I en intervju – förstås i DN (28/3) – påstår Margot Wallström att moderaternas ståndpunkt i NATO-debatten innebär att M ”pinkar på vår historia”. Vidare säger hon att : ”Sådana som jag blir kallade FN-kramare och fredsskadade.”
Liknande yttranden fälls enligt min åsikt bara av personer som är maktskadade. Wallström har nämligen levt större delen av sitt liv i S-partiets led och tjänst. Hon har fått alla sin offentliga jobb genom Partiet med stort P. Hon har tjänat goda slantar genom sossepartiet. Vad kan man då vänta sig för reaktion om hon inte får precis allt som hon vill och blir motsagd?
Liksom kristna i kyrkosamfund från förfluten tid anser hon att enbart en avvikande åsikt – alltså bara några raka ord – är något skamlig, att jämföra med ett pinkande i kyrkan. Detta är en typisk vänsterreaktion. Troende socialister och kommunister är förblindade av sin ideologi och sin syn på staten. Deras uppfattning ses som den enda tänkbara, låt vara att Gudrun Schyman pinkat både här och där.
Margots uttalande beskriver faktiskt grunden för sossarnas betongstat. Orden kan härledas från år av snack om ”det statsbärande partiet”. Alltså den dröm om makt över statsapparaten, som S-partiet alltid hyst och än idag med näbbar och klor kämpar för. Kosta skattebetalarna vad det vill! Bara S får behålla makten över ett uttröttat svenskt folk. Det är därför jag tidigare kritiserat Fredrik Reinfeldt för att han under sin storhetstid explicit önskat att M-partiet skulle bli statsbärande. För mig som demokrat är det en hemsk tanke, närmast jämförbar med att svära i kyrkan. Inget parti ska ha något slags monopol på rodret till staten.
Vidare är kritiken av Wallström för att vara ”FN-kramare och fredsskadad” fullständigt befogad, enligt min mening. Hon följer nämligen en socialistisk vänsterlinje, som baseras på tanken att ifall alla människor vill ha fred och inte fabricerar några vapen kommer vi alla att leva i lyckans land. Alltså ännu en gång en närmast religiös dröm. En liknande vision fick den konservative Chamberlain att med Labours stöd skriva under Münchenöverenskommelsen 1938. ”Peace in our time!” Vem var det som drog det längsta strået? Jo Hitler förstås. Liksom Putin idag får diktatorer stöd hos motståndare som tror att fred är liktydigt med vackra ord på teve, på ett papper eller i en folkrättslig konvention. Det ligger såklart mycket bakom det djupt folkliga utropet: snacka går ju!
Wallström vision är ett praktexempel på idealism. Hon låter trosvisst idealen ta över förnuftet. Trots att erfarenheten visar att de inte så sällan störtar i helvetet med ev Hitler eller Putin. Marxister och socialister, vilka i teorin byggt sin lära på materialism (dvs att produktion av tingen styr samhället), hamnar därför ofta i fallgropen.
Självfallet anser jag det tillåtet att önska fred. Vilken klok människa vill ha krig? Men den som tror på hållbar fred utan starkt försvar och effektiv rustning är ingenting annat än just fredsskadad. Dvs en ogenomtänkt kramare av fred. Med andra ord en hopplös idealist. Radera sådana finns inom vänsterns led.
Därför måste man säga att konservativ realism är att föredra framför allehanda politiska visioner om lyckans land. Realism är att bygga på rimliga erfarenhet från förr. Den som ser sig omkring – och tillbaka i tiden – inser att välfärdens samhälle är helt beroende av kapitalism utan diktatoriskt ledarskap (jfr dagens China). Detta lär oss historien. Socialism kan självfallet – liksom den svenska arbetarrörelsens lagstiftning under 1930-40-talen – bidra till välfärdsbygget. Men välfärdens bas är ändå fria beslut av konkurrerande företag. Alltså ett samhälle av människor i politisk frihet.
Den svenska nationens stora antal strukturproblem – i samhälle och välfärd – är enligt min mening ett tecken på mer auktoritära strömningar inom den politiska klassen. Absolut inte så att diktatur är på tal. Men beskattningsmakten har utnyttjats maximalt och problemen kvarstår ändå. Människornas vardag i Sverige styrs av staten i en alltmer konform riktning. De auktoritära dragen syns också i den politiska korrekthet som jag är så upptagen av att blottlägga.
För denna auktoritära ideologi är Wallström tyvärr en typisk representant. Genom att hoppas på fred – och välja bort NATO – spelar hon Putin i händerna. Mitt omdöme om henne pekar också på arketypen: tant Prusseluskan. Dvs Astrid Lindgrens verklighetstrogna sagofigur från drömmarnas land Sverige. Jag väntar därför på en Pippi Långstrump i svensk politik och längtar bort från nuvarande dårpippi. Kanske ger också jag här prov på idealism?
Torsten Sandström
