Anti-PK-bloggen

I krigstider påminns vi om vad ett försvar ska användas till. När behov uppkommer ska det finnas till för att effektivast möjligt bekämpa fienden.

Bilden ovan – publicerad på den sk kvinnodagen – visar hur det svenska försvaret fungerat sedan några decennier tillbaks. Eller rättare sagt hur det inte fungerat. Då varken befäl, trupp, krigsmateriel eller ammunition finns på plats så används i sossarnas Sverige försvaret för inhemsk politisk opinionsbildning.

Ryssarna skrattar åt annonsen öppna besked om brist på svensk väpnad beredskap. De skrattar också åt en svensk försvarsminister som i sin ungdom vägrat bära vapen i egenskap av värnpliktig. Sedan många är sköter han svensk försvarspolitik. Vem sjutton kan tro på att 2% av BNP kommer att användas med maximal nytta för landets försvar? Skratten hörs från Moskva.

Jag kan däremot hålla mig för skratt.

Torsten Sandström

Det är lika bra att säga det direkt. Jag har aldrig varit kristen eller gudstroende. Jag vill nu bara påpeka att den största ideologiska förändringen som skett under mitt liv – frånsett sovjetkommunismens fall – avser den kristna religionen i Sverige. Ett system som i min barndom inte stod så långt från centrum i samhället har idag förvandlats till en spillra, bestående av en gles skara ljumt troende och ritualister. Samt en feta skara präster med olika titlar, avkragade eller inte.

Man kan kanske säga att de kristna dogmerna blivit omoderna. Två tusen år gamla berättelser har kommit att sakna lockelse som förklaring till människans existens år 2022. Till detta har förstås vetenskapens rön bidragit. Lika intressant är att S-partiets huvudflank dessutom verkat starkt för att politiken ska inriktas mot livet i nutid och inte något himmelskt efterliv. Jag har inget mot denna politiska tanke.

Därför är det faktiskt stor komik att se hur den skadeskjutna Svenska kyrkan idag tonar fram. Inte är det så att tonläget höjts och Bibelns ord fått mer framträdande plats. Nej. tvärtom. Dagens Svenska kyrka har utvecklats till ett slags system för avlöning av kyrkans personal, där de centrala mytiska trosaktörerna – Gud, Jesus och den heliga ande – numera beskrivs som symboler för en diffus högre makt. Ambitionen tycks vara att rädda vad som räddas kan för att bevara åtminstone en strimma av tradition och ritualer vid dop, bröllop och begravningar.

Störst komik i detta perspektiv är ändå att betrakta Svenska kyrkans styrelse. Som förste vice ordförande (till ärkebiskopen) tronar Vanja Lundby Wedin. Alltså en representant för den politiska rörelse som verksamt bidragit till nationens enastående avkristnande. Även i övrigt syns en hop partipolitiker i kyrkans styrelse. På så vis illustreras med största tydlighet hur den kristna tron förvandlats till en slags helig värdegrund, som består av rader av politiska trossatser.

För mig som står utanför är detta helt okej. Men något för framtiden vinnande kristet koncept är det förstås inte fråga om.

Till S-partiets förstatligande och kontroll av den svenska kultursektorn hör ett ansvar för insamling av pengar till finansiering av den svenska kyrkospillra som ännu finns kvar. Dessutom har det slutliga ceremonielet kring medborgarnas begravning förstatligats. Du, jag och våra efterlevande anses inte längre ens kapabla att ta hand om och betala efterlivets mödor. I stället är det S-partiets allomfattande svenska stat som via begravningsavgifter på skattsedeln varje år kräver ut de medel som behövs (och ännu mer därtill, som vanligt). Varje samhällsfenomen som kan skådas försöker S-partiet som vanligt förvandla till en källa för att med tvång kräva ut skatt av medborgarna. Det är eländigt att skåda vad ett hukande svenskt folk tvingas vara med om.

Det sägs att statskyrkan är avvecklad. Det är nog inte sant. Svenskt trosliv har ersatts av sossestatens ideologiska gemenskap. Gustav Vasa hade inte kunnat göra det mycket effektivare. Men för mig är det svårt att förstå att förnuftiga medborgare kan lita på såväl sossepartiet som dess nya föga kristna trossamfund.

Torsten Sandström

PS! En vän har tipsat mig om ännu en intressant sosse, Ulla Löfven, som presenteras så här å Wikipedia:

Ulla Löfven definierar sig inte som kristen (Kyrkans tidning 22/6 2017) men har ett starkt kyrkopolitiskt engagemang. Hon är ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet. I Stockholm har hon varit kyrkofullmäktiges ordförande och sitter i kyrkorådet i Adolf Fredriks församling.

För att travestera min barndoms geografiboks ramsa om Medelpads sågverk: S vid S, varthelst jag såg, jag såg en sosse …

Ofta är tidskriften Kvartal läsvärd, om än något trist i ambitionen att understundom kvotera korrekt förutsägbara debattörer från vänstern. På så vis blir tidskriften delvis karaktärslös. Man vågar inte ta ställning då det behövs. Därför hajar jag till idag. Så här utbrister den digitala Kvartal:

Varken jag eller Hedborg har kunskap om Putins faktiska själsliga hälsa. Så bara av den anledningen är Kvartals rubrik off side. Men än värre. Den som liksom Hedborg friskförklarar Putin tar ytterligare ett steg ut på den politiska gungflyn. Man kan ju ledas till motsatsslutet att han är fullt frisk själsligen.

Säkert har Hedborg rätt i påståendet om Putins historiska övertygelse. I likhet med sin föregångare vad gäller anfallskrig, Hitler, har Putin kokat samman en ofattbar soppa som går ut på att hans Ryssland är ett slags herrefolk, med rätt till territorier som tolkas fram ur historiens dunkel. Och vad värre är, tankar som används för de mest brutala eller hänsynslösa syften.

Putins beteende är inte unikt. Men det är mycket ovanligt och förmodligen ett tecken på en form av själslig störning. Den yttrar sig i en oförmåga till en sansad och balanserad analys av den historiska verkligheten. I så fall en synnerligen allvarlig själslig rubbning i den roll Putin erövrat. Därför blir rubriken i Kvartal missvisande och nästan förlåtande i sin förbehållslösa friskförklaring.

Enligt min lekmannauppfattning är Putin livsfarlig. Han är från vettet.

Slutligen en fundering över vänsterliberalers världssyn. Man tycks vilja tro gott om alla. Trots att historien visar att vissa människor är onda, dvs hänsynslösa mot sin omgivning. Länge trodde vänsterliberaler på Hitlers löften, exv i München 1938. Och hela vänstern har svårt att se den ondska som utvecklas i invandrarnas klaner runtom i förorterna. Man skyller på socioekonomiska orsaker. Naturligtvis är det så att vissa människor utvecklar goda drag, andra förfaller till hänsynslöshet. En avvaktande eller kritisk attityd är därför att föredra i väntan på positiva besked.

Torsten Sandström

S-partiet är så vant vid att falla undan för Sovjetunionen eller Ryssland så att det blivit ett sömngångarbeteende hos nutidens B-lagspolitiker inom sossarnas ledning. En skock politiker som hoppas på fred.

Idag påstår s-regeringen att en snabb ansökan om medlemskap i NATO skulle destabilisera nordvästra Europa. Samtidigt som Finlands s-regering verkar vara på hugget med ett NATO-medlemskap för att snabbast möjligt få skydd av 5§ i NATO-stadgan.

Sossarna bär ett tungt delansvar för landets avrustning fram till idag. Nu tycks de förvärra läget och spela bort korten om en snabbansökan hos NATO. Trots att ryssarna just nu är upptagna – alltså passiviserade – genom ett mindre effektivt anfallskrig i Ukraina.

Jag har skrivit det förut. S-politik innebär sedan Tage Erlanders avgång en nationell fara för Sverige. Det skulle inte förvåna mig om finländarna blir medlemmar i NATO före Sverige. Och att Andersson än en gång skräms av Putin och Lavrov. Hon tycks hoppas på att andra nationer frivilligt ska hjälpa den svenska nationen vid ett anfall från öst. En självgod svensk statsledning tror nämligen att andra länder kommer att ställa upp på grund av att Sverige är ett föredöme för alla andra. Man inser inte att andra nationers politiker skrattar åt oss.

Torsten Sandström

Oavsett utgången av kriget i Ukraina är det uppenbart att Putins anfallsplan delvis grusats. Det är uppmuntrande att se att han liksom Hitler inte är något militärt geni. Båda dessa gangsters överskattar sin egen och den militära organisationens förmåga. Det vi ser är det vanliga tecknet på en diktatur – ingen vågar säga emot den ”store” ledaren.

Varför går det så dåligt för den ryska armén? Här följer en intressant text av Lawrence Freedman, professor em i krigsvetenskap vid Kings College i London. Han pekar på hur faktorerna yta (space) och tid verkat till ryssarnas nackdel. Freedman beskriver hur ryssarna – mötta av fientliga nålstick – kört fast i norra Ukrainas leriga vidder. Militär personal och materiel är inte heller alls i gott skick. Det tycks därför klart att Putin, förmodligen under den desperation som en diktator förmår visa, söker efter lösningar att komma ur den knipa som han själv vållat sin nation. Och ännu har den ryska ekonomins förfall inte fullt ut slagit mot Putin.

Det finns alltså tecken till en ljusning i allt mörker, förutsatt att inte den enväldige Putin trycker på knappen till nationens kärnvapen. Denna möjlighet saknade som bekant Hitler.

Läs gärna följande bra text!

https://samf.substack.com/p/space-and-time?utm_medium=email&action=share

Torsten Sandström

Visste du att drygt 50% av av det pris du betalar vid pumpen för bensin eller diesel är skatt. Om råvarupriset skenar, som nu är fallet, blir alltså sossarnas stat bara rikare. Detta är ju helt åt skogen. Lagen måste ändras så att skattesatsen justeras nedåt månadsvis efter råvarans ökade pris.

A propå åt skogen. Så här skriver Energimyndigheten som förklaring till att mackarna måste tillhandahålla drivmedel som har en tillsats av extra dyrbar skogsråvara:

Reduktionsplikten innebär ett mer långsiktigt styrmedel jämfört med tidigare skattenedsättning och bidrar till användningen av mer klimatsmarta biodrivmedel. Styrmedlet ska bland annat bidra till att nå det nationella målet om 70 procent minskade växthusgasutsläpp från inrikes transporter till 2030.

Alltså husbonden(S) röst. Men hallå! Även förbränning av skogsråvara i flytande form ger ju upphov till CO2! Så inte är skogsråvaror så extremt nyttiga, även om de är är förnybara. Så bara ordet ”reduktionsplikt” är rena propagandan. Inte reduceras utsläppen av CO2. Men skogsägare och bränslesäljare gnuggar förstås händerna.

Och du står där som en fåne med bilen på macken. Dyrare bensin som dessutom har lägre energieffekt per km. Tala om ett stort politiskt bedrägeri! Svenska folket är grundlurat. Men vilka alternativ har man egentligen i höstens val?

Torsten Sandström

Under nästan hundra år har Socialdemokraterna apterat den svenska statsapparaten med rader av sina förtrogna. Tusen och åter tusen lojala sossar har i stat och kommun fått jobb som går ut på att kontrollera, styra och framfört allt dela ut bidrag. Centrala kuggar i maskineriet har var S-partiets egna satelliter, i stil med LO, Hyresgästerna, ABF, COOP med fleras inflätning i den korporativa svenska statsapparaten. Allt har byggts efter en stor röd ritning samt under en enorm utvidgning av den svenska byråkratin, som förmodligen blivit störst i Europa per antalet medborgare mätt. Alltså några hundra tusen personer som gjorts beroende av den svenska modell som sossarna medvetet i åratal byggt upp. Bara genom att ta jobben ifrån mängder av dessa kollaboratörer öppnas dörren till det nya Sverige.

Jag skriver detta med tanke på Moderaternas och den övriga oppositionens frånvaro av beredskap om vad som behövs i vårt land, som går till val i höst. Inte hör jag ett knyst om hotet från det korporativa Sverige. Inte hör jag något om S-strategin att bygga lojalitet mellan det egna partiet och centrala myndigheter. Inte hör jag något om behovet att städa upp i myndigheternas Sverige för att lokalisera strukturer som S-partiet apterat samt för att spara de stora skattepengar som föder dem.

Min bild är att Moderaterna i huvudsak accepterat sossarnas bild av hur Sverige ska styras. Idealet tyck vara sossepolitik light. Därför talar det mesta för att ett eventuellt regeringsskifte inte kommer att lösa nationens stora strukturproblem heller denna gång. En ny regering kommer i grunden att fortsätta i S-partiets fotspår, särskilt som Centern och SD delar många av sossarnas politiska värderingar. Alltså kvar vid det gamla eller the easiest way out of it.

Om inte Moderaterna talar klarspråk om vad en förnyelse av Sverige betyder för den gigantiska stoppkloss i betong som S-partiet byggt upp under snart ett sekel talar allt för att vi – vid en valförlust för S – ändå kommer att få se ytterligare fyra år med sossepolitik. Kristersson gör alltså som Reinfeldt. Det är uppenbart att S-partiets haft stor framgång med att få oppositionen att tänka som normala sossar. Vänstern har verkligen utnyttjat sin makt att forma det politiska samtalet i Sverige.

Detta är min allvarliga bild av hur stämningsläget är inom den svenska politiska klassen. Detta trots att stora författare skrivit realistiska skräckskildringar om hur socialism och kommunism fungerar.

Jag ryser.

Torsten Sandström

Det ryska anfallskriget i Ukraina upptar mångas medvetanden. Det finns knappast plats i hjärnan för tankar om annat. Människor slaktas av den ryska krigsmaskinen. Folk som sedan tusen år levat sida vid sida, som grannar inom en likande kultur och med närstående språk dödas av sin ryska grannes soldater. Allt för att Rysslands ledare uppfattar sitt land som ett herrefolk. I likhet med Hitler önskar Putin att han ska bestämma över sina grannars liv. Han ser det som sin heliga uppgift. Och som diktator får han det krig som han beställt. Ingen vågar eller vill säga emot.

Som kritiker av det svenska politiska styret är jag förstås övertygad om att den svenska formen av demokrati klart är att föredra jämfört med systemet i Ryssland. Men jag måste ändå framhålla att svenska politiker lika fullt måste verka för att fördjupa den svenska demokratin. Vårt maskineri gnisslar. Och även i Sverige finns en politisk elit som år efter år med diskutabla metoder kämpar för att behålla makten.

Om förnyelse talas nästan inget. Svenska politiker, som ständigt ser sin nation som ett föredöme för jordklotets alla folk måste tala om för oss på hemmaplan varför demokratibygget ska anses färdigt. Finns det verkligen inte vägar till en fördjupad demokrati?

Svenska politiker är oss svaret skyldiga. Det räcker inte med att vara bättre än Putin.

Torsten Sandström

Denna blogg har många besök per dygn. Nu i genomsnitt 1.000 personer som klickar in för att kolla varje dag. Det finns alltså många som är för ett öppet och kritiskt samtal. Trots åsiktskorridorens trängsel. Det är ändå något positivt som är värt att notera.

Tack för det!

T.S.

Sveriges politiska utveckling under 2000-talet är djupt problematisk. Strukturproblemen hopas olösta. En tung beskattning används för dåligt genomtänkta bidrag i syfte att hålla samman samhällskroppen. Eller rättare sagt hålla sossarna kvar vid makten. Det vill säga ett parti som sedan länge utvecklats till ett rent maktparti med en verklighetsfrämmande kompass.

Detta parti har i åratal drivit en antikverad neutralitetspolitik – dvs en alliansfrihet i ord, men inte i verkligheten. Följden har blivit att nationen hamnat utanför 5§ i natostadgan, om en rätt till bistånd vid ett ev anfall. Och detta har skett samtidigt som försvaret nära nog lagts ned. Visst några JAS-plan, men i realiteten inte de soldater som behövs för försvar av landet. Det berättas till och med att nationen idag har brist på ammunition till de få vapen som finns…

Denna stolliga politik har nu ställt S-regeringen mot väggen. Ryskt anfallskrig i Ukraina, med illa förtäckta hot mot Sverige. Detta kan innebära att sossarnas yrkespolitiker nu kan tvingas göra en snabb U-sväng, i syfte att fem i tolv försöka hoppa på NATO-tåget. Det är bra om det sker, men hade definitivt varit bättre om det skett senast 2014, då Putin visade det hänsynslösa ansikte, som många redan visste att han hade.

Sossarna har alltså kapitalt misslyckats vid makten. Nu avser man att fortsatt regera landet, med en politik utan annan kurs än att försöka köpa röster med löften om bidrag i höstens val.

Det är bedrövligt att skåda S-ledningens styre av Sverige. Lika trist är att se hur vänstermedia – statsfinansierade och inte minst de i Bonniers regi – håller S om ryggen via något slags trygghetstänk. Snart har idealet om öppenhet och förnuftig politik ersatts med den sk försiktighetsprincipen. Vilken innebär: hellre röd än död.

Torsten Sandström

Bakom den åsiktskorridor som ofta diskuterats finns en utveckling av det svenska samhället i en delvis auktoritär riktning. Det rör sig om en politisk vänsterkultur som tagit sig uppenbart dogmatiska former och genom mediernas förmedling resulterat i den politiska korrekthet som jag fortlöpande studerar.

Jag tror att denna frånvaro av öppenhet och kritisk diskussion kommer att få allvarliga konsekvenser för den svenska nationen på sikt. Redan idag syns för övrigt spår av kraftiga verbala angrepp mot oliktänkande.

Det pågående ryska kriget i Ukraina kan kanske hjälpa oss att förstå vilka risker även mildare former av auktoritär politik kan få. Det sägs att kriget inte följer den plan som en snäv krets kring Putin dikterat. Det går med andra ord sämre än tänkt. Orsaken påstår initierade bero på att få vågar framför kritiska synpunkter på strategiska beslut till den högsta ledningen, dvs Putin. Detta är en väl känt problem inom diktaturer. Få om någon vågar vara budbärare till en diktatoriska ledning. Denna rädsla innebär att saker går i stå och grus hamnar i ledningens maskineri i en accelererande spiral, som skapar ytterligare problem. Å sin sida blir den högsta ledningen alltmer isolerad. Även hos den växer en rädsla fram – för revolt eller attentat. Genom en auktoritär spiral skapas ett rädslans samhälle.

Även om Sverige givetvis inte är slutet på ett vis som kan jämföras med Ryssland, menar jag att det finns tecken på en begränsad öppenhet i debatten av orsaker som beror på att ett mer auktoritärt klimat spritts av politiker och mediavänstern. Vi ser i vardagen hur människor inte vågar säga vad de tycker på grund av en åsiktskorridor som dikterar vad som är korrekt respektive inkorrekt. Det sker på jobbet, i föreningslivet, på middagsbjudningar osv. Alltför få vågar höja rösten för att framföra ett budskap som inte står i ton med den officiella synen på tillåtna åsikter. För att bara ta ett exempel: nästan ingen vågar 2022 tala om att en politisk klass vuxit fram i vårt land.

Det är denna vardagliga kontroll av medborgarna som den svenska mediavänstern hanterar. Det är också den som gjort att det politiska Sverige framstår som en betongkoloss. Rädslan har skapat ett folk som hukar. Inte bara i det vardagliga samtalet. Utan också framför valurnan. Det är uppenbarligen så mediavänstern och politikerna vill ha det.

Men inte jag!

Torsten Sandström

DN proklamerar idag följande:

Forskare: Stängda skolor kan ha minskat psykisk ohälsa

Det berättas att antalet vårdkontakter och utskrifter av medicinrecept till skolelever har minskat under coronaepidemins neddragningar i skolan. Forskarna tror att det kan bero på minskad stress.

Budskapet är i förlängningen att det är farligt att gå i skolan. Något som många vänsterpolitiker och pedagogbyråkrater också förfaller mena. Därför ska kraven i skolan begränsas så att alla mår bra, tycks de mena. Sommarlov året om förefaller därför vara rätta lösningen. Jag tar mig för pannan.

Förr ansågs stress och ängslan över höga krav i skolan som något nödvändigt ont. Det vill säga något som innebar att eleverna tvingades skärpa sig och ”lägga manken till” (ett numera dödskallemärkt uttryck, som användes innan psykologerna dömt ut tankar om krav i denna riktning). Nu är naturliga reaktioner om stress och ängslan något ont, som dessutom skapar sjukdomsdiagnoser. Beviset är att läkarbesöken minskar då eleverna är hemma i frihet framför sina telefoner. Alltså skapar skolgång psykisk ohälsa.

Jag menar att rapporteringen är ännu ett tecken på sjukdom i samhället. Nyttiga och naturliga sociala krav som ogillas av vissa elever (och deras föräldrar) ger numera upphov till sjukdomsdiagnoser. Dagens rapport visar hur samhällsforskare väljer uppgifter utan förnuft och skriver rapporter utan kritisk distans.

Det svenska folkets barn är inte sjukare än andra nationers ungdomar. Risken är däremot stor att generationer av unga kommer att sjunka ned i sjukdom genom samhällets påfallande iver att utfärda allsköns diagnoser och skriva ut recept.

Det är svenska politiker, läkare, forskare och inte minst journalister som är från vettet.

Torsten Sandström

Hur kommer det sig att västerlandet – och nu särskilt Sverige – har hamnat i dagens politiska konflikt mellan å ena sidan en vänster som skriar om konspirationsteorier och fake news och å andra sidan en populistisk höger, som i Trumps anda försöker montera ned delar av den traditionella demokratin? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Men finns det något bra svar? Jag tror det.

Jag ser nämligen en spiral som utvecklats i ond riktning. Startpunkten för svensk del är demokratins utveckling under de senare 50 åren. Vi ser en politisk klass som – med tämligen små åsiktsskillnader i sak – har prenumererat på makten över nationen. Metoden har varit att försöka framställa smärre oliktänkande som djupa klyftor. Föreställ dig därför en samlad politisk linje från Palme-Carlsson-Bildt-Persson- Reinfeld och fram till Löfven/Andersson. Även om vissa reformer givetvis genomförts, än åt vänster, än åt höger, har tyvärr i praktiken enighet rått om att inte göra något åt de stora politiska strukturfrågorna. Visst har man som sagt bråkat i ord om dem. Men inte i så mycket i handling. Man kan därför säga att grundproblemen avseende skola, hyresbostäder, rättsväsende, vårdens tillgänglighet, försvar, skattetryck mm legat i politisk träda. Partierna har inte vågat ta itu med problemen. De har alltså hållit sig inom en ganska snäv korridor av åsikter.

Detta har i steg två medfört ett folkligt missnöje. Riksdagsvalens efterspel har inte fört med sig någon lösning på det som breda folklager önskar. Politiker och partier har – under vederbörligt käbbel – inte kunnat, eller önskat, lösa nationens ödesfrågor. I stället har bidragsreformer – än hit, än dit – satts in för att ge ett sken av att något viktigt händer. Men de stora frågorna kvarstår olösta. Och nya allvarliga problem har sannerligen dykt upp.

Låt mig bara ta klanvåldets utbredning som ett exempel. Missnöjet har lett till ett ställningskrig mellan politiker och folkopinion. Men däremot inte i särskilt stora konflikter mellan partierna, som de senaste tio åren tycks ha tagits på sängen av den storskaliga invandringen. Vi talar om en miljon nyanlända (dvs 10% av befintliga boende i landet!). Denna inflyttning har det svenska asylsystemet – inte klarat av att hantera. Inflödet startades genom Reinfeldts ”öppna hjärtan”. Och fortsatte genom en vilsen hantering och tillämpning av utlänningslagen under två valperioder med sosseregeringar. Frånvaron av integration, uppkomsten av kulturkonflikter, skolstök, gettobostäder, oförmåga att verkställa utvisningar och blodigt klanvåld har blivit en del av vardagen i det tidigare lunga Sverige. Följden har i steg tre blivit en förstärkt högerpopulism, med tämligen förklarliga inslag av förakt mot eliten och det demokratiska systemet. Politikerna har utfärdat vallöften, men inte klarat av sin uppgift. Och medierna har backat upp eliten. Ett resolut politiskt handlande från de etablerade partierna har alltså uteblivit.

I steg fyra har därför konflikten ytterligare eskalerat mellan politiker och folkliga strömningar, vilka alltmer sett Trump och högerextrema krafter som ideal (till och med hyllning av Orban och förståelse för Putin är med i bilden). I stället för en korrekt analys och ny strategi – en form av resultatpolitik avseende demokrati- och strukturfrågorna – har alltså det svenska politiska etablissemanget gått till motanfall mot högerpopulismen.

Utan att alltså vilja fundera över de djupare orsakerna till missnöjet har en allvarlig politisk pajkastning inletts mot en inte så liten, men vilsen, folkopinion. Utan att se sin egen roll har alltså den politiska klassen börjat anklaga motsidan för demokratiförakt och att vara konspiratörer eller fara med fake news. Det ligger förvisso en del i anklagelserna. Men till saken hör att traditionella medier i huvudsak tagit ställning för yrkespolitikernas agerande. Och den springande punkten är att politiker och gammelmedier inte har kunnat bemöta ett alltmer högljutt folkligt missnöje på sociala medier. Vi befinner oss därför nu i ett dödläge i relationen mellan politiker och väljare: elitens påstående om demokratiförakt har på Internet bemötts med politikerförakt.

Enligt min mening måste denna negativa spiral brytas. Det är förstås enklare sagt än gjort. Men för att använda ett simpelt fotbollsspråk är bollen hos den politiska klassen. En fortsättning på den passiva linje som hittills valts kommer nämligen att leda till ännu mer elände. Till bilden hör nämligen en ung generation som knappast läser tidningar eller lyssnar på de statsfinansierade mediernas tillrättalagda ord. De unga får som bekant sina idéer i huvudsak från Internet. Den enda tänkbara lösning jag kan se är därför ett stort politisk omtag från partiernas sida (alltså från de som tyvärr är djupt insyltade i vad som hänt). Det som krävs är en fördjupning av den svenska demokratin som ger en politik med förankring i breda folklager. Vanligt folk måste kunna se att deras åsikter avspeglas i Riksdagen och inte filtreras bort genom partiernas kanslier. Svaga politiker måste kunna avpolleteras av väljarna och inte bara genom partiernas elitära kanslier.

Den enda lösning jag kan se är således rejäla inslag av direkt demokrati. Alltså ett direkt ansvar för varje politiker och inte de partier som idag kommenderar sina knapptryckare. Alltså röstning på person och inte främst på parti (även om partierna givetvis tillåts nominera kandidater inför valen). Regler om rotation bland de folkvalda tillhör samma tankelinje, dvs en växling vid makten (pga att makt riskerar att korrumpera). Dessutom behövs nya regler om beslutande folkomröstningar, som tillåts äga rum då exv 200.000 namnunderskrifter finns mot ett lagförslag.

Min enkla spiralmodell pekar på att det är bråttom. Då grundlagsändringar krävs måste kloka politiker alltså rivstarta genom att snarast visa sina ambitioner till förnyelse. Problemet är dock att den politiska klassens intressen råkar i kläm genom det jag skriver. Den enda ledande politiker som jag hittills hört visa mod i denna riktning är KD:s Ebba Busch. På tal om en nedläggning av landstingen/regionerna säger hon ”att många politiker kommer att förlora sina jobb”. Detta är på sätt och vis pudelns kärna.

Torsten Sandström

Följande rapporteras av Sydsvenskan i kväll:

Hundratals svenskar uppges vara intresserade av att strida för Ukrainas internationella brigad. På torsdag åker de första svenska frivilliga dit.

Det rör sig enligt min mening om svenskar, som fattat mycket modiga beslut. De ställer upp för demokratin mot den ryska typen av auktoritär kommunism. Putin hyllar som bekant Stalin, som blivit hans självvalda spegelbild, tycks det. Unga svenska män satsar alltså sina liv mot risken för att människor i Rysslands omgivning ska förslavas under Putin. Eller att mänskligheten utplånas genom hans kärnvapenkrig.

Det vi ser är alltså en motsvarighet till modiga svenskars stöd till Finland under senaste världskriget. Som drygt 70-årig gubbe blir jag faktiskt stolt över att läsa att svenska ungdomar satsar sina liv mot Putin.

Torsten Sandström

Den svenska rättsordningen hotas ständigt genom politikers klåfingrighet. Än vill en statsminister inte lämna ut dokument på begäran av den statliga coronakommissionen. Än myglar ministrar med myndighetsföreträdare. Och den chef som tvingas avgå för en insats i sitt partis tjänst kan vara tämligen säker på pay-back i form av nytt fint jobb. Till och med nyligen som statssekreterare till just statsministern.

I detta nätverk kan tyvärr jurister spela viktiga roller för att legitimera att allt som sker är okej. Alltså en form av fiffel för att skydda makthavare. Dessa jurister ser alltså kamrater framför principer. Man blir därmed en person som den politiska klassen kan lita på. Man kan därför säga att de tillhör samma elit.

Ett exempel är Susanne Eberstein, en långtradarsosse med jur kand examen. En spindel i S-nätet med juristutbildning är synnerligen användbar, i stil med Bodström far, son och dotter (den sistnämnde chef på statsfinansierade SR). Eberstein är före detta riksdagsledamot, vice talman, ledamot av Domarnämnden och nu senast ordförande i Riksbankens fullmäktige. I denna roll pläderar hon för att ett Riksbanksbeslut om obligationslån till börsnoterade företag inte ska medföra jäv för Riksbankens chef och en annan i den högsta ledningen. Det visar sig att hon som kontrollör av Riksbanken godtagit en intern bankutredning som kommit fram till att jäv inte förelåg.

Som jurist får man lära sig att ingen som riskerar ha eget intresse i ett offentligt ärende ska delta i beslutsfattandet. Sak samma gäller faktiskt inom aktiebolag, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar osv. Bara ett hot om att man kan ha exv ekonomiskt intresse i ärendet gör att man måste anmäla jäv. Det räcker alltså med en potentiell risk.

Alltså har Eberstein brustit i sin roll som statlig kontrollant av korrekt beslutsfattande. Det är inte bara pinsamt utan allvarligt när jurister agerar som rättsstatens dödgrävare. Hon har uppenbarligen känt större ansvar för etablissemanget än för att peka på en felaktig handläggning.

Jäv är en fråga om skydd för rättsstaten. Eberstein borde alltså ha påtalat saken, även om det visar sig att beslutet – frånsett de jäviga – fattats med tillräcklig majoritet. Juridik är en fråga om höga principer än ostörd sammanhållning inom den politiska klassen. Låt därför Eberstein stå där i skamvrån med sin serafimermedalj i 12e storleken om halsen.

Torsten Sandström

Dagens krig i Ukraina utspelar sig inte bara i den blodiga verkligheten utan också över internet och stora nyhetssajter som exv CNN, BBC World, Al Jazeera osv. Framför datorn på köksbordet bestäms folkets stöd för respektive krigande part.

Under senaste veckan har vi sett hur Putin axlat Hitlers avlagda roll som ond krigsfurste. Liksom under Hitler verkar generalerna bara agera bönder i schackparti. Skrämda och åthutade duckar de vid bordet ett par tiotals meter från führern. Ledaren tror sig snabbt kunna lägga under sig en en självständig och fri grannation – nästan dubbelts så stor till ytan som Polen eller Tyskland och med 40 miljoner sedan 2014 ilskna medborgare. Putin lägger ut sin besynnerliga personliga syn på världen. Han hotar fria nationer med atomvapen – och får genom ett välregisserad skådespel i tevestudion stöd från sina hukande rådgivare. Och så släpps krigets helvete löst.

Men bara efter några dagar tycks kriget i Ukraina inte alls gå som Putin i sin kammare bestämt. Dessutom har USA:s och Europas makter och folk via tevens bilder plötsligt fått klart för sig att Putin är en diktator i Hitlers fotspår. En person med samma syn på sig själv som sin föregångare. Ukraina får ett internationellt stöd utan motstycke. Och de finansiella sanktionerna mot Ryssland gör att nationens ekonomi allvarligt hotas. Dessutom riktas personliga sanktioner mot Putin och hans oligarker, vilkas reaktioner ofta är viktigare för Putin än vad hans stenhårt tyglade folk anser.

I detta drama framträder så en joker vid namn Zelenskyj. Framför tevekameran står en filmkomiker, som nu agerar som president. Och en bestämd och klok sådan. En person som liknar 1960-talets svenska MAD:s Alfred E Neuman, såväl i bild som i handling. Plötsligt ser det ut som om denne folkets man kan komma att hota den enväldige Putins personliga plan.

Med ens finns det en möjlighet att MAD:s man i bästa streetsmarta ikonstil till och med kan ta hem det blodiga världspolitiska spelet i Ukraina. David tycks ha en chans att utsätta Goliat för nederlag. Och förpassa Putin till den plats där han rätteligen hör hemma, dvs historiens samlingsplats för blodtörstiga förtryckare.

Utan Internet hade kanske inte detta otäcka skådespel fått ett lyckligt slut. Om nu inte Putin spelar ut sitt sista kort. Frågan är om det finns någon som kan stoppa honom från att trycka på atombombs-appen.

Då människor själva tar del av livet över Internet – såväl propagandan som som den verkliga sanningen – händer det således märkliga saker. Gammelmedierna trängs alltmer undan av cyberspace. Det börjar bli dags att via den nya tekniken inhämta folkets åsikter oftare än vart fjärde år.

Torsten Sandström

Det finns flera oroande politiska mönster i nutiden. Men det kanske värsta är enligt min mening framväxten av en auktoritär och antidemokratisk front. Jag tänker alltså på hur Kina och Ryssland alltmer knyter band, som delvis hotar att kopplas till USA, ifall Trump eller hans anhängare vinner nästa presidentval.

Det vi ser är en begynnande stark allians mot den traditionella demokratin i väst. Kritisk och öppen analys ersätts av murkna nationella stämningar, där plats saknas för humanitära, medborgerliga och demokratiska traditioner. Ett system där ett fåtal dignitärer bestämmer över såväl politik och näringsliv. Ryssland och Kina vill kriga för utvidgning av sina gränser och önskar hålla folket under förtryck. Och Trump struntar i brett folkligt styre där alla medborgare önskas ta del (även svarta och kvinnor). Som marknadsorienterad liberal och demokrat är jag därför uppriktigt oroad över framtiden.

Min oro förstärks av att demokratiska politiker i Sverige och västvärlden inte vill ta allvar tydliga tendenser till misstro från vanliga människor mot elitens politiska roll. Även om demokratiska val givetvis hålls frigör sig den politiska klassen i väst stegvis från ett beroende av väljarna. Detta sker genom statsstöd till partier och medier samt genom val som tilllåter etablerade partier att kontrollera vilka som ska agera knapptryckare i parlamenten. En levande demokrati kräver en vilja att lyssna och maximalt inlemma vanliga människor i en nations styre. Därför krävs i Sverige och i västerlandet reformer som innebär tydliga steg mot direkt demokrati.

Om motsättningarna mellan demokratier och den auktoritära konstellationen ökar samtidigt som demokratiska politiker hyllar sina egna klassintressen kan det gå riktigt illa. Det är jag rädd för. Därför måste ledande svenska politiker öppet debattera vad som bör ske för en fördjupad demokrati.

Sist en enkel fundering. Svenskar sköter idag mängder av superviktiga angelägenheter hemma framför datorn via BankId i någon form. Tänk om medborgarna själva denna väg tilläts agera knapptryckare för att – på i grundlag angivna villkor – kunna skjuta upp ett förslag till lag från Riksdagen. Undantag kan göras från lagar exv om krig, försvar, nationella ekonomiska kristillstånd och akut folkhälsa.

Torsten Sandström

Så här skriver Systembolaget på sin hemsida:

Cirkulära flöden

Utvecklingen mot mer cirkulära flöden kommer att bli vägledande när Systembolagets butiker, lager, kontor och drift utvecklas på ett hållbart sätt. Vi har som strategiskt hållbarhetsmål att vi ska vara en cirkulär och fossilfri verksamhet år 2030. Det innebär att vi ska utnyttja producerat material så länge det går, och att återanvända och återvinna så långt det är möjligt. Arbetet med att ställa om har börjat.

Jahaja, skriver jag, som ofta går med engångsflaskor till återvinningscentralen. Och framför allt med pantsatta plåtburkar till ICA.

Det allvarliga är att man skriver en sak som är PK. Och sedan motsatsen. Systembolaget gör inte ens vad privatägda ICA gör! Alltså en tydlig ”greenwashing” i statlig regi. Alltså i det bolag som tills för några år sedan statsminister Persons fru fått i ”förläning”.

Torsten Sandström

Vanligtvis brukar jag gilla Uppdrag granskning (UG) på SVT. Ofta presteras sakligt strukturerad kritik, låt vara med stänk av mediernas vanliga krisscenarier. Men häromkvällen inträffade ett stolpskott eller till och med självmål. I ett nästan entimmeslångt reportage avsåg man att skildra det viktiga samhällsproblem som rör mångfalden av bokstavsdiagnoser för skolungdomar. Men reportaget blev ett psykologiskt inferno.

Man förväntar sig en saklig rapportering om varför alla bokstavsdiagnoser vuxit fram hos ett svenskt folk, som uppenbarligen förut varit friskt från likande symtom och sjukdomsförklaringar. Men om detta sades inget. I stället intervjuades rader av föräldrar och så kallade psykologiska experter. En bild av storskaligt ångest framkallades. Och dessutom en bild av att skola och vårdapparat ensamma bär ansvar för eländet.

Försök till alternativa förklaringar lyste alltså med sin frånvaro i UG:s ångestladdade bönemöte. En av bovarna i dramat, den skandalomsusade forskaren Christopher Gillberg, tilläts breda ut sig. Alltså en av de män och kvinnor som i Sverige startat den ångestlavin jag talar om. I åratal har mannen pläderat för en mångfald själsliga diagnoser som inte kan mätas med vanliga medicinska metoder om människans kropp. Alltså en via skrivbordsteorier utarbetad idélära. Ett utslag av forskningens intresse av att skapa nya särskilda discipliner inom en bredare krets av mänskliga krämpor. Med andra ord en strävan att genom specialisering klyva vanligt avvikande beteenden i en rad speciella själsdiagnoser.

Inom gruppen av ungdomar, som förr framträdde med naturliga variationer (nu avses inte allvarliga symptom), har ett oklart antal beteenden stämplats som sjukdomar och påklistrats rader av bokstavsdiagnoser. Följden har blivit en tsunami av vårdinsatser, skolbeslut och tablettförskrivningar, som drabbat denna grupp av unga. Samhällskostnaden bör sannolikt beräknas i miljarder. Såväl föräldrar som barn har följaktligen börjat se symptomen sjukdomar i stället för tämligen godartade naturliga variationer, som ofta är övergående eller i värsta fall kanske bara kräver tillfällig behandling i specialklasser. Det vill säga den metod som förr användes i besvärliga fall inom den naturliga variationen.

Den äldre metoden var human. Man såg den unges psyke som normalt skiftande, ifall blodprover, röntgen mm inte påvisade något annat. Och med fast behandling i familj och skola löstes flertalet problem på ett rimligt vis. Den unge eleven såg sig inte alltför stigmatiserad och gavs möjlighet att undvika den egotrippade och ångestladdade självsyn som UG:s reportage gav prov på.

Att Gillberg gavs scenplats var en av reportagets egendomligheter. En annan märklighet var att svenska politiker inte fick medverka i UG:s reportage , med undantag från en höjdare från regionsjukvården, som typiskt nog förespråkade ytterligare särlösningar från vården, skolans och övriga samhällets sida.

Jag påstår nämligen att svenska politiker bär huvudansvaret för dagens bedrövliga situation, där bokstavsdiagnoser påklistras personer som måste anses som tämligen normalt friska. Förklaringen är att det är politisk inkorrekt att ställa särkrav på föräldrar och barn inom gruppen normalt friska ungdomar. Det strider mot en snedvriden svensk jämlikhetstanke. Märk väl att föräldrarnas ansvar inte nämndes en enda gång i den studie i ångest som UG presterade. Deras ängslan är förståelig, särskilt med tanke på läkarnas och politikernas bollande med bokstäver. Men ångesten riktades genomgående utåt mot samhället, med understöd från psykologer och andra experter, plus den hukande städaren från vårdregionernas Sverige.

Enligt min mening är roten till det onda en förvriden medicinsk och politisk dogm om att vissa ungdomar inom normalvariationen är sjuka och måste ges en bokstavlig sjukdomsdiagnos. Följden blir givetvis per automatik att den svenska psykiska ohälsan uppmäts som kraftigt i stigande. I stället för att ta itu med stök och andra ordningsproblem i skolan och hemmet, så stämplas oroliga ungdomar som psykiskt sjuka, medicineras och därför ges största personliga uppmärksamhet i rollen som just psykiskt sjuka.

Jag menar att landets politiker egentligen bär huvudansvar för denna utveckling. Man vill undvika att samtal om problem, rörande: dagens skola, familjer med två förvärvsarbetande föräldrar, ökad skilsmässofrekvens, störtfloder av mediala it-instrument etc. Lösningen har blivit att påklistra stökiga ungdomar själsliga diagnoser, varefter tsunamin av vårdinsatser, tabletter och psykologbesök rullas igång.

Jag menar inte att skolan förr var rena Sörgården. Tvärtom förekom en tydlig social utsortering. Men nu sker en själslig sådan, som dessutom är planerad i stor skala.

Torsten Sandström

Följande kloka ord av Winston Churchill är värda att lyfta fram idag, i en tid av krig i Sveriges närhet: ”Ju längre du kan se bakåt, desto längre kan du se framåt.”

Churchill kände verkligen till världens historia. Han hade med andra ord goda kunskaper om hur kungar och politiker agerat under flydda tider. Med den kartan orienterade han sig i tiden. Visst misslyckades han delvis i världskrig ett (Gallipoli). Men han tog med råge igen det i världskrig två. Långt före många andra brittiska – och europeiska – ledande politiker pläderade han för att man inte kunde lita på Hitlers löften i München 1938. Och han fick rätt då Hitler anföll Polen 1939.

Därför är jag oroad över den historielöshet som svenska politiker visar. Ett tragiskt exempel är Annie Lööf, som i ett underhållningsprogram inte ens lyckades svara på frågan om under vilket århundrade Gustav II Adolf regerade (dvs 1600-talet). Bondeförbundets dotter svarade 1800-talet! Alltså noll koll hos en person som varit näringsminister (!) i en svenska regering.

Sådana politiker deltar alltså i styret av Sverige. Igår samt idag. Inte undra på att landet saknat ett försvar värt namnet såväl 1939 som idag. Flertalet ledande svenska yrkespolitiker lever därför i drömmarnas värld. Man hoppas på det bästa. Därför litar man på ord från politiska vettvillingar som Putin i Ryssland: man hoppas på fred och avrustar. Det är skrämmande. Men sant.

Sverige behöver en ny typ av politiker. Alltså kloka och kritiska personer, som under en handfull år har politiska uppdrag, men sedan jobbar med annat, som vanliga människor. Vi måste därför tvingas rösta på person och inte på partier, som vill ge sina kumpaner försörjning.

Torsten Sandström

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan verkligen förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i ett djupgående fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader, som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund och ett liv i förorten. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd om samhällets uppgifter, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har barn (omyndiga) och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Detta har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på, utan är bara uppfunnen av politiker.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” har nyligen sagts av landets populistiska f.d. regeringschef. Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmen rena dynamiten. Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om mina ord kan tyckas krassa måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället.

Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Nina Björk? Hon uppfyller alla krav på en vänsteraktivist. Lundaakademiker, feminist, Sommarpratare, fd DN-krönikör, Leninpristagare osv.

Nu skriver hon i SvD att hennes ideal är ett ”samhälle utan hierarkier”. Hon anser sig vara en så stor frihetsälskare – och förkämpe för jämställdhet – att hierarkier blir något ont.

Som fd månghårig lundabo och numera jägare av dubbelmoral kan jag inte låta bli att agera. Hennes bakgrund är som framgått baserad på närhet till flera kulturella maktcentra . Och i vilket samhälle är makten mer pyramidartat än i kommunismens stater?

Hierarkier kan vara goda eller dåliga. Men någon god maktstruktur är nödvändig. Lenins stat var en stöld av makten från en begynnande demokratisk socialistisk stat. Björks dubbelmoral är alltså värdig en Leninspristagare. Hon har tagit emot en belöning uppkallad efter en av världshistoriens värsta förtryckare, hur man än mäter. En utav flera ryska hänsynslösa våldsutövare. Och så talar hon om frihet.

Torsten Sandström

Historien upprepar sig inte, brukar det heta. Men det som nu sker i Ukraina visar på att talesättet inte stämmer, utan snarast är farligt.

*1938 lovade Hitler premiärminister Chamberlain att inte anfalla Tjeckoslovakien. Ett år senare var det fullt krig i Europa.

*För några veckor sedan talade Putin om att inget anfall förestod i Ukraina, utan att det var NATO som hetsade till krig. Och idag kommenderar Putin till fullskaligt anfall.

Lärdomen är förstås att diktatorer som Hitler och Putin gör som de vill. Och att fredslöften från deras munnar inte är värda vatten. Ändå har – framför allt vänsterns politiker – en vilja att tro alla människor om gott. Även när verkligheten är att största misstro är den bästa medicinen. Om ett monster får ett finger, ser han det som en svaghet och tar hela handen. Detta bör alla förespråkare veta, som – i likhet med fd. utrikesminister Margot Wallström – tror att konventioner mot kärnvapen kommer att innebära ett förbud i praktiken. Diktatorer håller inte ord och lyder inga skrivna regler!

Att historien faktiskt kan upprepa sig är alltså klart. Ytterligare ett bevis finns inom den svenska politiken 1939 och 2022. Innan världskrigets utbrott 1939 hade svenska politiker sett till att nationens försvar inte var gott. När Hitler tog Danmark fanns nästan inga soldater alls i Skåne. Och vad händer i nutid? Sossarnas och Reinfeldts regeringar har i åratal satsat på nedrustning. Först under senare år har en långsam utveckling av det dittills närmast nedlagda försvaret (frånsett JAS-flyget) genomförts.

Jag som skriver detta har inte varit världens bästa soldat under mina 9 månader på A6 i Jönköping. Men jag ansåg att ett rimligt bra försvar var nödvändigt, vilket historien utvisat. Dagens försvarsminister Hultqvist har dock i sin ungdom vägrat vapen! Sak samma med den olycksaliga ”Tomhylsan”, dvs moderaten Tolgfors som i Reinfeldts regering sysslat med försvarets avveckling.

Vi lär oss alltså att historiens visst kan upprepa sig. Sveriges historia är kantad av rysk-svensk aggression. Att ryssarna är farliga vet givetvis våra finska grannar. Men naiva – dvs historielösa – svenska politiker kör sitt eget race. Därför har svensk försvarspolitik under många tiotals år varit katastrofal. Vi har lämnat över politiken till klantskallar. Följaktligen även till personer som inte själva önskat bära vapen mot en förmodad rysk fiende.

Jag har sagt det förut: det är synd om svenska folket. Men det får banne mig skylla sig självt. Om nu inte svenska medier – framför allt de statligt finansierade – ställt upp på vänsterns fredskramar och konsekvent hållit politikerna bakom ryggen.

Torsten Sandström

I dessa tider med ryska övergrepp mot grannationer kan det vara intressant att påminna om Tysklands ansvar för den ryska nationens moderna historia under 1900-talet.

Jag tänker på att Tyskland förde krig på två fronter 1914-1918, dvs första världskriget i väst och öst. I syfte att försvaga sina motståndare på västfronten önskade tyskarnas ledning nämligen släppa loss kommunismens eld inom ryska riket. Givetvis inte för att man gillade Lenin, utan för att man insåg att han kunde ställa till stor oreda i Ryssland. Något han verkligen kom att göra!

Tyskland finansierade med andra ord Lenins resa från exilen i Schweiz, via Stockholm till Ryssland. Den brittiske historikern Niall Ferguson berättar att Lenin 1917 av tyska staten fått en gedigen reskassa på 50 miljoner guldmark, motsvarande omkring 800 miljoner dollar i dagens penningvärde (dvs omkring 7 miljarder svenska kronor). Att de många pengarna kom väl till pass skulle händelseutvecklingen visa. Den begynnande ryska demokratins socialister störtades vid oktoberrevolutionen 1917 och snart mördades tsarfamiljen i sin ryska exil.

Kriget fortsatte som bekant på västfronten trots revolutionen och Sovjetunionens utträde ur kriget. Men snart visade det sig att Lenins blodiga revolution inspirerade tyska soldater till uppror. Följden blev ett knappast årslångt inbördeskrig, inledningsvis bakom fronten, med blodiga strider och även upprättande av en socialistisk republik i Bayern, hösten 1918. Snart tvingades Tysklands kejsare abdikera och kriget i Europa var slut. Pengarna till Lenin tillhör alltså tidernas sämsta politiska satsning. Om Lenin misslyckats – vilket varit klart möjligt – hade kanske Ryssland fått en demokratisk utveckling. Och i sin tur måhända blivit en prydnad för östra Europa – och inte den skurkstat vi idag ser.

Men som alla vet bet sig tyvärr Lenins blodiga regim fast. Ett par generationer av sovjetiska förtryckare följde. Miljontals ryssar dödades eller sändes till Gulag. Svenska kommunister (dvs kompisar till dagens Vänsterparti) åkte till Moskva och kysste Stalins händer samt fick en dyrbar fastighet på Kungsgatan 84 i Stockholm som gåva (där V och Dadgostar ännu huserar!). Putin, som föddes året efter Stalins död, tillhörde initialt det småfolk som skulle administrera ockupationen av östra Tyskland efter andra världskriget. Resten av hans liv är historia, som man brukar säga…

Jag menar att händelseförloppet inte bara illustrera tyska nationens sämsta historiska beslut (i konkurrens med Hitlers krig). Utvecklingen belyser också kommunismens hänsynslösa ideologi, som går ut på att varje handling till stöd för partiet – hur blodig som helst – är helig. På så vis kan vi förstå den miljö som Putin växt fram i. Han hävdar dock inte Partiets helighet, utan egentligen behovet av skydd för sin egen person och liv. Utan makt över Ryssland våldsapparat är hans liv över. Det vet han förstås, liksom Lenin och Stalin känt skräckens kalla kårar.

Torsten Sandström

President Putin kvalificerar sig nu som ännu en makthavare i historiens skräckkabinett. Där omges han av Nero, Caligula, Hitler, Stalin, Mao med flera. För Putin betyder ett människoliv inget. Han tycks njuta över att se andra dansa efter hans pipa. Det innebär att hans ego förstoras.

Förklaringen är makt säger kanske någon. Ja, men innerst inne rör det sig faktiskt om rädsla. En våldshärskare känner väl till spelets regler. Detta gäller i synnerhet den som, liksom Putin, vuxit upp i Sovjetunionen och fostrats i Kreml. En diktator måste alltid räkna med att hans dagar är räknade och att slutet kan komma tvärt, som i Ceauseskos fall. Direkt från palatset till ändstationen, med andra ord. Det är denna rädsla som i sin tur gör att hänsynslösheten eskalerar. Det må gå hur som helst ifall jag inte får min vilja fram, tänker autokraten.

En liten tröst är att megalomaner på grund av sin rädsla ofta har ett svagt självförtroende. Detta sporrar diktatorn till än mer fokus på sin roll som envåldshärskare. Han ser nämligen inte fullt ut att många av de människor han styr föraktar honom och ser ledaren som en pajas. Efter Putins tid kommer medierna troligtvis att beskriva honom som en komisk person. Men inte ännu.

Världens ledare och folk deltar nu i ett stort och sorgligt drama. I Putins roll som diktator och samtidigt ett skrämt barn kan alltså vad som helst hända.

Torsten Sandström

De väl kända begreppen kapital och kapitalism tar som bekant sikte på storskalig varuproduktion. I fokus står en metod för att producera varor via lönearbete, insatser av pengar och andra förmögenhetstillgångar samt med nyttjande av teknik samt olika former av energi. För den klassiska vänstern är definitionen känd och själva företeelsen – kapitalism – synnerligen oönskad. Kapitalets ägare har blivit hatobjekt.

Den nutida vänstern är mindre nogräknad och mer flummig. Utan att analysera fenomenet kapital närmare tycks man vilja använda begreppet som en negativ klisterlapp. Man har nappat på den franska sociologens Pierre Bourdieus begreppsbildning. Enligt honom ska nämligen samhällets olika sfärer analyseras med hjälp av bla begreppen ekonomiskt kapital, socialt kapital samt kulturkapital. Genom dessa verktyg (tillgångar enligt min mening) skapar människan en förståelse av sin egen sociala roll – ofta utan att själv veta varför. Teorin är tankeväckande. Men genom att (åtminstone) tre gånger använda ordet ”kapital”, som en synonym för mänskliga tillgångar eller individers förmågor, bidrar Bourdieu onekligen till en begreppsförvirring. Den sammanhänger sannolikt med hans kritik av den kapitalistiska samhällsformen. Jag menar alltså att ordet ”kapital” riskerar att brukas som ett tillhygge.

Många inom vänster gillar förstås detta skarpt. Under senare årtionden brukas även orden ”våldskapital” och ”erotiskt kapital” allt oftare. Vad dessa begrepp innebär är också högst oklart. Man får ett intryck att det sker i syfte att skapa just en form av oklarhet. Men även om det är något osäkert tycks tanken vara att peka på något negativt. I stället för att tala klartext om vilket våld eller vilken kärlek som menas, så kapslas samhällsfenomen in med hjälp av en klyscha. Och vad är då bättre än slänga in termen ”kapital” som representant för något som vänstern verkligen ogillar?

Mest använt är begreppet ”våldskapital”. Det tar som läsaren anar sikte på brottslingars våldsanvändning. Tanken tycks vara att kriminella gäng och klaner samlar på sig mängder av vapen och annan teknisk utrustning samt bygger breda nätverk via insamling av penningmedel i stor omfattning. Dessa resurser brukas på ett genomtänkt vis i och för brottsligheten. Genom att tala om det systematiska utnyttjandet av dessa olika resurser kan en rimligt god bild av kriminaliteten skapas. Men detta har förstås inget med kapitalistisk produktion av nyttigheter att göras. Brottsligheten ställer ju bara till våld och annat elände.

Begreppet ”erotiskt kapital” är svårare att förklara. Men det tycks ta sikte på människors utseende, dvs att en vacker eller trevlig framtoning ger personen ifråga en konkurrensfördel i samhället. Inte heller i detta fall rör det sig om kapital som produktionsfaktor, ty en individs utseende är inte egendom som kan avyttras och omsättas. Att utseendet kan användas till personens sociala och ekonomiska fördel eller nytta är däremot antagligen rimligt att utgå från. Men vad sjutton har det med erotik eller kapital att göra? Förutsatt att saken inte gäller prostitution. Till skillnad från våldskapital tycks dessutom den erotiska varianten ta sikte på något som är gott eller åtminstone oförargligt.

Att en kvinnas yttre attribut kan användas till hennes fördel är emellertid något som gravt retar nutidens feminister. Skönhet riskerar ju att peka ut biologiska företräden, som andra kan attraheras av. I de renläriga feministernas värld är detta tabu, dvs något ont, som döljer tesen om att könet enbart är en social konstruktion och inte något genetiskt. Detta kan enligt min mening förklara användningen av klisterlappen ”kapital”, som i de radikala vänsterns rörelser är en röd stoppknapp.

De två begrepp jag pekar på förefaller alltså vara röda banderoller. Med andra ord slagord som helt saknar något som har med kapital eller kapitalism att göra, annat än som ideologiska vapen. Alltså en metod att via infogandet av ordet ”kapital” dödskallemärka två fenomen som vänstern ogillar. Och på köpet försöka ta livet av västvärldens mest framgångsrika ekonomiska produktionssystem.

Dödskallemärkningen sker alltså inte för att klargöra fenomenen ifråga. Utan för att sprida dimmor om kriminalitet respektive kön. Vi talar alltså om två helt onödiga nya begrepp. Som främst är negativt politiskt laddade. Och som vänstern använder i sin vardagliga krigsföring.

Torsten Sandström

Jag såg tio minuter på Melodifestivalen igår – innan jag zappade vidare. Jag är motståndare till den kommersiella flims- och flamskultur som statstelevisionen tvingar mig att betala. Rader av kändisar som måste försörjas och gör det med glitter, flabb och affärsinriktad musik. Ändå måste jag skaffa mig information om den vattvälling SVT serverar framför den ”lägereld” teves chefer snackar om. Men jag tröttnar snabbt på soppan.

Det mest bekymmersamma återstår att tala om. Jag tänker på det jag i bloggar kallar kvoterings- eller minoritetssamhället. Än en gång vill jag framhålla att minoritetsskydd är varje demokratis kvalitetsmärke. Ett tydligt, men tämligen litet (vad sägs om 5-10%), utrymme måste alltid finnas.

Men vad såg jag under mina knappa tio minuter i går kväll? Jo, tre personer. Den ena var homosexuell, vilket nogsamt påpekades för tittarna (han hade ”kommit ut” sades det). Den andre representerade nationens klart överviktiga. Och den tredje var invandare. Alla tre må ha kvaliteter. Med deras roller var absolut ingen slump, utan noga planlagt genom statstelevisionens chefer. Följden är att majoritetssamhället pausar. Och så kvoteras det politiskt korrekta in.

Att det händer enstaka gånger är kanske okej. Men det är den systematiska kvoteringen jag vänder mig mot. Innebörden är att kulturen skärmas av å det kraftigaste. Och ersätts med statspropaganda. Allt i smyg, dvs utan varudeklaration om att minoritetstänk är på gång.

Att SVT:s chefer ens har mage att tala om samling vid lägerelden! De kan ta sina svartgrillade korvar och försöka få jobb på den fria marknaden! Lycka till!

Torsten Sandström

Just nu förs en intensiv diskussion om invandrargruppers politiska mobilisering i Sverige. Det talas om Boycott Sweden på grund av det sätt invandrares barn behandlas av polis och sociala myndigheter, sannolikt normalt enligt lagboken. Dessutom pågår en politisk partibildning mellan invandare som tycks vara muslimer. Det rör sig om många människor, med bakgrund i länder med klankultur. Tanken är att befintliga partier inte driver invandrarnas problem.

De två rörelserna är lagliga och omfattas av svensk yttrande- och mötesfrihet. Dessutom är skeendet logiskt. Människor som känner sig inbjudna hamnar i utanförskap och ett liv med statsbidrag i gettoliknande förorter. Ingen politiker vågar säga till dem att en anpassning till svensk kultur och rätt är absolut nödvändigt.

Så riskerar det att gå då politiker behandlar invandringen enligt tanken om asyl. Asyl bygger på att utlänningar som kommer över landets gräns ska få sin asylrätt prövad av domstol. Det stora problemet är att avslag på en begäran om asyl i omkring 90% av alla fall inte kan verkställas genom utvisning. Rätt och skyldighet hamnar med andra ord i obalans. Inte kan man kalla detta en rimlig politik! Därför menar jag att asylrätten måste förvandlas till ett system med kvoter för invandring. På så vis sker slussning av ett lagom antal utvalda till Sverige allt efter som nationen kan klara bostäder, skolor och arbetsplatser.

Politiker som Reinfeldt och Löfven bär alltså ett tungt ansvar för att omkring 1 miljon invandrare idag stormat in i Sverige. En grupp av dem har förstås lyckats etablera sig i landet. Men en mycket stor grupp befinner sig i utanförskap. Att barn och ungdomar från den senare gruppen har svårigheter i skolan är klart som korvspad, med tanke på bakgrund, språk och kultur. Att några få procent av dessa ställer till med mord, hot och annan kriminalitet är lika logiskt. Det nya våldets och mordens Sverige är alltså skapat av naiva politiker. Deras oförmåga har byggt ett maffiasamhälle.

Nu oroar sig det politiska etablissemanget över boycott och muslimsk partibildning. Alltså över oro inom en grupp invandrare i landet som omfattar många hundratusen av de sammanlagt kanske 2 miljoner med utländsk bakgrund. Den politiska klassen reagerar med förvåning och ilska över att de som tagits emot ”med öppna hjärtan” av eliten nu sparkar bakut, talar om boycott, biter handen som räcker över gåvor samt önskar bilda egna partier med muslimsk inriktning. Sossarnas storskaliga system med köp av invandrarröster hotar således att förvandlas till spillror. En stämning av desperation måste råda i partihögkvarteret på Sveavägen.

Det är förvisso enkelt att vara efterklok. Men alla med förnuft måste – i den stund då Reinfeldt öppnade skattebetalarnas famn – ha förstått att asyl utan verkställighet av avslag är en dålig idé. Som politikerna sått får folket nu skörda. Mer än ett skjutjärnsmord hittills per vecka 2022. Och snart är antagligen muslimska broderskapets nya parti representerat i några av landets politiska församlingar. Reinfeldts naiva kärleksförklaring har utvecklats till klanernas kamp i Sverige.

Det allvarligaste är att få tycks vilja ta lärdom. Den politiska klassen skakar av sig all berättigad kritik. Man kör bara vidare i gamla hjulspår och öser galla över sina kritiker. Det betyder att allt mörka moln syn vid den svenska politiska horisonten.

Torsten Sandström

Bilskam, flygskam och matskam osv. Skam varthelst vi vänder oss. Låt vilda djur ta över skogarna. Tillbaka till stenåldern! Låt människosläktet dö ut, dvs den art som förpestar planeten Jorden och dess atmosfär.

Sekter har i alla tider förutspått civilisationens undergång. Och mänskligheten är sannolikt ändlig. Men inte genom fenomen bakom den skam som sekten Mp sprider. Utan tids nog tyvärr genom en främmande himlakropps ankomst…Det vill vi inte tänka på eller tala om.

Mp är bara ännu en sekt bland många som söker politisk makt. I syfte att vrida historiens klocka tillbaka vill man skrämma människor till lydnad. Liksom tidigare sekter kommer man att misslyckas.

Lång innan den stundande slutgiltiga undergången, förstås.

Torsten Sandström

Olof Palme var på 1970-talet strakt för kärnkraft. Han drömde om 24 reaktorer. Tillsammans med sina kompisar, först meterologen och skolkamraten Bert Bolin, och sedan med den S-märkta norskan Brundtland, lyckades han förmå FN att bilda den organisation vi idag känner som IPCC. Bolin blev själv dess första chef (vilket säger en hel del om s-partiets nätverk!).

Meningen var alltså att begränsa förbränning av olja och kol och satsa på ren energi, dvs kärnkraft. Man kan därför säga att Palmes, Bolins och Brundtlands allians skapade IPCC som ett slagträ för kärnkraft. Några dramatiska skrik om CO2 var det alltså initialt inte fråga om. Se den första länken nedan som är skriven 2018 av den naturvetenskapliga docenten Nils-Axel Mörner, som berättar om sossarnas spel med FN under 70-talet.

Som bekant blev det inte riktigt som Palme och Bolin trodde. Den senare var för övrigt inte särskilt oroad över CO2, men menade i brev till Palme att det kunde vara ett politiskt fungerande svepskäl, för att få FN att dra igång det kärnkraftprojekt dessa sossar tänkt ut. Läs citat ur brevet i den andra länken, från Clintel 2021, som tydligt pekar på hur Bolin ärligt (men politiskt diaboliskt) värderar riskerna med människans utsläpp av CO2. Klimathotet var enbart det bete som FN nappade på. Låt mig citera Bolins sluga dubbelmoral:

”Because the vast majority of people do not understand anything about physics, thermodynamics, meteorology and climate (and because the vast majority of politicians understand even less about it) – that the effect of carbon dioxide CO2 on climate events, if any, is extremely small and marginal – we are developing from this a possible global warming threatening to people and nature if nothing is done about it.” (min fetstil)

Klarare kan den politiska konspirationen omkring IPCC knappast beskrivas. Med min text vill jag därför också peka på existensen av en bred krets internationella forskare som är skeptiska till FN och IPCC:s skräckvisioner av idag. Mörners text visar för övrigt hur IPCC tidigt manipulerat sina uttalanden i politisk riktning och strid mot vetenskapen. Varför ska man tro att IPCC agerar annorlunda idag?

Du och jag är således åskådare till ett skådespel som politiker, FN, medier bedriver med IPCC – än en gång – som slagträ. Därför måste vi alla, så gott det går, försöka att sätta oss in i vad den kritiska vetenskapen hävdar gentemot IPCC, den organisation som fungerar som FN:s målstyrda politiska robot. Använd länken 2 för detta. Eller surfa till den goda sajten Klimatupplysningen.se

Torsten Sandström

1.

http://clexit.net/wp-content/uploads/2018/09/clexit-2018-morner.pdf

2.

https://eds6.mailcamp.nl/webversion.php?subid=6v4258q92m75hlx&ccode=jlxdjx68xo02tjn7mylnvjvwfdx4qgzld1l5hq1l79j78m3osyj8ow263j40f0qj6&lid=4ozyo4038&nstatid=3oeywgl9q&nid=g4zwyz5jq&statid=3oeywgl9q&info=n9w3d0v

I Sverige jagas med all rätt folk som sysslar med kriminell penningtvätt. Även lagliga svenskar utsätts därmed för trist kontroll.

Men hur agerar EU, som nästan alla svenska partier hyllar? Okej att man har regler om krav på rättsstatlighet, som gör att läskiga politiker från Ungern, Polen mfl medlemsländer går miste om miljardbidrag från Bryssel. Det är bra om man fortsätter värna demokratin. Men jag har mina tvivel.

Samtidigt är korruptionen inom EU:s olika myndigheter svår. Och än större belopp försnillas genom EU-bidrag till medlemsnationer som ser organisationen som en mjölkkossa. Slöseriet med EU:s medel är storskaligt.

Värst är dock det system som flera medlemsstater använder då de säljer pass till oligarker från exv Ryssland. Genom att betala X miljoner till den främmande staten köps med andra ord ett medborgarskap och rätt till den av EU hyllade friheten att röra sig inom unionens medlemsstater.

Jag har nyligen bloggat om detta elände. Cypern, Malta, Grekland och Bulgarien är exempel på medlemmar som säljer frikort åt skurkar. Det må vara sant att EU-institutionerna inte kan stoppa passförsäljningen, eftersom frågor som rör medborgarskap beslutas av varje EU-land. Men hallå! Ett EU som övertolkar sin grundförordning då man önskar ta upp miljardlån som sedan ska ges i gåvor till fattiga medlemmar – och i framtiden amorteras enbart av vissa medlemmar (exv Sverige) – måste även kunna visa muskler och sätta stopp för ett uppenbart missbruk av principen om den fria rörligheten.

Ett långvarigt missbruk som medför att gangsters kan köpa sig tillträde till unionen och Europas demokratier¨. Min respekt för slarvbygget EU är minimal.

För övrigt på flera goda grunder än den som jag nu bloggar om.

Torsten Sandström

Är det någon som minns sossepolitikern Björn Rosengren? Jag gör det, ty jag strävar eter stenkoll på dubbelmoralister. Alltså de som ständigt säger en sak och gör en helt annan. Rosengren är alltså mannen som, i rollen som chef för kvinnofacket TCO, lät bjuda sina gäster på porrklubb. Eller mannen som i rollen som minister privatiserade Telia och sedan tog jobb hos konkurrenten Kinnevik, med uppgift att agera dörröppnare åt bolaget till den offentliga sektorn.

Klart är att han – liksom läromästaren Göran Persson – tjänat miljoner på sitt politiska liv till vänster (med rader av högerprassel). Nu har han som finansiär – inte som rockvaktmästare – tyvärr tagit över den fina gamla krogen ”Eriks bakficka”. Följaktligen har matstället typiskt nog döpts om till ”Kasten”, vilket naturligt nog signalerar klasskillnader. Vilken kast eller kastmärke som avses är delvis oklart, men givetvis tänks en röd prick i pannan. Vidare blir nog maten svårsmält av tidningarnas kritiska matrecensioner att döma. Det kan jag förstå om menyn innehåller valfläsk med rödtjut. Vad sägs om en seg underkastbiff i skuren sveksås. Eller oljat sosseflin med brödsmulor.

Tycker någon att jag tar i? Förvisso är själslig lyteskomik tabu. Och skadeglädje brukar anses ofint. Men när det gäller dubbelmoralister är det i min värld helt okej. Personer från den politiska klassen som livet igenom signalerar motsatta värderingar måste behandlas omilt.

Torsten Sandström

Jag får en hel del reaktioner på mitt bloggande. Här några rader från en person som har skäl för att vilja vara anonym:

Det finns flera undersökningar om mediernas tydliga lutning åt vänster och MP, vilket du ofta tar upp. Jag testade en enkel metod för att bekräfta eller avfärda detta på några av mina vänner, nämligen om Trump. Jag har ingen egen åsikt om honom eller hans ämbetsperiod, men jag resonerar så här.

I båda valen, dels när han vann och dels när han förlorade, så var det mycket jämnt. Det bör alltså finnas ungefär lika många omdömen och lovord åt båda håll, i varje fall i amerikanska medier, twitter och annat. Det är vidare uppenbart att svenska företrädare för media läser sådant, eftersom det publiceras massor av negativa utsagor om Trump baserade på Twitter och liknande. 

Jag bad vännerna nämna någon eller några positiva omdömen om Trump, eller något bra som han gjort. Ingen av dem kunde ge ett enda exempel på goda gärningar, men däremot flera negativa. 

Den totala avsaknaden av positiva omdömen och objektiv analys här hemma är, enligt min mening, ett tydligt tecken på journalisternas ”cherry picking”, och åsiktsjournalistik. I och för sig är det väl vanligare att klaga än att berömma, i varje fall i Sverige, men något positivt borde man ändå hittat.

Jag vet heller inte mycket positivt om Trump, av skäl som ovan. Jag frågade dock min son, som utvandrade från Sverige för ett tjugotal år sedan, och han menar att det blev mer pengar i kassan under T:s tid, men att de ändå inte röstar på honom.

Den här enkla metoden kan nog användas i andra sammanhang, också, men är förstås bara ”food for thoughts”, men kan kanske vidga vyerna lite.

_ _ _

På bloggen har jag uttryckt delvis likande åsikter, låt vara att min bild av Trump är mörkare. Det enda goda med Trump är (som nämnts ovan) hans ekonomiska politik. Och Trumps framgångar är till stor del självförvållade av Demokraternas partibossar, som bjudit på presidentkandidater från politikens skräckkabinett (läs:partikarriärister och presidentfruar). Varför inte välja en ung och skicklig person från den amerikanska verkligheten?

Torsten Sandström

Putin ser nöjd ut. Hans vapenskrammel får världens ledare att dansa. Kanske inte fullt ut som Putin nog drömt om. Men han är ändå ledare för dansen. Vilket på den för honom ryska hemmaplanen är något viktigt och där sprickor i hans diktatur tillfälligt tillåts repareras. Att spara ryska pojkars blod är nödvändigt för Putins framtida maktställning.

I koreografin ingår att splittra hans fredliga motståndare och få dem att framstå fånar, i stil med Chamberlain i München 1938. Och Putin lyckas med det. Tyskland hukar – Olaf Scholz ser ut som han gått vilse, vilket han i och för sig också gjort. Frankrikes Macron bjuder på speciallösningar modell ”Vive la France!”. Och Magdalena Andersson backar förstås upp allt kompromissprat om diplomati. Tacka för det. Hon är en ledare för en nation som nära nog gjort sig av med allt försvar på marken. Tre stridsvagnar på Gotland måste i statsteven åka i cirkel för att se ut som många fler. Sossarna satsar som vanligt på kvitter från fredsduvor. För den svenska bristen på försvar bär framför allt sossar och moderater ett tungt ansvar. Dvs politiker som misskött sitt uppgift.

Till den trista bilden hör SD:s dubbelspel. Åkesson sjunger inte ut med kritik mot Putin. Den ruggiga tidningen ”Fria tider” – som visserligen inte företräder SD utan står till höger om – flirtar vilt med Putins Ryssland. Trots nättidningens namn och löjliga Karl XII-dekal på förstasidan! Man måste gnugga sig i ögonen och undra om Sverige är åter i skedet med de bananriksdagar, som verkat under en era som komiskt nog kallas frihetstiden (1719-1772).

I gårdagens tevesändningar fick vi ännu en bild från skräckkammaren på Kreml. Bakom ett 10 m långt bord sitter diktatorn själv med stela anletsdrag. Hans grova underhuggare talar hukande till honom från fjärran. Fram träder en blixtbild från maffiahögkvarteret. Bossen i centrum, gudfadern själv, som med blodiga händer diktatoriskt försöker få världens ledare att dansa. Och som lyckas, tycks det.

Ur led är tiden.

Torsten Sandström

Vad sägs om denna rövarhistoria som berättas i DN:

Konstnären Jens Haaning fick låna en halv miljon av ett museum i Ålborg till ett nytt konstverk. Han tog i stället pengarna och ställde ut två tomma ramar med helvitt innehåll. Han säger att pengarna aldrig kommer betalas tillbaka.

Nu undrar jag om detta är fair play eller ett bedrägeri i lagens bemärkelse?

Jag påminner om bilden ovan, som jag nyligen lanserat på min blogg samband med ett kritsikt kulturinlägg. Med tanke på mina skriverier om den nutida konstens död, dvs ett konstbegrepp som öht inte ställer minsta krav på bild eller form, blir det en knivig uppgift att ta ställning till min fråga om Haanings aktion är konst eller brott. Förmodligen har beställaren haft fog för att vänta sig något annat än två tomma dukar. Men å andra sidan är Haanings åtgärd en form av happening som med råge tycks uppfylla nutida konstbegrepp.

Jag skrattar stort i väntan på att få veta mer om vad avtalet mellan ”konstnären” och betsällare innehåller. Haaning skrattar förstås hela vägen till banken.

Torsten Sandström

Rubriken pekar på en av mina käpphästar. Den svenska rättsstaten innehåller sprickor, som inte tätas, utan snarare vidgas genom politikernas framfart i syfte att bli återvalda. Juridiska principer om en självständig rättsapparat sätts åt sidan. När meningen är att exv polis och åklagare ska jobba i frihet utsätts de i stället för informella påtryckningar från politiska makthare.

Nu skriver Expressen att justitieminister Laila Freivalds flera gånger ringt till utredarna av det rättsfall där två barn och bröder misstänkts ha döda en lekkamrat. Inte undra på att utredningen slutade i pannkaka.

Och inte undra på att mordet på Olof Palme ännu är ouppklarat. Delvis på grund av höga S-politikers klåfingrighet. Eller rättare sagt: deras okunskap/förakt för rättsstaten.

Det problem vi befinner oss i är alltså en politisering av rättsstaten, som innebär en inofficiell styrning av den. Det kommer inte att sluta väl.

Torsten Sandström

https://www.expressen.se/gt/regeringen-ringde-polisen-om-kevins-dod/

Feminismens grepp över det svenska samhället är sannerligen hårt. Därför är det svårt att avgöra ifall en kvinna ges medial plats av statsfeministiska skäl eller – som man hoppas – av egna goda krafter.

Jag skriver detta med anledning av en läsvärd artikel i Kvartal. Där riktar författaren Markus Dencker berättigad kritik mot Agnes Wold för hennes vänsterbudskap om att föräldrarna roll visavi sina barn inte är av större värde. Som bekant sprider Wold sina samhällsomstörtande ord i olika statsfinansierade och vänsterinriktade medier. Det vill säga kravlöshetens mantra.

En svensk skola i nedförsbacke längtar enligt min åsikt efter fasta regler och ordning, samt en minskad politisk detaljstyrning via tusentals paragrafer. Nu bidrar alltså Anges´ våld till än större problem. Budskapet är: släpp ungarna fria – sluta kolla och kräva! Kanske denna pedagogik har funkat för hennes barn i en trygg miljö – vad vet jag – men hur kan man tro att modellen är riktig för nyananlända familjer i Rinkeby, Tensta osv.

Hennes ord är häpnadsväckande av minst tre skäl. Dels att Agnes´ mediala våld bidrar till ytterligare upplösning av en skola som redan är i kris. Dels att orden kommer från en läkare som borde ha goda kunskaper om biosociala relationers betydelse för relationen mellan föräldrar och barn, dvs en miljö av kärlek och krav. Dels att hon som kvinna klipper av navelsträngen för ett rimligt samtal om pedagogik och barnuppfostran.

Jag blir så trött på vänstermediernas val av rader av auktoriserade (läs PK) intervjuobjekt som ska beundras. Särskilt om det – som i Agnes´ fall – ofta sker i de medier som skattebetalarna tvingas finansiera. Och där tyvärr en statlig kontrollapparat värd namnet – typiskt nog – saknas.

Det är synd om svenska folket, tror jag August Strindberg en gång i tiden menade med sina bevingade ord.

Torsten Sandström

Universitetslärarförbundets nya ordförande, juristprofessorn Sanna Wolk, är kraftigt bekymrad över att 60 % studenterna på juristlinjen är kvinnor, medan 70 % av lärarna där och cheferna på advokatkontoren är män.

Därför säger hon till Dagens juridik:

”Detta kan bero på två saker: Antingen är kvinnor väldigt korkade och borde inte vara jurister eller också är det någonting annat, vilket jag givetvis är övertygad om: att vi har ett system, ett beteende och en struktur som ligger kvar.”

Naturligtvis har hon rätt i att det inte är en fråga om begåvning. Men som flertalet feminister är hon blind för den mest troliga förklaringen till kvinnors val: ambitionen i kombination med biologin. För feminister förefaller det omöjligt att förstå att könsrollerna har en bas i biologin, dvs i moderskapet, som det präglat kvinnan och hennes gener i årtusenden.

Mannen har jagat, krigat och stökat sedan Homo sapiens begynnelse. Och bestämt på gott och ont. Kvinnan har skött barnen i hemmets värld. Jag vill inte säga att detta är ett ideal idag många tusentals år senare. Men att barnafödande och omvårdnad är uppenbara biologiska roller än idag är självklart. Sedan må politiska analytiker förstås säga vad de vill…

Den mest rimliga förklaringen till den statistik som Wolk lyfter fram är, enligt min mening, att flertalet kvinnor inte tycker att det är mödan värt att kombinera moderrollen med full jobbkarriär. Flera kvinnor skulle antagligen vilja bli ledare, men orkar inte kämpa för att skapa de meriter, som tillhör spelet. Min poäng är att majoriteten därför är nöjd med att slippa de påfrestningar och konflikter som normalt är förenade med ledarskapet. Man väljer därför den något lägre lönenivån samt prioriterar hem och fritid. De allra flesta känner, såvitt jag förstår, inte någon olycka över den senare situationen.

Men det gör förstås en minoritet. Och det intressanta är att denna kvinnominoritet består av landets politiker och akademiska feminister på vänsterkanten. En grupp som utsett sig själva till taleskvinnor för alla sina systrar, vilket i sig är tecken på en häpnadsväckande förhävelse. Feministerna vill med statens och lagens hjälp erövra allt de själva tror på, utan att se sig om eller fråga kvinnor utanför sin sekt.

Jag kan förstå att detta sker. Men måste samtidigt påminna om att det är en förvriden minoritets politiska ideal. En minoritet som vägrar att förstå biologins mönster i och med att de förläst sig på maktens patriarkala strukturer i böcker som inte uppfyller gängse krav på vetenskaplighet.

Denna lilla grupp inom kvinnornas kön jag talar om inser inte att de är just en minoritet. Därför surnar man till över verkligheten.

Torsten Sandström

Det är väl känt att stora organisationer tenderar att växa genom en inneboende byråkratieffekt. Chefer önskar avancera. Därför vill man skapa nya jobb åt andra som man kan bossa över, oavsett om nya uppgifter finns eller behövs. Man brukar tala om Parkinsons lag för att beskriva denna allvarliga spiralverkan avseende onödig personaltillväxt. Det rör sig om ett gift som varje klok politiker eller entreprenör måste motverka. Flertalet företagare vet detta och jobbar därför hårt med att begränsa antalet bolagsanställda som utför uppblåsta uppgifter.

Därför finns de stora byråkratierna inom den värld som styrs av politiker. De svenska landstingen/regionerna är olympiska mästare i grenen. De skapar nämligen nya jobb med andras pengar. Och det gör man med vackra ord om att stora saker måste uträttas. Denna kombination är illavarslande. Sverige är förmodligen norra Europas mest byråkrattäta nation. Myndigheter skjuter som svampar upp ur marken. Och svenska regeringar – särskilt S-märkta – hanterar folkets skattepengar med en klackspark. I vårt land finns nära nog en myndighet för varje politisk tanke (vilket säger en del om antalet). Ofta med politiskt fantasieggande, men knappast resultatinriktade, syften.

Allt detta är oroande. Ännu mer bekymmersamt är det mönster som en globaliserad värld skapar. Jag tänker nu på exv organisationer som EU och FN. Här märks i än högre grad risken med att via sluga ord och andras pengar skapa nya byråkrater, som utför uppgifter som man oftast klarar sig bra utan.

Alltså innebär organisationer som EU och FN en risk för att gökungar skapas. Med det menar jag att de två organisationerna – som betalas av sina medlemmar (dvs av folken i resp nation) – börjar ställa krav på medlemsstaterna, dvs på sina ägare och finansiärer.

Vi ser det tydligast inom EU. Det som ursprungligen varit en god handels- och samarbetsorganisation – alltså bra nationell service – har nu ställts på huvudet och blivit ett organ för utövning av makt över medlemsstaterna. Och följaktligen har byråkratin i Bryssel vuxit så det knakar. I så fall skulle man kunna tro att byråkraterna hos medlemsstaterna skulle minska i motsvarande mån. Men inte. I sann Parkinsonsk anda har både den federala och nationella byråkratin vuxit. De har ju så mycket att tala om och uträtta tillsammans, sägs det.

Minst lika problematisk är tillväxten inom FN. Vem vill inte ha fred? Men ambitionen att agera som världsregering innebär förstås en megafederalism. Först då FN bestämmer över hela jordklotet kan politiker och byråkrater sova lugnt, tror dom. Ja, inte så att nationella politiker blir arbetslösa förstås. Men tillsammans med beslutsfattare inom EU och FN kan nationella politiker göra storverk, heter det.

Sådan är bilden som presenteras av globalismens förespråkare. Det är denna bild som medierna använder för att invagga nationernas medborgare i trygghet – dvs de som betalar kalaset. Idén är att eliten är god och alltid tänker på folket. Men i mina ögon är politiker och byråkrater knappast att lita på. De styrs av sina egna inneboende intressen. Dessutom finns oroande politisk splittring inom varje nation och följaktligen också – i större skala – inom såväl EU som FN.

Risken med att bygga både stort och dessutom globalt medför alltså allvarliga risker. Bråk och konflikter tillhör vardagen. Det ser vi alla på nationell resp global nivå. De stora hierarkierna försörjer ett ändlöst antal politiker och byråkrater. Nationella politiker kan dessutom få bättre betalda sysslor på den internationella arenan. Alltså ännu en oroande spiralverkan.

Det vi ser är ett spel där det finns många förlorare. Framför allt hos medborgarna på nationella nivå, som genom sina skattebetalningar tvingas finansiera Jätten Grottes World Wide Organisation. Men den största olyckan rör människors minskade frihet. Ett gott samhälle kräver korta avstånd mellan medborgare och politiska beslutsfattare. Lyckan förutsätter också fungerande marknader. Den centralisering jag nu talar om innebär motsatsen. Det vill säga minskad medborgarfrihet. Och en offentliga planering som sätter marknaden ur spel. Allt genom en farlig politisk plan, som lanseras som en vacker dröm.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan rapporteras okritiskt att Malmö kommun ska anställa en koreograf för att skapa dans på kommunens bibliotek. Jag som trodde att folk skulle läsa eller låna böcker och andra medier på biblioteken. Dessutom anade jag inte att Malmö hade råd med sådana extravaganser, då kommunen inte på många miljarder när får sina finanser att gå ihop genom de medel som de egna kommunmedlemmarna betalar i skatt.

Men nu är det så att Malmö får miljarder i bidrag från staten resp en handfull andra kommuner, som i lag tvingas ge bidrag. Jag bor på Lidingö, som tyvärr måste skänka – framför allt till Malmö – ett par 100 miljoner kronor per år. Det är surt. Inte sjutton använder Lidingö kommunens medlemmars pengar på någon koreograf. Här hushållar man nämligen och tänker på vad folk önskar (och inte vad vänsterns svartrockar drömmer om). En tanke om kostnadseffektiv service som är helt främmande för landets sossar.

Det jag berättar om är alltså verkligheten i bidragstagarnas Sverige. Här finns ingen gräns för vilka syften pengar kan användas till för att tvinga andra skänka pengar. Rena bidragskarusellen. Malmö profiterar följaktligen på denna nationella Robin-Hood-anda. Och Sydsvenskan applåderar. Bonniers stora mediekoncern stöder nämligen numera i praktiken socialdemokraterna. Ifall du inte redan visste detta.

Nu tror Malmös sossar att man lyckats bygga en storstad, genom en skyskrapa (Turning torso), en tunnelbana (Skånetrafiken) och en balett. Lyckan är stor i landets mest kostnadskrävande kommun.

Torsten Sandström

Strandhäll fattar som minister beslut som rör stora slantar. På ett sådant jobb bör man därför förvänta sig en person som har full koll. Men nu har det visat sig att Strandhäll i upprepade fall inte kan sköta sina privata affärer och betala räkningar i tid. Alltså åtgärder som vanliga människor i allmänhet klarar av. Det krävs nämligen bara ett minimum av tid och koll. Men Strandhäll klarar inte av detta.

Tyvärr finns ett sossemönster rörande denna oförmåga hos ministrar. Ingen har väl glömt Mona Sahlin många tabbar. Att svenska folket gärna förlåter felande vänsterkvinnor är uppenbart och alltså ändå röstar på deras partier. Gudrun Schymans olika bravader framstod som mänskliga svagheter. Vilket de förstås var. Men att sätta sådana människor på viktiga politiska poster är ett tecken på dåligt omdöme. Nonchalans rörande nationens affärer och skattebetalarnas pengar blir en naturlig risk.

Att Strandhäll sätts under förmyndare eller under god man vore en naturlig följd i bananmonarkin Sverige. Risken är dock stor att uppgiften anförtros till ännu en sosse med dålig koll…

Torsten Sandström

Svenska folkets tycks ha vant sig vid att de två tvillingprogrammen Rapport och Aktuellt agerar husbondens röst, dvs som sossar resp sossar light. Dessutom med i stort sett samma nyhetsvärdering. På söndagarna närmast exakt samma. Tittarna gäspar uppenbarligen och väljer att zappa in någon annan kanal.

Som salig dumbom sitter jag kvar. Den 9/2 serverade SVT1 ett insmickrande reportage från svenska marinen, som låtit statsminister Andersson köra båt och uttala sig luddigt om framtiden för det lilla försvar som ännu finns kvar. Med andra ord ett inslag i valdebatten om antingen försvaret eller feminismen. Vad vet jag?

Direkt efteråt körde samma SVT1 en daglig trailer för Anders Holmbergs intervjuprogram med partiledarna, kallat ”30 minuter”. Här var minsann inte någon sosseledare med i trailern! Men de övriga partiernas ledare klipptes i trailern sönder och samman. Liksom en bunt fånar, som bara tilläts säga dumheter, om något alls. Fokus var ju inte främst på politiken, utan på Holmberg själv. Och frånvaron av en sosse bland alla som framställdes som dumbommar var skriande.

En normalbegåvad svensk skulle snabbt kunna författa en rapport om hur propagandan i SVT fungerar via några dussin olika typer av trix. Om det bara vore tillåtet – enligt lagen som ställer krav på saklighet och oberoende rapportering – skulle Granskningsnämnden själv enkelt och snabbt kunna sammanställa en redogörelse för de vanligast trix som vänstermediet SVT brukar till vardags. Men inget av detta händer. Därför år efter år med samma lagöverträdelser.

Inte undra på att S-partiet haft makten över Sverige i åratal. Inte undra på att sossarnas värnar det tevebolag som ger dem ett så fint stöd. Mer förvånande är att partier som kallar sig opposition är så flata. Och att de tvingar medborgarna att betala för vänsterpropagandan.

Torsten Sandström

Med jämna mellanrum levererar jag konstkritik. Bakgrunden är ett intresse sedan ungdomen för bild, färg och form. Oftast rör sig mina krior om kritik mot mediernas rapportering från landets konsthallar. Och oftast är jag djupt besviken eller rättare sagt förbannad.

Häromveckan (2/2) har DN ett reportage från Vårsalongen i Stockholm. Flera bilder väcker min olust. Framför allt för de låga kraven på konstnärlighet, med vilket jag avser teknisk skicklighet och förmåga att tilltala ett öga på jakt efter något som är spännande och svårt att skapa.

I DN lyfts nu bland annat i ett foto fram en helt vanlig lastpall. På den ligger ett gråvitt block i storleken c:a 20 x 20 x 40 cm, som tycks bestå av skräp eller gipsmassa som slagits in i hushållspapper eller tunt tyg. Verket bär en plåtbricka titeln ”August Strindberg”.

Vilken skymf mot publiken! Med liknande krav på skapande åstadkommer min hund varje morgon under sin promenad ett lika stort konstverk (som jag lydigt lyfter upp i påsen för bajs) och som jag därefter inte ställer ut utan behandlar som avfall. Att bara presentera denna okonst i ett tidningsreportage är ett tecken på att det nutida konstbegreppet saknar minsta krav. Det är noll och inget. Att skräpet är tillägnat en av landets främsta författare – eller ska symbolisera något han gjort – spelar inte minsta roll. En så ofattbart enkel symbolik skulle göra ett vanligt skolbibliotek till ett grandiost konstverk…

Skaparen av paketet ”ingenting” nämner jag inte ens. Hon må få hållas, så länge hon försörjer sig själv på just ingenting eller något annat. Men den sk konstkritikern, Matilda Källén, nämner jag gärna vid namn. Ty hon är en av dagens kulturella dödgrävare, dvs en individ som försöker få ingenting att framstå som någonting i konstens värld.

Torsten Sandström

Följ gärna den upplysningskampanj som Klimatrealisterna bedriver på den fina sajten Klimatupplysningen.se.

Detta är plattformens motto:

Klimatrealisterna
Klimathotet oroar allmänheten mer än terrorism och finanskris. Samtidigt används det som argument för en total omställning av energisystem och industrisamhälle som nu har satts igång.

EU med Sverige i täten, dels direkt och dels genom FN:s Klimatpanel, utgör den globalt pådrivande kraften i denna process som också drivs på av vindkraftsindustrin och miljöorganisationer.

Klimathotet har blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Vårt syfte är att bredda debatten.

S-partiet är ett självspelande piano, som varvar slitna låtar i moll och dur. Idag säger statsministern på en presskonferens: ”Vi måste göra upp med marknadsskolan och dess avarter”. Därför vill hon minska anslagen till privata skolor. Alltså till dem som många studiesugna elever vänder sig till då de kommunala skolorna spårar ut.

Jag menar att huvudproblemet i skolfrågan inte alls är ägarformen, låt vara att privata skolor efterfrågas då de kommunala misslyckats på vissa håll. Problemet rör i grunden inte heller resurser. Den svenska skolans kris är av politisk natur. I åratal har svenska politiker och fackföreningar sysslat med en lekstuga i skolfrågor. Genom en svällande och ständigt ändrad regelmängd har skolan körts i botten. Jämlikhet har varit politikernas mantra, kunskaper en bifråga. Frihet för eleven i klassrummet är en annan dogm, som trumfat över ordning, krav och betyg på det vis framgångsrika nationer valt. Centrala prov som är nödvändiga för betygsrättvisa har trappats ned och lärarna har enkelt kunnat bortse från provens utfall. Det är inte klokt vilket elände politikerna skapat genom sina planer. Pedagoger och fackföreningar har fått som de velat. Bingo ropar de på Anderssons tivoli.

Det vi ser är genompolitiserad skola, som just av denna anledning inte fungerar väl på många ställen i landet. Att en miljon personer de senaste tio åren har invandrat till landet med tillstånd från S-partiet och den fd Alliansen har givetvis bidragit till det svenska skoleländet. Problemen är med andra ord självförvållade.

Det vill givetvis inte statsminister Andersson se. Och då skäller hon på de privata skolor som normalt fungerar bättre. Vinstutdelning från skolor som är vinnare i konkurrensen presenteras som ett rött skynke i valrörelsen. Precis som de kommunala därför skulle bli bättre. Flera av dessa är som svarta hål, som trots mängder av pengar inte klarar av att anordna rejäla studier i lugn och ro.

Att Andersson skolor inte fungerar på grund av sossarnas politiska välde är klart. Varje barn ser att kejsarinnan är naken. Men inte Andersson själv där hon struttar till fanfarer och klingande spel.

Torsten Sandström

Sossseregeringen har som bekant grundligt misslyckats med sin energipolitik. Kärnkraftsverk har lagts ned och vindsnurror ger inte el i och med att blåst alltsomoftast uteblir. Dessutom håller Regeringens planering för högre skatt på bensin och diesel att plundra det svenska folket. Medierna håller som vanligt inne med sin kritik. Men på Facebook har än så länge en halv miljon människor samlats i protest. Det är hoppingivande under ett valår!

Till den dystra bilden hör att den svenska staten till låg skatt säljer el till storindustrier i Norrland. Svenskar med skyhöga elräkningar tvingas alltså subventionera svenska och utländska jättars elförsörjning. Jag förstår att det ibland kan vara smart om nyproducerad vattenkraft inte kan lagras. Särskilt om jobb samtidigt skapas. Men i situationer då stora temporära underskott på elektricitet medför att priserna rakar i höjden blir billig försäljning av el till svenska och utländska storföretag rena rama skandalen. Då ges bolagsgiganterna en golden handshake medan Svensson tvingas ta snabblån.

Det svenska samhället håller stegvis på att förvandlas till en planekonomi. Sysselsättning, produktion och beskattning har förvandlats till ett stort statligt maskineri, en Grottekvarn. Till detta kommer en statlig planering av skola, vård och omsorg, som går den byråkratiska socialismens tecken. Staten har med andra ord förvandlats till det svenska samhällets främsta aktör. Och inom ledningen för statsapparaten arbetar som bekant inte nationens klyftigaste tänkare. Här sysselsätts nämligen 2000-talets politiska frälse. Den som funderat över den sk frihetstidens Sverige (1720-1772) – med en allsmäktig ståndsriksdag och medföljande enorma misshushållning – känner antagligen historiens vingslag.

Jag skriver detta med anledning av att ett bolag som tillverkar kryptovaluta av domstol getts rätt att ta del av statens stora gyllene elkarusell. Jag klandrar inte domarna, som bara följt svensk lag. Det är reglerna om stora elsubventioner till kreti och pleti som är felskrivna. Ansträngningen att kränga billig bolagsel har gjort lagstiftningen skev. Till och med rena risk- eller humbugföretag – i stil med tillverkare av krypovaluta – ges en plats i den svenska statens bidragsregn.

Min åsikt är att alla ska betala samma pris för en nyttighet på marknaden. Staten ska inte skörta upp Svensson för att främja tillverkning av allsköns tveksamma produkter.

Torsten Sandström

PS! Att den svenska Riksbanken i massiv skala köper bolagsobligationer i diverse riskföretag är en annan trist del av den nuvarande centraliserade hasardekonomin. Riksbanken borde känna till Växelkontorens kollaps under frihetstiden. DS.

”Om en blind leder en blind så faller båda i gropen” brukar man ibland säga. Detta a propå statsminister Magdalena Andersson, som enligt SvD den 22/1 säger följande:

EU kommer att svara ”snabbt och tydligt” om Ryssland agerar i Ukraina, säger Magdalena Andersson (S) i en intervju med SvD. Inrikespolitiskt ligger fokus på skolan. Enligt statsministern driver skolsystemet segregation – en grogrund för gängkriminalitet.

I två av samtiden viktigast frågor hamnar Andersson enligt min mening i gropen och riskerar dessutom Sveriges framtid. Vad gäller Ukraina deltar Andersson i den franska presidenten Macrons linje att EU ska driva sin egen linje mot Ryssland. Alltså en annan politik än den som USA och NATO har på agendan. Innebörden är självfallet splittring på västsidan. Detta har Frankrike sysslat med i minst hundra år och Macron verkar tro att han är nutidens Napoleon. Värst är att Putin får som han vill just nu. Han söker först och främst splittring med syfte att han och Ryssland ska framstå som starka aktörer. Alltså spelar Andersson Putin i händerna. Det är egentligen häpnadsväckande. Mina tankar går till München 1938 och Hitlers lek med Europas fredsälskare.

I samma andetag påstår Andersson att det svenska skolsystemet driver segregation. Antagligen menar hon att friskolorna – vilka studieintresserade barn och föräldrar väljer för att undvika oordningen i flera av de kommunala – medför att de invandrande klanernas ungdomar stängs ute och därför tar till dödligt våld i ren desperation. Hennes tanke saknar totalt förankring i verkligheten. Ett i periferin möjligt bidragande fenomen upphöjs till huvudförklaringen. Det är ju hennes partis – och Alliansens – misslyckaden som är huvudorsaken till dagens segregation. Så fungerar alltså en vänsterindoktrinerad partiledares hjärna ett halvår innan förestående val.

Alla sansade bedömare inser att utanförskapet och det kriminella våldet sammanhänger med en misslyckad integrationspolitk, som sossarna bär huvudansvaret för. En miljon nyanlända på tio år utan att jobb, bostäder eller skolberedskap är på plats skapar givetvis största oreda. Om bara 1-2 procent av de nyanlända ägnar sig åt kriminalitet blir resultaten ändå allvarliga. Det går nämligen inte att ställa om ett med svenska mått gigantiskt flöde av människor från klanernas samhälle till jobb och studier i det moderna Sverige. Brist på utbildning, förankring i främmande språk och boenden i getton är den enkla förklaringen. Den svenska modellen att via blodtransfusion, dvs dropp fulla med kravlösa statsbidrag, försöka åstadkomma integration av en miljon nyanlända är alltså dömt att misslyckas. Och det är precis vad som nu händer i landets många problemområden där pistolskotten ekar, kulorna viner och blodet flödar.

Vi ser alltså hur ett förvridet svenskt kramande av EU spelar Putin i händerna. Samtidigt som Andersson försöker dölja sitt partis egna allvarliga misslyckanden på hemmaplan avseende en miljoninvandring som få övriga länder i Europa upplevt i modern tid. Det är skrämmande att se vilka illusioner som statsministern sprider. Om Lövfens regering var svag har Anderssons på kort tid gjort bort sig.

Till bilden hör nämligen också hennes ansvar för att vägra Coronakommissionen – en statlig utredning! – få ta del av de dokument man begärt om S-regeringens hantering av en dödlig viruskris. Att Sveriges vänstermedier inte med full kraft synar hennes svaga kort ger en klar men dyster bild av läget i Sveriges åsiktskorridor.

Torsten Sandström

I ett närmast hyllande reportage i Sydsvenskan beskrivs två kvinnor – sk ”klimataktivister” – vilka av domstol dömts för att i strid mot svensk rätt ha genomfört en våldsam demonstration i Malmö. Rubriken – med bild på två missnöjda kvinnor som tagit lagen i egna händer – talar för sig själv:

Dömd klimataktivist: ”Jag ser mig absolut inte som en brottsling”

Uppenbarligen väljer Bonniers tidning att ge sitt stöd åt två personer som rätteligen är brottslingar. Jag bara funderar över hur rubriken sett ut om det varit en våldsam protest från en person som medierna kallar klimatförnekare?

Det vi ser är ett av mediernas standardlösningar för att vinkla nyhetsförmedling. Genom att i ett försåtligt reportage intervjua och hylla en viss person förmedlas politiska åsikter. Det som händer är alltså något helt annat än nyhetsförmedling.

Ett av de mest spektakulära svenska fallen rör SVT-journalisten Fredrik Önnevall, som själv dömts för att han via ett tevereportage brutit mot lagen genom att smuggla i ett flyktingbarn till Sverige. Han aktion beskrevs i SVT och andra svenska medier som något av ett hjältedåd. Samme Önnevall är fortfarande verksam på SVT. Och han låter varje vecka förmedla intervjuer med personer vilkas vänsteråsikter han gillar. Aldrig någon borgerlig röst här minsann.

Sådant är det svenska mediesamhället. Det rör sig alltså om en form av propaganda som är den vanligaste formen av politisk korrekthet.

Torsten Sandström

I Bulletin den 18/12 2021 lyfter Leif Erik Jarl det viktiga problemet att duktiga ledare saknas inom svensk politik. Han framför flera intressanta tankar om detta fenomen. Det finns förstås mycket att tillägga.

Huvudproblemet är rättsligt, dvs att den svenska Regeringsformen vilar på lösningar som skänker partier makt och därför inte ger väljarna tillräckligt utrymme för att peka ut personer som man själva anser vara goda ledare. Grundlagens regler bygger alltså på att partier ska styra den svenska demokratin, en lösning som ofta förekommer i västerlandet mångbefolkade nationer.

I och med att nationens statsvetare tyvärr inte så gärna dryftar annorlunda lösningar kan svenska medborgare lockas att tro att att alternativ saknas till val på partier. Men man behöver bara se på länder där val sker i valkretsar, där två eller flera kandidater tävlar om majoriteten röster (bara en av dem väljs), för att förstå att avsevärt större utrymme finns utomlands för väljare att själva utse sina politiska ledare.

Därmed inte sagt att ledarna med automatik blir mer beslutsfähiga, mätt i personlighet, utbildning eller livserfarenhet. Men min poäng är att en strävan efter ett ökat inslag av så kallad direkt demokrati öppnar dörren för att ge väljarna större inflytande över de politiska besluten. Tanken är att begränsa partivälden samt yrkespolitikernas inflytande genom att ge de enskilda medborgarna en möjlighet att göra ett friare personval. Därtill kommer inte minst rätten att välja en annan person vid nästa val om man är missnöjd.

En strävan efter ökad direkt demokrati innebär därför vidgade möjligheter att vid politiska val lägga en röst på viss person, i stället för på en valsdel med en lista med partinamn och en lång rad av kandidater som utsetts av partiet. Liksom vid val i enmansvalkretsar bör med andra ord medborgaren i framtiden tvingas rösta på en viss namngiven person – partimedlem eller inte – i stil med vad som idag sker i Finland. Att en sådan reform skulle vitalisera svensk demokrati är jag övertygad om. Även om det inte måste innebära att dugligare ledare väljs per automatik – risker finns givetvis – så ges den enskilde medborgaren en påtagligt ökad frihet och makt.

Det finns givetvis även andra lösningar för vidgad direkt demokrati. Klassisk är schweizarnas rätt att – om tillräckligt många vill – åstadkomma en tvingande folkomröstning om ett lagförslag som är på gång. Man kan också tänka sig grundlagsregler om rotation vid val till en politisk församling, i stil med att en tidsgräns uppställs för den valdes möjlighet till förlängning.

Enligt min mening är reformer av detta slag nödvändiga i Sverige. Det gäller nämligen att bemöta ett mycket vanligt folkligt missnöje med de politiska makthavarna. Landets ledande politiker måste därför ta itu med detta problem och inte bara ducka. De måste visa att man själva tror på tanken om en livligare demokrati. Kritiken mot en framväxande politisk klass måste alltså bemötas genom rimliga reformer för en modernare svensk demokrati.

När jag skriver detta vet jag tyvärr att mina ord blir en stilla bön om ett delvis nytt Sverige. Maktens män och kvinnor av idag vill – lika lite som gårdagens – släppa greppet över rikets tyglar och den goda försörjning som följer med positionen. Min bön innebär att många kommer att förlora sina politiska jobb.

Men jag är övertygad om att detta inte medför ett sämre framtida svenskt politiskt ledarskap. Inget talar nämligen för att dagens yrkespolitiker ges en överlägsen politisk ledarkompetens, genom att sedan gymnasieåren ha skolats i partiernas maktpyramider. En välutbildad eller livserfaren Svensson kan ha mycket mer att bidra med – särskilt om han eller hon har sitt mandat från ett personval och inte genom en fullmakt från partikansliet.

Torsten Sandström

Äkebiskop Antje Jackelén anser att gruvbrytning i i Jokkmokk ”inte är andligt försvarbar”.

Kan man tänka sig något mer jordiskt eller världsligt än att bryta malm lång ned i berget under marknivån? Det blir svårt. Möjligtvis är invändningar av ekonomiskt eller tekniskt slag tänkbara. Men hör och häpna. Nu kommer den svenska översteprästen Jackelén fram till att gruvetablering inte är andligt försvarbar. Hur sjutton hon kan påstå något sådant med rimlig vetenskaplig förankring är obegripligt. Bibelns mer än 2000-åriga budskap om Jesus säger såvitt jag förstår inget om gruvbrytning. Men en biskop behöver inte prestera en rimlig motivering. Guds vilja räcker i hennes tolkning.

För mig är det närapå en gåta att väl utbildade människor kan tro på de sagoberättelser som Jackelén bygger sitt liv och förkunnelse på. Den rimligaste förklaringen måste vara att man känner sig så övergiven i samhällslivet att man måste bygga sin tro på ett liv efter detta. Bara tanken om en möjlighet till ett liv i paradiset är, såvitt jag förstår, ett tecken på stor själslig förvirring. Då liknande bisarra, ockulta eller vetenskapligt ogrundade idéer framkastas som sanningar av Trumps anhängare eller av galningar på internet brukar man tala om konspirationsteorier. Dvs tankar om hur det jordiska livet styrs eller bör styras av osynliga krafter.

Jackeléns tungomålstalande är ett strålande exempel på just ovetenskap. Alltså något som hon, liksom de vettlösa kring Trump, uppfattar som sanningens ord…

Torsten Sandström

Tidigare har jag bloggat om hur den svenska statsministern genom samverkan med Macron och EU sår splittring i den politiska kampen mot Putins Ryssland och dess krigiska och hotfulla agerande i framför allt Ukraina. Genom att visa förståelse för diktatorns känsla av inringning motverkas Europas ledare NATO:s fasta front mot Putin. Eftergivet ges ett stöd åt Putin, nutidens främsta hot mot världsfreden. Jag menar att skeendet påminner om eftergifterna mot Hitler 1938. Naiva fredskramare ger Putin den omfamning han åtrår.

Nu läser jag i veckans nummer av The Economist intressanta analyser av Putins politik rörande gasleveranser till Europa och hur särskilt Tyskland står för en politik i eftergivenhetens tecken. Viktiga fakta är det Tyska försvarets vägran att förse Ukraina med vapen. Även The Economists påpekande om förre socialdemokratiska statsministern Gerhardt Schröder tydliga uppbackning av det ryska gasprojektet Nordstream är skrämmande. Han tjänar själv miljoner kronor på sitt stöd till Putins Ryssland. Alltså ytterligare en politik som passar in i eftergifterna till diktatorn.

Slutligen diskuterar The Economist den nya sosseledaren Olaf Scholz´ politik mot Ryssland. Bilden blir densamma, dvs en halv omfamning av Putin. Detta i försiktighetens tecken. Tidningen noterar en av flera viktiga orsaker, dvs en märklig nedläggningspolitik avseende tysk kärnkraft efter den japanska reaktorns haveri (på grund av en felaktig placering vid kanten av ett hav utsatt för tsunamis). Utan kärnkraft och kol har Tyskland delvis blivit beroende av Putin.

Tyskland och Italiens behov av gas är delförklaringar till EU eftergivna hållning mot Putin. Även politiska ambitioner hos vänsterliberaler i Paris och Stockholm är med i bilden. Och den omfamnande dansens leds av socialdemokrater av Scholz, Schröder, Andersson och deras närstående Macron. Inte kan man kalla detta ett respektabelt ledarskap! Nej, det tycks vara dårskap. ”Peace in our time” åstadkoms inte genom eftergifter till diktatorer. Lika lite 1938 som 2022.

Torsten Sandström

I svensk lag krävs att de medier som finansieras med statliga avgifter ska rapportera politiskt oberoende. Det vill säga så länge det finns tydligt skilda åsiktsriktningar i sakfrågor ska båda sidor ges utrymme. Att FN och IPCC gjort sitt val avseende CO2 innebär alltså inte att tystnad om alternativa förklaringar ska gälla. FN och IPCC:s val är inte 100% vetenskap, utan har tydliga politiska implikationer. Så länge omkring tusen meriterade forskare inom exv Clintel https://clintel.org är kritiska till IPCC:s teorier måste alltså emellanåt även denna sida komma till tals i de svenska statsmedierna. Det är alltså SVT:s förbannade skyldighet och inget annat.

Som bekant ger Erika Bjerströms rapportering i SVT bevis för total ensidighet. Intressant nog bestrider hon inte sina vinklade reportage, dvs att avvikande åsikter öht inte ges plats. Hon säger nämligen i en intervju i e-magasin följande:

”Skeptikerna anmäler hela tiden mina inslag till Granskningsnämnden. Men på SVT har vi bestämt oss för att inte bry oss så mycket om dem. Vi har ett utslag i nämnden som säger att vi inte behöver skapa något slags falsk balans genom att säga ‘å ena sidan och å andra sidan’ när det handlar om att klimatförändringarna är orsakade av människan eller att det pågår havsnivåhöjningar.”

https://www.e-magin.se/paper/jgnpsd5p/paper/1#/paper/jgnpsd5p/26

Hon menar med andra ord att Granskningsnämnden gett SVT och henne frikort avseende klimatförändringarnas orsaker. Påståendet är korkat, helt enkelt. Som journalist är hon lagligt skyldig att ta del av motsidans argument och i rimlig omfattning meddela publiken vad skiljelinjerna finns. En statlig nämnd har inte laglig kompetens att ge den typ av undantag som Bjerström påstår.

Bjerström agerar som en trosviss predikant för FN och IPCC. Den typen av journalister är inte ovanliga, men i statsmedierrna borde de vara förbjudna som lagens ord säger. Så är tyvärr inte fallet, än så länge. Det är tragikomiskt att ta del av Bjerströms intervjusvar ovan. Det är ett tecken på största journalistiska tankeoreda och naivitet. Att det är ett utslag en trång åsiktskorridor förändrar inte alls min bedömning.

Torsten Sandström

Så här ser sossarnas affärsstrategi ut sedan många år:

1. LO beslutar att 30 miljoner av förbundets pengar – som till största delen tillhör SD-röstande (år 2021) – ska betalas till sossarna för att värva röster till S-partiet i höstens val.
2. S-regeringen använder pengar som hårt arbetande svenskar betalar i statlig inkomstskatt för att köpa röster åt S-partiet i höstens val från icke arbetande svenskar.

Skrupelfria S-partister har alltså uppfunnit något som påminner om en finansiell evighetsmaskin för röstköp. Sossegrenen inom den politiska klassen har med andra ord kommit på hur man ska skaffa sig politisk makt genom att utnyttja andras pengar, som till största delen tillhör partiets motståndare.

Redan nu bringar detta vanära åt socialdemokratin. Den historiska domen hoppas jag blir hård.

Torsten Sandström

Enligt Sky News säger Storbritaniens utrikesminister att ”Putins oligarker inte kommer att kunna gömma sig någonstans”. Tanken tycks vara att de inte ska kunna fly till ett lyxliv i västvärlden. I perspektivet av mänskliga rättigheter är britternas agerande mot ”diktaturernas kreatur” hoppfullt.

Men England är som bekant inte längre med i EU. Och inom unionen pågår faktiskt ett rejält kramande av de förtryckare saken gäller. Flera länder i södra och östra Europa tycks redan öppna för att husera Rysslands oligarker. Är det inte så att Putins skurkkompis Medvedjev äger slott, vingård och lyxjakter i Italien? Kan inte rika ryssar köpa pass till Cypern och Malta? Och fjäskar inte Ungern och Grekland för Putin? Vidare – står inte ryska privatjets i rader på flygplatsen i Nice?

Det av Sverige och Macron så hyllade EU saknar en enad front i frågan om att stoppa ryska förtryckares exit då diktaturen i Ryssland faller.

Och vad gör Sverige just nu efter Putins många hot? Tillsammans med Macron fjäskar man för diktatorn i Kreml. Man gör inget annat än splittrar NATO:s försök att bygga en enad front. Inte är det den typ av aktioner som kännetecknar kloka statsmän!

Så städa upp inom EU! Och låt NATO sköta politiken mot Ryssland.

Torsten Sandström

PS! Ett liknande problem rör politiker från Europa som står på Putindiktaturens lönelista. Flera tyska politiker gräver guld via Nordstream. Den mutdömde franska premiärministern Fillon får idag fortlöpande pengar från samma håll. Bara för att nämna några av många trista exempel. Heja EU! DS.

Något sent måste jag lyfta fram en viktig text som Tomas Undin från Teknikföretagen skrivit i SvD före jul 2021. Det är egentligen fråga om ett frontalangrepp på EU-konstruktionen. Detta med anledning av Kommissionens marsch mot en planerad ekonomi, en rörelse som nu styrs från Bryssel. Texten tar särskilt sikte på EU:s inblandning i staternas arbetsrättsliga reglering, framför allt ambitionen att reglera minimilöner.

Författaren menar att minimilönsfrågan faller under svensk rätt och organisationernas frihet att sluta avtal. Ingen tvekan kan råda om att konstaterandet är korrekt rättsligt sett. Men en EU-inställsam svensk regering hanterar rättsstaten ovarsamt. Och följden blir att kolossen vältrar sig fram över nästan hela Europa. I spåren upphör för svensk del viktiga delar av rättsordningen. Det gäller exv de gigantiska socialbidrag som Sverige tvingas betala till sydeuropas länder (även Frankrike förstås!) som misskött sina statsfinanser, genom att leva över sina tillgångar Även den sk taxonomin – dvs hållbarhetsdogmen. – tillhör EU:s dödsgrepp över svensk rätt. Flera hundra år gamla dammar med små kraftverk förstörs med hänvisning till att miljön hotas för fiskar, växter, djur och insekter. Dessutom ska svenska företag enligt EU tvingas anpassa sig till vänsterns politiskt korrekta ideal för könsfördelning, affärskultur och planekonomi. Det som sker är att en mer än hundraårigt svensk levnadsform körs över av vänsterradikala krafter inom unionen. Och att marknadshushållningen avrustas.

Alla som är intresserade av fri företagsamhet och fri lönebildning måste ta ställning i höstens riksdagsval! Frågan rör som sagt i grunden ett hot mot marknadsekonomins framtid i Europa och Sverige. Bakom stängda dörrar och närmast i tysthet – alltså utan bred svensk politisk diskussion – tas beslut med de allvarligaste verkningar.

Torsten Sandström

PS! Teknikföretagen har vägrat att ge mig texten för publicering, med hänvisning till SvD:s upphovsrätt. Det är märklig att organisationen säger stopp. Särskilt som Tomas Undins ord är av största vikt för organisationen själv och Sverige. DS.

https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/477113/2021-12-15/24987669/regeringens-ja-kan-fa-allvarliga-konsekvenser

PS!PS! Jag vill påminna om att jag förespråkar en tidsbegränsad speciallagstiftning om minimilöner för nyanlända. Motiveringen är att staten kraftfullt måste verka för integration. Här fungerar dock LO och Regering som bromsklossar. DS.

En av många svenska paradoxer är en nation med en mängd olösta strukturproblem, samtidigt som munkavle alltmer läggs på det politiska samtalet. Jag menar inte att tystnad påbjuds rörande de gamla krisproblemen. Ty där händer bara ingenting viktigt. Däremot tänker jag på auktoritära tecken på rättning i ledet vad gäller individernas åsikter och deras syn på en handfull identitetsfenomen.

Komiskt nog lanseras utvecklingen under flummiga beteckningar i stil med ”stay woke”. Tanken tycks vara att framföra identitetspropaganda under täckmanteln att göra människor medvetna. Enligt min mening är det egentligen fråga om en särskild gruppering inom den politiska korrektheten, nämligen diverse påbud som rör etnisk tillhörighet, kön och sexuell läggning. Ett intressant tidens tecken är att fulordet ”ras” – som annars är tabu – tillåts under etiketten ”rasifiering”, som ungefär betyder att någon diskrimineras på grund av sin hudfärg.

Rörelsen har som vanligt sina rötter i USA. Men den växer rejält på svensk hemmaplan och visar sig i en vurm för olika minoritetsgruppers strävan efter identitet, i stil med krav från samer och tornedalingar. Jag har naturligtvis inget emot deras kamp för egna kulturella och språkliga intressen. Men det jag vänder mig mot är den dubbelmoral som döljs bakom politikernas och mediernas stöd för deras strävan. Dels finns som sagt omfattande svenska strukturproblem som borde vara i fokus, dels är kampens uttryck inte sällan auktoritärt förbjudande.

En simpel iakttagelse rör orden ”lapp” resp ”negerhövding”. De användes som bekant förr med en oskyldig och i allmänhet välvillig mening. Pippi Långstrumps hyggliga pappa beskrevs på denna väg. Och i skolan fick man förr lära sig en hel del nyttigt om Lappland samt om lapparnas tidigare liv i sina kåtor (samtidigt som skolans bespisning serverade lappskojs med rödbetor). Idag är detta tabubelagt och förbjudet med påklistrad röd sametejp. Det är antagligen bara en tidsfråga innan landskapet döps om till sameland och den rödfärgade germanska vildmannen i landskapsvapnet ersätts med samesymboler.

Det auktoritära syns också tydligt i samband med diskussionen om invandring. Den som menar att Sverige misslyckats storskaligt med det senaste decenniets invandrings- och integrationspolitik måste vakta sin tunga för att undgå anklagelser för rasism. Fy den som säger att vågen av blodigt dödande – som följt på en invandring på omkring en miljon personer sedan 2010 – har något med invandrarnas klaner att göra. Ett så vaket konstaterande möts med avsky från vänsterns politiker och svenska gammelmedier.

Lika doktrinär och fördömande är feministernas rörelse, som drivs av en hatisk minoritet väl utbildade. Då tillåts i direktsänd i teve påståenden om att ”män är djur” (vilket delvis är sant, men tänk om det sagts om kvinnor!). Professorer som talar om biologiska könsroller inom läkarutbildningen fördöms alltså. Och staten driver på feministernas ovetenskapliga strukturtänk å det kraftigaste. Vidare bannlyses den universitetsinstitution som inte har kvinnliga författare på listorna för kurslitteratur.

Allvarligast är som sagt ändå att det auktoritära identitetstänket används för att dölja nationens omfattande strukturproblem. Om dessa borde alla tala. Men inte. Bostadsbrist, arbetslöshet, kunskapsbrist i skolan, brist på vårdplatser, överföd av dödligt våld samt brist på militärt försvar är nämligen politiska och mediala problemområden som nedprioriterat i samhällsdebatten. Här gäller sannerligen inte tesen ”stay Woke”.

Den politiska korrektheten blir på så vis skriande.

Torsten Sandström

Sedan några år har jag varit upptagen av en allvarlig utveckling inom svenska nyhetsmedier. Nämligen utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik. Mediernas uppdrag är att presentera vad som händer och med objektiv ambition tala om varför. Men det som händer är att svenska journalister alltmer överger en ´nyhetsrapportering som basera på kritiskt analyserande fakta. I stället framförs egna värderingar och journalistens politiska åsikter.

Vi ser alltså en avrustning av den tredje statsmakten. Skeenden redovisas inte längre öppet och faktabaserat – med kritiska synpunkter för och mot – utan rapportören pläderar för sina egna övertygelser. Jag hänvisar till min text från 2018 i Det goda samhället, en artikel som som läst av många på sociala medier: https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/

Det är inte så att jag anser att svenska journalister i allmänhet agerar ondsint och avsiktligt önskar manipulera läsare eller lyssnare. Problemet är mer simpelt. Den svenska journalistkåren – lysande undantag finns – agerar som troende i allmänhet brukar göra. Man redovisar de faktavärderingar man själv tror på, dvs åsikter som han eller hon anser som sanna. Viktiga alternativa förklaringar utelämnas alltså. Följden blir givetvis en enögd rapportering. Fokus hamnar på journalistens övertygelse och inte på en redovisning av verklighetens fakta med saklig diskussion för respektive mot.

Jag menar att vi idag allt oftare ser denna utveckling i stora medier som SvD och DN, vilka tidigare hyllat en öppen och objektiv diskussion. Orsaken måste sammanhänga med de privata mediernas ägare och deras syn på vilken journalistik de önskar främja. Men också på journalistkårens krav på egen makt över nyhetsförmedlingen.

Bilden blir mycket mer allvarlig om vi ser på det som brukar kallas public service, dvs SR och SVT. Minst lika stark syns här tendensen mot en åsiktsstyrd rapportering. I allmänhet utövas den genom val av intervjupersoner plus källor som stämmer med journalistens personliga värderingar. Avvikande fakta och synpunkter utelämnas alltså ofta helt sonika. För lyssnaren till SR/SVT blir alltså nyhetsredovisningen haltande och missvisande. Detta trots att SR och SVT enligt lag är skyldiga att agera politiskt oberoende. Trots flerårig kritik fortsätter dessa lagöverträdelser inom SR/SVT. Typiskt nog inser SVT:s VD Hanna Stjärne inte ens att problemet existerar inom hennes kår av journalister. Det är i sig ett tecken på enögdhet.

Jag skriver detta med anledning av den åsiktsjournalistik som en av SVT programmakare visar upp i nyhetsinslag. Jag tänker nu på Erika Bjerström, SVT:s officiella klimatreporter. Än en gång vill jag understryka att hennes reportage sannolikt inte är illa menade, utan att de medvetet färgats av Bjerström personliga åsikter. Det är hennas personliga trosuppfattning som hon inte vill hålla tillbaka. Detta genom att hon valt att konsekvent tro på IPCC:s syn på klimatets snabba och omfattande förändring pga utsläpp av växthusgaser.

Jag har sett Bjerström i aktion på SVT under lång tid. Inte en enda gång har jag sett henne intervjua eller redovisa någon av de många excellenta forskare som är skeptiska till omfattningen och takten i IPCC:s skräckvision. Inte en enda gång av flera dussin av reportage från Bjerströms hand! Trosvisst och med dyster uppsyn reser hon världen runt (senast till Marocko!) och vevar på alla nyheter som stödjer IPCC:s skräcksyn på CO2.

Bjerström har därför kommit att ge ett ansikte åt den svenska åsiktsjournalistiken. Hennes metod är, som sagt, inte ondsint. Men den är synnerligen naiv och dessutom lagstridig, betraktad som journalistik från med statligt tvång ´´finansierade SVT. Hon agerar närmast som ett Jehovas vittne. Hon ser bara sin egen sanning. Och har inte satt sig in in i den komplexa naturvetenskap som många seriösa forskare pekar på då de kritiserar IPCC. Jag ber läsaren att som en introduktion ta del av källor som Clintel.org och Klimatupplysningen.se. Här framförs en delvis annorlunda vetenskapssyn vad gäller uppvärmningen och CO2.

Häromdagen gladdes jag dock över ett reportage i DN som överensstämmer med min kritik av åsiktsjournalistiken. Den 15/12 skrev nämligen Hugo Lindkvist en bra text med rubriken: ”Håller journalister på att bli aktivister?” Han nämner Carina Bergfeldt och Alexandra Pascalidou som trista exempel. Men döm om min förvåning då han redan den 19/12 presenterar något av ett försvarstal från Erika Bjerström, som anser sig förföljd av alternativa medier.

Hursomhelst, har den nutida nyhetsjournalistiken blivit förvriden. Seriösa fakta radas inte längre öppet upp och analyseras kritiskt. I stället ställs publiken inför något som liknar ett bönemöte. Enligt min mening är detta synnerligen allvarligt. Medierna roll som tredje statsmakt nedgraderas med andra ord. Vad värre är förvandlas journalisternas till verktyg i politikernas händer. Vi går alltså mot ett tillstånd då den demokratiska rättsstaten hotas.

Torsten Sandström

I SvD 21/12 2021 skriver fyra forskare med inriktning mot mark och vatten en text som jag uppfattar som ett nödrop, se länken nedan. Låt mig citera:

Sveriges landsbygd är ständigt utsatt för neddragningar och indragningar. Byskolor, banker, polisstationer läggs ned, offentlig och privat service likaså. Nu kommer nästa kalldusch – EU:s vattendirektiv från år 2000. När vattenmyndigheterna implementerar det i Sverige har de haft ensidigt fokus på att återställa naturtillståndet. Det är varken möjligt eller önskvärt efter naturens månghundraåriga utveckling i samklang med människan.

En lång rad mindre dammar och mindre kraftverk rivs således för att uppfylla miljödirektiv från EU i Bryssel. Tanken är att återskapa en miljö som funnits någon gång för flera hundra år sedan. Syftet är alltså att återställa en mångfald som tillhör det förflutna. Men effekten blir att man slår sönder en natur som generationer av svenskar vant sig vid och uppfattar som naturligt. Att dessutom mindre kraftverk tvingas läggas ned tillhör också bilden av galen politik i elbristens tider. Vad sjutton har Bryssel att göra med vårt svenska kulturarv?

Det vi ser är hur EU ständigt flyttar fram sina federala positioner och överför makt från nationerna och folken där. Det sker närmast utan någon rejäl debatt i de svenska Riksdagen. Politikerna där fungerar alltså som knapptryckare för idén om en europeisk union som på sikt gör nationella parlament onödiga.

Den svenska politiska klassen spelar med andra ord poker om landets framtid. Och om sin egen, ty alla inom den politiska eliten kommer knappast att i framtiden försörjas från Bryssel. Risk finns dock för att – när hotet mot klassens intressen väl blir akut – ett smörgåsbord av livräntor och golden handshakes kommer att dukas upp för de som blir utan sysselsättning.

Svenska folket måste se upp. Gräsrötterna måste agera så att medborgarna vid kommande val lägger sina röster på partier som maximalt är mot unionens federala tillväxt. Vilka partier ska man i så fall välja? Jag har sett att i vart fall Moderaterna signalerat oro rörande EU:s vattendirektiv. Men det behövs mycket, mycket tuffare tag!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/478999/2021-12-21/25123047/kulturmord-nar-landsbygdens-dammar-rivs

Mediernas kungar och drottningar har högsta svansföring. Man lever nämligen på minnen från det tid då man agerade som den tredje statsmakten. Denna kontrollfunktion slirar idag betänkligt. Numera är det mest fråga om politisk korrekthet och kommersialism.

För att fylla tidningssidor och reportage i radio teve arrangeras som bekant årliga kulturella prisutdelningar. Det är fråga om mediala jippon då den ena kändisen ger den andra ett pris. Ett försonande drag – inspirerad av lekskolans pedagogik – är kanske att alla deltagare kan räkna med pris. Men det gör å andra sidan prisutdelningarna så förutsebart tröttsamma. Gäääsp!

I grunden rör det sig alltså om en medial karusell. Som i industrins tjänst rullar år efter år. Givetvis ställer den statsfinansierade radion och teven också upp. Det är den svenska modellen av nöjesfabriken. Det gäller att få Svensson att tänka på något annat än nationens stora politiska problem. På 1960-talet kallade Göran Palm en liknande företeelse för ”Indoktrineringen i Sverige” i en då omtalad bok. Eländesfenomenet existerar alltså tyvärr än idag.

Torsten Sandström

Det ryska statskontrollerade mediet Russia Today (RT) rapporterar att människors förtroende för demokratiska system avtar världen runt. Det är förstås önsketänkande. Men ändå finns det ett mått av oroande sanning, som avspeglas i USA där högerpopulisten Trump lyckats sätta demokratin på spel med stark uppbackning från folket. Även i Europa syns att antidemokratiska stämningar växer sig starka. Antivaxxarna och de Gula västarnas framgångar pekar på ett misstroende. Det gör också uppenbara strömningar på sociala medier mot etablissemanget.

Det är här man enligt min mening måste börja om man – liksom jag – önskar bevara svensk demokrati. Demokratin har nämligen ett inbyggt dilemma, något som Churchill och många andra redan påpekat. Röstköp via statsbidrag är en sådan svensk aktualitet modell S. Yrkespolitikernas ökade maktställning är en annan del av problematiken. Vidare måste de politiska partierna besinna sig. Att Trump vinner terräng sammanhänger inte bara med hans spekulativa populism. En viktig orsak är Demokratiska partiets ambition att låsa fast högt uppsatta medlemmar vid makten, i stil med fru Clinton, den evige partijobbaren Biden och hans inkvoterade impopulära vicepresident.

Därför menar jag att demokratins nutida problem delvis är självförvållat. De politiska partierna har inte förstått att man snarast måste gå kritikerna till mötes i syfte att vårda och rädda demokratin. I mina bloggar är detta ett återkommande tema. Med risk för att framstå som en tjatpelle menar jag att det gäller att jobba för personval framför partival. Vidare måste yrkespolitikernas makt motverkas genom rotationskrav i grundlag och partistadgar. Även öppningar för bestämmande folkomröstningar om förslag till lagstiftning är ett viktigt framtida mönster. Slutligen måste EU reformeras så att makten flyttas närmare nationerna och inte ytterligare till Bryssel.

Jag menar att problembilden är tämligen klar. Med andra ord måste den politiska eliten agera handfast för att rädda demokratin. Annars kommer det att gå åt skogen. Ingen kommer att bli gladare än Putin och Trump om naiva demokrativänner bara fortsätter sitt naiva race rakt in i väggen…

Torsten Sandström

Inernationalen är sanningen på spåren. Arbetarnas gamla kampsång har giltighet idag, trots nästan 100 är av sossevälde i Sverige. Eller snarare på grund av partiet maktställning. Så här beskrivs löntagarens position i visan:

Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär!

Jag skriver detta med anledning av det energiuppror som jag hoppas ska bryta ut i Sverige mot sossevänstern. Elpriserna rusar som bekant på grund av deras regeringsbeslut att stänga två kärnreaktorer. På el utgår energiskatt och moms på sammanlagt omkring 55 % per kWh, enligt Ekonomifakta.se. I norra Sverige något mindre. Även vissa storföretag subventioneras ytterligare. Tacka för att USA-jättar och tillverkare av batterier och stål flockas till Norrland! Medan folk tvingas betala skjortan i söder.

Även priset på fossila drivmedel skjuter i höjden. Enligt Ekonomifakta i januari 2022 är statens skatter på disel 50% av priset vid pumpen. På bensin hela 60%. Det rör sig om hela tre olika skatter: koldioxidskatt, energiskatt och moms. Sossarna vet att beskatta medborgarna in på benen.

Så deras stat är den stora vinnaren på att du och jag plundrade kör bil eller använder värmepumpar som drivs med el. Den skatteåterbäring som S-regeringen nu planerar är med andra ord rena rama valfläsket inför hösten. Ett fusk som du och jag redan betalat dyrt för…

Därför måste vi ta kampsången på allvar och rösta bort de som ”rånar” oss genom beslut i Riksdagen. Vi måste använda vår egen rätt att bestämma landets politik!

Torsten Sandström

Häromdagen hördes ett skri från SvD (den 30/12). Är det dags att ställa frågan: varför lever vi? Ropet följdes upp med många sidor av existentiella reportage. Alltså flera texter om livsåskådning, psykisk hälsa, död, sexighet, koncentrationssvårigheter, sadomasochism och slutligen ord om själslig verkan av distansen mellan människor i virustider.

Alltså en lång rad yttranden om människans livsfrågor samt funderingar om hennes tillvaro. Uppvisningen i känslor eller subjektivism kan knappast bli tydligare. Jag menar att tendensen är liknande i andra tidningsmedier, radio och teve. Personligen ställer jag mig undrande i och med att jag prenumererar på SvD och DN för att få information om det tidningarna utlovar genom sina namn, som talar om dagsfärska nyheter. Varför har det blivit så?

En viktig orsak rör pressens ekonomi i nuvarande digitala era. Nyhetsbevakning och distribution till allt färre läsare är ett dyrbart fenomen, särskilt om den ska ske i tryckt form. Därför är det billigare att erbjuda läsarna känslor och åsikter, som inte behöver ha bakats dagen innan, utan faktiskt kan knådats samman närhelst under året. En ny typ av journalistik har alltså vuxit fram: en hybrid av månadstidningar och dagspress. Resultatet har därför blivit färre högavlönade och välutbildade kritiska faktanördar på redaktionerna. I stället träder rader av egotrippade skribenter fram, med högsta självförtroende samt tankar åt vänsterhållet. Detta sker samtidigt som en ung generation alltmer struntar i de stora mediehusens dagliga rapportering.

Jag tror också att det finns en annan viktig förklaring. Det vi ser är en fråga om makt. Många av nutidens journalister vill inte se sig som underordnade kuggar i ett maskineri som styrs av chefer och samhällsskeenden. De vill bestämma innehåll och form. Skribenterna ser sig nämligen som fria författare, som själva väljer ämnen och tankar. Detta har förstås även en politisk dimension. Det egna jagets åsikter och värderingar hamnar i centrum och drar som sagt åt vänster. Måhända för det fråga om en journalistik som landets journalisthögskolor lockat fram.

Jag tror att utvecklingen innebär en medial golgatavandring för landets morgontidningar. Allt färre människor vill betala för att bli iproppade andras syn på livets frågor. Många godtar inte heller vänsterjournalisternas krav på tolkningsföreträde rörande livets många problem. Och den som söker existentiella svar menar i allmänhet nog att man själv lika gärna kan surfa på internet bland mångfalden av ämnen som lockar.

Journalistiken av idag hamnar med andra ord i konflikt med de enskilda mediekonsumenternas val. För dem gäller fria val och individualism. Vi ser alltså en utveckling bort från kollektivens samhälle där överheten talar till medborgarna. Och följden blir enligt min det vi nu ser, dvs gammelmediernas harakiri till ackompanjemang av åsikter och känslor.

Torsten Sandström

Att FN duckar för förtryckande regimer runt jordklotet är känt. Det är kanske priset som en världsorganisation kan tvingas betala. Men ibland blir det rentav stötande. Jag tänker nu på FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Här har flera skurkregimer fått ta plats. Och tillåts alltså påverka utvecklingen av Human Rights. Det är faktiskt upprörande.

I rådet har i åratal kommunistiska regimer och muslimska makter stoppat kritik av sina egna allierade. Kinas illdåd mot Uigurer i Xinjiang är ett utmanande exempel på övergrepp som aldrig utsatts för kritik – till bla USA:s stora förtrytelse. Även exv Castros Kuba och Mugabes Zimbabve har hållits bakom ryggen. Däremot har Israel, den enda demokratin i Västasien, kritiserats flera gånger för sin politik i Palestina, trots omgivande nationers och terrororganisationers ständiga aggression. Skurkar har med andra ord klappat varandra på axlarna i FN:s regi. Varje år betalar Sverige flera miljarder till FN:s totala verksamhet, bla den i Genève Till saken hör rapporter om ideliga ledarskaps- samarbetes- och korruptionsproblem.

Det är hutlöst att stormakten Kina skyddas från befogad kritik. Likaså att Israel drabbas, samtidigt som terrororganisationer som Fatah och Hamas i Palestina skyddas och får stöd från islamska nationer världen runt. Samt pengar från FN.s sattelitorganisationer.

Hur länge ska det villkorslösa svenska stödet bestå till allt som har med det heliga FN att göra? Svenska skattepengar ska inte förslösas på ett FN-organ som faktiskt motarbetar mänskliga rättigheter. Det är hög tid att svenskarna vaknar upp ur sin törnrosasömn.

Torsten Sandström

Carolin Dahlman skriver i Bulletin att M-ledaren Kristersson ska upphöra med att vara så artig i politiken eller helt enkelt avgå. Motiveringen är att socialdemokraterna och vänster använder sig av en infantil – om man så vill vänsterpopulistisk – debattstil, medan Kristersson är belevad, resonerande och lågmäld.

Jag tror Dahlman i huvudsak har rätt. Okej, att epitetet moderat talar för återhållsamhet. Men en partibeteckning ska inte betyda försiktighet eller passivitet. Partiet måste föra ett mer aggressivt samtal med S, som använder rader av skamgrepp och allt möjligt trixande. Mer krävs från M-partiet. Moderaterna bör:

• tala om för sossarna att man ska sluta med att köpa röster från invandrare och icke-arbetande via statens kassa (dvs skattenbetalarnas pengar),
• ryta till om att Sidas slöseri med statsmedel måste upphöra och bidragen begränsas kraftigt till fransk/tysk nivå av BNI,
• förklara att asylinvandringen måste förändras till en planerad och måttlig inflyttning från flyktingläger,
• klargöra att statsbidrag endast ska utbetalas över disk eller till personer med konton i svensk bank,
• ta itu med politikerföraktet genom att föreslå reformer i grundlag som öppnar för exv röst på person (och inte främst på parti) samt en möjlighet för 50.000 svenskar att gå samman och begära folkomröstning om lagförslag (med bestämmande verkan),
• i samma andetag säga att partiet ska verka för rotation på politiska positioner samt motverka yrkespolitikernas nuvarande dominans,
• ska verka för att kraftigt begränsa statsbidragen till politiska partier och olika intresseorganisationer,
• angripa den hiskeliga byråkratiseringen av Sverige,
• basunera ut kravet på en kunskapsskola och stöd till pedagogisk forskning som betonar lärarrollen i klassrummet,
• lova att avveckla Regionerna/Landstingen och överföra huvudmannaskapet till en statlig myndighet med exv fyra regionala upphandlingskontor,
• lova att sänka skatterna med 10% i ett första steg
• slå näven i bordet visavi den federala och diktatoriska utvecklingen inom EU som hotar medborgarnas och företagens frihet,
• klargöra att valresultatet ska avgöra om SD ska ha plats i en svensk regering,
• osv

När lag läser listan ovan undrar jag varför M-partiet varit så påtaglig passivt gentemot sossarnas maktbygge under snart hundra år. Inte undra på att M inte kunnat tävla med S! Moderaterna måste med andra ord visa sig på styva linan. Alltså mer av jävla anamma! Inte mer av dagens mjäkighet, utan pekande med hela armen.

Innebörden är förstås ett steg mot en mer högerpopulistisk politisk stil. Det är nog nödvändigt. Men det finns ändå stort svängrum för saklighet. Man kan nämligen inte agera som snälla tomtar då omgivningen uppträder som skojare och lovar guld till alla.

Som politiken nu drivs får jag intryck att Moderaterna efter en oförmodad framgång vid höstens val enbart kommer att satsa på sossepolitik light… Med den ambitionen vinner man inget val!

Torsten Sandström

I DN den 9/1 upprör sig Barbro Hedvall över barnmorskornas arbetsvillkor i Sverige. Hennes och liknande rapporter om missnöjda svenska barnmorskor har gjort mig intresserad. Finns det en rimlig grund för missnöjet eller rör det sig främst om facklig lönekamp? Om kampen gäller krav som överstiger villkoren utomlands måste man undra om inte de som leder upproret presterar något som påminner om fake news. Det vill säga att svenska barnmorskor använder bebisarna som ett politiskt slagträ.

Som vanligt vill jag rota i det som är känsligt eller politiskt korrekt. Barnmorskan är något av en helig ko, inte minst i vårt land, vilket Hedvalls artikel ger bevis på. Jag tänker utreda min misstanke via ett antal statistiska länkar.

Först en länk som visar att antalet barnmorskor per medborgare i Sverige ligger i Europas topp.

https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/HLTH_RS_PRSNS__custom_1495428/default/table?lang=en

Sedan en länk om löneläget, som anger ett svenskt snitt på 37.700 kronor i månaden. Det ligger när snittlönen för anställda i riket.

https://allastudier.se/jobb-o-lön/29-barnmorska

Slutligen en länk som visar att svenska barnmorskor redan ligger i lönetoppen bland sjuksköterskor i vårt land.

https://www.bemlo.se/blog/lon-2020

Jag tvivlar inte på att jobbet som barnmorska ibland är stressigt. Men så är det förstås inte alltid och absolut inte så överallt i landet. Många andra yrkesgrupper inom vården har det stressig och känner ett tung ansvar från patienter och deras anhöriga. Det tillhör för övrigt arbetslivet att känna oro och tryck från folk som man kommer i kontakt med i pressade situationer. Så är det utomlands. Så måste det också vara i Sverige.

Barnmorskornas jobb är därför inte unikt avseende stress och ansvar. Man kan inte bara peka på en bebis och kräva höjd lön, ifall man inte vill att löner och antalet anställda ska ökas så att samhället brakar samman. Sverige är inte – ännu – en planekonomi. Och det ska barnmorskorna sannerligen vara glada för. Ty i så fall hade de fått sämre arbetsvillkor.

Därför uppfattar jag barnmorskornas reaktion som överdriven. Alltså som ett försök att använda kommande generation av bebisar som ett vapen i lönekampen och för krav på överbemanning (som kraven faktiskt tycks kunna gå ut på vad gäller sjukhus i glesbygd).

Att Barbro Hedvall hamnar snett tillhör den svenska bilden. I vårt kand är det nuförtiden tyvärr omöjligt att avgöra om en text är faktabaserad och kritiskt analyserande eller om den bara är ett utslag feministers kamp. Detta är ett av nationens övergripande mediala dilemman. ”Vem kan man lita på?” sjöng Hoola Bandoola Band 1972. Detta år föddes mina tvillingdöttrar. Vad jag kan minnas var jag på Lund BB då mer stressad än barnmorskorna…

Torsten Sandström

Sveriges klimathetsare har skygglappar. Man talar bara om sin syn på CO2- utsläpp. Vågar inte diskutera kritikernas invändningar om riskens omfattning och placering i framtiden. Man bara skriar: det är kris nu!

Därför pratar man inte heller för och mot elbilar vad gäller utsläpp av växthusgaser. Själva produktionen av bilar och batterier medför omfattande CO2-effekter. Hanteringen av batteritillverkningen medför stora risker, vad gäller tillgång och kemiska gifter. Dessutom skapar självfallet produktionen av el till bilens batterier CO2 – i många fall krävs olja, naturgas eller skogsråvaror. Inga politiker eller klimathestare pratar om detta. Därför måste du själv göra en kalkyl över i vilka situationer en elbil är klimatsmart och när en dieselbil faktiskt är bättre. Läs om detta i länken NEDAN från den goda Klimatupplysningen.se

Än en gång måste således ett öppet samtal till. Detta är en bristvara i vårt land. Därför skriver jag min blogg.

Klimatupplysningen: Elbilar är inte så smarta https://klimatupplysningen.se/elbilar-ar-inte-sa-smarta/

Torsten Sandström

Sossarna – Sveriges värsta skattehöjare – försöker nu visa sig generösa och betala bidrag till vissa svenskar med höga elräkningar (under 3 månader). Vilket enastående hyckleri.

På grund av oppositionens initiativ i liknande riktning har S inget val. Det är ju valår. Och då gäller det att agera jultomte. Alltså är det valfläsk som ska grillas.

Dessutom uppgår bidragen endast till det staten skulle ha dragit in skattevägen i elavgifter. Så de som får bidrag har alltså redan betalat till statskassan och har egentligen inget att tacka för. Nästan alla vet ju att sossar inte frivilligt ger pengar till andra än sina egna väljare.

Slutligen så håller tomteregeringen tyst om huvudorsaken till de skenande elpriserna. Tidigare S-regeringar har lagt ned två fungerande kärnkraftverk – och schabblat med elnätet – vilket märks när det blir svinkallt och vindstilla. Vindkraften räcker inte alls till att för att ersätta atomerna som kraftkälla. Och inte heller planerar Regeringen att bygga några av den nya generationens mindre kärnkraftverk! Statsministern är tveksam till atomkraft har hon nyligen sagt i Bryssel…

På grund av sin egen korkade politik tvingas alltså sossarna temporärt betala åter en del av sina höga elskatter. Det svider förstås i ett sossehjärta att betala pengar till många medborgare från vilka man inte kan förväntas få en röst hösten 2022. Men man är å andra sidan nöjd över att fortsätta röstköpen från den egna stora kåren av icke-arbetande väljare.

Torsten Sandström

I Sverige talar sossarna och C-partiet till var sin klass av väljare. Tydligast är det beträffande socialdemokratin, som ständigt i ord vänder sig till ”arbetarklassen”. Under minst lika många decennier gäller samma sak för centern, som egentligen är förlängningen att det gamla bondeståndet och dess efterföljare Bondeförbundet.

Det paradoxala är att båda partierna idag saknar bastant stöd från arbetare respektive bönder. Det stora flertalet kroppsarbetande inom industrin och lantbruket tror nämligen inte längre på de två partiernas budskap. Den tidigare väljarbasen röstar inte längre på S resp C, utan på partier till höger. Bara 41% av medlemmarna inom LO röstar på S. Idag stöds S i huvudsak av en lång rad pensionärer samt personer som är bidragsberoende (varav många invandrare). Dagens regering sitter således framför allt på mandat av människor som inte jobbar!

Inte heller C lockar längre till sig lantbrukets folk, utan i stället vänsterliberala kvinnor, i och för sig ofta från glesbygden. Personer med kroppsarbete tenderar alltså att rösta åt höger, dvs på M och SD. Flertalet män röstar högerut, medan kvinnor ofta satsar på vänsterns partier. Att S-partiet med sina omkring 25% av väljarkåren kan bilda regering beror på kvinnors röster och att icke-arbetande röstar på vänstern samt på vänsterliberal politik.

Trygghetstörstande kvinnor, pensionärer och bidragsberoende invandrare är alltså de väljargrupper som fäller utslaget i svensk politik. Detta syns förstås även i sossarnas val av politik där pengar rullar ur statskassan. Framför allt den stora gruppen invandrare från utanförskapsområden står i fokus för S-partiets omfattande röstköp. Detsamma gäller bidrag till personer med låg pension på grund av att de inte arbetat mot lön.

S-partiets eviga tal om ”arbetarklassen” är således främst en täckmantel för en utstuderad politik med röstköp via bidrag. Detta är enligt min mening ett stort demokratiskt hot mot den svenska demokratin. Det är på sikt problematiskt att hårt beskatta ett mindretal av befolkningen för att sossarna med statsmedel ska tillåtas köpa makten över nationen.

Intressant nog har C utvecklats till en rörelse som styrs av en elit från lantbruket. En stor dela av ledningen – med Anne Lööf i spetsen – har sin bas inom jord- och skogsbruket. Bakom vänsterliberala förhängen kan man säga att partiet driver bondepolitik för den egna rörelsens ledare. Det är symptomatiskt att C-ledningen för sitt stöd till Magdalena Andersson som statsminister pekade ut två frågor som främst har ekonomisk betydelse landets bönder: strandskydd (dvs rätt till exploatering av sjönära mark) samt friare skogsavverkning. För C-partiets officiella program gäller dock motsatsen till sossarnas öppna driv för icke arbetande. För C gäller det att dölja att man de facto är ett parti som främst driver böndernas intressen.

Torsten Sandström

Vad kostar det egentligen att producera en kWh vind- respektive kärnkraft? Frågan är högst relevant efter att en lurendrejare till miljöminister i SVT lanserat pris på 30 öre för vindkraft respektive en krona i den nytillverkade finska reaktorn Olkiluoto 3.

Johan Montelius från Tekniska högskolan KTH benar upp saken förtjänstfullt i den alltid läsvärda Klimatupplysningen.se, se länken nedan. Resultatet blir att minister Farmanbar inte alls far fram bra, utan far med osanning då han lanserar priser på 0,3 för vindkraft och 1 krona per kWh kärnkraft.

Vad gäller vindkraften så hävdar t o m Energimyndigheten ett något högre pris på 0,4- 0,5 kronor per kWh. Så redan i starten ser vi något av en sossebluff. Viktigare är att energiministern inte nämner att vindkraften subventioneras med mångmiljardbelopp. Kanske har staten bidragit med sammanlagt 100 miljarder under åren. Du och jag betalar alltså över skattsedeln en god del av vindkraften, så det är inte att undra på att priset kan hållas ned – ifall det väl blåser….

Farmanbar far också med osanning om den nya finska reaktorns kWh-pris. Mer än en krona påstår den nyligen inkvoterade regeringsledamoten. Montelius svarar:

Staffan Qvist beskrev i våras i en artikel i Second Opinion varifrån dessa överdrivna siffror kommer ifrån. Istället för att lita på en sammanställning som nyhetsbolaget Bloomberg gjort för att få uppmärksamhet så har Staffan titta på vad räkenskaperna för TVO som äger kärnkraftverket säger. Tittar man i deras böcker finner man siffran 42 euro per MWh vilket motsvarar 43 öre/kWh.

Montelius slutkläm om den finska reaktorn är en skön sång:

Olkiluoto 3 har kostat TVO dryga 50 miljarder; vi elkonsumenter har genom elcertifikat subventionerat utbyggnaden av Svensk vindkraft med det dubbla. Vindkraften i Sverige producerar ca 28 TWh per år men naturligtvis bara när det blåser. Olkiluoto 3 kommer producera ca 12 TWh per år och då planerbart 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan i åttio år**. När Farmanbar talar om vad subventionerad vindkraft kostar så kan man fundera över vad elen från ett subventionerat Olkiluoto 3 skulle landa på? Vad är driftskostnaderna för ett kärnkraftverk när vi räknat bort kapitalkostnaden – 10 öre/kWh?

Sådan är sossarnas slappa och vinklade debattstil. Ministern bör därför ansöka om namnbyte till Farmandåligt. Och svenska medier sväljer hans bete med hull och hår. Bidragen till vindsnurrorna förtigs. Och kärnkraften förtalas. Varför inte göra som Montelius och Klimatupplysningen? Upp med papperna på bordet!

Torsten Sandström

**Ps! En vindsnurra uppges ha en livslängd på omkring 20 år. TS

Nu visar det sig att statsminister Andersson i sitt hem själv har en städerska, som är invandrare, har brottsligt förflutet samt saknar lön enligt de heliga svenska kollektivavtal, som statsministern ständigt yrar om. Mina öron är trötta av allt sossesnack om en ”Svensk modell” som ingen riktigt kan förklara. Men nu ser vi att den främst är en dimridå för bevarandet av S-partiets kollektiva makt över samhället. Statsministern struntar ju själv i saken och anställer en oorganiserad piga. Den svenska dubbelmoralen är skriande!

Att pigan dessutom kan vara en risk för Svea rikes säkerhet gör saken än värre. Vem vet vilka papper och annan information städerskan kan komma över? Även SÄPO ger dubbla besked. Först var städerskan statsministerns privatsak, sedan meddelade en före detta SR-journalist (med vänsterinriktning) nu på SÄPO motsatt budskap. Vad säger detta om statsministerns kunskapsförmåga och riskkompetens? Och vad säger det om den svenska säkerhetstjänsten?

Jag tar mig därför än en gång för pannan och minns historien om en stulen revolver från regeringskansliet… Och Regeringens dödliga schabbel i sitt eget kansli då coronaviruset var på väg och ännu inte spritt sig till landets äldreboenden. Inga snabba direktiv från Rosenbad minsann. Sossarna är inte regeringsfähiga, helt enkelt. De sitter på makten genom röstköp via statsbidrag…

Torsten Sandström

Som författare till en snart färdigställd roman, ”Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”, dras min blick ständigt till ceremonier och symboler av olika slag. För mig har det varit en mångårig resa, fylld med massvis av rituella avtryck. Även om jag personligen är avog till framför allt akademiska ritualer, så är det givetvis så att man omöjligt kan tänka sig ett samhälle utan riternas symbolspråk. En stor tomhet och kyla skulle lägra sig över samhället om alla ritualer och symboler släckts ned. De är rentav en del av det mänskliga livet.

Men man måste å andra sidan vara vaken över hur riter och symboler brukas av olika slags makthavare för att bevara och stärka deras ställning. Meningen med min kommande bok är att försöka åstadkomma en grov sortering av ritualernas skilda funktioner. Med hjälp av berättelser från historiskt tid och från dagens samhälle – samt med mängder av exempel och humoristiska sidoblickar – vill jag kartlägga ett område som sannerligen berör varje människa dagligen.

I mitt manus sker det med hjälp av en ung juris kandidat från Lund som skriver på en doktorsavhandling om just ”Rit och rätt”. På så vis kommer min roman att få en utgångspunkt i universitetslivets många ceremonier och ritualer. Romanen har dock flera och viktigare spår. Ett är att försöka kartlägga vilka delar av samhällslivet som främst kontrolleras genom riter och symboler. Ett annat spår är att påvisa hur juridiken är präglad av symboliskt tänkande och agerande. I romanen får vi därför – mycket översiktligt – följa rättens utveckling från jägarnas samhällen, via böndernas sedvanerätt och stadslivets brokiga lagstiftning fram till den nutida enhetsstatens mångfald av abstrakta och generella normer om varuomsättning, lönearbete, välfärd samt inte minst social kontroll.

Jag skriver detta efter att ha läst i tidningen att Swedbanks verkställande direktör Jens Henriksson har utsetts till hedersdoktor vid Ekonomihögskolan på Lunds universitet. Utnämningen kommer förstås att firas med vederbörliga ceremonier i Lund, riter som jag förstås skämtsamt presenterar i romanens form. Men att just denna person tilldelas en doktorshatt är enligt min mening mindre kul. Inte för att jag är missunnsam, ty jag har i åratal – så gott det går – sökt undvika flertalet akademiska riter. Min kritik avser nu närmast hur en doktorstitel används för att stärka banden mellan akademin och nationens politiker. Vi har tidigare sett hur Göran Persson blivit hedersdoktor i Örebro, en läroanstalt som bara några år tidigare beviljas den inkomstbringande behörigheten att kallas ”universitet” (och alltså inte bara högskola). Nu är det alltså dags för Lunds universitet att kröna Jens Henriksson, som länge varit en bundsförvant till socialdemokratin och Göran Persson. Inte bara som statssekreterare inom Perssons regering, utan också som högsta chef till de S-märkta företagen Folksam och Swedbank (där Persson som bekant är ordförande).

Det som sker i Lund bekräftar ett av de många maktperspektiv som jag lyfter fram i min berättelse om ceremonier och rätt. Vi ser hur ritualer ofta används för att cementera gemenskap och samhällskontroll. Så var det på den tid då socialdemokraten Bengt Lidforss gisslade prästväldet över Lunds universitet i slutet på 1800-talet. Så är det alltså än idag avseende nutidens makthavare, det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Det finns alltid flinka krafter som vill bevara rådande maktförhållanden. I historiens ljus tror jag många inser det hot mot fri forskning som följer med nära relationer till den politiska och ekonomiska makten.

Torsten Sandström

Mina bloggar är av naturen samhällskritiska. Men efter en resa utomlands möter man ibland fenomen som bör glädja en svensk. Jag har nämligen nyligen varit med i utkanten av en ganska vardaglig bostadsaffär i Frankrike mellan två privatpersoner. Alltså en liknande uppgörelse som svenska mäklare snabbt och smidigt syr ihop på några veckor till ett vettigt pris. Delvis beroende på konkurrens mellan fria svenska mäklarföretag. Och delvis på grund av ett svenskt rättssystem där en praktisk kontraktsrätt lyser starkt, via effektiva och tämligen korta avtal. Affären är därför på kort tid i hamn med trygga kontrakt.

I Frankrike gäller inte detta. Här finnes nämligen ett antikverat system med statskontrollerade notariat. I dessa köper sig jurister en skråliknande rätt att exv överlåta fastigheter och ägarlägenheter. Till råga på allt sker varje affär ofta genom en notarie för köparen och en för säljaren. Dessutom knyts avtalsparterna samman av åtminstone en mäklare – ibland flera. Notariens kontrakt avseende bostadsaffären betalas av köparen. Och spindeln i nätet är dessa halvoffentliga notarier. De tar god tid på sig (åtskilliga månader), upprättar oändligt långa kontrakt, inkasserar dryga statliga skatter (från säljaren), uppbär köparens avgifter till staten samt kräver in egna notarieavgifter från köparen.

Till saken hör ett kontraktskrivande som sägs skydda parterna, men framför allt ger säljaren en trygg position om bostadsobjektet belastas av fel. I det officiella syftet att trygga parterna skrivs kontrakt på omkring 30 sidor samt med bilagor kan upp gå till flers hundra sidor – att jämföra med den handfull papper som en normal svensk bostadsaffär omfattar.

Kontrakten är alltså komiskt mångordiga. Allt är absolut inte nyskrivet, utan en samling av kopior från tidigare överlåtelser av bostaden ifråga. En trygghet säger du kanske? Men från min horisont närmast en flykt från det väsentliga, något som resulterar i ett döljande av centrala risker avseende bostadsköpet ifråga.

Enligt svensk rätt kan köparen ställa krav mot säljaren avseende ett dolt fel som inte kunnat upptäcks vid en besiktning. I Frankrike blir saken mycket mer komplex, ty för framgång krävs att köparen kan bevisa att säljaren haft kännedom om det fel som köparen plötsligt upptäckts. Som de franska kontrakten utformas tvingas alltså köparen betala för notarier som inte försöker rota i problem som gäller bostadsobjektet, utan i stället rabblar upp allsköns tekniska fakta som är svåra för köparen att tolka.

I den bostadsaffär jag haft insyn i läste notarien inför avtalsslutet i ilfart upp rader av kontraktsvillkor och utdrag ur olika bilagor. Då köparna önskade ett ansvarsåtagande rörande bostadens värmesystem som – på morgonen inför avtalsslutet – inte funkat svarade säljarens notarie att hon saknat uppdrag att reducera köpeskillingen i väntan på reparation. Hon kunde inte heller nå den frånvarande säljaren. Efter protest från köparna visade det sig ändå att notarien hade ett uppdrag, men till ett i sammanhanget alltför obetydligt belopp. Köparens ”egen” (?) notarie önskade inte samtala om saken utan lämnade mötet utan att svara på frågor som ställts. Förhandlingen ajournerades.

Till bilden hör att notarien inledningsvis önskat betalning för avgifter som hon menade kvarstå. Beloppet var sannerligen inte obetydligt. Efter ivriga frågor från köparen tvingades notarien till sist retirera med den oanvända läsaren för bankkort i sin hand.

Upplevelsen styrker min uppfattning att den franska rätten inte hängt med i den modernisering som sedan ganska länge redan skett i Sverige och i en rad andra nationer i västvärlden. Men i södra Europa lever tyvärr alltför mycket av den äldre juridikens trista formalism kvar. Här saknas i grunden mycket av den rättsliga realism som i andra länder ger verkan åt parternas reella handlingar (alltså inte bara vad de skrivit). I stället godtas att en säljare väljer att inte ta itu med viktiga problem som han eller hon nog bort upptäcka i det objekt som överlåts. Moderna mönster saknas med andra ord om verkan av det som brukar kallas ond eller god tro mellan säljare och köpare. Den stolta franska civilrätten från napoleontiden tycks alltså ha ha blivit omsprungen av tidens gång i varusamhället. Kvar lever således den rabblande juristen från Molièrs pjäser och operans doktor Bartolus´ värld. En känsla skapas av att de mer agerar för att skydda sina egna professionella intressen är att bistå den klient som betalar kalset.

Min återkommande kritik av det svenska samhället ska alltså inte uppfattas så att jag menar att allt är bättre utanför våra gränser. Inte minst utveckligen inom EU – där Frankrike är en ledande aktör – pekar på alltför många problem skapas. Och i Macrons nation – den nutida Napoleons hemland – återstår mycket att göra. Här frodas skråorganisationer av skilda slag. Allt ger en bild av att slagordet ”vive la France” hyllas!

Torsten Sandström

s

Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Senare invaderar nordbor den azurblå kusten. Och utan jämförelser med namn som nyss nämnts har jag under tjugo års tid haft förmånen att tillbringa många sköna vinter-, vår- och höstveckor här. 

Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas nämligen av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. En solig dag i januari är det alltså möjligt att äta lunch utomhus.

Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel, låt vara att industrier och glamour trängt sig på. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva. 

Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte byar med hantverkare och bönder värna sin självständighet utifrån muromgärdade kulltoppar. Till bosättningarna förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck från en omvärld som var såväl god som ond. Mycket av denna egenhet och folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än hårt trängd av resande, såsom jag och många andra.

Det rör sig alltså om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. På sitt sätt en spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet. 

Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen – främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den ger också för lagring i minst tio år. 

Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver – samt många olika kryddor – ges sardeller, sardiner och lammkött en något lantlig smak från förr. På så vis får även turistens gom en förbindelse med tider som passerat. 

Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annat prål. För mig blir däremot den bestående bilden en rapsodi av skeenden i det förflutna. 

Torsten Sandström

En fem år gammal opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro 2014 visar att (utav 1 171 tillfrågade) bara 15 procent av Alliansväljare upplever public service-medierna som helt opartiska. Utav SD:s sympatisörer var motsvarande siffra enbart 10 procent. En massiv borgerlig opinon är alltså missnöjd med SR/SVT.

Man måste därför fråga sig hur den sk Granskningsnämnden fungerar. Om man ser på anmälningsfrekvensen – dvs i praktiken det missnöje som artikulerats mot SR/SVT:s journalister – så är frekvensen fällande beslut förbluffande låg. Av 1446 anmälningsärenden hos Granskningsnämnden det aktuella året resulterade alltså bara 5 procent till att programinslaget fälldes, eller friades med viss kritik. Av 1446 anmälningar friades med andra ord hela 95 procent eller så avskrevs de (dvs ärendet prövades inte ens i sak).

Den mycket låga frekvensen fällande avgöranden måste bero på en avgrundsdjup klyfta mellan en kritisk allmänhet och Granskningsnämndens beslutsfattare. Det finns med andra ord en mekanism för fortlöpande bortsortering av kritik mot SR/SVT. Även om gissningsvis hälften av anmälningarna är svagt grundade så måste rimligtvis relevant kritik ha framförts i mer än de bara de 5 procent fall som faktiskt fällts.

Bortsorteringen måste rimligtvis ske systematisk via nämndens föredraganden och/eller dess beslutsfattare. Förmodligen har de personer som utreder och föredrar anmälningar ett viktigt ansvar för det extremt låga antalet fällande beslut.

Men ändå vilar ett tungt ansvar förstås på de personer som är satta att döma i de ärenden som nått nämnden. Nämnden består av en ordförande – normalt en extraknäckande HD-domare – samt sex ledamöter och fyra ersättare, vilka samtliga utses av Regeringen. Den politiska makten väljer med andra ord de personer som ska döma i dessa politisk känsliga ärenden!

Märk att vid sidan av ordföranden är övriga ledamöter normalt icke jurister, i stil med journalister eller chefer inom medieindustrin. Man kan därför säga att majoriteten är medlemmar av journalistkåren,. Alltså män och kvinnor som ska fatta beslut i ärenden som rör kritik mot det egna yrket. Alla som sagt handplockade av Regeringen.

Min slutsats är därför klar. Granskningsnämnden fungerar som ett organ för legitimering. Funktionen är att bekräfta att allt i huvudsak står väl till i en public service som i betydande utsträckning bryter mot lagens krav på oberoende och saklig rapportering.

Därför måste en kommande borgerlig Regering ändra den aktuella lagstiftningen. Som den fungerar idag ger den grönts ljus till en konsekvent röd rapportering. Detta är inget annat än otillständigt i ett Sverige som vill kalla sig rättsstat.

Torsten Sandtröm

MIn blogg baseras på följande text av den moderate riksdagsmannen Måns Cederberg. https://www.dagensmedia.se/experter/debatt/granskningsnamnden-ett-spel-for-gallerierna-6536299

Under demokratins västerländska genombrott trixades det en hel del med juridiken i rädsla för den framväxande demokratin. Framför allt genom att straffrättsliga regler brukades mot fackföreningar och deras strejker och protestaktioner. Med rätta kritiserade arbetarrörelsen regler, som i stil med Munkorgsslagen och Åkarpslagen (från 1800-talets senare del) skapats för att motverka de anställdas fackliga och politiska aktioner. Men det är värt att notera att dåtidens juridiska fingerfärdighet skedde genom spel med tämligen öppna kort. Lagstiftningens antifackliga syfte stod klart.

I dagens Sverige duger duger lyckligtvis inte längre liknande brutala lagliga lösningar. Nu brukas juridiken mycket mer raffinerat för att nå de syften som politikerna anser är korrekta. Man kan därför tala om lagar för skens skull eller regler som tillkommit i legitimerande syften. Lagstiftarens ord blir sköna, medan den verkliga meningen är motsatsen. På så vis duperas de berörda och allmänheten. Man tror att lagen är god, men i själva verket skapas juridik för att dölja något eller åstadkomma status quo, dvs bara en liten ändring eller ingen alls. Kontentan är hursomhelst att lagstiftningen blir oklar och därför enkel för gemene man att tolka fel. Denna oklarhet strider mot rättsstatens princip. En nation under lagarna förutsätter givetvis att reglerna är rimligt klara.

Vid tillkomsten av medbestämmandelagen (MBL) – om någon idag minns denna författning – sa Olof Palme hör och häpna att det var fråga om den största lagreformen ”sedan den allmänna rösträtten”. Tala om stora ord och försåtliga drömmar! I själva verket var det bara fråga om en modernisering av reglerna om förhandlingar och kollektivavtal. Det påpekade kloka jurister. Men Palme visste bättre.

Ett vanligt fenomen avseende den nutida lagformen är lanseringen av oklara gummiregler, dvs generalklausuler, där lagens ord är hoppingivande, men tämligen intetsägande. I lagen om anställningsskydd, introduceras begreppet ”saklig grund” som krav för uppsägning av anställd. Själva innebörden framgår dock inte av lagens ord. Men i finstilta motivuttalanden. Där sägs att arbetsbrist i princip är en saklig grund, dvs omorganisationer, företagsnedläggelser och likande. Som hinder för arbetsgivaren kvarstår alltså enbart enklare misskötsamhet på den anställdes sida od. Det kan inte vara någon slump att upphovsmannen, socialdemokraten Carl Lidbom, undvikit att klargöra denna viktiga princip i själva lagtexten.

Ett annat återkommande juridiskt fenomen är att frågor som i grunden är starkt ekonomiskt och socialt laddade – och därför borde hanteras av politiker centralt eller lokalt – i stället läggs på myndigheters och domstolars bord. Typexemplet är Miljöbalken (MB) från 1998 som är ett exempel på en sk ramlag, innehållande ett mycket stort antal svepande regler om hur god den yttre miljön ska vara i vårt land. Men många av de viktiga detaljerna anges inte i MB, utan ofta genom i föreskrifter av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket.

Resultatet har blivit att hundratals tjänstemän på olika myndigheter getts makt att bestämma över synnerligen viktiga frågor för enskilda, vilka tvingas till domstolsprocesser för att befria sig från byråkratsvärmarnas påbud. Och ytterst måste jurister på domstolar tolka miljöföreskrifter som egentligen främst är av politisk eller ekonomisk karaktär och inte direkt följer av MB:s ord. Vi har i nutid sett liknade exempel rörande juridiska tillstånd till investeringar i exv oljeraffinaderier, cementproduktion samt lantbrukares strävan att effektivare utnyttja sina åkrar och skogar. Det vi ser är införandet av en sorts planhushållning via gummiregler, som handhas av byråkrater och beslutas av domstolar. Alltså en storskalig planerad inskränkning i företagarnas rätt att utnyttja sin egendom. På så vis utarmas sysselsättningen på landsbygden – förstås under applåder från Mp-fanatiker boende i städerna.

En tredje variant innebär att en het politisk fråga fullständigt lämnas över till en särskild nämnd, med ledamöter som utses på politisk nivå. Nu tänker jag exv på den Granskningsnämnd som har till uppgift att exv pröva om inslag i SR och SVT är politiskt ”oberoende”. Nämnden har ingen makt att döma ut andra beslut än friande/fällande. Den kan inte heller självmant systematisk kontrollera – följa upp – vissa typer av inslag. Således inte heller utmäta en påföljd mot företagen SR/SVT i stil med bötesliknande skadestånd. I och med att nämndens ordförande handplockas från Högsta domstolen – på extraknäcksbasis – är det naturligt att frekvensen fällande beslut blir mycket låg. Denna lösning omhuldas uppenbarligen av många svenska politiker.

Granskningsnämnden blixtbelyser hur lagstiftning kan användas för att legitimera en politisk känslig verksamhet. Lagen säger att politiskt beroende rapportering i SR/SVT ska fällas. En stor grupp svenska medborgare – och några politiska partier – anser att ett betydande antal programinslag är lagbrott då de förespråkar vänsterns lösningar. Men lagens regler har formats – och tillämpas – så att endast mycket få ärenden i praktiken mynnar i fällande beslut. Det vi ser är således inget annat än en lagstiftning som ger sken av att rättvisa ska skipas.

Den som fördömer 1800-talets klasslagar bör enligt min mening vara synnerligen kritisk till nuvarande skenlagstiftning, som varken talar klarspråk eller främjar en demokratisk rättsstat.

Torsten Sandström

Ibland tappar man hakan över journalisters naivitet. Detta gäller särskilt de som sysslar med kultur och konst. Här gäller nämligen inte vanliga logiska regler, utan drömtydning ovh gissningslek. Vad som helst kan påstås om det som kallas ett konstverk.

Det är inte detta som får mig att tappa hakan. Nej, det är en sida i DN häromdagen. Rubriken i svart är: Fängslande ukrainsk samtidskonst fri från dagspolitik.

Det intressanta är bilden som ska illustrera journalistens påstående. Det är en vy från en utställningshall med vita väggar och blankt golv av plankor. I fonden är en målning utskälld, i färgtoner från svart till vitt. Bland annats syns höga svarta skorstenar som spyr ut grå rök. Möjligtvis avses kärnreaktorer. I målningens centrum skådas en stiliserad fredsduva på flykt.

Är inte detta samtidspolitik så säg? Helt enkelt simpel miljö- och fredspolitik. Målningen är Ok för mig om än synnerligen simpel. Men det är tidningsrubriken som är skandalös i förhållande till illustrationen. Varje kritisk läsare ser direkt att rubriken är osann. Ifall man bryr sig om DN:s skriverier förstås.

Jag vet att det finns duktiga svenska journalister. Men bottenskiktet förefaller djupt. Och där finns rena dumbommar. Särskilt inom sektorn kultur och konst, som sagt…

Torsten Sandström

Läser i tidningarna att självutnämnda språkkännare lanserar Greta T:s mantra ”tipping point” som det svenska nyordet tippningspunkt. Låt mig presentera en mer logiskt och konkret förklaring till detta nya svenska ord:

Arbetsförmedlingen (AF) funkar dåligt med tanke på de många miljarder och tusentals anställda som den stora byråkratin kostar skattebetalarna. Bara 1,5 % av landets alla jobb förmedlas av AF. Om man ser på myndighetens kostnad för personal och lokaler så ligger den på omkring 7,6 miljarder kronor per år. Antalet förmedlade jobb per anställd kan räknas på en handens fingrar (2018 var det 3 st)! Det vi ser är en skandal.

Därför önskade partierna bakom Jöken lägga ned eller begränsa AF:s verksamhet. Men C och L blev som bekant lurade i Gökboet genom slug S-politik. Sossarna lurade skjortan av C och L. Eller, rättare sagt, så lät de sig luras för att hänga kvar i Riksdagen ytterligare tre år. Det bidde alltså ingen stor AF-reform.

Hursomhelst vill Regeringen nu att AF ska göra en utbyggnad sina lokala platskontor. Tanken är att förmedla jobb som inte finns lokalt till arbetskraft som till stor del saknar förmåga eller vilja att jobba på arbetsmarknaden.

Det vi ser är ett typexempel på det man brukar kalla legitimering. Lagstiftaren och staten ger utåt ett intryck av aktivitet och stark vilja. Lättlurade människor tar politikerna på orden, man tror att det blir som S-partietr säger. Andra betalar ändå kalaset. Och så fortsätter en dryg fjärdedel av folket att rösta på sossarna för att leva vidare på bidrag.

Antalet förmedlade jobb ökar däremot inte. Trots AF:s ofantliga resurser i pengar och personal. Alltså fortsätter Regeringen att slösa med dina och mina pengar. Bilden av en stor nysatsning är bara en fiktion. Den ger en drömbild av att politik och lagstiftning om AF är väl använda pengar. Våra pengar används med andra ord i ett stort illusionstrick. Ty i själva verket är AF ett stort svenskt slukhål.

Torsten Sandström

Som bekant hittar man ibland fynd då man slösurfar på nätet. Häromdagen hittade jag en personlig sida från en professor på Örebros så kallade universitet. Profeten heter Ann Quennerstedt och sägs syssla med pedagogik. Så här beskriver hon själv sitt senaste projekt:

Under 2020 startar Ann tillsammans med Lisa Isenström upp projektet Rättighetsbaserad skola, på uppdrag av Unicef Sverige. Under 3 år ska Ann och Lisa studera och utvärdera hur skolor påverkas av att införa Unicefs skolprogram Rättighetsbaserad skola, och vilka effekter man kan se i lärares och elevers uppfattningar och attityder. Ett särskilt intresse riktas mot effekter på barns och ungas inflytande och delaktighet.

I blixtbelysning framträder en viktig förklaring till den svenska skolans stora problem. Pedagogerna satsar på FN:s juridiska projekt – om barn och ungdomars rättigheter – i stället för på huvudfrågan: utvecklingen av kunskaper genom studier. Jag menar inte att rättighetsaspekterna är ointressanta. Inte alls. Men de ligger för sjutton inte främst på pedagogernas bord, utan hos rättsvetare, etikforskare samt organisationer som – liksom Unicef – mottar stora svenska statsmedel för sin politiska uppgift.

Det vi ser är alltså det svenska pedagogikämnets tydliga politisering och förfall. Utomlands – exv i Finland som har goda PISA-resultat – studerar pedagoger just hur lärare och elever agerar tillsammans i klassrummet för att bibringa kunskaper till det uppväxande släktet. Det borde vara det normala huvudspåret även i vårt land. Men i Sverige jobbar många pedagoger med allsköns politiska sidospår, såsom mänskliga rättigheter av olika slag. Här forskas om vänsterns drömmar – inte om vardagen i klassrummet. Inte undra på att svenska skolan driver vind för våg. Särskilt som politikerna var dag upprepar mantrat: lyssna på forskningen, med andra ord på vänsterpedagogers kravlöshet.

Enligt min mening måste därför svenska studier i ämnet pedagogik få en nystart. Ut med rättighetsindoktrineringen – Human Rights är ändå inte alls hotade i landet just nu – och in med fokus på kunskaper i skolan. Ut med kravlösheten och in med ordning och reda. Ut med vänsterns pedagoger med andra ord. Svensk skola ska styras av nationella behov och inte vad politiserande byråkrater i Unicef tycker är viktig.

Torsten Sandström

Elpriset åker raket uppåt. Folk har svårt att få ekonomin att gå ihop. Vissa stänger till och med av värmeelement och plockar fram sovsäckar…

Vad gör då det stora elbolaget Fortum? Jo, man försöker snacka bort krisen och skämta till det. Läs här den e-post jag fått.

NYHETSBREV DECEMBER 2021
Ett udda julfenomen

Vad gör du kl. 15.00 den 24:e december? Precis, de flesta har ganska bra koll på vad de gör just vid den tiden. Förra året satt nämligen inte mindre än 4,5 miljoner svenskar bänkade framför Kalle Anka. I samband med detta har vi på Fortum sett ett intressant fenomen i elens tecken, något som vi numera kallar Kalle Anka-knixen.

Skratten fastnar i halsen. Man talar alltså inte om hur mycket bolaget själv tjänar på krisen. Man gnuggar händerna. Inte heller talar man om varför det har blivit så tokigt, dvs genom nedstängning av två kärnkraftverk samtidigt som elbehovet ökar. Fortum agerar alltså politiskt korrekt. Snackar bort problemen. Det bör glädja landets så kallade Regering som handlar på samma vis.

Torsten Sandström

Ett givet krav på en rättsstat är att den högsta verkställande makten följer nationens grundlag. Därför ska en svensk Regringen, utan minsta prut, följa beslut i EU-nämnden som fattats med vederbörlig majoritet. EU-nämnden beställde häromdagen att tala om för Bryssel att svenska kärnkraft är något viktig.

Vad gör då landets statsminister då hon rest till Bryssel. Jo, hon framför oengagerat Riksdagens besked. Men därefter yttrar hon tveksamhet om kärnkraft verkligen är något hållbart och eftersträvansvärt. Alltså två motstridiga budskap från ett Sverige som utan befintlig kärnkraft varit bottenfruset och med ett folk som försatts i konkurs.

Det som hänt är faktiskt allvarligt. Magdalena Andersson måste följa lagarna – särskilt regeringsformen – till punkt och pricka. Hon behandlar den svenska författningen som en disktrasa, som sossarna vanligtvis kramar ur som man själv vill.

Vi ser alltså hur nästan hundra år med S-makt korrumperar. S-partiet gör som man vill – efter en motvillig formell piruett för att slippa misstroendevotum i Riksdagen. Om statsministern tillåts kränka rättsstaten, vilka friheter kan man då räkna med att svärmar av statliga byråkrater kommer att ta sig här i landet? Redan idag syns tecken på att politisk makt tar över rättsstatens regler. Och höga politiker bara rycker på axlarna.

Den som tänker efter för står att Anderssons agerande tillhör vardagen i Ryssland och många bananrepubliker. ”Så kan vi inte ha det” brukade hennes företrädare som ledare för kvoteringen av landets ledande sossar säga. För en gång skull håller jag med Löfven.

Torsten Sandström

Vad ska man säga om en svensk partiledare som inte ens kan placera in Gustav II Adolf i rätt århundrade och gissar på 1800-talet? OK, årtalskunskap är kanske inte ett tecken på begåvning. Men ändå måste en svensk partiledare ha ett allmänt hum om Sveriges historia, menar jag. På så ¨vis att viktiga historiska skeden kan pekas ut. Onekligen är den svenska sk stormaktstiden ett sådant tidsskede, oavsett vad man tycker om Gustav II Adolfs blodiga krig och hans brutala offrande av tusentals svenska bondsöner på Europas slagfält.

Den som inte kan det rätta svaret – 1600-talet – saknar alltså central historisk kunskap. Hur ska en sådan person kunna ta ställning till viktiga samtidsfrågor av betydelse för landets medborgare? Hur kan en sådan person förstå Sveriges egna frihetsintressen i ett alltmer federalt Europa? Hur ska en sådan person kunna förstå den elakartade nutida svenska byråkratins rötter, ifall man saknar grepp om Oxenstiernas system från denna tid? Eller betydelsen av studier i folkrätt som expanderade under och efter kung Gustafs otäcka krig? Eller för den delen uttrycket Die dummen Schweden, som myntades vid denna tid i ett Tyskland fullt med svenska bondpojkar med vapen i hand? Osv.

Svaren blir pinsamma för Annie Lööf. Men förmodligen är hon oberörd över att hennes populistiska satsning på medverkan i frågesport på teve slutat i ett magplask. Hon förefaller nämligen förblindad av sin egen persons förträfflighet och sina egna maktambitioner. Medan hon ägnat sig åt att bygga ut sin familj har hon i två val överlämnat den politiska makten åt Socialdemokratin. Och hon förefaller att njuta över rollen som kungamakare i svensk politik.

Med en smula allmänbildning hade hon förmodligen visat större klokhet och ödmjukhet. Då hade Sverige inte behövt notera de åtta förlorade politiska år som nu passerat.

Torsten Sandström

Elpriset spränger 4-kronorsvallen. En julklapp till det svenska folk som i dumt nog tillåtit S att ånyo ta makten 2018 genom V, C och Mp.

Enligt min mening är det hög tid för en folklig missnöjesrörelse – alltså ett brett uppror mot den energikris som i huvudsak är självförvållad för svensk del. I snart åtta år har sossarna regerat landet i krisens riktning. Två kärnreaktorer har lagts ned under applåder från stödpartierna. Så när ryssarna sakta stryper gastillförseln och de subventionerade vindsnurrorna står stilla i vinterkylan tvingas svenska folket betala för sossarnas misskötsel av nationen.

För mig är det en gåta att borgerlighetens politiker inte tar initiativ till ett energiuppror. Det räcker inte med ett förslag om tillfälligt sänkt skatt på el. Det gäller att banka in i människors medvetanden att det är Regeringen som bär skulden. Alltså den Regering som lovat massor av billig el till flera synnerligen energikrävande industriprojekt. Ett gäng sossar som talar om att olja och gas ska ersättas av el till miljoner bilar. Alltså den politiska elit som misslyckas med att styra landet.

Min fråga till M, KD och SD är: vad håller ni på med? Hur kan ni missa chansen att starta ett genuint folkliga uppror mot energikrisen? Det är ofattbart.

Torsten Sandström

Det råder stor förvirring om EU:s planer att införa lagregler som föreskriver minimilöner inom unionen. Idag finns regler om detta i flera medlemsstater. Framför allt är frågan om uppgiften tillhör EU:s juridiska kompetens. Flera svenska och utländska experter svara nej. De menar att saken inte faller under EU:s konstitution. Om de har rätt så måste den svenska Regeringen säga nej. Men, det verkar inte vara sosseregeringens inställning. Man är så rädd att komma på kant med Kommissionen i Bryssel. Även på EU-nivå vill sossarna ”att alla ska vara med i båten”.

Vi ser alltså hur Kommissionen stegvis i smyg försöker utvidga unionens federala makt. För en tid sedan genomdrevs en gigantisk upplåning för gåvor till södra Europas misskötta ekonomier – en skuldsättning som Sverige ska tvingas betala. Denna lösning låg utanför EU-fördraget. Och nu ser vi hur unionen försöker lägga under sig en del av lönebildningen inom EU. Inga svenska politiker protesterar nu heller. EU-jätten tar alltså bara för sig utan politisk diskussion eller beslut på nationell nivå.

Vad gäller sakfrågan om minimilöner har jag länge pläderat för att Sverige bör lagstifta om tidsbegränsade minilöner för nyanlända (alltså löner med giltighet under ett antal år från nyanställning). Jag menar att detta vore en bra lösning för integration av arbetslösa invandrare. Men något stöd bland svenska politiker har tyvärr inte min lösning. Det verkar som flertalet politiker vill låsa in de anställda i kollektivavtalens monopolvärld. Att LO:s och TCO:s fackföreningar är motståndare kan man förstå. De vill värva medlemmar. Och minimilöner blir på så vis ett hot. Samtidigt håller höga löner den nyanlända arbetskraften utanför den vanliga arbetsmarknaden. Och detta är antagligen ett av nationens absolut största problem just nu.

Personligen tror jag inte att införandet av minimilöner kommer att slopa kollektivavtalen som lönereglerare. Personer som har speciell kompetens och vill ha hög lön kommer även i framtiden i stor utsträckning att vara med i fackliga organisationer (om de inte är så duktiga att de vågar vara fria ryttare). Om minimilöner införs blir följden antagligen att de som ännu inte har tillräcklig kompetens för anställning till hög kollektivavtalslön ändå har en möjlighet till jobb. Och de slipper gå med i facket´´.

Minimilöner innebär dock, såvitt jag förstår, att de heliga svenska kollektivavtalen kommer att nedgraderas. Tanken om en friare lönebildning bör slå rot rättsligt sett (och tränga ut kollektivavtalens indirekta verkan). Allt arbete och alla anställda på en arbetsplats kommer i så fall inte – direkt eller indirekt – att regleras under kollektivavtalet. Var och en får bli sin lyckas smed. Det svenska samhällets kollektiva maktsfär minskas med andra ord.

Jag tror att det kommer att leda till ett friare och bättre samhälle. 1. Den som är duktig tillåts själv fixa högre lön. 2. Den som är nöjd med kollektivets sold går med i facket. 3. Och nyanlända – eller andra arbetslösa – kan börja jobba till minimilöner under viss tid. Sådan är min modell. Den är värd att diskutera och pröva, menar jag.

Torsten Sandström

I begynnelsen värnade svenska socialdemokrater om de arbetandes väl. Alltså en naturligt god politik. Men det var då det. Nu driver partiet politik för de som inte jobbar, helt oberoende av om de saknar förmåga eller vilja att skaffa sig sysselsättning.

De senare årens vågor av invandring gör det fullt klart att S-partiet dessutom vill fylla på med ytterligare inflyttande, vilka till största delen inte kan försörja sig själva. Följaktligen har under 2000-talet omkring 2 miljoner människor flyttat in i landet. På så vis presenteras sossarnas nya politiska program: staten ska betala bidrag till potentiella väljare så att partiet kan fortsätta att regera Sverige.

Enligt min mening är denna politik katastrofal. Inte bara ekonomiskt, för de skattebetalare som hamnar ovanför gränsen för inkomstskatt. Det rör sig huvudsakligen inte alls om ”rika” som Damberg påstår. Det är personer som knegar på ambitiöst mot vettig lön, lever väl och sedan sparar redan beskattade slantar. Det är denna grupp som tvingas finansiera S-partiets linje om köp av röster via bidrag. Fy sjutton!

Politiken är också katastrofal från demokratisk synpunkt. Den innebär i praktiken en kontroll av väljarkåren genom systematiska penninggåvor. Att detta är ett traditionellt demokratisk dilemma har påtalats från antikens Rom till Churchills analyser av demokratins problem. Att Socialdemokraterna nu valt denna väg för att behålla makten är ändå utmanande. Det är fråga om en politisk kulturrevolution som sannerligen kommer att skada nationen Sverige. Det vi ser är de icke arbetandes marsch för att styra makten över nationen. Måhända en ny variant av proletariatets diktatur?

Torsten Sandström

Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev förenklat resultatet. Stegvis trädde ett svenskt medborgarskap fram för alla vuxna. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades på så vis från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati, där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå blev kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt också sega relationer inom familjen.

Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till största delen avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal och till sist rösta gav individerna muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika och enligt rådande lagstiftning. Vidare hade medborgarna möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare. En enskild gavs också möjlighet att skaffa sig utbildning. För den med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, föreningar för nykterhet och många andra organisationer, som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.

Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en delvis ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers – i och för sig något demagogiska – uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.

Idag är Sverige milsvitt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det svårt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Hursomhelst har följden blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel. Resultatet har blivit en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater. Men även i stora statliga ämbetsverk, med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Även i mängden myndigheter med vackra svåruppfyllda målbeskrivningar. där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls. Hundratals sådana korstågsmyndigheter har sett dagens ljus.

Klyftan mellan skattebetalare och bidragstagare har i grunden förändrat Sverige. En allt större grupp individer i produktiv ålder försörjs av andra, på grund av att de vid valurnan kan rösta för att mjölka pengar av andra. Man kan därför säga att idealet om samma medborgarskap för alla som rättsstatens bas håller på att holkas ur. Dessutom visar politikerna en tendens att ersätta den nyttiga medborgaren som samhällets nyckelfigur med nya favoritsubjekt. För dessa skrivs lagregler. Till dem slussas makt. Och pengar. Tydligast syns denna tendens avseende reglerna för invandring till Sverige. Även nyanlända utan medborgarskap ges rätt att delta i kommunala val efter tre års folkbokföring i landet.

Tendensen syns också i den missnöjesrörelse som främst akademiskt utbildade kvinnor driver. Deras bevisning om kvinnans nutida diskriminering är tämligen tunn. Enskilda dystra manliga exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar. På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats, som inte tar sikte på alla medborgare såsom förr, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.

En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exv på individer inom gruppen hbtq, barn och rader av olika minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering. Men det finns redan åtskilliga straffrättsliga regler mot allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster.

Satsningen på skilda grupper av individer tränger naturligt nog undan problem som rör centrala samhällsfrågor, såsom exv bostäder, vård, kriminalitet samt kunskap och ordning i skolan. Här finns medborgarnas verkligt stora problem i dagens Sverige. Men en påtaglig tystnad råder tyvärr från de politiska makthavarnas sida. Många av dem tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna – fokuseringen på identiteter – tar alltså över och får stor scenplats. Följden blir att nationens strukturproblem glöms bort.

Regler skrivs som upphöjer svepande folkrättsliga regler – exv Barnkonventionen – till allmän svensk lag. Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt. Så att lärare jagas till domstol för att de tagit hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare en attack mot det svenska medborgarskapet. Redan idag förbjuds bönder hålla en ensam häst i sitt stall.

Som framgått innebär denna nya juridiska fragmentarisering att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en medborgare en röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en rättslig särställning. Detta innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn, invandrare eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!

Torsten Sandström

Det är inte klokt att socialdemokraterna försöker marknadsföra Malmö kommun som en politisk idol och föregångskommun, bara för att orten fortfarande är i S-partiets tyglar. Okej att Malmö lyckats ta sig upp ur rostbältets följder, efter stora industriföretags nedläggningar och en förfulande stadsplanering för bilismen. Men de som hyllar Malmö kommun skönmålar å det allvarligaste.

Kommunen har enorma problem med integration av horder av nyanlända. Tusentals familjer försörjer inte sig själva utan genom offentliga bidrag. Dessutom tillhör dödligt våld vardagen. Och från stökiga skolor i vissa stadsdelar strömmar elever med svaga betyg. De som hyllar multikultur vill inte se överdrifterna i Malmö. Här finns inte något att skryta över?

Vidare är det fullt klart att Malmös politiker inte klarar kommunen på egen hand. Kommunen har utgifter på omkr 24 miljarder kronor per år. Av dessa betalar de egna skattebetalarna bara 14 miljarder, dvs enbart 58%. Det är alltså vad kommunalskatt och liknande inbringar kommunen årligen från medborgarna. Resten, dvs 42 % av vad kommunen kostar í drift betalas av andra, dvs omkring 10 miljarder kronor per år. Den största delen betalas av staten genom generella stöd och riktade statsbidrag. Medborgarna i exv Stockholm, Danderyd och Lidingö tvingas varje år så för tillsammans 300 miljoner kr i bidrag till fattighuset Malmö. Är detta något att skryta över?

Det vi ser är således en kommun som lever över sina tillgångar och tvingas leva på gåvor från utomstående. Det är tydligt att många invandrare söker sig till detta multikulturella fattighus. Och den röstköpande sosseregeringen betalar omkring 10 miljarder för att hålla sina kommunalråd i Malmö om ryggen. Är detta något att skryta över?

Nej, det är det verkligen inte. Röstköp tillhör demokratins avigsida. Men det är Sverige 2021 i blixtbelysning. Ett röstköpande S-parti försvarar det fattighus i Malmö, som man själv bygget och nu befäster.

Torsten Sandström

”Hälsan tiger still” brukar det sägas. Alltså ett ordspråk som hyllar det gamla bondesamhället. Där jobbades det hårt . Av drängar och i allmänhet av jordägarna själva. Det ansågs som sunt – en friskhet som man inte behövde snacka om. I alla fall om man ska förstå poeten Geijer rätt i dikten Odalbonden.

Annat är det i kollektivismens svenska stat 2021. Här finns ett helt ämbetsverk. Arbetsmiljöverket, som inte skriver poesi, men väl betalar för påhittade annonser som kostar skattebetalarna stora pengar. Läs själv.

En anonym Thomas är frisk får vi veta. Orsaken påstås vara att han och arbetsgivaren samarbetat. Pekpinnen från statens verk är alltså ökade ansträngningar för gemensamma beslut av arbetsgivare och anställda.

Annonsen är enligt min mening inte bara slöseri med skattemedel, utan också en form av lurendrejeri. Frågorna hopar sig. Vem är Thomas? Vilken typ av projekt har han lett? Är hans goda hälsa verkligen beroende av samarbetet eller av Thomas goda fysik? Är arbetsgivare idag verkligen så dumma att de inte förstår att samarbete i allmänhet funkar bra? Eller att samarbete inte alltid är nödvändigt och bra, utan att arbetsgivaren ska kunna bestämma själv. Behövs därför sådan här dyrbar annonsering? Rör det sig inte bara om pengar i sjön? Eller är det en politisk manifestation om att Arbetsmiljöverket gör nytta och att socialdemokratin är bra?

En av min käpphästar är Sveriges alltmer tveksamma roll som rättsstat. Innebörden är att beslut och skatteutgifter strikt måste följa lagstiftningen. Inget slöseri med andra ord. Dessutom att staten inte skall agera partipolitiskt och sprida propaganda. På bilden ser vi hur en statlig myndighet presenteras ett skruvat budskap med massor av frågetecken.

Enligt min mening ska staten inte syssla med politisk propaganda. Inte heller om den är förtäckt i en fånig skröna om en anonym Thomas. Ändamålet helgar inte en sådan användning av skattemedel. Myndigheten hamnar därför i skamvrån med fåntratten på huvudet.

Torsten Sandström

PS! I min blogg kan du se att annonsen är en del i en lång kedja av likande missbruk.

Jag läser i tidningen att moderatstyrda Stockholms lokaltrafik, SL, nyligen dömts att betala en halv miljard kronor (500.000.000:–)i skadestånd till en italiensk leverantör för kontraktsbrott avseende modernisering av tunnelbanan.

SL, som leds av moderaten Kristoffer Tamson, har nämligen avslutat (hävt) kontraktet med det italienska bolaget utan att ha rättslig grund för åtgärden. På grund av detta har SL dömts att betala en halv miljard.

En hävning är en allvarlig åtgärd. En miljard kronor är oerhört mycket pengar för skattebetalarna – kolla bara alla nollor. Innan beslut tagits om hävning borde med andra ord SL ha mycket goda skäl, vilka man alltså har saknat. I vart fall har ett felaktigt beslut fattats av SL rörande upphandlingen med italienarna. Alltså ett mycket kostsamt beslut för skattebetalarna.

I ett stort privatägt företag hade en miljardförlust normalt medfört att högste chefen fått sparken och med honom höga jurister/tekniker som allvarligt missbedömt kontraktsjuridiken. Än så länge har inte något sådan hänt som SL. SL talar än så länge bara om en utredning av händelsen ”för att lära sig” av den. Som skattebetalarna kräver jag att de ansvariga åtminstone sparkas.

Jag skriver detta med anledning av den svenska rättsstatens dilemma. I Sverige talas högstämt om ansvar. Om inte påföljder drabbar försumliga beslutsfattare riskerar den offentliga sektorn att bli ett hån. Men i politikens och byråkratins värld utkrävs nästan aldrig något ansvar.

Däremot skäller många politiker på privatisering av uppgifter som enkelt och effektivt kan drivas av företag. SL:s drift att tunnelbanan är som bekant utlagd på entreprenad. Men själva den organisation som bygger och underhåller T-banan ligger förstås kvar i Tamsons och hans kollegors döda händer. Det har visat sig oklokt. En halv miljard i soptunnan.

Så skäll inte på privat drift av sociala verksamheter! Fatta i stället kloka beslut som innebär att privata organisationer med kompetens sköter driften av transporter, vård, skolor mm. Men se till att det finns slimmade tuffa offentliga instanser som noga kontrollerar att företagen sköter sig. Kontrollen av skolan och elevernas kunskaper (betyg) är ytterst svag. Att sådan kontroll även saknas inom svensk vård är uppenbart. Inom Landstingen/Regionerna har antalet administratörer ökat med omkring 36 % (trettiosex) under senaste tio åren, medan vårdpersonalen enbart ökat obetydligt.

Vi kan knappast vänta oss att politikerna frivilligt kommer att ta ansvar för stora reformer inom en överdriven och ineffektiv svensk byråkrati. Det gäller därför att rösta på partier som förstått var skon klämmer. Just nu är det KD och Ebba Busch som bär denna frihetsfana. Hon säger till och med rakt ut vad saken gäller: att minska antalet politiker och byråkrater inom den svenska vårdapparaten. Jag ser gärna att andra partier visar liknande förnuft och mod. Samt att väljarna tar avstånd från vänsterns stora bluffkampanj mot privatisering. Kampanjen är nämligen sjuk. Den innebär att miljarder slösas i onödan rörande pengar som tillhör dig och mig.

Därmed inte sagt att svensk vård eller offentliga transporter funkar dåligt – men skolan gör det uppenbarligen på många ställen. Personalen jobbar hårt och bra. Men en vildvuxen och ineffektiv byråkrati stjäl pengar, som inom vården delvis kunde användas för ökad tillgänglighet. Dessutom kunde en stor slant användas för sänkt skatt. Tala om win-win!

Torsten Sandström

Torsten Sandström

Dagens ledare i SvD om svenska skolan är toppen. Kort sammanfattar lundaprofessorn Inger Enkvist det dystra dagsläget i skolan och de politiska partiernas oförmåga. Även över skolan vilar en död hand. Enkvists text måste läsas av många – ja alla väljare.

Slutligen undrar jag vad svenska universitetspedagoger sysslar med? En bastant vänsterideologi har medfört att de hamnat i drömmarnas land om kravlöshet och självstudier. De bär ett tungt ansvar för dagens politiska utveckling i och med att politikernas mantra är: lyssna på forskningen. Och i Sverige tycks ämnet pedagogik vara lika med vänstertänk.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/476325/2021-12-12/24935437/det-hanger-pa-oppositionens-formaga

t

Som krönikör i Bulletin tar jag mig friheten att presentera en bra text därifrån, skriven av Patricia Pettersson. Hon visar kort hur könet brukas för att förvilla förnuftet. Jag citerar. Och applåderar.

Samtidigt vill jag peka på ett exempel. Landets feminister ogillar som bekant mängden män som tilldelas nobelpris. Igår var det gala på Stadshuset. SVT ställde upp med fyra kvinnor (inga män), alla fyra utspökade till skådisar. Frågan om vetenskapliga satsningar förvandlades till kön. Och packades komiskt nog in i traditionella kvinnliga attribut av siden. Könsfrågan leder alltså till intellektuell kortslutning.

Torsten.

Att bara se kön förminskar oss

kvinnor

Så blev då Magdalena Andersson efter en del strul statsminister. Äntligen, ropade många, har vi nu fått en kvinna på landets högsta politiska ämbete.

Att i Sverige, det kanske mest jämställda landet i världen, framställa det som ett problem att vi inte tidigare haft en kvinna på statsministerposten är både konstigt och självmotsägande. I praktiken är det dessutom ett förminskande av oss kvinnor. Som att vår främsta talang blir det vi har mellan benen, eftersom kompetens för att konkurrera om uppdraget i övrigt verkar saknas.

Vad det egentligen handlar om är en jämställdhetsindustri som desperat söker efter motiv för sin fortsatta existens. Det är anledningen till att statistiska skillnader hela tiden lyfts fram. Dessa kan alltid beskrivas som ”orättvisor” mellan män och kvinnor. Är det fler manliga än kvinnliga professorer, ingenjörer, bolagsstyrelseledamöter och så vidare, kan dessa jämställdhetsexperter framställa det som djupa orättvisor och, om publiken är rätt, som ett resultat av förtryckande strukturer i det patriarkala samhället.

Märkligt nog handlar dessa jämförelser aldrig om skillnader till nackdel för män. Att kvinnor är överrepresenterade i viktiga samhällsfunktioner såsom socialchefer, lärare i skolan och svenska EU-kommissionärer anses inte intressant. Detta trots att vi i dag kan se allvarliga negativa effekter för män i dagens Sverige. De får sämre betyg, de begår självmord i högre utsträckning och de hamnar oftare i missbruk.

Egentligen skulle man kunna avfärda dessa ”jämställdhetsentreprenörer” som rena charlataner. Problemet är att många lyssnar på dem och tror att det de säger är sant. I media har de i ett par decennier åkt räkmacka och många karriärer har tagit avstamp i vilda angrepp på ett uppmålat patriarkat i Sverige.

Skulle vi fråga unga killar och tjejer som växer upp i dag ifall de kan bli vad de vill eller om vissa yrken enbart är till för ett kön, blir svaret antagligen ett förvånat skratt. För dem är det självklart att kompetensen inte sitter i könet. Sedan finns det självklart ett verkligt förtryck som drabbar många kvinnor och unga tjejer. Hedersnormer och andra slags dysfunktionella familjer är fruktansvärt och behöver motarbetas betydligt mer, men på ett övergripande plan är lika möjligheter fullkomligt naturligt hos den unga generationen.

Men vad ska då alla jämställdhetsexperter göra? Jo, då hittar de på nya problem. Statistik som presenteras för att visa på orättvisor. Eller som i fallet med Magdalena Andersson, ett påstått glastak som stoppar kvinnor i karriären. Hon har ju varit oerhört förtryckt, bara fått vara landets finansminister i sju år…

Låt oss kvinnor få vara kvinnor utan att vår kompetens i arbetslivet reduceras till vårt kön. De enda som vinner på denna konstgjorda polarisering är bidragsentreprenörer och självutnämnda experter. Det är hög tid att sluta lyssna på deras snack.

Patricia Pettersson
Säljande distributör och samhällsdebattör

Det påstås att public service ska ge svenska folket politiskt oberoende information och kultur. Det är det officiella skälet till att du och jag tvingas betala för SR och SVT. Alltså beskattning för opinionsbildning! Dessutom ska svenskarna slippa fördummande reklam sägs det.

Enligt min mening stämmer politikernas ord dåligt med verkligheten. På grund av en tandlös kontroll- och ansvarsreglering tillåts vänsterns journalister dagligen basunera ut sina åsikter. Och kulturinslagen domineras av nöjesindustrins flabb och nonsens. Reklamförbudet hindrar inte heller SVT från att ständigt (genom sk trailers) göra reklam för sina egna program, ofta innehållande ytterst påträngande trams och verklighetsflykt. Så det bidde ett monster av idén om public service. Public schabbel kan man säga. Eller rättare sagt ett medvetet val av politisk propaganda dolt i en förskönande reglering.

Till saken hör att SR och SVT vill odla fram sina egna stjärnor. På SR hörs tyvärr varje dag Epstein & Nordegren. En facklig representant och en person från s-partiets politiska klass håller låda. Ofta lika enfaldiga ämnen som slutsatser.

Även i SVT lanseras de egna. Från en okej position som korrespondent i USA har Carina Bergfeldt tagits hem och presenterats som en stjärna. Det har blivit rader av magplask på kort tid. Hennes kompetens räcker helt enkelt inte till för rollen som stjärna. Direkt gjorde hon bort sig med ett tydligt politisk budskap till allmänheten. Och hennes hantering av pratshowen – som förstås startades med en intervju med Stefan Löfven – blev rena fåneriet. En stor flopp. Vidare avslöjade medverkan i På spåret att Bergfeldt saknar minsta allmänbildning. Och i går tilläts hon länge presentera sin amerikanska brorsa i ett längre flamsigt och naivt reportage.

Var det sådana programinslag som skulle motivera tvångsavgifter till SR/SVT? Personligt tyckande på vänstersidan har blivit public service verkliga motor. Alla politiker till vänster tycker förstås att detta är okej. Men det är konstigt att inte den samlande borgerligheten slår näven i bordet och kräver nedläggning eller synnerligen tuffa reformer. Åratal av passivitet visar hur socialdemokratins kollektiva budskap har blivit en officiella samhällsdogm. Sossarna har erövrat SR/SVT utan högröstade protester som i England mot BBC. Ändå är BBC inte alls är så partiskt som sin svenska motsvarighet. Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

I SVT 2 Agenda kopplades för en tid sedan stora propagandamegafonen än en gång på. Nu var det inte fråga OM en klimatkris över huvud taget var på gång. Den var redan ett faktum.

Inte undra på att bara miljönissar bjudits in för att utmana politikerna. Alltså inte naturvetare, utan olika forskare mfl från vetenskaper som rör samhälle och politik. Det vill säga personer som redan är troende.

Jag tror knappast någonsin att jag sett ett så riggat program på den statstelevision som ska vara objektiv och politiskt oberoende. Budskapet var: krisen är här bums. Nu gäller det genast att ställa om Sverige så att produktionen minskar, fossila bränslen slopas, flyget läggs ned, svenskarna konsumerar mindre osv. Särskilt mer välbeställda måste dra åt svångremmen. Alltså en återgång till något som påminner om det förindustriella samhället. Ett fattigare Sverige. Ett samhälle med en av staten planerad ekonomi. Fria val och beslut måste stoppas, var det faktiska budskapet.

Den politiska styrning som Agenda stod för är något unikt i nationens historia. Fram trädde en rad politiska frifräsare – förklädda till forskare – som ville ta makten över Sverige.

Allt detta utan närmare diskussion om det föreligger en kris. Enligt statstelevisionen måste följaktligen Sverige förvandlas till en fattignation, utan närmare diskussion om relevansen i påståendet om en kris. Liknande debatter förekommer inte i nationer där den politiska diskussionen är öppen. Men i auktoritära och populistiska samhällen sker detta dagligen.

Torsten Sandström

Det verkar som en effekt av den trånga åsiktskorridor som härjar i vårt land medför en tystnad om den svenska politiska klassen. Personligen menar jag att det är ett av nationens största demokratiska problem, som vi i och för sig delar med flera andra länder.

Problemet är att politik blivit ett yrke, dvs i allmänhet en uppgift på livstid, från ungdomsorganisationer till pensionsåldern. Det rör sig alltså om påtagligt långvariga, välbetalda och inte särskilt betungande jobb. Någon annan kompetens än anpasslighet och välsmort munläder behövs inte. Till bilden av eliten hör också familjekopplingar, dvs ingiften och sinekurer åt släkt eller vänner. Dessutom guldkantade pensionsjobb inom internationella organisationer, inte sällan med låg skatt och lyxiga villkor.

Varför diskuterar inte svenska medier detta problem, Utomlands sker det, åtminstone används begreppen klass och elit flitigt i kritiska sammanhang. Men inte i Sverige. Inte ens universitetens statsvetare gör det i nämnvärd utsträckning, trots att det enligt min mening vore en praktuppgift med massor att data för diskussion och forskning.

En tänkbar anledning till tystnaden är att många ser elitbildningar inom politiken som något naturligt. Alltså något nödvändigt ont. Ändå är detta inte en bra förklaring. Ty läget är inte lika dystert i alla nationer. I exv Schweiz äger en större rörlighet rum i maktens korridorer och detta genom en planerad växling inom de politiska makthavarnas krets. I denna gamla demokrati har man förstått att politisk jobbrotation är något nödvändigt för att en demokrati ska fungera väl.

Nej, förklaringen är inte att en politisk klass anses som något naturligt. Tvärtom finns tydliga tecken på att åtminstone socialdemokratin – med sina rötter inom en urvattnad marxism – uppfattar arbetarklassen som en nödvändig bärare av makt. Alltså som något gott! Vi ser ju var dag hur sossarna med näbbar och klor klamrar sig fast vid Regeringens taburetter, trots att man bara har mellan 25-30% av rösterna. Det är uppenbart att partiet inte ser framväxten av klassband som det minsta problem. Tvärtom som ett lämpligt medel att befästa sin makt över nationen. Tyvärr finns en liknande tendens inom Moderaterna, som också är knäpp tysta om detta fundamentala demokratiproblem. För övrigt har Fredrik Reinfeldt nästan kopierat sossarnas betongambition, i och med att han framfört en önskan om att Moderaterna ska bli ”statsbärande”. Jag ryser av att bara höra ordet.

Men varför är forskare och medier så tysta? Tyvärr måste jag konstatera att de som sysslar med ”political science”, dvs statsvetarna, i alltför stor utsträckning allierat sig med den politiska makten. Några stora forskningspengar finns inte att söka om ämnet är ”den svenska politiska klassen”. Att bara ta orden i sin mun riskerar en ung forskares karriär. Det anses närmast som osmakligt att tala om saken, dvs om att det finns en svensk politisk elit som håller samman och förökar sig själv efter eget gottfinnande. Att SD har svårt att bli rumsrent sammanhänger i huvudsak inte med brunsmetande, utan med en hög mur mot nya politiska klassmedlemmar, som hotar de befintligas intressen.

Vad gäller merparten svenska medier är läget ungefär detsamma: inget snack om klass eller politiska eliter. Medierna har nämligen nästan alla en partikoppling av något slag, numera mest åt vänsterhållet. Beroendet av offentligt tidningsstöd i olika former verkar i samma riktning. Den svenska tredje statsmakten är alltså på väg att avrusta, trots alla högröstade förklaringar om motsatsen. Detta är ett allvarligt rättsstatlig dilemma.

Som jag ser saken är det nödvändigt att ständigt peka på detta stora svenska demokratiproblem. En rotation inom politikens jobb måste eftersträvas. Det är inte enkelt men vi måste alla ständigt försöka göra demokratin mer levande. En utveckling från val på parti (som idag) till röst på en enda person till parlamentet är därför exempel på en vettig strategi, påminnande om vad som sker i vårt mer välordnade grannland Finland. Även det schweiziska exemplet med folkomröstningar om lagförslag – efter insamling av visst antal namnunderskrifter – är en lovvärd metod att hålla den politiska klassens i nackskinnet. Men om detta förs inte minsta diskussion i vårt land. Partierna är uppenbarligen nöjda med att vara centra för dirigering av politiska knapptryckare i Riksdagen. Vidare måste framhållas att det är de möjligt att begränsa tidsrymden för ledande politikers mandat, såsom Miljöpartiet gjort i sina stadgar. Det finns alltså plats för många goda tankar och beslut.

Som sagt, jag inser att Socialdemokratin valt sin väg till klassparti. Och S kommer inte att slägga taget! Men att även frihetens partier – med olika borgerlig framtoning – är tysta om reformer som siktar mot inslag av direkt demokrati är illavarslande. Man tänker på sina klasskamrater! Så länge inget händer – och den politiska klassens mönster växer sig tätare – kommer jag därför att fortsätta min hets mot denna svenska offentliga elit.

Torsten Sandström

Detta utbrister den nederländske professorn Guus Berkhout, Tekniska universitetet i Delft, i ett brev till den holländska tidningen De Telegraaf,  De Telegraaf. Att det publicerats där är ett

tecken på en mer öppen debatt på sina håll utomlands. Alltså något som Sverige borde ta efter.

Jag citerar.

In recent years we have seen the strangest things happening to our universities. Professors must be extremely careful about what they teach. If they present scientific results that do not fit the ideology of activist movements, their lives are made difficult and they even run the risk of being excommunicated. Joining the consensus is by far the safest. The Boards of Governors do not protect their professors; on the contrary, they are solidly behind the activists.

Prof. dr. ir. Guus Berkhout

The University of Amsterdam believes that every student should become ‘woke’. It is no longer about developing talents, but about making white, heterosexual, serious students feel guilty. After all, their ancestors have blood on their hands and they are the new generation of oppressors. Radboud University in Nijmegen has bowed to climate activism and has just decided that all students must be taught the sustainability narrative. The climate crisis is central to this, whether that is scientifically correct or not, that does not matter in Nijmegen.

My own university, TU Delft, has recently adopted the fashionable label ‘climate university’. This university also indoctrinates its students by telling them that there is a man-made climate crisis that must be solved with solar panels, windmills and biomass plants. Criticism is not tolerated. But I say to the Board of Governors, surely the university must be a sanctuary for the unbiased exchange of knowledge? How free is the discussion at TU Delft if everyone is pushed into an ideological straightjacket? Do you still want to send your child to such a university?

Honorary Doctorate
But the worst is yet to come. TU Delft has just announced that it will award EU Vice President Frans Timmermans an honorary doctorate (doctoratus honoris causa), because of the extraordinary achievements he has made with his energy transition policy. But I say to the Board of Governors, Frans Timmermans has done untold damage with his energy policy! He is the great champion of biomass plants, which have been destroying unique ecosystems for many years by massive logging.

Timmermans also believes that sustainability can be achieved with windmills. A technical university such as Delft University of Technology knows perfectly well that such a policy is technically and scientifically nonsensical! Hard figures show that wind farms incur heavy losses; their operating costs are seriously underestimated. Partly due to Timmermans’ policy, energy prices are skyrocketing. And then grant such a person an honorary doctorate? It is an insult to all Delft alumni.

Intertwined interests
Universities have moved in a direction unworthy of science. The interests of science and politics have become strongly intertwined. As a result, critical thinking and truth-finding have not been the starting point for years. Boards of Directors should bear in mind that universities are supposed to be breeding grounds for new ideas. This requires an inspiring research and teaching environment, where new concepts are welcomed and students can develop their talents. Filtering out bad ideas should be done by exposition, argument and observation, not by muzzling creative minds.

Guus Berkhout is a member of the Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences (KNAW) and cofounder of CLINTEL.

–

Ett tydligt tecken på politisk klassbildning är att partitillhörighet ersätter kompetens (utbildning och yrkeserfarenhet) avseende sysslor inom det offentliga. Ett annat tecken är den form av självsäkerhet som växer fram genom många år inom eliten med ständig befordran.

Jag tänker på detta rörande den nya sosseregering som Andersson satt samman via personer från S-partiets reservdelslager. Inte finns här några lysande meriter från civila sysslor eller avancerad utbildning. Däremot massor av klassrelationer, skolning inom rörelsen sedan barnsben, uppdrag på olika nivåer, släktkontakter, tidigare goda arvoden inom partiets verksamhet osv. Intryck skapas av att Andersson bara valt personer som kan snacka S-politik de närmaste månaderna inför kommande val. Alltså inga vassa knivar i lådan avseende ämneskompetens. Mest bara välsmort munväder och förstås år av politiskt jobbande för partiet från ungdomsförbundet och framåt (med enstaka undantag).

Det är delvis ett skräckkabinett vi ser. Ett gäng som flåshurtig påstår att de på ett drygt halvår ska fixa allt som man misslyckats med under minst åtta år. Plus alla problem sossarna nyss själv skapat, såsom nedstängning av kärnkraft i Ringhals då elbehovet krisar samt det dödliga våldet. Bland alla svaga kort är det typiskt nog få som sticker ut. Värst är kanske Strandhäll som utan erfarenhet av biologi, miljö och klimat nu ska frälsa nationen från CO2. Hon är dessutom en person som liksom Måååna (Sahlin) tror sig kunna få ordning på ett departement då hon inte ens klarar sina egna räkningar. Sverige är i en politiskt kris.

Och vad sägs om att utse Eneroth till minister då han är under polisutredning för påstått sexbrott. S-kvinnorna rasar över valet av honom. Allt mitt under en dödlig kris i förorterna. Sverige är i en juridisk kris.

Från gatan har Andersson hittat en person som ska fixa elbristen. Eller så ska han fylla en kvotering avseende invandrare i regeringen. Samma nonchalans syns då det gäller en svensk skola i PISA-kris. Här kvoteras en minister in med stöd av HBTQ. OK, valet är ändå bättre än den tidigare skolministern som suttit på alla stolar inom vänsterns misslyckade utbildningsadministration. Hon, som är Anna Lindhs gamla politiska kompis, ska nu ansvara för den högre utbildningen, som turligt nog normalt klarar sig hyfsat utan någon politisk styrning (som man ändå tyvärr drabbas av). Hon ersätter en fullständig nolla på posten, som nu förflyttas till att leda SIDAs slöseri med pengar. Tala om miljardrullning! Sverige är i en skattekris.

Trots mängden självförvållade krisområden satsar alltså sossarna på mer politik av samma slag. I stället för på förnuft och kompetens. Så blir det för ett parti där makten över staten är viktigare än medborgarns bästa. Andersson säger att alla stenar ska vändas. Enbart en dåre kan tro på budskapet. Tyvärr har det visat sig att många svenskar låter sig luras av bidrag och fagra löften. Därför är Sverige som demokratisk stat i kris.

Torsten Sandström

Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås pågå en katt- och råttalek i stallet. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning även på mellanmänskliga relationer. 

Att de fungerar bra också på det politiska livet är kanske mindre väl känt. För många år sedan väckte ordföranden för det kinesiska kommunistpartiet, Deng Xiaoping, uppmärksamhet med sin kritik av att kulturrevolutionens allvarliga excesser hotade en riktig näringslivsutveckling (som Kina numera åstadkommit). Deng menade att ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”.  Det ligger stor klokskap bakom hans yttrande, inte bara för Kinas del, utan också för vårt land. Här kan på ett allmänt plan Dengs ord överföras till ett annat näraliggande talesätt: för mycket politik och för lite verkstad. 

Enligt min mening kännetecknas den svenska politiken just av en överlast av ideologi och en brist på öppen pragmatism, något som syns tydligt i dessa dagars regeringskriser. Det intressanta är nämligen att ideologierna sedan länge i huvudsak måste ses som döda (med Tingstens ord). Partierna ligger ytterst nära varandra i flertalet sakfrågor. Sedan den politiska majoriteten 2016 enats om att ta över SD-partiets lagstiftning om asyl är det kanske bara tre eller fyra frågor som är partiskiljande, såsom kärnkraften, NATO samt kanske EU och möjligtvis skattetrycket. Ändå ägnar partiernas ledare timmar och åter timmar åt att utveckla ideologiska pastejer, som framställs som unika och förödande för motståndaren. Efter en verbalt hård valrörelse 2018 – glåporden haglade – tar följaktligen C- och L-partierna ett steg tillbaka och överlämnar regeringsmakten till S, som aldrig missar en föreställning. ”Makten framför allt” är som bekant partiets inofficiella motto. 

På skolans område framställs de ideologiska motsättningarna som skarpa. Men knappast i realiteten. Här har under decennier frihetsdogmer om elevstyrt lärande, planer utan kunskapsmål, betygslöshet, rätten för eleven att själv bestämma vad som ska anses som god ordning osv framhållits av såväl S- partiet som deras påstådda motståndare i Alliansen. Alla de ledande partierna har haft gott om tid att ställa om den svenska skolan. Men har inte gjort det. Den går utför, så att sossarna till och med tvingas fuska med PISA. Min mycket enkla förklaring är att alla ledande politiker agerat som katter med fokus på ideologin. Därför har de inte lyckats i sin verkstad.

I skolpolitiken har nämligen mantrat varit: lyssna på forskningen.  Som gammal lundaprofet gillar jag propån allmänt sett. Men inte vad gäller exv pedagogisk forskning, som i vårt land fått en stark ideologisk inriktning. Motsatsen gäller för Finland där agerandet mellan lärare och elev i lärosalen stått i fokus. Att svenska pedagoger gärna talar för frihet, kravlöshet och elevens rätt att själv bestämma är ett faktum. Och flertalet av landets universitetspedagoger hyser vänsteråsikter. Att lyssna på dessa pedagoger är som att överlämna makten till katter som inte kan göra sitt jobb. Alltså ideologi i stället för förnuft.   

En god verklighetsillustration ger även talesättet om feta katter. I USA:s näringsliv används  metaforen för företagsledare som fjärmats från den form av demokrati som aktieägarna antas vilja se. Följaktligen talar man där om ”fat cat salaries”, rörande löner som en VD ofta belönar sig själv med.  Tanken är förstås att en hungrig katt jagar bäst. Dvs att företagsvärldens Feta Trissar inte klarar av den hushållning som är ägardemokratins kärna.   

Även exemplet från USA kan givetvis föras över till svensk politik. En sådan vinkling är att den politiska eliten (via en riggad statlig lönenämnd) i princip själv bestämmer vilka förmåner som de ska tilldelas. Och ersättningarna till landets yrkespolitiker har också rakat i höjden. Om man läser Dick Harrisons fina biografi om Tage Erlander framträder en klar bild av en statsminister från 1950-talet med måttliga ekonomiska villkor (jämfört med näringslivet). Idag är situationen en annan. En yrkespolitiker erbjuds rader av golden handshakes, livräntor och nya välbetalda jobb efter självvald avgång. Exv är i skrivande stund en fd partiledare för L-partiet ambassadör på heltid i Benin. Alltså i ingenstans, men hon bor i Stockholm! En annan L-koryfé är ambassadör i Israel. Och tyvärr fördriver en fd partiledare för´´ Socialdemokraterna sin tid  som ambassadör i Sydafrika. Tala om politiska fat cat salaries eller livräntor på skattebetalarnas bekostnad!

En ytterligare vinkling av min metafor från djurriket är att den svenska politikens feta katter inte orkar kontrollera hur de pengar används som svenska folket tvingas att betala i skatt. Det är nämligen enklare att höja skatten än att skära i statens budget. ”Det starka samhället” kräver för övrigt ständigt höjd skatt. Därför knäpper den politiska klassen bara med fingrarna och skriver ut nya skatter. I stället för att plocka fram rödpennan och stryka bland hundratals sidor med anslag på sammanlagt drygt 1000 miljarder kronor. Är det någon som tror att det är omöjligt att spara förslagsvis 10 %, dvs 100 miljarder? 

Slutligen är det kanske någon som tycker att rollerna i katt-och-råtta-leken kan växla. Även om metaforen kanske då blir smaklös ser vi i så fall ett magert svenskt kattfolk och en fet samling skadedjur i politiken värld. Med tanke på de höga skatteuttaget är det ingen tvekan om vad i så fall dagens katter skulle kunna åstadkomma. Bums skulle kattfolket se till att svensk politik kom att inriktas mot just väl genomtänkt hushållning. En god välfärd går nämligen att förena med avsevärt lägre skatter. Exempel finns i Schweiz och Tyskland. Och en klart bättre skola finns även i dessa nationer. Alltså i länder som inte i samma mån som vi drabbats av fat-cat-syndromet. 

Torsten Sandström

Publicerad i Bulletin den 1/12 -21

Anderssons nya regering är en katastrof. Det är bara en samling personer från den politiska klassen. Några är till och med sammanboende med en annan eller förutvarande minister. Valet har skett efter gamla partimeriter, inte efter nödvändig kompetens av det slag som behövs för Sverige.

Det vi ser är ett gäng som påstås ska reda ut nationens problem. Men dessa problem har skapats under år av sossepolitik. Och under snart åtta år har problemen lämnats olösta samtidigt som flera andra – blodigt våld och höjda elpriser pga två nedslängda kärnkraftverk – tillkommit.

Men det tydligaste är just ministrarnas klasstillhörighet. De har nästan alla klättrat via traditionella S-stegar mot makten. Trots att Regeringen har det svagaste underlaget i Riksdagen på 40 år talar dess ledare inför Riksdagen som om hon ledde en majoritetsministär. Det vi ser är ett spektakel som inte är värdigt en levande demokrati. I en sådan hade S-partiet tackat för sig och lämnat plats åt oppositionen.

Men den nya politiska eliten inom S ger aldrig upp. De har nämligen inget annat att försörja sig på, än just sin klasstillhörighet.

Torsten Sandtröm

Så här säger SVT:s chef Hanna Stjärne i en intervju på företagets egen webbplats:

Politiker ska hålla fingrarna borta från SVT:s journalistik

Som allmänt uttalanden hur det bör vara i en demokrati har Stjärne förstås rätt. Men då det gäller svenska statsfinansierade medier – under lagliga krav på politiskt oberoende – måste givetvis alla svenskar ha rätt att säga vad man tycker. Även politiker förstås. Det är just frånvaron av politiskt oberoende i SVT som flera duktiga svenska politiker kritiserar.

Ifall Stjärne inte varit politisk tillsatt – via förtroende hos maktens politiker – borde hon ha tagit följande ord i sin mun:

SVT:s journalister ska hålla fingrarna borta från egna politiska åsikter

De statsfinansierade mediernas journalister driver en massiv vänsterpolitik. Personer till vänster tillåts oemotsagda sprida sitt budskap. Och allt som stryker under klimatkrisens förs fram – det som pekar på att faran inte är akut diskuteras inte alls. De statsfinansierade mediernas politiska beroende är ett av Sveriges största konstitutionella problem. Så ska det inte vara i en rättsstat.

Den dag Stjärne vågar säga sanningen om majoriteten av sina anställda – och tillrättavisar enskilda – är jag nöjd.

Torsten Sandström