Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Mycken administration går fel i landstingsvärlden

Uncategorised Posted on mån, december 16, 2019 18:42:24
Förr skämtades det om kommunalarbetare. Inte längre. Nu gäller det politiker och landstingsbyråkrater.

Är i Lund på ett kort besök. Jag bokade efter tio försök en resa i Skånetrafikens nya resesystem. Många data hoppade ut och in på skärmen. Och flera gånger var det omöjligt att välja resmål och betala. Så jag missade första tåget till Malmö. Köer av irriterade resenärer irrade kring bokningsapparaterna.

Jag skriver detta för att än en gång peka på den administrativa inkompetens som de svenska landstingen visar på flera verksamhetsområden. Som jag skriver på bloggen är jag övertygad om att det sammanhänger med att alltför många politiker ska koka soppa tillsammans med alltför många (och inkompetenta) byråkrater. Personer som varje dag tror sig uppfinna hjulet igen. Då går det ofta åt skogen. Det skulle inte förvåna mig om skånelandstingets egen datachef har konstruerat apparatarena i sitt privata konsultbolag.

Det allvarliga är att människor betalar skatt för att få saker att funka inom landstingens revir, saker som det privata näringslivet nästan alltid fixar direkt. Efter noggrann provkörning innan användarna kopplas in.

Torsten Sandström

PS! under min tid på Lunds universitet önskade ledningen att vi skulle satsa på dess egen pedagogiska programvara, Luvit, från universitetets bolag med samma namn. ”Just love it” sa rektor. Men min institution vägrade. Vi arbetade nämligen sedan länge med ett Lotus/IBM-program som funkade mycket bra. Efter några år lades Luvit AB ned. Många miljoner i papperskorgen! Bara för att offentliga chefer tror att de är allkunniga och har makt att själv bestämma över skattebetalarnas pengar.



I Sverige bestämmer minoriteterna den politiska agendan.

Uncategorised Posted on mån, december 16, 2019 18:12:06

I Dagens Industri presenterade häromdagen ännu ett inlägg som syftar till att kvotering ska ske av kvinnor i börsbolagens styrelser. Bakom står en stiftelse med det förföriska och självsäkra namnet Allbright. Och i stiftelsens trådar drar en lika bedårande Amanda Lundeteg. På så vis har hon skaffat sig en position i en rad olika styrelser där politiska krafter styr och ställer (men inga affärsföretag!). Hennes framgångar kommer nu att öka i och med att hon via DI lyfter även ett etniskt kvoteringsperspektiv.

Jag har inget mot kvinnor i svenska bolags styrelser. En ökad representation är antagligen av godo. Det framgår av min bra säljande lärobok ”Svensk aktiebolagsrätt”, där en sjunde upplaga snart kommer ut. Däremot är jag motståndare till den svenska politikens förändring av samhället ovanifrån och ned, i en anda av hej-och-hå. 

Problemet med kvotering av kvinnor är att det idag saknas ett tillräckligt antal kvinnor som har erfarenhet av framgångsrik företagsledning på hög nivå. Bristen blir förstås än tydligare om kvotering ska ske av kvinnor från etniska minoriteter. Det är nämligen skickliga personer på VD-nivån som börsbolagen efterfrågar. Men det är inte denna typ av kvinnor som Allbright representerar. Ty fåtalet duktiga kvinnliga VD-ar behöver sannerligen inga Stödstrumpor. Dessa kvinnor tar sig fram av egen maskin och på egna meriter. Lundetegs minoritetsfolk omfattar däremot en grupp maktsugna som ingen frågar efter på toppositioner inom företagen. Hon tycks alltså representera en lång rad besvikna feminister eller vänsteranhängare som önskar komma upp sig. Om du inte tror mig så läs hennes högst egotrippade självbeskrivning på Albrights´s  hemsida, där rader av uppdrag inom offentlig sektor staplas på varandra. På så vis fungerar Allbright som en av Sveriges många PK-organisationer. 

För några år sedan – i finanskrisernas kölvatten – genomförde harvardprofessorn Sonnenfeldt en intressant undersökning med den sköna titeln ”What makes great boards great?” Han ville veta vad det är som kan göra en bolagsstyrelse framgångsrik. En tanke hos Sonnenfeldt var därför att kolla om det fanns någon koppling mellan den personella sammansättningen av styrelserna i framgångsrika respektive krisande företag, vad gäller politiskt korrekta principer om kön, ålder, utbildning, miljöengagemang  osv. Man kan säga att hans resultat blir ytterst nedslående för kvoteringsmegafoner som Lundeteg och Allbright. Det visade sig nämligen att även de ekonomiskt sämsta företagen hade storstilade program för främjande av en rad PK-normer vid rekryteringen av styrelsen. Det förefaller därför meningslöst att med en dåres envishet – såsom händer i Sverige – upprepa alla propåer om kvotering för att öka representationen av den kategori individer som idag är statistiskt underrepresenterad inom en maktsfär. 

Sonnenfelds slutsatser om vilken styrelsesammansättning som kan peka på framgång i affärer är lika intressanta, men kanske lika lite förvånande. Det rör sig alltså inte om en PK-korrekt personsammansättning vad gäller kön, etnisk bakgrund osv. Sådan vardagsmat skapar inte nytt tänkande. Kreativitet är nämligen en följd av fritänk, bland annat. Om jag tolkar Sonnenfeldt rätt så menar han att individer som kännetecknas av en kritisk diskussion, djärvhet och integritet vid hävdande av en egen linje utgör den bästa språngbrädan för styrelsearbete i aktiebolag, givetvis vid sidan om mångårig affärsverksamhet på hög nivå.  

Min främsta invändning mot tankar om kvotering – i och utom näringslivet – är att sådana mekanismer tenderar att flytta uppmärksamheten från prio ett eller två till fenomen med enbart bakgrundsbetydelse.  För affärslivet står nämligen lönsamhet och effektivitet i förgrunden. Detta innebär en stark koncentration och nytänkande vad gäller själva affärsverksamhetens utformning. Politiska frågor om kön, etnisk bakgrund, religion osv är enbart av marginell betydelse. Givetvis är gruppen kvinnor en stor potential, bara de har skaffat sig erfarenhet av affärer på hög nivå. 

Jamen, säger kanske någon, politiska och mänskliga faktorer har stor samhällsbetydelse och kan utlösa viktiga mekanismer om exv diskriminering. Konstaterandet är riktigt men helt ovidkommande. Vi talar nämligen nu om affärsföretag, som utsätts för stor konkurrens på en ofta gränslös marknad. Detta betyder att viktiga sociala spel- eller umgängesnormer måste ge vika för rationella lönsamhetskrav. Alternativet är förstås att företagens slås ut eller lever vidare i fattigtillvaro i stil med sovjetiska och östtyska företag en gång i tiden. Följden blir förstås läge löner och lägre vinster att beskatta, dvs en nedåtgående spiral för samhället.  

Jag tror inte Lundeteg eller Albright tänker så långt. I deras värld innebär ett ökat antal kvinnor eller färgade i svenska företagsstyrelser alltid en tillgång, på så vis att bolaget tillförs ny erfarenhet om samhället. Det är tydligt att valberedningar i företag med inriktning på exv konsumtionsvaror sedan länge förstått sådana argument. Men att som Lundeteg & Co förvandla en styrelses köns- eller etniska sammansättning till en förstarangsfråga är bisarrt. 

Deras engagemang utmynnar i att mänskliga identitetsfrågor ges högsta prio. I stället för att driva på unga kvinnor till karriär mot höga verkställande företagsposter, så plockar de fram vänstermanualen och kräver genvägar till bolagens styrelser för kvinnor och färgade. Budskapet bottnar i något som liknar feminismens favorittänk om elaka manliga strukturer. I själva verket agerar börsföretagens valberedningar logiskt och i samklang med de lönsamhets- och effektivitetskrav som nyss nämnt. Kanske är det dags för Lundeteg & Co att inse detta. Det är bättre att ta sig en funderare och bita i det sura äpplet än att fortsätta kampanjen mot företagslivets väderkvarnar. 

Torsten Sandström  



De två´s gäng på väg mot politikens sophög

Uncategorised Posted on mån, december 16, 2019 09:39:28
En läsvärd bok om ett allvarligt svenskt problem. Det land som älskar att tala om jämlikhet.

Några av de ämnen som jag bloggat mest om är för det första sjukvården, där jag menar att landstingen förlorat greppet. För det andra Sveriges etablering av yrkespolitiker som tillsammans bildar en elit, en egen klass. Som vi snart ska se hänger problemen samman. Det allvarliga strulet med vården är helt enkelt politiskt mismanagement, genom tusen politiker ute i landstingen samt en kolossal ökning av byråkrater i vårdapparaten. Vårdens problem sammanhänger alltså inte med brist på pengar, utan på flera tusen yrkespolitiker och administratörer som fattar fel beslut. De stoppar upp den normala tillgänglighet, som vårdens egen personal förmodligen själva skulle kunna fixa.

Därför kommer följande debattartikel i SvD som ett brev på posten:

https://www.svd.se/valfarden-maste-ha-mer-resurser-redan-nu

Här skriver två politiska höjdare att mer pengar måste slängas in i landstingens svarta hål. Knape är moderat och har i mer än trettio (30) år misskött svensk sjukvård på olika poster, nu senast inom Stockholms län, som blivit förförda av Boston Consulting. Baudin är sosse och har från Byggnadsarbetarförbundet gjort karriär till Kommunalarbetareförbundet, som sluter avtal för undersköterskor mfl.

Den främsta bristen i vården rör som sagt tillgängligheten. Den är inte ”öppen” i tillräcklig utsträckning. För att åstadkomma detta måste läkare och sköterskor frigöras från det tyngande tvångsgrepp som administrationen tagit över dem via krav på möten, pappersexercis, utredningar, konferenser, direktiv mm för att i stället kunna bemanna mottagningar och behandlings- och operationsrum. Det som behövs är alltså färre byråkrater, slopande av onödiga regler samt ett friare uttag av arbetstid. En kraftigt slimmad administration ger gott och väl ekonomisk plats för högre lön åt dem i vården som får jobba något fler timmar. Ta bort en mängd administration från de två akademiska vårdyrkena (förr fanns sekreterare) så att de anställda får tid att träffa patienter och hålla dyrbara maskiner igång maximal tid. Och förvandla byråkraters kontorsrum till sängplaster!

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå hur vårdens slipsten ska dras. Men det förstår inte Knape och Baudin från den politiska klassen. De upprepar bara sitt trista mantra: mer pengaresurser till vården! Den politiska klassen har bitit sig fast i vårt land. Arbetsgivare och fack sitter på samma stol. Det är allvarligt. Men politikerna är själva sin värsta fiende. Historien visar nämligen att dysfunktionella politiska system ändar på sophögen. Så den svenska politiska klassens färdriktning ät på sikt utstakad.

Intressant är slutligen mediernas samspel med de två klasskamraterna, som enkelt fått sin mantra-fokuserade artikel publicerade på bästa plats. För någon dag sedan har nämligen en djupt kritisk artikel mot sjukhuspolitikerna, skriven av omkring 200 läkare från Karolinska, presenterats på en mer undanskymd plats i SvD. Expertisens syn väger uppenbarligen mindre tungt än den politiska klassens eviga krav på högre skatter. Eller är det kanske fråga om pay back från tidningens sida för de 40 miljoner SvD erhåller varje år i bidrag från staten?

Torsten Sandström