig om organisationer som politikerna själva önskar främja. Och så skänker de bort dina och mina surt förvärvade slantar.

Statens långa ideologiska arm syns på många andra samhällsområden – med skyhög prislapp för dig och mig. Ett exempel är statens utgifter för kultur och presstöd 15 respektive 0,5 miljarder. Ett annat är SIDA:s budget på drygt 40 miljarder per år. Dessutom höga bidrag till EU och FN, som i sin tur brukar pengarna på ett vis som skattebetalarna ofta har kritiska synpunkter på.

Det tydligaste intrånget i de enskildes privata liv är, enligt min mening, ändå den sk begravningsavgift som vi varje år tvingas se på skattsedeln. Även om det ”bara” rör 0,2 % av din inkomst, så är själva tanken särskilt integritetskränkande, anser jag. Den talar om för mig att staten tar hand om min kropp efter min död och vill ha betalt för detta i förskott, oavsett vad jag själv önskar avseende hur min lekamen ska hanteras efter döden. Förr var det självklart den enskildes sak att ta ansvar för betalningen. Och fattighjälp utgick till dem som saknade medel. Nu tas klumpsummor ut oberoende av min vilja och mina önskemål. I klumpen ingår som vanligt en penningöverföring som det allmänna själv snor åt sig. Att det finns ett klart ideologiskt budskap bakom reglerna är tydligt. Storebror inte bara ser dig. Han vill även råda över din hädangång.

Min exemplifiering kan späs på. Mängder av statliga beslut påverkar skattebetalarnas tankar. Mönstret är redan klart. Vi ser en klåfingrig stat som vill styra över dina åsikter, dina pengar och till och med din döda kropp. Dessutom går miljarder till löner åt byråkrater som ska administrera det ideologiska systemet. Deras lojalitet mot staten är av största betydelse för ideologins fortlevnad och utbyggnad. Häri ligger en allvarlig risk för att den svenska Djurfarmen kommer att expandera. Ytterligare miljarder kommer att tas ifrån dig och mig för att drogen Kallocain ska levereras till oss. Oavsett vad vi tycker om saken.

Häromdagen sade finansministern att skatterna måste höjas med 100 miljarder inom några år. Min berättelse idag visar att det redan idag finns gott om luft i statens budget. En klok människa säger förstås att ”då måste vi hushålla”. Men inte distributören av Kallocain som ständigt kräver nya injektioner för att få oss att gå i raka led. Politiker som tror på public service kommer att flytta sina positioner längre in i ditt och mitt privata liv.

Torsten Sandström

2019-06-27
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I gårdagens DN avhandlas den statskontrollerade TV/Radion i Polen. Se artikeln nedan. Uppenbarligen sker en styrning från polska regeringens sida. Regeringen är höger och ogillar traditionella vänsterfrågor.

I Sverige har vi under många år (med korta uppehåll) haft regeringar till vänster. Och under samma tid en tämligen bastant vänstervridning inom SR/SVT. Vi hör aldrig någon regeringsföreträdare – eller deras uppbackade Aftonbladet – klaga över politisk vinkling inom SR/SVT. Det är ju inte så underligt. Den som noterat professor Kent Asps studier av svenska journalisters politiska åsikter ser snabbt logiken: c:a 70% av landets journalister röstar på partier till vänster om mitten.

Vänstervridningen är uppenbar i Aftonbladet. Vidare syns den tydligt i DN:s spalter. Även SvD har tyvärr en märkbar vänstersvans. Det är troligt att styrningen i Polen är mer påträngande. Frånsett domstolstalan nämner artikeln nedan endast programtyper där vänstervridningen är legio även i Sverige. Men i Sverige behövs inte ingrepp från regeringarnas sida. Vänstern styr ju ändå medierna. Och partierna till vänster har gnuggat händerna i minst femtio år.

Det är troligt att en framtida svensk regering till höger kommer att agera mot vänstervridningen inom SR/SVT. M-partiets ungdomsförbund driver denna vettiga linje. Jag har i tidigare bloggar diskuterat problem och lösningar. Något måste ske! Skattefinansierade medier kan inte fortsätta att vara lekstuga för vänsterjournalister. Det är faktiskt självklart!

https://www.dn.se/kultur-noje/sa-blev-polens-public-service-medier-en-lognfabrik/

Intressant nog har ordet naiv skiftat betydelse under århundraden. Förr i tiden då människor trodde på Gud betydde ordet okonstlad eller ursprunglig. Tanken går alltså till psalmen ”Barnatro”. I nutidens förnuftinriktade samhälle är den naive däremot godtrogen eller omedveten. Vi som ifrågasätter den nya barnatro som PK-samhället sprider kritiserar ofta elitens politiker och medier för att vara naiva. Vi menar att de sprider sagoberättelser om det svenska samhällets utveckling. Skaparna av den nya ideologin blir irriterade. De menar förstås att deras budskap inte är menlöst. Liksom kristendomens fäder vill de samla till gemenskap och trosvisshet. Alltså blir PK-ismen en ny form av barnsliga tankar.

Som PK-kritiker vill jag vara tydlig och säga att jag inte är mot mänskliga rättigheter, klimatdebatt, jämställdhet, invandring eller stöd till fattiga och svältande människor. Flera av dessa basala politiska teman har alla en relevant grund. Det är samtliga problem som tål att belysas. Och med det menar jag diskussionen är fri, så att argument i alla riktningar i princip bör vara tillåtna. Men det är just denna allsidighet som är kruxet. När det gäller de grundläggande teman jag nyss räknat upp anses nämligen enbart den politiska och mediala elitens tolkning tillåten.

De folkrättsliga konventioner som tillsamman formar ett bälte av mänskliga rättigheter är ännu inte svensk lag. För dig och mig rör det sig alltså om moraliska normer. För den svenska offentligheten, dvs stat och kommun, har däremot reglerna upphöjts till svensk lag. Men oavsett om det rör sig om lag eller moral måste vem som helst ha rätt att ifrågasätta exv regler om asylrätt för flyktingar och i stället förespråka en reglerad invandring via flyktingläger (som det finns gott om kring Medelhavet). Men en sådan öppen argumentation anses avskyvärd hos en bred krets av politiker och medier. Flyktingsrättsliga regler får nämligen inte sättas ifråga och den som gör det stämplas som hjärtlös högerpopulist. Trots att det finns mycket goda humanitära skäl för centrala beslut som tillåter invandring i ordnade former av vissa av de många familjer som idag väntar i läger, så envisas eliten med att asylrätt vid Sveriges gräns är den norm som ska gälla.

Situationen är liknande vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Endast en liten spillra svenskar är mot jämställdhet. Däremot är jag och många andra mot PK-elitens vinkling av detta ämnesområde. Jag anser nämligen att feminismens antagande om existensen av fasta manliga strukturer har ett mycket svagt vetenskapligt stöd. Okej att enskilda män agerar som patriarker. Men det bevisar ju ingenting. Andra män uppträder förståndigt.

Det är tydligt att åtskilliga män uppträder våldsamt eller att män vanligtvis vill fatta snabba beslut. Men många kvinnor agerar också könsbundet. De vill ofta främja lugn och ro inom familjen eller på jobbet låta alla komma tills tals så att problemlösningen riskerar att gå i stå. Jag är övertygad om att detta inte rör några sociala strukturer, som följer uppfostran och inlärning. Men antagligen är det fråga om biologiska skillnader mellan män och kvinnor, som kan mätas i människornas DNA. Det jag nu sagt om biologi är som att svära i PK-kyrkan. Men det är troligtvis vetenskapligt sant. Och följden blir att mängder av lärare och kurser på svenska universitet inte sysslar med vetenskap! Många av de teser som presenteras inom discipliner som ”normkritik” och ”genusteori” är alltså främst politiska påståenden om hur samhället är ser ut.

Tydligast syns inskränkningen i dagens fria samhällsdebatt avseende klimatfrågan. Här har politiker och medier byggt formidabla fästningar bestående av politiskt korrekta ståndpunkter. Från skyttevärnen bombarderas medborgarna med påståenden som enbart delvis har vetenskaplig bäring. CO2-procentsatser avfyras från alla håll mot folket, som har svårt att ta skydd och förstå vad saken egentligen gäller. Diskussionen är fullständigt förvriden. Jag är själv benägen att lyssna på den majoritet av forskare som pekar på ökade CO2-värden. Men tidsfaktorn kring problembilden är osäker. Vidare avger även den biomassa som eliten hyllar CO2 vid förbränning. Och den komponent som kan lösa grundproblemet, dvs elförsörjning via kärnkraft, diskuteras inte alls. Den politiska eliten vill nämligen inte veta av framtida kärnkraft. Och för att dölja sin haltande bevisföring skjuter politiker och medier av ytterligare robotsalvor mot den hukande befolkningen. Jag menar att klimatdebatten gränsar till terror.

Mot denna bakgrund anser jag inte att det är fel att gång efter annan peka på naivitet hos ledande politiker och journalister. De visar en godtrogen attityd till vad vetenskap är. Dessutom en ovilja att lyssna på andra. Illustrativ är mediernas eviga hyllande av Greta Thunberg. Hennes barnatro – upprepandet av CO2-mantrat – bygger sannolikt på en grund av sanning. Men i mediernas händer blir det annorlunda. Där framstår presentationen av Greta som en uppvisning i stor omedvetenhet. Tunga argument om nya energislag – från luft, vatten och kärnenergi – hamnar fullständigt utanför räkningen. I stället hör vi ekot av upprepade propåer om skam. Detta påminner om terror, utövad av landets miljötalibaner.

Som jag inledningsvis pekat på växlar ord ofta innebörd. Därför vill jag föreslå att ordet naiv – ifall det nu behövs – även bör få betydelsen falsk eller till och med ondsint. Min motivering är enkel. På många områden visar nämligen PK-ismens hantlangare en förvriden och våldsam debattstil. Agendan är nämligen att undvika en öppen diskussion och slå ut motståndarna från den offentliga arenan. Meningen är att bevara makten över samtalet och samhället i egna händer.

Torsten Sandström

2019-06-26

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se/

OS-rörelsen har lyckligtvis nobbat den svenska OS-maffians bud på vinterspel i Stockholm. Motiveringen tycks vara att svenska budet varit för dåligt rent ekonomiskt jämfört med Italiens.

Tydligare kan det knappast bli. Det rör sig om pengar. OS-rörelsen internationella och svenska gren är en jättestor medial affärsrörelse. Det rör sig inte längre om kamratliga tävlingar. Nu gäller det att krama ut maximalt med pengar till en stor OS-organisation, som inte själv vill bära risken för sitt eget jippo. Ytterst vill pamparna att skattebetalarna ska betala.

OS-rörelsens har en svag demokratisk förankring. Där vimlar det av pampar, som under årens lopp gjort sig kända för korruption. Pampar som delar på vinsterna med stora media- och reklamköparbolag världen runt. Pampar som föder tävlanden på jakt efter ren valuta, inte bara guldmedaljer. Antikens grekiska olympiad är sedan länge begraven. Idén om ärlig sportslig kamp är död. Nu gäller Big Business, uppbackad av politiker, kungahus, medier och förstås näringslivets entreprenörer. För några dagar slutar de tala om flygskam och klimatkris då de alla flyger till Lausanne för att göra upp affärerna.

Det är enligt min mening eländigt att denna cirkus ska fortsätta, även om det nu är italienska folket som blir finansiärer. Men där finns som bekant en mer än 2000-årig tradition av storslagna skådespel på arenor av olika slag. Gladiatorer och vilda djur offras i blodiga orgier för att roa folket. Och hålla det lugnt.

Alltså fifflande gubbar och gummor som gör upp bakom stänga dörrar. Där delar de på vinsterna. Att svenska politiker ställer upp på farsen är beklämmande. Men tanken från Rom om bröd och skådespel lever uppenbarligen kvar.

Här en passande bild från min samarbetspartner ProjektSanning, https://projektsanning.com

Att byråkratin i vårt land växer lavinartat sammanhänger med S-partiets tro på att samhället kan administreras politisk enligt en Masterplan som kallas den svenska modellen. Det rör sig egentligen om en form av plansamhälle, som inte i huvudsak rör tillverkningen av varor, men väl miljoner tjänster och framför allt medborgarnas liv. Systemet har alltså inte den sovjetiska tidens plantänkande som förebild. I Sverige sker planeringen mer diskret. Den har vuxit fram successivt. Den officiella förklaringen är att det moderna samhället är komplext och därför behövs styrning. Och visst är kraven på välfärd annorlunda idag än för sextio år sedan.

Men den som tänker efter – och ser sig omkring i västvärlden – ser snart att man utomlands ofta valt småskaliga och privata lösningar, för att nå de välfärdsmål som folket önskar. Ett sådant exempel är privatläkarsystem som snabbt ger sjuka en vardaglig vårdkontakt hos husläkare med en egen rörelse i grannskapet. Vidare har det utomlands ofta förts ett ingående offentligt samtal om rädslan för att låsa in människor i en fälla av fattigdom via stora offentliga bidragssystem.

I den svenska modellen är lösningarna nästan genomgående storskaliga. Nästan två dussin landsting har var för sig sina jättesjukhus och sina stora vårdcentraler (för det som i vårt land hör och häpna kallas öppenvård). Alla vet att vårdorganisationerna slirar. Men alltför få vågar ställa frågan varför de slirar. Att påstå att det sammanhänger med en administrativ apparat som vuxit sig alltför komplex är som att svära i kyrkan. Alltför mycket resurser satsas hos oss på administration, med resultatet att systemet kör fast. Svenska skygglappar gör att vi inte ser att det finns smidigare alternativa lösningar.

Också det svenska skolsystemet visar liknande sjukdomssymptom. En pyramid av myndigheter för planering och kontroll. Samt köer av chefer som var för sig ska hantera en pytteliten del av den stora helheten. I min värld är den stora frågan inom svensk skola varken privat eller offentligt drift. Såväl företag som myndigheter har förutsättningar att lyckas. Avgörande är valet av kunskapssyn samt enkla system för kontroll av elevernas färdigheter. Och det är här som den överbyråkratiserade svenska skolan misslyckats. I stället för att följa beprövad erfarenhet har skolbyråkratin satsat på elevstyrt lärande och andra pedagogiska lösningar som vilar på lösan sand. Dessutom har man valt bort den ingående kunskapskontroll som alla fungerande skolsystem bygger på. På så vis blir den svenska skolbyråkratin ett hinder. Med myndig min påstår tjänstemännen att deras system vilar på forskningens grund. Vidare hävdar man att prov och betyg tenderar att skada eleverna – särskilt dem från familjer utan studiebakgrund. Trots att svenska skolan dömts ut i PISA-undersökningar kör byråkraterna från det administrativa skolkomplexet bara på. Och politikerna säger sig ”lyssna på forskningen”, dvs sina egna partisympatisörer från landets pedagogiska seminarier.

Den svenska politiska storskaligheten verkar alltså vara nutidens Proppen Orvar. Ledande män och kvinnor har en vurm för politik i den meningen att lösningar söks i stora ideologitunga system. Beprövad erfarenhet – och sunt förnuft – väger inte tungt. I stället satsas på idén om ett stort planeringstänkande som ska leda till Lyckans land. Och då blir fenomen som exv kunskaper och skolresultat bara en marginalanteckning jämfört med plandata som visar på att eleverna får frihet att göra som dom själv önskar.

Men den svenska förkärleken för storskaliga lösningar har en ännu dystrare förklaring. Och här kan faktisk Sovjetunionen tjäna som förebild. De stora offentliga system som jag pekat på har nämligen en annan gemensam nämnare, vid sidan om byråkratins oförmåga att effektivisera verksamheten (eller deras tendens att köra fast i ideologiskt vanvett). Jag menar att de sjuka administrativa överbyggnaderna inom vård och skola fungerar som en parkeringsplats för sympatisörer till S-partiet och landets andra vänsterrörelser. Behovet av personer med ideologisk specialkompetens var centralt i Stalins samhälle. Sak samma gäller i dagens Sverige. Inom de svenska landstingen (och SKL) samt i skolans kafkaliknande system samlas och försörjs flera tusen vänsterideologer. Det vill säga personer som programmerats att tycka och tänka på det vis som den politiska eliten önskar. Tro mig – dessa personer kommer aldrig att inse att de själva är ett väsentligt hinder för en frisk utveckling av vård och skola. Att de själva orsakar milslånga vårdköer. Eller att skolbarn från familjer utan studiebakgrund går under – på grund av en pedagogik som höga pedagogiska byråkrater anser barnvänlig. Pärmbärarnas tankar går inte att rubba. Särskilt inte som deras försörjning är beroende av ideologins bestånd.

Min Sverigebild är dyster. Det ser ut som nationen är på väg att gå under. Och det sker utan en intensiv diskussion av tillgängliga krissymtom. Det förefaller som om nationen är fjättrad vid den klimatskräck som härjar. Vi är så paralyserade att vi inte ser allvarliga politiska sjukdomar alldeles intill oss. Trots min svartsyn tror jag på människan och förnuftet. Tids nog kommer nya unga vettiga politiker att eliminera den samhällsfarliga ideologi som är förklaringen till nutidens Proppen Orvar.

Torsten Sandström

Även om ordet terror är för starkt är det en liknande taktik som numera brukas av etablissemangets politiker och medier. I miljödebatten är det legio. Klimatet och djurarter i riskzonen presenteras som ett undergångsscenario, påminnande om Noaks båtbygge för rädda livet på jorden. I morgon är det slut med oss, säger snart SvD. Vidare projiceras andra världskrigets skräckhändelser för sjuttiofem år sedan som om de håller på att återvända i idag. Främst är det Hitlers skugga som medierna låter falla över partier som etablissemanget ogillar (Bondeförbundets och Högerpartiets förvillelser beskrivs däremot endast olyckliga snedtramp).

Terror med bomber och våld är självklart något förskräckligt. Detsamma gäller enligt min mening skräckbilder som manas fram via propaganda. Detta oavsett de samhällsproblem som står i fokus. Terrorn stänger nämligen dörren till det öppna samtalet. En sansad debatt för och mot blir omöjlig. Det gör att folk agerar under påvekan av skrämsel. Då fattas sällan goda politiska beslut.

Jag delar inte den politiska retoriken hos Europas rörelser på högerkanten. Men dagens Ungern, Polen, Italien, Österrike osv kan inte jämföras med 1930-talets. Deras åsikter elimineras inte genom etablissemangets skräckbilder. Högerns retorik sammanhänger delvis med europaelitens tafatthet och manipulationer. Däremot kan metodisk och öppenögd kritik få verkan, såväl avseende miljön som högern inom Europa. Terrorscenarier medför däremot endast låsningar. De kritiserade känner inte igen sig och uppfattar motståndarna som infama.

Rätt taktik pekas enligt min mening ut av Karl Popper och George Soros: Det öppna samtalet på förnuftets grund.

Idag är det den svenska nationalismens dag. Flagga, blomklädd stång, sill, jordgubbar och snaps. Jag gillar allt detta. Och i dubbelmoralens hemland anses det okej, trots att det officiella budskapet hånar nationalister. Dålig koordinering av ord och handling är en svensk paradgren, varom mera snart.

En annan är trosuppfattningen att vi är ”ett föredöme” för världen, en tes som är en av S-partiets huvudslogans. I själva verket tror folk världen runt att vi är Schweiz, något som tyvärr inte är sant. Och om man lyckas peka ut oss så är det kanske som Die dummen Schweden. Men det biter inte på den svenska eliten. S-partiet är storsvenskt, dvs uppsvenskt – det var mindre snack och mer verkstad på 1950-talet då S hämtade mänsklig kraft från Skåne. Nu tvingas svenska folket betala 100 miljoner kronor bara för att Margot Wallström ska få visa upp sig några år i FN. Men vem lyssnar på henne i New York, då så få gör det i Sverige? Margot har flugit kors och tvärs över Atlanten, medan regeringen höjer flygskatten för oss här hemma.

Helt följdriktigt försöker Sverige erövra ett OS i Stockholm. Man tror självfallet att den olympiska rörelsens korrupta machogubbar ska välja en lösning utan varken snö eller publik. Och svenska folkets vilja att betala struntar förstås S-partiet som vanligt i. Tesen är nämligen: allt för det globala! Oj, vilken dålig koordinering med folkviljan.

Avslutningsvis ett positivt förslag. Låt Sverige arrangera Paralympics. Om vi är världsmästare i något så är det att ge minoriteter vad de begär. Och i svenskt arrangemang får alla guldmedalj. Ingen ska komma sist. Och alla kvinnor får dubbelguld. För övrigt ska var och en själv tillåtas bestämma sitt kön. Koppla bara in vår feministiska regering på projektet, så är saken snart klar. Margot Wallström kan säkert fixa att ”Små grodorna” blir officiell svensk nationalsång. Vi är ju verkligen lustiga att se!

Trots allt, glad midsommar!

Många svenskar är nationalister i den meningen att man gillar svenska språket, svenska traditioner och svensk idrott och spel. Vidare är inställningen till invandring nog pragmatisk. Är inflyttning bra för samhällsekonomin och min egen börs så är det okej. Dessutom vet många att främmande kulturer kan erbjuda sköna upplevelser i vardagen, i stil med ny mat, musik och klädstil. De flesta kalkylerar med en begränsad inflyttning. Och så vill man tro att de nyanlända snabbt ska anamma svenska vanor och traditioner. På så vis kan en vidgad mångfald bli en tillgång för nationen. I allmänhet tar svenskar saken med lugn.

Men i vårt land ligger den politiska enfalden ständigt på lur. Detta sammanhänger med att ledande partier till vänster om mitten alltmer har anammat en globalekonomisk syn på hantering av nationens resurser. Med detta menar jag motsatsen till en nationalekonomisk syn, där den svenska statens och medborgarnas nytta står i centrum för hushållningen. Alltså plus och minus i en budget inom landets gränser. Nu betalar du och jag en stor andel av våra inkomster för utgifter som har utlandet som destination. Den nya globala nyttokalkylen har enligt min mening ytterst svag förankring hos Sveriges medborgare.

Förvisso anser många att utlandsriktad användning av de egna skattebetalningarna i vissa fall kan vara okej. Invandring som medför att de nyanlända betalar skatt är ett sådant exempel. Effekten blir antagligen ett plus i Sveriges räkenskaper. Jag tror också att ganska många i övrigt är för en sansad biståndspolitik gentemot hungriga och fattiga. Även denna typ av utlandstransaktioner har positiva nationalekonomiska effekter ifall betalarna känner lugn och trygghet (och får klart för sig att pengarna används väl och inte förskingras i främmande land). Det finns även andra exempel på överföring av skattemedel till utlandet som kan vara nyttiga i Sveriges nationella räkenskaper.

Men däremot är jag fullständigt säker på att en klar majoritet av Sveriges medborgare inte ställer upp på dagens överflöd av skattesatsningar med utlandet som destination. Många upplever nämligen att nationens politiska elit har en egen agenda och att denna alltmer vinklas mot utlandet. Okej att företagen i vårt land är beroende av export till utlandet och att detta måste medföra att svensk politik har en utåtriktad fingertoppskänsla. Däremot vill många svenskar inte vara med i båten för att finansiera den politiska elitens storskaliga ekonomiska slösande utomlands.

Varför ska Sverige vara största bidragsgivare till FN? Varför ska varje svensk betala dubbelt så högt ulandsbistånd än vad fransmän och tyskar gör? Varför ska vi vara en stor nettobetalare till EU, som visserligen underlättar svensk export, men också begränsar nationens konkurrenskraft via mardrömslagstiftning från Bryssel i stil med GDPR? Frågorna är berättigade. Att en väsentlig del av den politiska elitens globala engagemang sammanhänger med deras egna yrkesintressen är enligt min mening tydligt. En mycket lång rad av svenska politiker från olika läger – men flest S-partister – har goda inkomster eller pensioner från de internationella organisationer till vilka Sverige skänkt pengar. Och tusentals av S-partiets sympatisörer har sin försörjning via arbete hos EU, FN och inte minst SIDA. Det finns med andra ord mycket starka politiska och själviska intressen bakom det globala ekonomiska tänket. Detta talar ingen om.

Den storskaliga utlandssatsningen med dina och mina pengar syns också i invandringspolitiken. Som sagt är den genomsnittliga svensken ingen fiende till invandring. Men man önskar en försiktig planering och verkställighet i en anda av ordning och reda. Inte den öppna dörrens asylpolitik, som vi nyss upplevt enligt ritningar av Reinfeldt & Löfven. Vidare är en mycket stor del av svenska folket mot den multikulturella satsning som dominerar svensk politik. Svensken är ingen rasist, men som sagt pragmatisk. Man är för en reglerad invandring så att de nyinflyttade snabbt kommer i arbete. Tillgången på arbete och bostäder måste bestämma takten, givetvis tillsammans med skattekostnaden! Den genomsnittliga skattebetalaren är däremot motståndare till det naiva mångfaldstänk som bär upp den svenska globalismen. Svenska politiker slår knut på sig i ödmjukhet mot invandrarnas olika kulturer. För mig är det klart att svenska fri och rättigheter ska gälla även för dem. Religionsfriheten måste exv respekteras. Men den politiska färdriktningen måste hela tiden vara att snabbast möjligt inlemma de nyanlända i svensk kultur. Detta av två skäl. Dels för att det är bäst för det svenska samhället och dess ekonomi att språkliga och andra kulturella hinder undanröjs och inte som idag räddhågset stryks medhårs. Dels för att det är snabbaste vägen för invandraren själv att komma i arbete och boende i vårt land.

Dessutom är flower-power rörande mångfald ingen statlig uppgift. Men det är däremot integration. Favorisering av invandrarens hemspråk och kultur är alltså ingen offentlig angelägenhet. I skolan ska svenska studeras och i det offentliga livet ska inte kvinnor bära slöja (tala om patriarkala symboler)! Tvärtom måste det allmänna peka med hela handen för krav på integration i det offentliga livet. Det ska ske med förnuft och kraft. Invandrarens bästa stöd är inte snälla ord från politiker med huvudet på sned. Det är genom tydliga krav som ett inlemmande ska ske. Så visas bäst färdriktningen till en lyckad integration.

När det gäller S-partiets vilja till integration syns dubbelmoralen tydligt i ordandet om globalism. Mot omvärlden berättas om den varma svenska famnen. En stor krets av personer som ännu inte har beviljats medborgarskap föreslås till och med få rätt att – på svenska statens bekostnad – flytta hit sina anhöriga. Alltså en hisnande välvilja på skattebetalarnas bekostnad. Men inåt, i S-partiets egen relation till LO och fackföreningsrörelsen, syns ingen vilja till en välkomnande anpassning. Inte ett ord om den naturligaste lösningen att anställning ska kunna ske av oskolad arbetskraft till lägre lön. Denna fråga kan ytterst regleras via regler i svensk lag. Men här har uppenbarligen LO rätt till veto. Alltså svulstiga S-ord om andras hårda hjärtan och deras agerande som mörkermän. Men när det gäller att låta svenska företag fixa jobb åt nyanlända är det stopp. Partiets tal om mångfald haltar alltså fram i samma takt som oviljan och enfalden vad gäller praktisk handling. De storsvenska orden om globalism stannar vid nationens egen dörr. Orden fastnar i halsen. Det är eländigt, rent ut sagt.

Torsten Sandström

Publicerad i samverakn med ProjektSanning,https://www.projektsanning.com

Ett, två tre: Fattig, fattigare och fattigast

Göran Persson säger idag till Di (Dagens industri) om sin nya ställning som ordförande i Swedbank: ”Den dagen jag kliver ut ska det vara färdigt”. Uttalandet andas oväntad självkritik om att han ska ska köra banken i botten och färdigställa nedgångsprocessen.

Men jag tror att han kommer att lyckas. För den person som lyckats med att kommunalisera och på så vis förstöra svenska skolan är det förstås en baggis att ruinera en bank, som redan varit på dekis i flera svängar under senare årtionden.

Rader av S- och C-politiker har kört banken i botten. Liksom för skolans del beror nedgången på det ointresse för kompetens som följer med S-ideologin – kunskaper är litet värda i deras värld. Här gäller tanken om att vara jämlikast. Och vad är så nivellerat, så utfattigt, som en bank utan varken idéer eller pengar….

Det går inflation i klimatdebatten. Det började med miljöproblem. Snart blev det klimatkris. Och nu talas det dagligen om klimatångest. SvD har till och med häromdagen sagt att det kan vara slut med oss 2050.

Enligt min mening utsätts svenska folket för en propaganda utan like. Talet om ångest är belysande. Det är klart att man kan känna ångest inför ett akut hot om förintelse eller våld. Men mycket vanligare är att man känner ångest inför inbillade hot och kriser av skilda slag. Till stor det tror jag att det är den senare falska/suggererade ångesten som är dagens stora problem.

Jag vill inte påstå att CO2-ökningen är inbillad. Här tror jag på seriösa forskare. Men vilka effekterna blir av ökad CO2-halt för mänskligheten inom en hundraårsperidod är ytterst osäkert. Till osäkerheten hör nationers och företags möjligheter att ställa om huvuddelen av förbränning av kol, olja, ved, raps mm till användning av kärnkraft, plus energi från vågor och vindar. Såvitt jag kan bedöma är det vad som kommer att hända, om inte miljötalibanerna dessförinnan tillåts eliminera den nuvarande civilisationen (här kan man tala om hotbild!).

Min främsta oro rör faktisk dessa talibaners framfart. I dag sitter dom i en svensk regering. Jag blir rädd för vad de och deras åsiktsvänner håller på att åstadkomma. Min rädsla sammanhänger med mediernas handfallenhet – de stora mediehusen hejar på miljötalibanismen. I häxdansen visas Greta T upp dagligen. Medierna
framkallar en stämning som vi sett i Kabul och Teheran.

Under rubriken ”Liberalernas kris” rapporterar dagens SvD följande:

Ullenhag: ”Invandring innebär en kostnad”.

Man måste säga att han är klurig, mannen som ser ut som Alfred E Neuman i MAD. Efter några år som ambassadör i Amman och nu hemkommen slår Ullenhag huvudet på spiken. Men det han nu sett vet redan alla. Förutom möjligtvis de som ännu röstar på L-partiet. På så vis är hans uttalande en bra bild av själva L-krisen!

Rörande Ullenhags skarpsyn vill jag säga. Tillgängliga utredningar (ESO-rapport 2018) visar att kostnaden för invandring uppgår minst till omkring 41 miljarder per år, beroende på hur man räknar. Sannolikt ett högre belopp. Ridå!

Källa Wikipedia.

PS! Jämförelsen med Afred E Neuman rör inte personernas intellekt eller skarpsyn. Neuman är smart. Vad sägs om detta uttalande: Many people consider themselves open-minded, but they are just empty-headed

Kanske också något för L-partiet att tänka över?

Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås vara en katt och råttalek i stallet. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning på mellanmänskliga relationer.

Att de fungerar bra också på det politiska livet är kanske mindre väl känt. För många år sedan väckte ordföranden för det kinesiska kommunistpartiet, Deng Xiaoping, uppmärksamhet med sin kritik av kulturrevolutionens allvarliga excesser, som hotade en riktig näringslivsutveckling (som Kina numera åstadkommit). Deng menade att ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”. Det ligger stor klokskap bakom hans yttrande inte bara för Kinas del, utan också för vårt land. Här kan på ett allmänt plan Dengs ord överföras till ett annat näraliggande talesätt: för mycket politik och för lite verkstad.

Enligt min mening kännetecknas den svenska politiken just av en överlast av ideologi och en brist på öppen pragmatism. Det intressanta är nämligen att ideologierna sedan länge i huvudsak måste ses som döda (med Tingstens ord). Partierna ligger ytterst nära varandra i flertalet sakfrågor. Sedan den politiska majoriteten 2016 enats om att ta över SD-partiets lagstiftning om asyl är kanske bara en till tre frågor partiskiljande, såsom kärnkraften, NATO samt kanske EU och skattetrycket. Ändå ägnar partiernas ledare timmar och åter timmar åt att utveckla ideologiska pastejer, som framställs som unika och förödande för motståndaren. Efter en verbalt hård valrörelse 2018 – glåporden haglade – tar följaktligen C- och L-partierna ett steg tillbaka och överlämnar regeringsmakten till S, som aldrig missar en föreställning. ”Makten framför allt” är som bekant deras inofficiella motto.

På skolans område framställs de ideologiska motsättningarna som skarpa. Men knappast i realiteten. Här har under decennier frihetsdogmer om elevstyrt lärande, planer utan kunskapsmål, betygslöshet, rätten för eleven att själv bestämma vad som ska anses som god ordning osv framhållits av såväl S- partiet som deras påstådda motståndare Alliansen. Alla de ledande partierna har haft gott om tid att ställa om den svenska skolan. Men har inte gjort det. Den går utför. Min enkla förklaring är att alla ledande politiker agerat som katter med fokus på ideologin. Därför har de inte lyckats i sin verkstad. I skolpolitiken har nämligen mantrat varit: lyssna på forskningen. Som gammal lundaprofet gillar jag propån allmänt sett. Men inte vad gäller exv pedagogisk forskning, som i vårt land fått en stark ideologisk inriktning. Motsatsen gäller för Finland där agerandet i lärosalen stått i fokus. Att svenska pedagoger gärna talar för frihet, kravlöshet och elevens rätt att själv bestämma är ett faktum. Och flertalet av landets universitetspedagoger hyser vänsteråsikter. Att lyssna på dessa pedagoger är som att överlämna makten till katter som inte kan göra sitt jobb. Alltså ideologi i stället för förnuft.

En god verklighetsillustration ger även talesättet om ”feta katter”. I USA:s näringsliv används metaforen för företagsledare som fjärmats från den form av demokrati som aktieägarna antas vilja se. Följaktligen talar man där om ”fat cat salaries” för de löner som en VD ofta belönar sig själv med. Tanken är förstås att frånvaro av regler och kontroll skapar missbruk. En hungrig katt jagar bäst. Men företagsvärldens Feta Trissar klarar inte av den hushållning som är ägardemokratins idé.

Även exemplet från USA kan givetvis föras över till svensk politik. En sådan vinkling är att den politiska eliten (efter att val har skett) i princip själv bestämmer vilka förmåner som de ska tilldelas. Och ersättningarna till landets yrkespolitiker har också rakat i höjden. Jag har nyligen läst Dick Harrisons fina biografi om Tage Erlander och där framträder en klar bild av en statsminister från 1950-talet med måttliga ekonomiska villkor (jämfört med näringslivet). Idag är situationen en annan. En yrkespolitiker erbjuds rader av golden handshakes, livräntor och nya välbetalda jobb efter självvald avgång. Exv är i skrivande stund en fd partiledare för L-partiet ambassadör på heltid i Benin. Alltså i ingenstans, men hon bor i Stockholm! En annan L-koryfé är ambassadör i Amman, men nu på väg att bli partiledare (kanske). Och tyvärr fördriver en fd S-partiledare sin tid Reykjavik som ambassadör. Tala om fat cat salaries och livräntor på skattebetalarnas bekostnad!

En annan vinkling av min metafor från djurriket är att den svenska politikens feta katter inte orkar kontrollera hur de pengar används som svenska folket tvingas att betala i skatt. Det är enklare att höja skatten än att hushålla med ett redan tillgängligt överflöd av medel. ”Det starka samhället” kräver för övrigt ständigt höjd skatt. Den politiska klassen knäpper bara med fingrarna och skriver ut nya skattehöjningar. I stället för att plocka fram rödpennan och stryka bland hundratals sidor med anslag på sammanlagt omkring 1000 miljarder kronor. Är det någon som tror att det är omöjligt att spara förslagsvis 10 %, dvs 100 miljarder? Men häromdagen säger Sveriges finansminister att skatterna tvärtom måsta höjas med 90 miljarder.

Slutligen är det kanske någon som tycker att rollerna i katt-och-råtta-leken kan växla. Även om metaforen kanske är smaklös ser vi i så fall ett magert kattfolk och en fet samling skadedjur i politiken värld. Med tanke på de höga skatteuttaget är det ingen tvekan om vad den nya demokratins katter skulle kunna åstadkomma. Bums skulle kattfolket se till att svensk politik kom att inriktas mot just väl genomtänkt hushållning. En god välfärd går nämligen att förena med ett avsevärt lägre skatteuttag. Exempel finns i Schweiz och Tyskland. Och en klart bättre skola finns även i dessa nationer. Alltså i länder som inte i samma mån som vi drabbats av fat-cat-syndromet.

Torsten Sandström

2019-06-14

Nu är det dags igen. Avslöjandet av en intighet. Det vill säga vem som ska ”sommarprata” som det heter, precis som samtalet i Sverige under semestermånaden bara sker via den skattefinansierade SR/SVT. Och så denna mediala rundgång – tidningar och radio/teve rapporterar om sina egna jippon som om de är stora nyheter. I själva verket är det hitte-på-nyheter.

Sommar, den inte-händelse jag nu talar om, beskriver ganska bra hur SR/SVT för fram en viss typ av värderingar eller åsikter. Det sker ju inte genom att anställda på mediehuset skriker ut att ”du ska rösta på S-partiet”. Det sker genom att SR/SVT låter andra framföra sina åsikter på vänsterkanten i etermedierna. Därför blir det alltid i ”Sommar” en bastant samling av personer med rätt politiska åsikter, sexuella värderingar, etniskt ursprung osv. Det är alltså den vanliga svenska kvoteringssvängen. En lagom-sommar.

Dessutom brukar SR varje år släppa fram en (1 st) företagare/företagsledare. En person som försiktigt antyder några åsikt högerut. Detta kallas politiskt oberoende. Allt ska nämligen gå rätt till! SR har sina regler! Jag citerar från SR:s hemsida:

Vår integritet ska aldrig kunna ifrågasättas. Det är viktigt att kunna lita på Sveriges Radio. Därför är det fortsatt viktigt att bolaget står fritt från politiska och ekonomiska påtryckningar.

Yes James, the same procedure every day….Många skrattar åt SR/SVT:s snack om politiskt oberoende när cheferna liksom betjänten James snubblar omkring i juridikens värld. I väntan på att staten tröttnar och lägger om/ned SR/SVT. Dagen närmar sig, tycks det. Ho-ho-ho säger jultomten när han en dag kommer med goda presenter.

PS! En dag senare kan jag konstatera att SR valt ut fd Scaniachefen Leif Östling att i årets Sommar representera 60 % av landets befolkning i mitten/till höger. Jag anar hur SR-cheferna tänker: ”OK, en sådan buse kan man väl låta få plats”. SR får för fan vad dom önskar för pengarna…

Politiker har i alla tider försökt måla vackra bilder av sin verksamhet. Genom en väl vald etikett blir det egna samhället skönt eller motståndarens motbjudande. Vem vill leva i Fattigsverige eller Lortsverige? I det perspektivet är begreppet Folkhemmet en genial skapelse. Många tror kanske att det är en svensk uppfinning. Men som så mycket annat har det sin upprinnelse i den tyska nationens framväxt och industriella frammarsch från mitten av 1800-talet och framåt. En kapitalistisk samhällsordning främjades av sociala skyddsanordningar av olika slag. Därför talade man om en Folkgemenskap. Det förstod Bismarck och senare även Hitler. Fattiga arbetare bildade nämligen inga trogna väljarskaror. Tanken om en vänlig folklig gemenskap är en given röstmagnet i tider av oro.

Mot den bakgrunden måste Per Albin Hanssons vackra ord om Folkhemmet ses (1928). Hans vision var en plädering för jämlikhet och ett fredligt byggande av ekonomisk välfärd inom den svenska nationen. En försmak av den New Deal som Roosevelt initierade efter börskraschen 1929.

Fortfarande klingar ”Folkhemmet” vackert i många svenskars öron. En bild av Sörgården eller Bullerbyn framkallas. Alltså ett språk som står med ena benet i bondesamhället. Och med andra i staden ditt flyttlassen gick och där oron och osäkerheten om jobb och framtid måste dämpas. Det var S-partiets väljarbas som lockades av visionen om det goda hemmet där alla var mätta, friska och nöjda. Dåtidens C-parti, dvs Bondeförbundet, attraherades av en annan tanke om svensk nationell gemenskap. Partiet använde ett språk där blonda svenska bondgrabbar kontrasterades mot utländska ”raselement”.

Det är därför ingen slump att SD-partiet idag ofta ordar om Folkhemmet. Att det har en tung nationell förklaring är ett skäl. Ett annat är syftet att skjuta in en kil mellan folkets breda bas och S-eliten i toppen av staten och andra organisationer. En indignerad s-reaktion är given. S-partiet har det inte så enkelt. För deras del är Fattigsverige i huvudsak redan undanstökat. Nu bygger partiet inte längre nationalism i gängse mening. Man satsar nämligen sedan länge på det ”starka” och ”globala” samhället. Skattebetalarnas pengar brukas alltmer i riktning mot utlandet. Visionen är att det gamla folkhemmets inbyggare idag ska ta avstånd från fattigdom och konflikter utanför Sveriges gränser.

Såväl ”folkhemmet” som ”det starka samhället” är en lekar med ord. Syftet är att leda folkets tankar i en särskild politisk riktning. De ledande politikerna vill forma min och din identitet. Dvs vår syn på oss själva rörande den gemenskap vi tillhör. Det är ingen tvekan om att folkhemmet vill forma en nationalism, vår syn på oss själva som svenskar. Men sedan några årtionden pågår alltså ett svenskt försök till omidentifikation. Tanken är att vi ska luta oss tillbaka och låta det starka samhällets ledare transplantera in föreställningen om att vi är européer i våra hjärnor. Många kanske rycker på axlarna och säger: ”vadå, Sverige är en del av Europas karta”. Men det är in geografin som nu är problemet. Bakom den pågående omidentifikation jag talar om finns nämligen en tanke om överstatlighet. Och denna idé innebär en frontalkollision med nationalstaten och det demokratibegrepp vi hittills hyllat. Dvs att folkets framtid ska beslutas i val där nationens medborgare avger sina röster. EU:s ledare pläderar däremot för alltmer överstatlighet. Och ledande svenska politiker är med på det tåget. Även S-partiet förstås, som typiskt nog främst med naglar och klor kämpar för ett bevarande av en nationell rätt att beskatta det svenska folket. Demokratin blir en sekundär fråga.

Jag är för en europeisk integration. Dvs en stegvis förändring av regler om handel och transporter inom Europa. På sikt kan jag tänka mig en utvidgning av gemenskapen. Men den ska ske sakta och genom folkrörelser underifrån i den mån svenska folket identifierar sig med politiska och kulturella rörelser inom världsdelen. Inte ovanifrån, genom att den politiska eliten i förskönande ordalag smyger in sitt europatänk i våra hjärnor. Och att vi tvingas åse att alltfler politiska beslut flyttas ut från Sveriges riksdag.

Den utveckling jag talar om sker närapå i smyg, utan att begreppet demokrati diskuteras i sammanhanget. Det svenska självbestämmandet begränsas således utan en rejäl debatt om en maktförskjutning till utlandet är bra eller inte. Till råga på allt framställs motståndarna som konservativa nationalister, trots att de ändå bara tänker som norrmän och schweizare gör! Det är uppseendeväckande att det svenska folkhemmets nutida försvarare drabbas av glåpord.

En kursomläggning inom svensk demokrati är en allvarlig fråga. Om den politiska situationen inom unionen varit stabil och harmonisk hade bilden kanske varit annorlunda. Men just nu är Storbritannien på väg ut ur unionen. Och kvarvarande nationer drar åt två-tre olika håll, bland annat i den centrala frågan om överstatlighet. Även inom samtliga medlemsnationer är åsikterna delade. Enligt min mening sker därför en utveckling för federalism helt fel i tiden.

Vidare är det tragikomiskt att ledande politiker i Sverige skickar ett politiskt B-lag till Bryssel för att handha unionens framtid. Det är inte de vassaste knivarna i lådan som ska förvalta det nya EU. I det nyss passerade parlamentsvalet har flertalet kandidater mest talat om vad Sverige har att lära Europa. Alltså få ord om gemenskapens hot mot svensk demokrati. Nu skickas personer från det undre toppskiktet ned till Bryssel för att handha den svenska nationens öde. Den som studerar det kafkaliknande regelmyllret i den nyligen antagna dataskyddsförordningen förstår vad jag talar om. På omständligaste brysselspråk blixtbelyses det betongsamhälle som den politiska eliten leder den svenska nationen in i. Utan hänsyn till konsekvenserna för enskilda och företag. Utan en genomgripande diskussion om demokratins framtid.

Torsten Sandström

2019-06-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/

Ledaren i dagens DN tar tyvärr ännu en gång ett farväl till sakpolitiken. I valet mellan tre intetsägande politiska yrkesaktörer har nämligen förmågan att visa ”snällhet” hamnat i fokus. Enligt tidningen har L-partiet propagerat för mycket av ”krav”, så nu är det dags att visa godhet. Jag tror knappast min ögon.

Det svensk politik behöver är hårda krav och framför allt uppfyllelse av de som begärs och utlovas. Problemet för L-partiet är helt enkelt att partiet hamnat helt fel i förhållande till väljarnas främsta önskningar. L driver följande frågor: En superliberal asylpolitik. tt superliberalt hyllande av EU/överstatligheten. En 100% beröringsskräck med SD. Osv. Det som kännetecknar L-partiet är därför en politik som är antingen eller och företrädare som framstår som principfasta ordmaskiner.

En annan sak är L-partiet, enligt min mening, hamnat rätt i viktiga frågor. Exv avseende bifall till Sveriges inträde i NATO resp kärnkraftsutbyggnaden. Men det är inte snällhet som saknas. Det är vettig sakpolitik och kompromissvilja rörande en sakpolitik som starka strömmar hos folket vill se. Därför spelar det antagligen ingen roll att – den åtminstone livfulle – Björklund ersätts av någon av de tre platsartade yrkespolitiker som nu står på rad.

Det är svårt att bestämma vilket problem som landets politiker missköter mest. Uppräkningen blir lång. Är det skatterna som rakat i höjden? Eller försvaret som först nära nog lagts ned, för att därefter ges ett nytt darrigt liv? Möjligtvis en arbetsmarknad som lämnar invandrare utan jobb pga alltför höga löner för oskolad personal? Eller är det kanske EU som belastar svensk budget, samtidigt som oläsbara monsterlagar i stil med GDPR kostar företag och allmänhet pengar respektive besvär? Troligtvis säger någon sjukvårdens långa och tunga köer?

Men trots stenhård konkurrens vill jag ändå peka ut bostadspolitiken som det svenska politiska systemets superelände. Varför den föga smickrande topposition?

Social dignitet. Frågan om tak över huvudet är en grundläggande förutsättning för ett bra liv. I ett samhälle där det stora flertalet medborgare flyttat till staden blir byggandet av bostäder en viktig samhällsfråga. Den offentliga makten måste skapa övergripande normer så att individerna själva kan göra dynamiska bostadsval. Det duger inte med bidrag samt en hyres-, skatte- och planreglering som leder till inlåsning. Bostadsfrågan måste marknadsanpassas och avregleras, så att ett vettigt byggande sätts igång.

Varaktighet. Eländet har många decennier på nacken. Under mer än femtio års tid har svenska politiker gynnat boende i villor och bostadsrätter. Även centralt belägna hyresrätter har via lagstiftning blivit en golden handshake. Handeln med svartkontrakt blomstrar.

Korporativism. Inlåsningen syns tydligast i att S-partiets stödorganisation Hyresgästföreningen i svensk lag getts mandat att hålla ner hyrorna för attraktiva bostäder i centrala lägen samt spika hyresnivån för andra lägenheter. I detta lagreglerade hyresinferno agerar även ett antal offentliga myndigheter genom krav på detaljerade planer och kvalitetsnivåer. Detta har gjort det närmast omöjligt bygga snabbt och billigt. Själva tanken om en friare bostads- och hyresmarknad har blivit en styggelse för politiker och byråkrater. Ändå förefaller friare marknadsrörelser vara den enda tänkbara – och hittills oprövade – lösningen på dagens problem.

Skatte-elände. Ett stort problem är de drivkrafter för boendet som landet ledande politiska partier bestämt i svensk skattelagstiftning. Den generositet som politikerna visar bostadsköp via banklån är helt enkelt orättfärdig! Avdragsgilla räntor till 30% samt i praktiken närmast slopad beskattning av bostäders värde. Utan att återgå till forna tiders extrema skatt på taxeringsvärden är det rimligt att skapa ett avgiftssystem som tydligare belastar dyrbara villor än billigare. I alla civiliserade länder beskattas fast egendom på grund av att det är enkelt effektivt. Vidare skapar slopade ränteavdrag och fastighetskatt lägre priser på villor och bostadsrätter. Därmed kanske en öppning för unga att komma in på bostadsmarknaden? Men i vart fall ett stopp för den hiskeliga tanken om att göra det som kallas en ”bostadskarriär”.

Bidragselände. Många svenska hushåll uppbär bostadsbidrag på mellan 20.000 till 30.000 kronor per år. Det är kanske rimligt, med hänsyn till skatteförmåner som boende i villor och hyresrätter får. Men bostadsbidrag blir kontraproduktiva. Incitament till billigare bostadsproduktion och lägre hyror försvinner. Sak samma med lusten att jobba mer för att öka lönen (med minskat bidrag som följd). Bostadsbidragen låser in människorna i S-partiets och Hyresgästföreningens centraliserade modell. Alltså i en konstruktion som basunerar ut att statlig politisk styrning krävs för bostadsmarknaden. Resultatet av styrningen har blivit att svensk bostadsmarknad förlamats.

Ljusblå dunster.I höstens riksdagsval såg vi affischer från de etablerade politiska partierna, som utlovade fler lägenheter och lägre hyror. Man behöver inte ha gott minne för att konstatera att liknande löften utlovats under decennier. På så vis har en misskött bostads- och skattepolitik gett den politiska eliten gyllene argument i många valrörelser. Vill man vara cynisk tycks det vara argument som ledande politiker inte vill vara utan. Svensk bostadspolitik är alltså genomdålig, helt enkelt. Det är delvis en följd av en rutten skattepolitik och mängder av byråkratiska felsteg.

Vad bör ske? Lösningen är ingen kvick fix. Men en första del i en avreglering är ett slopande av hyresregleringen och en rejäl förenkling av planlagstiftningen. Marknadshyror och snabbare samt friare byggande är alltså ett mycket viktigt steg.

Ett andra steg är ett nytt skattetänk. Ponera att statsskatten sänks med exv tio procent rakt över. Detta bör medföra att boende i villor och bostadsrätter klarar av ett slopande av ränteavdragen (vid beskattningen) och kan betala banken helt ur egen ficka. Även några hyresgäster får på så vis ut mer av sin lön, så att de kan strykas som mottagare av bostadsbidrag. Men det rör sannolikt en begränsad krets. De övriga bör ges en total befrielse från skatt, så länge lönen inte räcker för att täcka hyran.

Det hyresproblem som ändå kvarstår rör de mottagare av bostadsbidrag som har mycket låga inkomster av lön eller pension (och inte betalar skatt). I ett tredje steg måste därför bostadsbidragen läggas om. Sannolikt krävs någon form av bidrag. En pragmatisk lösning är att staten tar vad som behövs från SIDA:s budget på idag omkring 42 miljarder. Varför inte omfördela 50 % av detta anslag så att utgifter för bostadsbidrag och den sänkta statsskatten (se ovan) kompenseras? Innan svenska folket ska tvingas ge ett ineffektivt stöd till utlandet bör enligt min mening det egna folkets boende tryggas.

Någon invänder kanske att privata byggare och ägare av hyresfastigheter gynnas av mina förslag. Ungefär som dagens banker kammar hem pengar på skattesubventionerad utlåning till ägare av privatfastigheter. Jag inser risken. Men jag utgår från att en avreglering skapar incitament för ett rejält ökat utbud av bostäder. Häri ligger samtidigt en prispress nedåt på hyrorna i nyproduktionen (och upp till marknadsnivån i centrala lägen). Och framför allt innebär ett ökat utbud att fler får tak över huvudet. Alltså sammantaget: mindre politik och mer verkstad. Precis vad vårt land behöver!

Torsten Sandström

2019-06-08

Sedan många år hyllar S-partiet som bekant såväl en ”svensk modell” som ”det starka samhället”. Även om ett mönster antyds är det något oklart vad saken egentligen gäller. Bildspråket bygger på ett slags nationalism, som partiet annars begabbar då den uppträder hos motståndarna. Det är också fråga om en förgyllning av tveksamma moment inom den egna ideologin. Båda metaforerna avser att föra våra tankar i riktningen mot lyckans land. Det Sverige som partiet själv skapat under många år i regeringsställning.

Vad nu än ”den svenska modellen” innebär tycks det vara fråga om ett korporativt samarbete mellan staten och olika privata organisationer, inom och någon gång utom S-leden. Alltså inte vilket samarbete som helst förstås, utan en i lag reglerad beslutsgemenskap där framför allt närstående privata subjekt favoriseras. Fenomenet syns tydligast på den svenska bostads- och arbetsmarknaden, men även på flera andra samhällsområden. På så vis tillåts politiska rörelser utöva offentlig makt, vilket ger inflytande åt exv Hyresgäströrelsen och LO-förbunden. Så vill S-partiet ha det.

Lika ruskig är metaforen ”det starka samhället”. I det historiska perspektivet är framväxten av en statsapparat ett välbehövlig värn mot rövarband. Alltså ursprungligen en balanserande statlig organisation, med uppgift att agera mot anarki och våld samt tillämpa kungens lagar och makt på mellanmänskliga förhållanden. Ur den har demokratin långsamt utvecklats. Den åldriga varianten, den passiva Nattväktarstaten, har under 1900-talet ersatts av den aktiva Välfärdsstaten. Alltså ett samhälle med ambitionen att utjämna extrema följder av inkomstskillnader mellan medborgarna. Jag uppfattar denna övergång som naturlig och i grunden bra.

Enligt min mening tycks ”den starka staten” innebära ett nästa steg i utvecklingen av Sveriges offentliga liv. Nu gäller det inte bara åstadkommande av en rimlig ekonomisk eller social välfärd för nationens folk. Nu vänds fokus på maktutövning i två helt nya riktningar.

Den ena benet är att bygga globalism. Med det menar jag inte den ekonomiska utveckling som världens stora och små företag själva driver. Affärslivet har sin egen motor som eldas på av marknadernas krafter. Och företagen skördar stora framgångar på en öppen marknad. Även bolag från fattigare nationer i syd och öst växer och tillåts försörja alltfler anställda på en trots allt högre standardnivå än tidigare. Mycket effektivare än bistånd från västerlandet.

Med globalism avser jag viljan att den svenska staten ska integreras och delvis smälta samman med stora internationella organisationer som EU och FN. Inberäknat u-landsstöd från SIDA och pengar för invandring kostar det globala projektet mer än 120 miljarder kronor per, dvs mer än 10% av vad folket betalar i statlig skatt. Varje år öser bara svenska SIDA ut 1% av BNI till allsköns riskprojekt jorden runt. Medan Frankrike och Tyskland nöjer sig med c:a ½ procent. Det är enkelt att vara generös vid hantering av svenska folkets pengar. Och slöseriet förutsätter att ständigt nya knep hittas på för att dra in skatt till det starka samhällets överdimensionerade skuta. Betecknande är att just själva överbeskattningen brukar beskrivas som något gott av ledande politiker. Ett tecken just på att staten är stark.

Det andra benet är däremot inget som det talas högt om. Nu gäller det att försöka permanenta den nya starka stat som byggts ut. Detta innebär samtidigt en strävan att svetsa samman den klass av politiker som står bakom det nya samhällets skepnad. Det finns nämligen grupper av politiker som helt – eller oftare delvis – ifrågasätter den statsmodell som dag efter dag gjuts i hård betong. För att slå undan benen på dessa kritiker används en retorik som går ut på att framställa dem som brutala gränsvakter mot invandring, hjärtlösa snåljåpar mot världens fattiga, odemokratiska nationalister, antifeminister, klimatförnekare osv. På så vis blir det som brukar kallas PK en del av den politiska elitens ammunition till försvar sin starka nya stat. Med mediernas hjälp – såväl tidningshus som SR/SVT – förs försvarskriget på ett utstuderat vis. Den som ifrågasätter PK överöses av skurar av skarpa skott.

Men valet till EU-parlamentet visar att det finns betydande – om än mycket splittrade – grupper i Europa som är missnöjda med det kostsamma Globala skrytbygge som ledande politiker står bakom. Oppositionen är en heterogen och delvis problematisk samling av politiker. Några är putinvänner, andra trixar med rättsstaten (mer än vad Sverige själv gör vid exv domartillsättningar) osv. Men bakom de mörka skuggorna finns det ändå ett gemensamt och – som jag ser det – positivt drag mot en tilltagande politisering av människornas liv. Konturerna av en ny rörelse mot en framväxande global politisk överstatlighet börjar synas. Den bakomliggande tanken verkar vara att satsa på globala affärer, men inte på global politisk makt.

Som sagt, är anti-rörelsen delvis problematisk. Att släppa in Ryssland och tumma på rättsstaten är något mycket allvarligt, som jag ser det. Men den nya staten Glufs-glufs är också ett allvarligt hot mot svenska folket frihet och plånböcker. Utgången av konflikten mellan globalister och nationalister förefaller oviss. Men på den svenska arenan syns kanske tecken på en politisk omgruppering. Det tycks som om partierna M, KD och SD sakta börjar forma en mycket löst sammanhållen front mot projektet den starka staten. Sakpolitiskt delar partierna flera gemensamma politiska lösningar. Kritik mot högskattesamhället, mot korporativism, mot anhöriginvandring, mot slöseri med statens medel, mot SR/SVT-megafonen osv. Och ifall de förmår etablera ett sammanhängande samarbete ser antagligen S-partiets långa era i svensk politik sitt slut.

Min förhoppning är att idén om den starka svenska staten gör S-partiet sällskap ut till historiens kyrkogård. När tankesystemet lanserades under Tage Erlander på 1950-talet var det ofarligt och partiellt vettigt. Inkomstskillnaderna var skriande då. Idag, sjuttio år senare, är betongstaten ett hot mot individernas frihet. Makten flyttas stegvis bort från nationen och folket där. Det är alltså hög tid för skrotning.

Torsten Sandström

2019-06-05

Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/

Jag tror att Malin Ekman i dagens SvD skriver en på sitt sätt ärlig text om hur svensk journalistutbildning fungerar och hur yrkeskåren umgås. Artikeln är därför värd att diskutera.

https://www.svd.se/kortslutning-nar-journalistik-forvaxlas-med-vansterideologi

Men Ekman gör åtminstone tre felslut.

1. Ingen påstår så klart att alla journalister vinklar till vänster. Själv brukar jag med stöd av Kent Asp tala om att c:a 70 % har åsikter till vänster. Och att detta syns, naturligt nog.

2. Granskande journalistik har i sig ingen partifärg, den är varken höger eller vänster. Det vanligaste handlingssättet inom de svenska journalisternas yrkeskår (som alltså i snitt röstar år vänster) är att välja ut vänsterns problem (frågeställningar) och via intervjuer med vänsterfolk åstadkomma en text. På så vis uppstår givetvis ofta en opinionsbildning åt vänster. Alltså något av ett PK-samtal.

3. Vanans makt gör att en person inom journalisternas yrkeskår inte ser sina egna mönster att vrida reportage till vänster.

Man kan tycka att Malin Ekman bort inse allt detta. Hennes text framstår som hämtat från söndagsskolans studiematerial. Själva blindheten är i sig ett tecken på naivitet och att något gått fel. Inte bara på skrivarseminarierna. Utan också på redaktionerna.

Jag kan tåla ett och annat snedsteg i rapporteringen till vänster eller till höger. Däremot är det omöjliga att gilla den vänstertendens, som följer av de tre punkter jag nämnt ovan.

Jag förstår att S-tidningen Aftonbladet vinklar till vänster. Det är deras ensak. Men att även DN och SvD glider vänsterut är svårt att godta. Och att de skattefinansierade SVT/SR gör det är faktisk olagligt. Därför hotas de också av nedläggning på sikt…

Läs följande debattartikel från dagens DN. Landets största morgontidning. Den är skriven av Fredrik Wikström, docent vid Karlstad universitet.

https://dagens.dn.se/#reader/235516/2/4040799683

Wikström pläderar för teknikrealism, vilket är bra. Men om du läser noga ser du hur den sk forskaren – docent i miljö- och energisystem till råga på allt – utan förklaring väljer bort den miljölösning som förefaller tekniskt enklast och mest realistisk: kärnkraften.

Så agerar inte en forskare. Men en politruk.

Bilden ovan visar elever i Lund – uppbackade av många vuxna (!) – som skolkar från skolan den 31/5 2019. Faran i dagens klimatdebatt är inte en naiv teknikoptimism, utan framför allt ett naivt predikande av en akut klimatkris, utan att alla tekniska lösningar läggs på bordet.

Jag tror många har hör talas om hur internationella statsvetare försöker att placera in de politiska partierna längs en våg- respektive lodrät axel. Ambitionen är att fördjupa den traditionella, men problematiska, vänster-höger dimension som ritas på den vågräta axeln. Den markerar framför allt partiernas ekonomiska syn. Den lodräta axeln syftar till en presentation av en politisk rörelses mentalitet i övrigt, dvs i vilken allmän riktning ett partis åsikter eller debatt rör sig. Framför att statsvetare från Göteborgs universitet har i vårt land anammat detta synsätt. Den lodräta axeln har försetts med följande koder:

GAL står för slagorden Grön, Alternativ och Liberal. TAN markerar Traditionell, Auktoritär och Nationell. Jag tror kanske att läsaren ungefär förstår innebörden i koderna. Svårast är nog alternativ. Men tanken tycks vara att fånga upp nya samhällsrörelser med en kritisk inställning till äldre samhällsvärderingar, för att exv fånga upp hbtq, globala frågor osv. Redan nu tror jag läsaren börjar inse att problemen tornar upp sig.

Följden blir nämligen att koordinatsystemet skapar en bild av onda och goda idéer, något som flera kritiker redan noterat. De fina tankarna finns där uppe i GAL och ”the bad guys” där nere. Med en sådan start känns det som den upprättstående nya axelns vetenskapliga status börjar svaja. Darrningarna förstärks om man funderar på koden Grön. Vilken politisk rörelse vill inte se sköna skogar och böljande landskap? Frågan är närmast med vilka politiska medel som drömmen ska genomdrivas via stat och enskilda. Bilden av GALTAN som en politisk sammansvärjning växer fram. Alltså det beprövade tricket bland forskare att via koder, som vid första anblicken framstår som objektiva försöka baka in ett antal personliga politiska värderingar.

Men, säger kanske någon, koden Nationell ger väl en bild av vissa grupper mot andra? Som jag ser den i botten på den fallande axeln är det främst fråga om att peka ut åsikter som är kritiska mot oreglerad invandring och stark tilltro till exv EU och FN. Annars är nästan alla individer nationalister i den meningen att man hyllar det egna landet. I EU-valrörelsen har exv C-partiet använt hårt prosvenska affischer om hur Sörgården ska exporteras till övriga Europa.

Även motsatskoderna Liberal och Auktoritär är problematiska på liknande sätt. Vem vill inte vara liberalt frihetlig? Åtminstone avseende sina egna individuella val. Personer eller partier med sådana vanliga drömmar ser ofta ”den starka staten” som en motståndare. Jag tror ganska få vill se en auktoritär samhällsutveckling, i den meningen att den egna handlingsfriheten begränsas i onödan. Men hör och häpna, S- och framför allt Mp-rörelserna tronar på toppen av GAL-koordinaten! Politiker från dessa partier vill att en stark stat ska beskatta folket till utmattning. Och göra det svårare för människor att träffas via bil och flyg. För att inte tala om den massiva åsiktspropaganda som de i sträng PK-anda brukar för vad vi ska tänka och göra.

Vi ser alltså att GALTAN-systemet framstår som politiskt humbug. Och ändå presenteras det dagligen av statsvetare och journalister som närapå vetenskapliga sanningar. Som antytts fungerar det som en modern bondfångar-metod. Om jag försöker granska mina egna värderingar så tycks det som jag har åsikter som delvis uppfyller alla kodorden i GALTAN. Hur de nu ska tolkas.

I min värld är höger och vänster trots alla problem en bättre åsiktsmätare. Men klart bättre är att sluta mäta partiprogrammens luriga och skönmålande målsättningar. I stället bör fokus riktas mot innehållet i de faktiska politiska beslut som ett parti på senare tid har röstat för respektive mot.

Vidare funderar jag över om det inte är vettigast om kodordet Stat ställs mot motpolen Individ. Som jag ser den politiska utvecklingen kokar nämligen svensk politik samman till inställningen till statens makt och dess ekonomi. Många offentliga funktioner kan privatiseras. Flera andra kan avvecklas eller åtminstone bantas. Statens uppgifter bör i huvudsak begränsas till utbildning, försvar, rättsväsende och ett slimmat – men väl genomtänkt – system av sociala bidrag (inklusive pensioner). För Sveriges del behövs inte mer offentlighet eller politik, utan mindre. Individen, den vanliga medborgaren, måste få större möjligheter att själv via kontrakt bestämma över sin tillvaro (i vid bemärkelse) och sina inkomster. Enligt min mening har staten Schweiz en på många vis god politisk struktur och stabil ekonomi. Nationens författning är konstruerad så att politiska beslut är tröga att genomföra. Det offentliga möter motstånd. Och ändå erbjuder nationens en välfärd på hög nivå. En metod för att skapa tröghet är folkomröstningar, som i nutid för övrigt är enkla att genomföra via säkra internetlösningar.

Sveriges dilemma är dogmer i stil med ”den starka staten” eller den ”svenska modellen”. Bakom dem döljs en strävan mot individualism och för politikervälde. Under mer än en generations tid har de använts för att göra nationen mer politisk och medborgaren mer maktlös. Offentlig service behövs i en komplex värld brukar svaret bli. Pyttsan, säger jag och pekar ännu en gång på Schweiz.

Torsten Sandström

2019-06-01

Ju mer man skriver om ett problem desto mer övertygar man sig själv om att det är viktigt. Där finns förstås en fara. Någon kanske säger yrkessjukdom. Just nu är jag upptagen av funderingar kring den byråkrati som vuxit fram inom stat och kommun. Ibland får jag mothugg: jäkla tjat, förstår du inte att Sveriges samhälle är komplext och behöver tjänstemän!

Okej, nog har samhället förändrats kraftigt under bara de senaste fyrtio åren, för att inte tala om sedan andra världskriget. Men dessa förändringar är inte skapade av naturens lagar. Bakgrunden är sociala rörelser som fött politiska krav av många skilda slag. Skolor, transporter, bostäder, socialbidrag, universitet, arbetslöshet, sjukvård, pensioner och mycken annan grundläggande service, som kräver rejäla skatteuttag och en god portion administration. Så långt är jag med. Men det är fortfarande mycket som skaver i mina tankar om svensk byråkrati.

I min ungdom vid mitten av 1960-talet inleddes mina studier vid Lunds universitets juridiska institution. Det är påfallande hur få administratörer det fanns i Lund centralt och lokalt på den tiden mätt per lärare eller student. Ändå fungerade undervisningsapparaten på ett någotsånär rimligt vis. Mycket självstudier förstås. Men ändå blev det vettig kvalitet, via höga krav och tuff examination. Förvisso var antalet lärare otillräckligt i förhållande till det sena 60-talets stora studentkullar. Och följden blev – inom en dryg tioårsperiod – att många nya unga lärare anställdes, bland annat jag själv. Institutionernas administration ökade också.

Men samtidigt skedde en ännu kraftigare administrativ expansion inom universitets ledning, alltså på nivån ovanför de c:a 60 institutioner som i Lund sysslade med vardagsjobbet, dvs forskning och utbildning. Det finns nämligen mekanismer för en administrativ tillväxt som formats för att ta till vara den centrala nivåns intressen, inte främst behoven hos flitiga arbetsbin i den vetenskapliga kupans dagliga arbete på institutionerna. Utvecklingen är liknande inom andra offentliga verksamheter.

Vad kan det vara för mekanismer? Det rör sig om en ny mentalitet. Jag tror den utvecklats i symbios mellan ett politikerintresse och ett stegrat fokus på samhällsvetenskapliga studier i ämnen som främst sociologi, pedagogik, psykologi, statsvetenskap, socialt arbete och statistik, dvs discipliner som har bäring på anställning inom det offentliga. En hel armé av sociala ingenjörer har blivit resultatet. Dvs människor som studerat social teknik och skaffat sig kunskap om samhällsstyrning via enkäter, blanketter, databehandling, utredning, planering osv. De mängder av studenter som åren efter omkring 1970 examinerats måste sättas i arbete. Med stöd av politikernas krav på planering och kontroll har dessa samhällsvetare inlemmats i landets statliga och kommunala förvaltningar. De nyanställdas intresse var givetvis inte de rutinartade kontorsarbete som alltid behövs. Med universitetsutbildning i bagaget blev målet arbetsuppgifter på framför allt central byråkratisk nivå.

En viktig pusselbit är S-partiet och vänsterpolitikerna tilltro till planering av samhället. Den nya styrningen fick inte oväntat en inriktning för det offentliga och mot det privata. Också för det centrala mot det lokala. Den nya tidens problem skulle lösas av stat och kommun. Och detta genom en rad centralstyrda byråkratier. Det är tydligt att Parkinson´s lagar om en organisations exponentiella tillväxt förklarar existensen av dagens offentliga hydror. Anslag äts upp till sista kronan. Nya anslag äskas för påhittade uppgifter och tjänster. Och vips sätts den byråkratiska expansionen igång, år efter år. Samtidigt som antalet onödiga arbetsuppgifter tilltar. Det är den bistra logiken.

Resultatet syns i dagens svenska stat, som har ett regeringskansli med nästan 5.000 tjänster. Och med 7.000 anställda på 21 länsstyrelser. Vidare omkring 350 statliga myndigheter som tillsammans hyser mer än 200.000 arbetstagare. Vid sidan om denna bastanta struktur finns 20 landsting och 290 kommuner med sammanlagt 1,2 miljoner anställda. Jag påstår inte alls att alla utför improduktivt arbete. Flertalet har troligen nyttiga uppgifter. Men svårtillgänglig statistik visar på en kraftig administrativ tillväxt det senaste decenniet. För landstingens del med 35 % under bara senaste tio åren. För myndigheter under staten med 10 %. Har samhället verkligen blivit så mycket mer komplext bara under en tioårsperiod? Många gamla sysslor bör för övrigt ha rationaliserats bort under samma tid.

Det mest intressanta är att många av de funktioner som byråkraterna fyller kan drivas i privat regi. Inte alla förstås. Men vården är ett tydligt exempel där enbart AB Capio redan idag driver sjukverksamhet som är 10-15% billigare är motsvarande enheter inom landstingen. En viktig förklaring är en slimmad administration. Tänk vilken potential det finns för avbyråkratisering inom det offentliga genom nedläggning av vissa myndigheter och privatisering av andra!

Drömmen om social ingenjörskonst är alltså en förklaring. En annan minst lika betydelsefull är Parkinson´s tillväxtlagar som nyss nämnts. För det tredje bidrar sannolikt den svenska politiska obenägenhet att ställa krav och utkräva ansvar till den trista kostnadsexplosion som byråkratisering inneburit. Visst finns det en Riksrevision och ett Statskontor. Kanske gör de någon liten nytta. Men i stort sett skummar de på ytan, vilket kanske också är den officiella uppgiften. De fungerar i realiteten som apparater för legitimering. Bilden blir nämligen: allt väl i stort sett! Och så fortsätter politikerna och byråkraterna sitt race.

Därför slutligen den främsta förklaringen till dagens elände. De politiska eliterna vill bevara sina revir och sysslor. Djärvt nytänkande och rationella lösningar riskerar att rubba politikernas positioner. Därför behövs en ny politisk kultur i Sverige. Alltså en ung uppsättning politiker, med vilja att utan politiska skygglappar reformera det svenska samhället. Jag medger att min propå i dagsläget kan förefalla komisk.

Torsten Sandström

2019-05-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning. https://projektsanning.com/

Sverige behöver elbilar. Batterier kräver mineraler. Nationen är glesbefolkad och det finns gott om malmer att bryta. Företag står i kö. Och gott om arbetslösa som kanske vill jobba med brytning.

Men nationens miljötalibaner säger nej – i Skåne, på Gotland, vid Vättern – ja faktiskt landet runt! Och S-partiets devis MAKTEN FRAMFÖR ALLT medför att partiet måste ge miljömaffian sitt stöd. Partierna C och L backar upp.

Sverige var förr i fronten för utveckling. Nu i fronten för tillbakagång, tycks det. På Kristi himmelfärds dag går alltså nationen i motsatt riktning till Jesus…

Rena snurren!

I den mediala debatten har påståenden om våldtäkter genom invandrargäng fått stor uppmärksamhet under senare tid. Spänningen är därför stor när statliga BRÅ (Brottsförebyggande rådet) i dagarna rapporterar.

I rapporten är slutsatsen att asylmottagandet 2015 inte förklarar den kraftiga ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott de senaste åren. Snarare är orsaken en ökad anmälningsbenägenhet och internet.

Efter att ha lyssnat på Stina Holm-Berg från BRÅ och kollat BRÅS:s hemsida menar jag att BRÅ som vanligt vinklar rapporteringen politiskt korrekt. Följande trix använder sig BRÅ av.

1. Utspädning. Diskussionen har rört våldtäkt som omfattar c:a 8.000 anmälningar per år. BRÅ väljer att undersöka ”sexualbrott”, dvs en vidare brottslighet, som även omfattar exv brott över internet samt vissa mindre allvarliga sexbrott. Den totala mängden undersökta brott blir därför nästan 23.000. Våldtäkterna späds så att säga ut med andra sexbrott. Alltså trix nr ett.

2. Nationellt ursprung mörkas. BRÅ undersöker inte de anmäldas/misstänktas ursprung, vilket är märkligt i sig. Däremot ställer BRÅ invandringen som grupp mot anmälda brott i vissa orter. Med hänsyn till denna vinkling, dvs utspädning mm (se 3 nedan) är det troligt att slutsatsen blir som BRÅ säger: att ökad invandring inte syns i anmälningsstatistiken. Alltså trix nr två.

3. Brott som drabbar/begås av personer under 16 år exkluderas. I diskussionen har framför allt pekats på ungdomsgäng av invandrare som förgriper sig mot unga tjejer. BRÅ väljer att alltså att mörka detta problemområde genom att skära bort gruppen under 16 år. Alltså trix nr tre.

Som många andra utan tillgång till fakta önskar jag hårda forskningsbesked. Men det levereras inte av BRÅ, som jag ser det. Vi ser bara minst tre strategiskt valda trix. Man kan säga att BRÅ gjuter olja på vågorna för att lugna allmänheten eller leda den vilse (i väntan på kommande klara besked). Så agerar inte vetenskapsmän. Men så gör politruker.

Torsten Sandström
2019-05-29

PS! Jag har i tidigare bloggar kritiserat Jerzy Sarnecki – vetenskaplig granskare hos BRÅ – för vinklade metoder. Man kan därför säga att det finns mönster som pekar på att BRÅ vränger fakta. Okej, BRÅ är en statlig organisation med vilja att ge stöd åt rådande politiska uppfattning. Men det rör sig alltså inte om forskning i vedertagen mening.

S-partiet har på kort tid ställts inför två affärer, eller politiska skandaler. Dels Transportstyrelsen dataaffärer vs. Ygeman, dels avsättningen av Begler på Försäkringskassan vs Strandhäll. Medierna tycks inte ifrågasätta statsministerns goda tro i affärerna. Det är förvånande. Är det troligt att så betydande politiska beslut fattats inom ministären utan att chefens Löfven tillfrågats och gett klartecken? Nej, allt talar för att han informerats.

Detta förklarar hans höga tonläge då oppositionen i båda fallen önskar fatta beslut om misstroendeförklaring. För statsministern blir det därför nödvändigt att internt visa stöd för de två ministrar som ytterst fattat de lagstridiga besluten och ljugit om händelseförloppet. De har skyddat Löfven, nu skyddar han dem. Därför tar han stora ord i sin mun och anklagar oppositionen för att agera hatsvans och mobba en minister pga hennes kön (och att det tänker fira hetsen med champagne). Det är högeroppositionen som agerar fel och fördöms. Inte de egna skyldiga.

Sverige har idag inte en trovärdig regering. Den saknar kompetens. Den är ett politisk pytt-i-panna, en kvotering. För landet är detta ett tragiskt faktum. Löfven framstår som en predikant från LO-leden som kämpar för att styra en S-skuta med hål i skrovet och förskjutning i lasten, med full fart på väg mot ett rev.

Det är troligt att Strandhäll i morgon räddas av Bondeförbundet, förlåt C-partiet. Erlander gav på 1950-talet Hedlund löften om bidrag till landets bönder – grispremier – för att får frihet att driva frågor S önskade. Vad bönderna får denna gång vet vi ännu inte.

Kanske någon undrar varför jag orerar om globala krafter som kramar bland annat FN. Här följer ett kort svar med ett tydligt exempel.

Svenska skattebetalare skickar mer än 6 miljarder kronor till FN för insatser världen runt (2017). Det är enligt min mening alldeles för mycket pengar. Men inte nog med detta. FN:s välavlönade experter lägger sig i svensk inrikespolitik. Se här ett klipp från en debattartikel från Hyresgästföreningen i dagens SvD.

Två experter inom bostadsfrågor och mänskliga rättigheter från FN:s Agenda 2030 varnar Stockholms stad för konsekvenserna av en utförsäljning av allmännyttan, då staden har en skyldighet att säkerställa att det ska finnas bostäder till rimliga boendekostnader för alla. Experterna är bekymrade över hyrornas utveckling i Stockholm, bland annat efter nya ägares upprustningar.

Att hyresgästföreningen skriker kan jag förstå. Men min poäng är vad FN har med svensk bostadspolitik att göra. Regler om mänskliga rättigheter kan vinklas så kraftigt att många olika resultat kan bli följden. Tanken med reglerna är väl att fattiga människor i u-länder ska ha tak över huvudet. Men inte sjutton rör reglerna om Human Rights bostadspolitiken i Stockholm!

Sverige stöder alltså FN genom S-partiets slösaktiga bidragspolitik. Därefter betalar FN tillbaka genom förnumstigt stöd åt den svenska vänstern. Att FN dessutom betalar lön till en lång rad personer från den svenska politiska klassen är lika skandalöst. Alltså kick-backs från FN till eliten med skattebetalarnas surt förvärvade slantar.

I förlängningen hotar en svensk politik styrd från FN i New York, i konkurrens med redan befintliga diktat från EU. Den som vågar höja rösten och kritisera blir en del av den ”hatsvans” av ”mörkermän” som Löfven varje dag talar om. Så går det till i det samhälle han kallar öppet. Enligt min mening är det i stället en skräckbild av ”den svenska modellen”.

Idag kan man läsa i SvD om att den statliga myndigheten SIS vill att det ska byggas större bostäder (mätt i lägenhetsyta) i Sverige. Hur har dom kommit på det? Jo,en annan myndighet, Arbetsmiljöverket, säger att det måste ske. Snart är ärendet hos en tredje statlig myndighet, Boverket, som rutinmässigt kommer att föra in SIS´krav i sina svenska byggnormer.

Alltså snart ännu en tvingande norm för byggare och boende. Alltså ännu ett exempel på klåfingrig statlig byråkrati. Alltså mer politik och mindre frihet.

Jamen, säger kanske någon, det är väl toppen med stora lägenheter? Den som tänker efter inser att det inte är storleken som är det svenska problemet. Det är antalet bostäder och framför allt priset. Endast med mindre politik och färre regler kan vi nå dit. Avveckling av den faktiska hyresregleringen behövs också.

Men statsbyråkratin och politikerna har konsekvent sabbat en sund utveckling under snart två generationers tid.Såväl S-partiet som Alliansen har skapat problemen.
Den S-märkta Hyresgästföreningen har hjälpt till. I valtider, som idag, ber politikerna oss om förtroende.

Däremot har politikerna med en fördärvlig bostads- och skattepolitik skapat nyordet: bostadskarriär. Genom att sätta sig i skuld har de rimligt välbeställda tjänat på sitt boende. Jag vill bara gråta åt eländet.

I det stora klimatdrev som nu pågår syns många egendomliga tankespår. Ett sådant är ”hållbarheten”, precis som naturen kan mätas i driftstid hos den dammsugare jag nyss köpt. Naturen slits naturligt nog av människans och djurens brukande. Men den förnyas också genom tillförsel av solljus, CO2, biologiskt material, avföring, nederbörd osv. Vidare ger själva ordet ”klimat” en bild av ett konstant lyckotillstånd, som kan uppmätas med en termometer. Men alla med kunskaper i historia vet att jordens klimat växlat kraftigt bara under de senaste 5.000 åren av människans existens. Det har varit betydligt kallare och varmare i flera omgångar.

Nu tänker jag tala om på modeorden ”artrikedom”, ”mångfald” och den negativa varianten ”invasiva arter”. Än en gång populära bilder från Lyckans land. Tanken verkar vara att Sverige och hela världen ska bevaras i ett jättelikt levande artmuseum, där allt i rofyllt lugn prydligt växer som förr, liksom i Sörgården. Solen lyser, ingen art slår ut någon annan (oh, hemska tanke!) så att flora och fauna blir en ändlös uppräkning av olika släkten och underarter inom djur- och växtriket. Låter inte detta bra? På ett allmänt plan kan jag kan svara ja. Klart att jag vill se skogarna fulla av fåglar och vilt, ängarna översållade av sommarblommor samt massor av insekter av alla de slag. Men jag uppfattar dessa klichéer som problematiska i ett historiskt perspektiv.

Har jordens biologiska system någonsin varit jämvikt som hållbarhetens otaliga apostlar tycks tro? Återkommande kosmiska klimatväxlingar har redan nämnts. Och mina och dina släktingar har under årtusenden haft sitt finger med i spelet, sannerligen inte bara genom nutidens förbränning av fossila material. Djurarter har utrotats av jägar- och fiskarstammar. Skogar har huggits ned av bönder som traktat efter jord. Åkrar har sugits ut så odling gjorts omöjlig. Men ändå har människan sakta lärt sig att reparera delar av naturen. Allt har inte återställts förstås. Men förmodligen har många nya arter tillkommit under de årtusenden jag talar om, ett faktum som alla tiger om. Frågan är därför hur stort hot människan är mot artrikedomen jämfört med hotet av krig, temperaturväxlingar, meteoriter från kosmos eller vulkanutbrott från underjorden?

Darwins teser ger dessutom andra perspektiv på de faror som svenska miljötalibaner ser som ett hot mot artrikedomens solbelysta ängar och skogar. Jag tänker nu på teorin om ”the survival of the fittiest”. Jordens totala biologiska system framstår som en fortgående rörelse där den framgångsrike slår ut svagare släktingar inom djur- och växtliv. Naturen har aldrig varit ett museum med en uppsättning konstanta arter. Människan själv har slagit sig fram över hela jordklotet och till och med utrotat några artfränder under färden. Du och jag tillhör nämligen en invasiv art. Klockan kan inte vridas tillbaka. Och vem vill återföras till stenåldern?

Jag menar att vi måste hålla huvudet kallt i varje diskussion om miljö- och klimat. Vi befinner oss år 2019 inte i en kris! Situationen är som nämnts inte unik. Och om miljötalibanerna fortsätter att dra konsekvenserna av sina slagord menar jag att den västerländska civilisationen hotas. Vad ska industrier och bilar drivas med om inte kärnkraft ger oss ren elenergi? Måste alla sluta äta kött, som kan vara så gott? Och hur ska tillräckligt med vegetarisk kost kunna produceras? Är det rimligt att ge bidrag till bönder för att hålla ängar öppna (utan ens för betning) samtidigt som vi gråter över hotet mot Brasiliens regnskogar? Ska för övrigt inte vete, sallad, tomater, potatis osv ses som invasiva arter i Sverige – som dagligen framställs som en stor miljögåva till mänskligheten. Tror någon att förbränning av biomassa inte medför CO2-utsläpp? Ska vi sluta med att ha hundar och andra husdjur pga att de är invasiva i vårt land? Och ska inte ensamma familjehundar i våra bostäder förbjudas då det är ett miljöövergrepp att hålla flockdjur instängda i ensamhet (redan idag förbjuder domstolar bönder ibland hålla en ensam häst i stallet)? Och på tal om hästar: är det inte miljöstridigt att hålla dem instängda, utsätta dem för dressyr, stoppa betsel i munnen på dem? Och så vidare.

Den svenska diskussionen om miljö och klimat visar enligt min mening uppenbara drag av vanvett. Medierna är proppfulla med dåligt genomtänkta krisrapporter. Och redan idag lägger svenska myndigheter ned miljardbelopp på insatser som måste ses som rena spektaklet. Okej, som sagt är det trist om ett antal arter försvinner i nutid, såsom skett under många årtusenden tillbaka i tiden. Men själva skräckstämningen medför att miljardbelopp i kronor bara slängs iväg. Vad sägs om miljontals kronor för att skydda björn och varg i områden av Sverige där det för tiotusen år sedan bara fanns ett kilometertjockt istäcke? Eller att staten för dina och mina pengar köper skogsmark för bevarande av gamla miljöer? Och vad sägs om förbudsplaner för skånsk mark värd flera hundra miljoner i syfte att rädda en hotad grodart? Eller om skattesubventioner till köp av elcyklar? Vi ska bara inte tala om hur det slösas med forskningspengar på temperatur- och CO2-baserad forskning, medan medel till studier i modern kärnkraftsteknik får tummen ned. I vårt land bedrivs helt enkelt en farsartad symbolpolitik.

Jag tror att det finns flera politiker och medieanställda som inser att debatten och besluten om miljö/klimat är snedvriden. Men ändå fortsätter miljöapostlarnas predikningar oavbrutet. Varför är det så? Kort är min simpla förklaring att alltfler medborgare insett att Gud inte existerar. Därför gäller det för eliterna att presentera ett nytt budskap som kan kontrollera människornas vardag. Fram växer en dogmatik som syftar till att hålla samman mänskligheten och minskar riskerna för kaos. I denna situation blir drömmen om det globala samhället en lösning. En annan är kampen mot miljöhotet. En tredje är human rights. På så vis sker en planerad styrning av människornas tankar. Så att den politiska klassen kan säkra sin position ytterligare några år. Som framgått menar jag att detta är en gigantisk svindel. En av många i historiens breda perspektiv.

Som vän av det öppna samtalet har jag i och för sig inget emot varken tankar om det globala eller om klimat och miljö. Det finns mycket gott att hämta i idéer av detta slag. Men min poäng är att diskussionen måste vara frihetlig och sansad. Mina exempel ovan visar att dagens miljösamtal har spårat ur. Liksom upplysningens filosofer kritiserade kristna budskap måste vi idag motverka framväxten av en ny statlig dogmatik med allvarliga brister. Den nya propagandan innebär en frontal kollison med ett kritiskt samtal på förnuftets grund. På denna punkt – men annars inte så ofta då orden kommer ur Stefan Löfvens mun – vill jag säga: ”så här kan vi inte ha det”.

Torsten Sandström

2019-05-24

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se/

Här en blänkare från TT i SVD 2019-05-25. En stålbro har byggts över landsvägen. Den har planterats med slingerväxter. Och så är det tänkt att mössen ska klättra över vägen. Och föröka sig. Men det funkar inte. Igår rapporterade SR att projektet kostat mer än 200.000 kronor. Men ingen vågar ifrågasätta spektaklet. Helig, helig är herren Sebaot, förlåt Miljörörelsen. I nästa skede blir det antagligen trafikljus….

Slutligen: en bild på en verkligt invasiv art i aktion.

Jag kan inte låta bli att muntra upp mina läsare med bilder från SvD:s besök idag på Wanås konstutställning, i centralorten Knislinge. Byn är annars mest känd för fotbollsspelaren Knislinge-Persson från 1960-talet. Eller jordbruksministern Sam Norup (C) från Erlanders kohandelsregering under 1950-talet. Ett idag politiskt aktuellt tema värdig skön konst.

På Wanås säger man sig syssla med konst. Åtminstone säger ”konst”-reportern Anna Nittve detta. Ett sådant efternamn borgar för ett gott omdöme på denna kulturscen. Kolla bilden ovan! En skönhets- och känsloupplevelse. Möjligtvis är installationen en hyllning till närliggande Ballingslöv, där många goda brottare finns. Mer troligt är att det rör sig om en hbtq-gest, som förstås är högsta mode och därför är lika med stor konst, och därmed basta!.

Jag ber läsaren supa in denna monumentala konstupplevelse som får mig att tappa andan. För säkerhets skull har varje storverk ett förklarande namn. Så vi alla kan veta vad konstnären tänkt. Eller kanske att han eller hon öht tänkt. Själva tanken är nämligen central. Någon övrig skicklighet behövs inte. Helt i Lars Nittves anda alltså. Mannen som runtom i världen vet att värdera verk så att det blir många nollor på prislappen. Han är som en börsanalytiker – enda skillnaden är att han själv bestämmer kursen. Även konstnärerna har antagligen en nollrik sifferkombination. Kanske också någon med bokstäver? Vad vet jag?

Nedan följer ett annat gigantiskt storverk. Nej det är inte reklam för ett öbryggeri. Hemska tanke! Det är svensk och internationell konst år 2019.

Hur länge ska denna fars fortsätta, kan man undra. Risken är att det blir lång tid. För den demokratiska grunden bakom intigheten är viktig att förstå: ”vem som själv vill ska ha rätt att kalla sig konstnär, oavsett fallenhet eller skolning.” Det är en mänsklig rättighet att välja sin försörjning.

Forna tiders mästare jobbade sig upp med talang och träning. Långsamt och osäkert. I vår tid härskar som sagt human rights och då gäller det omvända. Med kritiker i familjen Nittves klass kan allt hända! Det är i vart fall spännande och skojigt.

Som stor vän av världens konst – och även själv amatörkluddare – vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men en sak är säkert. Tacka vet jag Göingetraktens fotbollsspelare och brottare!

Just nu anklagar svenska B-lagspolitiker varandra för personliga tillkortakommanden i ett moraliskt laddat val till EU-parlamentet. Överstatlighet eller svenskt självbestämmande hamnar helt i bakgrunden. När krubban är tom på hö – läs idéer – bits de gamla trötta hästarna. Den ene har kladdat, den andre har fuskat till sig bidrag och den tredje ogillar aborter. Inte ointressant, men vad sjutton har detta med europeisk sakpolitik att göra? Dvs om EU ska ha rätt att lagstifta, beskatta eller bestämma om Sverige ska ta emot invandrare.

Så mitt råd blir följande. Rösta på söndag för en mindre gemenskap – för ett EU light. Och ifall EU nu är så viktigt, varför inte skicka dit de vassaste knivarna i lådan? Rösta mot B-lagspolitiken!

Min fråga rör varför dessa två ämnen hör samman.

I det korta perspektivet är svaret SVT Rapport 2019-05-22 kl 19.30. Först fem minuter om miljöalarmism. Ensamt agerande bara ett antal intervjupersoner som själva har klimatångest eller jobbar på lobbyorganisationer för klimatkris. Inga kritiska invändningar alls. Saken anses klar. Vi går under snart.

Därefter två minuter på Rapport samma kväll om Ester Blenda Nordström, en feministisk aktivist och pionjär, som i början av 1900-talet skrev kritiska samhällsreportage. Hennes kön är anledningen till reportaget, det framgår tydligt. Hon hyllas just nu i en utställning på Skarhult i Skåne, där slottsfrun själv talade stort om sin egen idé.

I det längre perspektivet rör det ämnen som ger prov på hur hur ett skattefinansierat mediehus bedriver propaganda. Dag efter dag maler budskap på, igen och igen. Samma teman lyfts fram. Meningen är att svenska folket ska förstå vad som är viktigt i makthavarnas ögon. Det innebär att SVT försöker tala om vad du och jag ska intressera oss för och hur vi ska tänka. Alltså en nutida version av SVT Pravda. Eller en mildare variant av Rapport i nordkoreansk teve. År 2019. I Sverige, förlåt Absurdistan. För inte så länge sedan var vi ett fritt folk.

Under historiens lopp har demokratins idé fungerat som en pådrivare mot envälde och för ett folkligt förankrat styre. Ursprungligen inbjöds alla män (inte kvinnor eller slavar!) att göra sin röst hörd på folkförsamlingen. I en representativ demokrati utser folket genom allmänna val sina företrädare. Tanken är att dessa personer i sin tur ska tillvarata väljarkårens intressen. Följaktligen utses i parlamentet en regering. Parlamentets beslut verkställs av denna. På så vis styrs nationen.

Mönstret är välbekant och lovordat. Det har med åren närmast fått en stämpel av helighet. Stämpeln är enligt min mening befogad, även om det under det demokratiska samhällets yta finns en del missförhållanden. Jag delar nämligen Churchills cyniska syn att alla andra samhällsskick (än demokratin) är sämre. Churchills kritik är välgörande. Men att ordet demokrati målats i eldskrift har i vårt land fått till följd att ett ifrågasättande av de valda representanternas attityder, handlingar och livsstil inte anses riktigt rumsrent. Tanken tycks vara att det räcker med allmänna val och därefter konstitutionellt arbete i parlament och regering. Demokratin får på vis en formell prägel. Denna aura av helighet har i Sverige medfört att det anses fult att tala om politikerna som en elit. Eller än värre att de skulle utgöra en politisk klass. Men utomlands är det annorlunda. I exv USA, Storbritannien och Italien tillhör det vardagen att gruppera politikerna som ett särskilt samhällsskikt. Men inte i vårt land. Varför har det blivit så?

Initialt kan detta tyckas förvånande. Få nationer hyllar nämligen som vår sociologins tankar om samhällsstrukturer. När det gäller män och kvinnor är det som bekant högsta mode att tala om fasta sociala mönster. Patriarken har makt och kvinnorna är slavar. Punkt slut. En hel svärm av lagar, myndigheter och ideella organisationer predikar detta budskap dagligen. På landets universitet har strukturtänk av detta slag blivit vetenskapliga sanningar.

Vettiga försök att se politikerna som en elit eller klass enligt samma mönster är däremot inte tillåtet i vårt land. Kan det möjligtvis bero på att det – jämfört med ett snitt av den befolkningen – saknas sociala strukturer avseende politikernas rekrytering, ekonomiska status, familjerelationer eller befordran till andra högre anställningar inom det offentliga livet? Jag tror många läsare smilar. Det är ju uppenbart att tydliga mönster finns som skiljer ut nationens politiker i de avseenden jag nyss nämnt. Politikersysslan har blivit ett yrke under de senaste sjuttio åren. Förstå mig nu rätt. Inte är alla politiker gjutna i samma form. Men det finns klara mönster eller strukturer, som gäller för majoriteten av dem. Framför allt inom den politiska pyramidens övre skikt blir strukturen tydligt iakttagbar.

Om det nu finns klara mönster som pekar på en politisk elit, varför är det förbjudet att tala om den? Förklaringen sammanhänger med det jämlikhetsideal som demokratin vilar på. Utifrån denna bas framhåller politikerna ofta sig själva som folkets tjänare, dvs uppassare som riskerar att bli avsatta efter nästa allmänna val. Bilden av folkets ödmjuka tjänare stämmer förstås inte alls med de mönster som nyss nämnts. Dvs att politikerna systematiskt byggt strukturer som håller den egna yrkesgruppens medlemmar (inklusive familjekopplingar) samman med hänsyn till makt och ekonomi. Relationen mellan ideal och verklighet skaver alltså tydligt. Och det något hårdare i vårt land än utomlands där politikerna mer öppet talar om att de måste ha goda villkor. I Sverige har den politiska klassen och deras medhjälpare i medierna därför bestämt sig för att dödskalleförklara kritik av deras egna yrkesvillkor. Det är med andra tabu att tala om politiska eliter eller yrkets män och kvinnor som en klass.

Orsaken till att en svensk politisk klass stegvis vuxit fram sedan ett drygt ett halvsekel tillbaka är inte helt enkel att förklara. S-partiets ledande ställning var tämligen självklar fr o m 1930-talet. Under Tage Erlanders regeringar var arbetarrörelsens fortfarande stark. Enkla jobbarideal hyllades inte bara i teorin utan till stor del i praktiken. Rörligheten inom partiet från basen och uppåt var en verklighet och gynnade duktiga personer med och framför allt utan utbildning. Rörelsens idéer om demokrati och jämlikhet drevs på flera plan. Politiken var dåförtiden antagligen även mindre komplex och grundskolan och gymnasiet tillförde partiet nya ambitiösa krafter.

Men framför allt fr o m åren med Olof Palme ställs partiet inför en rad svåra industriella och ekonomiska kriser. Arbetslöshet blev följden. Utrymmet för högre skatter och flera bidrag krympte. Den kollektiva andan tappade luft och individuella ideal växte i styrka. Väljarnas tilltro till S-partiet började skälva. Följden blev oro inom partileden. Unga politiker önskade trygga sina karriärvägar uppåt från ungdomsrörelser och ledningar inom fackförbunden. Även inom de borgerliga partierna önskade studentpolitiker och ungdomar från organisationer för jordbruk, frikyrka, nykterhet mm säkra sin politiska framtid. Politik som yrkesval blev med tiden en verklighet. Det gynnade avancemang för familjer med förankring i partierna. Liksom adelns och finansfurstarnas barn kittades så att säga också de politiska partifamiljernas framtid samman.

Jag är tämligen säker på att detta är bakgrunden till den svenska utvecklingen med högre arvoden till politiker, system för deras återval, reträttposter inom stat, kommun, internationella organisationer, goda pensionsförmåner, karriärmöjligheter för familjemedlemmar osv. En politisk elit eller klass har utan tvekan vuxit fram. Även om det är tabu att tala om saken i Sverige anser jag att samtalsämnet är angeläget. Det tenderar att förminska demokratin till ett formellt spel.

Torsten Sandström

2019-05-22

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/

Förutom bevarade bidrag till landets bönder har C-partiet ingen sakpolitik i EU-valet. Man kan se två motstridiga spår. Det ena är att man ska rösta C för att motverka nationella krafter i de två finrum som byggts i såväl Bryssel som Strasbourg (för säkerhets skull, med folkets pengar). Det andra spåret är att presentera Sverige som en modell för hela Europa. En centralstyrd knätofsstat i Europas periferi – utrustad med en ny pk-religion á la Prussiluskan – påstår C-partiet vara ett föredöme för de många kulturnationer som finns söderut (med början i Danmark).

Kolla affischen ovan. Det två linjerna kolliderar. Nu ser vi ett exempel på den gamla C-nationalismen med rötter i 1930-talet. Då talade bondeförbundet (som C då hette) om ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Nu är Sverige ett internationellt miljöideal företrätt av Greta Thunberg. C-målsättningarna syns dels i bidrag från staten och EU för att hålla ängar öppna (utan odling!), dels i rätt till massiv kemisk gödsling och besprutning över odlade stora ytor, så att luft samt vattnet i Östersjön förgiftas. Kör bara ut med dieseltraktorer och slåttermaskiner på ängsmarken, så att nyttig skog hindras växa. Regnskogar ska Brasilien och andra fattiga länder bevara! Inte vi på Sörgården.

Logisk konsistens? Nej, men det är bondepolitik som gäller.

Många har undrat varför UD lobbat världen runt för att Margot Wallström ska få nöjet att sitta i FN:s säkerhetsråd ett par år. Många har också frågat vad hennes kalas kostat. Men UD har konsekvent mörkat full insyn. JO (Justitieombudsmannen) har flera gånger klagat på UD:s brister att följa bla svensk grundlag. Men vad hjälper det? Stämningen på UD tycks vara att de är en grupp ”fint folk”. Och eliter följer som bekant ogärna lagen om den är till besvär för dem.

Så här skriver Ulf Widlund om ett kritiskt utlåtande av JO (Justitieombudsmannen) i Juridik Idag, 2019-05-16

JO-kritik mot UD upprepas på nytt

Återigen får Utrikesdepartementet kritik av Justitieombudsmannen (JO) för brister i hanteringen av utlämnande av allmänna handlingar. JO, riksdagens konstitutionsutskott och Justitiekanslern har flera gånger kritiserat UD för att skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen har åsidosatts när allmänna handlingar efterfrågas. I det nu aktuella JO-beslutet har UD dröjt i ett år och fyra månader respektive elva månader med att ge svar på förfrågningar om att ta del av allmänna handlingar. JO uttalar att bristerna är desamma som vid tidigare granskningar och UD kritiseras ånyo för dessa brister. Den 1 oktober 2019 ska UD redovisa vilka åtgärder som vidtagits och som planeras för att åtgärda bristerna.

Min kommentar är. Vad är det för regering Sverige har? En ministär med en utrikesminister som struntar i lagen. Det är inte klokt! För UD-folket, med fokus på det globala, framstår förstås svensk lag som futtigheter.

På ledarsidan i dagens DN skriver Peter Wolodarski:

”Vakna upp – SVT och SR är i fara

Det politiska hotet mot SVT och SR är på riktigt. Om public service avskaffas skulle mediemångfalden och svensk demokrati betala priset. ”

I ledaren berättas att de skattefinansierade medierna får 8,4 miljarder kr per år. Att han försvarar dem är knappast oväntat. Han nämner inte med ett ord vad kritiken mot SVT/SR går ut på. Han säger enbart att de anklagas för att representerar ”staten”. Medvetet skjuter chefredaktören alltså över målet. En mångårig kritik gäller en tydlig vänstervridning, som också bekräftats i forskningsrapporter avseende journalistkårens partitillhörighet av professor Kent Asp.

Varför säger Wolodarski inget explicit om vänstervridningen? Svaret är självklart. Även på hans tidning gäller samma problem. Och det varken vågar eller vill han lyfta. Möjligtvis är han svagsynt. I så fall bör han sluta skriva ledare. Bums. Wolodarski talar om ”mediemångfald”. Åsiktsmångfald önskar också jag se mer av i hans egen tidnings texter.

Själv är jag glad över den begynnande rörelsen mot SVT/SR. Antingen avveckling eller bantning. Jag hoppas på det senare och en satsning enbart på kvalitet. Men i så fall krävs ett nytt regelsystem, med skärpt kontroll såväl intern som externt. Framför allt måste det systematiska smygstödet åt vänsterhållet lyftas fram och kapas bort.

Hur den interna kontrollen funkar vet ingen – chefen Hanna Stjärne säger sig nämligen själv inte se någon politisk vinkling. Hon ser kanske inte det som hon själv sympatiserar med och tycker är OK? De pensionerade justitieråd som extraknäcker med extern granskning har likande problem. De silar mygg och sväljer kameler. De jobbar därför med det som brukar kallas legitimering. I klarspråk sprider de dimridåer så att folket ska tro att verklig kontroll äger rum. Med i stort sett vändande post läggs kritiska anmälningar ned på rad…

Det verkar som synsvaghet är en yrkesskada inom elitens mediesystem. Det bekräftas också av det dagliga flödet av texter och programinslag. Tyvärr.

Jag har nyligen skrivit om det svenska byråkratikomplexet. Med Parkinson´s lagar som utgångspunkt har jag påtalat att offentliga organisationer ständigt växer och skapar nya enheter samt flockar av nya byråkrater. Förvisso inte av egen kraft. Ty det är skattebetalarnas pengar som bränns upp för att hålla mängden av administratörer på frammarsch. Vid en viss tidpunkt skapar expansionen naturligt nog tillväxtsjukdomar. Dvs åkommor av det slag vi så tydligt idag ser exv hos de svenska landstingen, där det offras nya skattemiljarder på ett sjukt system, som tycks dömt att gå under.

En grundbult i Parkinson´s lagar är alltså det egenintresse som en offentlig organisation har av ökande anslag och nya tjänstemän. Trots att en myndighets expansion förväntas bli kontraproduktiv finns det ett incitament hos ledningen att ständigt äska ökade anslag för nya djärva mål. Jurister och konsulter av olika slag hjälper gärna till med att formulera dessa mål. Det sker via storslagna utredningsförslag, som visar vilken genialisk idé nya resurser till myndigheten är.

Vid sidan om landstingsvärlden är Arbetsförmedlingen (AF) typexemplet på en offentlig organisation som så att säga vuxit ihjäl sig. AF har massor med byråkrater. Var och en av de tjänstemän, som har till uppgift att förmedla jobb klarar, inte ens av att fixa anställningar till en handfull personer per år, utav de många arbetslösa som köar hos myndigheten. Statistik visar nämligen att varje byråkrat i snitt enbart fixade 4 jobb per år 2008 och 3 jobb 2017! Alltså många skattemiljarder direkt i sjön. Jag tror även Parkinson häpnar i sin grav. Den avveckling som nu ska ske av AF är därför en välgärning säger de som anser att det ska hushållas med offentliga medel. Men det gör inte alla. Generaldirektören (som för övrigt ”råkar” vara kusin till förre statsministern Göran Persson) tvår sina händer och varnar för en alltför snabb minskning av antalet tjänstemän.

En mindre känd mekanism, som också skapar stora parkinsoneffekter, är de offentliga organisationernas ständiga spejande efter nya samhällsfrågor som kan bli en bas för äskande om nya skattepengar. Systemet påminner om Frälsningsarméns gamla propå om att ”hålla grytan kokande”. Varje kritisk iakttagare av det svenska samhället ser genast en rad publika organisationer, som har ett egenintresse i att hålla ett hett socialt ämne kokande. Ifall lågan under grytan slocknar riskerar den offentliga organisationens tillväxt att stanna upp.

Läsaren undrar kanske vilka frågor och organisationer mitt påstående rör. Det finns en ganska lång rad exempel. Men de heta ämnen som just nu lämpar sig bäst för ökade anslagsäskanden är mänskliga rättigheter, asyl, Europas integration och inte minst den sk klimatfrågan. Och de viktigaste aktörerna för ökade penningtillskott till den egna verksamheten finns följaktligen hos en bred flora av publika organisationer inom FN, EU och den långa raden av svenska myndigheter som ska hantera dessa frågor. Inte minst Naturvårdsverket och landets många länsstyrelser.

Låt mig först göra klart att jag inte förnekar att det finns en rad sociala spänningar och kriser på skilda håll i Sverige och världen. Och fortsatta utsläpp av CO2, olika plaster och andra kemiska substanser är på sikt ett hot mot livet på jorden. Det är alltså klart att ett brett spektrum av politiska åtgärder måste till. Kloka ledare inom politik och näringsliv måste alltså ta sitt ansvar.

Det är just ropet på ansvarstagande som redan existerande byråkratier gärna vill exploatera. Det uppgivna syftet är att tackla de heta frågorna. Och visst är det möjligt att flera goda insatser kan bli följden av ytterligare skattemiljarder till de publika organisationerna som önskar mer bränsle under sina grytor. Men min första poäng är just den uppenbara risken med en dyrbar exploatering av de heta frågorna utan motsvarande positiva effekter på de problemområden som nämnts. Enligt Parkinson´s lagar kommer nämligen de positiva effekterna inte alls att stå i proportion till de penningresurser som skjuts till. Alla organisationer inom FN- och EU-sfärerna har nämligen egna intressen av en penningexpansion. Och då blir ömmande problem naturligtvis smasken för giriga byråkrater.

Min sista poäng rör inte direkt Parkinsons lagar, men har ändå en tydlig anknytning. Även Sveriges politiska partier – och de eliter som bär upp dem – har egna intressen av att de grytor som nämnts hålls kokande. Mer skattepengar måste hela tiden kastas på elden. Partierna vill nämligen vinna val och skapa underlag för politiska lösningar. Och den politiska eliten önskar bygga sig fast i makten över såväl det svenska samhället som FN och EU. För yrkespolitiker erbjuds här många goda inkomstmöjligheter. Utan osande skattegrytor hade exv S-partiet varit uträknat för länge sedan.

Frälsningsarméns grytor sjuder på grund av frivilliga gåvor från folket. Det dilemmat har inte den politiska eliten. De bara trycker på knappar för att skriva ut högre skatter från folket. Man kan säga att politikerna har ett guldläge. Genom att slänga nya skattepengar på brasan hålls den levande. Och föder på så vis ständigt nya rop på mer bränsle. Men svenska folkets intresse att samla pengar för brasan har sina gränser.

Torsten Sandström

2019-05-18

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

Ett belgiskt universitet har utsett Greta Thunberg och två andra miljöaktivister till hedersdoktorer. Vad säger detta om samtiden?

Jag har i denna blogg flera gånger pekat på den kunskapsrelativa linje som odlas i nutiden. För en vecka sedan skrev jag om att romantikens syn på kunskap breder ut sig. Känslor tar över. Sköna hippieliknande idéer presenteras som nya sanningar. Religiöst färgat tänkande sprids och åstadkommer stämningar av väckelse.

Jag tror inte att miljöfrågorna behöver mer av detta. Kritiskt tänkande måste visa vägen, som upplysningens filosofer visat på 1700-talet. För att inte tala om grekiska tänkare år 300 år FVT.

Den som liksom jag skriver om PK misstros ibland. Vad är det egentligen fråga om? Inte är väl något samtalsämne förbjudet i vårt öppna land? Hur kan du tala om PK då ämnet nästan aldrig syns i de stora tidningsmedierna eller på SR/SVT?

Mitt svar är att nationens politiker och stora mediehus har bestämt sig för att inte tala om vissa ämnen. I stället önskar de rikta fokus mot ett antal andra frågor, som just nu är politiskt korrekta samtalsämnen.

Det finns många fakta som stöder min tes. Det främsta beviset är de styrandes och mediernas tystnad om den etniska bakgrunden hos de många brott som dagligen inrapporteras. I och med att den etniska bakgrunden är tabu kommer allmänheten att sakna viktig information om brottsligheten i landet. Tabut leder till rykten och gissningar med varierande sanningsgrad. Nästan varje dag hör vi människor i samtal säga att brottslingen X är ”utlänning” eller ”invandrare”. Även svårkontrollerade medier på internet rapporterar om poliser på hög och låg nivå som säger att de mest jagar invandrare. Också anställda inom kriminalvården bryter tabut och säger – mellan skål och vägg förstås – att invandrare dominerar på fängelserna. Vidare rapporterar Projektet Sanning häromdagen om våldsdådet mot en judisk kvinna som blivit allvarligt knivskuren i Helsingborg. Projektet Sanning skriver att Israels UD meddelat att en muslim står bakom dådet (och att svenska myndigheter bekräftat detta). Men de stora mediehusen tiger.

Jag samtalade häromdagen på mitt Gym med en man som berättade att hans nu 29-årige son (inom en tioårsperiod) utsatts för två angrepp av färgade killar. Först ett knivstick i buken. Sedan nyligen ett utdraget knivhot i en park på kvällen från tre personer – under den ½-timme det tog för en av killarna att länsa offrets kortkonto i en bankomat. Min sagesman berättar om de fyra rättegångar han bevistat i tingsrätter och hovrätt. I det första fallet bestämde tingsrätten att den tilltalade skulle försättas på fri fot i väntan på dom. Domen blev fällande: samhällstjänst några dagar. Enligt polisen hade brottslingen ifråga nyligen begått en våldtäkt, som han släppts på fri fot från pga av sin påstått låga ålder (mannen är kuban med oviss ålder). Jag har mycket svårt att tro att dessa två historier är uppdiktade.

Det finns alltså ett tydligt inofficiellt mönster, som säger att många utpekade brott begåtts av invandrare. Men i den politiska debatten och i medierna är ämnet tabu. Varför? Finns det någon förklaring till att sanningen systematiskt mörkas? Enligt min mening är förklaringen till mörkläggningen att ”samhället inte ska stigmatisera invandrargruppen i sin helhet”. I stället önskar samhällseliten att vi ska talar om brottslingar som ”ekonomiskt utsatta”. Men även om den sociala aspekten säkerligen ofta är riktig, brukas den för att medvetet dölja sanningen. Det är bättre att med automatik rakt på sak tala om att den misstänkte X kommer från Y-land!

Men, säger kanske någon, spelar den etniska hemvisten någon roll? Brottsling som brottsling, så att säga. Jag menar att detta är ett falskt argument. Frågan om invandring har hög dignitet i vårt land. Den stora majoriteten invandrare är laglydiga. Men rörande gruppen grova våldsbrott är invandrarna kraftigt överrepresenterade (mer än dubbelt så många nyanlända jämfört med infödda svenskar). Varje sansad diskussion om invandringens för- och nackdelar måste kunna väga in detta viktiga faktum. Slutsatsen kan exv bli följande: en reglerad invandring direkt från flyktingläger kring Medelhavet öppnar dörren för ett bättre mottagande i Sverige. Och i så fall antagligen till minskad brottslighet.

Men i och med att brottsligheten hos invandrare är tabu förekommer inte en öppen diskussion. Alltså blir tabu´t ett gott bevis för existensen av PK. Om nu någon av mina läsare skulle tveka.

Torsten Sandström

2019-05-16

Publicerat i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Jonas Sjöstedt från kommunisterna, förlåt v-partiet, har nyligen med all rätt kritiserat riksdagsmän från M- och L-partierna för att fuska med penningbidrag för dubbelboende.

Idag är det en av hans egna från EU:s låtsasparalament som tagits med fingrarna i syltburken. Det rör sig om miljonbelopp. Han försvarar henne förstås. Hon har nämligen tagit ut lägre lön än andra ledamöter från Parlamentet, säger han. Och hon har inte fuskat.

Det är ett häpnadsväckande vrängande vi får se och höra. Att personen ifråga skickar en del av sin lön till partiets kassa är nämligen en del av sanningen (hon avstår alltså från en del av arvodet till sitt parti, resten har hon tagit ut). En annan är att hon skrivit sig i Bryssel för att få lägre svensk skatt (som annars utgått på hela arvodet utan avdrag till partiet). En tredje är att hon genom att skriva sig i Bryssel fått 3.000 kronor om dagen skattefritt i traktamente, en ersättning som avses utgå till personer som är skrivna i hemlandet (alltså dubbelboende). Alltså skatteplanering modell V, via ett skatteparadis mitt i Europa, som svenska staten till råga på allt är storfinansiär av.

Så går det till när v-partiet sysslar med skatteplanering. I teverutan ser man Sjöstedt med ett extra fånigt rävaktigt leende.

Min bild av den politiska klassens moral får ytterligare en nyans. Här tassar rader av feta katter fram i stor frihet. Många kålsupare finns det (även om inte alla politiker är dåliga).

PS! DN:s rubrik (nätversionen) är antagligen satt av en partivän till EU-paralamentarikern ifråga. Den lyder: ”Skänker miljonbelopp – och tar ut traktamente”. Det låter som hon handlat ganska hyggligt. Det är också Sjöstedts syn på saken. Godag yxskaft!

Medierna är proppade med uttalanden av psykologer. Här förmedlas psykologers tankar om nästan allt. Från det som händer inom EU till hur människor tänker och agerar i vardagslivet.

I och för sig skriver jag också om många olika ämnen. Men jag gör det inte i egenskap av rättsvetare. Mina texter har fokus på allmän kritik av samhället. Mina ord kräver inte någon särskild vetenskaplig bas. För övrigt har juridiken sin kunskapsbas i skrivna texter, dvs lagar, motivuttalanden och rättsfall. Alltså tämligen handfasta data.

Det är just den vetenskapliga basen som är förklaringen till att medierna hyllar psykologernas rapporter. Jag tror man vill ge människor sanna svar på varför de tänker och handlar som dom gör. Men det som genomgående saknas i rapporteringen är att psykologin hanterar tämligen diffusa eller svåråtkomliga data. Vad som händer i människors hjärnor – dvs i deras funderingar och aktioner – kan ingen uttala sig om med vetenskaplig säkerhet. Möjligtvis kan man göra antaganden, med större eller mindre sanningsvärde. Men sanningar är det absolut inte.

Men ändå svarar psykologerna dagligen på frågan om varför X agerar på Y-viset. Ofta ges X dessutom råd om hur X ska handla i morgon. Psykologerna ger alltså kvasivetenskapliga råd om såväl ditt som datt. Att lyssna på deras råd kan innebära risker för den som litar på rådgivaren.

En advokat säger ganska ofta till en rådsökande klient ”att rättsläget är osäkert”. Sedan lämnar han eller hon en prognos (och tar bra betalt). Men i medierna lämnas inga reservationer till psykologernas svar. Häromdagen läste jag en text i SvD (eller möjligtvis DN), där en person som frågat tidningen om en familjerelation, att psykologen svar bland annat gick ut på att ”svärmor var psykotisk” (eller möjligtvis ”psykopat”). Om svärmoderns själsliga status kan psykologen ifråga inte veta särskilt mycket. Men hon uttalar sig ändå. Detta rör alltså inte tillämpning av vetenskap i ordets rätta bemärkelse. Det är sibyllans metod då hon skådar i kristallkulan.

Kloka människor som läser eller lyssnar på psykologers utlåtanden inser nog osäkerheten, utan att lyssnaren behöver ha någon vetenskaplig skolning. Men det gör inte de som svarar, tycks det. De bara pratar på och gissar. Och mediehusen tänker antagligen på samma vis som innehavaren av det nöjesfält som anställt en sibylla: ”Kan man tjäna en slant på sådant drövel, så varför inte. Folk får väl skylla sig själva”.

Psykologi som vetenskapligt ämne har mycket att ge om den hanteras klokt och med en stor dos av försiktighet. Men på Kiviks marknad blir det som det blir. Ett skämt från sibyllan i sitt tält, kanske?

PS! Den 16/5 skriver SvD:s chefspsykolog Jenny Jägerfeld följande: ”Vi saknar förmåga att inse vår egen inkompetens”. Så sant sagt. Och kanske ett utslag av självkritik?

Sedan Göran Person genomdrev en olycklig kommunalisering av svenska skolan har Sverige stegvis halkat ned i resultatindex. Nu strax ovanför bottenträsket. Man väntar sig kanske då att svenska medier, till följd av dyster statistik, maximalt ska framhäva fokus på kvalitetsstudier och kunskaper. Men det verkar som om någon sjukdomsinsikt inte infunnit sig. Vänsterns kravlösa pedagogik rasar bara på. Inom deras led finns nämligen en förespråkare för varje tänkbar pedagogisk tanke. Allt kallas vetenskap.

Nu ett exempel hämtat från Rapport SVT2 från häromkvällen. I inslaget glorifierades en slöjdlärare. Vad hade hon gjort? Jo, hon tränade sina unga elever i att sy ”snoppar ” och ”snippor” av mångfärgad flanell. Stolt berättade hon att det gav utrymme för samtal om sex och samlevnad.

Jag är inte pryd. Jag menar bara att kursplanernas krav på kunskapsfärdigheter måste stå i centrum. Inte feminismens för närvarande populära tankar eller lärarens privata val. Min poäng är att det inte är lärarens sak att bestämma vilka färdigheter som träning ska ske i. Men när det gäller frågor som den politiska eliten främjar tycks inga regler i skollag och läroplaner gälla. Greta Thunbergs skolk från skolan i strid mot lagen (skolstrejk kallad) hyllas av landets medier och makthavare. Och slöjdläraren på teve förvandlar läroplanens ämne slöjd till sexsnack. Det är inte konstigt att nationen rasar i skolrankingar. Sverige lutar som tornet i PISA.

PK-ändamålen helger uppenbarligen medlen. Och landets medier står på rad och applåderar.

Det är därför Sverige rasar på PISA-rankingen. Vem minns refrängen: ”when will they ever learn”? Ja, when will they learn?

Det nya samhällets värderingar är intressanta. PK brukar karaktäriseras av en tvingande dogmatik, som tar sikta på kön, klimat, globalism, mänskliga rättigheter od. Man kan därför tro att PK rör en uppsättning fasta sanningar. Så är det inte. De vägval som sker görs i allmänhet inte på vetenskaplig grund, även om de ibland råkar vara korrekta. Jag menar att den nya tidens PK-ideologi påminner om romantikens syn på samhälle och kultur. Det rör sig om ett knippe åsikter, som bara delvis är förankrade på förnuftets grund. I stället dominerar svepande och drömmande mål om hur människans liv bör vara. Man kan säga att det är känslosamhetens lov som sjungs. Det är inte fel av visa känslor. Men lovsången gäller inte den kritiskt kyliga logik som kännetecknar forskning och vetenskap. Låt mig förklara.

Upplysningstidens stora tänkare under 1700-talet vände sig mot allehanda tankefoster med grund i kristendomen. En lång rad bibliska påståenden om kosmos, naturen och människan kritiserades häftigt. Filosofer som Voltaire, Diderot och Hume ifrågasatte – med logikens och förnuftets hjälp – det rådande samhällets syn på vetenskap. De menade att uttalanden om verkligheten måste baseras på iakttagelser (förnimmelser) och inte på gamla dogmer med en sanningshalt som inte kan prövas. Man varnade samtidigt för att kroppens sinnen, främst ögat och hörseln, enkelt kan bedras. Därför är säkra fakta om den omgivande verkligheten svåra att slå fast. Men ändå menade man att vissa sannolika slutsatser kunde dras om kosmos, naturen och människan.

Utan tvekan öppnade den nya filosofin dammluckorna till ett nytt rationellt sätt att tänka. Fria tankar flödade. Och på så vis lades grunden till den vetenskapliga revolution som kom att förändra världen fram till idag. Från upplysningen härstammar Darwins och Einsteins bedrifter samt ett brett spektrum av rön inom medicin, fysik, kemi, biologi mm. Därför kan betydelsen av upplysningens modiga tänkare inte överdrivas.

Men deras kritiska rationalitet irriterade inte bara kyrkans män. Konstnärligt lagda personer uppfattade förnuft och logik som utslag av stelhet, kyla och tristess. Därför växte en kulturell motståndsrörelse fram under framför allt 1800-talets första del. Romantiken. Den syns framför allt inom litteratur och bildkonst, men även i någon mån i samhälls- och humanistiska vetenskapsgrenar. Intresset vändes från förnuftet till människans själ och känsloliv. I fokus hamnade därför hennes subjektiva upplevelser eller fantasier samt spekulationer om människans och folkens natur. En följd av romantiskt tänkande blev idéer om mänskliga särdrag av biologiskt eller nationellt slag samt föreställningar om en orientalisk eller exotisk människotyp.

Det är enligt min mening tydligt att nutidens PK-ism har en påtaglig närhet till romantiken. Frånsett begränsade delar av klimatdebatten vilar nutidens dogmatik inte på vetenskaplig grund. I huvudsak rör den nya läran känslor och drömmar, vilket syns i en rad värderingar eller politiska ställningstaganden. Klimatfrågan är hårt politiserad, låt vara att ett vetenskapligt stråk finns. Åtskilliga påståenden rörande feminism och kön saknar förankring i biologisk forskning. Även hyllandet av folkrättsliga likhetsnormer och upphetsningen kring globala frågor påminner mer om romantiskt drömmande än om kritiska förnuftsresonemang. Liksom hos romantikens förespråkare byggs ett tänkande som vilar på spekulationer och känslor. Intresset för psykologi rusar vilt, liksom antalet olika diagnoser inom psykiatrin. Gissningar och fantasier har kommit att ersätta resonemang som bygger på kritiskt förnuft. Man kan därför säga att PK-läran vilar på en relativ inställning till mänsklig kunskap som inte baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Detta syns naturligtvis även i det politiska och kulturella samtal som förs i vårt land. I grunden rör det sig om ett uppror mot etablerade sanningar eller värderingar. Med ordförande Mao´s ord är ledstjärnan att ”låta hundra blommor blomma”. Därför ställs ”vita män” mot multisexuella feminister. Skolbokskunskaper ställs mot praktisk handling. Naturliga reaktioner beskrivs som psykiska sjukdomar. Kolonialism fördöms medan multikultur ses som ett ideal. Osv.

Tydligast syns den moderna romantikens mystik inom bildkonsten (i vid bemärkelse). Den egalitära eller värderelativa anda som förespråkas medför att egentligen allt kan kallas konst eller konstnärligt. Toalettpapper lindade kring broar eller knivstick i färgade dukar framställs som stor konst. Några damer som smorts in med blåfärg och kravlar på ett vitt papper förvandlas på Wanås slott till konstnärer. En naken dam som sitter stilla i en glaslåda kallar sin totala tomhet för performance-konst. Fasadklotter förklaras vara en skönhetsupplevelse. Betongfasader med fyrkantiga hål för fönster ses som berömvärd arkitektur. De likhetsdogmer som genomsyrar PK-ismen har alltså fått sin tydligaste gestalt inom konsten. Vad som helst kan nämligen kallas konst. Vem som helst ska ha rätt att kalla sig konstnär. Men, säger jag, om allt är konst blir inget märkvärdigt. Alltså är den nutida konsten döende.

Enligt min mening framstår den nya PK-ideologin som en fara för det öppna samhället. Det är nämligen inte fråga om att kritiskt söka efter sanningar i upplysningens anda. Inte heller att ställa krav på individer eller fråga dem vad de kan göra för samhället. Det är inte heller fråga om en total öppenhet i samtalet eller i odlandet av blommor. Nu gäller en kombination av kravlöshet och något som påminner om ett åsiktsförbud. PK-ismens centrala normer får nämligen över huvud taget inte ifrågasättas. Den nya dogmatiken har redan fått allvarliga konsekvenser för svensk vetenskap. I Lysenkos efterföljd (från sovjettiden) favoriseras i vårt land tillrättalagd forskning och utbildning. Statsfeminismen är ett exempel. Ett annat är att forskningsanslag öses ut på projekt som baseras på CO2-analyser, medan nödvändigt fördjupat vetande om kärnenergi lyses i bann. På så vis blir PK-ismen ett nytt och auktoritärt sätt att tänka. Jag menar därför att alla människor som hyllar ett kyligt förnuftstänkande måste reagera. Låt oss följa i fotspåren av upplysningens kritiska filosofer. Det är nödvändigt att göra motstånd mot den trosbaserade nya dogmatiken!

Torsten Sandström

2019-05-11
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

Att kasta sig mot svärdet var den japanska samurajens lösning för att slippa ta ansvar för en framtid han såg som eländig och självförvållad. Jag menar att vi just nu ser något liknande i Sverige. Den politiska eliten – uppbackad av ett gäng av ekonomer – har bestämt sig för att sänka kronans värde, för att på så vis gynna svensk export. Tanken är också att hålla räntorna låga, så att bostadsmarknaden inte imploderar. Och kronan sjunker som en sten. Den är snart en valuta hos en bananrepublik. På kort sikt är det kanske gynnsamt för svenskt näringsliv. Men det innebär en planerad devalvering, som jag tror kan få katastrofala konsekvenser. Företagen vänjer sig vid riksbanksdoping.

Utvecklingen är en följd av beslut hos ett gäng av ekonomer i Riksbankens ledning. Karl Marx skulle ha sagt ett ”gäng av politiska ekonomer”. Om nationalekonomin är en vetenskap eller en åsiktsanknuten moralism är nämligen frågan. Jag tror att många politiska värderingar ryms bakom rader av siffror och diagram. I nuläget tycks Riksbanken göra som S-partiet vill. Det vill säga. Håll räntorna låga. Gör kronan billig. Se till att lönerna nominellt sett blir fasta. Svenskarna bör semestra på en camping på Öland eller på S-partiets Gotland! Enbart de välbärgade har råd att åka utomlands i juli.

Som gammal lundensare tänker jag förstås på spexet Harakiri. Enligt min mening ett av de största spexen. Jag har skrattat så att tårarna runnit. Samurajen Tokimas gör – under publikens jubel – ett utdraget självmord under den upprepade refrängen ”nu gör jag harakiri”. Men idag rinner inga glädjetårar, även om svensk politik har komiska drag. Riksbankens planerade självmord på den svenska kronan gör mig allvarlig och rädd. Och dödsakten är lika utdragen som Tokimas´.

Ett välplanerat nutida svenskt självmord styrt av politiska intressen. Den svenska modellen är numera internationellt känd som The model of Absurdistan.

Här en bild från Kung Rama X under kröning. Filmen Den ofrivillige golfaren minns nog många. Här tycks vi se motsvarigheten på Thailands tron. En känd festprisse, som hellre vill leva som Playboy västerlandet. Med störtkrukan på plats är han skoj. Tidigare har vi sett bilder på hans undersåtar, krypande fram mot den store. Det är inte skoj.

Som inbiten republikan har jag svårt att gilla spektakel av detta slag. Läs Vilhelm Mobergs bok ”Därför är jag republikan” så förstår du varför. Det spelar mindre roll om löjliga ceremonier skalas bort, som har skett i många av Europas monarkier. Det är nämligen ett demokratiskt snedsteg att låta en nations högsta ämbete gå i arv, helt enkelt. Det offentliga tillhör folket. Dessutom är det fel att tvinga in ett nyfött barn i detta spektakel. Vilken frihet får ett sådan ungdom att forma sitt egna liv? Och slutligen lockar monarkin fram känslor av underdånighet hos personer inom befolkningen. De bugar, bockar och fjäskar. Journalister (som röstar på V eller Mp) böjer på huvudet, sänker blicken och tilltalar en vanlig människa ”Ers majstät”. Rena Rama Snurren.

Jag förstår att många svenskar vill fly en trist vardag. Men att framför teven eller i Svensk Gamtidning följa en komisk operettmonarki är Rena Rama Löjan.

Varför inte tackla verkligheten med en god bok i handen? Det är vägen till Rena Rama Kunskapen.

Jag minns då Fredrik Reinfeldt i början av sin maktställning för ett antal år sedan nämnde att Moderaternas strävan var att bli ”statsbärande”. Tanken var nog att ersätta S-partiets som under nästan ett sekel varit vid makten. På nästan varje position inom statsmakten syntes (då som nu) en sosse.

Min tanke var att Reinfeldt inte tänkt igenom saken tillräckligt. Han hade ju själv iakttagit S-partiets förvandling till en kommandoorganisation av betong. Nu drömde Reinfeldt om att själv skapa något liknande. För övrigt tycktes han inte inse hur S-makten systematiskt förankrats genom en svärm av dotterorganisationer med inflytande över olika politikområden. Dvs en gammal kommunistisk idé om att bygga – eller nästla sig in i – organisationer inom skilda samhällssfärer. Sossarnas kommandomodell funkar än idag, även om motorn slirar en hel del. I begagnat skick marknadsförs bilen som ”Den svenska modellen”. Men Moderaterna har aldrig skapat något liknande. Ändå drömde de om att bli statsbärande. Det är faktiskt häpnadsväckande. Det luktar studentpolitik.

Med facit i hand efter senaste valrörelsen – samt gårdagskvällens partiledardebatt – är det enkelt att konstatera att både S och M nu går på tomgång. Vi ser en backlash efter år med drömmar om storhet. Två trötta och slitna partiledare. För M:s och Reinfeldts del syntes defaitismen redan på kvällen efter deras valförlust 2014. Såväl Reinfeldt och Borg lämnade slagfältet samma natt. Ingen kamp. Ingen strävan efter nya allianser för vettig sakpolitik i en miljö med faktisk borgerlig majoritet (inklusive SD). Nej, båda två tog sina mössor och överrockar och försvann.

Alltså ännu ett tecken på att dom inte förstått innebörden av att vara statsbärande. En S-ledare skulle inte frivilligt slänga ifrån sig makten över statsapparaten. Nej, han eller hon gör som Stefan Löfven. Man biter sig fast. Man ändrar sin politik. Och säger till sin egen betongorganisation att hålla käften – nu gäller ”makten framför allt”.

Det ska bli intressant att se hur länge S-partiets kommandoorganisation lyckas med att befästa staten. Insatserna i yrkespolitikens Superbingo är stora och många står i kö för avancemang. Men M-partiet är tydligt illa ute. Tänkbara ledare kan ofta försörja sig bra civilt utan partibok M. Efter Reinfeltds tragiska sorti tycks luften ha gått ur partiet. Gänget bakom Decemberöverenskommelsen, DÖ, Batra och Kristersson vinner inte några val. Det är möjligt att dom kan hålla sig kvar ett tag inom stockholmspolitiken. Men detta blir samtidigt M-partiets sänke. Att sitta på den kommunala makten i huvudstaden och hoppas på att bli statsbärande är inte en framkomlig väg. Nej, nu gäller det att lyssna på väljare runtom i landet. Och visa kämpatakter och jävla anamma. Denna folklighet klarar såväl KD som SD, tycks det. Tills dom får storhetsvansinne och också börjar drömma om att bli statsbärande. Förstås.

Har du tänkt på hur budskapen från staten och de stora mediehusen alltmer vinklas. Med det menar jag att avsändarna medvetet funderat ut hur ett meddelande bör presenteras för att stämma med de värderingar som gäller. Även om jag är hyperkänslig mot allt slag av styrd presentation menar jag att den svenska utvecklingen har gått för långt. Varför inte låta läsare och lyssnare själva ta ställning och reda ut de bakomliggande fenomen som de nya makthavarna önskar styra över. Är inte de vanliga medborgarna mogna till detta? Eller är det så att staten och medierna måsta styra våra tankar?

Tydligt är att den svenska eliten har bestämt sig för styrning. Det är uppenbart om du bläddrar i en tidning eller knäpper på SR/SVT. Tydligast syns det i ämnen som är brett folkliga, dvs frågor som drar mest intresse till sig hos folk i allmänhet. Här slår eliten till! Typexemplet är sport. På SVT/SR och de stora medierna har man därför bestämt sig för att styra de sportintresserade i den riktning som makthavarna gillar. Det rör sig om klart planerade aktioner. Det råder ingen tvekan om att frågan behandlats på sammanträden inom medierna beslutsorgan. Därför blir det som följer:

– Formen. Först måst den som presenterar ett inslag ha rätt kön samt rätt etniskt ursprung. Följden har blivit många kvinnliga presentatörer. Gärna invandrare. En språklig brytning eller stapplande språk ger även en tydlig signal i den riktning eliten önskar.

– Innehållet. Förr presenterades ett inslag som ”herrfotboll” eller ”damidrott” osv. Det var bra anser jag. För publiken var detta god information om vad som komma ska. Men det är numera dödskallemärkt. Nu måste mottagaren själv sköta denna gallring (och tvingas ta del av information som han/hon är ointresserad av). Först efter en kort stunds lyssning eller läsande får vi veta om ett inslag är intressant för just mig.

Ett annat exempel på när vi ska tvingas på innehållet i ett budskap – eller själva måste gallra – är idrottsinslag rörande aktörer som är handikappade eller skadade (genom olycksfall på någon av de stora arenorna). Här anser makthavarna nämligen att vi måste visa medkänsla. Och alltså delta. Om svenskar inte kan vinna vanliga medaljer så klarar vi kanske paralympics!

Det är själva meningen. Vi ska nämligen översköljas av uppgifter som vi inte särskilt önskar ta del av. Tanken är att vi på så vis ska indoktrineras att tycka och tänka på det nya vis som samhällseliten önskar. Det är möjligt att nya tankar eller värderingar härom är bra. Men varför inte låta var och en själv göra sitt val och undvika att bli tvångsmatad?

Någon kanske tycker att elitens plan är helt okej. Men inte jag. Jag menar att planerad information av visst slag är propaganda. Då det förr hände i Pravda var saken klar. Vi gjorde tummen ned åt ryssarna och tyckte att de var robotgrobianer. Men nu sker det var dag i svenska medier och ingen vågar ifrågasätta budskapen. Det är för djävligt. Men så funkar det svenska kommando- eller kvoteringssamhället. Det intressanta är att du och jag betalar för propagandan. Antingen genom statligt tvång att betala avgift till SR/SVT eller genom den tidningsprenumeration vi betalar.

Än så länge!

Det sägs att strutsen gömmer sitt huvud i sanden för att slippa se ett annalkande problem. Det är inte sant. Om det vore riktigt talar Darwins teser för att strutsarten gått under för länge sedan.

Detsamma bör egentligen gälla för människosläktet. Och historien visar också ett brett spektrum av mänsklig vakenhet, iver och kamp för släktets utveckling. Människan har svingat sig upp från en utsatt tillvaro som jägare med stenverktyg till dagens liv framför datoriserade beslutspaneler. Under resans gång har vi lyckats tämja såväl odling av grödor som boskap. Vi har i städers vimmel gjort affärer och lärt oss att skriva, lagstifta och fatta gemensamma politiska beslut. Och under industrialismen har vi slutligen kommit att behärska energislag från såväl fossila som nukleära källor. Därför kan man knappast säga att homo sapiens har som vana att gömma huvudet i sanden.

Men, säger kanske någon, har inte människan genom sin nutida dristighet manövrerat in världen i ett riskfyllt skede. Är det inte så att storskalig förbränning av olja och kol har förändrat klimatet? Är atomkraften verkligen säker och kan kärnbränslet förvaras säkert under en mångtusenårig framtid? Och hur ska nya människomiljarder kunna försörjas på jordklotet?

Utan tvekan finns det stora frågor som hotar mänsklighetens öde. Men den som tänker efter inser att det egentligen varit så under många tidigare historiska skeden. Klimatomställningar och födobrist har under de senaste 10.000 åren satt horder av nomadfolk i rörelse västerut över Eurasiens savanner. I spåren har människomassor slaktats och folkgrupper utrotats. Folk har förslavats och erövrare har masslaktat sina motståndare. Vidare har epidemier med jämna mellanrum förintat en stor del av jordens invånare. Alltså en historia med tusentals år av vardaglig tragik. Även dessa katastrofer har homo sapiens lyckats hantera eller i vart fall passerat. Vad är det som säger att vi i nutid intekommer att lära oss förstå hur klimat, energi och befolkningstillväxt ska balanseras.

Enligt min bestämda åsikt talar det mesta för att människan lyckas även med detta. En utvecklad kärnkraft och nya energislag är redan på gång. Det finns även teknik för att hantera ett överflöd av CO2, exv genom organiserad skogsplantering eller lagring. Det största problemet förefaller därför vara tillväxten av folk på vår planet. Men, med en blick tillbaka mot historien är jag övertygad om att människosläktet även ska klara av detta dilemma. Det finns alltså anledning till optimism. Den mediala hysteri som dragit in över Europa är politiskt organiserad och klart överdriven.

Men enligt min mening finns det anledning till oro av annat slag. Det finns nämligen grupper av människor som sticker huvudet i sanden och inte vill se verkligheten i vitögat. I och för sig har liknande grupper existerat också under tidigare historiska skeden. Och då orsakat stora problem och ibland katastrofala skeenden. Låt mig bland många tänkbara bara nämna kretsar kring personer som Napoleon Bonaparte, Stalin och Hitler. Deras drömmar eller projektioner av verkligheten har kostat miljontals av människoliv. Under de senaste 200 åren tycks det alltså som om homo politicus varit ett betydande hot mot mänskligheten.

Och om vi ser oss omkring i nutiden finns en lång rad av människoskapade konflikter av politisk-ideologisk karaktär. Jag tänker nu på auktoritära regimer i exv Kina, Nordkorea och Ryssland. Även en lång rad stater eller rörelser under förtryckande islamska regimer bör nämnas med oro. I samtliga fall talar eliterna om medborgarnas lycka och välfärd. Samtidigt utsätts stora befolkningsgrupper för hårt förtryck och stort lidande.

Men någon invänder kanske att en förvriden verklighetsuppfattning hos politiker inte är ett svenskt eller europeiskt problem. I vår del av världen har vi lärt oss att i demokratisk ordning hantera olika samhällskonflikter. Här sticker vi minsann inte huvudet i sanden. Vi resonerar oss fram till lösningar i kompromissens anda. Det ligger en portion sanning i dessa invändningar. Den politiska debatten är tämligen öppen och flertalet svenskar – och européer – lever idag ett gott liv.

Men under ytan finns det ändå problem som bottnar i politiska tankar som har svag förankring i verkligheten. Eller politiska idéer som mer eller mindre medvetet försöker göra våld på den. Det finns nämligen tydliga exempel på en manipulativ politisk anda. Nu tänker jag inte än en gång utveckla den PK-ism som alltmer styr svensk politik och media.

Det mest uppenbara exemplet på en huvudlös politik är, enligt min mening, det som idag försiggår inom EU. Där har nyligen en stor demokratisk nation bestämt sig för att lämna EU. Även många nationer på Europas östra halva är djupt kritiska till EU:s utveckling mot mer makt från Bryssel. I en sådan krissituation vore en översyn av EU:s författning den rimligaste lösningen. Alltså reformer med målet att ersätta överstatligheten med ett lösare samarbete kring handel och transporter. För att försöka hålla britterna kvar väntar man sig följaktligen en intensiv diskussion om ett nytt EU light, dvs en organisation utan rätt att lagstifta och utan ett parlament på låtsas. Det gäller i stället att satsa på kärnan i gemenskapen. Och besluta att EU:s centrala makt först på sikt ska utvecklas, i takt med medlemmarnas gemensamma politiska övertygelse och ekonomiska status. Alltså en sammanslutning med mycket mindre politik än dagens EU. Och en gemenskap som hanterar betydligt färre skattepengar från sina medlemmar.

Det är att stoppa huvudet i sanden att under EU:s värsta kris bara köra vidare. Och än värre att, liksom Macron, ställa krav på ännu mer av överstatlighet. Vägran att kompromissa för att hålla EU-kritiska England kvar inom unionen är uppenbart stolligt. Här bär övriga medlemsnationer ett tungt politiskt ansvar. För Sveriges del är det särskilt svårt att förstå vad politikerna tänker då de står på rad med sina huvuden till halsen i sanden. Britterna lämnar vi i sticket – våra främsta allierade på ett ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt plan. Och inför det stundande valet till det sk EU-parlamentet är tystnaden stor om viktiga reformer av unionen. Den politiska eliten (förstås med EU-fundamentalisterna L-partiet i spetsen) blundar och kör bara på rakt in i den eskalerande krisen. Att vänta med reformer tills unionen rasat samman är inte bara oklokt utan också huvudlöst. Det visar att en bristande politisk verklighetsförankring är ett stort svenskt dilemma.

Torsten Sandström

2019-05-04

PS! Häromdagen publicerade SvD:s ledarsida en text av Erik Zsiga med budskapet: ”Dags för Mexico i EU?”. Författaren skämtar inte. Han och SvD står också med huvudet i sanden.

Det är intressant att notera återkommande avslöjande om riksdagsledamöter som fuskat med uppgifter om sitt boende för att på så vis få höga ersättningar för dubbel bosättning. Nästan alla hänvisar till misstag. Men man kan knappast få en felaktig ersättning utan att själv fylla i en blankett och lämna den till Riksdagen.

Mer intressant är att ledamöter faktiskt vill ta risken att bli upptäckt som fuskare. Det vill säga att en ledamot, som står bakom straffrättsliga regler mot bedrägeri och annat lurendrejeri, vågar riskera att själv betraktas som kriminell. Förklaringen måste vara en självsyn som går ut på att man står över lagen. Det vill säga en känsla av att man egentligen inte sysslar med fusk, utan att det rör sig om pengar som man faktiskt har rätt till.

Det mest intressanta är just denna klasskänsla som finns inom en överhet, som är väl avgränsad och med makt, som utfärdar lagar för andra att följa. Nästan alla politiker ogillar mitt resonemang om en politisk klass. Det ses som populism att tala om yrkespolitikerna som en klass, jämförbar med adel eller kapitalister. Men faktum är att mönstret är tydligt klassbundet. Ty yrkespolitiker är personer:

– med en lagreglerade maktställning
– med en social sammanhållning via familjerelationer, politiska kontakter, avtal
– som skaffar sig nya sysslar via nätverket
– som lättvindigt tillskansar sig andras pengar utan motsvarande egna insatser
– som ser sig själva som stöttepelare i samhället
– som uppträder som om de stod utanför regler som gäller för vanligt folk.

Den 1 maj brukar man höra och se röda paroller om ”klass mot klass”. Det är just det vi ser prov på då en riksdagsledamot avslöjas med fingrarna i syltburken.

Stefan Löfven och Magdalena Anderssons tal 1 maj 2019: ”Stoppa skattefusket!”

Visst är det enkelt att spara i det offentligas utgifter. Alla inser att myndigheters anslag kan begränsas, bidrag av visst slag dras in, utgifter för visst stöd slopas osv. Bara i en handvändning kan miljarder av SIDA:s budget skäras bort. Alla som jobbat inom stat eller kommun veta att pengar försvinner mellan tjänstemännens fingrar. Sammanlagt många miljarder. Så slagordet är: Stoppa plundringen av skattebetalarna.

I småskolan fick jag lära mig att det fanns många sågverk i Medelpad. Ramsan lät ”Såg, vid såg, varthelst jag såg, jag såg en såg” (om jag minns rätt).

Nu är många sågverk nedlagda. Och versen får en ny lydelse. Kvar finns nämligen de fackpampar och yrkespolitiker som S-rörelsen fött. Två sådana, med gedigna karriärer inom partiet och den svenska staten, är Göran Persson och Sven-Erik Österberg. Man kan tala om politiska adelsmän med egna herresäten. Då de knäpper med fingrarna är det bestämt.

Nu föreslås Persson bli ordförande i rörelsen bank, Swedbank. Om partiet vill ha de så, varför inte. Frånsett partiboken så är valet komiskt affärsmässigt sett. Plötsligt är Persson affärsman, som vet hur företag ska skötas.

Perssons partikompis Österberg har varit såväl minister som landshövding bevars. Nu är han bland annat ordförande för Finansinspektionen (FI) – en inte dålig karriär för en person utan studentexamen, såvitt jag kan läsa mig till.

För att Person ska bli ordförande i Swedbank krävs prövning av FI. Är det någon som tror att FI kommer att säga nej? Med sossar i ledande ställning över allt i den svenska statsapparaten är saken klar.

Är det någon som fortfarande inte förstår varför man måste tala om en politisk klass i vårt land?

Jag tror många med minnen från Sovjetunionen eller Maos Kina har förfärats över den statliga propaganda som där framställt folket som kämpar för det nya idealsamhället.

Allting går igen. Följande affisch har jag idag fotograferat vid Kungsträdgården i Stockholm. Det svenska Försvaret söker nämligen kvinnlig personal. Ambitionen verkar svår att uppnå, enligt vad medierna berättar. Tjejer är inte intresserade.

Men då gör generalerna som ledarna i österlandet. Stor affischering, som kostar miljoner. Vi får en helt politiskt korrekt bild av hur svenska generaler ser på den framtida försvarskraften. Fin make up och outfit (som man säger idag). Men var är vapnen?

Vad sker ”Om fienden kommer”? De skrattar antagligen ända fram till centrala Stockholm. Medan den svenska försvarsbyråkratin hukar i en bunker och putsar sina gradbeteckningar. Alltså ”den svenska modellen” igen. Snack, ingen verkstad och pengar i sjön.

En närmare analys av gubbgeneralernas budskap ”kom som du är” vågar jag mig inte på. Mönstring i naket tillstånd tror jag nämligen inte att Sveriges feministmaffia gillar. Så gubbarna får nog tillbringa sin tid i bunker tills maffians anfall är över…

Det stora mediehusen Bonniers, Schibsted och SR/SVT för som (nästan) alla vet ett moraliserande samtal med landets medborgare. Samtidigt anklagar drakarna andra för att komma med ”fake news”. Det är besynnerligt i och med att mediehusen allt mindre sysslar med fakta och alltmer med åsiktsjournalistik. Åsikter rör värderingar som varken är sanna eller falska. Man kan säga att det är fråga om propaganda.

Mest moraliserande är Bonnierpressen, med DN i spetsen. På senare tid har DN dragit igång en variant som går ut på att skambelägga. Då #Me too eller hatet mot högerns nationalister tillfälligt råkar tystna så kör tidningen några varv med klimatskam. Vi har sett artiklar om såväl flygskam som skam att alstra barn (med negativ verkan på CO2). När DN sår sin propaganda tycks det inte finnas någon hejd. Stora givor av åsiktsfrön.

Jamen, säger kanske någon, det finns ju skäl att fundera över ökad CO2 i luften. Javisst, fundera gärna över CO2-verkan på miljön. Men propagera inte eller moralisera. Och undvik för sjutton dubbelmoral. Läsaren av DN proppas nämligen halsen full med dubbelmoral. Varje dag möter vi artiklar om flygskam, samtidigt som tidningen dignar av annonser om semesterresor till fjärran länder. Någon skam att tjäna pengar på reseannonser finns inte inom Bonnierkoncernen.

Bilden är från en artikel skriven av ärkebiskopen i Kyrkans tidning.

Att tänka kritiskt fritt och föra ett öppet samtal borde vara ett mål för makthavare i ett gott samhälle. Men det verkar som det nya mediesamhället går tvärs mot denna dröm. Förklaringen är mediernas genomslagskraft och funktion att sprida ord som dominobrickor i en fallande rad. Mediala stormar sveper fram. Och alla robotmänniskor rättar in sig i ledet. Ingen vågar tänka fritt eller säga emot.

Som bevakare av dagens medier anser jag att detta är fullt klart. I dagens DN – landets största tidning – anklagar chefredaktören än en gång de kritiska svenskar som misstror Greta Thunbergseffekten. Att Greta till nära nog 100 procent vuxit fram på en medial våg förefaller Wolodarski inte ens förstå. Han bara öser galla. Och tacka för det. I samma tidning och dag innehåller ungefär 80 procent av den sk kulturdelen olika reportage rörande den klimatkris som tidningen själv driver med hård hand. Det är nästan så att dödsannonserna känns som lättnad att läsa i samma tidningsdel.

Vidare på detta tema. I gårdagens Sydsvenska Dagblad publiceras en bönetext på mantrat ”hållbarhet”. Denna floskelterm (översatt från engelskan) syftar inte som man kan tro på en ökad livslängd hos bostäder, maskiner eller andra lösa saker. Nej, nu avses miljön i vid mening. Rubriken är ”Genom forskning och utbildning kan Lunds universitet göra störst skillnad när det gäller hållbarhet.” Smaka på den satsen. Vilken förnumstighet! Vilket politiserande! Författare är ett statsstyrt triumvirat, nämligen Lunds universitets rektor, vicerektor och administrativa direktör. Målet är inte ökad tankefrihet, kreativitet eller öka mängden kritiska studier. Nej, det rör sig om tankar av och för ideologiska robotar på en lång rad. Tramp, tramp…

Bland robotarnas stampande hörs Shakespear´s ord: ur led är tiden.

Torsten Dysterkvist

2019-04-28

På 1960-talet talades en hel del om ”Parkinsons lag”. Det rörde sig om flera utvecklingstendenser inom framför allt offentlig förvaltning. Upphovsman var engelsmannen Northcote Parkinson, som i två böcker med mycken kritisk humor gisslade den offentliga byråkratins tillväxt. Utgångspunkten är att system som inte utsätts för konkurrens och kontroll normalt lever sitt eget liv i expansionens tecken. Parkinson såg sig själv som en botaniker, som vetenskapligt studerade tillväxten av ogräs inom den offentliga administrationen. I en anda av Monty Python´s flygande cirkus visade Parkinson att den brittiska flottan under åren 1914 till 1928 kommit att få fler amiraler än krigsfartyg.

Ett kort försök att beskriva Parkinsons teser ger följande resultat:

1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp till sista kronan

2. Nya arbetsuppgifter planeras så att krav på ökade anslag blir följden

3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnade kollegor anställs

4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter

Enligt min mening är det anmärkningsvärt att den kritiska debatten om byråkratins tillväxt nära nog tystnat i vårt land. Tillsammans med Frankrike är Sverige pappersexercisens eldorado, en nation med en ständigt ökande offentlig förvaltning. Bara inom den svenska landstingsvården har sedan 2010 antalet byråkrater ökat med 36 % till 44.000. Samtidigt har läkarkåren – som bara ökat med ett fåtal procent – tvingats lägga ned alltmer tid på arbetsuppgifter som ger administratörerna service. Resultatet blir att läkarna får mindre tid till sina patienter. Att sjukvårdsköerna ökar skapar i sin tur ett ständigt flöde av förslag på nya administrativa rutiner osv.

Man kan därför påstå att Sveriges politiker skapat ett omfattande ”byråkratikomplex”. Problematiken påminner om det som man brukar peka på då militären köper in utrustning. Vårt land har alltså utrustats med en kamoflagemålad evighetsmaskin, som av egen kraft slukar skattebetalarnas pengar. Den gigantiska omfattningen belyses av att 1,3 miljoner svenskar jobbar inom offentlig sektor, jämfört med den privata sidans 2,7 miljoner (2018). Jag påstår inte att flertalet offentligt sysselsatta utför arbetsuppgifter enligt lag nr 4 ovan. Men flera hundra tusen gör det. Alltså försvinner många sköna skattemiljarder till det pyramidbygge som landets politiker sysslar med.

Även om den offentliga sjukvården är det svenska byråkratikomplexets ödessymfoni, så finns det många andra exempel. Som redan Parkinson noterat ges nämligen alltid en uppsjö av vackra förklaringar till ökad satsning på administration. Fantasieggande politiska målsättningar resulterar i rader av nya kontorsarbeten. Ett viktigt exempel är landets många statliga korstågsmyndigheter. Det är organisationer som skapats för att ge sken av att det offentliga önskar hantera ett angeläget samhällsproblem, i stil med jämställdhet, klimatanalys, kulturanalys, diskriminering, delaktighet, specialpedagogik, tillväxt osv. I likhet med storslagna drömmar blir målen svåra att realisera. I flertalet fall är resultaten av dessa myndigheters insatser närmast omöjliga att utvärdera. Men deras existens legitimerar en politisk ambition hos landets politiker. Och ger upphov till miljontals sammanträden, konferenser, tjänsteresor, utredningar, direktiv, blanketter osv.

En viktig dela av det svenska byråkratikomplexet har även en internationell vinkling. Svenska politiker har nämligen en blind tilltro till den verksamhet som bedrivs inom SIDA, FN, EU och en rad andra pärmbärarorganisationer. Mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar pumpas årligen ut ur landet till internationella organ som är proppfulla av väl betalda byråkrater, med storstilade men ytterst diffusa uppgifter. Den svenska statens välvilja saknar gränser. Även här är effekterna av administratörernas arbete ytterst svårutredda. Skräckexemplet är EU:s vidlyftiga administration i Bryssel. Administration och korruptionen slukar omkring 7 % respektive (minst) 2% av EU:s budget. Och reglerna från Bryssel snärjer företag och enskilda inom Europa. Bara den hiskeliga förordningen om dataskydd (GDPR från 2016), med c:a hundra sidor snårig lagtext, har hittills kostat svenska företag 26 miljarder kronor och beräknas för varje år att kräva ytterligare 6 miljarder i utgifter för kontroll mm.

Vi ser just nu hur landstingens vårdköer växer och hur en större och ineffektivare byråkrati plundrar vårdsökande och andra skattebetalare. Men inget händer – den ”svenska modellen” maler bara på som förut med flaggan i topp. Det svenska byråkratikomplexet rör inte bara problem med att sjuka tvingas vänta eller skattepengar som slängs i sjön. Mängden administratörer och framför allt nya regler ger upphov till en ökande ineffektivitet inom en rad politikområden. Byråkratikomplexet alstrar grus i samhällsmaskineriet. Sverige sackar efter i tävlan mellan världens nationer. Svenska företag och vanliga medborgare tvingas stå tillbaka för – och passa upp – tusentals byråkrater. Det vill säga administrativa klättrare, som med all kraft försöker utvidga sina revir. Och landets politiker applåderar. Nej, nu gäller det väcka liv i debatten om Parkinson´s lagar!

Torsten Sandström
2019-04-26

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

Cyklopöga på påskägg som målats av Katja Wallgren

Varje dag torgför landets journalister fenomen som pekar på att jordens klimat råkat i olag. Ofta rör det sig om mätbara fakta. Men även om önskepolitik. I dagens SvD förespråkar Peter Alestig såväl ”klimatdiktaur” som ”vegonorm” (krav på vegetarisk mat på företagens lunchmöten).

Den som studerat historia vet att påtagliga klimatomställningar – från kallt till varmt och tvärtom – inträffat många gånger under de senaste 10.000 åren av människans tillvaro. Att tala om klimat- eller CO2-kris är därför starka ord. Ändå förefaller det troligt att förbränningen av kol och olja har satt sina negativa spår i de grumliga procentsatser som allvarliga män och kvinnor dagligen diskuterar. Dessutom är fossila drivmedel ändliga.

Dagens journalistmajoritet agerar som cykloper. De talar bara om ena sidan av problemet, dvs utsläppen av CO2. Men det finns ju energilösningar utan CO2. Redan idag kommer 40 % av Sveriges el från kärnkraft. Men cykloperna vill inte tala om kärnkraft. De drömmer om ”sol, vind och vatten”. På sikt finns förmodligen sköna lösningar här. Men redan i nutid kan satsningar på kärnkraft försörja bostäder, bilar, företag med CO2-fri energi. En massiv satsning på modern kärnkraft kommer helt att förändra dagens värld. Visst krävs nog fossila bränslen för flyget även i framtiden. Men för detta ger kärnkraften plats. Även för människans urgamla vilja att äta kött. Likaså kan boskapens pruttande tillåtas. Alltså ett gladare liv för människor och djur än dagens apostlar predikar.

Allt detta förefaller rimligt klart. Om man inte är cyklop förstås. Då har men ett begränsat synfält, något som merparten av landets journalister själv valt på basis av sina politiska värderingar.

Greta Thunberg, påven och religionen går hand i hand med DN. I långfredagens tidning skrev Anita Goldman en artikel på temat ”Så kan religionen spela roll i klimatkrisen”. Texten är en blandning av judisk-kristen dogmatik och klimatkris. Slutklämmen lyder: ”Religionen har en lång praktik av att tala om skuld och ånger, vi kan använda oss av det språket i klimatfrågan för att kollektivt bearbeta vår skuld och hitta vägen framåt”.

I påskdagens DN presenterar Björn Wiman en text på ett liknande tema: ”Man kan sörja både Notre-Dame och vår civilisations framtid – samtidigt.”

Jag tar mig för pannan. Klimatkris och energikris måste absolut hållas isär och diskuteras sakligt. Vad har religionen med detta att göra? DN arrangerar dagliga bönemöten. Målle Lindberg i Maranatarörelsen talade på 1960-talet i tungor. Nu gör skribenter på DN detsamma. Under påsken 2019.

Det är ingen nyhet att PK kan beskrivas som en religion. Det vill säga en lära med nya trossatser, som inte bygger på vetenskapligt verifierbara data, utan på politiska värderingar. Nu rör det sig om en identitetspolitik, med sikte på feminism, hbtq, ett motstånd mot auktoriteter, en relativ syn på vetenskap, en kulturpolitik där allt ses som konst osv. Märkligt nog har den nya PK-religionen även tagit ett snubblande steg mot det globala. Detta märks i en kamp mot CO2, mot världsomfattande fattigdom och mot kärnvapen. Om allt detta har jag tidigare skrivit. Nu vill jag fundera över varför den nya dogmatiken kan jämföras med en religion. Det finns nämligen flera intressanta gemensamma mönster hos religiös dogmatik och PK-ism.

Frälsning för troende.Liksom kristendomen är den nya läran individuell i den meningen att frälsning utlovas för den troende. Den bygger också på en helhetssyn i och med att en ny samfälld gemenskap utlovas för den troende församlingen. Det unisona draget är viktigt. Det bygger på en gruppering i vi och dom, dvs de troende och de förtappade. Att enbart ifrågasätta PK-budskapet är således något allvarligt. Det är ett angrepp mot gemenskapen, varom mera snart.

Ovetenskap.All religion appellerar till människornas känsloliv. I centrum står påståenden som inte baseras på fysiska eller biologiska data, utan i stället måste byggas under med politiska eller sociala konstruktioner. Teser som ”att alla människor har lika värde” eller ”att män och kvinnor är lika” är exempel på dogmer som inte baseras på förnuft, utan på politiska värderingar om hur den troende bör uppfatta verkligheten. Rent faktiskt har vissa individer större samhällsvärde än andra (såsom exv brottslingar). Vidare har män och kvinnor delvis olika biologisk konstitution, något som inte bara syns på ett kroppsligt plan, utan också i mentala skillnader rörande benägenhet till våld eller bråk samt en vilja till sammanhållning eller fridfull gemenskap. Biologiska skillnader vill den nya dogmatiken dölja genom kvasivetenskapliga resonemang om samhällsstrukturer. Det rör sig om osynliga krafter, som från ovan sägs styra individernas liv. I själva verket rör det sig enbart om önskningar eller i bästa fall om val som människor gör med en viss statistisk regelbundenhet.

Känslosamhet.En känsloattityd präglar alltså PK-ismen. Detta syns på flera vis. Ett viktigt exempel är det ökade bruket av psykologi som förklaring till mänskliga relationer. Genom att försöka finna mönster i människors hjärnor – en i hög grad svårutgrundlig källa – kan en mångfald samhällsproblem vinklas dit analytikern själv önskar. Ett annat mycket aktuellt exempel är tilltagande försök att belägga vissa beteenden med skuld. I diskussionen om den yttre miljön talas således numera om såväl flygskam som skam med att sätta barn till världen.

Prästerskapsintresse. Alla religiösa system har sina präster. Dessa kopplas i allmänhet till samhällsmakten. Det är prästerna som utvecklar dogmatiken. Denna roll delar nationens politiska elit med majoriteten av landets journalister. Politikerna väljer de strategiska frågorna. Journalisterna står för det dagliga predikandet. Mediehusens koppling till de dominerande partierna är den bakomliggande förklaringen. En annan är att landets skrivarseminarier lockar till sig elever med en viss typ av vänsterengagemang (som de idogt vidareutbildas i).

Kamp mot oliktänkande. Prästerskapets roll är förstås att trumfa igenom sin lära. Detta sker med stor iver i vårt land. Motståndarna beskrivs i nedsättande ordalag. Deras motiv ifrågasätts. De buntas ofta samman och åsätts stämpar i stil med ”högernationalister” eller personer ”med rötter i nazismen”. Det är svårt för mig att belägga, men ändå uppenbart, att en form av medial svartlistning sker av personer, som ifrågasätter den nya PK-dogmatiken. Det främsta beviset är att flertalet kritiker och internetbaserade tidningar med många tusen dagliga följare knappast alls uppmärksammas av de stora mediehusen, såsom exv hos SR/SVT, Bonniers eller Schibsteds. Det är enkelt att förstå. Ideologiska organisationer vill ogärna göra motståndarens röst hörd.

Själva existensens av denna hårda ideologiska styrning av Sverige är oroande. Nationen framstår som avsevärt mer centraliserad idémässigt än våra grannländer. Mest oroande är tecken som finns på en hårdnande svensk attityd mot dem som ifrågasätter PK-ideologin. Såvitt jag förstår bör en svensk regeringschef mana till öppen debatt. Men Sveriges statsminister har flera gånger upprepat att man måste motarbeta dem som ifrågasätter inslag i nationens stora medier. Journalistens yrke framställs närmast som fritt från klander. Talet om ”fake news” ges också en tydlig bäring mot dem som motarbetar PK. Detta händer trots att de etablerade medierna – i sin iver att presentera det rätta budskapet – dagligen ger prov på falska nyheter.

Jag är uppriktigt bekymrad över den svenska utvecklingen. Makthavarnas vilja att bevara sin ställning går att förklara i termer av en framväxande klass av yrkespolitiker. Journalistkåren framstår som deras transportkompani. De män och kvinnor som i egenskap av ”den tredje statsmakten” satts att bevaka regering och riksdag gör inte detta ens med kvarts maskin. Mest maskinkraft går åt för att bedöva eller muntra upp läsare och lyssnare med olika typer av underhållningsinslag. Avsevärd energi förbrukas på att försvara den officiella ideologin och göra den mer smaklig för nationens konsumenter av medier. Kanske är det detta som ska kallas mediesamhällets logik?

Torsten Sandström

2019-04-19

Fallet Julian Assange rullar vidare efter huvudpersonens exil några år på en ambassad i London. En svensk åklagare har ursprungligen först lagt ned utredningen mot honom om påstådd våldtäkt. Efter ett feministiskt uppror har åtal därefter väckts. Och där har vi förklaringen till Assanges flykt ur Sverige. Vem vågar lita på den svenska rättvisan i sexmål?

Jag har själv för länge sedan tagit del av utdrag ur förundersökningen. Jag menar att det saknas grund för åtal. Följande färska artikel av Helene Bergman är värd att ta del av, även om den är alltför kort.

https://newsvoice.se/2019/04/helene-bergman-feministerna-i-assange-harvan-gor-vald-pa-feminismen/

Min spontana reaktion på data från internet rörande polisutredningen var en gång i tiden att de två kvinnorna ifråga – samt kvinnlig polispersonal – gaddat sig samman. De två kvinnorna som är målsägande har reagerat mot Assange först efter lång betänketid. Än viktigare är att deras reaktioner utlösts först efter kännedom om att Assange haft en kärleksrelation med den andra kvinnan. Alltså det eviga temat sviken kärlek.

Därför hoppas jag verkligen att åtalet förnyas mot Assange och att han förs till Sverige. Det vore nämligen synnerligen intressant att få brottsmisstankarna prövade. Det vi sett hittills luktar nämligen feministisk justis. Hur det går i svensk domstol är osäkert med hänsyn till att feminismens teser närmast fått status av grundlag.