Varför inte ett besök på St Eriks ögonsjukhus?

Jag bloggade igår om god vård jag fått hos St Eriks ögonsjukhus. Men pekade samtidigt – än en gång – på det övergripande problem som svensk vård lider av, nämligen bad management. Mängder av politiker och byråkrater som lägger sig i och stör det vårdarbete de saknar yrkeskompetens för.

Idag läser jag i DN en lång artikel (från den 30/11) om sju problem i svensk vård. Journalisterna listar följande förklaringar: 1 Sjuksköterskebrist. 2. Åldrande befolkning. 3. Medicinska framsteg. 4.Psyksik ohälsa. 5 Brist på specialistläkare. 6. Växande stadsbefolkning. 7. Organisation och pengar.

Jag tror du i stort sett förstår vad skribenterna menar. Alla punkterna utom kanske den sjunde ger ett intryck av att det svenska huvudproblemen rör yttre skeenden utanför själva vårdsektorn. Och visst ligger det kanske något i detta. Men det rör sig inte om faktorer som på något vis varit okända för nationens politiker under många år. Dessutom har liknande yttre vårdfenomen hanterats avsevärt bättre i en rad europeiska nationer, exv Holland.

Det mest anmärkningsvärda i artikel blir därför att de svenska landstingens interna förvaltning hamnar i skymundan. Visst nämns i slutändan (punkt 7) ”organisation och pengar”. Men där läser vi en tämligen tafatt analys som baseras på ett fåtal officiella svenska källor nära den politiska apparaten. Det finns nämligen ett ganska fylligt kritiskt studiematerial, som pekar på hur svensk vård har färre patientbesök, färre sängplatser, mer administration/byråkrati än jämförbara nationer i Europa. Vårdapparaten löser inte frågan om tillgänglighet, helt enkelt.

Inget i artikeln lyfter den gigantiska politiska och byråkratiska apparat som finns i 21 landsting/regioner för en svensk befolkning av Londons eller storparis storlek. Mycket tyder på att ett jättelikt överskott av politisk styrning och vänsterideologisk diskussion är en orsak till att människor inte snabbt nog får den hälsovård de söker och betalar skatt för. En massiv administration driver verksamheten i fel riktning (bort från snabb öppenhet). Mycket tid läggs på pappersjobb och på att tala om för vårdsökande att det inte finns tillgängliga akuttider.

Rent komiskt är påståendet att det råder pengabrist inom svensk vård. Varför behövs mycket mer pengar i vårt land än utomlands? Skriet på mer resurser är ett svenskt politiskt mantra. Det döljer den politiska inkompetens som enligt min mening är huvudorsaken till Sveriges stora svårigheter. Mantrat strör blå dunster i missnöjda skattebetalares ögon (jfr bilden ovan). Högre skatt framställs som en naturlag.

Än en gång ser vi hur journalister inte klarar av att presentera verkligheten på ett politiskt oberoende vis. Enbart den svenska åsiktskorridorens trånga vänstersyn på vårdens dilemma basuneras ut. Och då är fokus på yttre skeenden som sägs vara svåra att hantera enligt skribenterna. Och på så vis får landets många yrkespolitiker den ansvarsfrihet de önskar. Pressen – den tredje statsmakten – funkar alltså inte längre, trist nog. Det är de sociala mediernas och bloggarnas fjärde statsmakt som tvingas röja i en trång svensk åsiktskorridor full av ogräs från vänster.

Torsten Sandström