Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Alfredsgalan i Stockholm

Uncategorised Posted on lör, december 14, 2019 16:13:57
Svensk Damtidning berättar om ”kungens fina gest mot Silvia – mitt under Nobelfesten”.

Årskalendern är under senare decennier fullspäckad med prisutdelningar och galor. Man kan fråga sig varför. Är det så att mer berömliga händelser inträffar nuförtiden? Knappast. Är det så att medierna vill ha något att tala om? Mer troligt. Mediasamhället behöver en almanacka så att det i förväg – enkelt och billigt – kan planera stoff för rapporter om mer eller oftast mindre spektakulära händelser.

Enligt min mening är det tröttsamt att nästan varje dag höra talas om att X eller Y fått en utmärkelse i guld eller kristall för något som folk sällan hört talas om. Men tusentals journalister tillåts ändå på så vis fylla sina arbetsdagar med långrandiga berättelser om X och Y:s storhet. Superlativen saknar gränser. Publiken orkar knappast ens höja på ögonbrynen, tror jag. Och nästa dag berättas med stora ord om att Z och Å belönats, Särskilt utrymme får förstås några tjog pris till journalisterna själva.

Häromdagen inträffade som bekant Alfredsgalan i Stockholm och snart är det vinstutdelning någon annanstans, kanske ett Prize Award i stil med Oscars. Det finns tusentals prisalternativ i många genrer. Är det någon större skillnad mellan dem frånsett möjligtvis prissumman?

Högt irriterade läsare säger att Alfred´s gala är något särskilt, som hela världen noga följer. Pyttsan! Påståendet är främst ett utslag svensk chauvinism (dvs en form av annars hånad nationalism). Jämfört med Oscars eller UEFA:s guldboll är det som hände i Konsert- och Stadshuset ingenting, vad gäller medial och publik bevakning.

Jamen, säger någon, Alfreds pris tar ändå sikte på något större, finare och mer märkvärdigt än pris till skådisar och fotbollslirare. Men är det så säkert? Kultur som kultur. Är det över huvud taget möjligt för någon att klart bedöma vad som är stort skådespeleri, författarskap eller fredshandling? Och vad gäller priser för vetenskapliga gärningar är det ständigt svårt att avgöra om Å- upptäckten är större än Ä-forskningens resultat samt vem som först kom på någon av dem. Och för övrigt är pris till nationalekonomer rena politiska lotteriet, något som Karl Marx antagligen leende nickat bifall till.

Så vad blir kvar idag av minnet efter festen till Alfreds ära? Enligt min mening är svaret etablissemangets hyllning till sig själv. Det vill säga glädjen över att höra till de utvalda som samlats för en gratis brakfest tillsammans med kungahuset. En fest där ett antal tänkande forskare och författare fungerat som sockerbitar att samlas kring. På så vis känner etablissemanget att de själva är en intellektuell elit. Alltså inte bara kreti och pleti. Utan utvalda för att under en dag umgås tillsammans. Alltså något av en klassfest.

Men efter festen tror jag några av deltagarna -I absolut inte alla – känner någon form av tomhet. Man frågar sig vad det stora var med Alfreds alla pris och hyllningar i skenet av vaxljus och kristallkronor? Ja, vad var det? Idag framstår minnet som en bläddring i Svensk Damtidning i väntan på att släppas in hos tandläkaren för en rotfyllning.



En konstflört som slår tillbaka

Uncategorised Posted on lör, december 14, 2019 11:50:57
Hjälte på glid, som lägger krokben för S-partiet. Bild:Wikipedia.

Malmö, en av landets mest s-dominerande kommuner under årtionden, tvekar aldrig att flörta populistiskt. En staty av Zlatan för en halv miljon, vips. Rakt i famnen på rader av tänkbara väljare. Och även flört med folket i Rosengårds ghetto – en staty över deras hjälte. S-partiets tanke att ställa sig in hos folket i Malmö är så uppenbar och tänkt att vara listig.

Därför är det roligt, eller tragikomiskt, när Zlatan kramar om Hammarby. Vinden vänder. Och Princesstårtan till potentiella väljare far rakt i ansiktet på Katrin Stjernfeldt Jammeh, ortens politiska boss sedan flera år. Med fett av grädde i munnen försöker hon förklara läget…

Kloka människor reser statyer – om de över huvud taget behövs – enbart över döda personer. Med tanke på Zlatans personlighet kan vi vänta att mer back-fire kommer att träffa S-partiet i Malmö. Alltså mer gräddtårta mot s-ledarna. Med all rätt.

PS! Den norska nobelkommittén har anledning att fundera över försiktighet med att resa statyer över fredsälskare. De har en dyster samling pristagare som knappast kan sägas vara fredsduvor…



Försvaret i en bananmonarki

Uncategorised Posted on lör, december 14, 2019 11:15:19
Här syns ett resultat av bloggaren materialinsamling till den kommande boken ”Ceremonimästarna”

I brist på ett försvar, värt namnet, har Sverige satsat på en operettvariant. Armens musikkår är nationens största orkester mätt i heltidsanställda, 57 stycken. Och som en julhälsning åker Flygvapnet landet runt i en formation som påminner om de julgranar mina barn alltid hånat mig för (tills plastgranen uppfanns). Och detta i tider av Flygskam! Politiken i vårt land är verkligen gränslös.

Om Sverige är världsledare på något så är det politisk komik och dubbelmoral.