Två klättrare med ansvar för den svenska vårdens brister

I mina många bloggar om den svenska sjukvårdens bristande tillgänglighet har jag inriktat min kritik mot huvudproblemet: en övertung politikerstyrning med åtföljande byråkratikomplex.

Men det har även framskymtat att jag anser att de vårdanställdas fackföreningar lever ett eget liv sidan av sina medlemmars intressen. Facken och deras motpart SKL verkställer den politiska ledningens omdömeslösa agenda. Man kan därför påstå att de värnar om en egen facklig-politisk maktställning.

Ett exempel är en debattartikel i DN häromdagen där Läkarförbundets ordförande tillsammans med LO:s ledare angriper framväxten av privata vårdförsäkringar.

https://dela.dn.se/K1JWUGJYb2ZGNHZhdndTUGxrbUlCNjhhNncvZk1VeWVOWGNIakxlVUNGZnRaS0NTakNjNms4djlja2g2bmphVUlDRmV4VkpHbjZKamFXdGh5MmFhV1E9PQ,

De privata vårdförsäkringarna är främst ett försök till lösning på den bristande tillgänglighet inom vården som politiker, byråkrater och fackföreningar är ansvariga för. Enligt min mening ät det enda rimliga därför att facken försöker utöva en nypa självkritik. Rader av fackliga ledare inom vårdsektorn har i åratal stillatigande sett till att framför allt S-regeringar låtit de ineffektiva landstingen vansköta vårdsektorn. För fackföreningarna har värnandet om den politiska klassen vägt tyngst. Den politiska gemenskap, som flertalet fackliga företrädare själva tillhör. Från vänstern har makten över facken varit en del av en traditionell styrmetod över landet. En slug lösning i de makthavandes perspektiv. Det illustreras även av den nuvarande s-regeringen, som kännetecknas av klassgemenskap via fack, ungdomsförbund, familjerelationer etc.

På så vis har ordförandena i Läkarförbundet systematiskt inlemmats i S-komplexets maktsfär. Tidigare Anders Milton. Nu Heidi Stensmyren, som skrivit texten mot privata sjukförsäkringar tillsammans med LO-bossen.

Jag förstår att personer önskar göra karriär på fackets arena. Det rör sig om individer som önskar bestämma över andra. Vi möter alltför många personer av den typen inom politik och statsapparat. Där funkar de som (i allmänhet) S-partiets förlängda arm. En kår av villiga klättrare med blicken upp mot högre positioner inom politikernas klassgemenskap.

Däremot förstår jag inte hur majoriteten vårdanställda kan acceptera att betala medlemsavgifter till fackliga organisationer, vilkas ledningar driver S-politik och som år efter år hanterar de eländiga landstingen/regionerna i fel riktning. Enligt min mening borde alla anställda inom vården se och kritisera de stora tillgänglighets- och byråkratiproblem som vuxit fram. Man borde klaga på att bristande öppenhet och administrativt slöseri kraftigt urholkat skattebetalarna vårdpengar. Nästan alla är ju skattebetalare själva.

Därför är min paroll idag. Upp till kamp mot det stora fackliga maktkomplexet. Fram för mindre fackliga organisationer, som utan en hord av heltidsanställda i mindre utsträckning driver nationella politiska frågor och mer – samt med kraft – värnar vårdyrkenas egna anställningsintressen. Och framför allt: ut med rader av fackliga karriärister som är mer intresserade av sin egen ställning än att svenskarna ska få en öppen vård (i ordet verkliga mening) till ett rimligare pris. Att det är möjligt att åstadkomma visar exemplet Nederländerna. Därför bör det ske även i Sverige. Och inte kommer de vårdanställdas lönevillkor att bli sämre för att mer arbetstid ägnas åt patienter än åt dyrbar och onödig politiskt styrd administration.

Det är sådana krav som man gärna skulle vilja läsa från Stensmyren och LO-chefen. Men de undviker förstås att begå harakiri. I stället traskar de på i den krisande vårdapparatens felaktiga riktning.

Please follow and like us: