SR presenterade idag en musikpedagog från Karlstads universitet som skall disputera på en studie av om vaggsånger fungerar lugnande på små barn.

Min första tanke rörde behovet av sådan forskning. Räcker inte en mångtusenårig erfarenhet att monotona läten från en medmänniska i allmänhet får ett barn att bli lugnt och till sist somna? Behovet av forskningsmöda (och offentliga medel) på vaggvisor verkar tämligen litet. Men inte i Karlstad, uppenbarligen. Kanske har det med Fröding att göra?

Därefter funderade jag över hur vetenskaplig kunskap kan inhämtas om vaggvisors funktion på små barn. De kan ju knappast intervjuas. Och även om det var möjligt måste barnets uppgifter starkt ifrågasättas. Svaren si eller så kan ju bero på så mycket annat än sången.

Nu visade det sig att en vaggvisa sjungits i samband med ett stick vid en vanligt sprutinjektion. Uppenbarligen var den vetenskapliga metoden iakttagelse (observation) av barnet som objekt. Låter inte detta vetenskapligt säkert?

Nej. Först efter flera sprutstick på samma barn, samma sång och samma snabba insomnande kan möjligtvis iakttagelser göras som kan kallas vetenskapliga. Men det visade sig inte ha gått till på detta vis. Det föreföll ha varit olika barn som var för sig (en enda gång) iakttagits under sång. Inte heller fanns någon kontrollgrupp av samma barn, men utan sång. Dessutom verkar det osäkert om inte barnen även vyssjats under sången. Alltså är det oklart vilken verkan sång respektive vaggning haft. Lika oklart är verkan av barnets mättnad/hunger, värmen i rummet, ljuset där, existensen av napp, närheten till föräldern i rummet, vem som sjunger osv. Några vetenskapligt säkra resultat har alltså inte producerats i Karlstad om visors verkan på små barn. Möjligtvis en dikt, som jag tvekar över om Fröding gillat.

Slutsatsen blir alltså att en tusenårig kunskap ofta måste anses tillräcklig för människan. Det vill säga att små barn i allmänhet blir lugna – och till och med ibland somnar – av att under sång vaggas i lugn och ro. Det har många haft på känn. Och det räcker bra i och med forskning om frågan inte kan utföras med vetenskapliga anspråk.

Jag skriver detta i ett Sverige, där tusentals omöjliga problem utsätts för ”forskning”. Särskilt inom samhällsvetenskapen, men även ibland i andra ämnen. Inte bara på landets småhögskolor utan också i Lund, Uppsala, Stockholm osv. Dvs undersökningsuppgifter som över huvud taget inte kan studeras på ett säkert vis, i vart fall inte genom enkäter (muntliga eller skriftliga). Jag gissar att frekvensen av sådana studier förefaller vara högst vid landets högskolor för utbildning av sjukskötare/sköterskor. För att forskningsanknyta yrket genomförs många märkliga studier samt flera med självklara (men osäkra) resultat i stil med karlstadsvarianten. Man producerar en illusion om vetenskap. Ett sådant bete hugger svagt utbildade journalister direkt på.