Statsminsuiter Löfven ondgör sig nu över elsparkcyklar enligt följande rubrik i SvD:

Löfven: Det är för många elsparkcyklar

Äntligen har poletten trillat ned hos statsministern. Löfven har insett ett samhällsproblem. Rubriken blixtbelyser verksamheten inom den Regering Sverige tyvärr haft under hela åtta år. Alltid sist på bollen. Särskilt allvarligt har fenomenet varit rörande covid. Överdödligheten inom landets äldreboenden kommer att gå till historien. Förutsatt att den inte kommer att skrivas av sossar, förstås.

För övrigt är eländet med elsparkcyklar självförvållat av politikerna. Varför ska uthyrningsföretag över huvud taget tillåtas sprida sitt stålskrot över städernas gator och torg? Det räcker med att människor kan använda sina egna elsparkcyklar. Så är åtminstone en del av problemet löst.

Torsten Sandström

Sverige är ett egendomligt land. Politikerna slår sig ofta för bröstet och hävdar att landet är en av jordklotets främsta rättsstater. Och visst, den svenska nationens grundlagar uppfyller flertalet av de krav som man brukar ställa på en stat under lagen, dvs ett rike som kännetecknas av ”rule of law”. Men utan tvekan finns brister i det svenska rättsbygget. Politiker lockas ibland tumma på efterlevnaden av konstitutionen. Och en del jurister kan ha ambitionen att flörta med den politiska makten för komma upp sig. Resultaten riskerar att bli dystra.

I denna text funderar jag därför över den svenska domarkårens oberoende från nationens politiska beslutsfattare, en rättsstatlig fråga av högsta dignitet. Min uppfattning är att respekten för lagstiftningen är synnerligen hög hos flertalet personer i domarställning. Men det säger inte allt om oberoendet, dvs om domarens vilja att sätta gränser för den politiska makten. Enskilda jurister inom de högsta domarbefattningarna kan nämligen ha ambitionen att agera som politiska legosoldater (i syfte att vinna personliga fördelar).

Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen hörde en intervju med före detta presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt (i SR 1 den 3 oktober). Det mest intressanta var nämligen Hirschfeldts dagsfärska egna slutsatser rörande förekomsten av utländska vapenleveranser via Ms Estonia dagen för förlisningen. Han har nämligen tidigare, som statlig utredare 2005, kommit fram till att inga svenska myndigheter deltagit i några skeppningar av krigsmateriel på Estonia den aktuella krisdagen. I SR-intervjun säger han – sensationellt nog – att att det inte kan uteslutas att utländska myndigheter deltagit. Men denna fråga har legat utanför hans uppdrag, menar han. Vad han baserar sina gamla respektive nya slutsatser på är ytterst oklart. Ty han medger att han själv förstört sin utrednings faktaunderlag. Det vi ser är beteendet hos en person, som noga följer givna politiska riktlinjer i samförstånd med sina uppdragsgivare.

Alla som följt Hirschfeldts karriär vet att han ständigt haft mycket täta kontakter med politiska beslutsfattare i regeringsställning, såväl till höger som vänster. Detta styrks av att han haft flera tunga politiska uppdrag inom Regeringens departement samt agerat Justitiekansler åt såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson. Med den bakgrunden har han också lyckats erövra ett av Sveriges högsta domarjobb (president i Svea hovrätt). Vi talar alltså om en person, som mer tycks inriktad på egen makt och av politikerna givna instruktioner än av respekten för landets lagar och folkets intressen av insyn och öppenhet. Det finns dessutom tecken på att Hirschfeldt under årtionden haft sina fingrar med i utseendet av höga svenska domare. Trots sitt jobb på domstol har han länge haft tjänsterum på Justitiedepartementet.

Jag menar inte alls att Hirschfeldt agerat brottsligt. Men det förefaller tämligen klart att han varit en högst politiskt anpasslig jurist. Det vill säga att rikets politiska intressen har hamnat i förgrunden och intresset för Sveriges roll som en nation under rule of lag i bakgrunden. Genom 2005 års Estoniautredning har de svenska myndigheternas grumliga byk tvättats. Då mörkar Hirschfeldt sina aningar om Sveriges eventuella samarbete med utländska makter.

Min uppfattning är att Hirschfelt nu börjat oroa sig över sitt eftermäle. Detta i kölvattnet av nya bekymmersamma mediala uppgifter om Estonias förlisning. Han försöker alltså stämma i bäcken innan det blir riktigt pinsamt för hans egen del. Behovet av att rentvå sig själv förstärks – hör och häpna – av att Hirschfeltd under årens lopp skrivit en rad uppsatser om den svenska rättsstatens uppgifter. Lägg märke till att hans politiskt tveksamma utredningsarbete 2005 rörande krigsmateriel på Estonia inte nämns på hans sida på Wikipedia.

Det tycks alltså som om Hirschfeldt plötsligt önskar meddela sensationella tankar om Estonias eventuella last av krigsmateriel vid förlisningen och att det sker just som hans rykte som oberoende jurist riskerar att sättas ifråga.

Jag skriver inte detta främst som en attack på en hög jurist och före detta domare. Mitt syfte är att än en gång plädera för rule of law inom svensk rätt. Landets domare ska inte agera statsbärande och försvara skumma nationella intressen, utan värna om landets lagar och oskrivna allmänna regler för det öppna demokratiska samhället. Mörkläggning kan alltså inte anses som juridiskt fair play.

Min slutsats är att ämbeten som domare måste tillsättas med personer som har flera armlängders avstånd från den politiska makten. Den nuvarande svenska Domarnämndens beroende av politiska beslutsfattare måste därför slopas och ersättas med en Tillsättningsnämnd, bestående av fristående, erfarna och väl renommerade jurister. Även andra steg måste tas i riktningen mot att föra Sverige under lagarna. Domarnas juridiska makt måste uppgraderas och tydligt separeras från de politiska partiernas egoistiska vardagsintressen.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Lars Ekborgs monolog från 1966 i rollen som nyhetsuppläsare på SVT? Det är Povel Ramel som står bakom texten i revyn ”På avigan”. Inga specifika fakta presenteras av dåtidens ”nyhetsankare” Ekborg, utan bara elände, elände och åter elände.

Jag återupplevde något av detta häromdagen i Rapport på SVT 1. Allt var eländes elände. Först misstankar om att samer, renar och hela Nordkalotten håller på att förgiftas av kvicksilver via markens uppvärmning. En forskare stod för detta elände, trots att det bara rörde sig om misstankar, vilkas omfattning var högst oklara. Men eländet lyste starkt nog.

Sedan dök SVT:s eget eländesorakel Erika Bjerström upp och spädde på det hela om uppvärmningens katastrofala följder. Och slutligen presenterades en rapport om att norrländska abborrar blivit större och fetare. Detta sades också bero på uppvärmningen, vilket förstås oroade en bekymrad tjänsteman på en länsstyrelse i norr, som uttalade sig i saken.

Ingen av de inblandade så kallade experterna verkade syssla med klimat eller meteorologi, utan med biologisk forskning på jordytan. Deras slutsatser om effekterna av ökad CO2 och uppvärmning kan alltså inte tas som sanningens ord om vad som händer i atmosfären högt över våra huvuden. Men det struntar SVT i. Här gäller det att skrämma folk. Alltså elände, elände osv.

Jag vet därför inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag blev ändå glad då en erfaren lokal norrländsk fiskare vägrade att kritisera att de abborrar som han drog upp på rad var påtagligt fetare än förr. Han sade sig vara nöjd. Något som förstås snart SVT lade till rätta, genom ord från den statliga legosoldaten från länets styrelse.

En normalbegåvad och kritisk lyssnare förstod ändå att den uppvärmning som antagligen tycks pågå (i cykler om åtskilliga decennier) skapar många helt olika verkningar runt jordklotet. Vissa miljöer och människor drabbas, andra gynnas. Ökad vattenmängd här och mer torka där. Bättre skördar inom vissa regioner, men sämre på andra. Detta vet förstås redan alla kloka människor som med öppna ögon följt den vetenskapliga diskussionen och inte bara lyssnat på eländets apostlar. Så har det antagligen varit mycket, mycket länge.

De som trosvisst predikar eländets principer är däremot helt förblindade. Så gripna av sin egen dogmatik är de att de inte förmår fundera över hur det totala utfallet kan bli av klimatets troliga skiftningar under senare decennier.

Den svenska statstelevisionen – och även andra stora privata mediehus – bär därför ett tungt ansvar för eländets panoramiska dimensioner. En hel svensk nation håller dagligen på att skrämmas till underkastelse. Trots att det är oklart om vilka effekterna blir i slutändan av växthusgaserna. Särskilt som ny teknik inom kärnenergin tyck kunna minska utsläppen av CO2 och slå undan benen på eländets fanbärare.

Om något är skrämmande så är det politikernas, mediernas och journalisternas villighet att lansera skrämselpropaganda.

Torsten Sandström

Vad är det som händer i Sverige och EU? Energipriserna stiger till nivåer som inte tidigare skådats. Samtidigt mörkar politiker och medier orsakerna.

Under flera år har talet om en av människans skapad uppvärmning medfört en hysteriskt syn på fossila bränslen. Det må så vara vara att olja och kol medför utsläpp av CO2. Men för sjutton, då måste väl alla tänkande och ansvariga beslutsfattare se till att skapa alternativa och säkra energikällor!

Det är bristen på dessa beslut och än värre nedläggningen av tidigare fungerande energikällor som skapat nuvarande kris. Sveriges och EU:s politiker har alltså själva vållat den kris avseende elproduktion vi ser idag. Detta trots tusentals ord om nya gigantiska behov av el för driften av bilar, batteriproduktion, datahallar osv. Det som händer är helt enkelt inte klokt! Såväl Sverige som Tyskland har själva vållat den uppseglande energigkrisen som syns i starkt stegrade elpriser.

För svensk del är eländet glasklart. Kärnkraft har på senare år lagts ned. Dessutom har förhoppningen om el från vindkraft svikits genom att det inte blåst tillräcklig. Och slutligen har liten nederbörd gjort att vattenkraften gått i stå. Den självklara följden har blivit elbrist, trots att det tragikomiskt nog bränns olja i Karlshamn så in i bänken.

Dessa konsekvenser har alla normalt begåvade människor insett och påtalat sedan länge. Men energikrisen har Regeringen bestående av sossar och miljötalibaner orsakat och förvärrat genom sina egna beslut. Det är ett faktum. I Tyskland har något likande hänt, på grund av oviljan att bygga kärnkraft, struntandes i kolkraft samt förhoppningen om räddande rysk naturgas.

Det jag skriver är klart som korvspad för varje person som följt den europeiska klimathetsen under senare år. Ändå beskrivs dagens elbrist som en gåtfull kris. Det som händer allvarlig. Men från början har det varit solklart att satsningen på osäkra energikällor tyvärr leder till elbrist.

Därför menar jag att det är dags att starta ett svenskt energiuppror. Sossarna har valt regeringsmakten framför tillgången på el till rimligt pris. För att behålla makten har S-partiet måst kompromissa med fanatikerna inom Mp. Det är dessa kompromisser som skapat den svenska energikrisen. Inget annat!

Mitt svenska eneriuppror tar därför sikte på att rösta bort S-partiet och Mp! Det gäller att bygga en energiallians som åter för Sverige in i en tryggare energiproduktion. Då gäller det att samtala med alla politiska partier som vill satsa på ökad elproduktion via källor som funkar oavsett tillgången på vatten i älvarna eller blåst till vindkraftverk. Om Sverige ska överleva som industrination och välfärdssamhälle är det nödvändigt att elkrisen övervinns.

Därför måste sossarna och deras eländiga stödparti Mp röstars bort!

Torsten Sandström

Ledaren i SvD häromdagen är läsvärd. Den är skriven av Peter Wennblad. Ok, texten har uppenbart spekulativa inslag. Men den bygger på tankar från kända kritiska USA-journalister. De framför argument som pekar på att Donald Trumps planerade återkomst till Vita huset kan får katastrofala följder för den amerikanska demokratin. Tyvärr tror jag att det finns en möjlighet att den dystra profetian kan besannas.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/vi-maste-rusta-oss-for-trumps-statskupp/UBU5STjn

Läckta dokument från skatteparadis visar att många personer inom världseliten och rika svenskar än en gång mörkat sina stora inkomster. En som tagits med fingrarna i syltburken är kung Abdullah av Jordanien. Han har placerat minst en miljard kronor i fastigheter utomlands under de senaste decennierna.

Detta väcker förstås frågan om svenska skattepengar hamnat i kungens fickor. Svenska Sidas stöd till Jordanien omfattar nämligen c:a 450 miljoner de senaste 5 åren, enligt Openaid.se. Jordanien är en korrupt stat. Att pengar som går till detta samhälle i smyg delvis slussas till kungens konton kan via vara nästan hundra procent säkra på. Alltså bidrar både du och jag till att berika denna läskiga furste.

Jag har inte bett om detta. Antagligen inte du heller. Men det svenska politiska etablissemanget envisas med att Sverige ska vara den mest generösa bidragsgivaren i Världen. Kung Abdullah gnuggar händerna.

I Jordaninens huvudstad, Amman, har den svenska L-märkta politikern Erik Ullenhag varit gul-blå ambassadör under de senaste fyra åren, innan han nyligen flyttats till Tel Aviv i Israel. Vilken koll har han haft på de Sida-´pengar som indirekt slussats till kung Abdullah? Noll koll uppenbarligen.

Nu aktualiseras en annan fråga, som rör den politiska klassen, ett av mina favoritämnen. Ullenhags fru heter Maria Velasco Ullenhag och hon arbetar som FN:s sändebud för Jemen-konflikten. Någon undrar kanske hur det kan slump sig att två makar kan fixa jobb som på världens karta över Västasien ligger märkligt nära varandra. Det är sannerligen en bra fråga. Men det har just med den politiska klassen att göra. Ett frälse som får som man vill bara man knäpper med fingrarna. Skattebetalarna står för fiolerna.

Så funkar den politiska klassens sammanhållning. Och så funkar de liberaler som ofta talar om öppenhet och stora frihetsprinciper.

Torsten Sandström

Efter fiaskot med Dan Eliasson som chef för Myndigheten för samhällsberedskap – mannen som stack till Kanarieöarna då strikt coronaberedskap förespråkades för folket – så har Regeringen nu utsett hans efterträdare.

Charlotte Petri Gornitzka tar över hans jobb. Alltså ännu en S-märkt politruk, som tidigare jobbat på Röda korset, Rädda Barnen, Sida och Unicef. Hennes tid på Sida måste minst sagt kallas turbulent och pinsam. Dels kritiserades hon för att ha anställt en släkting med hög lön. Dels visade det sig att hon under en tid på Sida jobbat med dubbel lön från förra arbetsgivaren Rädda barnen. Med sådana solkade meriter inom svenska Godhetsindustri är det intressant att konstatera att Gornitzka därefter gått vidare till FN och Unicef! Moral är något som politikens vasaller talar om, men inte tar särskilt på allvar.

Och nu ska alltså Gornitzka svara för nationens mest flummiga ämbetsverk, det som tar sikte på hela samhällets beredskap. Man kan bli orolig för mindre. Eller så är det så att myndigheten inte har någon större praktisk betydelse för säkerheten i Sverige. Man ska främst legitimera att trygghet råder och skapa jobb i Värmland (Karlstad).

Tillsättningen är ett intressant tecken på desperation inom S-leden inför kommande valår. Det gäller att proppa landets myndigheter fulla med trogna sossar. Om de duger till något spelar ingen roll. Gornitzka har skådespels- och musikutbildningen, så hon lär säkert kunna dra en vals. Och det räcker för S-partiet. Hon ska nämligen vaka över dess intressen inom myndighetens verksamhet.

Torsten Sandström

Läsaren baxnar kanske över min rubrik. Vad sjutton rör det sig om, tänker hon eller han? Enligt min mening är det fråga om något viktigt som få kritiserar. Alla har förstås hört talas om militärindustriella komplex i USA och Sverige, dvs nätverk som sysslar med förmedling (avyttring) av försvarsmateriel till respektive stat. Men det finns även andra viktiga svenska nätverk som är värda att kritiseras.

Jag tänker främst på två grupper av organisationer – i allmänhet föreningar eller stiftelser – som i stor industriell skala samt med affärsmässiga metoder producerar politisk ideologi. Den ena typen tar sikte på välgörenhet i form av stöd till u-länder. Den andra sprider propaganda om miljö och klimat. Båda varianterna är givetvis lagliga – emellanåt även goda. Men de går ändå inte fria från kritik, enligt min åsikt.

Mest pengar – det rör sig om miljarder – omsätter en lång rad organisationer som syftar till utdelning av bistånd till fattiga länder. Det ömmande ändamålet är av största betydelse för den kommersiella framgången. Organisationerna vänder sig nämligen till allmänheten som man vill samla in pengar från. Vi stöter dagligen på dem i centrum av svenska städer. Där jagar insamlare omkring och försöker binda upp enskilda till månatliga penningbetalningar på tills vidare basis.

Det ”goda ändamålet” blir på så vis nödvändigt för framgång. Många av de rörelser jag skriver om har en vidlyftig administrativ apparat som ska försörjas genom dyrbar annonsering, reklamutskick och arvodering av jägare i stadens centrum. Värst är höga löner för ledningen, som framgått av exv skandaler inom Röda Korset. Att alla utgifter kostar stora slantar är uppenbart. Men det biståndsindustriella komplexet vilar på tanken att ändamålet helgar medlen. Det syns i mängden pengar som hanteras av Röda Korset, Rädda Barnen, Diakonia, Amnesty, Läkare utan gränser – för att bara nämna några av sammanlagt femtiotalet organisationer.

Det andra komplexet tillhandahåller – mot betalning – ideologi om miljö och klimat. Jag tänker nu på rörelser som Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF, Fältbiologerna och många dussin andra liknande rörelser. Det goda ändamålet rör främst skydd av mark och miljö. Mer tveksamt är spridandet av FN:s budskap om en nära förstående klimatkris. Via systematisk skrämsel underlättas en storskalig insamling av pengar, som används för ännu mer propaganda. Även här sker insamlingen i stor skala. Meningen är att försörja mängden anställda – på hel- och deltid – i den ideologiska affärsrörelsen, så att produktionen av ideologi håller grytan kokande.

Många irriterade läsare undrar kanske vad det är som fel med de organisationer jag nu pekar finger åt. Organisationernas allmänna syften vill jag inte kritisera. Men formerna är utmanande. Att driva kommers i välgörande syfte är enligt min mening problematiskt. Och väl avlönade bossar försörjs i första hand innan pengar delas ut. Vidare är reklambudskapen jobbiga – fulla med skrin om död, svält och elände. Allt för att samla in pengar och försörja ledningen i rader av svällande propagandaorganisationer.

För att verksamheter av det slag jag talar om ska ha framgång måste de göra anspråk på att agera nyttigt och att göra det på sanningens eller vetenskapens grund. Det budskapet missbrukas ofta via överdrivna och ibland helt felaktiga påståenden.

Vidare är det svårt att accepterar hur svenska medier konstant betraktar de organisationer jag nämnt som sanningsvittnen. De beviljas var dag intervjuer i svensk press. Och de statsfinansierade SR/SVT behandlar organisationernas företrädare närmast som heliga forskare. Det som exv Afghanistankommitténs ledare säger om talibanernas behov av stöd behandlas som ett utflöde av vetenskapliga rön (trots att kommitténs personal är helt beroende av olika bidrag från stat och enskilda). Och vad Naturskyddsföreningen, Greenpeace eller WWF påstår om en nära förestående klimatkris ses som ord från forskarens läppar. Alla uttalanden av nyss nämnt slag är självfallet partsinlagor, som kan vara sanna , men lika gärna motiverade av de berörda organisationernas egna kommersiella intressen.

Det är därför jag talar om dessa nätverk som ideologiproducenter via metoder som närmast kan ses som industriella. Deras verksamhet måste sättas under lupp!

Torsten Sandström.

Som nog är bekant går DN officiellt under den politiska beteckningen ”oberoende liberal”. Även Sydsvenskan utges under detta kodord. Dagens industri kallar sig enbart oberoende. Bonnierkoncernen som tillsammans med några slasktrattar med utgivning på eftermiddagen samt vulgärtevekanalen 4 dominerar alltså den svenska mediebilden. På plats två kommer den statsfinansierade radion och teven, som enligt lag ska vara oberoende, men i praktiken borde ha beteckningen ”beroende vänster”.

Allt detta sker i ett samhälle som utger sig för att vara en marknadsekonomi. Det påstås också att vi lever i en demokrati där det fria ordet hyllas. Visst tillåts alternativa åsikter i mindre tidningar och över internet. Men det avvikande mediala utrymme är i praktiken ytterst inskränkt.

Jag skriver detta med anledning av DN:s alltmer tydliga positionering som uppbackare av S-partiet. Det syns från ledarsidan och rakt igenom tidningen, frånsett familje- och sportsidorna. Den som inte ser detta är blind. Jag har prenumererat på DN i flera decennier. Som ung tämligen nöjd över fria radikaliteten, numera förskräckt över den allt tydligare vänstervridningen.

I dagens ledare på DN pläder vänsterskribenten Emma Hoen Bustos för att M ska ansluta sig till vänsterkretsen: Rubriken är: ”Hellre avtal med S än SD:s slöseri”. Andemeningen är SD:s pensionssatsning för medelpensionärer måste stoppas och att det räcker med sossarnas köp av röster till landets fattigpensionärer.

Förvisso har tidningen länge dominerats av västerjournalister, men nu har således även ledarsidan ockuperats. Detta måste alltså planeras centralt inom koncernen och hanteras av lojala redaktioner landet runt. En riktning med vänsterkurs har ägarna, Bonniers, givetvis rätt att besluta om. Men följden blir en kolossal koncentration av den politiska makten åt vänsterhållet i Sverige.

Landets stora medieägare – Bonnier och statens stiftelser (SR/SVT) – har ett rejält vänstergrepp. Inga medier är oroade över denna maktkoncentration. Tystnad råder allmän sett. Likriktningen är ju inte klok, utan något som bara brukar hända i auktoritära stater. Jag tror därför att framtidens historiska bedömare kommer att kritisera dagens politiska åsiktskoncentrationen åt vänster.

Torsten Sandström

Jag läser i Dagens industri att Moderaterna vill slopa bolagsskatten för ett bolags första tre år. Tanken tycks vara att öka nyföretagandet. Så vänligt!

Men jag menar att detta knappast är fråga om en rimlig politik. Lösningar för affärslivet måste var långsiktiga och konkurrensneutrala. Samma regler ska gälla för alla företagare. Inga gräddfiler här eller där. Eller sånt som leder till ytterligare lagregler som krävs för att hindra ”missbruk” av en bonus med tre års skattefrihet.

Det svenska affärslivet behöver framför allt robusta, trygga och effektiva regler. Inte särlösningar som förmodligen kommer att leda till missbruk genom att treårsföretag läggs ned, men liknade verksamhet återuppstår i ny regi, möjligtvis under ledning av en bulvan.

Detta gör att jag funderar över hur politikernas tankeverksamhet egentligen funkar. Hur påverkas de av att i åratal – ofta hela yrkesliv – vara avskilda från den dagliga praktiken i samhället. Ständigt jagas det röster av politiker som vuxit upp inom en isolerad svensk elit. På partikanslierna dras det i spakarna – hit och dit. Hej och hå! Oftast blir följden att högavlönade tvingas betala mer skatt. Men rörande bolagsskatten rör det sig om en sockerbit som smälter under tre år. Vad händer sedan med affärerna i det nya företaget?

Ska det vara så svårt att förstå att många, som idag betalar skyhög skatt, bara vill ha ett enkelt och tydligt svar: sänk statsskatten för alla som är med på tåget – och minska samtidigt statens storskaliga pengaslöseri genom strykningar i utgiftsbudgeten. Politikerna ska vara så goda att de maximalt lämnar ett trött svenskt folk i fred, sedan det nödvändiga med skolor, vård, omsorg och försvar fixats. I dagens Sverige gäller faktiskt motsatsen. Struktur problem i rader samt korkade politiska särlösningar. Alltså delar politikerna ut morötter och sockerbitar som andra skattebetalare tvingas finansiera.

Röstköp är en fördärvlig politik, oavsett om sossar eller moderater sysslar med det.

Torsten Sandström

Jag gillar inte spekulationer om historiska skeenden. Som många andra har jag därför till för några år sedan litat på de officiella rapporterna om händelseförloppet kring fartyget Estonias förlisning. I en demokrati måste man enligt min mening normalt visa tilltro till de höga politiker, militärer och många utredare som satt sig in i saken. Om de farit med osanning måste det nämligen vara fråga om en synnerligen väl organiserad sammansvärjning för att dölja sanningen. Jag har alltså trott på raden av makthavare, trots illavarslande beslut om övertäckning, lagstiftning om rigorös gravfrid, förstört beslutsunderlag av utredaren Hirschfeldt mm.

Men dagarnas fynd av ett hål under skeppsvrakets vattenlinje tyder på att ett mycket starkt tryck inifrån skeppet verkar ha pressat spant och plåtar utåt. Denna nyhet är är verkligen sensationell och alarmerande. Att den inte uppfattas som överraskande eller leder till politiska uttalanden och svarta rubriker på tidningarnas förstasidor gör mig verkligen konfunderad.

Hursomhelst är svaren i skrivande stund färre än det stora antalet frågor. Ändå vågar jag påstå följande: fortsättning följer.

Torsten Sandström

Sydsvenskan meddelar idag följande om det svenska vårdeländet:

Henrik Fritzon vill få bort

vårdköerna på fyra år

Fritzon är ett socialdemokratiskt landstingsråd i Skåne. Han är gift med Helen Fritzon (S), som regeringen parkerat i EU-parlamentets B-lag i Bryssel. Tala om att politiker strävar efter att tilldelas sinekurer! Vi ser två personer som haft S-politik som yrke under sina vuxna liv. Vi ser också två politiska pampar inom stora organisationer som båda funkar dåligt. För deras välstånd betalar Du och jag betalar skatt. Man kan börja blogga för mindre.

Vad gäller vårdköerna i Sverige så är de huvudsakligen självförvållade av en svensk klass av politiker som vill få jobb i 21 landstings toppar. Det är alltså fråga om dålig politiskt vårdstyrning inom nästan två dussin dramatisk ökande byråkratier.

Nu säger sig Fritzon vilja kapa köerna på 4 (FYRA) år. En evighet för en människa som är svårt sjuk. Mitt bud är att fimpa den politiska klass som Fritzons tillhör och det snarast! För svenska folket vore det en välgärning.

Torsten Sandström

På SR:s Morgon i P1 intervjuades den 27/9 en hög chef inom vården i Botkyrka. Saken gällde alarmerande uppgifter om att så många som omkring hälften av kommunens vårdpersonal inte låtit vaccinera sig mot covid-19, trots att de dagligen jobbar med gamla och svaga. Det som händer är förstås allvarligt och upprörande.

Men det är inte smittorisken jag nu ska lyfta fram. Det är journalistens frågan om varför det blivit så i Botkyrka (och även inom andra kommuner runt om i landet). Det häpnadsväckande är att chefen – trots upprepade försök från intervjuaren – inte fick ur sig ett enda konkret försök till svar, utan enbart upprepade flummiga ord om att ”hon inte kände till orsaken”. Nästan lika stolligt är att journalisten inte ställde en direkt fråga om invandringens eventuella betydelse.

Det är ju inte klokt. Chefens svar kan inte heller vara sanningsenligt. Klart att en boss i sossestyrda Botkyrka känner till att många på lägre positioner inom vården är invandrare, som kommit till sina jobb närmast direkt från gatan. Pga kulturskillnader, språksvårigheter och låg utbildning har budskapet om vaccinering förstås inte gått hem.

Min poäng är att en svensk chef inte ens vågar uttala ord som beskriver den verklighet som nästan alla svenska medborgare själva sett med egna ögon vid besök på ålderdomshem och vårdinrättningar.

Denna blogg visar alltså än en gång på vådan av PK-ismen. Den funkar så att viktiga fenomen inom verkligheten döljs och att det öppna samtalet stannar upp. Detta är i dagens Sverige ett av flera allvarligt hinder för det goda samhället.

Torsten Sandström

Antalet nya invandrare till Sverige under de senaste 15 åren uppgår till nästan en miljon. Alltså i runda slängar 10% av dagens befolkning. Tillsammans med tidigare anlända utrikesfödda talar vi faktiskt om det dubbla antalet, dvs drygt 2 miljoner människor. De utgör idag S-partiets största väljargrupp, övertrumfande svenskfödda industriarbetare i olika åldrar. Nu ska jag tala om varför, för den som inte redan vet.

En vanlig svensk arbetare eller vårdanställd med låg lön riskerar som bekant att få en dålig pension. För de som jobbat lite eller inte alls gäller garantipension, som måste tjänas in under 40 års slit på jobbet.

Men detta gäller inte invandrare med uppehållstillstånd. Utan närmare bevisning anses de ha jobbat tillräckligt i hemlandet för att – när de uppnår pensionsåldern i Sverige – ha rätt till garantipension.

Vi talar nu om pensionsbelopp på omkring 9.000 kronor per månad. Alla inser att det på årsbasis för hela Sverige blir fråga om mångmiljardbelopp till invandrare, pengar som lågavlönade svenskar inte har någon genväg till. Totalt betalas idag c:a 4 miljarder ut till invandare, men med tidens gång (alltså fler pensionärer) beräknas totalbeloppet för invandrare bli c:a 11 och 69 miljarder för 2030 respektive 2060.

Jag menar att frågan om garantiperson till pensionärer inom invandrargrupperna måste upp på bordet. Orsaken är problematikens koppling till sossarnas nära nog hänsynslösa maktutövning. Vi ser ju enkelt hur S-partiet på ett utstuderat vis använder garantipensionen som en säker metod att köpa röster i tidigare och kommande valrörelser.

I höstens budgetförslag laddar S ännu en gång för ett storskaligt köp av röster inför valet 2022. Massor av nya bidragspengar ska flöda ut ur statens kassa. Mest flagrant är förslaget om familjeledighet. I tider då Sverige nästan toppar Europas lista över arbetslöshet ska människor erbjudas ledighet på skattebetalarnas bekostnad och med krångelresultat för berörda arbetsgivare. Ledighet för att ta hand om sina egna barn!

Det mest oroande är socialdemokraternas kallblodigt fräcka kalkyl. Man räknar med att de 1,3 miljoner svenskar son betalar inkomstskatt till staten – varav de flesta sannerligen inte röstar rött – ska stå för köpen av röster. Ännu värre är att sossarna struntar i att de storskaliga bidragen riskerar att bli samhällsskadliga, i form av ännu lägre sysselsättning och ökad asylinvandring, med uppenbara följdproblem.

Det vi ser är alltså en ond cirkel. Köpen av röster via statsbidrag – som alltså hotar det svenska samhällets ekonomi och sammanhållning – sätter den svenska demokratin på svåra prov. Detta genom att mer välbeställda medborgare ska tvingas betala skatt så att socialdemokraterna kan befästa sin makt över nationen.

Torsten Sandström

Publicerad i Bulletin

Ett EU i sönderfall satsar inte på en begränsning av unionen via förnuftig stabilisering, utan på en expansiv hej-och-hå-politik . ”Next generation EU” är det flummiga slagordet från B-laget i Bryssel. Det är illavarslande då det rör sig om storpolitik för Europa.

Långt ifrån nästa generation befinner sig dock flertalet drönare i EU:s kupa. Den ”höga representanten” (vilket språkbruk!) Joseph Borrel är 74 år. Häromdagen agerade han än en gång som riddaren av den sorgliga skepnaden (för en tids sedan tog han stammande emot verbala rallarsvingar i Moskva från Putins utrikesminister). Nu har han till uppgift att backa upp Frankrikes ekonomiska intressen i att få leverera u-båtar enligt ett preliminärt kontrakt värt omkring 500 miljarder kronor. Köparen, Australien, vill i stället beställa u-båtarna från USA och England. De är alla förstås nationer utanför EU.

Typiskt är att Frankrike skriar högt. President Macron har redan tillräckligt med problem på hemmaplan. Och dessutonm något av ett napoleonsk storhetsvansinne, som han önskar ympa in i det svällande och skakiga EU-bygget. Han har bland annat tankar om ett system som går ut på att handeln inom unionen ska främjas så att kontrakt i första hand måste läggas inom EU. En tanke, som varje frihandlare värd namnet måste resa ragg emot. Det är en ekonomiskt dyster framtid som EU går till mötes om Macron får som han vill.

Enligt min mening är det hög komik att Macron nu faller på eget grepp. Australien, England och USA – med starka kulturella band – gör precis som Macron och tänker först på sig själva!

Märk att Macron nu även tycks ha lurat in den svenska Regeringen i något slags avtal om militärt samarbete. Utan minsta diskussion i vårt land. Vad är det som sker med demokratin?

Torsten Sandström

Att nästan alla forskare hyser politiska åsikter är uppenbart. Att det stora flertalet av dem medvetet försöker hålla tillbaka sin personliga värderingar i samband med forskning är också klart.

Kvar står en mindre grupp av forskare som medvetet utnyttjar just sin roll som forskare till att politisera sina rapporter, så att de ska leda allmänheten i en riktning som saknar saklig underbyggnad.

En av de värsta inom den senare gruppen är kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal från Stockholms universitet och via myndigheten BRÅ medvetet lagt forskningsrapporter till rätta beträffande invandringens betydelse för svensk kriminalitet. Det är tröttsam att lyssna på en notorisk manipulatör av hans slag. En riktig vänsterpratare.

Idag ger SvD tyvärr än en gång plats åt hans propaganda. Det sker under rubriken:

Nya underklassen tar plats i brottsstatistiken

Än en gång försöker han (och SvD) mörka det faktum att klanernas grova och dödliga våldsbrottslighet främst avser unga invandrarkillar. I stället talar han om en ny underklass. Det är enligt Sarnecki inte klanernas åldriga och självcentrerade kultur som är bakgrunden till den ökande kriminaliteten, utan fattigdom, boendeförhållande, skolproblem och liknande.

Att liknande sociala faktorer har en viss betydelse är obestridligt. Men så har det alltid varit (där har vi Sarneckis gamla underklass). Men orsaken till det nu eskalerande dödliga våldet är kulturellt betingad och kulturen ringar in en betydande andel av nyanlända.

Varför agerar Sarnecki som han gör? Han skulle kanske svara att man inte ska stigmatisera grupper av individer. Därför packar han in dem i vänsterns korrekta ”underklass” eller nu den ”nya” underklassen.

Mitt svar är att han på så vis medvetet döljer verkligheten. Ty sossarnas och vänsterns idé är att en ökad invandring är bra för deras partier vid dagen för svenska allmänna val. Genom att öppna gränserna för nyanlända och tilldela dem statliga bidrag växer en ny klass av valboskap fram. Invandringen främjar alltså vänsterns makt.

Mitt intresse för invandring och brottslighet är helt annat än Sarneckis dimridåer. Jag menar att alla fakta ska upp på¨ bordet, särskilt om de är obehagliga. Vilken betydelse har invandringen för våldsbrottsligheten? Hur många med utländsk bakgrund anhålls och döms för olika brott. Vilka påföljder döms de till? Hur ser andelen individer med utländsk bakgrund ut på landets olika anstalter? Osv.

Orsaken till att jag vill få svar på frågorna är att de ger besked om hur en framtida svensk invandringspolitik bör utformas så att kriminaliteten dämpas. Med andra ord hur en mer strikt utlänningslag ska se ut. Att dagens liberala invandring medför nya väljare till vänstern anser jag är en skandal! Mer om det i kommande bloggar.

Torsten Sandström

Det som anses känneteckna en modern demokrati är ett samhälle under lagarna. Land ska med lag byggas, heter det. Offentliga och privata subjekt måste alltså underkasta sig lagstiftningen och visa den största respekt. Framför allt de regler som bär upp statsförfattningen måste hyllas i handling. Och politikerna ska inte fingra på reglerna och vränga begreppen så att de får som de vill. Vissa tysta överordnade regler finns antagligen också som kräver respekt, inte minst från domstolarnas sida. Detta har framgått av flera av mina inlägg på denna blogg och på nättidningen Bulletin.nu i frågan om naturrätt, dvs rule of law.

Det vi nu ser i Sverige – framför allt från sosseregringens sida – är en minskad respekt för rättsordningen och ett vidgat vrängande till skada för rättsstaten och medborgarna. Häromdagen kungjorde Regeringen att man inte ska lyssna på Lagrådets kritik av ett förslag till beställningslagstiftning – en lag som enbart tar sikte på ett enda företag. Det är förvisso inte första gången lagstiftning sker på beställning av privata subjekt – jag tänker på LO och TCO:s makt över arbetsrätten – men Cementafallet är ändå flagrant.

Jag kan förstå att den dom som beställningslagen ska förpassa till papperskorgen är ett hinder för det svenska samhällsekonomin. Men bakgrunden till domen är en mångårig hysterisk offerpolitik på miljöns altare. Politikerna har överlämnat beslut om miljötillstånd i domstolarnas händer. Det är inte domstolarnas sak att fatta beslut om politiska frågor där många skilda frågor om ekonomi, sysselsättning, miljö mm måste vägas samman. Genom Miljöbalken har flera politiska frågor gjorts till domstolsärenden, vilket inte alls är det normala i en rättsstat. Där ska politikerna styra!

Även om Regeringen överkörning av Lagrådet inte är katastrofal är det ändå fråga om tecken på en oordning inom den svenska statsapparaten. Tillsammans med andra brister syns ett mönster av rättsstatlig förfall. Jag tänker på att Sverige saknar en författningsdomstol, som ska pröva om lagförslag är förenliga med nationens grundlagar.

Vidare sker tillsättning av höga domare genom en nämnd där politikerna har den yttersta makten och påstå vis kan utse politiskt korrekta domare. Dessutom flödar flummig lagstiftning ut ur Riksdagen, såsom exemplet med Miljöbalken visar. För att inte tala om Barnkonventionen, som i praktiken (inte formellt) närmast upphöjts till svensk grundlag!

Dessutom har det åldriga systemet med nämndemän i domstolarna förvandlats till ett partipolitiskt inflytande över dömandet (i ett modern samhälle med väl utbildade jurister).

Slutligen vill jag peka på att socialdemokratin på ett hänsynslöst vis använder sig av skatte- och bidragslagstiftningen för att köpa röster till det egna partiet i framtida val. Reformlagar är naturligtvis okej, men inte dysfunktionell och samhällsskadlig lagstiftning för att hålla ett visst regeringsparti kvar vid makten. Mer om detta i en kommande blogg.

Sammantaget är det därför min bedömning att den svenska rättsstaten stegvis är under förfall. Men naiva svenska politiker anar ingen oro. De är nämligen upptagna av det som kallas klimatkris, med delvis okänd förklaring, oviss hastighet och oklara effekter. Man kan faktiskt få dåndimpen för mindre.

Torsten Sandström

Den hedervärda spalten ”Under strecket” i dagens SvD gör att jag sliter mitt hår. Tidningen upplåter en hel sida till en docent i ekonomisk historia och låter honom uttala sig om klimatförändringens orsaker. Det är ungefär som att låta någon spå väder i kaffesump. Inte sjutton besitter denna man expertkunskaper om orsaker till den uppvärmning som tycks äga rum via skeenden i atmosfären. Han är enbart en megafon för FN:s klimatpanel (eller rättare sagt IPCC:s populärversion). Mannen äger ingen expertkunskap om verkningarna av CO2, deras tempo eller allvarliga effekter i framtiden. En historiker ska bygga forskning på beslut i förfluten tid och inte gissa som lekmän tillåts göra.

Det vi ser är alltså ännu en spågubbe bland många andra i dagens medier. Alltså en miljöfantast. Mest känd i detta gäng är spågumman Erika Bjerström på SVT, som deltagit i den stora kampanj som för några år sedan gjort Greta T till världskändis.

Jag tycker faktiskt att svenska journalister bör känna till skillnaden mellan samhällsvetenskaper (ekonomisk historia) och naturvetenskaper (exv meteorologi och klimatforskning, med sina korta respektive långa tidsperspektiv). Uppenbarligen inte. Eller så är det fråga om politisk opinionsbildning i förtäckt form, vilket verkar mest troligt.

Jag är själv inte naturvetare och har definitivt inte sysslat med forskning om klimatet. Därför förhåller jag mig skeptisk till alarmistiska påståenden. Det finns nämligen väl kända forskare inom klimatvetenskap som inte håller med om de skräckvisioner, som politiker och medier sprider. Kolla bara som ett exempel upp Clintel.org. Den svenske professorn i meterologi Lennart Bengtsson borde intervjuas i svenska medier. Men hans existens förtigs då hans ord inte till 100% passar in i den officiella teologin…

Torsten Sandström

Enligt min mening är en reglerad invandring något som allmänt sett är gott för ett samhälle. Alltså delvis nytt blod, nya seder, ny arbetskraft samt en utsträckt hand till människor som vill jobba för att få det bättre.

Men kruxet är just kontrollen över invandringen, dvs att se till att den anpassas till mottagarnationens förmåga att inlemma de nyanlända i ordnade former. Detta genom rimligt ekonomiskt stöd samt åtgärder på arbets- och bostadsmarknaden, i skolan samt inte minst genom en kulturpolitik i anpassningens tecken. Men detta har Sverige som bekant gravt misslyckats med under de senaste decennierna, något som syns i dödliga våldsbrott, bidragsberoende, boendemisär och många andra problem. Min vision om det öppna samhället är alltså direkt kopplad till en förnuftig reglering av invandringen till nationen – inte till en asylrätt, där de som vägras medborgarskap ändå blir kvar i landet i tämligen eländigt utanförskap.

Jag menar att svenska politiker har kört fast i en förlegad syn på invandring, som kopplad till en rätt till asyl. Alla som vill komma till Sverige kan inte ges plats. Detta är ett faktum i och med att många, många av de som vägras asyl ändå blir kvar i landet. Detta har försatt Sverige i limbo.

Till den svenska naiviteten hör också en okunskap om hur makten verkligen ser ut i många utvandrarsamhällen, där människor som vill fly vistas. A propå allvarliga klanslagsmål i det fredliga Lund häromdagen menar jag att diskussionen om invandringen måste ta hänsyn till kulturella förhållanden i de länder vilkas invånare önskar utvandra.

Det är framför allt två fenomen som ofta glöms av dem som glatt ropar på bibehållen asylrätt. Det ena är att många asylsökande inte har förstått den västerländska rättsstaten och de krav som den ställer på anpassning till demokrati och västerländsk stil. I stället lever alltför många asylsökande kvar i sin gamla klankultur, där stammen utövar makt och skipar rätt – inte staten. I västerlandet har däremot staten och domstolarna som bekant ett monopol på våldsmakt. Men klanerna litar i stället på sina egna hövdingar och traditionella mönster för auktoritet. Det tycks vara allvarliga motsättningar av detta slag som vi ser i dagens Lund, i form av slagsmål och grovt våld på gatorna. Inom klanernas ideologisfärer finns följaktligen inte ens utrymme för att betrakta sjukhuset som fredad plats (vilket syntes på Universitetssjukhuset i Lund). Klanens makt är allenarådande. Detta synsätt har sin historiska förklaring. Men det är något som kraftigt försvårar integration i ett modernt samhälle av svenskt snitt.

Det andra fenomenet rör synen på religionen. I den moderna demokratin råder som nästan alla vet valfrihet i trosfrågor. I klanernas samhälle är det däremot stamhövdingarnas åldriga val som gäller. Vad gäller kampreligionen islam skapar detta ytterligare problem för en modern stat att ta emot nyanlända. Nu är det inte bara klanen utan olika prästerskap som ska bestämma över de nyanlända. Betänk att det utlovas himmelska löften åt de som brukar våld för främjande av islam.

De två kulturfrågor jag lyft är nära nog tabu att diskutera i vårt land. Klaner ses av svenska politiker som grupperingar av ekonomiskt eftersatta. Och islams maktyttringar vill politikerna till råga på allt skydda genom tal om religionsfrihet. Båda synsätten är farliga enligt min mening. Klanerna är något främmande och ont allmänt sett. Och islam erkänner ingen annan makt eller religion fullt ut. I vårt land bör därför religionsfrihet enbart gälla för den som accepterar rättsstatens överhöghet. Punkt slut.

En förnuftig invandringspolitik kräver därför ett öppet samtal för och mot inlemmandet av nyanlända. Alltså en form av reglerad invandring som liknar ett kvotsystem och inte en fri rätt till asyl vid nationens gräns. En öppen debatt omfattar även en rad frågor som idag kringgärdas av politiska dimmor, såsom klanmakt och islams krav på överhöghet. Först när alla för- och nackdelar med invandring kommer upp på bordet kan rimliga beslut fattas.

Torsten Sandström

Publicerad även i Bulletin.

Många har säkert hört talas om författarens Marcel Proust´s berömda berättelse om madeleinekakan i den alltför långa boken om ”På spaning efter den tid som flytt”. I romanen återuppväcks doften och smaken av en sockerkaka doppad i lindblomste huvudpersonens barndomsminnen i en för verket central scen. Man kan säga att boken är en psykologisk studie av vilken betydelse minnen har för människor, kanske särskilt konstnärer av olika slag. Hursomhelst blir en vaniljsmakande sockerkaksbit – blött i milt te – en metafor för hur vi alla erinrar oss dofter, smaker och känslor från barndomen. Själv brukar jag ibland påminna mig 1950-talets doft från min mormors skafferi, i det gamla trähuset längt norrut på Hermelinsgatan i Luleå.

Det är intressant hur våra hjärnor förmår registrera gamla minnesfenomen och sedan framkalla dem med förbluffande styrka och tydlighet. Jag tror många av oss ofta påminns om dofter och minnen från förr. Många gånger utan att ens behöva tänka djupare på saken.

En del av vardagslivet i mitt torp i Vesljunga ägnas åt att just göra sådana sköna resor i tiden. På min utetoa – som jag nyttjar sommartid – återväcks barndomsminnen och dofter från flydda tiders somriga dassbesök. Även om jag numera sitter ensam återväcks samtal och dofter från det gamla dass jag ofta besökte med min yngre bror. Många som läser detta har säkert liknande minnen av fniss åt enkla vitsar från notiser i gulnade veckotidningar som staplats vid sidan av dasshålen.

Även sommarens dagliga fillunch kan skapa sådana minnesblixtar. På 1950-talets nordliga sommarställe i havsbandet serverades vi varje dag filbunke, tunnbröd och nyfångad halstrad aborre eller sik. Doften av filmjölken blandas än idag med smaken av fet fisk och doften från den falnande alveden från gammelstugans öppna spis.

På så vis skapar minnet automatiskt rapsodier av självupplevd historia. Man förpassar sig själv så att säga tillbaka i tiden. Och återupplever sånt som knappast inte längre händer i det moderna samhället. Ett exempel är för min del den kaffegök som tidigt på morgonen för trettio år sedan inledde höskörden hos bonden Kjell Bengtsson, vår goda granne i Järingsholm, Skånes Fagerhult. En flerhundraåriga tradition som ännu lever vidare i mitt minne.

Det går faktiskt också att resa tillbaks i tiden till situationer/platser man inte alls upplevt i verkligheten. Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen med hunden Pigge passerade den igenväxta tjärdal som finns i Applehult längs vägen norrut från Vesljunga mot smålandsgränsen. Genom inbillningens makt kunde jag faktiskt känna en stark doft av den flytande tjära som tappades på träfat då förbränningen stoppats. Tjära för husbehov och för vidare försäljning på torgen längre söderut i Skåne.

Finns inte något billigare och samtidigt viktigare glädjeämne än att släppa minnets krafter lösa? Det är i varje fall Marcel Proust´s tro. Han menar dessutom att det är livets och inte minst konstens kärna.

Torsten Sandström

Publicerad i Visseltoftabladet

EU-kommissionens ordförande von der Leyen utövade en förvånande grad av självkritik igår då hon meddelade att unionen avsåg att satsa på ”halvledare”.

I många bloggar har jag nämligen kritiserat EU – Kommissionen och Parlamentet – för att vara ett politiskt B-lag, en samling politiker av andra graden. En andrasortering som kvoteras in som beslutsfattare inom unionen.

Nu medger von det Leyen att man även i fortsättningen tänker satsa på halvdana ledare. Att hon erkänner unionens svaghet är i och för sig ett friskhetstecken. Men att fortsatt satsning på halvledare ska ske ärförstås fullständigt sjukt.

Orsaken till EU:s många problem är halvdana ledare och undfallande politiker i deras hemländer. Framtiden är mörk för en union med inkompetens inom leden av beslutsfattare.

Torsten Sandström

Landets många hetsare om klimatkris som knackar på dörren brukar tala om att ett varmare klimat är skapat av människans utsläpp av CO2. Man använder därför termen att klimatkrisen är antropogen, i ett försök ge sken av vetenskaplig säkerhet. Delvis kan detta vara sant. Men i vilken omfattning och takt orsaken är CO2 råder det stor oklarhet om.

Medierna gör som bekant en enorm affär av människans ansvar för utsläpp av CO2. Få försöker däremot ge rimliga perspektiv på klimatutvecklingens följder, såsom att många flermänniskor på jorden dör av köld än av hög värme, såväl för hundra år sedan som idag. Dessutom talas det ytterst lite om politikernas dåliga stadsplanering, som gått ut på att byggnation skett och ännu sker vid stränder, nära vattendrag och i låglänta lägen. Tala om antropogent skapade kriser genom korkad politisk planering!

De svenska politikernas och mediernas dubbelmoral är bottenlös. Självskapad helt enkelt.

Torsten Sandström

Som ateist bryr jag mig inte så mycket om det förstående valet till Svenska kyrkan. I princip håller jag dock med de kyrkopartier som menar att kristendomen är en religiös verksamhet – och inte rikspolitik mer än att trosfrihet ska råda – sedan statskyrkan avvecklats.

Det är ändå intressant att se hur det rikspolitiska etablissemanget inte kan hålla fingrarna bort från den kristna syltburken. Frånsett framför allt KD saknar ju de politiska partierna religiös glöd. Och inte är verksamheten som sådan längre en statlig angelägenhet.

Min slutsats är därför att det rör sig om den politiska klassens vanliga inpinkning av sina revir och ambitioner att hålla fortsatt koll över det svenska samhället. För ett parti som socialdemokraterna blir detta uppenbart. Arbetarrörelsen har verkligen inte verkat för kristna ideal om en gudatro, som i ett himmelskt liv ska bringa fattiga lycka.

Däremot har S-partiet ständigt försökt kontrollera varje kollektiv verksamhet av betydelse i landet. Jag uppfattar detta som en maktsträvan med rötter i leninismen: försök ta grepp om alla rörelser som kan vara av nytta för Partiets maktanspråk över nationen.

Det är därför logiskt att LO:s förra ordförande nu är näst högsta hönset inom Svenska kyrkan efter ärkebiskopen.

Därför sjunger jag idag:

Sådan är socialismen
otack är den armes lön
Det är elitens paradis men
ingen hör en fattigs bön

Torsten Sandström

Sovjetunionens kommunistiska parti var som bekant allenarådande över landet. Varje samhällssektor behärskades av partiets politiker och deras närstående medarbetare, politrukerna. Även inom kulturens sfär förstås. På litteraturens område hyllades Michail Sjolosjov, som påstås vara författare till ”Stilla flyter Don”, i tre delar (några säger att han listigt kommit över manuskriptet från okänd hand).

Jag kom att tänka på detta då söndagens Babel på SVT (12/9) hyllade Göran Greider genom en intervju. Han mångåriga trogenhet till socialdemokraterna har gjort honom till en författarkoryfé, upphöjd av statstelevisionen och statsradion. Där har han närmast varit daglig medarbetare. I vart fall har han flera gånger i veckan tillåtits utlåta sig eller intervjuats som i Babels fall. Oftast har han talat om allmän politik. Och det man fått höra från Greider är vänsterns röst. Så förutsägbart och tröttsamt!

På detta vis har SR/SVT alltså konsekvent bidragit till att bryta mot lagstiftningen om mediets politiska oberoende. Avvikelsen från den svenska lagens krav har skett lika ofta och naturligt som sovjetmediernas propaganda till medborgarna. Sovjetsamhället raserades 1991. Men i Sverige tillåts fortfarande – trettio år senare – politruker som Göran Greider framföra sina vänsteråsikter i statsmedierna nästan var dag. Nu senast således i Babel, via en intervju genom en devot programledare.

Min slutsats av detta tydliga mönster är att de svenska statsfinansierade SR/SVT-kanalerna måste läggas ned. Eller så ska en helt ny och ingripande lagstiftning sättas på plats som faktiskt kontrollerar att de publika medierna följer lagens ord om politisk oberoende rapportering. Dagens frånvaro av verklig kontroll innebär att vänsterns journalister erbjuds frikort att bruka mina och dina pengar för propaganda. Den vanligaste metoden är att de väljer intervjupersoner från vänstersidan som får agera politiska spjutspetsar för deras räkning.

Det är tydligt att den demokratiska staten agerar mer försåtligt och smart då det gäller att servera officiell medial politisk propaganda än vad Stalin, Chrusjtjov, Breznjev och andra brutala makthavare behövt göra. Och landets vänsterpolitiker är så nöjda över att andra bidrar med propaganda. Därför händer inget och SR/SVT-folket tillåts hålla på. Men lika fullt rör det sig om svensk statlig propaganda.

Torsten Sandström

Vänstern och i synnerhet miljörörelsen hyllar en djupt motsägelsefull ideologi, som dessutom är dyr för svenska skattebetalare. Det blir ofta så när politik går före sunt förnuft. Jag tänker nu på vänsterrörelserna satsningar på globalism, något som syns i storskaliga Sida-bidrag till en lång rad bekymmersamma regimer världen runt. Det rör sig om c:a 45 miljarder årligen. Jag är inte kritisk till rimliga krisstöd i sig, men undrar varför svenskar per individ ska betala omkring dubbelt så mycket pengar i bistånd jämfört med fransmän och tyskar. Dessutom rapporteras ständigt hur de svenska gigasatsningarna delvis hamnar i korrupta ledares fickor.

Samtidigt som denna rundhänta globalism flödar är vänsterns budskap satsningar på lokal produktion och konsumtion. Alltså en form av nationalism (som annars är så förhatlig bland vänsterns folk). Småskalig och jordnära sysselsättning tänks rädda klimatet och Jordens framtid. Kolossala penningsummor lokaliseras till alla möjliga projekt för främjande av lokala verksamheter när det gäller produktion. Framför allt på olika punktinsatser, för att – som man säger – rädda miljön och klimatet. Denna ideologi har gett upphov till en bottenlös kvicksand. Stat och kommun satsar på en mängd olika verksamheter i syfte att främja småskalig produktion och att rädda hotade enskilda arter av djur och växter. Denna nationella rörelse är i allmänhet fientlig mot ekonomisk tillväxt och medför ett hot mot strategisk storskalig svensk produktion vad gäller elkraft, cement samt olja och bensin.

Den som inte – såsom jag gör – bekymrar sig över dubbla ideologiska budskap borde åtminstone reagera över konflikten mellan politik och ekonomi. Den syns i de gigantiska penningbelopp som övervältras på skattebetalarna, utan att säkra och påtagliga positiva resultat syns i det offentligas insatserna utomlands och inrikes. Kalkyler om ekonomiska överskott saknas nämligen i de verksamheter där stat och kommun pumpar in pengar. Särskilt irriterande är att den nuvarande regeringen låter Mp agera officiant i en storskalig offerrit med miljön och klimatet som evangelium.

Vi ser alltså hur sosseregeringen av Mp tvingas till en småskalig politik som S-partiet själv ogillar, i egenskap av samordnande kraft för det storskaliga svenska korporativa projektet. Problematiken ställs på sin spets inom vårdsektorn, där den svenska politiska eliten har byggt en organisation med 22 landsting/regioner för en befolkning på bara 10 miljoner. Följden har blivit det som brukar inträffa då ”för många kockar” är i farten. Alltså en vårdstruktur som är tung vad gäller politiker och byråkrater i toppen, men svag i basen beträffande antalet vårdanställda, som ska tillgodose patienternas behov. Jag är övertygad om att en ny begränsad statlig/regional topporganisation inom vården skulle skapa en mer effektiv vårdapparat, baserad på vinstdrivande företag i privat eller offentlig ägo.

Min poäng är alltså att ideologiska slagträn som satsningar på global respektive nationell lokal verksamhet leder Sverige ut i de politiska dimmornas värld. Det vore klart mer förnuftigt att resonera om hur kvalitet ska vägas mot pris. Det skulle begränsa utrymmet för politiska drömmerier och hota den politiska klassens livsluft. Nationen och dess skattebetalare skulle bli de stora vinnarna.

Torsten Sandström

Den sant liberala ”The Economist” har i sin senaste utgåva ett tema om ”Den illiberala vänstern”. Tidningen varnar här för hur åsiktskorridoren görs trängre. Det öppna samtalet ersätts av en trosviss ideologi om rätta värderingar rörande exv kön, ras och andra identitetsfrågor. För den som -liksom jag – noga följer PK-ismens utveckling blir dessa reportage viktig läsning.

En talande rubrik i The Economist pekar på ”Ekon från den konfessionella staten”. Utgångspunken är kristendomens repressiva dominans i Europa i flydda tider. Religionen lade sin döda hand över staten, samhället och individernas vardag ända fram till omkring mitten av 1800-talet. Icke troende förföljdes på de rysligaste vis. Det som sker i vår tid är något som påminner om en återgång till ett trosvisst ortodoxt tänkande.

The Economist framhåller att liberalismen en gång i tiden – med hjälp av skrifter av exv David Hume och John Stuart Mill – kritiserat kyrkans makt över människornas liv och i stället förespråkat en öppen och livaktig debatt.

Den illiberala vänstern – med sin bas på inom universitetsvärlden – agerar idag mot öppenhet och fritt tänkande på en rad identitetsområden. Rader av politiker har slutit upp. Bestämda åsikter om ras, kön, sexualitet och annat har förvandlats till heliga kor. En högröstad men liten grupp ropar på mer lagstiftning, förbud och straff. Opponenter förföljs och vågar ofta inte höja rösten. Detta trots att majoriteten av medborgare inte tycks dela de åsikter som den illiberala eliten förespråkar.

Jag menar att The Economists analys – som baseras på skeenden i England och USA – även har bäring på svenska förhållanden. Också i vårt land växer sig den ortodoxa staten stark. Budskapen är fullproppade med krävande och trosviss ideologi. Specifika åsikter om ras, kön, sexualitet, klimat, barns rätt mm framstår som heliga. Opponenter hånas och påklistras nidbeteckningar (i stil med kvinnoförtryckare, rasister, klimatförnekare osv). Statsapparaten ger sitt stöd via forskningsprojekt, statsbidrag och inte minst genom lagstiftning som backar upp de politiskt korrekta dogmerna.

Slutligen vill jag peka på att framväxten av den illiberala staten har sin spegelbild i L-partiets nuvarande kris. Partiledaren Nyamko Sabuni tycks förvisso tillhöra ett läger som företräder en mer traditionell liberalism. Men i hennes omgivning finns högröstade L-politiker som representerar den ”illiberala vänstern”. Att den svenska väljarkåren verkligen inte gillar den senare gruppen syns i L-partiets sjunkande förtroende hos väljarna.

Min slutsats är att den nya ortodoxin har blivit en samhällsfara. Därför krävs ånyo inte bara förnuftiga opinionsbildare utan också en folkrörelse för att motverka att den nya konfessionella svenska staten får ännu mer vind i sina segel. Än en gång efterfrågas alltså mer öppenhet och debatt. Ändå sägs det att historien inte upprepar sig!

Torsten Sandström

PS!Vad sägs om gårdagens uttalande från en C-partist i gårdagens Sydsvenska a propå privata svenska skolor:

”Det liberala är inte att låta företag gå med vinst. Det liberala är att säkra att människor har samma möjligheter att lyckas, säger Magdalena Nour (C) i Vellinge.”

I media syns i dagarna stora annonser om folksjukdomen obesity. Alltså beskrivs fetma rakt ut som en sjukdom. Jag inser att vissa personer har genetiska anlag för övervikt. Och då är det förstås riktigt att tala om sjukdom. Mer problematisk blir det då övervikten beror på felaktiga och självvalda kostvanor. Och här finns de vanliga typerna av fetma.

Vidare gick häromdagen staten genom Arbetsmiljöverket ut med en rapport som påstår att var tredje arbetstagare – 1,6 miljoner svenskar – uppger att de har hälsoproblem kopplade till jobbet och att siffran ökat efter pandemin. Undersökningen baseras på vad människor själva svarar, det vill säga självupplevda bekymmer. Rapporten bygger på 11 500 intervjuer från 2020. Undersökningen vilar med andra ord på en vetenskapligt svag grund – de anställdas egna bedömningar, inte läkarnas.

Det som sker är att den medicinska vetenskapens objektiva sjukdomsbegrepp stegvis förvandlas till subjektiva diagnoser, som människorna själv väljer. Jag menar att detta är en allvarlig utveckling. Det svenska folket är förmodligen ett av de friskaste i världen. Men politiker och medier vill inte låta människor njuta av sin relativt sett goda hälsa. I stället understödjer eliten framväxten av allehanda känslor för sjukdomar som kanske inte existerar i verkligheten. Till bilden hör att man önskar skapa olika former av vård för den nya sk medicinska krämporna.

Min förklaring är ett försök från eliterna att skaffa kontroll över befolkningen. Även om svenskar kanske är friskare än andra folk så lider vi ändå under rader av politiska problem, avseende dödligt våld, brist på bostäder, skolor som inte skapar kunskaper, vårdköer osv. Att dessa samhällsproblem oroar människor är klart. Svaret från politiker och eliter är linda in problemen i sjukdomsdiagnoser. På så vis försöker man visa politisk aktivitet. En ny diagnos är enklare att skapa än att lösa de strukturproblem jag nyss nämnt.

Det jag skriver kan förefalla cyniskt och rentav skrämmande. Men jag tror faktiskt att det ligger mycket i min tes. Annars skulle knappast eliterna agera så korkat som man gör. Alternativet är förstås att det som händer bara är utslag av dumhet.

Torsten Sandström

Idag braskar tidningarnas rubriker om slopade restriktioner avseende pandemin. Visst finns det anledning till visst lugn och även kanske någon glädje, trots ett år av höga svenska dödstal jämfört med grannländerna, schabbel med restriktioner till äldreboenden, senfärdighet med besked om ansiktsmasker mm.

Att den sk Folkhälsomyndigheten delvis misslyckats är fullt klart. Man har trott sig vara en forskarmyndighet och inte en organisation för avlyssning av vad experter inom och utom landet anser. Misslyckats har även Regeringen gjort, som långt före influensans start haft en särskild samordnare för krishändelser. Hon borde första dagen ha sett till att direktiv om isolering av äldreboenden skett i vederbörlig ordning.

Dessutom bär statsråden ett stort ansvar för att man hela tiden litat på att det egna virrvarret av myndigheter ska skapa ordning och reda. Dvs myndigheter med chefer som i allmänhet fått sina jobb på grund av partitrogenhet. Dessutom har Regeringen inte tillkallat en särskild expertgrupp, bestående av kända forskare, som kunnat agera bollplank till Regeringen och ge grund för direktiv till olika statliga myndigheter.

Så efter mer än ett år av kris – avseende covid och Jökens implodering – har Sverige fortfarande en dödlig Regering på plats. Frågan är därför om det finns anledning att andas ut.

Torsten Sandström

Regeringen meddelar nu att en ny myndighet ska inrättas för systemövergripande kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen.

Visst finns behov av kontroll. Men vi ser hur historien upprepar sig. I stället för att ta tag i – och styra upp – den redan stora mängden dysfunktionella statliga myndigheter så väljs reflexmässigt metoden att inrätta ännu en. Alltså ökad byråkrati för att lösa den befintliga administrationens konstant a ofullkomligheter.

Även luttrade politiker inser att ännu en byråkrati inte löser gamla ingrodda problem. Förnuftiga människor förstår att det bästa vore om varje utbetalade myndighet noga genomför kontroll innan pengar betalas – och vid sidan om detta informerar andra relevanta myndigheter om vad man gjort. Men för Regeringen gäller inte förnuft. Genom att lansera en ny myndighet framstår regering och riksdag som handlingskraftiga. Detta imponerar tyvärr på en okritisk allmänhet. Att ännu mer pengar slängs i sjön struntar beslutsfattarna i. Det är enklare att höja skatten än att våga styra upp gamla hierarkier som går på tomgång och där många sossebyråkrater parkerats.

Att gamla administrativa komplex skapar nya byråkrater kände människor till långt före det beskrivs av Parkinson genom hans berömda och humoristiska ”lagar” om den offentliga maktens exponentiella tillväxt.

Men svenska politiker saknar helt klart kontroll över sin egen verksamhet. Mer förnuft och mindre politiskt drömmande hade gjort Sverige till ett bättre land för de medborgare som betalar kalaset.

Torsten Sandström

Ett av vår nations främsta problem är mängden av heliga kor. De fungerar som mantran eller besvärjelser. Liksom ”Amen” i kyrkan går de hem och skapar lugn och trygghet.

”Den svenska modellen” är en sådan helig formel. Vad den exakt tar sikte på är osäkert. Men den är formad för socialdemokratins kollektiva samhällsform, där exv LO-facket bestämmer lönerna, Hyresgäströrelsen bostadshyran och ABF förmedlar ideologin. Mest känd är LO-förbundens makt att förhandla för sina medlemmar, vilket i princip är något gott. Att man dessutom bestämmer löner för konkurrerande fackföreningars medlemmar är mindre känt. Men bara för några år sedan fråntogs konkurrentfack sin rätt att strejka för egna kollektivavtal. * Har LO-förbund slutit avtal så ska det alltså gälla för alla. På så vis fungerar den svenska arbetsrätten som ett trumfkort för socialdemokratins fackliga organisationer.

LO-förbunden har varit skickliga vad gäller att i förhandlingar pressa upp lönerna. Och höga löner har medfört rationaliseringar, som i sin tur i en spiralrörelse höjt det svenska löneläget. En viktig effekt har blivit att de lägsta kollektivavtalsreglerade lönerna också pressats upp, främst av sociala skäl, men också i syfte att hindra kringgående från arbetsgivarnas sida. LO och socialdemokratin har även haft ett gemensamt intresse i att undvika statlig reglering av minimilöner, något som annars är vanligt utomlands. På så vis har löner som reglerats genom socialdemokraternas satelliter – LO-förbunden – blivit en helig ko.

Som alla vet kan kossor vara nyttiga. På svenska betesängar är LO-förbundens minimilöner heliga och alltså nyttiga för medlemmarna. Men därmed inte sagt att den svenska lönemodellen alltid är bra för folkflertalet. Jag tänker nu på uppgifter (granskade av SCB) som rapporteras av Stiftelsen The Global Village, som knappast kan anklagas för att vara högerinriktad. I två studier av invandring från Somalia respektive Syrien framkommer skrämmande siffror om sysselsättningen inom dessa kollektiv av nyanlända. Endast 48 % av sammanlagt 110.000 somalier förvärvsarbetar. Av en kvarts miljon syrier har färre än 50 % lönearbeten. Resultatet har givetvis blivit ett storskaligt bidragsberoende. Samt ett uppenbart utanförskap i det svenska samhället. Vidare är grupperna tungt representerade i den dödliga svenska våldsbrottsligheten, något som är tydligt, men ofta mörkas av politiker och medier.

Min poäng är att den ”Svenska modellen” för lönebildning är en viktig förklaring till den bristande integrationen av invandrare. Med särskilt avtalade låglöner hade sannolikt samhällsbilden sett annan ut. Sak samma om statliga normer om lägstalöner funnits i vårt land (exv för nyanlända). Men här fungerar alltså socialdemokratin och LO som stoppklossar. Och svenska medier är medansvariga genom sin tystnad om en viktig förklaring till det bristande inlemmandet av nyanlända.

Om jag snabbt ska fullfölja min tanke menar jag att något liknande sker inom sektorn för hyresbostäder. Här funkar S-satelliten Hyresgästerna som bromskloss för en friare hyresbildning. I stora lägenheter i centrala lägen bor besuttna – och många äldre – till låga hyror. Hyrestak avtalas nämligen för breda bestånd av lägenheter, något som allmänt sett gör nybyggandet mindre attraktivt. Särskilt som en tredje S-närstående – Bostadsverket – ständigt verkar för en högre och dyrare boendekvalitet.

Sammantaget används alltså den ”Svenska modellen” som en dimridå. Bakom de heliga slöjorna döljs allvarliga dysfunktioner i det svenska samhället. Bristande integration och brottslighet är faktiskt delvis en följd av den heliga ko som socialdemokratin hyllar. Allt detta bör svenska journalister förstå. Förklaringen till att de håller tyst måste enligt min mening vara att kåren allmänt sett röstar åt vänster.

Torsten Sandström

*Viktigt PS!

Det senaste uttalandet är inte korrekt, utan baseras på den promemoria som föregick den slutliga lagstiftningen

Lagmotiven till den nya regeln i 41§ d MBL är krångliga, men vid mitt studium idag (11/9) visar det sig att medlemmar i en avtalslös organisation under vissa förutsättningar tillåts strida för ett eget kollektivavtal. För detta krävs ett behörigt beslut av organisationen. Knepigare är regeln om att denna organisation måste ha till syfte att sluta ett kollektivavtal, som reglerar sedvanliga ämnen i ett svenskt kollektivavtal. Här kan hinder för en icke-avtalsbunden fackförening uppstå, beroende på vilken målsättning organisationen har med sina krav mot en arbetsgivare som redan har avtal för samma typ av arbete. Vidare får denna organsation inte sträva efter att tränga ute det fack som redan har ett kollektivavtal (men kanske få medlemmar hos arbetsgivaren).

Min mening ovan är alltså missvisande och jag beklagar att jag missat Regeringens partiella reträtt från den tidigare promemorian. Det var slarvigt av mig. Men det nya rättsläget är ändå krångligt och det gäller sannerligen inte fritt fram för krav från ett icke avtalsbundet fack.

Efter sin hemkomst till Sverige efter ett tämligen normalt korrespondentjobb i USA illustrerar hon SVT:s helt övergripande problem: statstelevisionen är inte förmögen att hantera lagens krav på politiskt oberoende. Det blir alltmer tydligt att de tvångsfinansierade mediernas funktion är att stödja vänstern i svensk politik.

Naturligtvis inte officiellt. Nej alla makthavare inom Regeringen och SR/SVT hävdar stenhårt att journalisterna agerar politiskt oberoende. Det är deras publika uppgift. Något annat vore ett lagbrott. Men genom chefernas undfallenhet och konspiration med en journalistkår som till omkring 70% lutar till vänster blir det propagandaradio och vänsterteve. Och Granskningsnämnden rullar tummarna och legitimerar på så vis det som händer.

Ett starkt bevis för mitt påstående är just hur en tämligen oprövad korrespondent som Bergfeldt – av personliga skäl – hämtas hem från USA för att ersätta en lättviktig showman som Skavlan. Från första början har Bergfeldt i naiv anda – och till synes ovetande om gällande regler om politisk oberoende – stövlat på och gjort val efter eget vänsterhuvud (till talkshowens premiär inbjöds Stefan Löfven med fru. Bergfeldt tycks inte ens ha förstått att hon jobbar för ett medium som folk tvingas betala för och som därför enligt lagen måste agera försiktigt neutralt. Hon kör sitt eget race.

Resultatet har blivit den ena fadäsen efter den andra på kort tid. Det visar att journalisterna på SR/SVT inte förstått sin uppgift enligt lagen (att de däremot känner stöd från S-partiet och vänstern är något annat). Inom det statskontrollerade medieföretaget är de anställda inte ens oroade över att överträda lagens krav på politiskt oberoende (om de ens känner till reglerna ifråga).

Ytterligare ett bevis är att journalisterna på SR/SVTfortsätter på samma linje trots senare tiders kritik från M, KD och SD. Alltså, inga strama direktiv mot vänsterförgripelser. Ingen intern kontroll av personalens oberoende i den dagliga praktiken. I huvudsak bara låt-gå.

Därför ger Bergfeldts agerande prov på att statstelevisionen nått vägs ände. Under decennier har SR/SVT:s ledning visat undfallenhet mot vänsterpropgandan (väl medvetna om att de ha rader av sosseregeringars stöd).

Därför hoppas jag att ”fallet Bergfeldt” nu blir spiken i kistan för de statliga vänstermedierna. Liksom statsstyrda medier i Polen och Ungern måste det system som byggts kring SR/SVT kritiseras tills det upphör. För rättelse krävs tung lagstiftning, rejäl kontroll tillsammans med ett omskakande hot om nedläggning.

Torsten Sandström

Läs gärna kallelsen som nått mig till detta seminarium vid Lunds universitet. Bakom den neutrala rubriken syns finstilt en rad indignerade påståenden, som bara sporadiskt går att bygga under med hårda fakta. Att antalet kvinnliga uppfinnare är få (14%) är säkert riktig. Sak samma att de utgör 23 % av samtliga personer med denna mycket speciella yrkesinriktning. En ökning kvinnliga uppfinnare är givetvis något gott.

Men i grunden rör det sig om en kallelse till ett feministisk seminarium om det som brukar kallas kritisk teori, normteori eller något liknande flummigt. Benämningen vill ge ett sken av vetenskap. I själva verket är det fråga om det vanliga strukturtänket, som innebär att kollektivet män sätter käppar i hjulet för kvinnors utveckling och framgångar. Bevisa det den som kan!

Alltså inte ett ord om att det kan finnas viktiga förklaringar av genetiskt slag till kvinnors normala val. Eller med andra ord att många kvinnor självmant gör val som inte prioriterar teknik och affärsverksamhet. Den som har minsta erfarenhet av barnuppfostran ser omedelbart könsskillnader mellan pojkars och flickors beteenden. Självfallet kan inte bara hundra år av industriell utveckling förändra pojkars och flickors drömmar. Kvinnor kanske vill vara mammor, vad det nu innebär av uppoffringar för familjens sak? Men i statsfeminismens Sverige är sådant tänk tabu. Det skulle rentav kallas könsdiskriminerande.

Dessa heliga kor hyllas uppenbarligen också av vissa jurister från Lunds universitet. Genom invitationer till feminister från exv Södertörn och Malmö ska den politiska fronten byggas. Strategin är väl känt från vänsterns historia under 1900-talet. Förfarandet är också ovetenskaplig. Dessutom bedrövlig, med tanke på universitetet stolta vetenskapliga traditioner. Det vi ser är tyvärr en systematisk uppluckring av etablerad kunskapsteori. Och många manliga makthavare inser problemet, men hukar bara för det politiskt korrekta.

Torsten Sandström

Bekant är att Olof Palme kämpade hårt för den statsfinansierade radio och teve vi lever under idag. Det berättas att Olof Palme vid lanseringen av SVT andra kanal ville att sossarna skulle ha ett eget nyhetsprogram. Han har tyvärr fått precis vad han strävat efter.

Häromdagen klockade jag SVT1 Rapport, som verkligen blivit partiets eget beställningsmedium. Självfallet på bästa nyhetstid för den breda allmänheten. Ofta upprepar SVT 2 Aktuellt någon timme senare samma buskap, ibland med någon problematisering/fördjupning. Under de drygt 20 minuter som Rapport SVT 1 varade denna kväll så inträffade följande.

1. Magdalena Andersson talade om regeringens skattesänkning
2. Hallands sossar har nominerat Magdalena Andersson till partiordörande
3. LO:s ordförande talade om sina krav på skattesystemet
4. LO-Kommunal presenterade sina självupplevda problem inom vården
5. Minister Hallengren talade om utredningen om eventuellt förstatligande av vården (hon tvekade)
6. Det meddelades att S-partisekreteraren Baastad ska avgå i höst
7. Kort om läget i Afghanistan
8. Sametinget vill ha en sanningskommission, en Mp-minister backar upp
9. Bidrag pga buller från vindkraftverk är bra
10. Covidrestriktioner avseende körsång slopas
11. Väder

Enbart tre inslag (7, 10 och 11) saknade direkt anknytning till S-partiets rörelse eller regeringens verksamhet.

Det är därför helt klart att SVT:s chefer vägrar att se hur lagens krav på oberoende journalistik ideligen överträds genom Rapport och ofta även Aktuellt. Det vi möter är inget annat än en planerad indoktrinering av svenska tevetittare i vänsterns riktning. Granskningsnämnden rullar som vanligt tummarna. Det som händer i polska och ungerska statsmedier väcker berättigad indignation i svenska medier. Men de är helt blinda för vad som äger rum i svensk sk public service.

Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är allvarligt kritiska och i grunden vill förändra SVT/SR är till 100% förståeligt. Reformer måste ovillkorligen komma tillstånd! Svenska folket orkar inte leva längre under Palmes variant av Pravda.

Torsten Sandström

I en intressant debattartikel i Bulletin pläderar Johannes Norrman mot inslag av naturrätt, se länken nedan. Han invänder mot en text jag publicerat och menar att naturrätten riskerar leda till att moraliserande domare tillåts skipa rättvisa. Norrmans lösning blir därför att bättre svenska politiker är den väg som ska väljas, så att god lagstiftning kommer till stånd.

I och för sig håller jag med Norrman ifall han menar att den svenska representativa demokratin bör rustats upp och att rollen som riksdagsledamot inte ska vara ett yrke. Tydliga inslag av direkt demokrati bör alltså ha hög prioritet på agendan för rättsliga reformer. Men problemet är att en etablerad svensk politisk klass agerar som Proppen Orvar. Följden har blivit en politiserande lagstiftning som i specifika fall kränker de grundläggande värderingar på vilka den svenska rättsstaten vilar. Här fungerar alltså rättspositivismen som yrkespolitikernas goda vän.

Min avsikt är givetvis inte att allmänt sett befria domarna från tvånget att följa lagens ord eller ändamål. Men jag vill å andra sidan inte tvinga domare att i enskilda fall döma mot sin grundläggande rättsövertygelse, ifall starka moraliska skäl talar mot den lösning lagstiftningen föreskriver.

Jag är således trygg i att ökad domarmakt i extraordinära situationer inte kommer att medföra ”att domarkåren upphöjs till rikets verkliga styresmän” som Norrman skriver. Förklaringen är att Sverige har en väl utbildad och tränad domarkår. Till detta kommer att en domare ofta inte dömer ensam utan tillsammans med kollegor. Vidare kan tveksamma underättsavgöranden i allmänhet prövas i en högre instans. Jag måste också peka på att flera civiliserade nationer har särskilda författningsdomstolar eller motsvarande höga instanser, som tillåter domarna att pröva om en viss lagregel vilar på rättsstatens principer.

Därför menar jag att Norrmans vackra rop på bättre politiker inte förmår lösa den svenska statens dilemma i det tilltagande flödet av alltmer politiserad lagstiftning. Grundläggande rättsliga värderingar hos breda folklager behöver ett bättre skydd. Jag är övertygad om att dagens svenska domare förmår att navigera rätt i de få – men superviktiga – lagtvister saken gäller.

Torsten Sandström

Normans text i Bulletin:

https://bulletin.nu/debatt-naturratt-loser-inte-rattsordningens-problem

Min krönika i Bulletin:

https://bulletin.nu/sandstrom-inslag-av-naturratt-i-svensk-rattstolkning-skulle-vara-en-bra-id

Min text finns även på bloggen nedan den 11 april 2021.

Vad sägs om följande rubrik med undertext i Sydsvenskan?

Fysiskt våld överskattas –

psykiskt kan vara värre

Ny universitetsstudie visar att fysiskt våld uppfattas vara värre än

psykiskt våld, men för den som drabbats är det tvärt om.

Texten bygger som man kan förvänta sig på en intervju med en professor i psykologi. Ämnet kämpar ständigt för uppmärksamhetoch nya studentkullar. Tyvärr lyckas man. Psykologer kan uttala sig om vad som helst, tycks det. Utan att ha metoder som på vetenskapliga grunder kan visa vad som verkligen rör sig i människors hjärnor. De sysslar därför ofta med spådomar.

Vad värre är att de understödjer den nuvarande mediala metoden att skrämma upp allmänheten. Dessutom politiserar själen krämare av bara sjutton. I Sydsvenskan gäller det att dämpa det svenska folkets ilska över det dödliga gatuvåldet. Vilket budskap är då smartast från psykologers sida? Jo, just att det psykiska våldet är värre.

Dessutom bygger psykologens sitt uttalande på lösan sand. Ingen vet vad begreppet psykisk ”våld” är? Det är något motsägelsefullt som psykologer, socialarbetare och vänsterfolk uppfunnit för att få uppmärksamhet. Enligt gängse språkliga definition är våld något fysiskt, alltså kroppsligt. Men det passar inte själens tolkare, som gärna vill ha ett finger med varhelst en människa tänker en tanke (eller inte tänker alls). Utan att ha de minsta empiriska bevis för vad som rör sig i huvudet på människor i allmänhet gör psykologerna självsäkra uttalanden om ditt och datt. Ord som medierna förstås gillar och snappar upp de dagar då professor Leif Persson, alltyckaren Göran Greider eller gymnasisten Greta T stängt av sina mobiler.

Psykologerna framfart är enligt min mening en faktisk samhällsfara. De bidrar till att skrämma upp människor eller förflytta deras fokus från fenomen som är verkliga samhällsproblem, såsom det dödliga svenska gatuvåldet. Därför måste psykologin som tankeskola kritiseras!

Torsten Sandström

Jag har i många bloggar kritiserat EU:s utveckling mot överstatlighet. Det vi ser i Bryssel är ett försök att bygga en blek kopia av Europas förenta stater. Fast en mer byråkratisk och krånglig variant.

Alltfler frågor flyttas alltså över från medlemsnationernas parlament till det politiska B-laget i Bryssel. Ofta utan rejäla diskussioner i hemnationerna. Och ofta utan tydligt stöd i EU-fördragen, såsom den pågående gigantiska skuldsättningen av unionen, där pengarna just nu håller på att skänkas bort till södra Europas sämst skötta nationer. Där spenderas det utan hänsyn till de egna statsinkomsterna. Nyligen har jag även pekat på den kolossala ”hållbarhetsatsning” som är en del av det Bryssel kallar ”Next generation EU”. Bara själva etiketten är illavarslande. Flummiga miljökrav från EU kommer att innebär stora hinder för svenska företag avseende energi, skogsbruk, företagsledning osv. Kommande generationer kommer självklart att drabbas av den storskaliga planeringsekonomin.

Bonniers tidning DN, som annars normalt tillhör unionens största kramare, publicerade den 18/8 en viktig text som skrivits av två personer från Journalistförbundet, se länken. Den lyfter fram en strävan från EU att stegvis köra över den svenska offentlighetsprincipen. Mönstret är förmodligen den franska rättens regler om att myndigheters göranden och låtanden i avsevärd utsträckning kan hållas hemliga för journalister och privatpersoner. Tala om nästa generations politik! When will they ever learn?

https://www.dn.se/debatt/offentlighetsprincipen-har-kringskurits-efter-eu-intradet/

I stället för en begränsad men effektiv samverkan för handel och kommunikation så byggs sedan länge en hiskelig europeisk hydra. Svenska politiker är som vanligt naiva och synnerligen godtroende, trots att EU:s politik verkligen börjar svida. Tyvärr verkar det för sent att stoppa denna katastrofala utveckling. Det har nämligen gått så långt att då kriser allt oftare ackumuleras så lyder svaret: vi löser det med mer överstatlighet. I stället för att tänka om klokt så dras unionen alltmer ned i dyngan. Få politiker vågar säga ifrån.

Inför framtida val till EU-parlamentet är det därför hög tid att starta en ny svensk antifederal organisation som på hemmaplan och i låtsasparlamentet enbart ska verka för ett slopande av unionen och en återgång till tidigare samverkan rörande handel och likande inom Europa.

Torsten Sandström

Min rubrik är verkligen läskig. Den är ett exempel på argument rörande person och inte i sak, dvs en typ av debattstil som förr brukade brännmärkas i svenska medier. Jag tar alltså avstånd från min rubrik ovan.

Men jag använder den som ett inlägg mot rubrik och undertext i en artikel i dagens Sydsvenska. Skriven av en kvinna, dvs Elisabeth Andersson.

Kvinnorna som föredrar att

träna på gym utan män

”Det är skönt att slippa en massa testosteron”

Det vi ser är ännu ett exempel på en propagerande politisk svensk journalistik. Jag har absolut inget mot att kvinnor väljer att träna på segregerade gym. Jag är för fria val. Men hemska tanke ifall män i medierna skulle sprida budskap om en strävan efter avskild träning bara för män! Då skulle hundratals skräckreportage skrivas om slutna maskulina gemenskaper där testosteronstinna hannar stänger ute kvinnor.

Shakespeare´s proklamation”ur led är tiden” är knappast allmängiltig. Däremot hans uttalande ”att det är något ruttet i det svenska – förlåt danska – kungadömet” av idag. Dvs i statsfeminismens hemvist i Norden.

Torsten Sandström

I raden av S-regeringens många stora försumligheter tonar nu en nationell elbrist fram. På grund av regeringens schabbel (oenighet?) kan man inte fatta beslut om förvaring av avfallet från kärnkraften. Nu finns det risk för att flera kärnkraftverk tvingas stänga, tillsammans omkring 40% av nationens elbehov. Värst är läget i södra Sverige, där elpriserna skjuter i höjden. Men även i Norrland där det länge skrutits om stora planer på nyproduktion som bygger på intensiv elenergi.

Sossarna bär ansvaret, ty för att säkra sin makt över staten har de gjort upp med Mp, som är ett tillväxtfientligt parti, som fungerar som en torped mot svenskt välstånd och ekonomisk utveckling. Med ”hållbarheten” och CO2 som slagträn ska allt som Mp ogillar väck. Idealet är det sena 1800-talets samhälle. Mp har under många år i regeringsställning tillåtits hålla S-partiet som gisslan. Fungerande kärnkraftverk har lagts ned. Lagstiftning tvingar olje- och cementindustrin också att lägga ned. Skatter höjs på allt som Mp ogillar. Samtidigt subventioneras energikällor som enbart i optimala situationer är hållbara och otillräckliga för nationens behov.

Den negativa synen på det industriella välfärdssamhället är förklaringen till att jag kallar Mp ett parti för talibaner. Det rör sig om en sammanslutning som föraktar det moderna – och människors hopp om högre standard – för att i stället driva 1800-talsideal av troskaraktär, där CO2 upphöjts till Satan och det globala klimatet till Gud. Att släppa in sådana fundamentalister i en svensk Regering är sannerligen en skandal, som S-partiet själv vållat.

Huvudproblemet är förstås sossarnas lika enögda ambition att ta hand om makten över staten. Ett klokt välfärdsparti hade bugat och lämnat över regeringstaburetterna till oppositionen i syfte att isolera Mp. För sin underlåtelse bär S ett historiskt tungt ansvar. Lyckligtvis börjar detta bli tydligt för personer som tidigare röstat på sossarna. Självklart inte för den konstant maktspelande energiministern in spe, Ygeman, men för många som är anslutna till LO.

Torsten Sandström

Flera kvällar på rad efter Löfvens annonserade avgång driver SVT nu en intensiv politisk feministisk propaganda. Valet av efterträdare ska ske efter kvinnligt kön, basta. Flera (kvinnliga) medborgare – framför allt äldre – intervjuas i SVT och hjälper journalisterna att sprida samma budskap: nästa statsminister ska vara en kvinna och helst Magdalena Andersson. Trots att mer än 50% av väljarna i en opinionsundersökning anser att kvinnligt kön är mindre viktigt än rätt person – dvs kompetens – så maler den svenska statsteven ett och samma budskap: en kvinna. En tydligt riggad feminism.

Samma sak händer i nästa alla andra medier. I flera dagar har nu läsarna översköljts av propagandavågor om det rätta könet på nästa svenska statsminister. Detta är ett försök till en beklämmande indoktrinering av allmänheten. Sveriges folk vill ha en klok, handlingskraftig och helst väl utbildad statsminister. Valet ska inte bestämmas efter kön!

Då något likande sker i världens kommunistiska diktaturers statsteve möter svenska medier det med förfäran eller hån. Men ändå sker det dagligen i vårt eget land. Det rör sig om en dubbelmoral av katastrofala dimensioner. Inget annat än organiserad politisk propaganda. Men det struntar landets feminister i. Det politiska ändamålet helgar nämligen medlen, tycks de mena.

Torsten Sandström

Kampen om att komma med flyg från Afghanistan är som bekant bittert hård i dessa dagar. Förfärande scener utspelas kring stadens flygplats.

Men det som sker väcker samtidigt frågor om vilka som ska hjälpas ut ur landet. Närmare bestämt hur den svenska utlänningslagen egentligen tidigare har tillämpas på afghanska medborgare som lämnat hemlandet och anlänt till Sverige. I medierna talas nämligen i dagarna om en ”svensklista”, som enligt Aktuellt SVT 2 rör ”svenska medborgare och personer med uppehållstillstånd” i Sverige. Om vi bortser från ambassadpersonal och utlandsanställda svenska medborgare undrar jag verkligen vad som menas med detta? Det är nämligen klart att många afghaner som begärt asyl – och beviljats respektive fått uppehållstillstånd – sedan en tid har återvänt till Afghanistan och nu än en gång vill ha hjälp från Sveriges sida. Är det verkligen så utlänningslagen ska tillämpas?

Såvitt jag förstår har den berörda gruppen fått sin status på ”svensklistan” med tillämpning av utlänningslagen. Alltså personer som tidigare flytt Afghanistan och som svenska myndigheter då enligt utlänningslagen ansett ha påtagliga skyddsskäl, med andra ord individer som myndigheterna bedömt ha stark anledning att lämna Afghanistan.

Men nu befinner sig det alltså plötsligt åter i Kabul. De har alltså valt att frivilligt återvända till det land som de nyss hävdat att de tvingats fly ifrån. Det mesta tyder alltså på att de kan uppehålla sig i det land som de nyligen påstått sig förföljda av.

Har den svenska prövningen av skyddsskäl verkligen fungerat på ett rimligt vis om personer – som Sverige öppnat sina gränser för – strax därefter visar sig ha återvänt till Kabul?

Det tycks vara något som är ruttet i kungadömet Sverige vid tillämpningen av reglerna om flyktingar och asyl.

Torsten Sandström

På väg i bilen hem från ICA-affären lyssnar jag på SR P1. Jag hör det vanliga budskapet om psykisk ohälsa. Nu en barnpsykolog, som försöker förklara människans känsloliv. Hon använder komplicerade begrepp, som just inte säger mycket mer än att de är tänkbara förklaringar. Hon gör det utan att tala om att det finns många alternativa tolkningar, varav flera är helt eller delvis motstridiga. För att vara en mycket ung och vetenskapligt osäker vetenskap har psykologin fått ett enormt uppsving under de senaste femtio åren. Kanske är det snarare så att framgången beror på just den vetenskapliga osäkerheten. Människor gillar spekulationer. Det är nämligen inte möjligt att med vetenskaplig säkerhet tala om vad som rör sig i en människas hjärna. Jag rycker på axlarna och kör vidare hemåt genom sommarskogen.

Men samtidigt slår det mig att nutidens mediala fokus på psykologer kan ha farliga verkningar. Jag tänker då på att de med sina trubbiga verktyg rotar i människors känsloliv. Lyckligtvis är det inte allvarligare psykiska sjukdomstillstånd de normalt hanterar. Men jag oroas just av att de försöker förklara och ge råd till personer med mer vardagliga och trivilala själsliga åkommor, dvs det som idag brukar kallas ”psykisk ohälsa”. Det rör sig närmast om varianter av psykiska avvikelser, som betingas av sociala förhållanden i familj, arbetsliv, skola och samhälle. Normalt handlar det inte om beteenden som kan registreras tydligt genom blodprov eller andra exakta medicinska prov. Ofta är det fråga om det som läkarna brukar kalla bokstavsdiagnoser.

En irriterad läsare undrar kanske varför jag menar att detta skulle vara en så farlig verksamhet att jag nästan håller på att köra av skogsvägen. Låt mig förklara vad jag menar.

Det svenska samhället utvecklas raskt i individualismens riktning. Därför är det helt naturligt att människor söker förklaringar till egots upplevelser. Men därmed inte sagt att det är rimligt att ge individerna själsliga sjukdomsdiagnoser. I min värld är det mer förnuftigt att försöka hålla tillbaka individernas navelskådande intressen. Och be dem takt lugnt och gaska upp sig. Det psykologerna gör är precis motsatsen. Man gräver som sagt i enskildas privatliv med trubbiga och alltså osäkra instrument. Resultatet har blivit att många medborgare känner sig otrygga och sjukare än vad de i själva verket är. Och att en kostsam apparat av vård och tabletter sätts igång. Är inte detta allvarligt, så säg?

I en kurva nära mitt sommarhus tvingas jag bromsa in för ett rådjurskid. Samtidigt slår det mig att inte bara psykologer och medier bär ansvar för de pågående sjukdomsförklaringarna av det svenska folket. Jag tänker nu på politiker i regeringsställning som ständigt upprepar mantrat om ”ungas psykiska ohälsa”. Som bekant har socialdemokratin – efter decennier vid makten – en uppsjö gamla och nya strukturproblem, rörande allt från bostadsbrist till klankriminalitet. Min hemska tanke är att det kan vara lockande att förklara en orolig och rådlös individ för psykiskt sjuk, i stället för att i Riksdagen angripa själva orsaken, som nämligen rör en dysfunktionell hyreslagstiftning och bostadsbeskattning respektive en totalt misslyckad integration av flera hundra tusen nyanlända.

Någon läsare invänder att så cyniskt kan inte en svensk politiker agera. Men om man betraktar helhetsbilden – dvs psykologer, medier och politiker som talar om ohälsa – blir mitt påstående faktiskt trovärdigt. De sysslar alla med avledande manövrer – dvs flummiga eller falska förklaringar – låt vara att de för stunden inte avser att skada någon av de enskilda individer de vänder sig till.

Torsten Sandström

Krönika i Bulletin.nu

Att socialdemokratin är långt ned i utförsbacken syns bland annat i valet av partiets senaste ledare. Sahlin, Juholt och Löfven. Det två förra notoriska trubbelmakare. Sahlins affärer är ökända, oräknade och hennes pudlar lika många. Hon lanserade som minister under Tobleroneaffären den statsrättsliga innovationen ”att ta time out”, precis som skötseln av statens affärer bara var en lek, samman själv ryckte på axlarna åt.

Bara valet av Juholt som efterträdare är förstås ett tecken på största desperation. En kille med en personlighetsstörning som innebär att han inte kan skilja mellan rätt och fel. Efter att ha sparkats till poster som ambassadör – på skattebetalarnas bekostnad förstås – har han ännu inte förstått vad som gick fel.

Mot denna bakgrund är Löfven ändå en ljusning. Karaktärsmässigt en hygglig människa. Men ingen statsman eller person som kan läsa samhällets utveckling. Alltså ännu en partigängare i raden av S-jobbare från den egna Yrkesskolan Mörkhagen. Inte mycket har därför gått politiskt rätt under hans år som statsminister, mer än själva målsättningen: makten över staten.

Jämfört med sina företrädare har dock Löfven fördelen att inte behöva ”göra” pudlar då han ställt till det. Han agerar nämligen pudel och säger ”så här kan vi inte ha det” efter de rader av svåra problem, som hans Kvotering – förlåt Regering – själv vållat svenska folket under sina år som statsminister.

Eländet forsätter i diskussionen om hans efterträder. Som vanligt talas det inte om en välutbildad och kompetent ledare. Nej, man talare om kön, dvs att det är dags för en kvinna. Precis som bara genus vore vägen till framgång…

Torsten Sandström

PS! Så här ”sakligt” beskrivs valet av ny S-ledare av Jenny Madestam, som kallar sig forskare i statsvetenskap vid Försvarshögskolan:

”Vore märkligt av S att välja en vit, medelålders man”. Inte ett ord om behovet att högsta kompetens…

Statsminister Löfvens annonsering av sin avgång idag är ett tecken på att socialdemokratin nått vägs ände. Det råa fasthållandet vid regeringsmakten – tillsammans med konstellationer som inte pekar ut Sveriges framtid – har nu lett till opinionssiffror som gör Löfvens ställning utan hopp. Regerandet med stöd av ett fullständigt inkompetent och trosvisst Mp har verkligen kostat på. Det kan avläsas i höga dödstal i covid-19, hög arbetslöshet, energikris, blodigt och dödligt gatuvåld, företagsnedläggelser i spåren av partnerpartiets klimathysteri osv. Löfven avgår sannerligen inte med flaggan i topp, utan med revade segel.

Och förklaringen är alltså ett krampaktigt fasthållande vid tesen om makten framför allt. Partiet vägran att slänga in handduken – för att utlysa nyval – verkar ersättas av en vilja att skaka fram ännu en maktrobot för posten som statsminister. Då S är illa klämt mellan V och SD:s opinionsframgångar blir det mest troliga vägvalet enligt min mening en formell sväng åt vänster. Den kan inte ske snabbt, med tanke på mandatfördelningen i riksdagen. Men trängt från både vänster och höger måste de trogna S-väljare – som ännu är vid livet – lockas av slitna slagord från vänster. Alltså ord till vänster och en realpolitik i motsatt riktning.

Det är beklämmande att iaktta en socialdemokrati i sönderfall. Kvar står snart nästan bara en bred skara yrkespolitiker som ser sig om efter fortsatt försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Ifall partiet saknat det kraftiga mediala stöd man har via majoritetens av landets journalistkår hade S varit uträknat för länge sedan. Det som nu sker genom Löfvens avgång innebär förhoppningsvis slutpunkten socialdemokratins era i svensk politik.

Torsten Sandström

Sann vetenskap bygger på försiktighet och att låta alla sakligt underbyggda argument komma till tals och brytas mot varandra. Inom klimatvetenskapen finns många forskare med helt eller delvis motsatta åsikter om uppvärmningen. Alltså bör politiker och medier lyssna på alla seriösa omdömen. Så fungerar ett öppet samhälle som påstår sig hylla vetenskapen.

Men det är inte detta som händer i Sverige och inom flera andra nationer rörande uppvärmningen. Här presenteras enbart ena sidan, dvs den som lanseras av FN och IPCC. Den officiella förklaringen är att IPCC speglar konsensus. Detta påstående är falskt. Det finns nämligen en lång rad väl utbildade forskare som har en delvis avvikande inställning.

Varför agerar IPCC i strid mot vanlig vetenskaplig metod att låta alla kloka forskare komma till tals. Och varför kör svenska medier dag ut och in Klimatets helvetesvals? Varje dag och stund sprids skräckens budskap.

Okunskap om forskningens villkor kan inte vara den enda förklaringen, även om den räcker en bra bit på vägen. Det måste dessutom finnas politiska skäl till detta välorganiserade fuffens som dessutom resulterar i enorma kostnader för världens ekonomier.

Enligt min mening rör det sig om politik. Det finns nämligen flera – framför allt politiker och medier – som inte vill lyssna på alla sidor i klimatforskningen. En grupp tycker att det är bäst att enbart satsa på worst case. Men detta är inte ett rimligt skäl för att tysta oppositionen. Därför menar jag att framför allt FN av egoistiska skäl driver politik via IPCC. FN strävar nämligen efter att vara en dominerande spelare på världsscenen. Detta kräver nationell politisk uppbackning och stora ekonomiska resurser. Därför denna gigantiska alarmism.

Det jag nu skriver är en mycket allvarlig anklagelse. Innebörden är att politiker inom FN och IPCC konspirerar. Jag är inte lagd för konspirationsteorier. Men jag ser inget annat rimligt skäl till att det talas om konsensus samtidigt som en tämligen bred motsidas åsikter över huvud taget inte nämns. SOM-institutet i Göteborg studerar till råga på allt den skeptiska nationella opposition under rubriken ”Svenska klimatförnekare”.

Men det finns ändå ljus i mörkret. Dels bla den stabila rörelsen ”Klimatrealisterna”, med sitt organ Klimatupplysningen.se. Dels att SvD sedan en tid släpper fram artiklar av författaren och den fria skribenten Lena Andersson, som pläderar för en öppen debatt om klimat och miljö. Bravo!

Torsten Sandström

I DN har pågått en debatt mellan mediekoryfén Jan Scherman – tidigare TV4 och numera sossarnas medietempel Aftonbladet – och moderaternas talesmän i mediefrågor, Ord Eiken och Viktor Wärnick. Saken gäller kontrollen av de tvångsfinansierade SR och SVT. Svenska familjer tvingas som bekant betala för medier man själv inte valt – i vart fall saknas rätt att slippa betala.

Moderaterna agerar enligt min mening helt rätt för en reformering av apparaten kring Granskningsnämnden, med rejält utökad inspektion av hur medierna fullgör lagens krav på oberoende .Moderaterna vill se aktiv koll och undersökningar från särskilt utsedda revisorer. Även utredningar initierade av Granskningsnämnden.

Scherman menar att följden blir att oberoendet minskar och beroendet ökar. Han slår in öppna dörrar genom påståendet att radio och tv i allmänhetens tjänst är viktigare än någonsin, varom mera snart.

Scherman visar tydligt att han egentligen inte vill haja vad saken gäller, nämligen ett tämligen brett folkligt misstroende visavi SR och SVT. Missnöjet bottnar enkelt uttryckt i en vänstervridning. Undersökningar visar också att landets journalistkår i stor utsträckning – omkring 70% – röstar vänster.

För att tvinga svenska medborgare att betala till SR/SVT krävs en betydligt större tilltro thos allmänheten om att personval, programinslag, intervjuer och rapportering sker utan systematiska sidoblickar vänsterut. Därför krävs en ny form av kontroll med muskler och inte den tandlösa låt-gå-kontroll vi idag ser, som främst avser att legitimera att allt står rätt till.

Socialdemokraterna kämpar med näbbar och klor för status quo. Uttalanden av Olof Palme visar att vänsterkontroll över SR/SVT har högsta prioritet för partiets maktställning. Därför är det nu verkligen hög tid att vänsterns makt över SR/SVT – som finansieras över skattsedeln – bryts. Lägg ned SR/SVT, gör betalning frivillig eller genomför moderaternas förslag i tuff form! En oberoende radio och tv är nämligen viktigare än någonsin i tider då vänstern medvetet och i betong byggt dagens enkelriktade PK-korridor.

Torsten Sandström

Den passerade regeringskrisen illustrerar ett allvarligt svenskt problem. Nämligen klyftan mellan den politiska eliten och väljarna.

Efter det att Jöken visat sig dödfödd ställdes socialdemokraterna inför ett val: nyval eller en synnerligen svag minoritetsregering. Som bekant satsade man på den senare lösningen, efter diverse besvärjelser om att det inte är rätt att tynga folket med extraval då det bara är ett år kvar till ordinarie val och då regeringen har fullt upp med covid -19. Nästan alla inser att Löfven ber för sin sjuka mor, som det heter. En socialdemokrat släpper inte ifrån sig regeringstaburetterna förrän det är 100% kört.

Det val Löfven gör är faktiskt ett hån mot folket. Alla kanske inte vill se ett nyval, men att ställa upp på en valrörelse tillhör i grunden medborgarskapet. Det är naturligt att folket säger sitt då det är synnerligen trassligt i Riksdagen. Och många skulle säkert se en helt ny Regering.

Att folket görs till ett åtlöje sammanhänger även med valet av regeringsunderlag i Riksdagen under den kvarvarande mandatperioden. Dels lutar man sig på Mp, som är en spillra och för en enögd politik som står Sveriges medborgare dyrt. En politik som innebär energibrist, höjda elpriser, industrinedläggelser, regleringshysteri, klimatnuroser, höjda priser till följd av onödiga skatter osv, alltså rader av offer på den heliga ”hållbarhetens” altare. Det vi ser är ett parti som – i likhet med åsiktskumpanerna i Afghanistan – bygger ett samhälle på tro. För det kan inte vara vetande, i och med att Mp:s klimatminister Bolund kan säga något så befängt som att växthusgaserna påverkar lutningen av jordaxeln (den har under årtusenden ändrat vinkel av kosmiska skäl, innan tanken på CO2 fötts).

En förnuftig politiker, med omtanke om folket, borde alltså ha sagt nej till fortsatt regering via Mp, med hoppande stöd från V och C. Det vi ser är hur ”De fyras gäng” (S, Mp, V och C) faktiskt rustar ned den svenska demokratin. Man gör det av rädsla för folkets val. Inget annat!

Torsten Sandström

Även blinda hönor sägs som bekant ibland hitta korn. Jag tänker nu på DN, som idag faktiskt har en bra text värd att uppmärksamma. Den är skriven av statsvetarprofessorn Bo Rothstein, se länken. Han diskuterar Sida och det som de många byråkraterna där brukar kalla ”demokratiskt” bistånd. Tanken bakom företeelsen är att bidrag som syftar till demokrati leder till socialt och ekonomiskt välstånd. Enligt Rothstein är det inte mycket som talar för att denna mycket omhuldade teori stämmer.

Han skriver detta a propå att ”Afghanistan sedan 2013 har varit det land som fått den största delen av det svenska biståndet med drygt åtta miljarder per år.”

Som ivrig kritiker av Sida anser jag att hans artikel är synnerligen intressant. Det som kallas demokratiskt bistånd framstår i praktiken som ett heligt offer på folkstyrets altare. Politikerna, som beskattar folket, tror och hoppas att allt ska bli bra och offrar därför dina och mina genom arbete förvärvade pengar. Trots att mycket litet positivt sker och att den politiska utvecklingen i mottagarnationen oftast fortsätter i stå. Och dessutom: massor av pengar – liksom bidragen till Palestina – hamnar i orätta fickor.

Jag menar därför att det svenska biståndet i ett första steg ska halveras, så att varje svensk skänker bort ungefär lika stora penningbelopp som invånarna i Frankrike och Tyskland. Ännu bättre vore förstås att slopa allt statligt bistånd samtidigt som enskildas frivilliga bidrag görs avdragsgilla i deklarationen upp till ett takbelopp.

Hursomhelst ska svenska folket inte längre tvingas att delta i den politiska roulette som främst Sida utövar. Varje år för drygt 45 miljarder.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/shared/article/svenska-bistandets-fokus-pa-demokrati-fungerar-inte/PdeZRxUt

Landets 21 landsting eller regioner läcker skattepengar som såll. Det största problemet är det enorma slöseri som ligger i vårdens administration. Alltså 21 olika politiska ledningsorganisationer på en svensk befolkning på enbart 10 miljoner (alltså motsvarande vårdbehovet inom någon av världens storstäder). Och dessutom 21 hiskeliga pyramider av byråkrater.

Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till dagens 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent). Därtill kommer föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner). Tala om Oledolyckan – där 1100 anställda från sitt lyxkontor i centrala Stockholm sannerligen inte gör administrationen effektivare. SKR har inte en lyckats åstadkomma ett gemensamt datoriserat system för hantering av journaler, något som svenska semesterfirare på resande fot i landet varje år tvingas acceptera.

Jag vet. Ett värkande knä gjorde att jag för en dryg vecka sedan på morgonen kl 8 ringde till Helsa i Osby, en del av företaget KRY, som drevet mot privatägd vård dagligen skandaliserar. Kl 9.15 konstaterade min läkare där att knäet/underbenet bör röntgas, vartefter en remiss med elektronikens snabbhet skickades till Röntgenkliniken i Kristianstad. En vänlig sjuksköterska där ringde mig kl 12 och lovade mig en tid kl 15. En halvtimme senare konstaterades orsaken till min värk – efter undersökning av ännu en trevlig läkare. Det jag upplevde var en uppvisning i snabba och kloka beslut utan besvärande inblandning av höga administratörer.

Jag skriver detta mot bakgrund av socialdemokraten Aida Hadzialic´s krav häromdagen i SvD om att Stockholms läns landsting ska tillföras 660 nya miljoner kronor. Samtidigt avfyrar hon en bredsida mot vård som utförs av privata företag vilka finansieras med skattepengar. Utan ett ord om vårdapparatens gigantiska administrativa svagheter så vill hon bara att nya skattepengar ska pumpas in. Jag undrar om den före detta S- ministern inte är riktigt nykter?

Det Sverige behöver är inte en uppsjö politiker och byråkrater inom vården. Det är vårdpersonal som ska till! En decentraliserad statlig organisation bör i framtiden upphandla vård från privata lokala hälsocentraler och regionala sjukhus som bolagiserats (i stil med S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm). Privat administration är vägen till framgång, ty företag tvingas se till att hålla kunderna nöjda samtidigt som balansräkningen visar goda siffror. Det kommer dessutom att bli minst tio procent lägre skattekostnad. Tala om win-win!

Torsten Sandström

PS! Kolla gärna https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

DN:s kulturdel är numera en av vänsterliberalismens främsta banerförare. Bonniers imperium satsar alltså på socialdemokraterna i och med att det förr förnuftiga Folkpartiet ersatts av L, som i sin tur nu självförvållat är på väg till graven. Resultatet har blivit att kamp för den fria marknadens samhälle i DN ersatts av kollektivismens hundraåriga – och nu multnande – budskap.

På första sidan av DN kultur propageras den 14/8 2021 följande (det rör sig alltså inte om faktiska händelser utan om manipulativa värderingar):

Det går inte att förstå Greta om

man inte förstår vidden av

klimatkrisen.

Alla inser att DN nu vill ge Greta T ännu en kram och kyss. DN ser henne som ett fenomen, trots att hopskrapats av medierna själva. Den som funderar närmare inser att budskapet blir svårsmält. Vad har skeenden i atmosfären att göra med gymnasisten Greta T? Och än värre. I vilken mån rör det sig om en klimatkris? Är det säkert att det som sker i luftlager högt över jordytan snart kommer att visa sig förödande? Och i vilken mån är de alarmerande för mänskligheten, jämfört med de återkommande långsiktiga skiftningar som planeten upplevt under många årtusenden?

En tidning som heter ”Dagens nyheter” sysslar alltså med opinionsbildning och inte med nyhetsreportage. Om jag tänker efter så borde man faktisk vända på rubriken så att den kommer att lyda:

Det går inte att förstå

klimatkrisen om man inte

förstår vidden av FN:s

ambitioner.

Läsaren undrar kanske vad jag menar. Kort sagt vill jag påstå att det är oklart i vilken mån en kris föreligger till följd av klimatförändringar som innebär högre temperaturer. Vidare är orsakerna till värmestegringen inte klart fastställda.

Dessutom menar jag att FN:s ambitioner att leda världssamhälle är en rimlig förklaring till att man låter det egenskapade organet IPCC utfärda rad på rad av alarmerande prognoser, som dessutom är högst vetenskapligt osäkra. I själva verket är det antagligen så att uppvärmningen är något nytt, men att verkan och timingen på vädereffekter är något mycket osäkert, som dessutom ännu inte letts i bevis vetenskapligt sett, trots IPCC:s propaganda.

Det jag menar är alltså att FN önskar att stärka sin globala ställning av makt och skaffa sig nya möjligheter att dra in pengar från världens nationer. FN bedriver tvivelsutan politik. Och denna strävan medför ett allvarligt hot mot kravet på sanningssökande. Makt och pengar korrumperar. Det är inget nytt i historiens ljus. Även FN lockas förstås att förvanska fakta, så att de passar organisationens egna politiska syften.

Läsaren kanske tycker att jag är fräck och oerhört vidlyftig i mina påståenden. Men i så fall anser jag att läsaren är naiv och inte har förstått att otillständiga påståenden är en normal företeelse inom politikens värld. Se dig om i världshistorien och i Sveriges förflutna så kommer du att inse att politiker emellanåt framför oanständiga teser. Varför skulle dagens FN vara något änglalikt – med tanke exv på några av världsreligionernas försyndelser i historisk tid?

Torsten Sandström

Det dödliga våldet under senare år har tvingat svenska politiker att agera. Men alltför sent. Partierna till höger – som i och för sig har undfallenhetsynder på samvetet – trycker hårt på. Socialdemokraterna har därför pressats att överge åratal av vanlig passivitet. Straffskärpningar är på gång. Likaså begränsade straffrabatter. Dessutom snävare möjligheter att döma vuxna till ungdomspåföljder. Visst finns mycket mer att göra för att ge domstolarna rimliga möjligheter att låsa in de som sysslar med allvarlig brottslighet. Brottsbalken är fortfarande en trist regelsamling för mildast möjliga påföljd. Men ändå. Varje vecka tvingas S-regeringen anpassa sig till den blodiga kriminalitetens verklighet.

Det är därför ett intressant konstaterande att socialdemokraterna – efter press från höger – tvingas överge sin tidigare sega kriminalpolitik. Många av partiets uppbackare – såsom kriminologen Jerzy Sarnecki – har helt enkelt förlorat spelet. Högeroppositionen – som i och för sig vacklat och vaknat sent – kan sannolikt räkna med nya väljare 2022.

Men socialdemokraternas räddning 2022 blir antagligen som vanligt deras makt över medierna vänsterjournalister. Varken DN eller SR/SVT gör en politisk affär av den dramatiska reträtt som sossarna på kort tid tvingats till inom kriminalpolitiken. Jag befarar därför att deras omvändelse under galgen inte kommer att visa sig hållbar. Partiet är alltför fast rotat i det strukturtänk som säger att brottsligheten förklaras av ekonomisk misär. Man vill inte förstå att klanbrottsligheten bygger på medvetna val. Alltså en strävan efter feta slantar och goda affärer genom grovt och dödligt våld. I och för sig är en politik av storskalig invandring utan integration en viktig orsak.

Det som nu sker är viktiga steg mot en något förnuftigare syn på brott och påföljder. Främsta syndare är S-regeringen i egenskap av bromskloss mot sunda reformer. Jag hoppas att väljarnas dom blir hård 2022.

När jag skriver detta vevar SVT i bakgrunden sina vanliga trailers för otaliga underhållningsfilmer med ytterst grova våldsinslag. Skotten knallar och blodet flödar. Så möter statstelevisionen Sveriges kriminalpolitiska kris.

Torsten Sandström

Klimatupplysningen heter en vetenskaplig organisation som sysslar med seriös analys av forskning inom de naturvetenskaper som rör klimatet Alltså inte den uppsjö av vetenskaper som handlar om miljön på Jorden för människor, djur och växter, frågor som är beroende av klimatet. Distinktionen är viktig. Även om klimatet givetvis har betydelse för miljön gäller inte det omvända som en naturlag.

En drivande kraft inom Klimatupplysningen är Ingemar Nordin, en filosofiprofessor från Linköping som ägnat stor tid åt vetenskapsteoretiska analyser av forskning om klimatet. I länken nedan kritiserar han den mediala rapport som IPCC presenterat häromdagen och som svenska medier nu använder som ännu ett slagträ för frambringande av politisk skräck. Läs!

Som stöd vill jag gärna citera professor Lennart Bengtssons kommentar till Nordins analys. Bengtsson är en av Sveriges främsta forskare inom just ämnet meteorologi. Han har haft befattningar inom tex SMHI och Max Planck-institutet för meteorologi. Jag citerar hans ord om Nordins kunskapskritiska analys av IPCC-rapporten.

Ett inlägg väl värt att läsa. Intresset för dess ( IPCC:s min anm) rapporter bland sakkunniga läsare blir allt mindre. Det mesta har varit känt de senaste 30 åren och inget nytt har tillkommit. Media vill kanske ha rapporterna trots att de varken förstår innehållet eller orkar läsa igenom de 3000+ sidorna.
Nu gäller det göra något förnuftigt bortom plastpåseavgifter, vegetarisk mat och transporter med trampcyklar. Bland dessa symbolåtgärder har man ännu inte tagit upp köttkonsumtionen hos landets alla sällskapsdjur som är av samma omfattning som turistflyget men det kommer säkert.
Ett viktig åtgärd för svenskt vidkommande är att se till att inte helt förstöra landets energiförsörjning vilket MP är i färd med att göra. Detta sker samtidigt som man gör allt för att kraftigt öka elanvändningen. Man kan inte ens addera. Så illa är det.
Jag kommer med en rapport men är upptagen med annat nu

Personligen kan jag inte bedöma de skilda åsikter som vetenskapen presenterar om orsaken – eller kanske orsakerna – till uppvärmningen. Men jag anser att man måste lyssna på olika forskarläger. Deras åsikter måste öppet i offentligheten brytas mot varandra. Men det vill inte SPCC veta av.

Detta medför att jag bedömer risken som stor att SPCC bedriver politik utan full täckning i fakta. Varför undrar du kanske? Min förklaring är FN:s ambition om politiskt världsherravälde. För att få makt och pengar presenteras hafsverk i syfte att skrämma upp världens folk. Med korsade fingrar bakom ryggen tycks FN vilja påstå att man ändå vill så väl, så väl. Vi känner igen fenomenet från medeltidens påvekyrka.

Torsten Sandström

I mina bloggar kritiserar jag ibland ett svenskt språkbruk, som blivit mer egotrippat och fokuserat på egna åsikter. Tyvärr måste jag konstatera att ordvalet blivit alltmer vulgärt, på ett påträngande vis. Inom den mediala genren utmärker sig här särskilt TV 4, som jag menar bör kallas svenskt vulgoteve nummer ett.

Jag tror inte att mitt påpekande bottnar i att jag är pryd eller har en konservativ strävan efter att vara fin i kanten. I vardagssamtalet fyller nämligen en svordom sin plats som en icke planerad – alltså spontan – metod att betona något man livligt ogillar. Men kolla annonsen ovan från Hjärnfonden, en allmännyttig stiftelse för stöd till forskning och information om funktionsnedsättningar. I styrelse och ledning sitter flera personer men akademisk utbildning. Samt till och med någon forskare.

Jag tror inte kopplingen just till funktionsnedsättning förklarar en del av de medvetet valda kraftuttrycken i annonsen. Många andra beklagliga sjukdomar eller åkommor finns. Jag tror att stiftelsen önskar vara populär då man via reklam vänder sig till breda befolkningslager. Men vädjan bakom det rosafärgade budskapet är inte något folkligt, utan ett av reklammakare noga planerat budskap om stöd till forskning. Då klingar valet av ord som piss, fucking och jävla synnerligen sökt och i verkligheten falskt. Det är vulgärt i ordets rätta mening.

Språket framstår som ett försök att väcka uppmärksamhet. Hursomhelst ser vi hur dyrbara reklamsäljare manipulerar sina affärskontakter. Man försöker genom vardagens intima folkspråk samla in pengar till Hjärnfonden. Målet är främst att försörja fondens ledning och personal. I andra hand är syftet att ge stöd till forskning mm. Därför är det fråga om en välgörenhetsindustri, som jobbar för att avlöna personalen i förhoppning om att spillror ska bli kvar till det goda syftet bakom fonden.

I annonsen använd unga med syndrom som lockbeten. I personliga brev till kvinnor i pensionsålder tiggs pengar med hänvisning till Alzheimers sjukdom. Det vi ser är utstuderade försök att tränga sig på människors privatliv i syfte att hålla fondens tiggarekonomi igång. Ändamålet helgar medlen påstod medeltidens jesuiter. Hjärnfondens ledning befinner sig enligt min åsikt på samma trista intellektuella nivå.

Torsten Sandström

SvD säger sig vara både ”moderat” och ”konservativ”. Ändå kan man nästan varje dag läsa rena stolligheter i spalterna. Vad sägs om följande rubrik:

Shora Esmailian: Må denna

sommar ge oss många

Gretor!

För en nyhetstidning är politiska utrop och uttalanden av detta slag en styggelse. Ingen direkt anknytning till specifika fakta som inträffat. Bara en skräckreaktion på IPCC:s rapport häromdagen. Dvs en personlig protest mot något som av delvis högst oklara skäl sker i naturen och atmosfären högt ovanför våra huvuden. Därför anropas gymnasisten Greta som världens frälsare. Religiösa reaktioner av detta slag är vanliga i historisk tid. Även i nutid tycks det.

Svenska journalister har normalt hög profil. Den förtjänas genom kritiska analyser av fakta med ett minimalt inslag av egna politiska värderingar. Rubriken ovan skapar ett intryck av att SvD rekryterat Esmailian som PRAO direkt från gatan, efter frågan: ”Är det någon som vill skriva i SvD?”

Och Esmailian har uppenbarligen nappat på anbudet. Och i bästa Greta-stil tar hon sig an uppgiften. Hon predikar.

Jag tror att detta är något Esmailian kan har lärt sig på någon av de många skrivarskolor som finns landet runt (ibland kallade journalisthögskolor). Det väcker frågan om behovet eller nyttan av denna typ av utbildning. Vad är det egentligen för speciella kunskaper som bör läras ut till en blivande journalist? Frånsett layout och redaktion av en text/tidning är det främst frågan om att hantera fakta på ett kritiskt plan. Men enligt min mening tycks journalistutbildningarna närmast ha getts en politisk inriktning, som återspeglas i rader av ytliga, distanslösa och predikande reportage om minoriteters rättigheter och diffusa politiska friheter. Faktahantering ersätts med andra ord av politisk korrekt åsiktsförmedling. Statsmaktens intresse av att finansiera denna typ av utbildningar måste tyvärr ses i detta ljus.

Slutligen undrar jag rörande det aktuella Greta-uppropet: vem vill prenumerera på en tidning som inte levererar hyfsat underbyggda fakta, utan enbart frälsning?

Torsten Sandström

För jurister är den antika romerska sentensen om att man ska lyssna på andra sidan självklar. Först om alla åsikter år på bordet kan en saklig bedömning äga rum. Detta borde även gälla för forskare och journalister.

Men presentationen av IPCC:s nya klimatrapport visar på en ovilja att höra vad andra kompetenta människor säger. Inte ett ord om den svenska erkända klimatforskaren professor Lennart Bengtssons ord om att man måste ta skräckrapporterna med en nypa salt. Läs gärna hans bok från 2019 : ”Vad händer med klimatet?”.

I gårdagens SVT Rapport/Aktuellt presenterade i stället den svenska IPCC-profeten Rummukainen den egna organisationens skräckvision (han har en ledande position). Även SVT-journalisten Erika Bjerström spädde på och utlät sig som om hon var en känd klimatforskare, för dagen – trots alla CO2-utsläpp! – utflugen ända till Grönland. Och DN låter hela förstasidan av kulturdelen täckas av en bild på en brinnande skog. På bilden skriver Kristofer Ahlström i kolsvart – och med sedvanlig egofixering – att han avundas de som kan ta IPCC:s rapport med lugn.

Såvitt jag förstår kan CO2 i någon mån påverka klimatet, även om alternativa eller samverkande förklaringar finns. Men nu är min poäng att åsikter måste brytas för att kunskaper ska skapas. Detta kännetecknar öppna regimer. Men i Sverige ges endast ena sidan medialt utrymme.

Låt mig därför avsluta med ett urval av Olaus Petris domarregler från c:a 1540:

Ingen må vara domare i egen sak.

Efter ens tal skall ingen dömas.

Det är icke allt sant som sanning är likt.

Torsten Sandström

Rubrik från Sydsvenskan den 8 augusti 2021: Facket

larmar om personalkris på BB: ”Vänder ut och in på oss

själva”

Varje sommar hör vi samma klagosång från Sveriges fackföreningar inom vårdsektorn. Man menar att personalbrist under juni-augusti månader innebär ett hot mot vårdkvaliteten inom förlossnings- och akutvården. Det är möjligt att det krisar här och där. Men vad är förklaringen?

Jag är övertygad om att sjukvårdspersonalens antal i grova drag är anpassad till det genomsnittliga vårdbehovet. Vissa dagar är det fler patienter och andra dagar färre. Men över helåret sett finns det tillräckligt med arbetskraft. Så bör förstås en ansvarskännande vårdapparat tänka och planera. Dessutom är sommarsemester inte en mänsklig rättighet. Bara ett krav på fyra veckors ledighet på raken någon gång under året. Därför bör de anställda och fackföreningarna sansa sig.

Viktigt att inse är att man utomlands inte så ofta talar om särskilda semesterkriser inom vården. Inte heller inom sektorer av den privata svenska arbetsmarknaden. Där försöker man med olika medel – lock och pock – få personalen att ta ut semester på annan tid än just fyra veckor i rad under månaderna juni-augusti. Affärsverksamheten måste ju hållas igång. Det är uppenbart att livsmedelshandeln, apoteken, bussföretagen, järnvägen, flygbolagen mfl klarar av att hantera 12 § semesterlagen. Och med en extra bonus till den anställde blir det kanske enklare att komma överens.

Men den svenska vården är som bekant tyvärr än så länge styrd av det offentliga. Det vill säga av 21 landsting/regioner, som inte alls visat sig ha de administrativt vassaste knivarna i lådan. Dessutom ligger landstingen inom politikernas och fackföreningarnas maktsfär. Detta innebär att semesterlagens regler anses som heliga, även om bestämmelserna är mycket tänjbara vad gäller vilka dagar den anställde har rätt att utkräva semester. Arbetsgivaren kan enligt lagboken lägga ut fyra veckor på rad utanför sommarmånaderna om ”särskilda skäl” finns. Men rädda och okunniga chefer inom det offentliga läser semesterlagen precis som fackföreningarna önskar. Och LO/TCO vill förstås ha flera medlemmar, dvs en ökad vårdpersonal, alldeles oavsett om det finns ett faktiskt behov på årsbasis.

Oförmåga och politisk svaghet är alltså förklaringen till ”krisen” inom den svenska vårdapparat som drivs av de offentliga (landstingen). Om större delar av den svenska vården privatiseras bör därför normalt krisen upphöra. Privata företag hanterar nämligen 12 § semesterlagen som man ska göra. De ställer rimliga krav på sina anställda att godta uttag av ledighet under annan tid. Därför är klagosången över personalbrist under sommarmånaderna inom akut- och förlossningsvården inte ett rättsligt problem, utan enbart en fråga om politiskt okunnighet eller ovilja hos landstingens chefer. Tyvärr är byråkraterna alltför många och ständigt eftergivna mot facken.

Att vi år efter år ska behöva höra dessa litanior beror också på svenska medier. De agerar dels för vänsterns budskap – alltså som fackföreningarna vill. Dels har de inte tillräcklig noga satt sig in i semesterlagen. Journalisterna har inte orkat vara kritiska. Alltså upphör medierna att agera med tillbörlig kritisk ambition.

Jag har i många bloggar pläderat för att staten ska ta över vårdansvaret och i konkurrens lägga ut sjukvården på privata företag. Då kommer färre kriser att rapporteras till svenska medier. Ty privata chefer är pålästa, tuffa och tvingade att se till verksamhetens effektivitet och lönsamhet. Vinnare blir folket. Förlorare är de fackföreningar som sossarna bygger sin korporativa makt med.

Torsten Sandström

Varje dag innehåller svenska medier reportage om det dödliga våldet. Varje dag intervjuas politiker, forskare, poliser och andra makthavare. Och varje dags menar nästan alla tillfrågade att man måste angripa roten till det onda som sker.

En lång rad grundorsaker räknas upp som tillhör bakgrundsbilden i stil med klanernas krig, urdålig integration, narkotikaförsäljning, riklig tillgång på vapen, milda eller inga straff alls, ekonomisk misär i utanförskapsområden osv.

Alla dessa förklaringar är förstås bra. Men ingen tillåts eller vågar säga den sanning som måste sägas i ett Sverige, som mottagit omkring 1 miljon nyanlända under de senaste 15 åren: den främsta förklaringen är en på tok för hög invandring till ett litet land. Vilken nation med 9 miljoner invånare orkar med en invandring på 10%?

Varenda svensk förstår att endast en eller två procent av de nyanlända ser en framtid som brottslingar. Majoriteten är inte kriminell. Men, det är just invandringens storskalighet och ett mottagande samhälle som inte förmår integrera de nyanlända som är grundorsaken till det dödliga våldet.

Nu förbereder sig svenska politiker och myndigheter för ännu en våg av invandring från Afganistan. Hur många vet ingen. Men förra året (2020) anlände totalt 82.000 utlänningar. Om inte Sverige ändrar politik från asylrätt till kvotinvandring kommer det dödliga våldet inte att elimineras. Det gäller att välja ut vilka behövande som nationen klarar av att hantera. Särskilt som den person som vägras asyl ändå i normalfallet blir kvar i landet!

Det är enligt min mening beklämmande att sanningen bakom det dödliga våldet är tabu. Det som sker är sannolikt nutidens främsta exempel på svensk politisk korrekthet. Den står nationen dyrt!

Torsten Sandström

Det är synnerligen intressant att se hur journalistiken alltmer förändras, från faktasökning med kritisk distans till förmedling av personliga åsikter eller data av mer subjektiv karaktär. Jag skriver detta på grund av mediernas rapportering kring händelser vid OS i Tokyo den 28/7. Det ena fallet rör gymnasten Simone Biles, som hoppat av en tävling på grund av att hon menar att den psykiska pressen blivit för stor. Det andra rör mounainbikecyklisten Jenny Rissved, som säger att hon är så jäkla glad över sin 14-plats i och med att hon då slipper förbannelsen av att vara favorit (i kraft av sitt tidigare guld).

Om jag varit journalist hade jag bara trött ignorerat bådas uttalanden eller sagt att deras ord kanske beror på att de inte kan lyckas bättre just nu i sina sporter. Men så fungerar inte nutidens mediala system. I de fall jag nyss nämnt har rapporteringen utvecklats till en psykologisk påstående- och gissningslek om idrottens stjärnor och deras mentala hälsa. Vad anser de? Hur känns det? Vad önskar de? Ord om detta har blivit viktigare än vad de faktiskt gör, dvs hur duktiga de är på sportens arena

Man kan säga att detta är en följd av den nya tidens individualism. Det vill säga ett tilltagande fokus på egot – ett skeende på och ont. Allmänt sett är en rejäl avkollektivisering av det svenska samhället något naturligt, efter år av styrning genom S-partiet och dess korporativa satelliter. Men en närmast full övergång till personliga värderingar blir något allvarligt då det sker i mediernas värld. Här förväntar sig allmänheten hårda fakta, så långt det nu går, och inte subjektiva funderingar om ditt eller datt rörande en viss händelse. Om det man inte kan tala förväntar man sig – med känd filosofisk förebild – inget annat än tystnad (Wittgenstein).

Men det som nu sker inom medierna är inte fråga om tystnad, utan om själsliga spekulationer om aktörernas inre liv. Det jag nu talar om gäller förstås inte bara sportjournalistik. Om du bläddrar i din tidning märker du hur åsiktsjournalistiken går fram på bred front. Tydligast syns det i reportage om livsstil, hälsa och familj, där medierna svämmar över av intervjuer med psykologer. Följden blir reportage som domineras av spekulationer och djupdykningar i personers själsliv. Psykologin används alltså på områden där vetenskapen inte kan producera sanningar. Men det nya kramandets psykologi stannar tyvärr inte där utan har även spritt sig till samhällsfrågor i stil med miljö (det talas om klimatpsykologi!), politik och ekonomi.

Jag menar som nämnts att skeendet är en av den nya individualismens allvarliga baksidor. Här förvandlas OS-deltagares lättfattliga svårigheter till utslag av psykisk ohälsa. Och samhällsreportagen riskerar att bli rena orgien av personliga åsikter hos rapportören ifråga. Även om man allmänt sett måste bejaka individualiseringen – inom en ekonomiskt utvecklad demokratisk stat – måste helt andra spelregler gälla för medierna. Om de ska göra anspråk på att agera som en tredje statsmakt måste rågången mellan fakta och åsikt upprätthållas.

Torsten Sandström

En stor politisk tystnad rör i vårt land framväxten av en svensk politisk klass. Inget nytt alltså, men ändå något som det inte alls är politiskt korrekt att tala om. Sedan sossarnas maktövertagande för hundra år sedan anses regeringsmakten som helig. Nästan som om Guds hans styr över det förlovande landet Sverige. Det vi idag ser är alltså partier fulla med yrkesjobbare, som ända från skoltiden satsat på en arbetskarriär inom politiken. Man har valt att styra andra, utan att ha själv visat prov på kompetens eller förmåga. Ofta bildar familjer politiska allianser – se dig omkring bland landets offentliga makthavare! Och liksom flydda tiders furstar ser man till att skaffa sig goda ekonomiska villkor. Utomlands talas det därför ofta om ”den politiska klassen”. Men i Sverige är det närmast tabu. Lydiga – och av det offentliga ekonomiskt beroende – forskare i politisk vetenskap (läs: statskunskap) kniper därför tyvärr käft.

En viktig grund för den politiska elitens expansion rör partiernas finansiering. Det rör sig om att ragga pengar till valkampanjer och ”förnyat förtroende”. Här menar jag att den politiska klassen lyckats göra sig oberoende av folket, dvs väljarkåren. Antalet medlemmar i partierna har nämligen sedan 1962 sjunkit från 1,3 miljoner till 0,2 miljoner 2020. Alltså har omkring 90 % av det direkt folkliga stödet gått upp i rök. Och medlemsavgifterna har vandrat samma väg.

Men samtidigt har ett statligt och kommunalt partistöd i bidragsform vuxit fram och pengarna befinner sig idag i miljardklassen (stegvis från 1960-talet). Redan etablerade partier delar på detta penningbyte efter antalet mandat. Nya eller konkurrerande organisationer kammar noll, varför det mesta i svensk politik i huvudsak blir som förr. Politikerna fattar med andra ord beslut i riksdag och kommunfullmäktige om att finansiera sig själva och cementera sin framtid. Frivilliga folkliga bidrag blir med andra ord överflödiga. Alltså ett försök tån makthavarna att konstruera en evighetsmaskin…

”Så kan vi inte ha det” säger jag med känd förebild Rosenbad. Jag menar att det är hög tid att ställa den politiska klassen till ansvar. Utan att vilja framstå som Cicero måste jag ändå travestera hans retoriska fråga till de folkvalda i antikens Roms senat (år 63 f.v.t): Hur länge ska ni missbruka mitt tålamod? Hur länge ska ert vanvett ännu få driva sitt spel med oss?

En bättre fungerande svensk demokrati kräver att Regeringsformen reformeras! Målet måste vara en planerad personväxling samt tydliga inslag av direkt demokrati. Det är bråttom!

Torsten Sandström

Jag förstår inte SvD:s redaktionella ambition. Tidningen kallar sig obunden konservativ. Men ägnar ändå en stor del av dagens tidning till att låta Göran Greider lufta sina flummiga vänsterideal. Formellt rör artikeln Greiders självupplevda problem med ”kulturvänstern”. I praktiken blir detta ofattbart då han själv måste anses tillhöra denna grupp. Åtminstone representerar han vänstern nästan varje dag på SR/SVT. Nästan i den omfattningen att man misstänker att han bor på radio- och tevehusen.

Därför framstår Greiders drapa i SvD som ett föredrag av en förvirrad högkomiker. Han lever förvisso upp till rollen som poet genom att skriva ord som ingen kan förstå. Vad sägs om detta påstående, som över huvud taget inte utvecklas genom någon form av förklaring:

”Jag är vänster, har varit det medvetet sedan tidiga tonår och i kroppen sedan barnsben, och kommer att förbli det till min död.
Människor är långt mer avancerade än de kapitalistiska samhällen de stängts in i, det är min utopiska utgångspunkt. Enda reservationen är att jag hellre kallar mig socialist…”

På vilket sätt är människor mer avancerade och varför är det så som Greider påstår? Inte ens ett försök till svar. Med andra ord ett prov på en enastående tankeoreda från S-oraklet Greiders sida.

En liknande lösryckt tanke presenteras plötsligt senare:

”Sverige har under min livstid blivit ett högerland.
Mitt förhållande till arbetarklassen är knappast särskilt bra. ”

Inte ens ett försök till förklaring av sitt eget sensationella påstående om högerlandet Sverige. Bara en snubblande snabb övergång till det egna egots relationer. Nu inte till kulturvänstern, som hans text handlar om, utan till hela den svenska arbetarklassen.

Efter en kort utflykt till svensk invandringpolitik slår med blixtens hastighet ännu en greiderbomb ned:

”Sverige har under min livstid blivit ett högerland. Det gäller stora delar av västvärlden. Det som inträffat är en enorm global maktkantring från arbete till kapital. ”

Sverige och västvärlden klumpas alltså samman och helheten kännetecknas av en maktkantring från arbete till kapital. Hurdå och varför? Man må säga att poeten Greider struntar i fakta från verkligheten för att framhäva sina personliga åsikter. Det han fullständigt missat är att Sverige inte är ett högerland. Efter omkring hundra år av närmast oavbruten S-makt ser vi fortfarande en S-regering, som driver traditionell korporativ politik i samarbete med sina många satellitorganisationer. Det vi ser är ett vänsterexperiment som under drygt tio års tid öppnat dörrarna för en storskalig invandring, vilken ökat nationens befolkning med omkring 10 %. Nästa en miljon nya S-väljare som ska försörjas med bidrag, då effektiva möjligheter till integration saknas.

Egentligen saknas skäl att uppehålla sig vid den tankeoreda som Greider presterar. Men en viktig fråga kvarstår. Varför öppnar SvD sina spalter åt eländet? Är det för att journalister i ledningen sympatiserar med Greiders åsikter? Kanske ställer redaktionen inga krav på saklighet eller förnuft förpublicering på SvD:s kultursidor? Eller är det så att SvD årliga presstöd på många miljoner förpliktar redaktionen att släppa fram denna villervalla från en sosses hand?

Torsten Sandström

Så här skriver Robert Stenberg på Bulletin:

Professorn och författaren Torsten Sandström ansluter till Bulletin

Han är sedan tidigare professor, författare och bloggare, nu kan han lägga till krönikör på den listan. Lär känna Bulletins senaste tillskott: Torsten Sandström.

Torsten Sandström är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet. Han driver Anti-PK-bloggen där han skriver om ”PK-eliten”, ”PK-läran” och ”PK-samhället”. Bloggen har omkring 20 000 besök per månad efter drygt två års aktivitet. Torsten har även skrivit flera bra säljande böcker inom bland annat aktiebolagsrätt.

Bulletin har intervjuat sin nya krönikör för att ge läsarna en bild av vad som komma skall.

Vad har du för bakgrund och utbildning?

– Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv varit Lundalärare och forskare i juridik. Bakgrunden rör civilrätt, det vill säga olika grenar av kontraktsrätten. I min radikala ungdom sysslade jag med arbetsrätt, säger Sandström.

Vad kommer du att skriva om i Bulletin?

– Jag skriver helst om en svensk ovilja att tala politisk klartext. Trots att nationen står inför stora utmaningar vad gäller boende, vård, sysselsättning, skola, invandring, kriminalitet så sopar politikerna problemen under mattan, säger Sandström.

Enligt Sandström har politikernas fokus flyttats från nationens bästa till den inre moralen.

– Politikerna jobbar mer för sina egna intressen än för nationens, då invanda tankar och allianser medför liten plats för nytänk. Till saken hör att makten ligger hos partierna och att yrkespolitikerna blivit ”knapptryckare” i riksdagen åt partiernas ledningar, fortsätter han.

Du har en blogg som heter Anti-PK-bloggen. Hur kom det sig att du startade den?

–[Bloggen] behandlar huvudsakligen och kritiserar den svenska dubbelmoralen. Meningen med bloggen är att försöka påverka andra och främja ett öppet samtal, förklarar Sandström.

Han fortsätter:

– Syftet är också att skärpa mina egna tankar om politik. Jag ser mig inte som uttalat konservativ – är varken religiös eller trogen kung eller överhet – utan närmast som en ”rabulist” som närmast tror på det fria marknadssamhället, fortsätter Sandström.

Vad handlade din första krönika om?

– Min första krönika förra veckan handlade om varför socialdemokraterna biter sig kvar vid makten över den svenska nationen. Förklaringen är i korthet att de utfört ett historiskt viktigt budskap, men nu agerar yrkespolitiker för att bita sig fast vid makten utan att erbjuda lösningar på Sveriges många problem, skriver Sandström.

Sandström bor numera på Lidingö. Men berättar att han fortfarande har en fot kvar i den ”akademiska ankdammen”, som han uttrycker det.

Läs även: Torsten Sandström: Därför släpper sossarna inte taget över nationen

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.
Sverige förtjänar det bästa!

I skymundan har regeringen via ett pressmeddelande häromveckan signalerat hur man tänker vinna valet 2022. Redan tycks en inflation av pensionssystemet ligga i pipelinen för släppas loss inför valet, vänta bara. Men i pressmeddelandet häromveckan gäller det bidrag till vissa kommuner och landsting, så att de slipper höja skatten, se länken nedan. En nyinrättad delegation ska nämligen dela ut bidrag – alltså ytterligare gåvor vid sidan av de gigantiska utjämningsbidrag på 160 miljarder per år som redan finns på plats.

Jag har förståelse för att det finns skillnader i skattekraft mellan olika kommuner och landsting. Och att statliga bidrag ytterst kan var nödvändiga, dock inte de tvångsavgifter som välbärgade och välskötta kommuner tvingas skicka vidare till de fattigare. De baseras på en felaktig tanke om att framgång ska bestraffas och oförmåga/ovilja att beskatta de egna ska belönas via bidrag från de duktiga.

Enklast löses en stor del av problemet genom att staten direkt tar ansvar för vård och skolor. Jag menar alltså att landstingen bör läggas ned samt att kommunerna bör fråntas makten över skolan. Här finns stora vinster att finna vad gäller pengar, kunskaper och inte minst välfärd. Att starka politiska krafter motverkar detta är uppenbart. Särskilt gäller det omkring tusen politiker som på hel- eller deltid försörjer sig inom Sveriges 22 landsting/regioner.

Det kommunala ”självstyret” förutsätter enligt min åsikt att skillnader i övrigt (alltså vid sidan om vård och skola) ska finnas mellan den service en kommun ger sina medborgare. Är antalet kommunmedlemmar lågt bör servicen anpassas efter matsäcken. Bidrag ska inte ges för konstgjord andning. S-partiets ideologi är en tanke om likabehandling av kommunerna oavsett skatteunderlag. Alltså en rätt att leva på andras bekostnad.

Det är just vad som sker i Malmö. Landets tredje största stad marknadsför sig som centrum för invandring och multikulturalism. Kommunen mottar bidrag på 5,7 miljarder per år, ett belopp som utgör 1/4 av kommunens intäkter. Utan utjämningsbidrag går kommunen alltså med kraftigt underskott. Men med bidragen i hand tillåts kommunens S-dominerade ledning satsa på allsköns kulturella konstigheter som märkliga konstverk, jippon, resor för unga brottslingar osv. Alltså inte pengar till kommunens kärnverksamhet, utan på utgifter som den som är fattig bör hålla inne med.

I pressmeddelandet talar Minister Micko om att fattiga kommuner inte ska ”behöva övervältra kostnader på våra barn och barnbarn”. Precis som upplåning vore alternativet! Det är de nya bidragen som ska få S-partiet att vinna valet 2022. Så att partiets politiker även i fortsättningen kan få sin försörjning. I stället för att genomföra nödvändiga strukturreformer – såsom kommunsammanslagningar, förstatliga vården och skolan samt snåla med servicen – så vill Regeringen köra vidare i samma gamla hjulspår. Alltså ytterligare bidrag, som du och jag ska betala.

Torsten Sandström

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/07/nyinrattad-delegation-ska-ge-statligt-bidrag-till-kommuner-och-regioner-for-ekonomi-i-balans/

SR P1 berättar idag om forskning som bedrivs vid Malmö ”universitet”. Tillsammans med Malmö kommun har en person som kallar sig forskare studerat om sammanträden och annat arbete, som bedrivs utomhus, har befrämjat kommunens verksamhet (jämfört med jobb i vanliga former). Låter inte detta bra? Nej för sjutton!

Det vi ser är ännu ett av många exempel som innebär att forskning inflateras till något som påminner om tjosan–tjosan, som en flummig person från Jokkmokk skulle ha uttryckt det.

I grunden är det förstås fråga om enkäter, dvs frågor till försökspersoner inom kommunen om hur de tycker jobbet påverkats av utevistelsen. Hur kan någon vettig person påstå att svaren kan beskriva sanningen? Frisk luft och avslappnad form talar för positiva svar, allmänt sett. Trista sammanträden och ensamarbete under chefens kontroll blir roligare.

Och hur ska en kommunal arbetsgivare från Malmö kunna mäta resultaten? Några lönsamhetsefekter kan ju knappast uppmätas i en kommun vad gäller utomhusarbetets följder. Särskilt inte i Malmö, som är landets största bidragstagare från en handfull välbärgade kommuner. Dåliga resultat ger ju här bara en knuff för ännu större sk utjämningsbidrag från Stockholms mfl kommuner.

Det vi ser är låtsasforskning. Eller snarare politiskt riggade experiment för att glädja personalen i Malmö kommun. Samt en möjlighet för forskaren att kunna påstå sig vara kreativ vid val av studieobjekt. Och sannerligen skröt forskaren ifråga om sin fantastiska idé att forska om vidgad frihet eller med andra ord det som inte går att söka vetenskaplig sanning om. Detta är en blixtbild från Malmö universitet, den vänsterpolitiska forskningens Mekka.

Att ge Malmö status av universitet är en politisk handling i sig, en gåva till nationens mest skattekrävande kommun under S-styre. Dit flockas unga forskare med politiska ideal. Och de betalar gärna med gengåvor. Den naturliga följden blir förstås spektakulära studier som inte uppfyller rimliga vetenskapliga krav. Vid nationens större lärosäten förkastas sådana arbeten. Men i Malmö blir de politiskt sprängstoff för nationens skattefinansierade radio.

Torsten Sandström

Nedrustningen av det svenska försvaret brukar framhållas som ett svenskt självförvållat strukturproblem. Men Försvarsmakten verkar inte ha förstått allvaret, utan sysslar med sedvanlig PK-ism.

Torsten Sandström

PS! Kostnaden för projektet

uppges vara 875.000 kronor.

Alltså inget skämt…

Hur hanterar politiker och myndigheter våra skattepengar?

En nutida medial företeelse som är värd att kritisera är en tydlig benägenhet att sätta neutrala – försåtligt värderingsfria – etiketter på företeelser i tiden. Jag kom att tänka på saken då jag idag tvingades googla på uttrycket ”wokeism”. Man kan äga att det rör sig om väckelserop, som myntats till stöd för antirasism i BLM-rörelsens anda. Jag har förstås inte det minsta mot stöd för upprop mot diskriminering. Men tala klarspråk för sjutton! Linda inte i en åsikt i wokeismens silkespapper, i försök att göra den allmängiltig.

Något likande gäller uttrycket ”rasificera”. Om jag förstår saken rätt betyder det ungefär diskriminera. Men det kan även används i formen ”rasifierad” – om en person – vilket i så fall lär betyda något i stil med att personen är medveten om att diskriminering pågår. En liknade funktion har som bekant abstraktionen #me too. Här är sambandet att personens påstår sig ha blivit utsatt för ett sexövergrepp.

Det som sker är att radikala rörelser försöker öka engagemanget för sin egen sak genom språkliga bubblor eller dimmor. Alternativt vill man genom en abstraktion förvandla sin politiska strävan till en form av vetenskap. Ungefär som radikaler gärna ser strukturer över allt där man vill, varvid termen egentligen blir ett påstående om ett givet samband, som faktiskt inte alls är självklart, utan delvis omstritt och alltså närmast en personlig åsikt.

Det är alltså fråga om lansering av termer från ett fikonspråk. Lanseringen sker av politiska skäl. Den är som sagt försåtlig. Det rör sig nämligen om en åsikt från en viss individ. Särskilt som bruket av sådana begrepp är fullständigt onödigt. Genom klartext kan nämligen viljan eller avsikten uttryckas mycket snabbare. Men det tycks inte talesmannen eller taleskvinnan ifråga inte vilja. Därför är språkliga nyskapelser av detta slag av ondo. Men räkna förstås med att liknande termer kommer att dyka upp!

Torsten Sandström

Jag läser i tidningen att Helena Jonsson i egenskap av utredningsordförande lagt fram betänkandet ”Fossiloberoende jordbruk”. Min undran är hur ett svenskt lantbruk över huvud taget kan vara fritt från fossila inslag? Själva jorden som brukas måste ju anses vara sammansatt av en mängd olika beståndsdelar från äldre tidsskeenden, dvs bergarter, mineraler, växtdelar, gaser osv. Även dessa omfattas nämligen av Svenska akademins definition av ordet fossil. Jag förstår att Jonsson bara syftar på olja och andra tunga kolföreningar. Men säg det då! Hon ska enligt utredningens titel befria jordbruket från allt fossilt. Man kan säga att torv är ett mellanting, som emellanåt används som jordförbättring inom odlingsverksamhet.

Det som Jonsson sysslar med är alltså ett numera vanligt politiskt hokus-pokus-nummer, dvs med andra ord ett offer på ”Den heliga Hållbarhetens altare”. En snabb googling visar att Jonsson är C-politiker och numera landshövding i Jönköpings län. Det förklarar hennes villighet att med skygglappar lägga fram vinklade förslag.

I Sverige utvecklas stegvis – utan kritisk distans – en ny ideologi där sedvanlig saklighet och försiktighet i utedningssammanhang saknas. Allt för att människans utsläpp av CO2 ska svartlistas. Alla trix, även språkliga och vetenskapliga tillåts i den offentliga propagandan. Rim och reson saknas.

Än värre är förstås minister Bolund från Mp. Alltså mannen som enligt sin megalomana titel inte bara härskar över miljön, utan även över det globala klimatet. Han twittrade för en tid sedan om att människans utsläpp av växthusgaser har på verkat lutningen av den axel från norr till söder, som man tillskriver jordklotet. Att axeln tidigare rubbats under mångtusenåriga skeenden struntar han i. I stället för att fundera över storskaliga kosmiska förlopp faller Bolund platt för bondfångeri.

Till denna krets av agrarpolitiska lurendrejare ansluter sig nu Jonsson, som häpnadsväckande nog säger sig driva lantbruk tillsammans med maken. Men helt utan alla fossila inslag förstås?

Torsten Sandström

Senaste utgåvan av The Economist innehåller en kort artikel om vårt land, rubricerad ”Pistoler i överflöd”. På ett fåtal rader sägs det centrala om det dödliga våldet i svenska förorter. Rakt upp och ned och utan de förtiganden och den skönmålning som svenska medier presenterar. De senaste skjutningarna i Hjällbo, Frölunda och Visätra radas sakligt upp och Sveriges föga hedrande internationella topposition i blodigt våld noteras förstås.

Det intressanta är att det i texten på flera ställen framhålls brottslighetens anknytning till misslyckad svensk invandringspolitik. Gäng från av unga från Somalia och Syrien konstateras således, något som bekant är tabu i vårt land. Men utan detta går det ju inte att förstå vad som sker i storstädernas förorter! Brottslingarna är ju huvudsakligen klanmedlemmar. Domstolarna dömer i huvudsak invandrargrabbar, ansvariga för rader av brott. Och kriminalvården hanterar huvudsakligen barn till nyinflyttade, som inte anpassats till svensk kultur.

Dock missar The Economist något viktigt. Sverige har på kort tid – omkring femton år – godtagit att antalet boende inom nationens gränser ökat med omkring en tiondel, dvs sammanlagt c:a en miljon individer. Även om antalet kriminella är procentuellt lågt säger det sig själv att ett par procent kommer att ställa till med jättestora problem. Särskilt som den svenska så kallade ”integrationen” inte bestått av rimliga krav på anpassning, utan på en flod av förhoppningar samt mängder av bidrag till de nyinflyttade i nationens gettoliknande bostadsområden.

Varför denna tystnad? Det officiella svaret är att det innebär en stigmatisering av tala om en invandrares kriminella bakgrund. Sanningen är dock en annan. Den är politiskt betingad. Det gäller att dölja för befolkningen vad som sker. Svenska medier och politiker sysslar alltså med propaganda. Politikerna vill dölja sanningen om sitt misslyckande. De vill sitta nämligen kvar som yrkespolitiker.

Torsten Sandström

Varje kväll diskuteras på teve vad som krävs för att eliminera det det blodiga skjutningar som pågår i landet. Den sk justitieministern från S-partiet debatterar fortlöpande med med en eller annan opponent.

Det som kännetecknar samtalet är en politisk korrekthet, som innebär att det är tabu att prata om den misslyckade invandringens betydelse. Med den nuvarande årliga invandringen på omkring 80.000 (2020) kan man på grund av en konstant dysfunktionell integration räkna med att cirka 1500 klanmedlemmar håller igång den dödliga cirkusen.

Ett annat kännetecken är en övertro på längre straff, som i och för sig kan ha betydelse. Men det viktiga är att slopa de svenska ungdomsrabatterna för alla våldsbrott samt samt flexibelt sänka gränsen för straffbar ålder i särskilda fall. Idag får 18-åringar kort öppen ungdomsvård, som innebär att en ung våldsbrottsling normalt bara får några dagars arbete i en fri miljö.

Tillsammans med en begränsning av inflödet av nya asylsökande är det således brottspåföljdernas effekter eller verkställighet som är avgörande. Som sagt inte bara några dagars kyrkogårdsarbete, utan inlåsning under flera månader i den tuffa miljö som straffet ska vara så att arbete, eftertanke och lydnad tvingas fram. Den som inte anpassar sig ska återvända till en ännu tuffare miljö. Nya anstalter måste alltså öppnas ute i den svenska vildmarken, dvs inte på platser som är gynnsamma för de unga mördarna.

Alltså måste det bli slut på ett straffsystem som i Brottsbalken hanteras enligt principen om mildaste straff samt som verkställs av vänsterns många ofta kvinnliga socialarbetare enligt idén ”låt oss hoppas på det bästa”! De unga fortsätter i så fall bara på den misslyckade väg som bygger på straff som nästan inte alls är kännbara i förhoppning om att våldsutövaren plötsligt ska omvändas.

Det är möjligt att den nuvarande generationen sv våldsbrottslingar inte kan rehabiliteras. I så fall måste de låsas in så att de hålls borta från vanliga människor, som önskar leva fria från våld.

Huvudproblemet med dagens sk kriminalvård är en övertro på korta och milda påföljder samt en haussad tro på möjligheten att reformera våldsbrottslingar via vårdande samtal. På så vis kan samma brottsling år efter år åstadkomma stor blodig förödelse och inte minst oro hos allmänheten. Det är klart att man måste hoppas på det bästa, vid brottslingens första resa ifall kriminaliteten inte är livshotande. Men själva förhoppningen får inte tillåtas blockera de hårda tag som behövs för vanebrottslingar. Tyvärr är det så att de yrkeskriminella måste hållas avskilda från samhället så att fredliga medborgare befrias från hotet om övergrepp.

Torsten Sandström

PS! S-partiets senast förslag om slopade straffrabatter är ett framsteg, men tar bara sikte på brott med ett års fängelse eller mer i straffskalan. Viss allvarlig kriminalitet berör alltså inte. Se min blogg från 23/7!

Jag har bloggat många gånger om Landstingens (dvs Regionernas) mångåriga mismanagement. Det är inte vårdpersonalen som orsakar eviga köer. Nej, det som skadar är den hiskeliga överbyggnaden i form av massor med politiker i 21 landsting samt en svärm på mer än 60 tusen byråkrater.

Men all sjukdomsinsikt saknas i den svenska vårdhydran, som är i akut behov av att läggas ned och omstruktureras. Alltså många, många färre politiker och byråkrater är det som bland annat behövs. Dessutom satsning på de privata företagens ledningseffektivitet och kostnadsjakt. Men en sådan satsning måste ske i bolagsform, där lönsamhet jagas så att det syns i balansräkningen sista rad!

Jag skriver detta då jag just hört att vårdapparatens högsta ledning – och främsta slösare alltså SKR – planerar att bygga ett nytt huvudkontor på bästa kontorsplats i centrala Stockholm för sina karavaner av byråkrater på väg in (nuvarande kontoret har lika lyxigt läge). Bygget lär kosta flera miljarder. I tider då flertalet konkurrensutsatta företag skaffar sig kontor till mycket lägre priser i förorterna så gör det skattefinansierade tvärtom. Fint ska det va´ – och mitt i stan, precis som Systembolaget AB vid Kungsträdgården i Stockholm.

Tydligare än så kan faktiskt inte den offentliga vårdorganisationens absurda administration beskrivas. Man fullkomligt struntar i hur skattebetalarans pengar används. Och bakom eländet – med fullständigt ansvar – syns omkring tusentalet regionala yrkespolitiker från alla partier. Genom att slopa landstingen/regionerna finns omkring en miljard kronor bara i politikerlöner att spara in. Och med detta hugg med macheten – samt en företagsekonomisk syn på administrationen – kommer dessutom tusentals byråkrater att kunna sparas in för många miljarder kronor. Men det förutsätter en drift i form av flera offentligt ägda aktiebolag, i vilka intäkter och kostnader syns i ett överskott på resultaträkningens sista rad.

Tänk så mycket vård – läkare och sköterskor – en slimmad organisation skulle kunna åstadkomma! Det förstår nästan alla. Men den politiska klassen agerar än en gång som proppen Orvar. Detta oavsett partitillhörighet, om än KD numera flaggar tydligt för en vilja till smärtsamma reformer för landstingens politiker. Ordförande för SKR är för övrigt Anders Knape, M-partiet. I styrelsens sitter en rad andra ökända ansikten, som faktiskt i åratal uppburit arvoden för att slösa med dina och mina pengar. Det är absurt.

Torsten Sandström

På hemväg från en kortare resa i Danmark så händer det plötsligt. Mellan tågbyten på Centralstation i Malmö befinner jag mig i en kunglig miljö. Du måste tro mig. Jag äter nämligen en snabb lunch i Oskar II gamla väntsal från 1870-talet. Där får jag inte bara ett rejält mål mat serverad av Abu Sayed, som driver Bistro Royal vid stationens ursprungliga perrong nr 1.

Liksom kungen anländer jag från spåren till en sal, som kanske är drygt 60m2. Antagligen en form av kungligt väntrum, eller herrum, alltså mörka paneler med snirkliga dekorationer i guld. Ovanför en vinröd tapet med massor av kungakronor i rad på rad strålar en takkrona i silver – värdig en mindre kyrka – omgiven av stuckatur, vari fyra lejon tryggt vaktar svenska rikets och konungens eget vapen.

Jag fick nöja mig med att inta lunchen i väntrummet. Kung Oscar åt kanske i den ljusare salen in mot stadens Centralgata. Ett rum med god plats för det kungliga herrskapet, kanske främst damerna. Till den soliga salen kom herrskapet via en kombinerad tambur och serveringsrum, för säkerhets försedd med fem meter höga kolonner med korintiska kapitäl. Från tamburen leder ännu en en bred glasad dörr ut mot gatan och Malmö. Man kan räkna med att kungen tog denna väg på väg mellan den kungliga tågvagnen och sitt eleganta hästdragna ekipage.

Även om jag inte hade äran att inta måltiden i kungens sällskap, så kunde jag glädja mig åt att utnyttja hans toalett. Att denna förmån var tillåten måste sägas vara ett tecken i tiden på en påtaglig klassutjämning. I samma riktning talade att serveringen i furstens hus idag sköttes av en värd som invandrat från i Bangladesh.

Men ändå var knappast äntrandes av hans moderniserade IFÖ-tron behållningen av dagens mellanlandning på Malmö C. Den korta resan i det sena 1800-talets historia blev – tillsammans med en god Biff Lindström och ett glas svalt öl – nämligen en anledning att skriva denna blogg. Trots att jag under flera årtionden passerat utanför detta okända kungliga residens blev dess upptäck idag en skön överraskning.

Torsten Sandström

Regeringen föreslog häromdagen äntligen ett partiellt slopande av straffrabatterna för brottslingar som är myndiga, dvs fyllt 18 år. Vidare föreslås att de särskilda ungdoms­påfölj­derna (”ungdomsvården”) i princip ska vara förbe­hållna personer som inte fyllt 18 år vid tid­punkten för brottet. Allt detta är ett stort steg framåt mot en mer tuff eller realistisk kriminalpolitik. Det kommer att kräva många fler fängelseplatser. Men förslaget är ändå inte tillräckligt.

För det första gäller de bara brott med mer än ett år i straffskalan. På grund av lägre minimistraff kommer åtskillig allvarlig klankriminalitet inte att omfattas, såsom exv misshandel, våld mot tjänstemän eller övergrepp i rättssak. .

För det andra föreslås inga tuffare regler för personer under 18 år, alltså inte ens för alla de som är straffbara vid plus 15 år. Inom klanbrottsligheten utnyttjas alltmer mycket unga medlemmar till allvarliga brott. Till saken hör att kriminella tillhörande gruppen 15-18 inte kan dömas till fängelse (frånsett synnerliga skäl, som nästan aldrig existerar enligt praxis). De ska dömas till ungdomsvård, vilken i flertalet fall innebär någon form av öppen behandling. Här måste ovillkorligen en skärpning ske i Brottsbalkens regelsystem, inkluderande en sänkning av straffbarhetsgränsen vid 15 år (ex på grund av särskilda skäl)!

För det tredje måste även verkställighetsformerna ses över och skärpas. Vid våldsbrott måste den sk öppna ungdomsvården begränsas och faktiskt i tid och form ges karaktär av ett obehagligt straff – inte bara en liten tankeställare. Ett annat minimikrav rörande fängelsevistelser är att till straff dömda kriminella inte – från fängelse eller sluten ungdomsvård – ska kunna tala eller skriva obevakat med omgivningen. Inhumant? Nej, vi talar nu om allvarliga brott. Och allmänheten känner redan oro.

Till saken hör att mediernas främsta rådgivare – och brottslingarnas vän nummer ett – Jerzy Sarnecki förstås är motståndare till reformen. Han får som privatperson förstås tycka vad han vill, men han uttalar sig ständigt som vetenskapsman. Sarnecki vågar nu inte öppet krama de brottslingarna som efter reformen får ökade straff. I stället brukar han ett nytt knep för att stoppa skärpningar, dvs att de nya dömda kommer att uppta mer plats på fängelserna så att andra och grövre brottslingar inte kan låsas in. Som vetenskapsman agerar han alltså som vanligt Smidige Dick. Sarnecki är en av de personer som – från Stockholms universitet och BRÅ ! – i åratal burit ett tungt ansvar för dagens misslyckade svenska kriminalpolitik. Nu körs han över även av sina allierade inom S-partiet. Verkligen tar ut sin rätt, måste man säga.

Torsten Sandström

Uppdrag granskning i SVT 1 klargör hur den ledande S-politikern Annika Strandhäll vänder kappan efter vinden. Först står hon bakom en snävare politik rörande utbetalning av sjukpenning pga skenande kostnader. När det sedan blir folkstorm sparkar hon Försäkringskassans generaldirektör Regler – tillika en förmodad partivän – för att på så vis utse en syndabock. Bondeoffret gav Strandhäll en möjlighet att skifta politik, tillbaka till mer generösa bidrag till personer som anser sig sjuka.

Som politisk broiler agerar Strandhäll kallhamrat. Först står hon bakom tuffare krav mot dem som sjukanmäler sig. När det blir politiskt tumult inom S-rörelsen byter hon raskt fot. Sjuka klappas då på axeln av Strandhäll och generaldirektören sparkas brutalt. För Strandhäll innebär inte mänskliga relationer ett dyft. Hon agerar som en politisk svängdörr och struntar totalt i andra förhållanden (och människor) än det egna partiets och hennes egna privata intressen.

Medialt blånekar hon. Det är sådana partiföreträdare som Stradhäll som medför att S-partiet har sin framtid bakom sig. Kloka människor genomskådar Strandhälls cyniska spel. Att hennes agerande givetvis måste ha stöd från statsminister Löfven gör saken än värre. Som sagt är S-partiets framtid som maktparti – enligt min mening – mörk. Fokus på makt över staten är så stark att alla mänskliga krav på rakryggat agerande faller platt till marken.

Dessvärre har S genom sin principlösa bidragspolitik skaffat sig en makt över den svenska väljarkåren. Så fort partiet tycks förlora greppet så byter man politik och blånekar att man tidigare tyckt något annat, samtidigt som bidragen sprutar för att skymma sikten. Då använder man ministrar som Strandhäll för att charma väljarna: med blicken rakt in i tevekameran ler hon och skyller sin egen politik på andra.

Det vi ser är bedrövligt. Men det är också exempel på förakt för nationens medborgare. Dessutom spiller hennes flykt från sanningen över på hennes nuvarande sambo, som till råga på allt råkar vara svensk justitieminister. ”Sååådan är sociaa-lismen…”

Torsten Sandström

Miljöverdomstolens avgörande, som häromdagen avser stoppa Cementas brytning av cement på Gotland, är ett tecken på något mycket allvarligt: ett hot mot Sveriges framtid som rättssäker industrination. Cementa har i decennier brutit kalk i Slite, utan problem med grundvattnet, men nu anser domstolen att fortsatt brytning riskerar att hota grundvattnet, något som rätten menar att Cementa inte utrett tillräckligt.

Det är inte så att jag främst vill skjuta på domarna. De ställs nämligen inför en uppgift som är synnerligen svår och som de inte heller är ägnade att lösa, varom mera snart. Låt mig förklara.

En jurist tränas under många år på att lösa tvister där regelsystemet innehåller någorlunda tydliga regler, eller åtminstone många explicita rättskällor i form av rättsfall, motivuttalanden od. Till bilden hör att domare normalt ställs inför tvister där partsställningen ger hjälp, såsom exv en åklagares plikt att agera objektivt och underlåta att väcka åtal om bevisningen är svag. Vidare rör affärstvister normalt parter som slutit avtal, varför domstolens uppgift blir att på parternas egen risk tolka deras kontrakt. Är det oklart får de skylla sig själva.

Situationen är en annan i Cementafallet. Det rör en viktig typ av lagtvister om teknik/biologi som domarnas har att avgöra i dagens svenska stat. Bakgrunden är en omfattande svensk lagstiftning som ger stat och kommun rätt att inskrida i medborgarnas privata förhållanden. Det rör sig nu om sk förvaltningsrättsliga tvister där en offentlig myndighet för talan mot ett företag eller en privatperson. Jag tänker inte på skattetvister, där regelsystemet i regel är finmaskigt och ger domarna en uppsjö av rättskällor. Problemet är däremot en mängd tekniska/biologiska tvister som en myndighet initierar för att värna samhällsintressen rörande natur, miljö, djurhållning och liknande.

Inom denna sfär är nämligen regelsystemet överlastat med svepande gummiklausuler om ”goda förutsättningar”, ”god miljö” osv. Dessutom hårda krav på bevisning om ”säkerhet”, dvs frånvaro av risker. Till denna grupp hör även vaga miljönormer om ”hållbarhet” eller ”försiktighet”. Läsaren inser att det blir domarens sak att – inom grundlagarnas gränser – själv försöka finna en lösning på vad lagstiftaren menar. Politikerna smiter alltså från sitt ansvar och lägger viktiga åsiktsladdade beslut i domarnas händer.

Saken kompliceras som sagt av partsställningen. Hundratals svenska myndigheter har tusentals anställda med korstågsfarares ambition att rädda mänskligheten. I miljötvister ser de följaktligen enögt på det hållbarhets- eller försiktighetsfenomen som de önskar rätta till. Läsaren inser att det verkligen rör sig om gummiregler. Mångordigt pläderar myndigheterna för sin tolkning i rättsfrågan. Några betungande krav på objektivitet finns inte för dessa miljöns legosoldater. Det allvarliga är att det inte heller finns några allmänna regler om att deras krav måste ta hänsyn till olika konsekvenser för samhälle, företag och privatpersoner av myndighetens talan. Till saken hör att de agerar som angripare i de enskildas privata sfär. Följden blir ett stort svängrum för myndigheterna att attackera privata intressen och så at säga offra dem på den heliga hållbarhetens altare. Och detta på mycket vaga juridiska grunder.

Förvisso måste svenska domstolar ta hänsyn till Regeringsformens regler om skydd för privat egendom. Men i och med att hållbarhetskraven getts stor tyngd i svensk lagstiftning hamnar domaren i en tillbakapressad och svår situation. Domarens naturliga strävan är nämligen att följa lagen. Generella regler saknas som sagt dessutom om att hänsyn måste tas till övergripande svenska samhällsintressen, i stil med att myndighets krav hotar andra företag än de i tvisten samt att det finns riskerar för att skada drabbar anställda och ytterst det ekonomiska livet i stort.

Så här illa går det när man släpper miljötalibaner lösa inom de departement som sysslar med lagstiftning. En trängd domstol faller för det allmännas krav då man känner till lagstiftarens ambition att värna miljön. Lagrådet brukar visserligen ofta framhålla behovet av skydd för enskildas egendom. Regeringsformen måste följas, vilket är en självklarhet. Men vid en viss reform inom miljörätten förefaller ofta argumentet som långsökt vad gäller ett specifikt miljöproblem, som ofta är punktartat och inte rör bredare effekter som drabbar personer utanför själva tvisten. På så vis ges domarna inte något tydligt stöd i rättskällorna för att ta ställning till vidlyftiga krav från de svenska myndigheternas många juridiska miljökämpar.

Och då går det som skett i Cementatvisten. Följden riskerar bli en svensk brist på betong och murbruk, något som uppges få dramatiska effekter för byggföretag, anställda och ytterst det svenska samhället. Som tur är kommer domen att överklagas till Högsta domstolen. Det skulle förvåna mig storligen om inte Regeringsformens regler om egendomsskydd och äganderätt snabbt kommer att få betydelse för ett beviljande av prövningstillstånd.

Men huvudproblemet kvarstår. Nämligen en oklar miljölagstiftning om rätt till ingrepp i företags näringsverksamhet och människors privatliv. Det är uppenbart att miljörättens regler inte kan tillåtas verka för godtyckliga och vidlyftiga åtgärder, som påverkar inte bara ett enskilt subjekt utan en hel samhällssektor.

Lagreformer krävs med andra ord. Bäst vore om en svensk författningsdomstol inrättades för prövning av en lags giltighet. Det förefaller också som om Regeringsformens regler om företag och medborgares skydd mot ingrepp från stat och kommun preciserades! Men ytterst behövs också en ny svensk myndighetsorganisation, som stoppar korstågsmyndigheters och miljötalibaners framfart. För det krävs givetvis en helt ny och modig regering, utan Mp.

Torsten Sandström

I medierna hörs allt oftare ropet ” att man måste lyssna på vetenskapen”. Varje dag sker det rörande det som journalisterna kallar klimat, men som egentligen handlar om väder. Men även i alla möjliga och omöjliga sammanhang framhävs i radio, teve och tidningar olika forskare, som vi uppmanas lyssna på.

Borde inte jag som mångårigt verksam vid Lunds universitet vara glad och nöjd? Kanske, men glädjen smolkas av mediernas bristande förmåga att hantera forskningen ch dess resultat. Problemet är dels att man inte inser att olika vetenskapliga discipliner har kraftigt olika förutsättningar att producera sanningar, dels att forskarna såsom alla människor har ett känsloliv som gör att deras arbetsresultat påverkas av politiska värderingar. Inget av detta är några nyheter. Men ändå kliver landets kår av journalister dag efter dag i fällan. Sannolikt på grund av att även mediernas folk har ett liv fullt av egna värderingar.

Övertrampen sker i nästan all rapportering om olika samhällsförhållanden. Allvarligast är de dock då rapportören tillika utgör sig för att vara en journalist med specialkompetens. Här blir riskerna för vetenskaplig härdsmälta normalt störst.

Det främsta misstagen sker alltså pga att medierna inte kan hantera gränserna mellan olika forskningsdiscipliner. Ett ”upprop av tusen forskare” framstår närmast som en sanning. Men för att bedöma sanningsgraden måste forskarna benas upp i discipliner och status. När det gäller klimatfrågor ska främst uttalanden från personer som sysslar med forskning om meteorologi och atmosfär tas på allvar. Inte biologer som sysslar med miljön på jorden eller olika samhällsvetare. Ändå är det oftast miljöforskare i stil med Rockström som ständigt intervjuas. För att inte tala om raden av miljöekonomer, som i sammanhanget måste jämställas mes amatörer.

Det är också viktigt att klargöra den intervjuade forskarens akademiska status. Givetvis väger exv en professors ord tyngre än en doktorands. Lika viktigt är att klargöra vilken institution för högre utbildning som forskaren kommer från. Landets fem största universitet har på grund av intensiv konkurrens en högre status än exv det sk universitet som finns i Malmö (inrättningen måste tillspetsat mnärmast ses som en underavdelning till S-parteits ABF).

Men journalister ser som sagt normalt alla universitetslärare som lika goda intervjuobjekt. Antagligen anar man diffusa skillnader mellan dem avseende vetenskaplig disciplin och akademisk status. Men man tutar bara och kör. Att resultatet blir ovetenskapligt ligger självfallet nära till hands.

Man måste kunna begära att en journalist har rimliga kunskaper om de fenomen jag lyft fram. De är ju tämligen naturliga. Men det är ofta bråttom att knåda ihop ett reportage och då framstår vilken person som helst med en akademiskt klingande titel som ett lovligt byte.

Det viktigaste problemet rör dock journalistens samt intervjuoffrets eller rapportörens personliga värderingar. En mycket vanlig variant är att journalister tror att forskaren – som sig bör – lagt upp sin forskning på ett politiskt oberoende plan. Så är det dock sällan. Nationalekonomen och S-politikern Gunnar Myrdal pläderade för länge sedan om att vetenskapens män och kvinnor allmänt sett borde yppa sin politiska åsikt så att hans eller hennes forskningsslutsatser kan översättas korrekt. Det ligger mycket i Myrdals tes.

En nästan lika vanlig villoväg är att journalister känner – eller anar – forskarens politiska bas. Ofta har denne nämligen samma åsikt som skribenten rapportören själv. Och på så vis används dagligen forskningens resultat för att med vetenskapliga förtecken legitimera den text eller rapport som journalisten avser publicera. Detta politiska dubbelspel riskerar att få förödande verkningar. Forskning används med andra ord som ett politisk slagträ.

Alla varianterna medför att forskning missbrukas, omedvetet eller medvetet. Detta leder till att det till vardags är en stor fara med ”att lyssna på vetenskapen”. Som vän av forskning vill jag inte allmänt sett avråda från lyssning. Däremot är det bäst att lyssnandet sker med en påtagligt kritisk distans. Ta reda på om forskaren är expert på just det ämne han/hon talar om, dvs vilken disciplin han eller hon sysslar med. Ta även reda på vilken akademisk status forskaren har, dvs akademisk grad, anställning och inte minst arbetsgivare. Om du är kritisk på alla plan då kan du verkligen lita på vetenskapen. Då kommer du tyvärr också att inse hur många bedrägerier som presenteras i svenska medier.

Torsten Sandström

Den utmanande rubriken är hämtad ur en text av tekn dr Erik Lidström och publicerad i Bulletin 2021-04-21, se länk nedan. Det är en fint skriven artikel om den särskilda typ av demokrati som den svenska politiska klassen åstadkommit. Nästan bara partigängare tillåts ta plats – och alltså få väl utbildade och/eller personer med lång och välmeriterad verksamhet från den svenska vardagen.

Effekten har blivit en stenhård partistyrning av vilka som ska tillåtas ta plats i Sveriges Riksdag. Inte en styrning från folket, de sk väljarna. Utan en styrning från partier, som idag närmast saknar medlemmar, och därför finansieras genom bidrag som riksdagens ledamöter själva bestämt. Alltså ett utstuderat system i syfte att ge den politiska klassen maximal möjlighet att fortleva.

Lidström nämner även något viktigt som jag inte tidigare känt till. Nämligen att högern en gång i tiden ställt sig bakom proportionella val vid införandet av den allmänna och lika rösträttens införande, 1911. Man var rädd att förlora Riksdagsplatser! Liberaler och socialdemokrater önskade däremot majoritetsval i enmansvalkretsar. Tänk om Karl Staaff och Hjalmar Branting fått sin vilja igenom! Vilken öppning för en livligare demokrati, med personval och makt som flyttats miltals från huvudstadens partihögkvarter!

Nu kan i stället en stenhård styrning ske från partiernas kanslier. Och så fylls Riksdagen på med ledamöter som sedan skoltiden utbildats för yrket att bli politiker. Erfarna och kloka människor utan partibakgrund förvägras medvetet inträde i Riksdagen av egen kraft. Den svenska demokratin är således skräddarsydd för en politisk klass som vill sitta tryggt i eget bo. Som sagt var det också högermannens Lindmans förklaring till de proportionella val som infördes 1907.

Följden har blivit de för folket anonyma ”knapptryckarkompanier” som från vikta plaster i Riksdagen levererar partihögkvarterens vilja. Därför sitter nästan inga yrkesutövare längre på Riksdagens bänkar, utan karriärister från den politiska klassen. Alltså hanterar inte de vassaste knivarna i lådan nationens öde, vilket sannerligen syns i rader av gamla olösta strukturproblem. I Riksdagen häckar nästan bara trogna partiledamöter som efter skoltiden jobbat upp sig inom politikens yrke, från positioner i olika dotterorganisationer, kommuner och landsting. Ett yrkesliv på skattebetalarnas bekostnad, ett system som riggats genom en brist på direktdemokratiska inslag i Regeringsformen.

Därför är Lidströms utrop korrekt om att ingen som åstadkommit något civilt kan räkna med att ta sig in i Riksdagen. Det är sannerligen en dyster profetia över den svenska demokratins framtid. Som sagt är det också en rimlig förklaring till varför det svensk samhällets strukturproblemen tornat upp sig i en olöst stapel.

Men jag är trots allt optimist. Kollektivens och partiernas dagar är som jag ser det räknade, på sikt. Individualismens dogmer – goda som onda – erövrar nämligen landet steg för steg, dag efter dag. Därför är det troligt att dagens dysfunktionella partivälde av folket kommer att ses som den Orvar-propp det verkligen är. Mycket talar alltså för att dagens politiska klass kommer att ersättas.

Därmed inte sagt att partierna försvinner. Och en ny politisk klass riskerar förstås att växa fram. Hursomhelst bör en betydligt närmare relation (mindre avstånd) mellan väljare och ledamot i Riksdagen bli följden. Alltså ett steg mot den mer direkta demokrati som Sverige, enligt min mening, så tydligt behöver.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/debatt-ingen-som-astadkommit-nagot-kan-bli-svensk-politiker

Att inte släppa taget beskrivs ibland som en dygd. Det gäller att kämpa för sina ideal. Det ligger nog mycket i detta. Det är allmänt sett berömvärt att stå för sina åsikter. Men räcker det verkligen?

Jag skriver detta med tanke på att nutidens politiker strävar efter att bita sig fast i sin maktställning. Normalt sker det med hänvisning till dåd från förr. Man påstår sig vilja handla ungefär som tidigare generationer av politiska beslutsfattare gjort. Här braverar verkligen S-partiet. Det lutar sig tillbaka mot åtgärder av sedan länge döda kollegor. Dvs personer som agerat i en helt annan historisk verklighet. Jag tänker på de politiker som för omkring nittio år sedan byggde den svenska demokratin. Även om åtskilliga borgerliga politiker drog strån till lasset så var det framför allt S-partiet som verkade för allmän rösträtt för män och kvinnor, 8-timmarsdagen och rader av ekonomiska och sociala välfärdsreformer. Men det var då det.

Min poäng är att dessa aktioner idag är ”lagda till handlingarna” som man brukar säga. Om än berömvärda är de numera inlemmade i nationens historia. Sedan dess har knippen av andra nutida samhällsproblem tornat upp sig, rörande invandring, brottslighet, skola, bostadsbrist, vårdköer, högt skatteuttag, brist på försvar osv. Att bita sig fast vid den politiska makten med hänvisning till tidigare bravader – såsom politiker från S-partiet ständigt gör – framstår därför som falskt. Hundraåriga åsikter om specifika samhällsfenomen gäller inte i någon större utsträckning för dagens svenska demokrati. S-partiets gamla kollektivism har därför inte längre mycket att ge i tider av alltmer stegrad individualism. Lösningar med hänvisning till majoritetskollektivets makt slirar i dagens era med krav på en politik som är bra för majoriteten av landets individer.

Jag menar därför att S-partiet har nått vägs ände. Man saknar verklighetsanpassning. Partiets ledande politiker orkar eller vill inte längre styra den nya verklighetens Sverige. 2000-talets svenska demokrati ställs nämligen inför nya utmaningar som måste hanteras med öppna ögon och under ett kritiskt och fritt samtal. Därför borde S-partiet släppa taget och sluta att bita sig fast vid makten. Allt talar för att deras politiska spel nu är förlorat. Döden på äldreboenden i corona och på gatorna genom beväpnade klaner bevisar att S-eran är slut, helt enkelt. Två självförvållade problem som skakar landet.

Men S släpper ändå inte taget. Man kämpar för föråldrade ideal. Och vad värre är, man lever inte som man lär. Förr var det ett parti av och för arbetare. Men inom S-partiet härskar idag en politisk klass, som från skolåren lärt sig att jobba för en framtid som yrkespolitiker för sig själva och sina närstående. Politiken har i huvudsak blivit en grund för politikernas egen försörjning, ett yrke, inte en tillfällig verksamhet för genomtänkta reformer, sund hushållning (sparsamhet), lyssnade på nationens egna behov (inte globala kollektivs påtryckningar), raskt utkrävande av ansvar vid offentligt slöseri osv. Den politiska klassens egoism har faktiskt blivit ett demokratiskt problem. Tanken med en representativ demokrati är inte ett livslångt välde för en nomenklatura, utan snarast en beredvillighet att åstadkomma växling inom den maktsfär som ska hanteras av politiker som representerar folket.

Därför är det inte alls någon dygd att vägra släppa taget. Att klamra sig fast vid makten blir tvärtom ett avsteg från det goda samhällets ideal om successiv växling vid makten i öppna och fredliga former. Jag menar inte att enbart S-partiet hamnat i den representativa demokratins återvändsgränd. Den svenska politiska klassens gemensamma intressen är breda och tydliga samt går utöver partiernas gränser. Detta framstår som fullt klart efter turerna kring Löfvens plötsliga avgång och efterföljande återuppståndelse. Många riksdagsledamöter vill sitta kvar ännu ett år och uppbära ersättningar för det.

Min poäng är att moderna tider kräver nya ledare med oförfalskad blick på verkligheten. Marschen från arbetarkollektivets Sverige till en mångfald grupper av individer kräver givetvis också nydaningar inom demokratin. I många bloggar har jag därför förespråkat olika inslag av direkt demokrati – exv i form av val där röstning sker i första hand på viss person samt dessutom införande av en möjlighet för en bred samling av medborgare att åstadkomma folkomröstning om ett visst aktuellt lagförslag. Sådana lösningar finns utomlands, men inte i kollektivens Sverige förstås.

Här agerar den svenska politiska klassen förståeligt nog bromskloss. Alltså inte ett ord om behovet att steg mot direkt demokrati! Man vill helt enkelt inte släppa taget. Makthavarnas agerande måste ses som ett hot mot en förnuftig utveckling av det svenska samhället och demokratin.

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar förhållandevis sparsamt om de mycket stora gatudemonstrationer som i dagarna skett i Havanna mot det kommunistiska styret. Hundra tusen människor sägs ha protesterat vilt runtom i landet. Varför denna mediala dimma? Varför har det svenska UD ännu inte uttalat sig och tagit avstånd från dikturens Kuba?

Svaret är enkelt. För vänsterns politiker och journalister kommer demonstrationerna som en chock. För dem är den kubanska regimen fortfarande närmast ett socialt föredöme, trots åratal av oppositionella i fångenskap, en ekonomi på knä och en politisk bankrutt ledning genom familjen Castro och dess efterföljare. Kulturvänstern har i decennier spritt en romantiserad bild av Kuba – trots år efter år av politiskt förtryck. Det är kommunismen som ideologi eller princip man håller av. Även om den överallt leder till samhällen i sönderfall.

Särskilt pinsam är situationen för V-partiet som i det längsta kramat Kuba och Venezuela. Många partihöjdare från V har under många år idylliserat den kubanska regimen av våld och förtryck. Sambaretorik slår ut en kritisk analys.

Men även S-partiet har ett bedrövligt förflutet i frågan. Olof Palme och Pierre Schori tillhör gänget som kramat diktatorn Fidel Castro. Även Sida. Under 2020 har Sida skänkt Kuba 27 miljoner i bistånd. På organisationens hemsida uttalas viss kritik, men i synnerligen återhållsamma ordalag. Och till bara för några år sedan betalades par till den blodtörstige Ortegas Nicaragua och till Venezuela, under diktatorn Maduro.

Jag menar att vi även i Sverige ser politiska tendenser som påminner om Kuba. Givetvis inte genom fängelser och allmän misär. Men genom en ideologiskt tung politik, med inbyggda principer som medför att nationen inte lyckas lösa gamla problem, utan ofta staplar nya på hög. Ett samhälle där vänsterns principer dagligen förgylls i många tunga medier, även om alla klartänkta vet att de inte funkar utan att det krävs sakliga samtal och kompromisser på samhällets frihetliga sida.

Torsten Sandström

Frågan är förvisso ledande, men ändå befogad efter ett antal år då de boende i Sverige ökat med totalt omkring en miljon personer. Det stora flertalet är lågutbildade. De flesta med islamskt ursprung och härstammande från klankulturer i Mellanöstern, Somalia och norra Afrika. Som jag skrivit många gånger är de absolut flesta nyanlända laglydiga. Men ett par procent av dem ställer till blodiga och dödliga våldsdåd. Detta medför allvarliga problem. Om inte Sverige kan inlemma de nyanlända i vår kultur – språkligt, kulturellt och framför allt av fri vilja – så kommer det dödliga våldet att kvarstå på en alltför hög nivå.

Den fråga vi alla måste ta ställning till är om svenska politiker lyckas inlemma de nyanländas majoritet i en svensk kulturell miljö. I ord påstås det ske. Och vissa välmotiverade och tämligen välutbildade inlemmas förstås. Men avgörande är att åtgärder avseende boende, jobb och utbildning inte når alla. En mycket stor grupp hamnar i ett utanförskap, som finansierats med en lång rad av bidrag som inte konstruerats för just invandring. På ghettoliknande områden omkring de större städerna frodas följaktligen en kultur som närmast är antisvensk. Till bilden hör att flera islamska präster – som också finansieras med statsbidrag – framför ett budskap som gynnar en religiös kamp mot den svenska statens juridiska ensamrätt. Inget tyder på att S-regimen vill ta ifrån det islamska bröderskapet dess bidragsfinansierade plattform för angrepp mot den svenska statens krav på våldsmonopol.

Därför menar jag att allmänhetens negativa bild av invandringens allvarliga konsekvenser är korrekt. Faktum är att en relativt stor grupp – om än en försvinnande liten grupp av de totala invandrande bidragstagarna – orsakar en ytterst allvarlig otrygghet i de svenska städerna.

Så vad ska vi göra med vår rädsla? Såvitt jag kan se kan man inte bara hoppas att år av misskött invandring plötsligt – valåret 2022 – ska utmynna i en form av happy end. De svenska invandringstalen är fortfarande förbluffande höga, jämfört med vad tillgången på jobb, bostäder och skolor klarar av (82.000 nyanlända 2020 beskrivs uppmuntrande av SCB som en låg nivå!). Dessutom slukar S-partiets bidragspolitik miljarder och åter miljarder av dina och mina pengar. Det svenska samhället befinner sig i kris, inte bara rörande invandring, utan också beträffande skola, vård, bostäder, försvar. överdödlighet i covid på äldreboenden mm. Orsakerna måste sökas lång tillbaka i tiden, men under de två regeringperioderna (2014 till idag) med Stefan Löfven har det snabbt gått utför.

Därför måste du som väljare se till att Sverige tar en helt ny riktning. Asylrätten funkar inte längre i och med att nyanlända som vägar asyl inte kan utvisas (pga humanitära skäl). Då en klok asylrätt slirar, så är det bara totalstopp tills vidare för icke EU-anknuten invandring som gäller.

Tyvärr är det så. Orsaken är således de svenska politikernas missbruk av asylrätten. Dörrar har öppnats, utan motsvarande plikt att lämna Sverige vid vägrad asyl. Moderatledaren Kristersson har efter moget övervägande åtminstone kommit så långt att han förklarar invandringen som problemskapande. Han ord – i strid mot svenskt tabu – har förstås skapat ilska inom den statsbärande svenska vänstern.

Torsten Sandström

Var dag möts vi av uttalanden om en främmande invasion från himlen, ett angrepp som styrs av människan. Vanligtvis rör det sig om ett skrämmande klimat, som sägs ta fart med stor hastighet. Men varje dag varnas det även om så kallade invasiva djur- och växtarter. Dessa ”invaderande” arter måste utrotas och sedan ska försvunna inplanteras till skyhöga kostnader. Politiker och medier går i spinn. Svenska folket som ska betala kalaset duckar skrämt. Ty ingen vet vad som är sant eller osant. Allra minst de forskare som agerar viktigpettrar i skrämselaktionens tät.

Det är fråga om en gigantisk rörelse, mätt i de penningresurser som satsas och antalet människor som rycker ut för att avlönat vidarebefordra budskapet om kris, kris och åter kris. En så omfattande och kostnadskrävande förändringsrörelse måste enligt min mening baseras på synnerligen starka vetenskapliga skäl om att miljön är ställd under ett allvarligt akut hot.

Jag förnekar inte att det kan vara så. Möjligtvis är det även troligt att utsläpp av växthusgaser har en negativ sida i form av ett sorts lock för värmeutstrålning ut i atmosfären (med påföljande värmestegring därunder). Men problemet är att orsakssambanden är omstridda och framför allt att kvantifieringen av den eventuella hotbilden är svår att mäta, så att ett tidsscenario blir ytterst komplicerat att fastställa. Ändå fortsätter dagligen nästan Sveriges alla medier i oavbruten takt denna skrämselkampanj. Stockholms två stora dagstidningar och det tvångsfinansierade SR/SVT är värst.

Det är verkligen något riktigt osunt med detta. Om orsaksförloppen är svårfångade borde diskussionen tonas ned till en öppen och försiktig diskussion för och mot. Men detta sker som sagt inte. Bara ena sidan – de klimathetsande – får utrymme i svenska medier.

Förmodligen tror de politiker, journalister och vetenskapare som står bakom hetskampanjen på sitt budskap. Det förvånande är att de ändå inte bekvämar sig till en öppen debatt, utan enbart talar om det scenario som den egna gruppen av forskare presenterar. Den andra sidan ges som sagt inte minsta utrymme i landets större medier för sitt kritiska budskap.

Enligt min mening kan det inte röra sig enbart om en stark övertygelse om den egna sidans vetenskapliga prognoser. Det rör sig nämligen om en närmast religiös tro på ett enda krisande scenario, som dessutom påstås ligga nära i tiden. Detta påminner om det budskap som många sekter under årtusenden fram till idag spridit om jordens nära förestående undergång.

Därför måste det enligt min mening finnas en bakomliggande politisk agenda hos de globala samhällseliter som står bakom klimathetsen. Det rör sig nu inte om någon konspirationsteori från min sida, ty de grupper som driver hetskampanjen har flera klimatoberoende skäl för att satsa på ensidighetens budskap.

En intressant grupp rör vetenskapens folk bakom klimathysterin. Flertalet av dessa sysslar inte med klimatforskning, utan med olika typer av forskning rörande djur, växter och den yttre i allmänhet miljön. Även om de inte vet ett dyft om 20-åriga skeenden i atmosfären så förenas de av en vilja att få forskningspengar till sina egna projekt – och mycket stora anslag erövras varje år – samt en önskan att värna den gamla miljö de vuxit upp med under sin ungdom.

En annan månghövdad grupp består att högskoleutbildade biologer, geografer och andra naturvetare, som har ett stort gemensamt intresse av få jobb på olika myndigheter eller företag. De vill framför allt försörja sig inom det expanderande offentliga – och privata – systemet för naturvård. Att jobba för återskapandet av den svenska Sörgården av år 1900 blir på så vis en naturlig ambition för karriäristerna inom klimatkramarnas stora byråkrati.

Den mest intressanta gruppen omfattar politiker och medieanställda, två kretsar av personer som lever i en allt tydligare symbios i nutiden. Man kan tycka att politiker och journalister borde hylla det öppna samtalets agenda. Trots detta finns tyvärr starka ekonomiska incitament för hyllande av den akuta klimatkrisens tema. Den politiska klassen samlas därför kring krisens plattform för omval, varvid skrämsel utnyttjas som en simpel bas för omval till riksdag eller kommunal församling. Alltmer vänsterinriktade – och av staten bidragsberoende – medieanställda har även de starka skäl för att haka på den politiska elitens skrämselagenda.

Dessutom har den politiska klassen byggt ett tätt nätverk tillsammans med FN, EU och en rad andra internationella organisationer. Mellan dem alla rör det sig om ett intensivt givande och tagande. Gigantiska belopp växlar händer på bekostnad av jordklotets myller av skattebetalare. En skräckkampanj passar väl in i en bild av global maktkontroll över rika och fattiga länder.

Tillsammans har alla dessa grupper stark anledning att verka för en storskalig ideologisk bearbetning av Jordens miljontals medborgare. Det är denna breda rörelse som avspeglas i tusentals dagliga mediala berättelser r om kriser än här och än där. Väderhändelser förstoras tusentals gånger till undergångskriser. Massor av stats- och kommunanställda rapporterar dessutom dagligen om djur- och växtarter som påstås vara invasiva eller utdöende, trots att biologiska släkten i alla tider förflyttat sig runt jordklotet och ibland lyckats konkurrera ut andra.

Att denna gigantiska propagandaapparat kostar hiskeliga penningbelopp är fullt klart. Men nu talar jag inte främst om pengar utan om en kolossal propagandakampanj med tydligt inslag av desinformation. Detta sker trots att det ännu inte är klarlagt vilka risker som finns och vilken eventuell tidsram olyckorna omfattar. På en svensk nivå är det du och jag som via skattsedel betalar denna stora dramatiska teaterföreställning. Om det visar sig att krisens ord är falska – helt eller delvis – rör det som händer ett av världshistoriens hittills största bedrägeriskandaler.

Men om denna hjärntvätt rapporterar förstås inte svenska medier.

Torsten Sandström

Det politiska samtalet i Sverige existerar knappast. Jag menar att sakliga argument alltmer sällan växlas. Istället slängs invektiv. Den som försöker framföra underbyggda argument möts med en smocka.

Jag påstår att vänstern och S-partiet excellerar i detta angrepp på försök till öppna samtal. Sedan snart ett decennium har även liberalerna anammat det nya destruktiva politiska stilen.

Den typiska samtalsdödaren är att kalla motståndaren fascist, nazist eller främlingsfientlig. Till och med konservativ räcker för att trycka ned en meningsmotståndare, vilket är särskilt ömkligt då det är den som slänger skit som är den faktiska tillbakasträvaren bakom sin mur av socialistiska idéer. Metoden syns tydligast i samtal om invandring, ett politikområde som annars lämpar sig väl för fylliga och resonabla argument för och emot.

Men inte bara rörande invandring brukas den nya metoden för samtalsdödande. Nu brukas den som ett generellt knep att förstöra en diskussion. Saken syns fullständigt klart i den regeringskris vi befinner oss i. S-partiet, Mp och C dödskallemärker samtliga SD. Utan vidare argument väljer de bort ett sakligt – och för nationen nödvändigt – samtal om politikens många motsättningar. Detta är en form av populism. Den känns igen från auktoritära regimer från förr och även nutid. För att klamra sig fast vid makten väljer den samt konservative att säga ut dimridåer. Orsaken till detta är en insikt om att smutskastning fungerar som politiskt vapen.

Svensk mästare är S-partiet. För S gäller det helt enkelt organisationens framtid då man nu ser sina dagar räknade. En hel kår av yrke(s)politiker ser sina feta löner hotade. Men om många fler slutar lyssna till S – och i stället väljer en öppen och saklig debattmetod – så faller den hundraåriga S-eran platt till marken. S-partiet offrar med vilja konstruktiva politiska samtal för att bita sig fast ytterligare några år vid makten. Det är tragiskt. Men sant.

Torsten Sandström

Talibanerna och liknande terroristgrupper förstärker i nutid sina positioner i exv Afghanistan, Somalia och Nigeria. Detta kommer att leda till nya vågor av migration till Europa. Signaler från Baltikum ger ytterligare oroande signaler i om rörelser mot Sverige.

Så länge Sverige bibehåller sin traditionella inställning till asyl riskerar nationen därför att hamna i fortsatt elände vad gäller mottagande av nyanlända på grund av en redan påtaglig frånvaro av åtgärder för integration. Sveriges anslutning till folkrättsliga konventioner om asyl måste omprövas!

Jag menar att således att den officiella svenska regleringen av asyl nått vägs ände. Min förklaring rör inte främst en kommande våg av nya asylsökande. Redan i dagsläget är asyltrycket högt – omkring 82.000 (!) år 2020. Detta är i och för sig illavarslande. Min huvudinvändning rör den svenska statens alltmer begränsande möjligheter att verkställa utvisningar av dem som vägrats asyl. Allt färre kommer under de närmaste åren att utvisas trots att svensk domstol sagt att de saknar asylrätt. Detta är lika med moment 22.

Min poäng är att en asylrätt förutsätter att den som av domstol vägras bifall till sin ansökan måste förpassas till det land han eller hon närmast anlänt från till Sverige. Annars innebär en asylrätt i juridisk klartext en vidöppen dörr in till Sverige, med de problem som automatiskt följer. Så länge rätten till asyl inte balanseras mot en plikt att lämna landet vid avslag kan man inte säga att det folkrättsliga institutet asyl fungerar. Det blir i praktiken enbart en ensidig rätt till inflyttning till Sverige.

Jag inser att storskaliga internationella folkförflyttningar är svåra hantera och reglera på en nyanserat och mänskligt vis. Men den absolut sämsta metoden är ett upprätthållande av principen om asyl trots att institutet utvisning inte fungerar vid domstols vägran att ge bifall till asylansökan. Följden kommer att bli att de mest asylliberala nationerna i Europa kommer att få bära en börda som redan idag visat sig tung mätt i gigantiska pengabelopp, kriminalitet, bostadsbrist och skolstök. Här ligger Sverige alltså klart i riskzonen.

Mitt enda svar på vilka åtgärder som måste till är just nu ett tydligt stopp på den liberala politik som Sveriges makthavare hittills signalerat. Människor som anländer till Sveriges gränser utan EU-medlemskap måste vägras inträde i riket. Det är givetvis ett bryskt och idag överraskande besked. Men efter en övergångstid kommer en ny svensk politik att uppfattas av tidens resenärer på väg norrut till vårt land. Var så säker!

Min lösning är inte unikt. Inom Danmark resonerar politiker inom S-partiet – som är i regeringsställning – om liknande drastiska förslag med slopande av asylrätten vid nationens gränser.

En grupp bland dem som värnar en asylrätt är naiva och menar att det inte finns något att göra åt den svenska statens vägran att verkställa utvisningar. Deras slutsats blir: låt folk vandra in! En annan och kanske större grupp ser invandringen som en politisk lösning för att behålla S-partiets och vänsterns makt över Sverige. Slutsatsen blir också då att den som vill ska kunna flytta in. Tanken är att bidrag till nyinflyttade skapar en trogen krets av nya S-väljare vid allmänna val.

Båda åsikterna rubbar enligt min åsikt respekten för den svenska statens kontroll över sitt territorium, vilket i grunden är en fråga om demokrati. Det är lagstiftningens sak att bestämma villkoren för asyl. Funkar inte metoderna för avvisning, så faller följaktligen hela systemet för en reglerad rätt till asyl. Följden blir att vem som helst kan bli svensk medborgare och på sikt påverka demokratin i vårt land.

”Så kan vi inte ha det”, säger jag, för att citera den kakadua som nu har posten som svensk statsminister i nationen som är illa ute…

Torsten Sandström

C-partiet har i dagarna haft en god möjlighet att styra om i svensk politik, bort från år av dysfunktionell politik under S-regeringen och dess enögda samarbetspartner, Mp. Alltså en ypperlig chans att byta spår från vänster till filen högerut. Men vad gör Lööf.

Hon väljer att stödja S-partiets Löfven. På så vis ger hon Mp möjlighet att fortsätta med att skada Sverige genom sina talibankrav rörande klimat och miljö. Och dessutom öppnar hon dörren för kommunisterna att hålla Lövden i strypkoppel. C-partiet lägger alltså sin röst på den vänster som misskött landet i sju år! Detta är Lööfs val, som hon superkomiskt nog kallar liberal politik.

Att hon gör det förklaras av bondeegoism, inte av den liberala politik som C:s kvinnliga väljare från städerna önskar. Att att backa upp S ger nämligen de bönder – som är C-partiets reella makthavare – förmåner i klingande mynt vad gäller skogsbruk och försäljning av sjönära tomter. Okej, många kvinnor har Lööf lyckats skrämma upp med SD som slagträ. Trots C-partiets egen dystra historia angående medlöperi till nazismen för omkring 90 år sedan, så anklagar hon nu SD för samma misstag i förfluten tid. Och väljer att de facto stödja en politik med kommunister på vänsterflygeln.

Få nationer i västeuropa styrs av en vänsterregering av Löfvens snitt. Till och med S-partiet i Danmark för en förhållandevis saklig politik. Men i vårt land ska årtionden efter årtiondens förmörkas av förlegad S-politik där alla gamla problem bara förvärras. Genom att folket uppmanas att räkna bort SD.

Sverige behöver år av strukturreformer. I stället får nationen nu ännu ett år av skadlig vänsterpolitik som uppbackas av C-partiet. Vi kommer alltså att få se mer av de allvarliga problem som nationen brottas med. Tack vare Annie Lööf från C-partiet.

Torsten Sandström

Den annars påtagligt EU-vänliga The Economist innehöll häromveckan en dyster rapport om unionen. Rubriken är ”The land that ambition forgot”. Huvudtanken är att EU sackar efter sina utländska konkurrenter, dvs USA, Japan, China och andra stater i Ostasien. Som vanligt presenterar The Economist tydlig ekonomisk statistik som visar på förlorad BNP för EU:s stater samt krympande marknadskrafter jämfört med företagen från konkurrenterna.

Den övergripande förklaring som The Economist lyfter är den stelbenta politiska styrningen av EU. Allt fler regler binder företagen vid juridiken i stället för marknaden. Och än värre: allt fler tecken syns på en isolationism, med krav på handel inom unionen med varor som produceras där. Tydliga steg mot en planekonomi är min tolkning. Allt under den demagogiska nya devisen ”Next Generation EU”. Den är åtminstone korrekt avseende våra ungdomars framtida plikt att betala begravningskalaset.

Var tog de fria marknadsmekanismerna vägen? Just nu satsar unionen på en gigantisk upplåning som inte har stöd i EU:s olika fördrag. Meningen är att ge gåvor till nationer som misskött sig, relativt sett. Genom nationella socialbidrag ska alltså framtiden stakas ut. Och i Bryssel pågår en kampanj om hållbarhet som kommer att sätta fler marknadskrafter ur spel. Wallenbergarnas flaggskepp Investor AB skickade häromdagen upp en nödraket om detta.

Men den sargade EU-skutan seglar bara vidare i motvinden. Europa har drabbats av den planerade ekonomins sjuka. Mot den hjälper bara vaccin mot ökad politisering. Och en terapi för ett friare företagande. Så släpp marknaderna fria och favorisera det öppna samtalet i stället för det farliga nya fikonspråket om ”hållbarhet”.

Tro mig! Det kommer annars att gå åt pipsvängen!

Torsten Sandström

Min rubrik är en variant på M-ledaren Ulf Kristerssons uttalande häromdagen att ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”. Detta sägs med anledning av ett stegrat dödlig vapenvåld i vårt land. Jag är överens med honom, något jag bloggat om åtskilliga gånger.

Det som kännetecknar nationens nuvarande dystra politiska situation är de upprörda svar som följt på Kristerssons uttalande. En hord av politiker, journalister och opinionsbildare från vänster menar att Kristersson och M-partiet tagit ett steg högerut för att krama SD. Reaktionen var förväntad, men trist och ett tecken på bristande logiskt tänkande. Eller kanske snarare en vilja att driva vänsterpolitik i stället för att diskutera sakligt.

Reaktionen kan sammanfattas i en traditionell ovilja från vänsterliberalt håll att resonera förnuftigt eller sakligt. Det som brister rör främst följande faktorer på kritikernas sida:

En brist att kvantifiera. Varken Kristersson eller jag menar givetvis att alla invandrare begår allvarliga brott eller att de vägrar att integrera sig i det svenska samhället. Det är bara omkring ett par procent av de nyanlända som är problematiska. Men i och med att invandringen till Sverige varit storskalig under flera år – fler än 800.000 nyanlända sedan 2013 – blir det sammantaget många tusen personer som dödar, hotar eller utpressar. Följden har blivit att Sverige toppar statistiken över dödligt våld. Mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden helt sanningsenliga.

En brist att analysera historiska skeenden. Kristerssons uttalade rör nutidens Sverige, med en storskalig invandring från framför allt Afghanistan, Syrien , Irak och Somalia. Många vänsterväljare som reagerat mot Kristerssons ord baseras sina utsagor på tidigare invandring till Sverige. Det är korrekt att den haft ett annat utseende. Men den nuvarande inflyttningen har en annan kulturell karaktär än tidigare invandring från exv Finland, Italien, Ungern, Tjeckoslovakien eller nationerna på Balkan. Skillnaden rör utbildning, religion och förankring i europeisk kultur. Även om klanbildningar finns i Italien och på Balkan är de mer betydelsefulla inom länder under islam. Även mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden således sanningsenliga.

En brist att skilja personliga känslor från faktiska skeenden. Kristerssons uttalade är opersonligt nykter och alltså enligt min mening helt korrekt. Flertalet kritiker lever däremot i en värld av egna känslor och politik. För dem är varje koppling mellan invandring och negativa händelser en skymf. Jag menar att detta är en föga respektingivande metod att ge sig in i en diskussion. De egna erfarenheterna av invandring eller vänner som flyttat in är en dålig grund för ett politiskt samtal om allvarliga skeenden. En saklig diskussion måste bygga på tydliga fakta.

Fakta är att en urdålig integration och en slapp reglering av påföljder och verkställighet i Brottsbalken är en viktig förklaring till dagens dödliga våld, som bottnar i en storskalig invandring på kort tid. Dessutom är antalet svenska poliser få jämfört med andra nationer i västvärlden. Och den svenska skolan går på knäna, trots S-partiets läskiga försök att frisera statistiken.

Torsten Sandström

Löfvens regeringar har länge levt på övertid. Som en vålnad klamrar sig han och S-partiet fast vid makten. Hittills har han fått intensivvård från spillran Mp och det liberala partiet C in spe. De har tisslats och tasslats – löften har getts eller missförståtts – och även enskilda riksdagsledamöter har bjudits in. Allt för att S-partiet aldrig frivilligt lämnar ifrån sig den politiska makten.

När en demokratisk ledare närmar sig vägs ände måste den rimligaste lösningen vara att utlysa val, så att politikernas huvudmän får bestämma. Så uppfattas åtminstone saken i många civiliserade nationer. Även om det bara är ett år kvar till nästa ordinarie val så är en runda vid valurnan utan tvekan den modell som är mest gynnsam för folket. Det vill säga att låta nationens medborgare få bestämma framtiden. Detta vågar inte S-partiet.

Det är rentav skitsnack att folket inte vill gå till valurnorna. Eventuella opinionssiffror om en ovilja att rösta är enkla att manipulera. Regeringens politiker har dessutom under några veckor sysslat med propaganda just mot extraval. Lika fånigt är det att påstå att ett nyval blir kostsamt. Men demokrati måste vara något dyrbart. Och jämfört med de fabulösa skänker som SIDA varje månad skickar iväg till utlandet – med ytterst osäker framgång – är pengar till att hålla val en droppe i havet.

Vägran att utlysa nyval är ett hån mot demokratins idé. Komiskt nog avspelas detta i SVT:s ceremoniella sk Almedalstal, se bilden. I fokus för teves kamera syns en av flera politiska officianter. Sedvanliga begravningsblommor exponeras stelt i bakgrunden. Buketter och kransar pryder två kistor, innehållande spillrorna av en svensk demokrati.

Visst följer ritualen i Riksdagen för att utse statsminister den svenska Regeringsformen. Men inte demokratins idé, dvs att fråga folket. Det vi ser är ytterligare ett exempel på den stora svenska rädslan för direkt demokrati. I stället för att uppmana folket till engagemang så klamrar de valda politikerna sig fast vid kistorna på Almedalens virtuella begravningsplats.

Om hundra år kommer landets historiker antagligen att tala om den svaga regeringsmakten 2014 – 2022. Alltså om hur delar av den politiska klassen hållit lekstuga om nationens många strukturproblem. Temat i historieböckerna kommer sannolikt att vara ”åtta förlorade år för Sverige”.

Nu kivas partierna återigen om vem som ska stödja vem då det råder dött lopp. Och C-partier har ännu en gång lyckats få stöd från S för vanliga bondefrågor som bara rör några promille av partiets väljarkår. Som små barn säger det ena partiet att det andra inte får tala med det tredje. Ändå har S förhandlat med en enskild kommunistisk vilde för att rädda hennes röst.

Dansen har förts av ett S-parti på mångårig tillbakagång. Ett parti som för att hålla sig fast vid regeringsmakten lyckats med att beskriva ett högerpopulistiskt parti som rasistiskt, i ett läge då S är medvetet om att man normalt (!) kan luta sig mot det svenska kommunistpartiet (med rötter i Stalins miljoner mordoffer).

Det vi ser är en tragisk svensk jordfästning. Att den sänds av statens sk oberoende medium är ett hån. Det vi ser är vänsterceremoniernas Sverige. Public service säger PK-folket. Skattefinasierad propaganda säger jag.

Torsten Sandström

Löfven snackar vitt och brett om behovet av en kompromissinriktad politik samt att folket inte vill ha extraval. Det är bara dimridåer. Den rätta orsaken är nämligen att S-partiet är skadeskjutet på grund av:

• hög dödlighet i covid jämfört med våra grannländer
• högt dödligt vapenvåld jämfört med västvärlden
• dåliga svenska skolresultat trots fusk med PISA-statistiken

Därför innebär Löfvens politiska spel en fortsatt nedgång för Sverige.

Torsten Sandström

I SvD den 29/6 finns i näringslivsdelen en artikel som ska utröna vad näringslivets företrädare tycker om SD. Som enda exempel mot SD nämns ”entreprenören Elisabeth Thand Ringqvist”, som intervjuas.

Men hallå! En rimligt påläst svensk vet att Thand Ringqvist (ETR) under åren 2006-2010 varit anställd som politisk sakkung åt Maud Olofsson i den senare egenskap av sk Näringsminister. ETR var särskilt ansvarig för statens företag. Under denna tid förvärvade Vattenfall det Nederländska enegeriföretage Nuon för 53 miljarder. Det blev en jätteflopp, i medierna kallad Sveriges sämsta företagsaffär hittills. Dessutom. Under 2009 bolagiserades för övrigt Post Nord, ännu en dålig affär som C-partiets Näringsdepartement stod bakom.

Som vittne för näringslivets syn på SD väljer alltså SvD C-partisten ETR! Det parti vars partiledare gör allt för att slippa driva sakpolitik med M, KD och SD. Ett C-parti som i stället låter S-partiet bilda ännu en olycksalig regering. ETR från C intervjuar alltså SvD som representant för svenskt näringsliv!

Att ETR efter åren i departementet haft några uppdrag i näringslivsorganisationer förvandlar sannerligen inte henne till affärskvinna eller sanningsvittne. Även efter tiden på departementet har hon faktiskt agerat politiskt. Hon har jobbat som riskkapitalist, påstår hon på Wikipedia, en syssla som hon komiskt nog måsta vara väl lämpad för efter Nuonaffären. ETR verkar dock inte lyckas och försörjer sig därför numera på extraknäck från de politiska partierna.

Det är ju inte klokt att en person som ETR – med så stark politisk C-förankring och så liten förmåga till kloka affärsbeslut ska uttala sig i SvD om vad det svenska näringslivet anser om SD.

Jag vet att några är kritiska till mina attacker på den svenska journalistkåren. Jag menar absolut inte att alla inom detta yrke är under isen. Det vore för övrigt korkat. Men det exempel jag nu påtalat visar på en skandalartad okunnighet hos Mattias Magnusson som skrivit texten. På sätt och vis fungerar han som ledare för ETR:s kör mot SD.

Sverige är ett märkligt land. Det platsar bra under beteckningen Absurdistan.

Torsten Sandström

Annie Lööfs sk Almedalstal är ett typiskt exempel på urdålig liberal politik. Hon formligen sprutade ut frihetsvisioner. Men var närmast stum beträffande hur de skulle realiseras. På så vis blir det förstås enkelt att vara politiker.

Lööf kallar sig själv hör och häpna ”straffrättsjurist”. Men när det gäller den blodiga och dödliga kriminaliteten har hon inte mycket mer att säga än att den måste stoppas och att det ska ske med fler poliser. Hon borde förstå varför klanerna vuxit sig starka. De har sin förklaring i en misslyckad invandringspolitik. De beror också på att Brottsbalken innehåller alltför liberala regler för bestämning av påföljder och en lika liberal tro på att brottslingarna ska komma på andra tankar genom en kriminalvård i frihet, dvs utan effektiv bevakning. Lööf ställer sig bakom åratal av svenska politiska missgrepp inom rättsvården.

Hela Lööfs tal präglades av en barnatro på liberalism. Och liksom predikanten bekymrade hon sig inte över hur frihetsbudskapet ska sättas på plats. Jag kallar mig däremot marknadsliberal. På så vis vill jag markera en form av realism i frihetsbudskapet. Friheten måste värnas – ibland begränsas – och det sker genom en realistisk och kritisk analys av S-partiets kollektiva samhällsbygge, där organisationens egna satelliter utövar offentlig makt. De sysslar med nedmontering av marknader. De bygger dessutom ett moras av globala mönster, som flyttar pengar och makt från den svenska nationen till utlandet. Sådana principer för hushållning står i strid mot traditionella liberala principer, där nyttan för den egna nationens medborgare står i centrum för den politiska och ekonomiska kalkylen.

Genom Lööfs glastunna småskole-liberalism hotas svensk frihet och ekonomi. Hon gör ett öppet val att stödja S-partiet. Innebörden är fortsatt misslyckad invandringspolitik, som logiskt nog kommer att spä på klanernas kriminella verksamheter. Hon låter bli att stödja de politiska krafter som vill reformerna Sverige på marknadens grund. Enbart på grund av att SD är en del i konstellationen för förnyelse.

I stället ger Lööf en kram till S. Hon stödjer dessutom en regering som innehåller talibanpartiet Mp. Att kalla detta ett utslag av liberalism är rena rama lögnen och ett dåligt försök försök att blanda bort korten. Det vi ser och hör är en ordmaskin som går på tomgång.

Torsten Sandström

Lyssnade igår söndag förstrött på kommunistpartiets ledare som höll högmässa på P1. Det kallades tal från ”Almedalen”. Men det skedde virtuellt och var förstås bara ännu ett försök från den statskontrollerade radion att minnas S-partiets före detta partiledare Olof Palmes sommarsemestrar på Gotland. Eller kanske rättare sagt att ta kål på programtid då journalister vill vara lediga.

Att släppa fram kommunistledaren på söndagens högmässotid var egentligen stor komik. Hennes samtalston påminde också om storvulna ord från predikstolen. Enkla satser som lyssnaren hört många gånger tidigare.

Även innehållet i hennes budskap ville få gamla samhällsideal att återuppstå. Inte bara så att hon fjäskade för väljare från de bruksorter, vilkas företag på grund av ekonomins utveckling blivit alltmer tekniskt och ekonomiskt ifrånsprungna. Partiledarens ord kändes som konstgjord andning för den tid då arbetarrörelsen växte fram.

Följaktligen pläderade hon de facto för S-partiets kollektiva och korporativa samhällssystem som numera framstår som otidsenligt, för att inte säga passerat av nationens ekonomiska och sociala utveckling. Hon bad en söndagsbön för en politisk ideologi som idag är fullständig tröttkörd och håller på att överges av S-partiets traditionella väljare.

Allt gammalt från 1900-talets början ville kommunistledarens följaktligen bevara. Hon följde med andra ord det kommunistiska manifestet – dvs Marx och Engels bibliska katekes, som visat sig vara en galen spådom. Partiledarens huvudbudskap var mer makt åt politikerna och den offentliga sektorn. Och ett bevarande av S-kollektivens makt över löner och hyror – två system som fungerar urdåligt och därför iklätts den förskönande etiketten ”Den svenska modellen”.

Att de 21 svenska landtingen/regionerna visat sig oförmögna att leverera vård i rätt tid (främst pga en katastrofal överbyråkratisering) nämndes förstås inte med ett ord. På söndagens bönemöte skulle nämligen allt från förr bevaras. Enligt samma mönster knystades inte heller om att svenska skolor idag går på knäna – till skillnad från för några decennier sedan (innan Göran Persson kommunaliserade skolan). Den offentliga makten har visat sig vara ineffektiv och passé. Men i stället talade söndagens pastor om hotet från privata företag som önskade ta över samhället för att dela ut pengar till sina aktieägare. Alltså inte ett ord om sanningen: det privata är idag mer resultatinriktat och därför bättre i stånd att klara av den oordnade verklighet som S-kollektiven genom storskalig och dysfunktionell planering skapat.

Efter att kommunisternas ledare sagt Amen stod det fullt klart att hon önskade återuppväcka Sveriges gamla klasskampsideal. Inte ville hon veta av av ett friare och mindre politiskt laddat Sverige. Tvärtom, bara mer av samma ineffektiva politik. På så vis blev hennes predikan en roll för en ideologi som är lika omodern som kristendomens berättelser om Jesu´ bravader. Hon som trodde att budskapet var progressivt talade om ett förgånget samhälle. Det vi hörde var således en konservativ parroll i ordets allra sämsta mening.

Torsten Sandström

Jag läser idag i GP och Expressen att den 17-åring, som misstänks för polismordet i Biskopsgården, för ett år sedan dömts för ett försök till mord med kniv. Efter detta allvarliga mordförsök är alltså killen snabbt på fri fot, så snabbt att han har möjlighet att begå ännu ett allvarligt dåd.

Detta bevisar med största tydlighet att den svenska straffrätten är av banan. Bakgrunden är minst två fel i Brottsbalken som samverkar. För det första tanken om mildaste möjliga straff för unga. För det andra verkställighetsåtgärder som inte klarar av att hålla de dömda inlåsta. Straffet blir ineffektivt. Den unga man som försökt knivdöda dömdes till ”vård”, inte till inlåsning i fängelse.

Redan efter ett år är 17-åringen således ute i samhället för att fortsätta sin resa i grovt klanvåld. Till bilden hör ett svenskt samhälle som kombinerar generöst invandring med närmast total avsaknad av åtgärder för integration. Dessutom ett samhälle som hyllar den främmande kultur som göder klanernas verksamhet.

Jag menar att det som sker är skandalöst. Följden har blivit att svenska folket drabbas av blodigt våld. Därför måste svenska domare och åklagare få verktyg som innebär att de kan skydda medborgarna från kriminalitet. Sådana verktyg saknas idag. Förklaringen är lagregler som säger att mildaste tänkbara straff ska utmätas även för ett synnerligen allvarligt brott.

I EM-tider är följande tanke naturlig. Den professionella fotbollen fungerar någotsånär bra genom tydliga regler och snabb stegring av straffen från gula till röda kort. Samma principer måste naturligtvis tillämpas mot svensk kriminalitet. För svensk del gäller det at se till att en Brottsbalk sätts på plats som effektivt kan dämpa brottsligheten.

Orsaken till det svenska eländet är vänsterpolitikernas traditionella tycka-synd-om-mentalitet visavi de unga brottslingar som odlas i svenska klanmiljöer. De betraktas som ekonomiskt utsatta då de i själva verket är livsfarliga för sin omgivning. Följden har blivit att Sverige har tappat greppet om matchen mot klanernas våld. Just nu syns inga tecken på en bättring. Den eviga diskussionen om längre straffskalor är rena löjan då Brotts balken formats för att tuffa straff inte ska användas.

Torsten Sandström

Vad är det som händer i Sverige efter att en polisman skjutits i Biskopsgården? Vi hör i SVT landets statsminister Löfven säga att detta ska inte hända i en rättsstat. Han gråter krokodiltårar. Nästan ingen tycker något annat. Alla har alltför länge sett klanernas blodiga anfall. Men inte Löfven. Han slår ifrån sig. Trots att han medvetet öppnat nationens dörrar för invandring.

För det första har han tillåtit en storskalig okontrollerad invandring till Sverige. Visst, endast få invandrare begår brott. Men om inflödet av utlänningar är stort blir givetvis antalet kriminella högt. Pga att invandrare är minst dubbelt så brottsbenägna blir det dödliga våldet också flerdubbelt. Det vet Löfven, men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det andra har Löfven inte sett till att skaffa fram jobb till de utlänningar han bjudit in. Okej, staten kan inte anställa alla, men han kan tvinga sina S-kamrater inom LO att se till att särskilda låglöneavtal sluts för nyanlända. Det kan Löfven ytterst fixa genom lagstiftning. Men det har han inte gjort. Men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det tredje kan klankrinimaliteten dämpas genom tuffa regler om påföljder för grova brott. Men den svenska Brottsbalken förespråkar tvärtom principen mildaste möjliga påföljd. Särskilt för de unga våldsbrottslingar vi nu talar om. Dessa lagregler är inte gjutna i sten. De kan ändras. Men reglerna lever vidare år efter år och ändå yrar Löfven om en svensk rättsstat.

För det fjärde finns det möjligheter att i svensk lag föreskriva effektivare regler för anhållande, häktning och inte minst för verkställighet av de straff som som en domstol förfogar över. Det är politiska viljefråga. Men även detta tåg har Löfven missat. Unga klanbrottslingar lämnar skrattande polisstationen eller domstolen. Om de kriminella huvud taget låses in så är det busenkelt att fly. Så slappt gått det till i dagens Sverige. Och ändå talar Löfven om en svensk rättsstat.

Uppenbart blundar Löfven för verkligheten. I stället väljer han att i statens medier framföra uppenbara undanflykter. Till råga på allt backas hans propagandabudskap av statliga och privata medier.

Men det är ju Löfven mångåriga politik som är ansvarig för det klanvåld som spritt sig över landet. Vi som påminner honom om detta förklaras vara mindre vetande konservativa krafter eller mörkrets män. I själva verket är Löfven och det svenska politiska vänsteretablissemanget ansvariga för det som skett i Biskopsgården. Deras långvariga passivitet och ovilja att se sanningen i vitögat har orsakat en polismans död. Det är tyvärr den dystra sanningen.

Torsten Sandström

Ett norskt författarteam med jurister lanserar nu en bok om ”Klimatrett”. Detta är ett tecken i tiden. Inte bara på att CO2-hetsen är på topp, utan också på en ny darrig grund för vad som ska kallas vetenskap.

Klimat rör komplicerade naturvetenskapliga skeenden som beror på händelser rörande solen, atmosfären och vår planet Jorden (himmel, mark och hav). Dessa skeenden är mycket långsiktiga, med cykler på omkring 20-30 år. Det rör sig om fysikaliska/kemiska processer. Några av dessa är beroende av människan. Men många fler är inte alls beroende av dig och mig.

Rätten rör däremot offentliga beslut som på så något vis riktar sig mot människors handlingar, som staten försöker hindra eller uppmuntra med hjälp av föreskrifter och påföljder. Att lansera ett projekt om klimatjuridik blir på så vis en tydlig politisk handling, som inte rör en existerande rättsordning, utan avser att åstadkomma nya lagregler. Klimat ( det långsiktiga) och väder (det dagliga) kan dessutom endast i begränsad utsträckning hanteras genom juridiska regler. Men författarnas ambition är att driva fram nya normer. Genom beslutet att tala om ”klimatrett” gör juristerna bakom boken faktiskt anspråk på att ge rätten en naturvetenskaplig dimension. Man vill egentligen göra dig, mig och ytterst samhället ansvariga för skeenden som människan till stor del inte rår över. Följden blir att statens och skattebetalarnas resurser avses att tas i anspråk för att styra skeenden som ytterst rör kosmos relation till vår planet.

Tidigare talade jurister med fog om ”miljörätt”. Här var fokus inriktat mot utsläpp av substanser, som uppenbart skadade miljön för människor, djur och växter. Fortfarande kvarstår här mycket att göra. Arbetet är handgripligt och resultat syns tämligen snabbt. Även förbränning av olja, gas och biobränslen skapar skadliga gaser (men även nyttiga). Miljöperspektivet är enligt min mening vetenskapligt rimligt. Utsläpp av avfall, gaser och gifter skapar bevisligen miljöproblem.

Men i nutiden pågår i stället en gigantisk kampanj för att göra människans ansvarig för naturvetenskapliga processer, vilka till stor del inte är beroende av homo sapiens handlingar. Kampanjen har uppenbara inslag av politisk ambition och vetenskaplig humbug. Boken om ”Klimatrett” är bara ett exempel på vad som pågår. Genom att koppla termen klimat till en rad mänskliga aktiviteter – av vilka flera saknar rimlig samband med långsiktiga händelser i atmosfären, i luften, i haven eller på jordytan – framkallas ett falskt budskap om människans ansvar för en akut kris, som politiker och medier basunerar ut och påstår drabba Jorden de närmaste åren.

Torsten Sandström

Den som tänker på Sverige för, säg, hundra år sedan finner att den offentliga makten – dvs politiken – rört en obetydlig del av människornas liv. Visst fanns det Riksdag och Regering även då samt en mindre bukett av myndigheter. Och givetvis existerade det lagstiftning om då centrala samhällsfrågor. Men offentlighetens regelnätverk var glest och medborgarna skötte därför större delen av sina liv utan att stat eller kommuner lade näsan i blöt. På gott och ont.

Självfallet hade detta en mörk baksida i form av fattigdom, ohälsa, brist på utbildning och annat ont. Det var alls inte någon idyll. Men nationens medborgare blev trots allt friare genom frånvaron av tusentals lagregler med tvång, pekpinnar och löften om hjälp från ”samhället”. Följden blev att tusen och åter tusen människor lade manken till och jobbade hårdare för att själva förbättra sin situation. Trots punktvisa inslag av elände kunde medborgarna känna en form av frihet och motivation att jobba för sig själv och sina egna. Inte litade man på politikerna, minsann.

En mätning av den offentliga makten i dagens Sverige ger förstås ett helt annat utfall. Bara en av Sveriges årligt utgivna lagsamlingar innehåller 880 författningar, de viktigaste. Alltså rör det sig om ett urval. Om man enbart mäter lagstiftning som tillkommit under 2020 så har 1306 författningar sett dagens ljus i form av nya lagar eller ändringar i befintliga regler. Under en tioårsperiod måste vi alltså tala om en tillväxt på cirka 10.000 nya snåriga regelpaket. Ett annat mått på politiseringen är att den svenska nationen räknar med 457 statliga myndigheter (kommunerna oräknade).

Givetvis avspeglas detta i ett gigantisk antal livsområden som under ett sekel lagts under politikens hand. Denna är som antytts inte alltid av järn. Viktiga välfärdslösningar har självklart tillkommit. Men ändå har medborgarnas privata livsutrymme begränsats ofantligt under loppet av hundra år. Jag menar alltså att en betydande del av tillväxten av regler och myndigheter faktiskt beskurit svenska folkets frihet att själva bestämma sin vardag.

Tro nu inte att jag vill skära bort alla regler och byråkrater. En grundstomme av styrning behövs för ditt och mitts bästa. Däremot är jag övertygad om att kanske 50% av dagens totala offentliga nätverk kan skalas bort, utan att välfärdens kärna rubbas påtagligt.

Detta är min tro. Jag hade väntat mig att svenska forskare på landets stora universitet försökt undersöka saken. Men inte har jag sett röken av någon forskning i den stilen. Min uppfattning är att utländska forskare är mer kritiska till sina egna nationer. De förefaller mer oberoende av statsmakten. Den närmast ansvariga gruppen sysslar i engelskspråkliga nationer med det som kallas ”political science”. Motsvarande svenska forskares val av ”statsvetenskap” som namn på sin disciplin är därför illavarslande. Och enligt min mening rör det sig i allmänhet om en skara räddhågade utredare som jobbar nära maktens köttgrytor. Jag har nyligen pekat ut professor Ekengren Oskarsson som ett exempel på en forskare som traskar i politikens och mediernas ledband genom sin forskning om svenska ”klimatförnekare”. Utan att ens försöka reda ut varför tunga vetenskapsmän och andra fria naturvetare är kritiska till den pågående storskaliga och miljardslukande klimathetsen.

Så om du tycker att regelmängden håller på att kväva dig och att mer plats för fria initiativ behövs så skicka ett mejl till något svenska universitet och begär kritiska satsningar inom ”politisk vetenskap”.

Torsten Sandström

Jordbruket inom EU göder bara 1% av unionens BNP. Visst är odling nyttig. Och värd ekonomiskt stöd i en ekonomi där industrin drar ifrån vad gäller tillväxt.

Men häromveckan rapporterade The Economist om saken. Den liberala tidningen har hittills normalt varit EU-vänlig, trots sin positionen i Brexit´s Storbrittanien. Men numera vacklar The Economists stöd.

En knutpunkt rör EU:s jordbruksstöd. Att 1/3 av unionens inkomster från medlemsländerna (totalt 2600 miljarder) spenderas på en enda procent av näringsverksamheten inom EU, dvs jordbrukssektorn, är en allvarlig tankeställare.

Någon säger kanske att det sammanlagt är många småbönder som gynnas. Men inte. Av EU:s årliga utbetalningar på 850 miljarder till jordbruket tar nämligen unionens 20% storbönder (grevar, baroner och andra störtförmögna) hem hela 80% av guldet.

De stora betalarna i detta penningregn är Sverige och andra industrinationer i nordväst. Mottagare är södra Europas knackiga ekonomier, med Frankrike som främsta pådrivare. Om Macron inte får lugn på bönderna blir det revolution…

Det intressanta är att denna viktiga fråga knappast alls uppmärksammas av svenska politiker och medier. I vårt land sker över huvud taget ingen kritisk granskning av EU. Politiker och medier är så glada och nöjda med den stora byråkratin, som uträttar litet. Den svenska nationens eliter struntar helt enkelt i utvecklingen mot en alltmer federal union.

Jag menar att vi måste ta rygg på The Economist och reagera mot hur EU:s pengar används och hur makten alltmer flyttas från Sverige till Bryssel. De svenska politiska partierna deltar just nu i en storskalig förskjutning av makt och pengar till en kontraproduktiv EU-ledning. Nästan ingen kritik hörs. Från det svenska näringslivet – som ändå favoriseras genom fri handel – hörs dock oroade utrop om att planeringen från Kommissionen i Bryssel håller på att ersätta den fria konkurrens som är affärslivets ryggrad.

Inte undra på att The Economist reagerar.

Torsten Sandström

Vi ser just nu ett sorgligt politiskt spel, med Löfven som dirigent. I stället för att bara avgå och låta folket bestämma vid valurnorna så klamrar han sig fast vid makten. Liksom skådespelaren Tyrone i O´Neills pjäs Lång dag färds till natt har S-partiet ”aldrig missat en föreställning” som går ut på att bita sig fast vid makten. Under krokodiltårar tillbakavisar alltså Löfven extraval, som han påstår att svenska folket inte vill ha.

Om politikerna kör fast är det enligt min mening naturligt att de frågar sina huvudmän, dvs väljarna. Men de makthavande vågar inte. Politikerna talar vitt och brett om folkstyre och demokrati, men när det kommer till kritan så backar man ängsligt.

Det intressanta är hur politiker och medier målar upp extraval som något osäkert och farligt. Detta är märkligt. I en demokrati kan det enligt min mening aldrig vara fel att fråga folket vad det tycker. I en representativ demokrati av svenskt snitt blir detta än viktigare. Då folket i vårt land i praktiken saknar direkta demokratiska medel – vid valurnan eller genom bestämmande folkomröstningar – blir arrangerandet av extra val än viktigare.

Bakom krokodilens tårar och talet om hur dåligt det är med extraval finns inte alls någon respekt för folket. Många medborgare som är intresserade av politik vill vara med och rösta för ändring eller bevarande. De ointresserade kan man helt enkelt strunta i. I själva verket är det den politiska klassens intressen som kommer till uttryck bakom flödet av tårar. Politikerna vill nämligen sitta hela sina mandatperioder och förbereda sig för återval. Det rör inte hänsyn till folket, utan egna privata intressen rörande försörjning, karriär, familjekopplingar och allmänt sett klassens bestånd. Därför blir extraval ett problem för yrkespolitikerna, medan det kan bli ett hopp om räddning för väljarna.

Politiken utvecklas på så vis till ett taskspel. Bakom en ridå av politisk korrekta bilder och fraser pågår ett smutsigt spel om makten inom den politiska klassen.

Torsten Sandström

DN säger sig vara liberal. Men följer egentligen en tydligt utstakad politisk linje i varje dagsaktuell händelse. Den nuvarande huvudlinjen är familjen Bonniers motvilja mot allt som man själv definierar som nationalism.

Så här lyder Johan Cronemans rubrik idag:

Måste fotbollen gå i bräschen för nationalismen?

Texten tar förstås sikte på fotbolls EM. Croneman avslöjar att han gillar nationella känslor på fotbollsplanen. Jag citerar:

Jag gillar den där ursprungliga idén om stammarna som slåss för sina färger, hissar sina flaggor, sluter upp kring sitt landslag.

—

Samtidigt avskyr jag när nationalismen slår slint och plötsligt uttrycker något annat.

Med viss tvekan eller förvåning håller jag med så lång. Snart visar det sig dock att Cronemans ärende är att han inte tycker om politisk nationalism i stil med den som Viktor Orban företräder i Ungern.

Jag har svårt att förstå hur Croneman och DN får ihop sin politiska logik. Inte då man plockar fram Ungern som en nation som är på politiskt fel väg. Inte vad gäller kritik av Orbans fifflande med demokratin och hans organiserade utfall mot George Soros med tydliga undertoner av judefiemtlighet.

Däremot hanterar Croneman och DN nationalismen helt som man vill. Alltid för tidningens egen politiska agenda. Idag vill man brännmärka Ungern och Orban. Men DN är påtagligt tyst vad gäller nationalismen i Israel. Här byggs en stat som baseras på etniska grunder och dessutom med en religions primat. En stat där palestinier inom nationens gränser faktiskt hanteras som sekunda individer. Till saken hör även att nationen Israel under lång till haft en premiärminister – Netanyahu – som visat sig vara en mästare i korruption och politiskt trixande – helt i klass med Orban.

Jag har i flera bloggar tagit Israels sida mot palestiniernas politiska skräckkabinett. Därför menar jag att DN och Croneman sysslar med dubbelmoral i sitt angrepp på Ungern. Man driver nationalism till Israels förmån, men jagar tecken på nationalism hos andra nationer, som agerar – som jag ser det – på ett liknande vis. Även DN:s fientlighet på svensk hemmaplan mot SD måste ifrågasättas. Tillspetsat kan man påstå att denna låsning är upphovet till den pågående svenska regeringskrisen

Hur har DN det egentligen med sin politiska moral? Både Israel och Ungern måste enligt min mening granskas med ungefär samma måttstock.

Torsten Sandström

Bara att jag ställer frågan om kynnen är ett brott mot svenska tabun. Alla människor är enligt den svenska officiella opinionsbildningen lika. Kön existerar inte, alla individer är lika goda och agerar i grunden lika. Punkt slut.

Men dessa signaler från den svenska eliten struntar jag förstås i. För mig råder det ingen tvekan om att människor från olika nationer har delvis olika kynnen. Att svenskar, danskar, finnar och norrmän har vissa mentala särdrag tar jag för givet. Det rör sig enligt min mening inte enbart om socialt inlärda beteenden, utan förmodligen även om närmast genetiskt nedärvda lynnen, tror jag.

Jag påminns om detta då jag hörde talas om den finska staden Puolanka, en utflyttningsbygd i norr, som vid kommungränsen har en välkomstskylt lydande:

”Nästa: Puolanka – ännu hinner du vända om” 

Här ser vi ett prov på en offentlig realism och ironi som vi sällan skulle möta i storvulenhetens Sverige. I vårt land odlas ännu ambitionen om en svensk stormakt, om nu inte längre på slagfältet, så i vart fall vad det gäller att slösa bort skattemedel i u-landsbistånd (c:a dubbelt upp per svensk jämfört med tyskar och fransoser).

Till denna storsvenskhet hör en bristande lyhördhet för de nordiska grannarnas syn på moder Sveas söner och döttrar. Grannländerna skrattar flitigt åt oss och vår offentlighets strävan att försöka agera Best in show.

Jag tror förklaringen till dagens svenska mentalitet sammanhänger med historien från stormaktstiden fram till dagens genompolitierade samhälle. I historisk tid sminkades verklighetens agrara fattigsverige över genom yttre prål. Tal om segrar i krig har förbytts i tomt prat om ett starkt försvar. I modern tid har förvisso industrin skördat stora framgångar som gett utrymme för en skön välfärd. Detta inte främst pga av statsmakten utan av enskildas affärsdriv. Men i nutid är det inte så mycket att skryta över. Och det är just frånvaron av excellens på något plan som skapat ett politiskt behov att fortsätta på storsvenskhetens falska linje. Ty det rör sig om S-partiets politiska ambitioner om ”den starka svenska staten”. Svenska politiker vill hålla kvar medborgarna i en historisk berusning om nationen som grundat såväl Atlantis som Troja.

Någon invänder att det är ju fånigt. Javisst är det så. Men populism – nu av vänsterslag – fungerar ofta på ett naivt och löjligt vis. Tänk bara på hur högervarianten Mussolini som orerade och kråmade sig om Italiens storhet. Det gick som bekant inte så bra. När verkligheten skiljer sig alltför tydligt från fantasibilden burkar det gå illa.

I moderaternas idéprogram ”Frihet och ansvar”, från 2020, avlivas klokt nog S-partiets vision om den starka staten. I stället pläderas för en begränsad stat som är effektiv och lagstyrd. Själva idén om ett mindre utrymme för politik och mer plats för fria val är verkligen något som Sverige behöver. Alltså en mer kritisk syn på det svenska samhällsbygget.

Min slutsats är att Sverige tyvärr har mer att lära av grannarna än tvärtom. Därför är det pinsamt att se hur S-partiet agerat exv i frågan om strategin mot corona. Våra grannar har visat klokskap och försiktighet. S-partiets stat har valt att lita på sin förväxta byråkrati, som de själva i stor utsträckning satt på plats. Därför har inte ens regeringskansliets krissamordnare dragit i nödbromsen förrän det varit för sent. Alltså något liknande som skedde under den sk Tsunamikatastrofen. Skillnaden är att ansvaret för överdödligheten i covid-19 kommer regeringen Löfven för evigt att bära ett tungt ansvar.

Vågar man hoppas på att M-partiet i regeringsställning kommer att välja linjen från idéprogrammet? Det är tveksamt. Jag tänker med oro på Reinfeldts tal om M-partiet som statsbärande. Men jag vill ändå tro att det finns goda krafter inom M som vill – och framför allt vågar – satsa på en ny och mindre uppblåst syn på vår lilla stat uppe i norr. Det gäller att ta rygg på danskar och finnar. Kan man dessutom tillsammans med dem och några nationer på kontinenten ta strid mot EU:s federalism kanske det kan finnas skäl för en svensk nationell stolthet.

Torsten Sandström

Vi ser nu vad C-partiet går för. Efter höga skrin från V och en misstroendeförklaring mot Löfven så släpper C nu det högst rimliga kravet på marknadshyror. Man säger sig vija förhandla om det januariavtal som redan spruckit, genom L-partiets tydliga förklaring häromdagen.

Det som sker är som en repris på pilsnerfilm från 1930-talet. Efter nittio år inleds en ny era av kohandel mellan arbetarnas och böndernas klasspartier. Alltså en samverkan mellan företrädare för två intressen som under ett sekel förlorat huvuddelen av sin betydelse för det svenska samhället.

Det tycks bli dessa två mossbelupna klasspartier som – tillsammans med kommunister och miljötalibaner – ska styra landet. Oj oj oj!

Det är synd om den svenska nationen.

Torsten Sandström

Äntligen har Löfven drabbats av en förklaring om misstroende!

Alltså mannen som inte såg det allvarliga covidviruset komma.

Mannen som inte såg det dödliga vapenvåldet komma.

Det vill säga mannen som inte såg V-partiets vänsterrevolt komma.

En sådan man som Löfven ska inte leda vårt land, anser jag. Han driver inte en politik för att lösa mängden allvarliga strukturproblem i Sverige. Däremot skapar Löfvens politik ständigt nya problem. Enbart samverkan med Mp har orsakat rader av allvarliga fenomen avseende elbrist och storskaligt slöseri med skattepengar. I dagarna blir det är hög komik att en Mp-minister utsetts som just bostadsminister. I S-betongens Sverige gäller i huvudsak samma politiska tänk som för femtio år sedan: makten framför allt, dvs att S-partiets korporationer ska styra landet.

Det är inte klokt med en blind man vid rodret för nationen! S-partiet har suttit vid makten minst trettio år för länge. Man har inte sett att svenska folket önskar frihet och att själv få bestämma sin framtid. Alltså hög tid för nyval!

Torsten Sandström

När jag idag hör Löfven och Lööf på en presskonferens presentera Jökens gemensamma lösning på den regeringskris som seglat upp tänker jag på den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare, som lovat leverera en rock utav ett inlämnat tyg, men allt efter tidens gång retirerar till ett par byxor, en väst osv för att till sist säga ingenting. I Hasse & Tages version myntades som bekant uttrycket ”det bidde ingenting”.

Allt tyder nu på att samma sak kommer att ske med förslaget till en fri hyressättning för omkring 1% av bostadsbeståndet. Tanken var att fria hyror för ett pyttelitet antal bostäder – en strategiskt viktig försöksballong. Men enligt Jökens partier ska nu den heliga svenska modellen ännu en gång ta över: gång efter annan upprepade Löfven & Lööf att ”parterna” ska förhandla. Men det är just partsförhandlingar genom S-partiets Hyresgästförening som är proppen Orvar och orsaken till många decennier av elände för svenskar som söker hyreslägenhet. I stället för att förnya sprutas alltså ännu en gång S-betong över samhällsproblem.

Nu ska alltså Hyresgästföreningen förhandla om sin totala maktställning över bostadshyrorna i landet. Möjligtvis tvingas de delvis släppa greppet, men bara delvis. Så vad hände med Jökens stolta beställning av fastighetsägarnas fria hyressättning för nybyggda hyreshus? Det bidde ingenting!

Vi ser ett Sverige där S-partiets gamla korporativa mönster fortsätter att härska över landet, trots alla svåra strukturproblem som de gett upphov till. Det är inte klokt. Därför kan man använda liknelsen att Tödde och Mödde är härskare över Absurdistan. De lyckas inte ens sy ihop små reformer. Förklaringen är att de tänker olika, men ändå ska regera landet tillsammans.

Torsten Sandström