Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Så här säger SVT:s chef Hanna Stjärne i en intervju på företagets egen webbplats:
Politiker ska hålla fingrarna borta från SVT:s journalistik
Som allmänt uttalanden hur det bör vara i en demokrati har Stjärne förstås rätt. Men då det gäller svenska statsfinansierade medier – under lagliga krav på politiskt oberoende – måste givetvis alla svenskar ha rätt att säga vad man tycker. Även politiker förstås. Det är just frånvaron av politiskt oberoende i SVT som flera duktiga svenska politiker kritiserar.
Ifall Stjärne inte varit politisk tillsatt – via förtroende hos maktens politiker – borde hon ha tagit följande ord i sin mun:
SVT:s journalister ska hålla fingrarna borta från egna politiska åsikter
De statsfinansierade mediernas journalister driver en massiv vänsterpolitik. Personer till vänster tillåts oemotsagda sprida sitt budskap. Och allt som stryker under klimatkrisens förs fram – det som pekar på att faran inte är akut diskuteras inte alls. De statsfinansierade mediernas politiska beroende är ett av Sveriges största konstitutionella problem. Så ska det inte vara i en rättsstat.
Den dag Stjärne vågar säga sanningen om majoriteten av sina anställda – och tillrättavisar enskilda – är jag nöjd.
Svenska politker och framför allt medier hyllar som bekant var dag Greta T. Hon framställs som ett helgon med övernaturlig förmåga till klarsyn och mod. I själva verket är hon en ganska vanlig tjej, som av medierna förstorats till en stjärna av första graden. Efter att ha skapat henne så beundrar tidningar, radio teve sitt foster.
Då hon tillsammans med flera tusen klimattroende har slösat en hel del CO2 för att ta sig till Skottland gör Greta där några mediala uttalanden som kantas av flera grova svordomar. Brittiska The Spectator undrar befogat varför hon svär så mycket. Tidskriften menar att hon växlar medial attityd, från allvetande barn till rebellisk tonåring. Det ligger nog mycket i detta.
Men till min förvåning träder då Paulina Neuding in till Greta försvar på framträdande plats i SvD. Neuding menar att Greta T bara pratar svenska: ”vårt svenska sätt att svära blir ju sällan riktigt rätt i översättning.” Men för sjutton, hon svär ju på engelska och säger fuck, ass(hole) och shit. Saken är så enkel att Neuding inte kan förstå att hennes mediala helgon kan göra något som är fel.
Enligt min mening har The Spectator rätt. Greta T har gått över till en mer hård miljökamp, där grova argument och protesthandlingar kan förväntas. Alltså en form av populism, där det gäller att jobba med grova och påstått ”folkliga” argument. Att det är så kan ju vem som helst haja. Men inte SvD – som tidigare varit en kritiskt analyserande morgontidning. Men nu tyvärr hamnat i det politiska propagandaträsket på den nya liberalismens vänsterkant.
Det svenska folk som går till nästa år valurnorna är en samling självplågare. Förvisso röstar kanske 25% av väljarna rött bara i syfte att skaffa sig bidrag, en ambition som vänstern verkligen tagit fasta på och ständigt vinner röster på. Men nu tänker jag på de övriga 75% av de röstade. Trots att de ser hur Sveriges strukturproblem ökar år efter år lägger många av dem sina röster på de partier som passivt lämnar problemen olösta.
Idag tänker jag särskilt på en viss fråga, nämligen de kraftigt stegrade priset på elektricitet. Alla bör veta att Regeringen Löfven stängt ned två kärnkraftverk. På så vis har politikerna med öppna ögon rejält medverkat till dagens brist på el och de rejält höjda priserna.
Möjligtvis kan man säga att folket inte ser klart på grund av att medierna valt att mörka informationen om nedsänkning av reaktorer i Ringhals. Radio, teve och tidningar talar i stället om kyla och strul med rysk gas. Ingenting heller om en oklar men ensidig satsning på vindkraft, som inte ger tillräckligt med el då det är kallt och luften står stilla.
Därför menar jag att svenskarna under åratal med sosseregeringar inbillats tro att S-partiet är Guds gåva till nationen. Som vattenkammade konfirmander ger man år efter år sin röst till vänsterns heliga ande. Vidare lever S-partiet och medierna i symbios. Den ena backar den andre och tvärtom. Mediernas funktion som en tredje statsmakt är alltså närmast död. Att 70% av journalistkåren röstar rött är ett tydligt tecken på partiskhet.
När ska det svenska folket resa sig ur masochismens grepp? Så länge passivitet råder kommer den gigantiska gruppen av bidragstagare att dominera svensk politik. Den svenska nationen befinner sig därför i politiskt dödläge. Staten har förvandlats till vänsterns gisslan. Folket pressas till masochism av oförnuftiga politiker, som backas av medier som inte fullgör sin samhällsfunktion.
Efter sju timmar som statsminister – den första kvinnliga – avgår alltså Andersson. Hennes redan svaga regeringsunderlag har spruckit. En maktsugen Andersson får en käftsmäll som heter duga.
Det tragikomiska är att hon raskt säger sig vilja ställa upp som ledare för en ministär med bara sossar. En skakig ministär som ska förvalta motståndarnas budget. I ett läge där kritikerna är vida mer talrika i Riksdagen än hennes tydliga vänner.
Skeendet visar i blixtbelysning S-partiets fascination inför makten över staten. Det är alltså inte fråga om växling vid makten och att bredast möjliga stöd i Riksdagen ska eftersträvas för att forma en Regering. I så fall borde Andersson överlämna regeringsmakten till oppositionen.
Det vi ser är något av demokratins sönderfall Sverige. Vi ser ett maktgalet S-parti som till varje pris är beredd att med skattebetalarnas pengar köpa stöd från alla politiska håll, bara för att just kontrollera makten över statsapparaten. Det rör sig om en politisk tombola som definitivt inte väcker respekt hos breda lager av väljarna. För skattetrötta svenskar – särskilt den minoritet som varje år betalar stor skatt till staten – är det utmanande att se hur sossarna använder deras pengar för att köpa röster hos dem som nästan inte betalar mer till staten än avgiften för moms.
Detta är Sverige 2021. Ett land med rader av strukturproblem. I eländet där leker landets första kvinnliga statsminister statsman. Det imponerar verkligen inte.
Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. Just nu reportage dygnet runt om förhandlingar i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet (i tider av flygskam). Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.
Mötesdelatagarna framställs som frälsare som kämpar för civilisationens överlevnad. Det gäller att sätta ett avtal på pränt före ett visst klockslag, precis som skeenden i atmosfär och i djupa vatten effektivt kan regleras med pennstreck i en världsekonomi som i huvudsak baseras på fria marknader. Reglerande avtal blir oerhört svåra att kontrollera och sanktionera, om det nu inte bara är ihåliga löften, konflikter och skräck som blir följden av avtalen i Paris och Glasgow. Trots att påtaglig osäkerhet råder om uppvärmningens omfattning och orsaker framställs krisen som ett faktum. Svåra strategiska beslut skyndas fram i stället för under lugna kritiska former.
Nu ska inte läsaren tro att jag är skeptisk till att mänskliga utsläpp från kol, olja och gas skadligt kan påverka människans klimat. Kruxet är hur stor betydelse CO2 egentligen har (den har nämligen även positiva effekter som termen växthusgas pekar på). Såklart är även jag alert, i egenskap av gammal gröna vågare, jägare, svampplockare och vandrare med hund i skog och mark. Så visst har jag stor förståelse för att det gäller för människan att hushålla med naturens resurser. Men ett öppet samtal om ekonomiska behov och miljörisker har ändå största prioritet.
Det vi ser i nutid är inte det fria kritiska samtalet. Enligt min mening möter vi motsatsen. Nämligen en hysterisk skräckpropaganda som – liksom texten till det klimatavtal som nyss nämnts – kokas samman genom tolkning av i huvudsak ett ord: hållbarhet. Varje sekund förklaras därför att förbränning av X är ohållbart, att tankning med skogsråvaror (som också släpper ut CO2 vid förbränning) däremot är hållbart, att minskningen av gammelskogen leder till utrotning, att strandnära bebyggelse hotar människor och biotoper osv. Allt presenteras som om de vore vetenskapliga sanningar av högsta dignitet. Den som bara undrar påklistras epitetet: klimatförnekare. Det vi ser påminner om en häxprocess.
Det är detta enögda och oklara synsätt som skrämmer mig, genom att det upptar stor plats på dagens samhällsarenan. Nästan ingen politiker höjer rösten med en kritisk undran. Det är självfallet allvarligt att hållbarhetshysterin stänger ute viktiga diskussioner om alternativ till fossila lösningar. Tystnaden om behovet av svensk kärnkraft är skriande – nyss har dessutom två reaktorer stängts ned – medan man i Frankrike planerar för det enda vettiga, dvs utbyggnad. Trots att elpriserna i södra Sverige rusar möts energikrisen med naiva förhoppningar om att vindkraften ska lösa det ökande behovet av elektricitet som den svenska industrin ropar efter.
På bordet står också en rad svenska ödesfrågor, tillsammans med landets gamla strukturproblem. Men om dem hör man nästan inga krissignaler. Det det tycks nämligen bara finnas plats för en enda tolkning av det flummiga mantrat hållbarhet och det tar sikte på diffusa miljöhot. Det är denna närmast religiösa dogmatik som skrämmer mig. Jag oroas av att syftet med det trosvissa budskapet verkar vara att dölja miljöfrågans och alternativa problems komplexitet. För de troende finns det bara en enda korrekt politisk linje och det är klimatets hållbarhet. Därför används tesen: om osäkerhet råder höj rösten!
Denna allvarliga ensidighet i debatten riskerar att få kolossala följdverkningar. I det kloka samhället placeras olika ägg i samma korg och inte bara ett enda. En diskussion om flera olika samhällsbehov respektive hotbilder maximerar möjligheterna för framgång. På så vis leder den inskränka svenska debatten till framväxten av ännu mer dogmatik och okritiska lösningar. För detta bär många av landets politiker och journalister ett synnerligen tungt ansvar.
Slutligen menar jag som jurist att hållbarhetsdogmatiken hotar den svenska rättsstaten. Det lagstiftas för glatta livet och till stora samhällskostnader med Mp-politiker som överstepräster. Tusentals offentliga tjänstemän och representanter för miljöorganisationer agerar dagligen officianter vid hållbarhetens dimmiga altare. Och miljöjournalister – som har kritisk rapportering som samhällsuppgift – blåser under scenariot av samhällets snara undergång. Tro och flummiga lösningar ersätter ett förnuftigt utnyttjande av statens resurser. Oklar ramlagstiftning blir resultatet.
Ledaren i morgonens SvD är högintressant. Inte på grund av rubriken, som är svag. Utan för innehållet. Skribenten Peter Wennblad pekar nämligen på ruskiga tankar och texter som emanerar från det politiska B-laget i Bryssel, se länken.
Jag har tidigare varnat för EU-idéer som har kraftiga inslag av planekonomi. Det vill säga en mer detaljerad styrning av medlemsstaternas företag och deras ekonomier. I den heliga ”hållbarhetens” tecken ska företagens frihet beskäras så att deras affärsbeslut punktvis kan styras från Bryssel. Det övervägs till och med att aktieägarnas intresse ska ersättas med hållbarhetens dogmatiska krav.
Friedrich Hayek måste vrida sig i sin grav. Och Europas vänsterledare hurrar förstås över en oväntad lösning. Vem kunde tro att socialsim skulle införas via den organisation som (då den bildades) kallat sig den fria marknadens apostel?
Mina förutsägelser om EU:s utveckling till ett förskräckligt monster riskerar tyvärr komma att besannas. Medlemsstaternas medborgare måste vakna upp och säga ifrån innan helvetet brakar lös!
Förnuftiga människor lyssnar på andra och låter sig överbevisas ifall invändningarna mot den egna politiken är många och argumenten starka. Särskilt i en situation då den politiska resan närmar sig sitt slut borde det vara enklare att visa ärlighet.
Men klokhet och rakryggat beteende gäller ofta inte inom politikens värld. Möjligtvis mer sällan inom vänsterns rörelser, som drivs av ett klasskampsperspektiv, som utmynnar i att det i allmänhet bara finns en lösning, dvs partiets behov och bästa.
Löfven förefaller vara en hygglig typ. Men hans uttalanden om att han inte ångrar något förminskar honom självt till rollen av en politisk pyssling. Idag står det nämligen klart att regeringens hantering av covid-19 varit rejält undermålig. Till och med en statlig utredning – som Löfven själv tillsatt – har framfört ovanligt stark kritik mot hans virushantering. Om inte Löfvens ens vill avge några väl inlindade ursäkter framstår han därför som korkad. En politisk fåne. Större delen av svenska folket har dessutom redan räknat in Regeringens tillkortakommanden så partiet har väldigt litet att förlora på självkritik.
Nu missar alltså Löfven chansen att ta ett rimligt okej avsked. Liksom påvemakten över den katolska kyrkan tycks partiets ära helig: man gör inga misstag. Därför kommer Löfvens regeringstid att minnas som ett stort misslyckande. Det krampaktiga greppet om regeringstaburetterna har lett till ännu en fyraårsperiod kantad med halvmesyrer och klantiga politiska beslut.
När nu vintern närmar sig – och elpriserna rakar i höjden kommer landets befolkning att minnas Löfven som den som stängt ned fungerande kärnkraftverk samt genom dålig kontroll över sina krismyndigheter orsakad en alltför hög dödlighet i epidemins inledningsskede.
I flera bloggar har jag skrivit om en utveckling som innebär att Sverige närmar sig en planekonomi. Framför allt rör det sig om tendensen som innebär att ”hållbarhetens” mantra styr nationen i stort och smått. All utveckling – även sådan som är god och lönsam – exv kärnkraft – överges på grund av att den strider mot det heliga klimatets dogmer.
Men det rör sig inte bara om miljön. Även forskarsamhället vill den offentliga eliten styra. Alltså genom forskning som följer en politisk korrekt linje. Auktoritära samhällen har länge sökt att begränsa det fria sökandet efter kunskaper, genom direktiv om vad politikens ledare önskar förverkliga via bidrag från forskningens sida.
Historien visar åtskilliga exempel på politiskt styrd forskning som medfört falska resultat av allvarligt slag. Ett känt exempel är rasbiologiska studier, som brukats för att diskriminera grupper av människor. Ett annat är Lysenkos forskning under sovjetkommunismen. Hans tes var att att socialt inlärda egenskaper hos människor kunde gå i arv och att det därför var möjligt att dressera individer att leva på ett nytt sätt – en tanke som Stalin och hans hejdukar förstås gillade. Följden blev att ryska genforskare kom att förföljas på grund av att deras forskning ansågs falsk.
Därför menar många att staten ska ha armlängds avstånd till styrning av forskning. Men det finns – liksom fallet Lysenko – alltid vetenskapsmän som som söker uppmärksamhet och makt, varvid det offentligas outsinliga kassa har en synnerligen strak dragningskraft.
Jag skriver detta på grund av skeenden vid Lunds universitet. E-post hamnar nämligen i min brevlåda som uppmanar fakultetens forskare att hoppa på ett planerat storprojekt från ledningen av Lunds universitet. Syftet är att den vägen söka åtskilliga miljoner kronor. Jag citerar:
... Lunds universitet planerar att lämna in en ansökan baserad på fem profilområden. Vad gäller dessa profilområden, kommer det vid sidan av deras individuella kvalitet också att vara viktigt vilken helhet de tillsammans bildar och hur de förhåller sig till hela Lunds universitets forskning. De tematiska profilområden Lunds universitet för närvarande arbetar med är:
Maxade material/ Material och marknad.
Samhällsförändring genom digitalisering: utmaningar och möjligheter
Mental hälsa under olika åldrar.
Hållbarhet genom begrepp som maskin & människa/ resilience & anpassning eller hållbart företagande och industriell transformation.
Kognition och samband (connectivity). Ovan angivna profilområden är tentativa och förslag från forskare, forskargrupper, fakulteter m.m. kan ändra vilka profilområden som LU arbetar vidare med.
Någon kanske tycker att projektet är oskyldigt och så brett (eller flummigt) att nästan alla forskare kan klämma in sina framtidstankar i en projektbeskrivning. Det må så vara. Men i så fall borde en fri sökning – oavsett specifika ämnen – vara att föredra. Genom en sådan frihet visas politikerna fingret och deras politiskt korrekta ambitioner grusas. Men så modigt vågar inte ledare inom det stora statsstyrda universitet tänka. Följden skulle bli att stora slantar gick Lund förbi och att sossehögskolan i Malmö erbjöds ännu mer pengar. Eller hållbarhetsvarianten som numera kopierats av Chalmers i Göteborg. Det finns alltid vänsterforskare som är beredda att tänka som Lysenko.
Hursomhelst vill jag än en gång lyfta fram ett dystert svensk mönster. Om inte den centrala samhällsplaneringens krafter stoppas i sin linda riskerar Sverige att hamna i en utförsbacke som redan uppvisar flera skrämmande historiska exempel.
Den svenska staten på jakt efter skatteinkomster. Wikimedia.
Den stora konsultfirman Mc Kinsey har nyligen gjort balansräkningar för flera av världens nationer (inklusive medborgarna), se länken längst ned. Den främsta nyheten är föga smickrande för Sverige. Den svenska staten äger nämligen omkring 1/5 av värdet på all egendom i landet. Vår stat är på så vis den största egendomsägaren näst efter Kina (i förhållande till BNP). Ägandet avspeglas i svenska skogsfastigheter, aktier i företag, pengar på lager och inte minst ägande av massor av fastigheter för den svällande svenska byråkratin och förvaltningen.
Redan tidigare har det stått klart att förmögenhet i det offentligas händer sköts dåligt. Avkastningen är avsevärt lägre än för egendom hos privata företag, https://en.wikipedia.org/wiki/The_Public_Wealth_of_Nations . Det är också klart att statens långa arm – särskilt via beskattning – hindrar enskilda från att själv använda sina pengar. En jättelik och skattehungrig stat har förvandlat dig och mig till undersåtar. Som vi snart ska se dessvärre i onödan.
Mc Kinseys rapport bekräftar alltså den dröm som Sveriges politiska elit haft under nästan hundra år. Här ses det detta antagligen som goda nyheter. Sossarna har nämligen i åratal trumpeterar tesen om den starka staten. Och skatterna har som bekant åkt upp med hisnande fart. För Sveriges stora kollektivistiska väljarkår – som i decennier indoktrineras genom ideologin om det goda att sitta i samma båt – är det förstås också smaskens att 20% av all egendom i landet ägs av staten. Men inte för mig och många andra.
Jag är för ett svenskt välfärdssamhälle. Men detta är inte samma sak som att stat och kommun måste äga allt som behövs för vård, skola, pensioner och annat som behövs för ett drägligt liv. Vi vet redan idag att privata Capio bedriver vård som kostar minst 15% mindre på St Görans sjukhus än motsvarande enheter inom vårdkomplexen på Karolinska och i Danderyd. Samhällets vårdinsats innebär alltså en ekonomiskt död hand – låt vara att samma höga kvalitet presteras per vårdinsats. Det offentliga är helt enkelt mindre effektivt vad gäller förvaltning av pengar!
Följden är alltså att svenska folket överbeskattas för att sossarnas ”starka stat” ska rulla vidare. För mig är det en hemsk tanke. Jag är säker på att skatterna skulle kunna sänkas med omkring 10% ifall det offentligas budgetar – efter en öppen diskussion – angrips med jättestora hugg av en machete. Vinnare är alla svensöner som betalar skatt.
Den schweiziska välfärdsstaten är minst lika god som den svenska. Men här håller staten fingrarna borta från åtskilliga samhällsuppgifter – exv vård och pensioner – som i stället förvaltas av privata företag. Samma sak måste kunna ske i vårt land!
Den starka staten är alltså ett ideologiskt slagträ, som sossarna uppfunnit för att ta makten över vår nation. I själva verket har man skapat ett hungrigt monster.Tankemönstret har blivit så starkt att även ett parti som Moderaterna kapitulerat och inte längre kan tänka klart och rationellt. Intrycket är att den svenska politiska klassen gemensamt arbetar för att bibehålla den hydra som nästan 100 år sossevälde skapat. Det krävs alltså stora reformer – och en ny politisk kultur – för att Sverige ska kunna leva upp till rollen som Det goda samhället.
Även en apa blir trött av att läsa SvD… Wikimedia.
Jag kanske förstår att en förskollärare ibland talar till barnen på deras eget språk. Men jag vet ändå att merparten av lärarna på dagis försöker tala vuxenspråk med barnen av pedagogiska skäl.
Därför sliter jag mig i håret då jag läser vad SvD:s huspsykolog Jenny Jägerfeld skriver. Häromdagen svarade hon en man som skilt sig för sex år sedan, men där exfrun fortfarande styr honom via besked av olika slag. Oraklet Jägerfeldts svar lyder: ”Du behöver inte göra som hon säger – det är en av poängerna med att skiljas”.
Hur barnsliga och triviala uttalanden kan en nutida psykolog leverera? Hennes ´ämne, psykologin, kan – i sina bästa stunder – bära fram intressanta analyser. Men tyvärr ser vi alltoftare att motsatsen händer. De mest självklara och naiva besked lämnas som svar med syftet att komma från en högt uppsatt analytisk instans. Svarens trivialitet gör dock att de närmast framstår som en intellektuell härdsmälta: Du har skiljt dig och då behöver du inte lyda den frånskilda.
Det som händer är också ett exempel på journalistikens banalisering eller kommersialisering. Redaktionerna surfar på individualiseringens branta våg. Rader av identitetsproblem diskuteras. I brist på kvalificerade frågor lämnas svar rörande beteenden som har ett givet innehåll.
SvD har i äldre tid gjort anspråk på att vara en kvalitetstidning. Nu går utvecklingen snabbt mot rollen som blaska, där många skribenter – dock inte alla – dagligen lämnar besked som är truismer. Komplexa texter ersätts av självklara. Det känns bittert, särskilt som jag betalar prenumeration (lyckligtvis enbart digital).
Häromkvällen knäppte jag på SVT Aktuellt kl 21. Påminnande om ”Nyheter & Bullentiner från Mosebacke Monarki” inledde programledaren med följande proklamation:
”I spåren på pandemin” rapporteras höga energipriser!
Vad sjutton har covidpandemin att göra med de höga elpriserna? Inte ett dyft. Själva formuleringen ger ett intryck av en oundviklig olyckshändelse, en oförutsedd kris rörande brist på el.
Under återstoden av det långa reportaget berättades inte med ett ord om den viktigaste orsaken till prisstegringen, som slagit hårt mot främst Skånes elkunder. Närmare bestämt att Regeringen under press från Miljöpartiet i förtid lagt ned två kärnreaktorer i Ringhals. Meningen var att de skulle ersättas av vindkraft, som uteblivit… Det självklara konstaterande är att detta beslut on nedläggning varit gravt felaktigt och kostat svenska folket stora pengar.
Tystnaden om detta påminner om statsteven i Nordkorea. Den ansvarige ministern – ole-dolyckan Ygeman – intervjuades förstås. Men han fick förstås inga frågor om varför kärnkraftsverken lagts ned och att oljekraftverket i Karlshamn nu eldar CO2-olja. I stället fick mannen oemotsagd bre ut sig om ditt och datt. Kontentan blev närmast att moderata kommunalpolitiker i Skåne ansvarade för elbristen genom att inte släppa fram vindkraften. Hursomhelst: inte ett ord om kärnkraften. Eller dess fördelar.
Frågan är om den svenska statsteven planerat denna desinformation? Frågan är omöjlig att besvara. Men televisionens journalister – med sin höga svansföring – borde veta bättre och ställa de rätta frågorna. Att nyhetsprogrammet inleddes med ”I spåren av pandemin” måste ses som rena rama bortförklaringen i ett oprofessionellt syfte att sprida dimmor och vilseleda tittarna.
Det är också möjligt att journalisterna på statsteven planlagt detta stöd till Regeringen. Hursomhelst måste en bloggare reagera!
Reinfeldts ord från 2014 om att svenskarna ska ”öppna sina hjärtan” syftade på en fortsatt asylinvandring i en fas av intensiv inflyttning till Europa. Med facit i hand visade sig detta inte vara några kungsord. Resultatet blev som bekant storskaliga rörelser över Sveriges gränser, till en nation som inte alls var förberedd på att ta emot personer från en islamsk kultur. Såväl bostäder, jobb som planer för inlemmandet saknades. På några år flyttade mer än en halv miljon människor från österlandet in till Sverige, alltså en befolkningsökning på omkring 5% på ett bord. Att denna våg av nyanlända är den viktigaste orsaken till dagens extremt höga nivå av dödligt våld i Sverige är ett faktum. Ansvaret för det som idag sker måste därför delas av moderater och socialdemokrater.
När jag skriver detta sju år senare är den politiska scenen annorlunda. Nu är det S-regeringen som – tillsammans med Mp-spillran – står för en miniversion av tesen om öppna hjärtan. EU:s politik tyder också på att kommande vågor av invandring kommer att mötas med en attityd som påminner om Reinfeldts ord. Man kivas inom unionen närmast om vilket land som ska agera mottagare och vem som ska betala via pengar från EU:s budget (till vilken Sverige är nettobetalare). Fortsatt asylinvandring verkar alltså vara högst aktuell.
Händelseförloppet från 2014 fram till idag oroar mig. Förvisso har Ulf Kristersson moderater signalerat att en fortsatt invandring endast kan tillåtas på låg nivå. Det kan låta bra. Men min rädsla rör den anda av öppna hjärtan som vi fortfarande kan höra från moderater i ledande ställning. Dessutom förstärks min oro av de partier – KD och L – som behövs för att verkställa en restriktiv invandringspolitik. Hos dessa två partier finns nämligen en bastant vilja att praktisera Reinfeldts budskap om varma kramar.
Oavsett mandatfördelningen i kommande val 2022 är jag alltså rädd för att vi kommer att få se en fortsatt politik som är vänlig till dagens asylinvandring, utan möjlighet att utvisa de som av domstol vägras asyl. Alltså en moment 22-politik. Det troligaste är därför tyvärr att vi kommer att få leva med fortgående problem rörande bostäder, jobb och annat. Särskilt som kloka metoder inte alls diskuteras för integration av de grupper nyanlända som kan bli aktuella. Följden kommer sannolikt att bli såväl en fortsatt bidragspolitik som en förlängning av dagens dödliga våld på hög nivå.
För mig är den framtida invandringspolitiken en ödesfråga. Som marknadsliberal är motiveringen inte en rädsla för utlänningar som främmande element. Jag tror nämligen på en reglerad inflyttning i förnuftig omfattning. Min rädsla rör politiska partier som inte vågar se sanningen i vitögat: dvs att inflyttning utan integration medför fortsatt kris rörande bidrag, utanförskap och blodigt våld. Min oro gäller flera partier, som dogmatisk håller fast vid asyl, trots att alla vet att vägrad asyl inte innebär utvisning ur landet.
Moderaternas skuggspel innebär att invandringsfrågan medvetet hamnat i limbo. Partiet lägger sig alltså så nära sossarna som möjligt, alltså ännu ett försök till S-politk light á la Reinfeldt. Det är denna närhet som oroar mig. För det är just den gemenskapen som på sikt föder en usel låt-gå-politik, med bidrag till och fortsatt utanförskap för mängden utländska medborgare som köar för att komma till Sverige.
Frågan är därför om man vågar rösta på moderaterna 2022, ifall resultatet ändå blir en gemensam M- och S-politik baserad på dogmen om öppna hjärtan. Och vem ska man i så fall rösta på? Några av SD:s representanter ger mig nämligen kalla kårar längs ryggraden…
Som bekant har Sverige tjogtals med allvarliga strukturproblem. Och vad gör nationens ledande politiker i dagarna? Jo, för att sossarna ska tillåtas regera vidare i orubbat bo så köper man sig förlängd regeringsmakt för stora pengar, som skattebetalarna givetvis tvingas står för. Feta byten ges såväl C- som V-partiet. Böndernas parti får två av sina klassintressen tillgodosedda, dvs friare användning av marken i och kring skogar och sjöar. Det kan vara välmotiverat, men skulle bättre och mer logiskt kunna åstadkommas genom en regering under Kristersson. Vad V-partiet får i belöning är ännu oklart, men att det blir fråga om stora pengar för ett skattetrött svenskt folk står klart.
I svåra tider för nationen så söker alltså sossarna och böndernas C-parti stöd från det V-parti som delvis ännu måste ses som kommunistiskt. Åtminstone enligt V:s egna ungdomsförbund, som målar upp kommunism som sköna framtidsdrömmar och ideal i sina stadgar. På så vis är Sverige ett av få länder som under 2000-talet har en regering som backas upp av kommunister.
Störst ansvar för detta svenska elände bär C-partiet. Man struntar i nationens svåra problem för att ro hem en egoistisk reform för sina egna bondeväljare (dvs inte ens en procent av befolkningen!). Det vi ser är inget annat än ett svek mot allt tal om en borgerlig marknadspolitik. Bondeförbundet agerar enligt ryggmärgen. Och kohandlar liksom förr med sossarna, som alltid låter skattebetalarna finansiera sina politiska maktanspråk. Det vi ser är såväl galet som uselt.
Så fint Sverige är inrättat! Då nationen inte har några politiska problem att tala om, så erbjuder den statsstyrda televisionen lärorika och trevliga programinslag med stora tänkare i stil med Babben Larsson. Tänk vilka goda idéer hon förmedlar i den senaste serien ”En mot Sverige”. Framför teven får små barn, ungdomar och äldre alla verkligen bra råd om hur de ska leva sina liv. Och tänk bara så konstruktiva reklaminslagen är för den nya serien! Det smäller, blixtrar och glas kossas samt bilar demoleras. Och vad fint det är att lära sig hur länge man kan klamra sig fast utanför ett flygplan i full fart! Babben är sannerligen en stjärna.
Det är också statstelevisionens chefer, som med största förnuft planerar program av detta slag. Inte bara det med Babben och de andra intellektuella giganterna Kronér, Sjöberg, Hellenius mfl, utan också rader av andra programinslag på bästa programtid. På så vis slipper vi påminnas om det elände som ändå – men i ytterst liten omfattning förstås – finns i Sverige.
Med all rätt talar statsteven om samling framför lägereldens värmande brasa. På så vis bygger nationen en relevant gemenskap. Så skolas en kritisk befolkning. Allt är sååå bra i det svenska samhället att folket verkligen måste erbjudas mys framför den virtuella eldstaden. Jag är så glad att jag är svensk! Hurra!
Igår anti-kärnkraft. Idag hukande lycka över pågående energikris…Bild: Wikimedia.
Vänstern präglade under 1970-talet det svenska samhället på ett klart annorlunda vis än idag. Jag påmindes om detta av en vän under en middag häromdagen. Hon hade som liten från ett fattigt land adopterats av sin ensamstående mor – verksam som lärare. Min vän hade under 70-talet växt upp i ett kollektiv med åsikter ungefär åt det dåvarande vänsterhållet. När vi talade om denna tid i hennes liv så utbrast hon spontant (med tanke på sin mor och kollektivet): ”min mamma var mot allt som man skulle vara mot vid denna tid.”
Dåtidens politiska korrekthet var påtaglig negativ. Den vände sig mot kapitalism, imperialism, kärnkraft, kärnfamiljen och även mot många andra vanliga livsyttringar. I grunden var det fråga om en önskan om en gemensam strävan mot allt detta. De som etablerade storfamilj tillhörde fronten, dåtidens svenska talibaner kan man kanske säga. Allt utspelades vid sidan om – men ändå som en tydlig del i – socialdemokratins kollektiva vänstersamhälle. Alltså två varianter av kollektivism.
Det intressanta är enligt min mening att nutidens flockmentalitet – den politiska korrektheten – strävar efter en tydlig positiv framtoning. I den meningen att aktörerna är för något som eliten förespråkar, i stil med feminism, miljö och globalism. Den kritiske invänder givetvis att vad som är negativt och positivt bara är en fråga om definition. Dagens klimatkramare är ju fanatiska motståndare till utsläpp av växthusgaser. Och dåtidens kollektivboende ville bilda storfamiljer i protest mot kärnfamiljen. Även om det ligger något i invändningen menar jag att min poäng ändå har viss bärkraft.
Framför allt blir det enklare att förstå dagens PK-ism, som i grunden baseras på en ny och förmodligen mer framgångsrik metod att driva politik: ett positivt formulerat budskap. Glättiga slagord har nämligen något enklare att vinna bifall än negativa budskap. Viktigt är vidare att ett bekräftande budskap har ett tydlig samband med den individualism som präglar nutidens samhällsutveckling. Var och en vill själv tro att man väljer sina egna förebilder och ideal. Inte vill man gå i vänsterns demonstrationståg längre.
Många av 70-talets pro-kollektiva yttringar har därför i nutiden förlorat sin styrka. Inte bara boendekollektiv, utan också gemenskaper inom politik, religion, facklig verksamhet, studieförbund, nykterhet osv. Det kollektiva svenska samhällets svanesång har alltså tvingat flockmentaliteten att omformas i en mer individuell eller personlig riktning. Det ska inte märkas att det rör sig om en elitärt styrd protest. Vi ska inbillas tro att vi själva kommit på´ t.
Den rätta versionen av sossekongressens röd-rosa affisch.
Att förvandla svart till vitt. Det är just vad som sker på dagarnas partikongress för S-partiet. Man påstår i en jättelik affisch att partiet ”bygger landet”. Det är inte sant. Nationen står inför stora problem som blivit alltfler och större under Löfvens tid vid makten. Och nu tycks den största frågan vara vilket kön som den nya partiledaren ska ha.
Jag tar mig för huvudet. Och undrar om jag hamnat på fel jordklot.
Det som händer är en följd av en enorm våg av propaganda från FN:s sida. Deras expertpanel av forskare är däremot mer försiktig i sina slutsater avseende om och när CO2-problem slår till. Men broschyren till allmänheten är däremot en skräckskildring såväl i ord som vad gäller sökande efter sanning avseende just om och när. Krisen är här nu, basuneras det ut. Trots att det är högst osäkert om frekvensen alarmerande väderhändelser ökar. Sak samma om deras orsaker.
Och vad sägs om DN:s språk i rubriken? Den ”nya normen” tyder på ett budskap om ett framtida normalt väder som någon vill framföra. Nu tycks alltså journalisten ifråga ha halkat in på ”normteori”. Men väder eller klimat är inga normer i stil med lagar. Trots att journalisten bara förefaller mena att det vanliga vädret kommer att ändras skriver hon i stället om vädret som en norm, vilken vissa personer vill förändra till det sämre.
Alltså en usel text på flera vis. Detta från en tidning som ursprungligen varit ett organ för hög kvalitet och tydliga ord.
Såg häromdagen på SVT 1 Fredrik Önnevalls intervju med Martina Bonnier. Tappade halkan gjorde jag, både en och flera gånger. En devot Önnevall hyllade en förnumstig Martına Bonnier. Inte en enda kritisk fråga om familjens Bonniers gigantiska makt över svenska medier, dvs tidningar, tv4 mm.
Framför kameran kråmade sig familjens så kallade expert på mode. Intryck skapades av att hon av egen maskin och på höga personliga meriter fått jobben på svenska modetidningar och nu senast på Vogue. Plattityderna rasade ur hennes mun. Iklädd en vulgär sidenklänning modell Kina år 1900 exponerade hon hela sin formidabla tilltro till sig själv. Alla positioner inom familjens medier hade hon minsann erövrat pga egen hög kompetens och utan släktens uppbackning. I själva verket en karriär som direkt varit beroende av hennes roll som medlem av mediefamiljen Bonnier.
Att hon själv vill tro detta är en sak. Men att statstelevisionen – via Önnevall – ska vidarebefordra budskapet om en karriär utan styrning från familjens imperium och miljarder är häpnadsväckande.
SVT ska som bekant enligt lag agera oberoende och utan koppling till olika affärsintressen. Dagens intervju med Martina Bonnier blev en parodi på fristående och oberoende journalistik. Önnevall fjäskade förtjust för mediemogulernas Martina som i åratal fått sin försörjning som chef inom familjens imperium och senast genom bossarnas kontakter med Vogue.
En dyster tanke slår mig under läsning av andra delen av Henrik Berggrens fina bok ”Landet utanför”, som handlar om Sverige under andra världskriget. Är det inte så att Sverige än idag är udda i den meningen att den svenska eliten inte vill inse att andra nationer undrar vad Sverige håller på med? Många svenskar tror att den egna nationen räddar världen, men få människor i västerlandet känner behov av att frälsas av Sveriges politiker. Utlandets bild är förstås komplex och inte enhetligt negativ. Men vad är det som väcker andra nationers kritiska förvåning?
En viktig anledning är förstås den svenska självgodheten, som faktiskt odlas medvetet inom den politiska klassen och landets medier. Bilden av Sverige som bäst i klassen är förstås inte avsedd för bruk utomlands – vem skulle kunna tro något så korkat – utan som en läxa för nationens egna medborgare: se så bra vi har ordnat det för er! Utomlands, särskilt i våra nordiska grannländer, smilar man bara brett åt det. Och suckar kanske över den storsvenska politiska inbilskheten.
En annan anledning till det svenska nationella utanförskapet är det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar på olika globala projekt. För att nationen ska kunna vara världens största biståndsgivare per medborgare tvingas Sida utan närmare kritisk prövning kränga nästan 50 miljarder kronor per år till misskötta, fattiga och korrupta nationer. Hej och hå! Vill man vara världsmästare så kostar det.
Den svenska självbilden om att vara ett föredöme för världens folk syns numera allt tydligare i den debatt som faktiskt handlar om den fysiska miljön, men som förstorats till en megavision om att politikerna måste styra jordklotets klimat, dvs skeenden högt uppe i atmosfären och djupt nere i haven. Trots att Sveriges globala andel av utsläpp av växthusgaser är obetydlig vill den nuvarande svenska Regeringen satsa fabulösa penningbelopp för att betala för andras nedsmutsning. Många vet att Kina, USA och Indien står för merparten av utsläppen av CO2. Men ädla och ansvarstagande svenska politiker är än en gång beredda att axla ansvaret för det man påstår vara världssamfundets räddning. Sverige betalar alltså andras fria luncher och middagar. Många utlänningar häpnar. Inte så få tänker snabbt att en så generös givare som Sverige måste man försöka krama ytterligare slantar ur.
Som framgått innebär det svenska nationella utanförskapet ett lidande för en inte så liten del av svenska folket, framför allt de som betalar skyhög skatt. Än värre är den samhällsekonomiska växling som sker i spåren av det klimatpolitiska slöseriet. På inhemsk svensk nivå kan kan man faktiskt tala om en stegvis övergång till en planerad samhällsekonomi. Med ”hållbarheten” som mantra håller en stor del av det svenska näringslivet att läggas i malpåse. Kärnkraften hotas redan och även svenska älvar och vattendrag bör enligt EU skyddas från skadliga kraftverk med dammar som dödar fiskar och växter. Centrala näringar som gruvbrytning, framställning av stål, cement, skogsprodukter och animaliska livsmedel hotas av Sveriges alltför många miljötalibaner. Och av den planerade elbrist som regeringen står bakom, i och med att två fungerande kärnreaktorer i Ringhals stängts ned.
En viktig anledning till den nationella omställningen till planekonomi är just en självgod miljörörelse. Det är härifrån ropen på globalism kommer och klimatskräcken odlas. Jag menar att vi ser en auktoritär kraft som styr mot planhushållning. Med uppbackning av militanta gröna har därför den svenska miljölagstiftningen vuxit till ett monster, en jättelik hydra med hundratals paragrafer, med centrum i Miljöbalken. Den som är ägare till fast egendom har under ett par decennier i viktiga avseenden fråntagits rätten att själv bestämma över sin mark. Skogsägare, bönder och vanliga husägare anfalls av svärmar med myndiga paragrafryttare som utfärdar frågor, kräver tillståndsprövning, meddelar förbud och viten, polisanmäler osv. Jag anser med andra ord att den svenska rättsstaten hotas genom detta frontalangrepp mot centrala principer om äganderätt och fria affärsbeslut.
Risken med den förvridna självbilden är att nationen fortsätter in i öknens politiska utanförskap. Enligt min mening när det alltså hög tid att ett omyndigförklarat svensk folk reser sig och låter kloka politiker styra landet. Men för detta krävs att högerns partier är djärva, förnuftiga och slutar med tramset om att Sverige är ett globalt föredöme.
Mitt stora intresse för den politiska korrekthetens utbredning gör att jag var dag gör nya upptäckter. Det jag ser är en eskalerande utveckling.
Tydligast är just nu en klimathets i ett allt högre tempo. På DN häromdagen syntes två sidor om att den svenska väderrapporteringen måste inta en strängare attityd – ingen glädje och absolut inga skämt – så att klimathetsen görs allvarligare. Inte en enda tanke om att ”väder” omfattar ett tidsspann på en dryg vecka i bästa fall. Klimat rör skeenden i atmosfären högt ovanför jordklotet samt djupt ned i haven. Nu vill alltså DN:s journalister att klimathetsen ska dominera rapporteringen om veckans väder!
För övrigt tycks det inte behöva några pekpinnar till tvångsfinansierade SVT. För någon dag sedan innehöll Aktuellt kl 21 en lång klagosång mot de personer som – såsom jag – förhåller sig skeptiska till IPCC:s korta rapport om att krisen står inför dörren (alltså den mediala populärversion av den långa och mindre kategoriska faktastudien). Klimathetsaren nummer ett – Erika Bjerström – fick stort utrymme för sina vanliga klagosånger. Hon blir förmodligen snart hedersdoktor på Chalmers i Göteborg. En docent därifrån, en person som inte själv sysslar med meteorologi eller ens naturvetenskap, tilläts nämligen länge orda om hur kretsen av ”klimatförnekare” är sammansatt och hur vi skeptiker agerar. Ingen av oss förnekar självfallet klimatets existens. Det vi funderar över är klimatets orsaker och effekter i tiden. Vi förmår nämligen skilja mellan väder och klimat.
Det vi ser är en utstuderad medial propaganda i sovjetstil. Den är trosviss – inte alls någon kritisk distans eller nyanserad presentation av invändningar mot IPCC:s populärversion. Värst är förstås SVT och SR som driver rena propagandan med mina och andras pengar som tas ut över skattsedeln.
Allt tyder med andra ord på en allt snävare framtida åsiktskorridor. Det är trist. Men kommande år får visa om domedagsprofetiorna beror på människans aktiviteter. Också hur allvarlig eller snabb utvecklingen av klimatet verkligen är. Att döma av den hetsande mediala maffian under IPCC:s banér så måste snart meteorologerna på SVT be oss inta positioner i skyddsrum iklädda regnrockar, hjälmar och regnskydd. Och i våra brevlådor droppar snart ned ett häfte med titeln ”Nu kommer klimatkrisen”. Broschyren kommer sannolikt att instruera oss att först ge barnen plats i skyddsrummen, utrustade med vegetarisk kost och Erika Bjerströms postilla med ett urval tonsatta profetior.
Varning: svensk samhällskritik i aktion. Wikimedia.
Sveriges statsstyrda radio, SR P1, avhandlade häromdagen en rapport från Riksrevisionen – en annan statligt kontrollerad organisation. I rapporten meddelas att: Riksrevisionen riktar hård kritik mot polismyndigheten efter att man undersökt deras förmåga att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn.
Det är SR-reportern Mariela Quintana Melin som presenterar den vanliga svenska litanian med kritik mot polisen, en av de favoritämnen som uppenbarligen bankas in i Sveriges journalister på landets alltför många skrivarstugor.
Jag tycker förstås att statens maktutövning måste kontrolleras och ”stoppas” om den är regelvidrig. Men Hallå! Hur ska staten stoppa sexövergrepp mot barn över internet? Stänga ned nätet kanske? Eller censurera sexverksamhet? Alla inser de stora svårigheter som finns bakom likande förslag.
Det mest effektiva och rimliga förslaget är förstås att kritisera Sveriges föräldrar för att de genom sin passivitet med kontroll av barnens surfande utsätter dem för just hotet från brottsligt sinnade män. Några sådana varnande ord hörs förstås inte, varken från SR eller Riksrevisionen. Nej man jagar bara polisen.
Därför ser vi ännu ett svenskt tabu, bland alltför många. Det gäller förbudet att kritisera föräldrar eller att uppmana dem att sluta sexsurfa. Mammor och pappor måste självklar ta ansvar för stoppa brott mot deras egen avkomma.
Om någon bär ansvar för barnens väl är det föräldrarna. Men i det politiska Sverige är det inte tillåtet att kräva något av föräldrar, som redan anses som alltför tyngda av det hårda livet i det svenska samhället.
Enligt min mening lider nationen en påtaglig brist på civilkurage. Ingen politiker eller journalist vågar säga sanningen om föräldrar och barn. Sak samma om landets hundratals andra heliga kor. Därför hukas det. Och så skjuts ansvaret över på polisen som givetvis saknar makt och förmåga att göra vad Riksrevisionen vill, dvs ”att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn”. Polisen orkar ju inte ens med det dödliga våldet.
Vad sägs om Sydsvenskan vilseledande rapportering om fredagens dödliga skjutning av en rappare:
När musiken leder till mord
Det rör sig förstås om rapparen Ejnar som mördats brutalt. Joakim Palmkvist heter dagens journalist som visar upp sin trista byk. Inte sjutton är det musiken som har lett till mordet av den unge mannen. Det rör sig i stället om hans kunskaper om kriminalitet och om Vårbynätverkets kriminella framfart. Den unge rapparen vet saker som – om han i egenskap av vittne agerar inför domstol – kan skada Vårbyklanen och medföra att gangsters där döms till långa straff. Möjligtvis har han själv något att dölja.
Detta vet förstås Palmkvist på Sydsvenskan. Men att tala om invandrarnas klaner är tabu. Därför väljer journalisten att helt politiskt korrekt tala om att musiken leder till mord.
Svenska journalistik – med få undantag – närmar sig en verksamhet som går ut på desinformation. Detta är ett allvarligt konstaterande, men tyvärr ett faktum. Vi ser därför att politiska legosoldater fyller tidningarnas spalter. Komisk nog talar samtidigt medierna sig varma om behovet av saklig information. Det blir så när dubbelmoralen släpps fri och okunniga journalister löper amok.
I flera bloggar harjag kritiserat EU:s och Sveriges utveckling mot en planekonomi. Det syns inte bara i gigantiska svenska bidrag (gåvor) till sydeuropas krisnationer, utan också i en flummig lagreglering om att ”hållbar” produktion och konsumtion.
Nu ännu ett allvarligt exempel. Det gäller än en gång lagregler som tvingar EU:s stater till lydnad. Nu är det fråga om ännu en bombastisk rättsprodukt, som kallas UTP (unfair trading practices). Reglerna tar sikte på företag inom handeln med jordbruksvaror. Särskilt matvaruhandlare – exv inom ICA – ska nu tvingas in i EU:s nya kollektiva reglering. Lagen börjar gälla den 1 november och omfattar endast företag med en omsättning på minst 20 miljoner kronor per år (och dessutom köpande myndigheter). Det främsta syftet är gott. Det gäller att skydda medelstora leverantörer av livsmedel från jättarnas krav. Men då bara uppköpande storföretag och myndigheter omfattas kommer faktiskt även jättar i stil med Coca-Cola att ges skydd.
Det är alltså fråga om massor med pekpinnar som innebär att den fria konkurrensen sätts ur spel. Flertalet av dem – inte alla – tycks redan följa av svensk marknadslagstiftning eller branschregler. Som vanlig verkar EU:s avsikt verkar vara att skapa ett Lyckans samhälle för unionens storbönders företag, i stället för tuff konkurrens och fria kontrakt. Alltså en klåfingrig ambition att styra kontraktsparter inom affärslivet. Lagen kallas på EU-prosa UTP (unfair trading practices), vilket alternativt kan läsas Utan Tillräcklig Praktisk hänsyn.
Det vi ser är en vilja från EU till ännu mer central planering av varuproduktion och omsättning. Några av parollerna bakom regleringen är förrädiskt lockande. Allt ska nämligen bli så bra. Men själva motorn i en marknadsekonomi – tuff konkurrens och fria kontrakt – riskerar att gå i stå. Basen påminner om Lenin och Stalins tro på central planering för den framtida Lyckans samhälle. Det gick som bekant inte så bra.
Har Europas politiker inte lärt sig läxan av sovjetsamhällets undergång?
I Riksdagen har oppositionen genom majoritetsbeslut bestämt att Sverige inom EU ska trycka på behovet av framtida kärnkraft. Idag ska Löfven åka till Bryssel på ett möte som just ska tala om bristen på elenergi. Enligt svensk grundlag är han skyldig att följa Riksdagens tillkännagivande. Detta är en självklarhet i en rättsstat.
Men inte! Löfven säger att han tänker strunta i Riksdagens direktiv. Han säger hör och häpna: – Nej, jag finner ingen idé att som svensk statsminister ta upp en fråga som ingen har på dagordningen.
Det är något allvarligt som nu sker. Flera stater, såväl inom som utom EU, har sannerligen kärnkraft högt upp på agendan. Men inte Löfven och de miljötalibaner som idag styr Sverige. De struntar i rättsstatens och grundlagens principer. Ty det vet bättre, menar de.
Historien känner andra ledare som struntat i krav på att nationens grundlagar ska följas slaviskt, personer som också varit övertygade om själva ha rätt…
I medierna har människor med all rätt förfasat sig över att en våldtäktsdömd man av Justitiekanslern (JK, dvs staten) fått ett jättestort skadestånd för att han varit frihetsberövad längre än vad han rätteligen skulle. Efter beviljad resning kom nämligen Högsta domstolen fram till att mannen måste ha varit 16 – och inte 18 år – då brotten förövades. Mannen har därför suttit frihetsberövad en god tid längre än straffpåföljden slutligen bestämdes till.
Jag tänker inte resonera om HD:s avgörande eller hur beräkning av ersättning till olagligt frihetsberövade ska gå till. Jag inskränker mig till en fråga. Varför har JK inte jämkat ersättningen till mannen ifråga? Han har ju varit straffmyndig och dömts till flera allvarliga brott (grov våldtäkt vid två tillfällen, människorov, stöld, försök till utpressning mm). Och i lagen om ersättning åt oriktigt frihetsberövade (SFS 1998:714) finns en regel som just tar sikte på jämkning. En normal läsning av åtminstone 6 § 1 och 3 st tyder på att JK haft rättslig möjlighet att kraftigt reducera den ersättning som utgått till brottslingen ifråga. Jag citerar 6 §:
6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.
Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-teende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt.
Jag menar att JK har ett ansvar för att hjälpa det skattetrötta svenska folket att förstå varför 6 § inte har tillämpats. JK har i fallet enligt min mening hanterat svenska folkets pengar ansvarslöst. Att underlaget för utbetalningen – anmärkningsvärt nog – försvunnit tyder på att jag har rätt.
Förvisso säger Högsta domstolen (HD) i NJA 2013 s. 1003 att bestämmelsen med undantaget i 6§ 3 st har ett tillämpningsområde som är begränsat. Uttrycket ”eget beteende” måste enligt HD avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Vidare säger domstolen att möjligheten till jämkning enligt bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet
Förmodligen menar JK att en jämkad ersättning kräver ett annat beteende hos mannen ifråga än själva sexbrotten och att mannens faktiska ålder inte är tillräcklig grund för jämkning. Jag menar att detta är en alltför defensiv lagtolkning från JK:s sida. Det är enligt min mening möjligt att uppfatta saken så att det rör sig om något olika beteenden ifall en våldtäkt begås av en 16- än en 18-åring! Mannen har uppenbarligen dömts till en mildare påföljd av just detta skäl (efter resningsbeslutet). Hursomhelst anger 6§ 3 att jämkning alternativt kan ske om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.
Till saken hör också att den dömde tillfört nya grunder som kan peka på en lägre ålder sent under processen (först vid ansökan om resning). Därför bör man kunna säga att mannen initialt själv föranlett ett i tiden längre omfång av det frihetsberövande som skett, jfr 6§ 1 st. Sammantaget bör alltså jämkning ske.
Jag läser i tidningen att Moderna muséerna i Stockholm och Malmö ska satsa på ”hållbar” konst. Först trodde jag att det var fråga om outplånliga skapelser i sten eller metall. Eller kanske rader av riktigt starka rep. Nu förstår jag bättre. Det ska vara fråga om konst som inte avsätter klimatavtryck vid framställning och transporter. Framför allt tycks det gälla att prioritera lokala skapare av sk konstföremål, i stil med det på min bild ovan.
Enligt min uppfattning har man redan kommit en bra bit på vägen. I och med att själva orden – eller titeln på ett verk – idag har en dominerande plats jämfört med den bild som skapats, har själva konstföremålet minimerats. På några timmar kan den så kallade artisten skapa sin konst utav i stort sett ingenting, bara han eller hon hittar på någon politisk korrekt titel.
Så går det då konsten blivit 99 % politik och 1 % bild, jämfört exv med Picasso´ s Guernicas 20 politik/80 bild. Det rör sig alltså om inflation av bildens värde på ett område som faktiskt brukar kallas bildkonst. Resultatet blir att skolning i själva det konstnärliga hantverket blir överflödig. Det räcker med att köpa starka rep och porslinsbitar på närmaste byggshop.
Så går det när politiken erövrar konsten. Alltså ett tecken på det mer genompolitiserade svenska samhället. Det ultimata konstverket är förstås då konstnären hänger sig själv i repet. Detta är en bild som var och en som så önskar kan utföra. En mer politiskt korrekt konst kan man knappast tänka sig. Även om konstnären inte visar sig hållbar, blir konsten korrekt.
Tänk vad ordet ”hållbar” ställer till i nutidens samhälle! Eller rättare sagt: tänk vilket elände den politiska dominansen skapar.
För en tid sedan anklagades fd justitierådet Lambertz av en ung kvinna för sexbrott. Polisutredningen lades ned, bla på grund av sviktande förtroende för anmälaren bla på grund av tidigare anklagelser mot en annan man. Senare var det moderaternas riksdagsman Hanif Bali som attackerades av en ung dam och politisk åsiktsfrände på grund av påstådda sexskäl. Även här tycks det röra sig om en anmälare som tidigare fört fram tvivelaktiga påståenden mot annan.
Liknande scenarier har utspelats i åtalen mot Julian Assange och de sk kulturmannen, där sviken kärlek tycks har varit den utlösande faktorn till att en tämligen vanlig kärleksrelation – efter att åtskillig tid förflutit – stöpts om till påståenden om sexbrott.
I stort sett varje månad ´händer liknande saker – kända män angrips av kvinnor med hänvisning till påstådda sexövergrepp. I flera fall – inte alla- rör det sig om händelser som påstås ligga flera år tillbaka i tiden. Medierna rasar och njuter samtidigt av säljande reportage.
Förklaringen kan förstås vara att män med status tar för sig sexuellt. Men med tanke på alla mediala skräckreportage verkar detta inte vara en allmängiltig orsak. Min delvis alternativa bild är att # Me too skapat en kultur av sexualisering inom samhälle och politik. På så vis främjas alltoftare lösa sexpåståenden mot kända män från kvinnor med syften som tycks gälla att skapa uppmärksamhet, att hämnas, att pläder för feminism eller helt enkelt beror på orsaker som har med själslig förvirring att göra.
Min poäng är att det nutida samhällsklimatet förändrats i en anda av sexskräck och feministers kamp mot på män. Följden har blivit en medial jakt, som männen får svårt att försvara sig mot. Enbart genom anklagelsen är ofta skadan skedd, även om det senare visas att mannen i fråga är oskyldig.
Jag försvarar alls inte sexövergrepp. Manliga skurkar ska skaka galler. Men säkerhetsspärrar måste finnas mot feministiska påhopp och konspirationer. Därför är jag kritisk till mycket av det som hänt efter #Me too. Denna rörelse har utlöst en lavin av allvarliga och diffusa sexanklagelser mot män, vilka fått svårt att försvara sig. En kultur har vuxit fram om att varje kvinna har rätt att lång tid efter en faktisk kärleksaffär påstå att enskilda möten mellan parterna varit sexbrott, som måste polisanmälas. Enbart den mediala uppmärksamheten gör att männen framstår som skyldiga. Och de kvinnor som satt lavinen igång framställs ofta i medierna som hjältinnor, i stil med Cissi Wallin.
Sexuellt våld är givetvis ett allvarligt brott. Men mannen är inte skyldig förrän dom slutligen fallit. Därför måste samhälle och medier verka för ökad rättssäkerhet i hanteringen av tvister om påstådda sexbrott, särskilt sådana som hävdas ha begåtts något längre tillbaka i tiden. De anmälande kvinnornas historia – och eventuellt dubiösa grunder för anmälan – måste verka för återhållsamhet hos polis och medier. #Me too kan inte tillåtas leda till en nutida häxjakt genom ett drev av feminister.
Just nu pågår i Malmö en alltför vanlig sossekampanj. Jag tänker på arrangemanget om förintelsen. I stället för att tala klartext och berätta om det som är Malmös verkliga problem, så regisseras en stor vilseledande manöver.
Jag menar inte att personer med judisk bakgrunder har det bra i Malmö. Tvärtom är det klart att de utsätts för trakasserier av olika slag. Men dessa har inget att göra med nazisternas planerade förintelse under åren från 1941 och framåt till världskrigets slut. Det som händer är ett problem som sossarna varit med om att planera i Sverige och som drabbat Malmö särskilt hårt, nämligen en storskalig invandring. Under 15 års tid har omkring en miljon människor från länder under islam beviljats inflyttning till Sverige. Malmö är en landets mest invandrartäta kommuner. Tveklöst är det så att en andel av de många nyanlända islamtroende tagit med sig ett allvarligt fiendskap till Israel och judendomen. Det är här som roten till Malmös onda finns!
Det är alltså unga islamister som är orsaken till att judar i Malmö utsätts för trakasserier. Det vet alla initierade. Men få inom den svenska eliten vågar tala klartext om saken. Ord om islamtroendes hatiska åsikter mot judar och de nyanländas allvarliga beteende är nämligen tabu, även om det bara är en minoritet av dem som agerar olagligt. Men de är tyvärr tillräckligt många för att skapa hemska problem för Malmös judar.
Jag menar alltså att sossarna sprider dimridåer om vad som sker i Sverige och i Malmö. Samtidigt försöker partiet framställa sig som Israels bästa vän. Trots att ledande personer inom partiet – i stil med Margot Wallström – ger sitt stöd åt dagens terrorister i Palestina. Inte bara i ord, utan med svenska miljardbidrag.
Jag säger bara: fy sjutton för sossarnas dubbelmoral, som tycks sakna alla gränser! Deras valspråk – makten framför allt – håller på att förstöra den svenska nationen. Den verkliga rasistkrisen i Malmö – vållad av islam – vill sossarna vända till en protest mot förintelsen. En kritik av islamismen riskerar nämligen att medföra många förlorade sosseröster i valet 2022.
Bakom uttalandet står en kvinna, som av tidningen beskrivs som ”klimatforskare” från Lunds universitet.
Hennes kommentar baseras inte på vetenskapliga rön, som kan testas genom experiment. Det framgår direkt, av två skäl.
1. Varför ska just rika leda kampen mot växthusgaser? Allt pekar på att utsläppen från Kina och Indien är störst. Och varför ska just välbeställda svenskar ta ansvar för forskarens privata miljöplaner? Hursomhelst gör denna kvinna ett politiskt uttalande om vad hon personligen anser som lämpligt. Detta är OK, bara det framgår att det just rör sig om privat tyckande.
2. En närmare koll av den person från Lund som står bakom orden visar att hon inte alls sysslar med forskning om klimat eller med naturvetenskap med bäring på atmosfären. Hon har sysslat med födoämnen, näringslära och växtodling! Ändå har hon publicerat dussintals politiska uttalande om vådan av CO2.
Det som sker på SvD:s sidor är inget unikt. Svenska journalister har allmänt sett noll koll på gränsen mellan vetenskaper av olika slag samt mellan vetenskap och politik. Trist nog syns det tydligast just i texter om miljö och klimat. Vi ser och hör det var dag i radio, teve och tidningar. Det som pågår är inget annat än en massiv propagandarörelse baserad på uttalanden från FN och dess sk klimatpanel. Aldrig ett undrande ord om FN kanske kan ha en politisk agenda.
Propaganda sägs känneteckna auktoritära stater. Nu måste man tillägga att det systematiskt händer även i svenska medier, inte minst de av staten kontrollerade SR/SVT.
Vapensköld från en familjegren inom den politiska adeln.
Mediernas rapportering om Hanif Bali har som väntat spårat ur. Häromdagen ägnade SvD ett uppslag åt hur äckligt det är när manliga politiker flörtar med yngre tjejer. Inte så mycket hänt sedan #Me too utbrister skribenten. Alltså det vanliga individköret och feministupplägget. Ansvarig för verklighetsflykten är i detta fall Maggie Strömberg.
Det stora problemet är enligt min åsikt inte att politikens män och kvinnor har kontakter och relationer med yngre, möten som givetvis tyvärr kan spåra ur. Om relationsproblem inom den svenska politiken över huvud taget ska uppmärksammas så bör det enligt min mening vara att den politiska klassen alltmer består av samboende mellan man och kvinna (eller parter av samma kön) där båda är yrkespolitiker. Alltså två personer som lever större delen av sina liv som företrädare för folket och som offentliga beslutsfattare. Antalet sådana kombinationer är så många att jag inte ens behöver ange några exempel. Men ändå kan jag inte låta bli att peka på alliansen mellan två på sociala medier mycket högprofilerade S-politiker, Morgan Johansson och Annika Strandhäll.
En viktig aspekt av den politiska klassen – liksom forntida eliter – är just familjebyggande för fortsatt makt och avancemang. Två positioner i ett politiskt och ekonomiskt nätverk ger större styrka än en pol. På så vis befästs den politiska makten. Tillsammans har de berörda större möjligheter till framgång. Följaktligen finns det överklassliknade grupper bestående olika generationer inom samma familj eller närstående familjer. I ett samhälle som annars är hysteriskt upptaget med strävan efter jämlikhet blir en sådan maktkoncentration ett stort problem. Likhetsdogmen ställs på huvudet inom politiken.
Detta viktiga demokratiska problem bör svenska medier skriva om. I stället för att gång efter annan veva den slitna skivan om Me too, i situationer som inte rör sexuella övergrepp, utan flörtande över åldersgränserna inom politiken.
En förklaring är att sensationsjournalistik smäller högre än seriös rapportering om en framväxande politisk klass i Sverige. En annan är att tal om politisk klass är tabu i Sverige. Det vet förstås journalistikens legosoldater.
Vapensköld från en familjegren inom den politiska adeln.
Mediernas rapportering om Hanif Bali har som väntat spårat ur. Häromdagen ägnade SvD ett uppslag åt hur äckligt det är när manliga politiker flörtar med yngre tjejer. Inte så mycket hänt sedan #Me too utbrister skribenten. Alltså det vanliga individköret och feministupplägget. Ansvarig för verklighetsflykten är i detta fall Maggie Strömberg.
Det stora problemet är enligt min åsikt inte att politikens män och kvinnor har kontakter och relationer med yngre, möten som givetvis tyvärr kan spåra ur. Om relationsproblem inom den svenska politiken över huvud taget ska uppmärksammas så bör det enligt min mening vara att den politiska klassen alltmer består av samboende mellan man och kvinna (eller parter av samma kön) där båda är yrkespolitiker. Alltså två personer som lever större delen av sina liv som företrädare för folket och som offentliga beslutsfattare. Antalet sådana kombinationer är så många att jag inte ens behöver ange några exempel. Men ändå kan jag inte låta bli att peka på alliansen mellan två på sociala medier mycket högprofilerade S-politiker, Morgan Johansson och Annika Strandhäll.
En viktig aspekt av den politiska klassen – liksom forntida eliter – är just familjebyggande för fortsatt makt och avancemang. Två positioner i ett politiskt och ekonomiskt nätverk ger större styrka än en pol. På så vis befästs den politiska makten. Tillsammans har de berörda större möjligheter till framgång. Följaktligen finns det överklassliknade grupper bestående olika generationer inom samma familj eller närstående familjer. I ett samhälle som annars är hysteriskt upptaget med strävan efter jämlikhet blir en sådan maktkoncentration ett stort problem. Likhetsdogmen ställs på huvudet inom politiken.
Detta viktiga demokratiska problem bör svenska medier skriva om. I stället för att gång efter annan veva den slitna skivan om Me too, i situationer som inte rör sexuella övergrepp, utan flörtande över åldersgränserna inom politiken.
En förklaring är att sensationsjournalistik smäller högre än seriös rapportering om en framväxande politisk klass i Sverige. En annan är att tal om politisk klass är tabu i Sverige. Det vet förstås journalistikens legosoldater.
Statsminsuiter Löfven ondgör sig nu över elsparkcyklar enligt följande rubrik i SvD:
Löfven: Det är för många elsparkcyklar
Äntligen har poletten trillat ned hos statsministern. Löfven har insett ett samhällsproblem. Rubriken blixtbelyser verksamheten inom den Regering Sverige tyvärr haft under hela åtta år. Alltid sist på bollen. Särskilt allvarligt har fenomenet varit rörande covid. Överdödligheten inom landets äldreboenden kommer att gå till historien. Förutsatt att den inte kommer att skrivas av sossar, förstås.
För övrigt är eländet med elsparkcyklar självförvållat av politikerna. Varför ska uthyrningsföretag över huvud taget tillåtas sprida sitt stålskrot över städernas gator och torg? Det räcker med att människor kan använda sina egna elsparkcyklar. Så är åtminstone en del av problemet löst.
Sverige är ett egendomligt land. Politikerna slår sig ofta för bröstet och hävdar att landet är en av jordklotets främsta rättsstater. Och visst, den svenska nationens grundlagar uppfyller flertalet av de krav som man brukar ställa på en stat under lagen, dvs ett rike som kännetecknas av ”rule of law”. Men utan tvekan finns brister i det svenska rättsbygget. Politiker lockas ibland tumma på efterlevnaden av konstitutionen. Och en del jurister kan ha ambitionen att flörta med den politiska makten för komma upp sig. Resultaten riskerar att bli dystra.
I denna text funderar jag därför över den svenska domarkårens oberoende från nationens politiska beslutsfattare, en rättsstatlig fråga av högsta dignitet. Min uppfattning är att respekten för lagstiftningen är synnerligen hög hos flertalet personer i domarställning. Men det säger inte allt om oberoendet, dvs om domarens vilja att sätta gränser för den politiska makten. Enskilda jurister inom de högsta domarbefattningarna kan nämligen ha ambitionen att agera som politiska legosoldater (i syfte att vinna personliga fördelar).
Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen hörde en intervju med före detta presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt (i SR 1 den 3 oktober). Det mest intressanta var nämligen Hirschfeldts dagsfärska egna slutsatser rörande förekomsten av utländska vapenleveranser via Ms Estonia dagen för förlisningen. Han har nämligen tidigare, som statlig utredare 2005, kommit fram till att inga svenska myndigheter deltagit i några skeppningar av krigsmateriel på Estonia den aktuella krisdagen. I SR-intervjun säger han – sensationellt nog – att att det inte kan uteslutas att utländska myndigheter deltagit. Men denna fråga har legat utanför hans uppdrag, menar han. Vad han baserar sina gamla respektive nya slutsatser på är ytterst oklart. Ty han medger att han själv förstört sin utrednings faktaunderlag. Det vi ser är beteendet hos en person, som noga följer givna politiska riktlinjer i samförstånd med sina uppdragsgivare.
Alla som följt Hirschfeldts karriär vet att han ständigt haft mycket täta kontakter med politiska beslutsfattare i regeringsställning, såväl till höger som vänster. Detta styrks av att han haft flera tunga politiska uppdrag inom Regeringens departement samt agerat Justitiekansler åt såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson. Med den bakgrunden har han också lyckats erövra ett av Sveriges högsta domarjobb (president i Svea hovrätt). Vi talar alltså om en person, som mer tycks inriktad på egen makt och av politikerna givna instruktioner än av respekten för landets lagar och folkets intressen av insyn och öppenhet. Det finns dessutom tecken på att Hirschfeldt under årtionden haft sina fingrar med i utseendet av höga svenska domare. Trots sitt jobb på domstol har han länge haft tjänsterum på Justitiedepartementet.
Jag menar inte alls att Hirschfeldt agerat brottsligt. Men det förefaller tämligen klart att han varit en högst politiskt anpasslig jurist. Det vill säga att rikets politiska intressen har hamnat i förgrunden och intresset för Sveriges roll som en nation under rule of lag i bakgrunden. Genom 2005 års Estoniautredning har de svenska myndigheternas grumliga byk tvättats. Då mörkar Hirschfeldt sina aningar om Sveriges eventuella samarbete med utländska makter.
Min uppfattning är att Hirschfelt nu börjat oroa sig över sitt eftermäle. Detta i kölvattnet av nya bekymmersamma mediala uppgifter om Estonias förlisning. Han försöker alltså stämma i bäcken innan det blir riktigt pinsamt för hans egen del. Behovet av att rentvå sig själv förstärks – hör och häpna – av att Hirschfeltd under årens lopp skrivit en rad uppsatser om den svenska rättsstatens uppgifter. Lägg märke till att hans politiskt tveksamma utredningsarbete 2005 rörande krigsmateriel på Estonia inte nämns på hans sida på Wikipedia.
Det tycks alltså som om Hirschfeldt plötsligt önskar meddela sensationella tankar om Estonias eventuella last av krigsmateriel vid förlisningen och att det sker just som hans rykte som oberoende jurist riskerar att sättas ifråga.
Jag skriver inte detta främst som en attack på en hög jurist och före detta domare. Mitt syfte är att än en gång plädera för rule of law inom svensk rätt. Landets domare ska inte agera statsbärande och försvara skumma nationella intressen, utan värna om landets lagar och oskrivna allmänna regler för det öppna demokratiska samhället. Mörkläggning kan alltså inte anses som juridiskt fair play.
Min slutsats är att ämbeten som domare måste tillsättas med personer som har flera armlängders avstånd från den politiska makten. Den nuvarande svenska Domarnämndens beroende av politiska beslutsfattare måste därför slopas och ersättas med en Tillsättningsnämnd, bestående av fristående, erfarna och väl renommerade jurister. Även andra steg måste tas i riktningen mot att föra Sverige under lagarna. Domarnas juridiska makt måste uppgraderas och tydligt separeras från de politiska partiernas egoistiska vardagsintressen.
Är det någon som minns Lars Ekborgs monolog från 1966 i rollen som nyhetsuppläsare på SVT? Det är Povel Ramel som står bakom texten i revyn ”På avigan”. Inga specifika fakta presenteras av dåtidens ”nyhetsankare” Ekborg, utan bara elände, elände och åter elände.
Jag återupplevde något av detta häromdagen i Rapport på SVT 1. Allt var eländes elände. Först misstankar om att samer, renar och hela Nordkalotten håller på att förgiftas av kvicksilver via markens uppvärmning. En forskare stod för detta elände, trots att det bara rörde sig om misstankar, vilkas omfattning var högst oklara. Men eländet lyste starkt nog.
Sedan dök SVT:s eget eländesorakel Erika Bjerström upp och spädde på det hela om uppvärmningens katastrofala följder. Och slutligen presenterades en rapport om att norrländska abborrar blivit större och fetare. Detta sades också bero på uppvärmningen, vilket förstås oroade en bekymrad tjänsteman på en länsstyrelse i norr, som uttalade sig i saken.
Ingen av de inblandade så kallade experterna verkade syssla med klimat eller meteorologi, utan med biologisk forskning på jordytan. Deras slutsatser om effekterna av ökad CO2 och uppvärmning kan alltså inte tas som sanningens ord om vad som händer i atmosfären högt över våra huvuden. Men det struntar SVT i. Här gäller det att skrämma folk. Alltså elände, elände osv.
Jag vet därför inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag blev ändå glad då en erfaren lokal norrländsk fiskare vägrade att kritisera att de abborrar som han drog upp på rad var påtagligt fetare än förr. Han sade sig vara nöjd. Något som förstås snart SVT lade till rätta, genom ord från den statliga legosoldaten från länets styrelse.
En normalbegåvad och kritisk lyssnare förstod ändå att den uppvärmning som antagligen tycks pågå (i cykler om åtskilliga decennier) skapar många helt olika verkningar runt jordklotet. Vissa miljöer och människor drabbas, andra gynnas. Ökad vattenmängd här och mer torka där. Bättre skördar inom vissa regioner, men sämre på andra. Detta vet förstås redan alla kloka människor som med öppna ögon följt den vetenskapliga diskussionen och inte bara lyssnat på eländets apostlar. Så har det antagligen varit mycket, mycket länge.
De som trosvisst predikar eländets principer är däremot helt förblindade. Så gripna av sin egen dogmatik är de att de inte förmår fundera över hur det totala utfallet kan bli av klimatets troliga skiftningar under senare decennier.
Den svenska statstelevisionen – och även andra stora privata mediehus – bär därför ett tungt ansvar för eländets panoramiska dimensioner. En hel svensk nation håller dagligen på att skrämmas till underkastelse. Trots att det är oklart om vilka effekterna blir i slutändan av växthusgaserna. Särskilt som ny teknik inom kärnenergin tyck kunna minska utsläppen av CO2 och slå undan benen på eländets fanbärare.
Om något är skrämmande så är det politikernas, mediernas och journalisternas villighet att lansera skrämselpropaganda.
Vad är det som händer i Sverige och EU? Energipriserna stiger till nivåer som inte tidigare skådats. Samtidigt mörkar politiker och medier orsakerna.
Under flera år har talet om en av människans skapad uppvärmning medfört en hysteriskt syn på fossila bränslen. Det må så vara vara att olja och kol medför utsläpp av CO2. Men för sjutton, då måste väl alla tänkande och ansvariga beslutsfattare se till att skapa alternativa och säkra energikällor!
Det är bristen på dessa beslut och än värre nedläggningen av tidigare fungerande energikällor som skapat nuvarande kris. Sveriges och EU:s politiker har alltså själva vållat den kris avseende elproduktion vi ser idag. Detta trots tusentals ord om nya gigantiska behov av el för driften av bilar, batteriproduktion, datahallar osv. Det som händer är helt enkelt inte klokt! Såväl Sverige som Tyskland har själva vållat den uppseglande energigkrisen som syns i starkt stegrade elpriser.
För svensk del är eländet glasklart. Kärnkraft har på senare år lagts ned. Dessutom har förhoppningen om el från vindkraft svikits genom att det inte blåst tillräcklig. Och slutligen har liten nederbörd gjort att vattenkraften gått i stå. Den självklara följden har blivit elbrist, trots att det tragikomiskt nog bränns olja i Karlshamn så in i bänken.
Dessa konsekvenser har alla normalt begåvade människor insett och påtalat sedan länge. Men energikrisen har Regeringen bestående av sossar och miljötalibaner orsakat och förvärrat genom sina egna beslut. Det är ett faktum. I Tyskland har något likande hänt, på grund av oviljan att bygga kärnkraft, struntandes i kolkraft samt förhoppningen om räddande rysk naturgas.
Det jag skriver är klart som korvspad för varje person som följt den europeiska klimathetsen under senare år. Ändå beskrivs dagens elbrist som en gåtfull kris. Det som händer allvarlig. Men från början har det varit solklart att satsningen på osäkra energikällor tyvärr leder till elbrist.
Därför menar jag att det är dags att starta ett svenskt energiuppror. Sossarna har valt regeringsmakten framför tillgången på el till rimligt pris. För att behålla makten har S-partiet måst kompromissa med fanatikerna inom Mp. Det är dessa kompromisser som skapat den svenska energikrisen. Inget annat!
Mitt svenska eneriuppror tar därför sikte på att rösta bort S-partiet och Mp! Det gäller att bygga en energiallians som åter för Sverige in i en tryggare energiproduktion. Då gäller det att samtala med alla politiska partier som vill satsa på ökad elproduktion via källor som funkar oavsett tillgången på vatten i älvarna eller blåst till vindkraftverk. Om Sverige ska överleva som industrination och välfärdssamhälle är det nödvändigt att elkrisen övervinns.
Därför måste sossarna och deras eländiga stödparti Mp röstars bort!
Ledaren i SvD häromdagen är läsvärd. Den är skriven av Peter Wennblad. Ok, texten har uppenbart spekulativa inslag. Men den bygger på tankar från kända kritiska USA-journalister. De framför argument som pekar på att Donald Trumps planerade återkomst till Vita huset kan får katastrofala följder för den amerikanska demokratin. Tyvärr tror jag att det finns en möjlighet att den dystra profetian kan besannas.
Läckta dokument från skatteparadis visar att många personer inom världseliten och rika svenskar än en gång mörkat sina stora inkomster. En som tagits med fingrarna i syltburken är kung Abdullah av Jordanien. Han har placerat minst en miljard kronor i fastigheter utomlands under de senaste decennierna.
Detta väcker förstås frågan om svenska skattepengar hamnat i kungens fickor. Svenska Sidas stöd till Jordanien omfattar nämligen c:a 450 miljoner de senaste 5 åren, enligt Openaid.se. Jordanien är en korrupt stat. Att pengar som går till detta samhälle i smyg delvis slussas till kungens konton kan via vara nästan hundra procent säkra på. Alltså bidrar både du och jag till att berika denna läskiga furste.
Jag har inte bett om detta. Antagligen inte du heller. Men det svenska politiska etablissemanget envisas med att Sverige ska vara den mest generösa bidragsgivaren i Världen. Kung Abdullah gnuggar händerna.
I Jordaninens huvudstad, Amman, har den svenska L-märkta politikern Erik Ullenhag varit gul-blå ambassadör under de senaste fyra åren, innan han nyligen flyttats till Tel Aviv i Israel. Vilken koll har han haft på de Sida-´pengar som indirekt slussats till kung Abdullah? Noll koll uppenbarligen.
Nu aktualiseras en annan fråga, som rör den politiska klassen, ett av mina favoritämnen. Ullenhags fru heter Maria Velasco Ullenhag och hon arbetar som FN:s sändebud för Jemen-konflikten. Någon undrar kanske hur det kan slump sig att två makar kan fixa jobb som på världens karta över Västasien ligger märkligt nära varandra. Det är sannerligen en bra fråga. Men det har just med den politiska klassen att göra. Ett frälse som får som man vill bara man knäpper med fingrarna. Skattebetalarna står för fiolerna.
Så funkar den politiska klassens sammanhållning. Och så funkar de liberaler som ofta talar om öppenhet och stora frihetsprinciper.
En anpassningsbar människa, med meriter från Godhetsindustrin…
Efter fiaskot med Dan Eliasson som chef för Myndigheten för samhällsberedskap – mannen som stack till Kanarieöarna då strikt coronaberedskap förespråkades för folket – så har Regeringen nu utsett hans efterträdare.
Charlotte Petri Gornitzka tar över hans jobb. Alltså ännu en S-märkt politruk, som tidigare jobbat på Röda korset, Rädda Barnen, Sida och Unicef. Hennes tid på Sida måste minst sagt kallas turbulent och pinsam. Dels kritiserades hon för att ha anställt en släkting med hög lön. Dels visade det sig att hon under en tid på Sida jobbat med dubbel lön från förra arbetsgivaren Rädda barnen. Med sådana solkade meriter inom svenska Godhetsindustri är det intressant att konstatera att Gornitzka därefter gått vidare till FN och Unicef! Moral är något som politikens vasaller talar om, men inte tar särskilt på allvar.
Och nu ska alltså Gornitzka svara för nationens mest flummiga ämbetsverk, det som tar sikte på hela samhällets beredskap. Man kan bli orolig för mindre. Eller så är det så att myndigheten inte har någon större praktisk betydelse för säkerheten i Sverige. Man ska främst legitimera att trygghet råder och skapa jobb i Värmland (Karlstad).
Tillsättningen är ett intressant tecken på desperation inom S-leden inför kommande valår. Det gäller att proppa landets myndigheter fulla med trogna sossar. Om de duger till något spelar ingen roll. Gornitzka har skådespels- och musikutbildningen, så hon lär säkert kunna dra en vals. Och det räcker för S-partiet. Hon ska nämligen vaka över dess intressen inom myndighetens verksamhet.
Greenpeace dumpar kol i centrala Berlin. Ändamålet tycks ibland helga även olagliga medel…
Läsaren baxnar kanske över min rubrik. Vad sjutton rör det sig om, tänker hon eller han? Enligt min mening är det fråga om något viktigt som få kritiserar. Alla har förstås hört talas om militärindustriella komplex i USA och Sverige, dvs nätverk som sysslar med förmedling (avyttring) av försvarsmateriel till respektive stat. Men det finns även andra viktiga svenska nätverk som är värda att kritiseras.
Jag tänker främst på två grupper av organisationer – i allmänhet föreningar eller stiftelser – som i stor industriell skala samt med affärsmässiga metoder producerar politisk ideologi. Den ena typen tar sikte på välgörenhet i form av stöd till u-länder. Den andra sprider propaganda om miljö och klimat. Båda varianterna är givetvis lagliga – emellanåt även goda. Men de går ändå inte fria från kritik, enligt min åsikt.
Mest pengar – det rör sig om miljarder – omsätter en lång rad organisationer som syftar till utdelning av bistånd till fattiga länder. Det ömmande ändamålet är av största betydelse för den kommersiella framgången. Organisationerna vänder sig nämligen till allmänheten som man vill samla in pengar från. Vi stöter dagligen på dem i centrum av svenska städer. Där jagar insamlare omkring och försöker binda upp enskilda till månatliga penningbetalningar på tills vidare basis.
Det ”goda ändamålet” blir på så vis nödvändigt för framgång. Många av de rörelser jag skriver om har en vidlyftig administrativ apparat som ska försörjas genom dyrbar annonsering, reklamutskick och arvodering av jägare i stadens centrum. Värst är höga löner för ledningen, som framgått av exv skandaler inom Röda Korset. Att alla utgifter kostar stora slantar är uppenbart. Men det biståndsindustriella komplexet vilar på tanken att ändamålet helgar medlen. Det syns i mängden pengar som hanteras av Röda Korset, Rädda Barnen, Diakonia, Amnesty, Läkare utan gränser – för att bara nämna några av sammanlagt femtiotalet organisationer.
Det andra komplexet tillhandahåller – mot betalning – ideologi om miljö och klimat. Jag tänker nu på rörelser som Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF, Fältbiologerna och många dussin andra liknande rörelser. Det goda ändamålet rör främst skydd av mark och miljö. Mer tveksamt är spridandet av FN:s budskap om en nära förstående klimatkris. Via systematisk skrämsel underlättas en storskalig insamling av pengar, som används för ännu mer propaganda. Även här sker insamlingen i stor skala. Meningen är att försörja mängden anställda – på hel- och deltid – i den ideologiska affärsrörelsen, så att produktionen av ideologi håller grytan kokande.
Många irriterade läsare undrar kanske vad det är som fel med de organisationer jag nu pekar finger åt. Organisationernas allmänna syften vill jag inte kritisera. Men formerna är utmanande. Att driva kommers i välgörande syfte är enligt min mening problematiskt. Och väl avlönade bossar försörjs i första hand innan pengar delas ut. Vidare är reklambudskapen jobbiga – fulla med skrin om död, svält och elände. Allt för att samla in pengar och försörja ledningen i rader av svällande propagandaorganisationer.
För att verksamheter av det slag jag talar om ska ha framgång måste de göra anspråk på att agera nyttigt och att göra det på sanningens eller vetenskapens grund. Det budskapet missbrukas ofta via överdrivna och ibland helt felaktiga påståenden.
Vidare är det svårt att accepterar hur svenska medier konstant betraktar de organisationer jag nämnt som sanningsvittnen. De beviljas var dag intervjuer i svensk press. Och de statsfinansierade SR/SVT behandlar organisationernas företrädare närmast som heliga forskare. Det som exv Afghanistankommitténs ledare säger om talibanernas behov av stöd behandlas som ett utflöde av vetenskapliga rön (trots att kommitténs personal är helt beroende av olika bidrag från stat och enskilda). Och vad Naturskyddsföreningen, Greenpeace eller WWF påstår om en nära förestående klimatkris ses som ord från forskarens läppar. Alla uttalanden av nyss nämnt slag är självfallet partsinlagor, som kan vara sanna , men lika gärna motiverade av de berörda organisationernas egna kommersiella intressen.
Det är därför jag talar om dessa nätverk som ideologiproducenter via metoder som närmast kan ses som industriella. Deras verksamhet måste sättas under lupp!
Som nog är bekant går DN officiellt under den politiska beteckningen ”oberoende liberal”. Även Sydsvenskan utges under detta kodord. Dagens industri kallar sig enbart oberoende. Bonnierkoncernen som tillsammans med några slasktrattar med utgivning på eftermiddagen samt vulgärtevekanalen 4 dominerar alltså den svenska mediebilden. På plats två kommer den statsfinansierade radion och teven, som enligt lag ska vara oberoende, men i praktiken borde ha beteckningen ”beroende vänster”.
Allt detta sker i ett samhälle som utger sig för att vara en marknadsekonomi. Det påstås också att vi lever i en demokrati där det fria ordet hyllas. Visst tillåts alternativa åsikter i mindre tidningar och över internet. Men det avvikande mediala utrymme är i praktiken ytterst inskränkt.
Jag skriver detta med anledning av DN:s alltmer tydliga positionering som uppbackare av S-partiet. Det syns från ledarsidan och rakt igenom tidningen, frånsett familje- och sportsidorna. Den som inte ser detta är blind. Jag har prenumererat på DN i flera decennier. Som ung tämligen nöjd över fria radikaliteten, numera förskräckt över den allt tydligare vänstervridningen.
I dagens ledare på DN pläder vänsterskribenten Emma Hoen Bustos för att M ska ansluta sig till vänsterkretsen: Rubriken är: ”Hellre avtal med S än SD:s slöseri”. Andemeningen är SD:s pensionssatsning för medelpensionärer måste stoppas och att det räcker med sossarnas köp av röster till landets fattigpensionärer.
Förvisso har tidningen länge dominerats av västerjournalister, men nu har således även ledarsidan ockuperats. Detta måste alltså planeras centralt inom koncernen och hanteras av lojala redaktioner landet runt. En riktning med vänsterkurs har ägarna, Bonniers, givetvis rätt att besluta om. Men följden blir en kolossal koncentration av den politiska makten åt vänsterhållet i Sverige.
Landets stora medieägare – Bonnier och statens stiftelser (SR/SVT) – har ett rejält vänstergrepp. Inga medier är oroade över denna maktkoncentration. Tystnad råder allmän sett. Likriktningen är ju inte klok, utan något som bara brukar hända i auktoritära stater. Jag tror därför att framtidens historiska bedömare kommer att kritisera dagens politiska åsiktskoncentrationen åt vänster.
Jag läser i Dagens industri att Moderaterna vill slopa bolagsskatten för ett bolags första tre år. Tanken tycks vara att öka nyföretagandet. Så vänligt!
Men jag menar att detta knappast är fråga om en rimlig politik. Lösningar för affärslivet måste var långsiktiga och konkurrensneutrala. Samma regler ska gälla för alla företagare. Inga gräddfiler här eller där. Eller sånt som leder till ytterligare lagregler som krävs för att hindra ”missbruk” av en bonus med tre års skattefrihet.
Det svenska affärslivet behöver framför allt robusta, trygga och effektiva regler. Inte särlösningar som förmodligen kommer att leda till missbruk genom att treårsföretag läggs ned, men liknade verksamhet återuppstår i ny regi, möjligtvis under ledning av en bulvan.
Detta gör att jag funderar över hur politikernas tankeverksamhet egentligen funkar. Hur påverkas de av att i åratal – ofta hela yrkesliv – vara avskilda från den dagliga praktiken i samhället. Ständigt jagas det röster av politiker som vuxit upp inom en isolerad svensk elit. På partikanslierna dras det i spakarna – hit och dit. Hej och hå! Oftast blir följden att högavlönade tvingas betala mer skatt. Men rörande bolagsskatten rör det sig om en sockerbit som smälter under tre år. Vad händer sedan med affärerna i det nya företaget?
Ska det vara så svårt att förstå att många, som idag betalar skyhög skatt, bara vill ha ett enkelt och tydligt svar: sänk statsskatten för alla som är med på tåget – och minska samtidigt statens storskaliga pengaslöseri genom strykningar i utgiftsbudgeten. Politikerna ska vara så goda att de maximalt lämnar ett trött svenskt folk i fred, sedan det nödvändiga med skolor, vård, omsorg och försvar fixats. I dagens Sverige gäller faktiskt motsatsen. Struktur problem i rader samt korkade politiska särlösningar. Alltså delar politikerna ut morötter och sockerbitar som andra skattebetalare tvingas finansiera.
Röstköp är en fördärvlig politik, oavsett om sossar eller moderater sysslar med det.
Jag gillar inte spekulationer om historiska skeenden. Som många andra har jag därför till för några år sedan litat på de officiella rapporterna om händelseförloppet kring fartyget Estonias förlisning. I en demokrati måste man enligt min mening normalt visa tilltro till de höga politiker, militärer och många utredare som satt sig in i saken. Om de farit med osanning måste det nämligen vara fråga om en synnerligen väl organiserad sammansvärjning för att dölja sanningen. Jag har alltså trott på raden av makthavare, trots illavarslande beslut om övertäckning, lagstiftning om rigorös gravfrid, förstört beslutsunderlag av utredaren Hirschfeldt mm.
Men dagarnas fynd av ett hål under skeppsvrakets vattenlinje tyder på att ett mycket starkt tryck inifrån skeppet verkar ha pressat spant och plåtar utåt. Denna nyhet är är verkligen sensationell och alarmerande. Att den inte uppfattas som överraskande eller leder till politiska uttalanden och svarta rubriker på tidningarnas förstasidor gör mig verkligen konfunderad.
Hursomhelst är svaren i skrivande stund färre än det stora antalet frågor. Ändå vågar jag påstå följande: fortsättning följer.
En lämning efter en antik härskarklass. Den nuvarande svenska politiska eliten är mer talrik och betungande för folket.
Sydsvenskan meddelar idag följande om det svenska vårdeländet:
Henrik Fritzon vill få bort
vårdköerna på fyra år
Fritzon är ett socialdemokratiskt landstingsråd i Skåne. Han är gift med Helen Fritzon (S), som regeringen parkerat i EU-parlamentets B-lag i Bryssel. Tala om att politiker strävar efter att tilldelas sinekurer! Vi ser två personer som haft S-politik som yrke under sina vuxna liv. Vi ser också två politiska pampar inom stora organisationer som båda funkar dåligt. För deras välstånd betalar Du och jag betalar skatt. Man kan börja blogga för mindre.
Vad gäller vårdköerna i Sverige så är de huvudsakligen självförvållade av en svensk klass av politiker som vill få jobb i 21 landstings toppar. Det är alltså fråga om dålig politiskt vårdstyrning inom nästan två dussin dramatisk ökande byråkratier.
Nu säger sig Fritzon vilja kapa köerna på 4 (FYRA) år. En evighet för en människa som är svårt sjuk. Mitt bud är att fimpa den politiska klass som Fritzons tillhör och det snarast! För svenska folket vore det en välgärning.
På SR:s Morgon i P1 intervjuades den 27/9 en hög chef inom vården i Botkyrka. Saken gällde alarmerande uppgifter om att så många som omkring hälften av kommunens vårdpersonal inte låtit vaccinera sig mot covid-19, trots att de dagligen jobbar med gamla och svaga. Det som händer är förstås allvarligt och upprörande.
Men det är inte smittorisken jag nu ska lyfta fram. Det är journalistens frågan om varför det blivit så i Botkyrka (och även inom andra kommuner runt om i landet). Det häpnadsväckande är att chefen – trots upprepade försök från intervjuaren – inte fick ur sig ett enda konkret försök till svar, utan enbart upprepade flummiga ord om att ”hon inte kände till orsaken”. Nästan lika stolligt är att journalisten inte ställde en direkt fråga om invandringens eventuella betydelse.
Det är ju inte klokt. Chefens svar kan inte heller vara sanningsenligt. Klart att en boss i sossestyrda Botkyrka känner till att många på lägre positioner inom vården är invandrare, som kommit till sina jobb närmast direkt från gatan. Pga kulturskillnader, språksvårigheter och låg utbildning har budskapet om vaccinering förstås inte gått hem.
Min poäng är att en svensk chef inte ens vågar uttala ord som beskriver den verklighet som nästan alla svenska medborgare själva sett med egna ögon vid besök på ålderdomshem och vårdinrättningar.
Denna blogg visar alltså än en gång på vådan av PK-ismen. Den funkar så att viktiga fenomen inom verkligheten döljs och att det öppna samtalet stannar upp. Detta är i dagens Sverige ett av flera allvarligt hinder för det goda samhället.
Antalet nya invandrare till Sverige under de senaste 15 åren uppgår till nästan en miljon. Alltså i runda slängar 10% av dagens befolkning. Tillsammans med tidigare anlända utrikesfödda talar vi faktiskt om det dubbla antalet, dvs drygt 2 miljoner människor. De utgör idag S-partiets största väljargrupp, övertrumfande svenskfödda industriarbetare i olika åldrar. Nu ska jag tala om varför, för den som inte redan vet.
En vanlig svensk arbetare eller vårdanställd med låg lön riskerar som bekant att få en dålig pension. För de som jobbat lite eller inte alls gäller garantipension, som måste tjänas in under 40 års slit på jobbet.
Men detta gäller inte invandrare med uppehållstillstånd. Utan närmare bevisning anses de ha jobbat tillräckligt i hemlandet för att – när de uppnår pensionsåldern i Sverige – ha rätt till garantipension.
Vi talar nu om pensionsbelopp på omkring 9.000 kronor per månad. Alla inser att det på årsbasis för hela Sverige blir fråga om mångmiljardbelopp till invandrare, pengar som lågavlönade svenskar inte har någon genväg till. Totalt betalas idag c:a 4 miljarder ut till invandare, men med tidens gång (alltså fler pensionärer) beräknas totalbeloppet för invandrare bli c:a 11 och 69 miljarder för 2030 respektive 2060.
Jag menar att frågan om garantiperson till pensionärer inom invandrargrupperna måste upp på bordet. Orsaken är problematikens koppling till sossarnas nära nog hänsynslösa maktutövning. Vi ser ju enkelt hur S-partiet på ett utstuderat vis använder garantipensionen som en säker metod att köpa röster i tidigare och kommande valrörelser.
I höstens budgetförslag laddar S ännu en gång för ett storskaligt köp av röster inför valet 2022. Massor av nya bidragspengar ska flöda ut ur statens kassa. Mest flagrant är förslaget om familjeledighet. I tider då Sverige nästan toppar Europas lista över arbetslöshet ska människor erbjudas ledighet på skattebetalarnas bekostnad och med krångelresultat för berörda arbetsgivare. Ledighet för att ta hand om sina egna barn!
Det mest oroande är socialdemokraternas kallblodigt fräcka kalkyl. Man räknar med att de 1,3 miljoner svenskar son betalar inkomstskatt till staten – varav de flesta sannerligen inte röstar rött – ska stå för köpen av röster. Ännu värre är att sossarna struntar i att de storskaliga bidragen riskerar att bli samhällsskadliga, i form av ännu lägre sysselsättning och ökad asylinvandring, med uppenbara följdproblem.
Det vi ser är alltså en ond cirkel. Köpen av röster via statsbidrag – som alltså hotar det svenska samhällets ekonomi och sammanhållning – sätter den svenska demokratin på svåra prov. Detta genom att mer välbeställda medborgare ska tvingas betala skatt så att socialdemokraterna kan befästa sin makt över nationen.
Ett EU i sönderfall satsar inte på en begränsning av unionen via förnuftig stabilisering, utan på en expansiv hej-och-hå-politik . ”Next generation EU” är det flummiga slagordet från B-laget i Bryssel. Det är illavarslande då det rör sig om storpolitik för Europa.
Långt ifrån nästa generation befinner sig dock flertalet drönare i EU:s kupa. Den ”höga representanten” (vilket språkbruk!) Joseph Borrel är 74 år. Häromdagen agerade han än en gång som riddaren av den sorgliga skepnaden (för en tids sedan tog han stammande emot verbala rallarsvingar i Moskva från Putins utrikesminister). Nu har han till uppgift att backa upp Frankrikes ekonomiska intressen i att få leverera u-båtar enligt ett preliminärt kontrakt värt omkring 500 miljarder kronor. Köparen, Australien, vill i stället beställa u-båtarna från USA och England. De är alla förstås nationer utanför EU.
Typiskt är att Frankrike skriar högt. President Macron har redan tillräckligt med problem på hemmaplan. Och dessutonm något av ett napoleonsk storhetsvansinne, som han önskar ympa in i det svällande och skakiga EU-bygget. Han har bland annat tankar om ett system som går ut på att handeln inom unionen ska främjas så att kontrakt i första hand måste läggas inom EU. En tanke, som varje frihandlare värd namnet måste resa ragg emot. Det är en ekonomiskt dyster framtid som EU går till mötes om Macron får som han vill.
Enligt min mening är det hög komik att Macron nu faller på eget grepp. Australien, England och USA – med starka kulturella band – gör precis som Macron och tänker först på sig själva!
Märk att Macron nu även tycks ha lurat in den svenska Regeringen i något slags avtal om militärt samarbete. Utan minsta diskussion i vårt land. Vad är det som sker med demokratin?
En bild av Sarneckis doktorshatt med politrukens märke.
Att nästan alla forskare hyser politiska åsikter är uppenbart. Att det stora flertalet av dem medvetet försöker hålla tillbaka sin personliga värderingar i samband med forskning är också klart.
Kvar står en mindre grupp av forskare som medvetet utnyttjar just sin roll som forskare till att politisera sina rapporter, så att de ska leda allmänheten i en riktning som saknar saklig underbyggnad.
En av de värsta inom den senare gruppen är kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal från Stockholms universitet och via myndigheten BRÅ medvetet lagt forskningsrapporter till rätta beträffande invandringens betydelse för svensk kriminalitet. Det är tröttsam att lyssna på en notorisk manipulatör av hans slag. En riktig vänsterpratare.
Idag ger SvD tyvärr än en gång plats åt hans propaganda. Det sker under rubriken:
Nya underklassen tar plats i brottsstatistiken
Än en gång försöker han (och SvD) mörka det faktum att klanernas grova och dödliga våldsbrottslighet främst avser unga invandrarkillar. I stället talar han om en ny underklass. Det är enligt Sarnecki inte klanernas åldriga och självcentrerade kultur som är bakgrunden till den ökande kriminaliteten, utan fattigdom, boendeförhållande, skolproblem och liknande.
Att liknande sociala faktorer har en viss betydelse är obestridligt. Men så har det alltid varit (där har vi Sarneckis gamla underklass). Men orsaken till det nu eskalerande dödliga våldet är kulturellt betingad och kulturen ringar in en betydande andel av nyanlända.
Varför agerar Sarnecki som han gör? Han skulle kanske svara att man inte ska stigmatisera grupper av individer. Därför packar han in dem i vänsterns korrekta ”underklass” eller nu den ”nya” underklassen.
Mitt svar är att han på så vis medvetet döljer verkligheten. Ty sossarnas och vänsterns idé är att en ökad invandring är bra för deras partier vid dagen för svenska allmänna val. Genom att öppna gränserna för nyanlända och tilldela dem statliga bidrag växer en ny klass av valboskap fram. Invandringen främjar alltså vänsterns makt.
Mitt intresse för invandring och brottslighet är helt annat än Sarneckis dimridåer. Jag menar att alla fakta ska upp på¨ bordet, särskilt om de är obehagliga. Vilken betydelse har invandringen för våldsbrottsligheten? Hur många med utländsk bakgrund anhålls och döms för olika brott. Vilka påföljder döms de till? Hur ser andelen individer med utländsk bakgrund ut på landets olika anstalter? Osv.
Orsaken till att jag vill få svar på frågorna är att de ger besked om hur en framtida svensk invandringspolitik bör utformas så att kriminaliteten dämpas. Med andra ord hur en mer strikt utlänningslag ska se ut. Att dagens liberala invandring medför nya väljare till vänstern anser jag är en skandal! Mer om det i kommande bloggar.
Det som anses känneteckna en modern demokrati är ett samhälle under lagarna. Land ska med lag byggas, heter det. Offentliga och privata subjekt måste alltså underkasta sig lagstiftningen och visa den största respekt. Framför allt de regler som bär upp statsförfattningen måste hyllas i handling. Och politikerna ska inte fingra på reglerna och vränga begreppen så att de får som de vill. Vissa tysta överordnade regler finns antagligen också som kräver respekt, inte minst från domstolarnas sida. Detta har framgått av flera av mina inlägg på denna blogg och på nättidningen Bulletin.nu i frågan om naturrätt, dvs rule of law.
Det vi nu ser i Sverige – framför allt från sosseregringens sida – är en minskad respekt för rättsordningen och ett vidgat vrängande till skada för rättsstaten och medborgarna. Häromdagen kungjorde Regeringen att man inte ska lyssna på Lagrådets kritik av ett förslag till beställningslagstiftning – en lag som enbart tar sikte på ett enda företag. Det är förvisso inte första gången lagstiftning sker på beställning av privata subjekt – jag tänker på LO och TCO:s makt över arbetsrätten – men Cementafallet är ändå flagrant.
Jag kan förstå att den dom som beställningslagen ska förpassa till papperskorgen är ett hinder för det svenska samhällsekonomin. Men bakgrunden till domen är en mångårig hysterisk offerpolitik på miljöns altare. Politikerna har överlämnat beslut om miljötillstånd i domstolarnas händer. Det är inte domstolarnas sak att fatta beslut om politiska frågor där många skilda frågor om ekonomi, sysselsättning, miljö mm måste vägas samman. Genom Miljöbalken har flera politiska frågor gjorts till domstolsärenden, vilket inte alls är det normala i en rättsstat. Där ska politikerna styra!
Även om Regeringen överkörning av Lagrådet inte är katastrofal är det ändå fråga om tecken på en oordning inom den svenska statsapparaten. Tillsammans med andra brister syns ett mönster av rättsstatlig förfall. Jag tänker på att Sverige saknar en författningsdomstol, som ska pröva om lagförslag är förenliga med nationens grundlagar.
Vidare sker tillsättning av höga domare genom en nämnd där politikerna har den yttersta makten och påstå vis kan utse politiskt korrekta domare. Dessutom flödar flummig lagstiftning ut ur Riksdagen, såsom exemplet med Miljöbalken visar. För att inte tala om Barnkonventionen, som i praktiken (inte formellt) närmast upphöjts till svensk grundlag!
Dessutom har det åldriga systemet med nämndemän i domstolarna förvandlats till ett partipolitiskt inflytande över dömandet (i ett modern samhälle med väl utbildade jurister).
Slutligen vill jag peka på att socialdemokratin på ett hänsynslöst vis använder sig av skatte- och bidragslagstiftningen för att köpa röster till det egna partiet i framtida val. Reformlagar är naturligtvis okej, men inte dysfunktionell och samhällsskadlig lagstiftning för att hålla ett visst regeringsparti kvar vid makten. Mer om detta i en kommande blogg.
Sammantaget är det därför min bedömning att den svenska rättsstaten stegvis är under förfall. Men naiva svenska politiker anar ingen oro. De är nämligen upptagna av det som kallas klimatkris, med delvis okänd förklaring, oviss hastighet och oklara effekter. Man kan faktiskt få dåndimpen för mindre.
Den hedervärda spalten ”Under strecket” i dagens SvD gör att jag sliter mitt hår. Tidningen upplåter en hel sida till en docent i ekonomisk historia och låter honom uttala sig om klimatförändringens orsaker. Det är ungefär som att låta någon spå väder i kaffesump. Inte sjutton besitter denna man expertkunskaper om orsaker till den uppvärmning som tycks äga rum via skeenden i atmosfären. Han är enbart en megafon för FN:s klimatpanel (eller rättare sagt IPCC:s populärversion). Mannen äger ingen expertkunskap om verkningarna av CO2, deras tempo eller allvarliga effekter i framtiden. En historiker ska bygga forskning på beslut i förfluten tid och inte gissa som lekmän tillåts göra.
Det vi ser är alltså ännu en spågubbe bland många andra i dagens medier. Alltså en miljöfantast. Mest känd i detta gäng är spågumman Erika Bjerström på SVT, som deltagit i den stora kampanj som för några år sedan gjort Greta T till världskändis.
Jag tycker faktiskt att svenska journalister bör känna till skillnaden mellan samhällsvetenskaper (ekonomisk historia) och naturvetenskaper (exv meteorologi och klimatforskning, med sina korta respektive långa tidsperspektiv). Uppenbarligen inte. Eller så är det fråga om politisk opinionsbildning i förtäckt form, vilket verkar mest troligt.
Jag är själv inte naturvetare och har definitivt inte sysslat med forskning om klimatet. Därför förhåller jag mig skeptisk till alarmistiska påståenden. Det finns nämligen väl kända forskare inom klimatvetenskap som inte håller med om de skräckvisioner, som politiker och medier sprider. Kolla bara som ett exempel upp Clintel.org. Den svenske professorn i meterologi Lennart Bengtsson borde intervjuas i svenska medier. Men hans existens förtigs då hans ord inte till 100% passar in i den officiella teologin…
Enligt min mening är en reglerad invandring något som allmänt sett är gott för ett samhälle. Alltså delvis nytt blod, nya seder, ny arbetskraft samt en utsträckt hand till människor som vill jobba för att få det bättre.
Men kruxet är just kontrollen över invandringen, dvs att se till att den anpassas till mottagarnationens förmåga att inlemma de nyanlända i ordnade former. Detta genom rimligt ekonomiskt stöd samt åtgärder på arbets- och bostadsmarknaden, i skolan samt inte minst genom en kulturpolitik i anpassningens tecken. Men detta har Sverige som bekant gravt misslyckats med under de senaste decennierna, något som syns i dödliga våldsbrott, bidragsberoende, boendemisär och många andra problem. Min vision om det öppna samhället är alltså direkt kopplad till en förnuftig reglering av invandringen till nationen – inte till en asylrätt, där de som vägras medborgarskap ändå blir kvar i landet i tämligen eländigt utanförskap.
Jag menar att svenska politiker har kört fast i en förlegad syn på invandring, som kopplad till en rätt till asyl. Alla som vill komma till Sverige kan inte ges plats. Detta är ett faktum i och med att många, många av de som vägras asyl ändå blir kvar i landet. Detta har försatt Sverige i limbo.
Till den svenska naiviteten hör också en okunskap om hur makten verkligen ser ut i många utvandrarsamhällen, där människor som vill fly vistas. A propå allvarliga klanslagsmål i det fredliga Lund häromdagen menar jag att diskussionen om invandringen måste ta hänsyn till kulturella förhållanden i de länder vilkas invånare önskar utvandra.
Det är framför allt två fenomen som ofta glöms av dem som glatt ropar på bibehållen asylrätt. Det ena är att många asylsökande inte har förstått den västerländska rättsstaten och de krav som den ställer på anpassning till demokrati och västerländsk stil. I stället lever alltför många asylsökande kvar i sin gamla klankultur, där stammen utövar makt och skipar rätt – inte staten. I västerlandet har däremot staten och domstolarna som bekant ett monopol på våldsmakt. Men klanerna litar i stället på sina egna hövdingar och traditionella mönster för auktoritet. Det tycks vara allvarliga motsättningar av detta slag som vi ser i dagens Lund, i form av slagsmål och grovt våld på gatorna. Inom klanernas ideologisfärer finns följaktligen inte ens utrymme för att betrakta sjukhuset som fredad plats (vilket syntes på Universitetssjukhuset i Lund). Klanens makt är allenarådande. Detta synsätt har sin historiska förklaring. Men det är något som kraftigt försvårar integration i ett modernt samhälle av svenskt snitt.
Det andra fenomenet rör synen på religionen. I den moderna demokratin råder som nästan alla vet valfrihet i trosfrågor. I klanernas samhälle är det däremot stamhövdingarnas åldriga val som gäller. Vad gäller kampreligionen islam skapar detta ytterligare problem för en modern stat att ta emot nyanlända. Nu är det inte bara klanen utan olika prästerskap som ska bestämma över de nyanlända. Betänk att det utlovas himmelska löften åt de som brukar våld för främjande av islam.
De två kulturfrågor jag lyft är nära nog tabu att diskutera i vårt land. Klaner ses av svenska politiker som grupperingar av ekonomiskt eftersatta. Och islams maktyttringar vill politikerna till råga på allt skydda genom tal om religionsfrihet. Båda synsätten är farliga enligt min mening. Klanerna är något främmande och ont allmänt sett. Och islam erkänner ingen annan makt eller religion fullt ut. I vårt land bör därför religionsfrihet enbart gälla för den som accepterar rättsstatens överhöghet. Punkt slut.
En förnuftig invandringspolitik kräver därför ett öppet samtal för och mot inlemmandet av nyanlända. Alltså en form av reglerad invandring som liknar ett kvotsystem och inte en fri rätt till asyl vid nationens gräns. En öppen debatt omfattar även en rad frågor som idag kringgärdas av politiska dimmor, såsom klanmakt och islams krav på överhöghet. Först när alla för- och nackdelar med invandring kommer upp på bordet kan rimliga beslut fattas.
Många har säkert hört talas om författarens Marcel Proust´s berömda berättelse om madeleinekakan i den alltför långa boken om ”På spaning efter den tid som flytt”. I romanen återuppväcks doften och smaken av en sockerkaka doppad i lindblomste huvudpersonens barndomsminnen i en för verket central scen. Man kan säga att boken är en psykologisk studie av vilken betydelse minnen har för människor, kanske särskilt konstnärer av olika slag. Hursomhelst blir en vaniljsmakande sockerkaksbit – blött i milt te – en metafor för hur vi alla erinrar oss dofter, smaker och känslor från barndomen. Själv brukar jag ibland påminna mig 1950-talets doft från min mormors skafferi, i det gamla trähuset längt norrut på Hermelinsgatan i Luleå.
Det är intressant hur våra hjärnor förmår registrera gamla minnesfenomen och sedan framkalla dem med förbluffande styrka och tydlighet. Jag tror många av oss ofta påminns om dofter och minnen från förr. Många gånger utan att ens behöva tänka djupare på saken.
En del av vardagslivet i mitt torp i Vesljunga ägnas åt att just göra sådana sköna resor i tiden. På min utetoa – som jag nyttjar sommartid – återväcks barndomsminnen och dofter från flydda tiders somriga dassbesök. Även om jag numera sitter ensam återväcks samtal och dofter från det gamla dass jag ofta besökte med min yngre bror. Många som läser detta har säkert liknande minnen av fniss åt enkla vitsar från notiser i gulnade veckotidningar som staplats vid sidan av dasshålen.
Även sommarens dagliga fillunch kan skapa sådana minnesblixtar. På 1950-talets nordliga sommarställe i havsbandet serverades vi varje dag filbunke, tunnbröd och nyfångad halstrad aborre eller sik. Doften av filmjölken blandas än idag med smaken av fet fisk och doften från den falnande alveden från gammelstugans öppna spis.
På så vis skapar minnet automatiskt rapsodier av självupplevd historia. Man förpassar sig själv så att säga tillbaka i tiden. Och återupplever sånt som knappast inte längre händer i det moderna samhället. Ett exempel är för min del den kaffegök som tidigt på morgonen för trettio år sedan inledde höskörden hos bonden Kjell Bengtsson, vår goda granne i Järingsholm, Skånes Fagerhult. En flerhundraåriga tradition som ännu lever vidare i mitt minne.
Det går faktiskt också att resa tillbaks i tiden till situationer/platser man inte alls upplevt i verkligheten. Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen med hunden Pigge passerade den igenväxta tjärdal som finns i Applehult längs vägen norrut från Vesljunga mot smålandsgränsen. Genom inbillningens makt kunde jag faktiskt känna en stark doft av den flytande tjära som tappades på träfat då förbränningen stoppats. Tjära för husbehov och för vidare försäljning på torgen längre söderut i Skåne.
Finns inte något billigare och samtidigt viktigare glädjeämne än att släppa minnets krafter lösa? Det är i varje fall Marcel Proust´s tro. Han menar dessutom att det är livets och inte minst konstens kärna.
EU-kommissionens ordförande von der Leyen utövade en förvånande grad av självkritik igår då hon meddelade att unionen avsåg att satsa på ”halvledare”.
I många bloggar har jag nämligen kritiserat EU – Kommissionen och Parlamentet – för att vara ett politiskt B-lag, en samling politiker av andra graden. En andrasortering som kvoteras in som beslutsfattare inom unionen.
Nu medger von det Leyen att man även i fortsättningen tänker satsa på halvdana ledare. Att hon erkänner unionens svaghet är i och för sig ett friskhetstecken. Men att fortsatt satsning på halvledare ska ske ärförstås fullständigt sjukt.
Orsaken till EU:s många problem är halvdana ledare och undfallande politiker i deras hemländer. Framtiden är mörk för en union med inkompetens inom leden av beslutsfattare.
Landets många hetsare om klimatkris som knackar på dörren brukar tala om att ett varmare klimat är skapat av människans utsläpp av CO2. Man använder därför termen att klimatkrisen är antropogen, i ett försök ge sken av vetenskaplig säkerhet. Delvis kan detta vara sant. Men i vilken omfattning och takt orsaken är CO2 råder det stor oklarhet om.
Medierna gör som bekant en enorm affär av människans ansvar för utsläpp av CO2. Få försöker däremot ge rimliga perspektiv på klimatutvecklingens följder, såsom att många flermänniskor på jorden dör av köld än av hög värme, såväl för hundra år sedan som idag. Dessutom talas det ytterst lite om politikernas dåliga stadsplanering, som gått ut på att byggnation skett och ännu sker vid stränder, nära vattendrag och i låglänta lägen. Tala om antropogent skapade kriser genom korkad politisk planering!
De svenska politikernas och mediernas dubbelmoral är bottenlös. Självskapad helt enkelt.
Som ateist bryr jag mig inte så mycket om det förstående valet till Svenska kyrkan. I princip håller jag dock med de kyrkopartier som menar att kristendomen är en religiös verksamhet – och inte rikspolitik mer än att trosfrihet ska råda – sedan statskyrkan avvecklats.
Det är ändå intressant att se hur det rikspolitiska etablissemanget inte kan hålla fingrarna bort från den kristna syltburken. Frånsett framför allt KD saknar ju de politiska partierna religiös glöd. Och inte är verksamheten som sådan längre en statlig angelägenhet.
Min slutsats är därför att det rör sig om den politiska klassens vanliga inpinkning av sina revir och ambitioner att hålla fortsatt koll över det svenska samhället. För ett parti som socialdemokraterna blir detta uppenbart. Arbetarrörelsen har verkligen inte verkat för kristna ideal om en gudatro, som i ett himmelskt liv ska bringa fattiga lycka.
Däremot har S-partiet ständigt försökt kontrollera varje kollektiv verksamhet av betydelse i landet. Jag uppfattar detta som en maktsträvan med rötter i leninismen: försök ta grepp om alla rörelser som kan vara av nytta för Partiets maktanspråk över nationen.
Det är därför logiskt att LO:s förra ordförande nu är näst högsta hönset inom Svenska kyrkan efter ärkebiskopen.
Därför sjunger jag idag:
Sådan är socialismen otack är den armes lön Det är elitens paradis men ingen hör en fattigs bön
Sovjetunionens kommunistiska parti var som bekant allenarådande över landet. Varje samhällssektor behärskades av partiets politiker och deras närstående medarbetare, politrukerna. Även inom kulturens sfär förstås. På litteraturens område hyllades Michail Sjolosjov, som påstås vara författare till ”Stilla flyter Don”, i tre delar (några säger att han listigt kommit över manuskriptet från okänd hand).
Jag kom att tänka på detta då söndagens Babel på SVT (12/9) hyllade Göran Greider genom en intervju. Han mångåriga trogenhet till socialdemokraterna har gjort honom till en författarkoryfé, upphöjd av statstelevisionen och statsradion. Där har han närmast varit daglig medarbetare. I vart fall har han flera gånger i veckan tillåtits utlåta sig eller intervjuats som i Babels fall. Oftast har han talat om allmän politik. Och det man fått höra från Greider är vänsterns röst. Så förutsägbart och tröttsamt!
På detta vis har SR/SVT alltså konsekvent bidragit till att bryta mot lagstiftningen om mediets politiska oberoende. Avvikelsen från den svenska lagens krav har skett lika ofta och naturligt som sovjetmediernas propaganda till medborgarna. Sovjetsamhället raserades 1991. Men i Sverige tillåts fortfarande – trettio år senare – politruker som Göran Greider framföra sina vänsteråsikter i statsmedierna nästan var dag. Nu senast således i Babel, via en intervju genom en devot programledare.
Min slutsats av detta tydliga mönster är att de svenska statsfinansierade SR/SVT-kanalerna måste läggas ned. Eller så ska en helt ny och ingripande lagstiftning sättas på plats som faktiskt kontrollerar att de publika medierna följer lagens ord om politisk oberoende rapportering. Dagens frånvaro av verklig kontroll innebär att vänsterns journalister erbjuds frikort att bruka mina och dina pengar för propaganda. Den vanligaste metoden är att de väljer intervjupersoner från vänstersidan som får agera politiska spjutspetsar för deras räkning.
Det är tydligt att den demokratiska staten agerar mer försåtligt och smart då det gäller att servera officiell medial politisk propaganda än vad Stalin, Chrusjtjov, Breznjev och andra brutala makthavare behövt göra. Och landets vänsterpolitiker är så nöjda över att andra bidrar med propaganda. Därför händer inget och SR/SVT-folket tillåts hålla på. Men lika fullt rör det sig om svensk statlig propaganda.
Vänstern och i synnerhet miljörörelsen hyllar en djupt motsägelsefull ideologi, som dessutom är dyr för svenska skattebetalare. Det blir ofta så när politik går före sunt förnuft. Jag tänker nu på vänsterrörelserna satsningar på globalism, något som syns i storskaliga Sida-bidrag till en lång rad bekymmersamma regimer världen runt. Det rör sig om c:a 45 miljarder årligen. Jag är inte kritisk till rimliga krisstöd i sig, men undrar varför svenskar per individ ska betala omkring dubbelt så mycket pengar i bistånd jämfört med fransmän och tyskar. Dessutom rapporteras ständigt hur de svenska gigasatsningarna delvis hamnar i korrupta ledares fickor.
Samtidigt som denna rundhänta globalism flödar är vänsterns budskap satsningar på lokal produktion och konsumtion. Alltså en form av nationalism (som annars är så förhatlig bland vänsterns folk). Småskalig och jordnära sysselsättning tänks rädda klimatet och Jordens framtid. Kolossala penningsummor lokaliseras till alla möjliga projekt för främjande av lokala verksamheter när det gäller produktion. Framför allt på olika punktinsatser, för att – som man säger – rädda miljön och klimatet. Denna ideologi har gett upphov till en bottenlös kvicksand. Stat och kommun satsar på en mängd olika verksamheter i syfte att främja småskalig produktion och att rädda hotade enskilda arter av djur och växter. Denna nationella rörelse är i allmänhet fientlig mot ekonomisk tillväxt och medför ett hot mot strategisk storskalig svensk produktion vad gäller elkraft, cement samt olja och bensin.
Den som inte – såsom jag gör – bekymrar sig över dubbla ideologiska budskap borde åtminstone reagera över konflikten mellan politik och ekonomi. Den syns i de gigantiska penningbelopp som övervältras på skattebetalarna, utan att säkra och påtagliga positiva resultat syns i det offentligas insatserna utomlands och inrikes. Kalkyler om ekonomiska överskott saknas nämligen i de verksamheter där stat och kommun pumpar in pengar. Särskilt irriterande är att den nuvarande regeringen låter Mp agera officiant i en storskalig offerrit med miljön och klimatet som evangelium.
Vi ser alltså hur sosseregeringen av Mp tvingas till en småskalig politik som S-partiet själv ogillar, i egenskap av samordnande kraft för det storskaliga svenska korporativa projektet. Problematiken ställs på sin spets inom vårdsektorn, där den svenska politiska eliten har byggt en organisation med 22 landsting/regioner för en befolkning på bara 10 miljoner. Följden har blivit det som brukar inträffa då ”för många kockar” är i farten. Alltså en vårdstruktur som är tung vad gäller politiker och byråkrater i toppen, men svag i basen beträffande antalet vårdanställda, som ska tillgodose patienternas behov. Jag är övertygad om att en ny begränsad statlig/regional topporganisation inom vården skulle skapa en mer effektiv vårdapparat, baserad på vinstdrivande företag i privat eller offentlig ägo.
Min poäng är alltså att ideologiska slagträn som satsningar på global respektive nationell lokal verksamhet leder Sverige ut i de politiska dimmornas värld. Det vore klart mer förnuftigt att resonera om hur kvalitet ska vägas mot pris. Det skulle begränsa utrymmet för politiska drömmerier och hota den politiska klassens livsluft. Nationen och dess skattebetalare skulle bli de stora vinnarna.
Den sant liberala ”The Economist” har i sin senaste utgåva ett tema om ”Den illiberala vänstern”. Tidningen varnar här för hur åsiktskorridoren görs trängre. Det öppna samtalet ersätts av en trosviss ideologi om rätta värderingar rörande exv kön, ras och andra identitetsfrågor. För den som -liksom jag – noga följer PK-ismens utveckling blir dessa reportage viktig läsning.
En talande rubrik i The Economist pekar på ”Ekon från den konfessionella staten”. Utgångspunken är kristendomens repressiva dominans i Europa i flydda tider. Religionen lade sin döda hand över staten, samhället och individernas vardag ända fram till omkring mitten av 1800-talet. Icke troende förföljdes på de rysligaste vis. Det som sker i vår tid är något som påminner om en återgång till ett trosvisst ortodoxt tänkande.
The Economist framhåller att liberalismen en gång i tiden – med hjälp av skrifter av exv David Hume och John Stuart Mill – kritiserat kyrkans makt över människornas liv och i stället förespråkat en öppen och livaktig debatt.
Den illiberala vänstern – med sin bas på inom universitetsvärlden – agerar idag mot öppenhet och fritt tänkande på en rad identitetsområden. Rader av politiker har slutit upp. Bestämda åsikter om ras, kön, sexualitet och annat har förvandlats till heliga kor. En högröstad men liten grupp ropar på mer lagstiftning, förbud och straff. Opponenter förföljs och vågar ofta inte höja rösten. Detta trots att majoriteten av medborgare inte tycks dela de åsikter som den illiberala eliten förespråkar.
Jag menar att The Economists analys – som baseras på skeenden i England och USA – även har bäring på svenska förhållanden. Också i vårt land växer sig den ortodoxa staten stark. Budskapen är fullproppade med krävande och trosviss ideologi. Specifika åsikter om ras, kön, sexualitet, klimat, barns rätt mm framstår som heliga. Opponenter hånas och påklistras nidbeteckningar (i stil med kvinnoförtryckare, rasister, klimatförnekare osv). Statsapparaten ger sitt stöd via forskningsprojekt, statsbidrag och inte minst genom lagstiftning som backar upp de politiskt korrekta dogmerna.
Slutligen vill jag peka på att framväxten av den illiberala staten har sin spegelbild i L-partiets nuvarande kris. Partiledaren Nyamko Sabuni tycks förvisso tillhöra ett läger som företräder en mer traditionell liberalism. Men i hennes omgivning finns högröstade L-politiker som representerar den ”illiberala vänstern”. Att den svenska väljarkåren verkligen inte gillar den senare gruppen syns i L-partiets sjunkande förtroende hos väljarna.
Min slutsats är att den nya ortodoxin har blivit en samhällsfara. Därför krävs ånyo inte bara förnuftiga opinionsbildare utan också en folkrörelse för att motverka att den nya konfessionella svenska staten får ännu mer vind i sina segel. Än en gång efterfrågas alltså mer öppenhet och debatt. Ändå sägs det att historien inte upprepar sig!
Torsten Sandström
PS!Vad sägs om gårdagens uttalande från en C-partist i gårdagens Sydsvenska a propå privata svenska skolor:
”Det liberala är inte att låta företag gå med vinst. Det liberala är att säkra att människor har samma möjligheter att lyckas, säger Magdalena Nour (C) i Vellinge.”
I media syns i dagarna stora annonser om folksjukdomen obesity. Alltså beskrivs fetma rakt ut som en sjukdom. Jag inser att vissa personer har genetiska anlag för övervikt. Och då är det förstås riktigt att tala om sjukdom. Mer problematisk blir det då övervikten beror på felaktiga och självvalda kostvanor. Och här finns de vanliga typerna av fetma.
Vidare gick häromdagen staten genom Arbetsmiljöverket ut med en rapport som påstår att var tredje arbetstagare – 1,6 miljoner svenskar – uppger att de har hälsoproblem kopplade till jobbet och att siffran ökat efter pandemin. Undersökningen baseras på vad människor själva svarar, det vill säga självupplevda bekymmer. Rapporten bygger på 11 500 intervjuer från 2020. Undersökningen vilar med andra ord på en vetenskapligt svag grund – de anställdas egna bedömningar, inte läkarnas.
Det som sker är att den medicinska vetenskapens objektiva sjukdomsbegrepp stegvis förvandlas till subjektiva diagnoser, som människorna själv väljer. Jag menar att detta är en allvarlig utveckling. Det svenska folket är förmodligen ett av de friskaste i världen. Men politiker och medier vill inte låta människor njuta av sin relativt sett goda hälsa. I stället understödjer eliten framväxten av allehanda känslor för sjukdomar som kanske inte existerar i verkligheten. Till bilden hör att man önskar skapa olika former av vård för den nya sk medicinska krämporna.
Min förklaring är ett försök från eliterna att skaffa kontroll över befolkningen. Även om svenskar kanske är friskare än andra folk så lider vi ändå under rader av politiska problem, avseende dödligt våld, brist på bostäder, skolor som inte skapar kunskaper, vårdköer osv. Att dessa samhällsproblem oroar människor är klart. Svaret från politiker och eliter är linda in problemen i sjukdomsdiagnoser. På så vis försöker man visa politisk aktivitet. En ny diagnos är enklare att skapa än att lösa de strukturproblem jag nyss nämnt.
Det jag skriver kan förefalla cyniskt och rentav skrämmande. Men jag tror faktiskt att det ligger mycket i min tes. Annars skulle knappast eliterna agera så korkat som man gör. Alternativet är förstås att det som händer bara är utslag av dumhet.
Idag braskar tidningarnas rubriker om slopade restriktioner avseende pandemin. Visst finns det anledning till visst lugn och även kanske någon glädje, trots ett år av höga svenska dödstal jämfört med grannländerna, schabbel med restriktioner till äldreboenden, senfärdighet med besked om ansiktsmasker mm.
Att den sk Folkhälsomyndigheten delvis misslyckats är fullt klart. Man har trott sig vara en forskarmyndighet och inte en organisation för avlyssning av vad experter inom och utom landet anser. Misslyckats har även Regeringen gjort, som långt före influensans start haft en särskild samordnare för krishändelser. Hon borde första dagen ha sett till att direktiv om isolering av äldreboenden skett i vederbörlig ordning.
Dessutom bär statsråden ett stort ansvar för att man hela tiden litat på att det egna virrvarret av myndigheter ska skapa ordning och reda. Dvs myndigheter med chefer som i allmänhet fått sina jobb på grund av partitrogenhet. Dessutom har Regeringen inte tillkallat en särskild expertgrupp, bestående av kända forskare, som kunnat agera bollplank till Regeringen och ge grund för direktiv till olika statliga myndigheter.
Så efter mer än ett år av kris – avseende covid och Jökens implodering – har Sverige fortfarande en dödlig Regering på plats. Frågan är därför om det finns anledning att andas ut.
Regeringen meddelar nu att en ny myndighet ska inrättas för systemövergripande kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen.
Visst finns behov av kontroll. Men vi ser hur historien upprepar sig. I stället för att ta tag i – och styra upp – den redan stora mängden dysfunktionella statliga myndigheter så väljs reflexmässigt metoden att inrätta ännu en. Alltså ökad byråkrati för att lösa den befintliga administrationens konstant a ofullkomligheter.
Även luttrade politiker inser att ännu en byråkrati inte löser gamla ingrodda problem. Förnuftiga människor förstår att det bästa vore om varje utbetalade myndighet noga genomför kontroll innan pengar betalas – och vid sidan om detta informerar andra relevanta myndigheter om vad man gjort. Men för Regeringen gäller inte förnuft. Genom att lansera en ny myndighet framstår regering och riksdag som handlingskraftiga. Detta imponerar tyvärr på en okritisk allmänhet. Att ännu mer pengar slängs i sjön struntar beslutsfattarna i. Det är enklare att höja skatten än att våga styra upp gamla hierarkier som går på tomgång och där många sossebyråkrater parkerats.
Att gamla administrativa komplex skapar nya byråkrater kände människor till långt före det beskrivs av Parkinson genom hans berömda och humoristiska ”lagar” om den offentliga maktens exponentiella tillväxt.
Men svenska politiker saknar helt klart kontroll över sin egen verksamhet. Mer förnuft och mindre politiskt drömmande hade gjort Sverige till ett bättre land för de medborgare som betalar kalaset.
Ett av vår nations främsta problem är mängden av heliga kor. De fungerar som mantran eller besvärjelser. Liksom ”Amen” i kyrkan går de hem och skapar lugn och trygghet.
”Den svenska modellen” är en sådan helig formel. Vad den exakt tar sikte på är osäkert. Men den är formad för socialdemokratins kollektiva samhällsform, där exv LO-facket bestämmer lönerna, Hyresgäströrelsen bostadshyran och ABF förmedlar ideologin. Mest känd är LO-förbundens makt att förhandla för sina medlemmar, vilket i princip är något gott. Att man dessutom bestämmer löner för konkurrerande fackföreningars medlemmar är mindre känt. Men bara för några år sedan fråntogs konkurrentfack sin rätt att strejka för egna kollektivavtal. * Har LO-förbund slutit avtal så ska det alltså gälla för alla. På så vis fungerar den svenska arbetsrätten som ett trumfkort för socialdemokratins fackliga organisationer.
LO-förbunden har varit skickliga vad gäller att i förhandlingar pressa upp lönerna. Och höga löner har medfört rationaliseringar, som i sin tur i en spiralrörelse höjt det svenska löneläget. En viktig effekt har blivit att de lägsta kollektivavtalsreglerade lönerna också pressats upp, främst av sociala skäl, men också i syfte att hindra kringgående från arbetsgivarnas sida. LO och socialdemokratin har även haft ett gemensamt intresse i att undvika statlig reglering av minimilöner, något som annars är vanligt utomlands. På så vis har löner som reglerats genom socialdemokraternas satelliter – LO-förbunden – blivit en helig ko.
Som alla vet kan kossor vara nyttiga. På svenska betesängar är LO-förbundens minimilöner heliga och alltså nyttiga för medlemmarna. Men därmed inte sagt att den svenska lönemodellen alltid är bra för folkflertalet. Jag tänker nu på uppgifter (granskade av SCB) som rapporteras av Stiftelsen The Global Village, som knappast kan anklagas för att vara högerinriktad. I två studier av invandring från Somalia respektive Syrien framkommer skrämmande siffror om sysselsättningen inom dessa kollektiv av nyanlända. Endast 48 % av sammanlagt 110.000 somalier förvärvsarbetar. Av en kvarts miljon syrier har färre än 50 % lönearbeten. Resultatet har givetvis blivit ett storskaligt bidragsberoende. Samt ett uppenbart utanförskap i det svenska samhället. Vidare är grupperna tungt representerade i den dödliga svenska våldsbrottsligheten, något som är tydligt, men ofta mörkas av politiker och medier.
Min poäng är att den ”Svenska modellen” för lönebildning är en viktig förklaring till den bristande integrationen av invandrare. Med särskilt avtalade låglöner hade sannolikt samhällsbilden sett annan ut. Sak samma om statliga normer om lägstalöner funnits i vårt land (exv för nyanlända). Men här fungerar alltså socialdemokratin och LO som stoppklossar. Och svenska medier är medansvariga genom sin tystnad om en viktig förklaring till det bristande inlemmandet av nyanlända.
Om jag snabbt ska fullfölja min tanke menar jag att något liknande sker inom sektorn för hyresbostäder. Här funkar S-satelliten Hyresgästerna som bromskloss för en friare hyresbildning. I stora lägenheter i centrala lägen bor besuttna – och många äldre – till låga hyror. Hyrestak avtalas nämligen för breda bestånd av lägenheter, något som allmänt sett gör nybyggandet mindre attraktivt. Särskilt som en tredje S-närstående – Bostadsverket – ständigt verkar för en högre och dyrare boendekvalitet.
Sammantaget används alltså den ”Svenska modellen” som en dimridå. Bakom de heliga slöjorna döljs allvarliga dysfunktioner i det svenska samhället. Bristande integration och brottslighet är faktiskt delvis en följd av den heliga ko som socialdemokratin hyllar. Allt detta bör svenska journalister förstå. Förklaringen till att de håller tyst måste enligt min mening vara att kåren allmänt sett röstar åt vänster.
Torsten Sandström
*Viktigt PS!
Det senaste uttalandet är inte korrekt, utan baseras på den promemoria som föregick den slutliga lagstiftningen
Lagmotiven till den nya regeln i 41§ d MBL är krångliga, men vid mitt studium idag (11/9) visar det sig att medlemmar i en avtalslös organisation under vissa förutsättningar tillåts strida för ett eget kollektivavtal. För detta krävs ett behörigt beslut av organisationen. Knepigare är regeln om att denna organisation måste ha till syfte att sluta ett kollektivavtal, som reglerar sedvanliga ämnen i ett svenskt kollektivavtal. Här kan hinder för en icke-avtalsbunden fackförening uppstå, beroende på vilken målsättning organisationen har med sina krav mot en arbetsgivare som redan har avtal för samma typ av arbete. Vidare får denna organsation inte sträva efter att tränga ute det fack som redan har ett kollektivavtal (men kanske få medlemmar hos arbetsgivaren).
Min mening ovan är alltså missvisande och jag beklagar att jag missat Regeringens partiella reträtt från den tidigare promemorian. Det var slarvigt av mig. Men det nya rättsläget är ändå krångligt och det gäller sannerligen inte fritt fram för krav från ett icke avtalsbundet fack.
Efter sin hemkomst till Sverige efter ett tämligen normalt korrespondentjobb i USA illustrerar hon SVT:s helt övergripande problem: statstelevisionen är inte förmögen att hantera lagens krav på politiskt oberoende. Det blir alltmer tydligt att de tvångsfinansierade mediernas funktion är att stödja vänstern i svensk politik.
Naturligtvis inte officiellt. Nej alla makthavare inom Regeringen och SR/SVT hävdar stenhårt att journalisterna agerar politiskt oberoende. Det är deras publika uppgift. Något annat vore ett lagbrott. Men genom chefernas undfallenhet och konspiration med en journalistkår som till omkring 70% lutar till vänster blir det propagandaradio och vänsterteve. Och Granskningsnämnden rullar tummarna och legitimerar på så vis det som händer.
Ett starkt bevis för mitt påstående är just hur en tämligen oprövad korrespondent som Bergfeldt – av personliga skäl – hämtas hem från USA för att ersätta en lättviktig showman som Skavlan. Från första början har Bergfeldt i naiv anda – och till synes ovetande om gällande regler om politisk oberoende – stövlat på och gjort val efter eget vänsterhuvud (till talkshowens premiär inbjöds Stefan Löfven med fru. Bergfeldt tycks inte ens ha förstått att hon jobbar för ett medium som folk tvingas betala för och som därför enligt lagen måste agera försiktigt neutralt. Hon kör sitt eget race.
Resultatet har blivit den ena fadäsen efter den andra på kort tid. Det visar att journalisterna på SR/SVT inte förstått sin uppgift enligt lagen (att de däremot känner stöd från S-partiet och vänstern är något annat). Inom det statskontrollerade medieföretaget är de anställda inte ens oroade över att överträda lagens krav på politiskt oberoende (om de ens känner till reglerna ifråga).
Ytterligare ett bevis är att journalisterna på SR/SVTfortsätter på samma linje trots senare tiders kritik från M, KD och SD. Alltså, inga strama direktiv mot vänsterförgripelser. Ingen intern kontroll av personalens oberoende i den dagliga praktiken. I huvudsak bara låt-gå.
Därför ger Bergfeldts agerande prov på att statstelevisionen nått vägs ände. Under decennier har SR/SVT:s ledning visat undfallenhet mot vänsterpropgandan (väl medvetna om att de ha rader av sosseregeringars stöd).
Därför hoppas jag att ”fallet Bergfeldt” nu blir spiken i kistan för de statliga vänstermedierna. Liksom statsstyrda medier i Polen och Ungern måste det system som byggts kring SR/SVT kritiseras tills det upphör. För rättelse krävs tung lagstiftning, rejäl kontroll tillsammans med ett omskakande hot om nedläggning.
Läs gärna kallelsen som nått mig till detta seminarium vid Lunds universitet. Bakom den neutrala rubriken syns finstilt en rad indignerade påståenden, som bara sporadiskt går att bygga under med hårda fakta. Att antalet kvinnliga uppfinnare är få (14%) är säkert riktig. Sak samma att de utgör 23 % av samtliga personer med denna mycket speciella yrkesinriktning. En ökning kvinnliga uppfinnare är givetvis något gott.
Men i grunden rör det sig om en kallelse till ett feministisk seminarium om det som brukar kallas kritisk teori, normteori eller något liknande flummigt. Benämningen vill ge ett sken av vetenskap. I själva verket är det fråga om det vanliga strukturtänket, som innebär att kollektivet män sätter käppar i hjulet för kvinnors utveckling och framgångar. Bevisa det den som kan!
Alltså inte ett ord om att det kan finnas viktiga förklaringar av genetiskt slag till kvinnors normala val. Eller med andra ord att många kvinnor självmant gör val som inte prioriterar teknik och affärsverksamhet. Den som har minsta erfarenhet av barnuppfostran ser omedelbart könsskillnader mellan pojkars och flickors beteenden. Självfallet kan inte bara hundra år av industriell utveckling förändra pojkars och flickors drömmar. Kvinnor kanske vill vara mammor, vad det nu innebär av uppoffringar för familjens sak? Men i statsfeminismens Sverige är sådant tänk tabu. Det skulle rentav kallas könsdiskriminerande.
Dessa heliga kor hyllas uppenbarligen också av vissa jurister från Lunds universitet. Genom invitationer till feminister från exv Södertörn och Malmö ska den politiska fronten byggas. Strategin är väl känt från vänsterns historia under 1900-talet. Förfarandet är också ovetenskaplig. Dessutom bedrövlig, med tanke på universitetet stolta vetenskapliga traditioner. Det vi ser är tyvärr en systematisk uppluckring av etablerad kunskapsteori. Och många manliga makthavare inser problemet, men hukar bara för det politiskt korrekta.
Bekant är att Olof Palme kämpade hårt för den statsfinansierade radio och teve vi lever under idag. Det berättas att Olof Palme vid lanseringen av SVT andra kanal ville att sossarna skulle ha ett eget nyhetsprogram. Han har tyvärr fått precis vad han strävat efter.
Häromdagen klockade jag SVT1 Rapport, som verkligen blivit partiets eget beställningsmedium. Självfallet på bästa nyhetstid för den breda allmänheten. Ofta upprepar SVT 2 Aktuellt någon timme senare samma buskap, ibland med någon problematisering/fördjupning. Under de drygt 20 minuter som Rapport SVT 1 varade denna kväll så inträffade följande.
Magdalena Andersson talade om regeringens skattesänkning
Hallands sossar har nominerat Magdalena Andersson till partiordörande
LO:s ordförande talade om sina krav på skattesystemet
LO-Kommunal presenterade sina självupplevda problem inom vården
Minister Hallengren talade om utredningen om eventuellt förstatligande av vården (hon tvekade)
Det meddelades att S-partisekreteraren Baastad ska avgå i höst
Kort om läget i Afghanistan
Sametinget vill ha en sanningskommission, en Mp-minister backar upp
Bidrag pga buller från vindkraftverk är bra
Covidrestriktioner avseende körsång slopas
Väder
Enbart tre inslag (7, 10 och 11) saknade direkt anknytning till S-partiets rörelse eller regeringens verksamhet.
Det är därför helt klart att SVT:s chefer vägrar att se hur lagens krav på oberoende journalistik ideligen överträds genom Rapport och ofta även Aktuellt. Det vi möter är inget annat än en planerad indoktrinering av svenska tevetittare i vänsterns riktning. Granskningsnämnden rullar som vanligt tummarna. Det som händer i polska och ungerska statsmedier väcker berättigad indignation i svenska medier. Men de är helt blinda för vad som äger rum i svensk sk public service.
Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är allvarligt kritiska och i grunden vill förändra SVT/SR är till 100% förståeligt. Reformer måste ovillkorligen komma tillstånd! Svenska folket orkar inte leva längre under Palmes variant av Pravda.
I en intressant debattartikel i Bulletin pläderar Johannes Norrman mot inslag av naturrätt, se länken nedan. Han invänder mot en text jag publicerat och menar att naturrätten riskerar leda till att moraliserande domare tillåts skipa rättvisa. Norrmans lösning blir därför att bättre svenska politiker är den väg som ska väljas, så att god lagstiftning kommer till stånd.
I och för sig håller jag med Norrman ifall han menar att den svenska representativa demokratin bör rustats upp och att rollen som riksdagsledamot inte ska vara ett yrke. Tydliga inslag av direkt demokrati bör alltså ha hög prioritet på agendan för rättsliga reformer. Men problemet är att en etablerad svensk politisk klass agerar som Proppen Orvar. Följden har blivit en politiserande lagstiftning som i specifika fall kränker de grundläggande värderingar på vilka den svenska rättsstaten vilar. Här fungerar alltså rättspositivismen som yrkespolitikernas goda vän.
Min avsikt är givetvis inte att allmänt sett befria domarna från tvånget att följa lagens ord eller ändamål. Men jag vill å andra sidan inte tvinga domare att i enskilda fall döma mot sin grundläggande rättsövertygelse, ifall starka moraliska skäl talar mot den lösning lagstiftningen föreskriver.
Jag är således trygg i att ökad domarmakt i extraordinära situationer inte kommer att medföra ”att domarkåren upphöjs till rikets verkliga styresmän” som Norrman skriver. Förklaringen är att Sverige har en väl utbildad och tränad domarkår. Till detta kommer att en domare ofta inte dömer ensam utan tillsammans med kollegor. Vidare kan tveksamma underättsavgöranden i allmänhet prövas i en högre instans. Jag måste också peka på att flera civiliserade nationer har särskilda författningsdomstolar eller motsvarande höga instanser, som tillåter domarna att pröva om en viss lagregel vilar på rättsstatens principer.
Därför menar jag att Norrmans vackra rop på bättre politiker inte förmår lösa den svenska statens dilemma i det tilltagande flödet av alltmer politiserad lagstiftning. Grundläggande rättsliga värderingar hos breda folklager behöver ett bättre skydd. Jag är övertygad om att dagens svenska domare förmår att navigera rätt i de få – men superviktiga – lagtvister saken gäller.
Vad sägs om följande rubrik med undertext i Sydsvenskan?
Fysiskt våld överskattas –
psykiskt kan vara värre
Ny universitetsstudie visar att fysiskt våld uppfattas vara värre än
psykiskt våld, men för den som drabbats är det tvärt om.
Texten bygger som man kan förvänta sig på en intervju med en professor i psykologi. Ämnet kämpar ständigt för uppmärksamhetoch nya studentkullar. Tyvärr lyckas man. Psykologer kan uttala sig om vad som helst, tycks det. Utan att ha metoder som på vetenskapliga grunder kan visa vad som verkligen rör sig i människors hjärnor. De sysslar därför ofta med spådomar.
Vad värre är att de understödjer den nuvarande mediala metoden att skrämma upp allmänheten. Dessutom politiserar själen krämare av bara sjutton. I Sydsvenskan gäller det att dämpa det svenska folkets ilska över det dödliga gatuvåldet. Vilket budskap är då smartast från psykologers sida? Jo, just att det psykiska våldet är värre.
Dessutom bygger psykologens sitt uttalande på lösan sand. Ingen vet vad begreppet psykisk ”våld” är? Det är något motsägelsefullt som psykologer, socialarbetare och vänsterfolk uppfunnit för att få uppmärksamhet. Enligt gängse språkliga definition är våld något fysiskt, alltså kroppsligt. Men det passar inte själens tolkare, som gärna vill ha ett finger med varhelst en människa tänker en tanke (eller inte tänker alls). Utan att ha de minsta empiriska bevis för vad som rör sig i huvudet på människor i allmänhet gör psykologerna självsäkra uttalanden om ditt och datt. Ord som medierna förstås gillar och snappar upp de dagar då professor Leif Persson, alltyckaren Göran Greider eller gymnasisten Greta T stängt av sina mobiler.
Psykologerna framfart är enligt min mening en faktisk samhällsfara. De bidrar till att skrämma upp människor eller förflytta deras fokus från fenomen som är verkliga samhällsproblem, såsom det dödliga svenska gatuvåldet. Därför måste psykologin som tankeskola kritiseras!
Jag har i många bloggar kritiserat EU:s utveckling mot överstatlighet. Det vi ser i Bryssel är ett försök att bygga en blek kopia av Europas förenta stater. Fast en mer byråkratisk och krånglig variant.
Alltfler frågor flyttas alltså över från medlemsnationernas parlament till det politiska B-laget i Bryssel. Ofta utan rejäla diskussioner i hemnationerna. Och ofta utan tydligt stöd i EU-fördragen, såsom den pågående gigantiska skuldsättningen av unionen, där pengarna just nu håller på att skänkas bort till södra Europas sämst skötta nationer. Där spenderas det utan hänsyn till de egna statsinkomsterna. Nyligen har jag även pekat på den kolossala ”hållbarhetsatsning” som är en del av det Bryssel kallar ”Next generation EU”. Bara själva etiketten är illavarslande. Flummiga miljökrav från EU kommer att innebär stora hinder för svenska företag avseende energi, skogsbruk, företagsledning osv. Kommande generationer kommer självklart att drabbas av den storskaliga planeringsekonomin.
Bonniers tidning DN, som annars normalt tillhör unionens största kramare, publicerade den 18/8 en viktig text som skrivits av två personer från Journalistförbundet, se länken. Den lyfter fram en strävan från EU att stegvis köra över den svenska offentlighetsprincipen. Mönstret är förmodligen den franska rättens regler om att myndigheters göranden och låtanden i avsevärd utsträckning kan hållas hemliga för journalister och privatpersoner. Tala om nästa generations politik! When will they ever learn?
I stället för en begränsad men effektiv samverkan för handel och kommunikation så byggs sedan länge en hiskelig europeisk hydra. Svenska politiker är som vanligt naiva och synnerligen godtroende, trots att EU:s politik verkligen börjar svida. Tyvärr verkar det för sent att stoppa denna katastrofala utveckling. Det har nämligen gått så långt att då kriser allt oftare ackumuleras så lyder svaret: vi löser det med mer överstatlighet. I stället för att tänka om klokt så dras unionen alltmer ned i dyngan. Få politiker vågar säga ifrån.
Inför framtida val till EU-parlamentet är det därför hög tid att starta en ny svensk antifederal organisation som på hemmaplan och i låtsasparlamentet enbart ska verka för ett slopande av unionen och en återgång till tidigaresamverkan rörande handel och likande inom Europa.
Min rubrik är verkligen läskig. Den är ett exempel på argument rörande person och inte i sak, dvs en typ av debattstil som förr brukade brännmärkas i svenska medier. Jag tar alltså avstånd från min rubrik ovan.
Men jag använder den som ett inlägg mot rubrik och undertext i en artikel i dagens Sydsvenska. Skriven av en kvinna, dvs Elisabeth Andersson.
Kvinnorna som föredrar att
träna på gym utan män
”Det är skönt att slippa en massa testosteron”
Det vi ser är ännu ett exempel på en propagerande politisk svensk journalistik. Jag har absolut inget mot att kvinnor väljer att träna på segregerade gym. Jag är för fria val. Men hemska tanke ifall män i medierna skulle sprida budskap om en strävan efter avskild träning bara för män! Då skulle hundratals skräckreportage skrivas om slutna maskulina gemenskaper där testosteronstinna hannar stänger ute kvinnor.
Shakespeare´s proklamation”ur led är tiden” är knappast allmängiltig. Däremot hans uttalande ”att det är något ruttet i det svenska – förlåt danska – kungadömet” av idag. Dvs i statsfeminismens hemvist i Norden.
I raden av S-regeringens många stora försumligheter tonar nu en nationell elbrist fram. På grund av regeringens schabbel (oenighet?) kan man inte fatta beslut om förvaring av avfallet från kärnkraften. Nu finns det risk för att flera kärnkraftverk tvingas stänga, tillsammans omkring 40% av nationens elbehov. Värst är läget i södra Sverige, där elpriserna skjuter i höjden. Men även i Norrland där det länge skrutits om stora planer på nyproduktion som bygger på intensiv elenergi.
Sossarna bär ansvaret, ty för att säkra sin makt över staten har de gjort upp med Mp, som är ett tillväxtfientligt parti, som fungerar som en torped mot svenskt välstånd och ekonomisk utveckling. Med ”hållbarheten” och CO2 som slagträn ska allt som Mp ogillar väck. Idealet är det sena 1800-talets samhälle. Mp har under många år i regeringsställning tillåtits hålla S-partiet som gisslan. Fungerande kärnkraftverk har lagts ned. Lagstiftning tvingar olje- och cementindustrin också att lägga ned. Skatter höjs på allt som Mp ogillar. Samtidigt subventioneras energikällor som enbart i optimala situationer är hållbara och otillräckliga för nationens behov.
Den negativa synen på det industriella välfärdssamhället är förklaringen till att jag kallar Mp ett parti för talibaner. Det rör sig om en sammanslutning som föraktar det moderna – och människors hopp om högre standard – för att i stället driva 1800-talsideal av troskaraktär, där CO2 upphöjts till Satan och det globala klimatet till Gud. Att släppa in sådana fundamentalister i en svensk Regering är sannerligen en skandal, som S-partiet själv vållat.
Huvudproblemet är förstås sossarnas lika enögda ambition att ta hand om makten över staten. Ett klokt välfärdsparti hade bugat och lämnat över regeringstaburetterna till oppositionen i syfte att isolera Mp. För sin underlåtelse bär S ett historiskt tungt ansvar. Lyckligtvis börjar detta bli tydligt för personer som tidigare röstat på sossarna. Självklart inte för den konstant maktspelande energiministern in spe, Ygeman, men för många som är anslutna till LO.
Flera kvällar på rad efter Löfvens annonserade avgång driver SVT nu en intensiv politisk feministisk propaganda. Valet av efterträdare ska ske efter kvinnligt kön, basta. Flera (kvinnliga) medborgare – framför allt äldre – intervjuas i SVT och hjälper journalisterna att sprida samma budskap: nästa statsminister ska vara en kvinna och helst Magdalena Andersson. Trots att mer än 50% av väljarna i en opinionsundersökning anser att kvinnligt kön är mindre viktigt än rätt person – dvs kompetens – så maler den svenska statsteven ett och samma budskap: en kvinna. En tydligt riggad feminism.
Samma sak händer i nästa alla andra medier. I flera dagar har nu läsarna översköljts av propagandavågor om det rätta könet på nästa svenska statsminister. Detta är ett försök till en beklämmande indoktrinering av allmänheten. Sveriges folk vill ha en klok, handlingskraftig och helst väl utbildad statsminister. Valet ska inte bestämmas efter kön!
Då något likande sker i världens kommunistiska diktaturers statsteve möter svenska medier det med förfäran eller hån. Men ändå sker det dagligen i vårt eget land. Det rör sig om en dubbelmoral av katastrofala dimensioner. Inget annat än organiserad politisk propaganda. Men det struntar landets feminister i. Det politiska ändamålet helgar nämligen medlen, tycks de mena.
Kampen om att komma med flyg från Afghanistan är som bekant bittert hård i dessa dagar. Förfärande scener utspelas kring stadens flygplats.
Men det som sker väcker samtidigt frågor om vilka som ska hjälpas ut ur landet. Närmare bestämt hur den svenska utlänningslagen egentligen tidigare har tillämpas på afghanska medborgare som lämnat hemlandet och anlänt till Sverige. I medierna talas nämligen i dagarna om en ”svensklista”, som enligt Aktuellt SVT 2 rör ”svenska medborgare och personer med uppehållstillstånd” i Sverige. Om vi bortser från ambassadpersonal och utlandsanställda svenska medborgare undrar jag verkligen vad som menas med detta? Det är nämligen klart att många afghaner som begärt asyl – och beviljats respektive fått uppehållstillstånd – sedan en tid har återvänt till Afghanistan och nu än en gång vill ha hjälp från Sveriges sida. Är det verkligen så utlänningslagen ska tillämpas?
Såvitt jag förstår har den berörda gruppen fått sin status på ”svensklistan” med tillämpning av utlänningslagen. Alltså personer som tidigare flytt Afghanistan och som svenska myndigheter då enligt utlänningslagen ansett ha påtagliga skyddsskäl, med andra ord individer som myndigheterna bedömt ha stark anledning att lämna Afghanistan.
Men nu befinner sig det alltså plötsligt åter i Kabul. De har alltså valt att frivilligt återvända till det land som de nyss hävdat att de tvingats fly ifrån. Det mesta tyder alltså på att de kan uppehålla sig i det land som de nyligen påstått sig förföljda av.
Har den svenska prövningen av skyddsskäl verkligen fungerat på ett rimligt vis om personer – som Sverige öppnat sina gränser för – strax därefter visar sig ha återvänt till Kabul?
Det tycks vara något som är ruttet i kungadömet Sverige vid tillämpningen av reglerna om flyktingar och asyl.
På väg i bilen hem från ICA-affären lyssnar jag på SR P1. Jag hör det vanliga budskapet om psykisk ohälsa. Nu en barnpsykolog, som försöker förklara människans känsloliv. Hon använder komplicerade begrepp, som just inte säger mycket mer än att de är tänkbara förklaringar. Hon gör det utan att tala om att det finns många alternativa tolkningar, varav flera är helt eller delvis motstridiga. För att vara en mycket ung och vetenskapligt osäker vetenskap har psykologin fått ett enormt uppsving under de senaste femtio åren. Kanske är det snarare så att framgången beror på just den vetenskapliga osäkerheten. Människor gillar spekulationer. Det är nämligen inte möjligt att med vetenskaplig säkerhet tala om vad som rör sig i en människas hjärna. Jag rycker på axlarna och kör vidare hemåt genom sommarskogen.
Men samtidigt slår det mig att nutidens mediala fokus på psykologer kan ha farliga verkningar. Jag tänker då på att de med sina trubbiga verktyg rotar i människors känsloliv. Lyckligtvis är det inte allvarligare psykiska sjukdomstillstånd de normalt hanterar. Men jag oroas just av att de försöker förklara och ge råd till personer med mer vardagliga och trivilala själsliga åkommor, dvs det som idag brukar kallas ”psykisk ohälsa”. Det rör sig närmast om varianter av psykiska avvikelser, som betingas av sociala förhållanden i familj, arbetsliv, skola och samhälle. Normalt handlar det inte om beteenden som kan registreras tydligt genom blodprov eller andra exakta medicinska prov. Ofta är det fråga om det som läkarna brukar kalla bokstavsdiagnoser.
En irriterad läsare undrar kanske varför jag menar att detta skulle vara en så farlig verksamhet att jag nästan håller på att köra av skogsvägen. Låt mig förklara vad jag menar.
Det svenska samhället utvecklas raskt i individualismens riktning. Därför är det helt naturligt att människor söker förklaringar till egots upplevelser. Men därmed inte sagt att det är rimligt att ge individerna själsliga sjukdomsdiagnoser. I min värld är det mer förnuftigt att försöka hålla tillbaka individernas navelskådande intressen. Och be dem takt lugnt och gaska upp sig. Det psykologerna gör är precis motsatsen. Man gräver som sagt i enskildas privatliv med trubbiga och alltså osäkra instrument. Resultatet har blivit att många medborgare känner sig otrygga och sjukare än vad de i själva verket är. Och att en kostsam apparat av vård och tabletter sätts igång. Är inte detta allvarligt, så säg?
I en kurva nära mitt sommarhus tvingas jag bromsa in för ett rådjurskid. Samtidigt slår det mig att inte bara psykologer och medier bär ansvar för de pågående sjukdomsförklaringarna av det svenska folket. Jag tänker nu på politiker i regeringsställning som ständigt upprepar mantrat om ”ungas psykiska ohälsa”. Som bekant har socialdemokratin – efter decennier vid makten – en uppsjö gamla och nya strukturproblem, rörande allt från bostadsbrist till klankriminalitet. Min hemska tanke är att det kan vara lockande att förklara en orolig och rådlös individ för psykiskt sjuk, i stället för att i Riksdagen angripa själva orsaken, som nämligen rör en dysfunktionell hyreslagstiftning och bostadsbeskattning respektive en totalt misslyckad integration av flera hundra tusen nyanlända.
Någon läsare invänder att så cyniskt kan inte en svensk politiker agera. Men om man betraktar helhetsbilden – dvs psykologer, medier och politiker som talar om ohälsa – blir mitt påstående faktiskt trovärdigt. De sysslar alla med avledande manövrer – dvs flummiga eller falska förklaringar – låt vara att de för stunden inte avser att skada någon av de enskilda individer de vänder sig till.
Att socialdemokratin är långt ned i utförsbacken syns bland annat i valet av partiets senaste ledare. Sahlin, Juholt och Löfven. Det två förra notoriska trubbelmakare. Sahlins affärer är ökända, oräknade och hennes pudlar lika många. Hon lanserade som minister under Tobleroneaffären den statsrättsliga innovationen ”att ta time out”, precis som skötseln av statens affärer bara var en lek, samman själv ryckte på axlarna åt.
Bara valet av Juholt som efterträdare är förstås ett tecken på största desperation. En kille med en personlighetsstörning som innebär att han inte kan skilja mellan rätt och fel. Efter att ha sparkats till poster som ambassadör – på skattebetalarnas bekostnad förstås – har han ännu inte förstått vad som gick fel.
Mot denna bakgrund är Löfven ändå en ljusning. Karaktärsmässigt en hygglig människa. Men ingen statsman eller person som kan läsa samhällets utveckling. Alltså ännu en partigängare i raden av S-jobbare från den egna Yrkesskolan Mörkhagen. Inte mycket har därför gått politiskt rätt under hans år som statsminister, mer än själva målsättningen: makten över staten.
Jämfört med sina företrädare har dock Löfven fördelen att inte behöva ”göra” pudlar då han ställt till det. Han agerar nämligen pudel och säger ”så här kan vi inte ha det” efter de rader av svåra problem, som hans Kvotering – förlåt Regering – själv vållat svenska folket under sina år som statsminister.
Eländet forsätter i diskussionen om hans efterträder. Som vanligt talas det inte om en välutbildad och kompetent ledare. Nej, man talare om kön, dvs att det är dags för en kvinna. Precis som bara genus vore vägen till framgång…
Torsten Sandström
PS! Så här ”sakligt” beskrivs valet av ny S-ledare av Jenny Madestam, som kallar sig forskare i statsvetenskap vid Försvarshögskolan:
”Vore märkligt av S att välja en vit, medelålders man”. Inte ett ord om behovet att högsta kompetens…
Statsminister Löfvens annonsering av sin avgång idag är ett tecken på att socialdemokratin nått vägs ände. Det råa fasthållandet vid regeringsmakten – tillsammans med konstellationer som inte pekar ut Sveriges framtid – har nu lett till opinionssiffror som gör Löfvens ställning utan hopp. Regerandet med stöd av ett fullständigt inkompetent och trosvisst Mp har verkligen kostat på. Det kan avläsas i höga dödstal i covid-19, hög arbetslöshet, energikris, blodigt och dödligt gatuvåld, företagsnedläggelser i spåren av partnerpartiets klimathysteri osv. Löfven avgår sannerligen inte med flaggan i topp, utan med revade segel.
Och förklaringen är alltså ett krampaktigt fasthållande vid tesen om makten framför allt. Partiet vägran att slänga in handduken – för att utlysa nyval – verkar ersättas av en vilja att skaka fram ännu en maktrobot för posten som statsminister. Då S är illa klämt mellan V och SD:s opinionsframgångar blir det mest troliga vägvalet enligt min mening en formell sväng åt vänster. Den kan inte ske snabbt, med tanke på mandatfördelningen i riksdagen. Men trängt från både vänster och höger måste de trogna S-väljare – som ännu är vid livet – lockas av slitna slagord från vänster. Alltså ord till vänster och en realpolitik i motsatt riktning.
Det är beklämmande att iaktta en socialdemokrati i sönderfall. Kvar står snart nästan bara en bred skara yrkespolitiker som ser sig om efter fortsatt försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Ifall partiet saknat det kraftiga mediala stöd man har via majoritetens av landets journalistkår hade S varit uträknat för länge sedan. Det som nu sker genom Löfvens avgång innebär förhoppningsvis slutpunkten socialdemokratins era i svensk politik.
Sann vetenskap bygger på försiktighet och att låta alla sakligt underbyggda argument komma till tals och brytas mot varandra. Inom klimatvetenskapen finns många forskare med helt eller delvis motsatta åsikter om uppvärmningen. Alltså bör politiker och medier lyssna på alla seriösa omdömen. Så fungerar ett öppet samhälle som påstår sig hylla vetenskapen.
Men det är inte detta som händer i Sverige och inom flera andra nationer rörande uppvärmningen. Här presenteras enbart ena sidan, dvs den som lanseras av FN och IPCC. Den officiella förklaringen är att IPCC speglar konsensus. Detta påstående är falskt. Det finns nämligen en lång rad väl utbildade forskare som har en delvis avvikande inställning.
Varför agerar IPCC i strid mot vanlig vetenskaplig metod att låta alla kloka forskare komma till tals. Och varför kör svenska medier dag ut och in Klimatets helvetesvals? Varje dag och stund sprids skräckens budskap.
Okunskap om forskningens villkor kan inte vara den enda förklaringen, även om den räcker en bra bit på vägen. Det måste dessutom finnas politiska skäl till detta välorganiserade fuffens som dessutom resulterar i enorma kostnader för världens ekonomier.
Enligt min mening rör det sig om politik. Det finns nämligen flera – framför allt politiker och medier – som inte vill lyssna på alla sidor i klimatforskningen. En grupp tycker att det är bäst att enbart satsa på worst case. Men detta är inte ett rimligt skäl för att tysta oppositionen. Därför menar jag att framför allt FN av egoistiska skäl driver politik via IPCC. FN strävar nämligen efter att vara en dominerande spelare på världsscenen. Detta kräver nationell politisk uppbackning och stora ekonomiska resurser. Därför denna gigantiska alarmism.
Det jag nu skriver är en mycket allvarlig anklagelse. Innebörden är att politiker inom FN och IPCC konspirerar. Jag är inte lagd för konspirationsteorier. Men jag ser inget annat rimligt skäl till att det talas om konsensus samtidigt som en tämligen bred motsidas åsikter över huvud taget inte nämns. SOM-institutet i Göteborg studerar till råga på allt den skeptiska nationella opposition under rubriken ”Svenska klimatförnekare”.
Men det finns ändå ljus i mörkret. Dels bla den stabila rörelsen ”Klimatrealisterna”, med sitt organ Klimatupplysningen.se. Dels att SvD sedan en tid släpper fram artiklar av författaren och den fria skribenten Lena Andersson, som pläderar för en öppen debatt om klimat och miljö. Bravo!
I DN har pågått en debatt mellan mediekoryfén Jan Scherman – tidigare TV4 och numera sossarnas medietempel Aftonbladet – och moderaternas talesmän i mediefrågor, Ord Eiken och Viktor Wärnick. Saken gäller kontrollen av de tvångsfinansierade SR och SVT. Svenska familjer tvingas som bekant betala för medier man själv inte valt – i vart fall saknas rätt att slippa betala.
Moderaterna agerar enligt min mening helt rätt för en reformering av apparaten kring Granskningsnämnden, med rejält utökad inspektion av hur medierna fullgör lagens krav på oberoende .Moderaterna vill se aktiv koll och undersökningar från särskilt utsedda revisorer. Även utredningar initierade av Granskningsnämnden.
Scherman menar att följden blir att oberoendet minskar och beroendet ökar. Han slår in öppna dörrar genom påståendet att radio och tv i allmänhetens tjänst är viktigare än någonsin, varom mera snart.
Scherman visar tydligt att han egentligen inte vill haja vad saken gäller, nämligen ett tämligen brett folkligt misstroende visavi SR och SVT. Missnöjet bottnar enkelt uttryckt i en vänstervridning. Undersökningar visar också att landets journalistkår i stor utsträckning – omkring 70% – röstar vänster.
För att tvinga svenska medborgare att betala till SR/SVT krävs en betydligt större tilltro thos allmänheten om att personval, programinslag, intervjuer och rapportering sker utan systematiska sidoblickar vänsterut. Därför krävs en ny form av kontroll med muskler och inte den tandlösa låt-gå-kontroll vi idag ser, som främst avser att legitimera att allt står rätt till.
Socialdemokraterna kämpar med näbbar och klor för status quo. Uttalanden av Olof Palme visar att vänsterkontroll över SR/SVT har högsta prioritet för partiets maktställning. Därför är det nu verkligen hög tid att vänsterns makt över SR/SVT – som finansieras över skattsedeln – bryts. Lägg ned SR/SVT, gör betalning frivillig eller genomför moderaternas förslag i tuff form! En oberoende radio och tv är nämligen viktigare än någonsin i tider då vänstern medvetet och i betong byggt dagens enkelriktade PK-korridor.
Den passerade regeringskrisen illustrerar ett allvarligt svenskt problem. Nämligen klyftan mellan den politiska eliten och väljarna.
Efter det att Jöken visat sig dödfödd ställdes socialdemokraterna inför ett val: nyval eller en synnerligen svag minoritetsregering. Som bekant satsade man på den senare lösningen, efter diverse besvärjelser om att det inte är rätt att tynga folket med extraval då det bara är ett år kvar till ordinarie val och då regeringen har fullt upp med covid -19. Nästan alla inser att Löfven ber för sin sjuka mor, som det heter. En socialdemokrat släpper inte ifrån sig regeringstaburetterna förrän det är 100% kört.
Det val Löfven gör är faktiskt ett hån mot folket. Alla kanske inte vill se ett nyval, men att ställa upp på en valrörelse tillhör i grunden medborgarskapet. Det är naturligt att folket säger sitt då det är synnerligen trassligt i Riksdagen. Och många skulle säkert se en helt ny Regering.
Att folket görs till ett åtlöje sammanhänger även med valet av regeringsunderlag i Riksdagen under den kvarvarande mandatperioden. Dels lutar man sig på Mp, som är en spillra och för en enögd politik som står Sveriges medborgare dyrt. En politik som innebär energibrist, höjda elpriser, industrinedläggelser, regleringshysteri, klimatnuroser, höjda priser till följd av onödiga skatter osv, alltså rader av offer på den heliga ”hållbarhetens” altare. Det vi ser är ett parti som – i likhet med åsiktskumpanerna i Afghanistan – bygger ett samhälle på tro. För det kan inte vara vetande, i och med att Mp:s klimatminister Bolund kan säga något så befängt som att växthusgaserna påverkar lutningen av jordaxeln (den har under årtusenden ändrat vinkel av kosmiska skäl, innan tanken på CO2 fötts).
En förnuftig politiker, med omtanke om folket, borde alltså ha sagt nej till fortsatt regering via Mp, med hoppande stöd från V och C. Det vi ser är hur ”De fyras gäng” (S, Mp, V och C) faktiskt rustar ned den svenska demokratin. Man gör det av rädsla för folkets val. Inget annat!
Även blinda hönor sägs som bekant ibland hitta korn. Jag tänker nu på DN, som idag faktiskt har en bra text värd att uppmärksamma. Den är skriven av statsvetarprofessorn Bo Rothstein, se länken. Han diskuterar Sida och det som de många byråkraterna där brukar kalla ”demokratiskt” bistånd. Tanken bakom företeelsen är att bidrag som syftar till demokrati leder till socialt och ekonomiskt välstånd. Enligt Rothstein är det inte mycket som talar för att denna mycket omhuldade teori stämmer.
Han skriver detta a propå att ”Afghanistan sedan 2013 har varit det land som fått den största delen av det svenska biståndet med drygt åtta miljarder per år.”
Som ivrig kritiker av Sida anser jag att hans artikel är synnerligen intressant. Det som kallas demokratiskt bistånd framstår i praktiken som ett heligt offer på folkstyrets altare. Politikerna, som beskattar folket, tror och hoppas att allt ska bli bra och offrar därför dina och mina genom arbete förvärvade pengar. Trots att mycket litet positivt sker och att den politiska utvecklingen i mottagarnationen oftast fortsätter i stå. Och dessutom: massor av pengar – liksom bidragen till Palestina – hamnar i orätta fickor.
Jag menar därför att det svenska biståndet i ett första steg ska halveras, så att varje svensk skänker bort ungefär lika stora penningbelopp som invånarna i Frankrike och Tyskland. Ännu bättre vore förstås att slopa allt statligt bistånd samtidigt som enskildas frivilliga bidrag görs avdragsgilla i deklarationen upp till ett takbelopp.
Hursomhelst ska svenska folket inte längre tvingas att delta i den politiska roulette som främst Sida utövar. Varje år för drygt 45 miljarder.
Landets 21 landsting eller regioner läcker skattepengar som såll. Det största problemet är det enorma slöseri som ligger i vårdens administration. Alltså 21 olika politiska ledningsorganisationer på en svensk befolkning på enbart 10 miljoner (alltså motsvarande vårdbehovet inom någon av världens storstäder). Och dessutom 21 hiskeliga pyramider av byråkrater.
Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till dagens 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent). Därtill kommer föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner). Tala om Oledolyckan – där 1100 anställda från sitt lyxkontor i centrala Stockholm sannerligen inte gör administrationen effektivare. SKR har inte en lyckats åstadkomma ett gemensamt datoriserat system för hantering av journaler, något som svenska semesterfirare på resande fot i landet varje år tvingas acceptera.
Jag vet. Ett värkande knä gjorde att jag för en dryg vecka sedan på morgonen kl 8 ringde till Helsa i Osby, en del av företaget KRY, som drevet mot privatägd vård dagligen skandaliserar. Kl 9.15 konstaterade min läkare där att knäet/underbenet bör röntgas, vartefter en remiss med elektronikens snabbhet skickades till Röntgenkliniken i Kristianstad. En vänlig sjuksköterska där ringde mig kl 12 och lovade mig en tid kl 15. En halvtimme senare konstaterades orsaken till min värk – efter undersökning av ännu en trevlig läkare. Det jag upplevde var en uppvisning i snabba och kloka beslut utan besvärande inblandning av höga administratörer.
Jag skriver detta mot bakgrund av socialdemokraten Aida Hadzialic´s krav häromdagen i SvD om att Stockholms läns landsting ska tillföras 660 nya miljoner kronor. Samtidigt avfyrar hon en bredsida mot vård som utförs av privata företag vilka finansieras med skattepengar. Utan ett ord om vårdapparatens gigantiska administrativa svagheter så vill hon bara att nya skattepengar ska pumpas in. Jag undrar om den före detta S- ministern inte är riktigt nykter?
Det Sverige behöver är inte en uppsjö politiker och byråkrater inom vården. Det är vårdpersonal som ska till! En decentraliserad statlig organisation bör i framtiden upphandla vård från privata lokala hälsocentraler och regionala sjukhus som bolagiserats (i stil med S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm). Privat administration är vägen till framgång, ty företag tvingas se till att hålla kunderna nöjda samtidigt som balansräkningen visar goda siffror. Det kommer dessutom att bli minst tio procent lägre skattekostnad. Tala om win-win!
DN:s kulturdel är numera en av vänsterliberalismens främsta banerförare. Bonniers imperium satsar alltså på socialdemokraterna i och med att det förr förnuftiga Folkpartiet ersatts av L, som i sin tur nu självförvållat är på väg till graven. Resultatet har blivit att kamp för den fria marknadens samhälle i DN ersatts av kollektivismens hundraåriga – och nu multnande – budskap.
På första sidan av DN kultur propageras den 14/8 2021 följande (det rör sig alltså inte om faktiska händelser utan om manipulativa värderingar):
Det går inte att förstå Greta om
man inte förstår vidden av
klimatkrisen.
Alla inser att DN nu vill ge Greta T ännu en kram och kyss. DN ser henne som ett fenomen, trots att hopskrapats av medierna själva. Den som funderar närmare inser att budskapet blir svårsmält. Vad har skeenden i atmosfären att göra med gymnasisten Greta T? Och än värre. I vilken mån rör det sig om en klimatkris? Är det säkert att det som sker i luftlager högt över jordytan snart kommer att visa sig förödande? Och i vilken mån är de alarmerande för mänskligheten, jämfört med de återkommande långsiktiga skiftningar som planeten upplevt under många årtusenden?
En tidning som heter ”Dagens nyheter” sysslar alltså med opinionsbildning och inte med nyhetsreportage. Om jag tänker efter så borde man faktisk vända på rubriken så att den kommer att lyda:
Det går inte att förstå
klimatkrisen om man inte
förstår vidden av FN:s
ambitioner.
Läsaren undrar kanske vad jag menar. Kort sagt vill jag påstå att det är oklart i vilken mån en kris föreligger till följd av klimatförändringar som innebär högre temperaturer. Vidare är orsakerna till värmestegringen inte klart fastställda.
Dessutom menar jag att FN:s ambitioner att leda världssamhälle är en rimlig förklaring till att man låter det egenskapade organet IPCC utfärda rad på rad av alarmerande prognoser, som dessutom är högst vetenskapligt osäkra. I själva verket är det antagligen så att uppvärmningen är något nytt, men att verkan och timingen på vädereffekter är något mycket osäkert, som dessutom ännu inte letts i bevis vetenskapligt sett, trots IPCC:s propaganda.
Det jag menar är alltså att FN önskar att stärka sin globala ställning av makt och skaffa sig nya möjligheter att dra in pengar från världens nationer. FN bedriver tvivelsutan politik. Och denna strävan medför ett allvarligt hot mot kravet på sanningssökande. Makt och pengar korrumperar. Det är inget nytt i historiens ljus. Även FN lockas förstås att förvanska fakta, så att de passar organisationens egna politiska syften.
Läsaren kanske tycker att jag är fräck och oerhört vidlyftig i mina påståenden. Men i så fall anser jag att läsaren är naiv och inte har förstått att otillständiga påståenden är en normal företeelse inom politikens värld. Se dig om i världshistorien och i Sveriges förflutna så kommer du att inse att politiker emellanåt framför oanständiga teser. Varför skulle dagens FN vara något änglalikt – med tanke exv på några av världsreligionernas försyndelser i historisk tid?
Det dödliga våldet under senare år har tvingat svenska politiker att agera. Men alltför sent. Partierna till höger – som i och för sig har undfallenhetsynder på samvetet – trycker hårt på. Socialdemokraterna har därför pressats att överge åratal av vanlig passivitet. Straffskärpningar är på gång. Likaså begränsade straffrabatter. Dessutom snävare möjligheter att döma vuxna till ungdomspåföljder. Visst finns mycket mer att göra för att ge domstolarna rimliga möjligheter att låsa in de som sysslar med allvarlig brottslighet. Brottsbalken är fortfarande en trist regelsamling för mildast möjliga påföljd. Men ändå. Varje vecka tvingas S-regeringen anpassa sig till den blodiga kriminalitetens verklighet.
Det är därför ett intressant konstaterande att socialdemokraterna – efter press från höger – tvingas överge sin tidigare sega kriminalpolitik. Många av partiets uppbackare – såsom kriminologen Jerzy Sarnecki – har helt enkelt förlorat spelet. Högeroppositionen – som i och för sig vacklat och vaknat sent – kan sannolikt räkna med nya väljare 2022.
Men socialdemokraternas räddning 2022 blir antagligen som vanligt deras makt över medierna vänsterjournalister. Varken DN eller SR/SVT gör en politisk affär av den dramatiska reträtt som sossarna på kort tid tvingats till inom kriminalpolitiken. Jag befarar därför att deras omvändelse under galgen inte kommer att visa sig hållbar. Partiet är alltför fast rotat i det strukturtänk som säger att brottsligheten förklaras av ekonomisk misär. Man vill inte förstå att klanbrottsligheten bygger på medvetna val. Alltså en strävan efter feta slantar och goda affärer genom grovt och dödligt våld. I och för sig är en politik av storskalig invandring utan integration en viktig orsak.
Det som nu sker är viktiga steg mot en något förnuftigare syn på brott och påföljder. Främsta syndare är S-regeringen i egenskap av bromskloss mot sunda reformer. Jag hoppas att väljarnas dom blir hård 2022.
När jag skriver detta vevar SVT i bakgrunden sina vanliga trailers för otaliga underhållningsfilmer med ytterst grova våldsinslag. Skotten knallar och blodet flödar. Så möter statstelevisionen Sveriges kriminalpolitiska kris.
Klimatupplysningen heter en vetenskaplig organisation som sysslar med seriös analys av forskning inom de naturvetenskaper som rör klimatet Alltså inte den uppsjö av vetenskaper som handlar om miljön på Jorden för människor, djur och växter, frågor som är beroende av klimatet. Distinktionen är viktig. Även om klimatet givetvis har betydelse för miljön gäller inte det omvända som en naturlag.
En drivande kraft inom Klimatupplysningen är Ingemar Nordin, en filosofiprofessor från Linköping som ägnat stor tid åt vetenskapsteoretiska analyser av forskning om klimatet. I länken nedan kritiserar han den mediala rapport som IPCC presenterat häromdagen och som svenska medier nu använder som ännu ett slagträ för frambringande av politisk skräck. Läs!
Som stöd vill jag gärna citera professor Lennart Bengtssons kommentar till Nordins analys. Bengtsson är en av Sveriges främsta forskare inom just ämnet meteorologi. Han har haft befattningar inom tex SMHI och Max Planck-institutet för meteorologi. Jag citerar hans ord om Nordins kunskapskritiska analys av IPCC-rapporten.
Ett inlägg väl värt att läsa. Intresset för dess ( IPCC:s min anm) rapporter bland sakkunniga läsare blir allt mindre. Det mesta har varit känt de senaste 30 åren och inget nytt har tillkommit. Media vill kanske ha rapporterna trots att de varken förstår innehållet eller orkar läsa igenom de 3000+ sidorna. Nu gäller det göra något förnuftigt bortom plastpåseavgifter, vegetarisk mat och transporter med trampcyklar. Bland dessa symbolåtgärder har man ännu inte tagit upp köttkonsumtionen hos landets alla sällskapsdjur som är av samma omfattning som turistflyget men det kommer säkert. Ett viktig åtgärd för svenskt vidkommande är att se till att inte helt förstöra landets energiförsörjning vilket MP är i färd med att göra. Detta sker samtidigt som man gör allt för att kraftigt öka elanvändningen. Man kan inte ens addera. Så illa är det. Jag kommer med en rapport men är upptagen med annat nu
Personligen kan jag inte bedöma de skilda åsikter som vetenskapen presenterar om orsaken – eller kanske orsakerna – till uppvärmningen. Men jag anser att man måste lyssna på olika forskarläger. Deras åsikter måste öppet i offentligheten brytas mot varandra. Men det vill inte SPCC veta av.
Detta medför att jag bedömer risken som stor att SPCC bedriver politik utan full täckning i fakta. Varför undrar du kanske? Min förklaring är FN:s ambition om politiskt världsherravälde. För att få makt och pengar presenteras hafsverk i syfte att skrämma upp världens folk. Med korsade fingrar bakom ryggen tycks FN vilja påstå att man ändå vill så väl, så väl. Vi känner igen fenomenet från medeltidens påvekyrka.
I mina bloggar kritiserar jag ibland ett svenskt språkbruk, som blivit mer egotrippat och fokuserat på egna åsikter. Tyvärr måste jag konstatera att ordvalet blivit alltmer vulgärt, på ett påträngande vis. Inom den mediala genren utmärker sig här särskilt TV 4, som jag menar bör kallas svenskt vulgoteve nummer ett.
Jag tror inte att mitt påpekande bottnar i att jag är pryd eller har en konservativ strävan efter att vara fin i kanten. I vardagssamtalet fyller nämligen en svordom sin plats som en icke planerad – alltså spontan – metod att betona något man livligt ogillar. Men kolla annonsen ovan från Hjärnfonden, en allmännyttig stiftelse för stöd till forskning och information om funktionsnedsättningar. I styrelse och ledning sitter flera personer men akademisk utbildning. Samt till och med någon forskare.
Jag tror inte kopplingen just till funktionsnedsättning förklarar en del av de medvetet valda kraftuttrycken i annonsen. Många andra beklagliga sjukdomar eller åkommor finns. Jag tror att stiftelsen önskar vara populär då man via reklam vänder sig till breda befolkningslager. Men vädjan bakom det rosafärgade budskapet är inte något folkligt, utan ett av reklammakare noga planerat budskap om stöd till forskning. Då klingar valet av ord som piss, fucking och jävla synnerligen sökt och i verkligheten falskt. Det är vulgärt i ordets rätta mening.
Språket framstår som ett försök att väcka uppmärksamhet. Hursomhelst ser vi hur dyrbara reklamsäljare manipulerar sina affärskontakter. Man försöker genom vardagens intima folkspråk samla in pengar till Hjärnfonden. Målet är främst att försörja fondens ledning och personal. I andra hand är syftet att ge stöd till forskning mm. Därför är det fråga om en välgörenhetsindustri, som jobbar för att avlöna personalen i förhoppning om att spillror ska bli kvar till det goda syftet bakom fonden.
I annonsen använd unga med syndrom som lockbeten. I personliga brev till kvinnor i pensionsålder tiggs pengar med hänvisning till Alzheimers sjukdom. Det vi ser är utstuderade försök att tränga sig på människors privatliv i syfte att hålla fondens tiggarekonomi igång. Ändamålet helgar medlen påstod medeltidens jesuiter. Hjärnfondens ledning befinner sig enligt min åsikt på samma trista intellektuella nivå.
SvD säger sig vara både ”moderat” och ”konservativ”. Ändå kan man nästan varje dag läsa rena stolligheter i spalterna. Vad sägs om följande rubrik:
Shora Esmailian: Må denna
sommar ge oss många
Gretor!
För en nyhetstidning är politiska utrop och uttalanden av detta slag en styggelse. Ingen direkt anknytning till specifika fakta som inträffat. Bara en skräckreaktion på IPCC:s rapport häromdagen. Dvs en personlig protest mot något som av delvis högst oklara skäl sker i naturen och atmosfären högt ovanför våra huvuden. Därför anropas gymnasisten Greta som världens frälsare. Religiösa reaktioner av detta slag är vanliga i historisk tid. Även i nutid tycks det.
Svenska journalister har normalt hög profil. Den förtjänas genom kritiska analyser av fakta med ett minimalt inslag av egna politiska värderingar. Rubriken ovan skapar ett intryck av att SvD rekryterat Esmailian som PRAO direkt från gatan, efter frågan: ”Är det någon som vill skriva i SvD?”
Och Esmailian har uppenbarligen nappat på anbudet. Och i bästa Greta-stil tar hon sig an uppgiften. Hon predikar.
Jag tror att detta är något Esmailian kan har lärt sig på någon av de många skrivarskolor som finns landet runt (ibland kallade journalisthögskolor). Det väcker frågan om behovet eller nyttan av denna typ av utbildning. Vad är det egentligen för speciella kunskaper som bör läras ut till en blivande journalist? Frånsett layout och redaktion av en text/tidning är det främst frågan om att hantera fakta på ett kritiskt plan. Men enligt min mening tycks journalistutbildningarna närmast ha getts en politisk inriktning, som återspeglas i rader av ytliga, distanslösa och predikande reportage om minoriteters rättigheter och diffusa politiska friheter. Faktahantering ersätts med andra ord av politisk korrekt åsiktsförmedling. Statsmaktens intresse av att finansiera denna typ av utbildningar måste tyvärr ses i detta ljus.
Slutligen undrar jag rörande det aktuella Greta-uppropet: vem vill prenumerera på en tidning som inte levererar hyfsat underbyggda fakta, utan enbart frälsning?
En vision av Sanningen(1618). Är det människan som styr klimatet? Wikimedia.
För jurister är den antika romerska sentensen om att man ska lyssna på andra sidan självklar. Först om alla åsikter år på bordet kan en saklig bedömning äga rum. Detta borde även gälla för forskare och journalister.
Men presentationen av IPCC:s nya klimatrapport visar på en ovilja att höra vad andra kompetenta människor säger. Inte ett ord om den svenska erkända klimatforskaren professor Lennart Bengtssons ord om att man måste ta skräckrapporterna med en nypa salt. Läs gärna hans bok från 2019 : ”Vad händer med klimatet?”.
I gårdagens SVT Rapport/Aktuellt presenterade i stället den svenska IPCC-profeten Rummukainen den egna organisationens skräckvision (han har en ledande position). Även SVT-journalisten Erika Bjerström spädde på och utlät sig som om hon var en känd klimatforskare, för dagen – trots alla CO2-utsläpp! – utflugen ända till Grönland. Och DN låter hela förstasidan av kulturdelen täckas av en bild på en brinnande skog. På bilden skriver Kristofer Ahlström i kolsvart – och med sedvanlig egofixering – att han avundas de som kan ta IPCC:s rapport med lugn.
Såvitt jag förstår kan CO2 i någon mån påverka klimatet, även om alternativa eller samverkande förklaringar finns. Men nu är min poäng att åsikter måste brytas för att kunskaper ska skapas. Detta kännetecknar öppna regimer. Men i Sverige ges endast ena sidan medialt utrymme.
Låt mig därför avsluta med ett urval av Olaus Petris domarregler från c:a 1540:
Varför funkar BB utomlands under juli månad? Wikimedia.
Rubrik från Sydsvenskan den 8 augusti 2021:Facket
larmar om personalkris på BB: ”Vänder ut och in på oss
själva”
Varje sommar hör vi samma klagosång från Sveriges fackföreningar inom vårdsektorn. Man menar att personalbrist under juni-augusti månader innebär ett hot mot vårdkvaliteten inom förlossnings- och akutvården. Det är möjligt att det krisar här och där. Men vad är förklaringen?
Jag är övertygad om att sjukvårdspersonalens antal i grova drag är anpassad till det genomsnittliga vårdbehovet. Vissa dagar är det fler patienter och andra dagar färre. Men över helåret sett finns det tillräckligt med arbetskraft. Så bör förstås en ansvarskännande vårdapparat tänka och planera. Dessutom är sommarsemester inte en mänsklig rättighet. Bara ett krav på fyra veckors ledighet på raken någon gång under året. Därför bör de anställda och fackföreningarna sansa sig.
Viktigt att inse är att man utomlands inte så ofta talar om särskilda semesterkriser inom vården. Inte heller inom sektorer av den privata svenska arbetsmarknaden. Där försöker man med olika medel – lock och pock – få personalen att ta ut semester på annan tid än just fyra veckor i rad under månaderna juni-augusti. Affärsverksamheten måste ju hållas igång. Det är uppenbart att livsmedelshandeln, apoteken, bussföretagen, järnvägen, flygbolagen mfl klarar av att hantera 12 § semesterlagen. Och med en extra bonus till den anställde blir det kanske enklare att komma överens.
Men den svenska vården är som bekant tyvärr än så länge styrd av det offentliga. Det vill säga av 21 landsting/regioner, som inte alls visat sig ha de administrativt vassaste knivarna i lådan. Dessutom ligger landstingen inom politikernas och fackföreningarnas maktsfär. Detta innebär att semesterlagens regler anses som heliga, även om bestämmelserna är mycket tänjbara vad gäller vilka dagar den anställde har rätt att utkräva semester. Arbetsgivaren kan enligt lagboken lägga ut fyra veckor på rad utanför sommarmånaderna om ”särskilda skäl” finns. Men rädda och okunniga chefer inom det offentliga läser semesterlagen precis som fackföreningarna önskar. Och LO/TCO vill förstås ha flera medlemmar, dvs en ökad vårdpersonal, alldeles oavsett om det finns ett faktiskt behov på årsbasis.
Oförmåga och politisk svaghet är alltså förklaringen till ”krisen” inom den svenska vårdapparat som drivs av de offentliga (landstingen). Om större delar av den svenska vården privatiseras bör därför normalt krisen upphöra. Privata företag hanterar nämligen 12 § semesterlagen som man ska göra. De ställer rimliga krav på sina anställda att godta uttag av ledighet under annan tid. Därför är klagosången över personalbrist under sommarmånaderna inom akut- och förlossningsvården inte ett rättsligt problem, utan enbart en fråga om politiskt okunnighet eller ovilja hos landstingens chefer. Tyvärr är byråkraterna alltför många och ständigt eftergivna mot facken.
Att vi år efter år ska behöva höra dessa litanior beror också på svenska medier. De agerar dels för vänsterns budskap – alltså som fackföreningarna vill. Dels har de inte tillräcklig noga satt sig in i semesterlagen. Journalisterna har inte orkat vara kritiska. Alltså upphör medierna att agera med tillbörlig kritisk ambition.
Jag har i många bloggar pläderat för att staten ska ta över vårdansvaret och i konkurrens lägga ut sjukvården på privata företag. Då kommer färre kriser att rapporteras till svenska medier. Ty privata chefer är pålästa, tuffa och tvingade att se till verksamhetens effektivitet och lönsamhet. Vinnare blir folket. Förlorare är de fackföreningar som sossarna bygger sin korporativa makt med.
Varje dag innehåller svenska medier reportage om det dödliga våldet. Varje dag intervjuas politiker, forskare, poliser och andra makthavare. Och varje dags menar nästan alla tillfrågade att man måste angripa roten till det onda som sker.
En lång rad grundorsaker räknas upp som tillhör bakgrundsbilden i stil med klanernas krig, urdålig integration, narkotikaförsäljning, riklig tillgång på vapen, milda eller inga straff alls, ekonomisk misär i utanförskapsområden osv.
Alla dessa förklaringar är förstås bra. Men ingen tillåts eller vågar säga den sanning som måste sägas i ett Sverige, som mottagit omkring 1 miljon nyanlända under de senaste 15 åren: den främsta förklaringen är en på tok för hög invandring till ett litet land. Vilken nation med 9 miljoner invånare orkar med en invandring på 10%?
Varenda svensk förstår att endast en eller två procent av de nyanlända ser en framtid som brottslingar. Majoriteten är inte kriminell. Men, det är just invandringens storskalighet och ett mottagande samhälle som inte förmår integrera de nyanlända som är grundorsaken till det dödliga våldet.
Nu förbereder sig svenska politiker och myndigheter för ännu en våg av invandring från Afganistan. Hur många vet ingen. Men förra året (2020) anlände totalt 82.000 utlänningar. Om inte Sverige ändrar politik från asylrätt till kvotinvandring kommer det dödliga våldet inte att elimineras. Det gäller att välja ut vilka behövande som nationen klarar av att hantera. Särskilt som den person som vägras asyl ändå i normalfallet blir kvar i landet!
Det är enligt min mening beklämmande att sanningen bakom det dödliga våldet är tabu. Det som sker är sannolikt nutidens främsta exempel på svensk politisk korrekthet. Den står nationen dyrt!
Det är synnerligen intressant att se hur journalistiken alltmer förändras, från faktasökning med kritisk distans till förmedling av personliga åsikter eller data av mer subjektiv karaktär. Jag skriver detta på grund av mediernas rapportering kring händelser vid OS i Tokyo den 28/7. Det ena fallet rör gymnasten Simone Biles, som hoppat av en tävling på grund av att hon menar att den psykiska pressen blivit för stor. Det andra rör mounainbikecyklisten Jenny Rissved, som säger att hon är så jäkla glad över sin 14-plats i och med att hon då slipper förbannelsen av att vara favorit (i kraft av sitt tidigare guld).
Om jag varit journalist hade jag bara trött ignorerat bådas uttalanden eller sagt att deras ord kanske beror på att de inte kan lyckas bättre just nu i sina sporter. Men så fungerar inte nutidens mediala system. I de fall jag nyss nämnt har rapporteringen utvecklats till en psykologisk påstående- och gissningslek om idrottens stjärnor och deras mentala hälsa. Vad anser de? Hur känns det? Vad önskar de? Ord om detta har blivit viktigare än vad de faktiskt gör, dvs hur duktiga de är på sportens arena
Man kan säga att detta är en följd av den nya tidens individualism. Det vill säga ett tilltagande fokus på egot – ett skeende på och ont. Allmänt sett är en rejäl avkollektivisering av det svenska samhället något naturligt, efter år av styrning genom S-partiet och dess korporativa satelliter. Men en närmast full övergång till personliga värderingar blir något allvarligt då det sker i mediernas värld. Här förväntar sig allmänheten hårda fakta, så långt det nu går, och inte subjektiva funderingar om ditt eller datt rörande en viss händelse. Om det man inte kan tala förväntar man sig – med känd filosofisk förebild – inget annat än tystnad (Wittgenstein).
Men det som nu sker inom medierna är inte fråga om tystnad, utan om själsliga spekulationer om aktörernas inre liv. Det jag nu talar om gäller förstås inte bara sportjournalistik. Om du bläddrar i din tidning märker du hur åsiktsjournalistiken går fram på bred front. Tydligast syns det i reportage om livsstil, hälsa och familj, där medierna svämmar över av intervjuer med psykologer. Följden blir reportage som domineras av spekulationer och djupdykningar i personers själsliv. Psykologin används alltså på områden där vetenskapen inte kan producera sanningar. Men det nya kramandets psykologi stannar tyvärr inte där utan har även spritt sig till samhällsfrågor i stil med miljö (det talas om klimatpsykologi!), politik och ekonomi.
Jag menar som nämnts att skeendet är en av den nya individualismens allvarliga baksidor. Här förvandlas OS-deltagares lättfattliga svårigheter till utslag av psykisk ohälsa. Och samhällsreportagen riskerar att bli rena orgien av personliga åsikter hos rapportören ifråga. Även om man allmänt sett måste bejaka individualiseringen – inom en ekonomiskt utvecklad demokratisk stat – måste helt andra spelregler gälla för medierna. Om de ska göra anspråk på att agera som en tredje statsmakt måste rågången mellan fakta och åsikt upprätthållas.
Offentliga penningbidrag till partierna motverkar en levande demokrati.
En stor politisk tystnad rör i vårt land framväxten av en svensk politisk klass. Inget nytt alltså, men ändå något som det inte alls är politiskt korrekt att tala om. Sedan sossarnas maktövertagande för hundra år sedan anses regeringsmakten som helig. Nästan som om Guds hans styr över det förlovande landet Sverige. Det vi idag ser är alltså partier fulla med yrkesjobbare, som ända från skoltiden satsat på en arbetskarriär inom politiken. Man har valt att styra andra, utan att ha själv visat prov på kompetens eller förmåga. Ofta bildar familjer politiska allianser – se dig omkring bland landets offentliga makthavare! Och liksom flydda tiders furstar ser man till att skaffa sig goda ekonomiska villkor. Utomlands talas det därför ofta om ”den politiska klassen”. Men i Sverige är det närmast tabu. Lydiga – och av det offentliga ekonomiskt beroende – forskare i politisk vetenskap (läs: statskunskap) kniper därför tyvärr käft.
En viktig grund för den politiska elitens expansion rör partiernas finansiering. Det rör sig om att ragga pengar till valkampanjer och ”förnyat förtroende”. Här menar jag att den politiska klassen lyckats göra sig oberoende av folket, dvs väljarkåren. Antalet medlemmar i partierna har nämligen sedan 1962 sjunkit från 1,3 miljoner till 0,2 miljoner 2020. Alltså har omkring 90 % av det direkt folkliga stödet gått upp i rök. Och medlemsavgifterna har vandrat samma väg.
Men samtidigt har ett statligt och kommunalt partistöd i bidragsform vuxit fram och pengarna befinner sig idag i miljardklassen (stegvis från 1960-talet). Redan etablerade partier delar på detta penningbyte efter antalet mandat. Nya eller konkurrerande organisationer kammar noll, varför det mesta i svensk politik i huvudsak blir som förr. Politikerna fattar med andra ord beslut i riksdag och kommunfullmäktige om att finansiera sig själva och cementera sin framtid. Frivilliga folkliga bidrag blir med andra ord överflödiga. Alltså ett försök tån makthavarna att konstruera en evighetsmaskin…
”Så kan vi inte ha det” säger jag med känd förebild Rosenbad. Jag menar att det är hög tid att ställa den politiska klassen till ansvar. Utan att vilja framstå som Cicero måste jag ändå travestera hans retoriska fråga till de folkvalda i antikens Roms senat (år 63 f.v.t): Hur länge ska ni missbruka mitt tålamod? Hur länge ska ert vanvett ännu få driva sitt spel med oss?
En bättre fungerande svensk demokrati kräver att Regeringsformen reformeras! Målet måste vara en planerad personväxling samt tydliga inslag av direkt demokrati. Det är bråttom!
Jag förstår inte SvD:s redaktionella ambition. Tidningen kallar sig obunden konservativ. Men ägnar ändå en stor del av dagens tidning till att låta Göran Greider lufta sina flummiga vänsterideal. Formellt rör artikeln Greiders självupplevda problem med ”kulturvänstern”. I praktiken blir detta ofattbart då han själv måste anses tillhöra denna grupp. Åtminstone representerar han vänstern nästan varje dag på SR/SVT. Nästan i den omfattningen att man misstänker att han bor på radio- och tevehusen.
Därför framstår Greiders drapa i SvD som ett föredrag av en förvirrad högkomiker. Han lever förvisso upp till rollen som poet genom att skriva ord som ingen kan förstå. Vad sägs om detta påstående, som över huvud taget inte utvecklas genom någon form av förklaring:
”Jag är vänster, har varit det medvetet sedan tidiga tonår och i kroppen sedan barnsben, och kommer att förbli det till min död. Människor är långt mer avancerade än de kapitalistiska samhällen de stängts in i, det är min utopiska utgångspunkt. Enda reservationen är att jag hellre kallar mig socialist…”
På vilket sätt är människor mer avancerade och varför är det så som Greider påstår? Inte ens ett försök till svar. Med andra ord ett prov på en enastående tankeoreda från S-oraklet Greiders sida.
En liknande lösryckt tanke presenteras plötsligt senare:
”Sverige har under min livstid blivit ett högerland. Mitt förhållande till arbetarklassen är knappast särskilt bra. ”
Inte ens ett försök till förklaring av sitt eget sensationella påstående om högerlandet Sverige. Bara en snubblande snabb övergång till det egna egots relationer. Nu inte till kulturvänstern, som hans text handlar om, utan till hela den svenska arbetarklassen.
Efter en kort utflykt till svensk invandringpolitik slår med blixtens hastighet ännu en greiderbomb ned:
”Sverige har under min livstid blivit ett högerland. Det gäller stora delar av västvärlden. Det som inträffat är en enorm global maktkantring från arbete till kapital. ”
Sverige och västvärlden klumpas alltså samman och helheten kännetecknas av en maktkantring från arbete till kapital. Hurdå och varför? Man må säga att poeten Greider struntar i fakta från verkligheten för att framhäva sina personliga åsikter. Det han fullständigt missat är att Sverige inte är ett högerland. Efter omkring hundra år av närmast oavbruten S-makt ser vi fortfarande en S-regering, som driver traditionell korporativ politik i samarbete med sina många satellitorganisationer. Det vi ser är ett vänsterexperiment som under drygt tio års tid öppnat dörrarna för en storskalig invandring, vilken ökat nationens befolkning med omkring 10 %. Nästa en miljon nya S-väljare som ska försörjas med bidrag, då effektiva möjligheter till integration saknas.
Egentligen saknas skäl att uppehålla sig vid den tankeoreda som Greider presterar. Men en viktig fråga kvarstår. Varför öppnar SvD sina spalter åt eländet? Är det för att journalister i ledningen sympatiserar med Greiders åsikter? Kanske ställer redaktionen inga krav på saklighet eller förnuft förpublicering på SvD:s kultursidor? Eller är det så att SvD årliga presstöd på många miljoner förpliktar redaktionen att släppa fram denna villervalla från en sosses hand?
Professorn och författaren Torsten Sandström ansluter till Bulletin
Han är sedan tidigare professor, författare och bloggare, nu kan han lägga till krönikör på den listan. Lär känna Bulletins senaste tillskott: Torsten Sandström.
Torsten Sandström är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet. Han driver Anti-PK-bloggen där han skriver om ”PK-eliten”, ”PK-läran” och ”PK-samhället”. Bloggen har omkring 20 000 besök per månad efter drygt två års aktivitet. Torsten har även skrivit flera bra säljande böcker inom bland annat aktiebolagsrätt.
Bulletin har intervjuat sin nya krönikör för att ge läsarna en bild av vad som komma skall.
Vad har du för bakgrund och utbildning?
– Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv varit Lundalärare och forskare i juridik. Bakgrunden rör civilrätt, det vill säga olika grenar av kontraktsrätten. I min radikala ungdom sysslade jag med arbetsrätt, säger Sandström.
Vad kommer du att skriva om i Bulletin?
– Jag skriver helst om en svensk ovilja att tala politisk klartext. Trots att nationen står inför stora utmaningar vad gäller boende, vård, sysselsättning, skola, invandring, kriminalitet så sopar politikerna problemen under mattan, säger Sandström.
Enligt Sandström har politikernas fokus flyttats från nationens bästa till den inre moralen.
– Politikerna jobbar mer för sina egna intressen än för nationens, då invanda tankar och allianser medför liten plats för nytänk. Till saken hör att makten ligger hos partierna och att yrkespolitikerna blivit ”knapptryckare” i riksdagen åt partiernas ledningar, fortsätter han.
Du har en blogg som heter Anti-PK-bloggen. Hur kom det sig att du startade den?
–[Bloggen] behandlar huvudsakligen och kritiserar den svenska dubbelmoralen. Meningen med bloggen är att försöka påverka andra och främja ett öppet samtal, förklarar Sandström.
Han fortsätter:
– Syftet är också att skärpa mina egna tankar om politik. Jag ser mig inte som uttalat konservativ – är varken religiös eller trogen kung eller överhet – utan närmast som en ”rabulist” som närmast tror på det fria marknadssamhället, fortsätter Sandström.
Vad handlade din första krönika om?
– Min första krönika förra veckan handlade om varför socialdemokraterna biter sig kvar vid makten över den svenska nationen. Förklaringen är i korthet att de utfört ett historiskt viktigt budskap, men nu agerar yrkespolitiker för att bita sig fast vid makten utan att erbjuda lösningar på Sveriges många problem, skriver Sandström.
Sandström bor numera på Lidingö. Men berättar att han fortfarande har en fot kvar i den ”akademiska ankdammen”, som han uttrycker det.
I skymundan har regeringen via ett pressmeddelande häromveckan signalerat hur man tänker vinna valet 2022. Redan tycks en inflation av pensionssystemet ligga i pipelinen för släppas loss inför valet, vänta bara. Men i pressmeddelandet häromveckan gäller det bidrag till vissa kommuner och landsting, så att de slipper höja skatten, se länken nedan. En nyinrättad delegation ska nämligen dela ut bidrag – alltså ytterligare gåvor vid sidan av de gigantiska utjämningsbidrag på 160 miljarder per år som redan finns på plats.
Jag har förståelse för att det finns skillnader i skattekraft mellan olika kommuner och landsting. Och att statliga bidrag ytterst kan var nödvändiga, dock inte de tvångsavgifter som välbärgade och välskötta kommuner tvingas skicka vidare till de fattigare. De baseras på en felaktig tanke om att framgång ska bestraffas och oförmåga/ovilja att beskatta de egna ska belönas via bidrag från de duktiga.
Enklast löses en stor del av problemet genom att staten direkt tar ansvar för vård och skolor. Jag menar alltså att landstingen bör läggas ned samt att kommunerna bör fråntas makten över skolan. Här finns stora vinster att finna vad gäller pengar, kunskaper och inte minst välfärd. Att starka politiska krafter motverkar detta är uppenbart. Särskilt gäller det omkring tusen politiker som på hel- eller deltid försörjer sig inom Sveriges 22 landsting/regioner.
Det kommunala ”självstyret” förutsätter enligt min åsikt att skillnader i övrigt (alltså vid sidan om vård och skola) ska finnas mellan den service en kommun ger sina medborgare. Är antalet kommunmedlemmar lågt bör servicen anpassas efter matsäcken. Bidrag ska inte ges för konstgjord andning. S-partiets ideologi är en tanke om likabehandling av kommunerna oavsett skatteunderlag. Alltså en rätt att leva på andras bekostnad.
Det är just vad som sker i Malmö. Landets tredje största stad marknadsför sig som centrum för invandring och multikulturalism. Kommunen mottar bidrag på 5,7 miljarder per år, ett belopp som utgör 1/4 av kommunens intäkter. Utan utjämningsbidrag går kommunen alltså med kraftigt underskott. Men med bidragen i hand tillåts kommunens S-dominerade ledning satsa på allsköns kulturella konstigheter som märkliga konstverk, jippon, resor för unga brottslingar osv. Alltså inte pengar till kommunens kärnverksamhet, utan på utgifter som den som är fattig bör hålla inne med.
I pressmeddelandet talar Minister Micko om att fattiga kommuner inte ska ”behöva övervältra kostnader på våra barn och barnbarn”. Precis som upplåning vore alternativet! Det är de nya bidragen som ska få S-partiet att vinna valet 2022. Så att partiets politiker även i fortsättningen kan få sin försörjning. I stället för att genomföra nödvändiga strukturreformer – såsom kommunsammanslagningar, förstatliga vården och skolan samt snåla med servicen – så vill Regeringen köra vidare i samma gamla hjulspår. Alltså ytterligare bidrag, som du och jag ska betala.
Det går att luras på många vis. Med vilja eller utan eftertanke. Och med politik samt via forskning.
SR P1 berättar idag om forskning som bedrivs vid Malmö ”universitet”. Tillsammans med Malmö kommun har en person som kallar sig forskare studerat om sammanträden och annat arbete, som bedrivs utomhus, har befrämjat kommunens verksamhet (jämfört med jobb i vanliga former). Låter inte detta bra? Nej för sjutton!
Det vi ser är ännu ett av många exempel som innebär att forskning inflateras till något som påminner om tjosan–tjosan, som en flummig person från Jokkmokk skulle ha uttryckt det.
I grunden är det förstås fråga om enkäter, dvs frågor till försökspersoner inom kommunen om hur de tycker jobbet påverkats av utevistelsen. Hur kan någon vettig person påstå att svaren kan beskriva sanningen? Frisk luft och avslappnad form talar för positiva svar, allmänt sett. Trista sammanträden och ensamarbete under chefens kontroll blir roligare.
Och hur ska en kommunal arbetsgivare från Malmö kunna mäta resultaten? Några lönsamhetsefekter kan ju knappast uppmätas i en kommun vad gäller utomhusarbetets följder. Särskilt inte i Malmö, som är landets största bidragstagare från en handfull välbärgade kommuner. Dåliga resultat ger ju här bara en knuff för ännu större sk utjämningsbidrag från Stockholms mfl kommuner.
Det vi ser är låtsasforskning. Eller snarare politiskt riggade experiment för att glädja personalen i Malmö kommun. Samt en möjlighet för forskaren att kunna påstå sig vara kreativ vid val av studieobjekt. Och sannerligen skröt forskaren ifråga om sin fantastiska idé att forska om vidgad frihet eller med andra ord det som inte går att söka vetenskaplig sanning om. Detta är en blixtbild från Malmö universitet, den vänsterpolitiska forskningens Mekka.
Att ge Malmö status av universitet är en politisk handling i sig, en gåva till nationens mest skattekrävande kommun under S-styre. Dit flockas unga forskare med politiska ideal. Och de betalar gärna med gengåvor. Den naturliga följden blir förstås spektakulära studier som inte uppfyller rimliga vetenskapliga krav. Vid nationens större lärosäten förkastas sådana arbeten. Men i Malmö blir de politiskt sprängstoff för nationens skattefinansierade radio.
Nedrustningen av det svenska försvaret brukar framhållas som ett svenskt självförvållat strukturproblem. Men Försvarsmakten verkar inte ha förstått allvaret, utan sysslar med sedvanlig PK-ism.
Torsten Sandström
PS! Kostnaden för projektet
uppges vara 875.000 kronor.
Alltså inget skämt…
Hur hanterar politiker och myndigheter våra skattepengar?
En nutida medial företeelse som är värd att kritisera är en tydlig benägenhet att sätta neutrala – försåtligt värderingsfria – etiketter på företeelser i tiden. Jag kom att tänka på saken då jag idag tvingades googla på uttrycket ”wokeism”. Man kan äga att det rör sig om väckelserop, som myntats till stöd för antirasism i BLM-rörelsens anda. Jag har förstås inte det minsta mot stöd för upprop mot diskriminering. Men tala klarspråk för sjutton! Linda inte i en åsikt i wokeismens silkespapper, i försök att göra den allmängiltig.
Något likande gäller uttrycket ”rasificera”. Om jag förstår saken rätt betyder det ungefär diskriminera. Men det kan även används i formen ”rasifierad” – om en person – vilket i så fall lär betyda något i stil med att personen är medveten om att diskriminering pågår. En liknade funktion har som bekant abstraktionen #me too. Här är sambandet att personens påstår sig ha blivit utsatt för ett sexövergrepp.
Det som sker är att radikala rörelser försöker öka engagemanget för sin egen sak genom språkliga bubblor eller dimmor. Alternativt vill man genom en abstraktion förvandla sin politiska strävan till en form av vetenskap. Ungefär som radikaler gärna ser strukturer över allt där man vill, varvid termen egentligen blir ett påstående om ett givet samband, som faktiskt inte alls är självklart, utan delvis omstritt och alltså närmast en personlig åsikt.
Det är alltså fråga om lansering av termer från ett fikonspråk. Lanseringen sker av politiska skäl. Den är som sagt försåtlig. Det rör sig nämligen om en åsikt från en viss individ. Särskilt som bruket av sådana begrepp är fullständigt onödigt. Genom klartext kan nämligen viljan eller avsikten uttryckas mycket snabbare. Men det tycks inte talesmannen eller taleskvinnan ifråga inte vilja. Därför är språkliga nyskapelser av detta slag av ondo. Men räkna förstås med att liknande termer kommer att dyka upp!
Jag läser i tidningen att Helena Jonsson i egenskap av utredningsordförande lagt fram betänkandet ”Fossiloberoende jordbruk”. Min undran är hur ett svenskt lantbruk över huvud taget kan vara fritt från fossila inslag? Själva jorden som brukas måste ju anses vara sammansatt av en mängd olika beståndsdelar från äldre tidsskeenden, dvs bergarter, mineraler, växtdelar, gaser osv. Även dessa omfattas nämligen av Svenska akademins definition av ordet fossil. Jag förstår att Jonsson bara syftar på olja och andra tunga kolföreningar. Men säg det då! Hon ska enligt utredningens titel befria jordbruket från allt fossilt. Man kan säga att torv är ett mellanting, som emellanåt används som jordförbättring inom odlingsverksamhet.
Det som Jonsson sysslar med är alltså ett numera vanligt politiskt hokus-pokus-nummer, dvs med andra ord ett offer på ”Den heliga Hållbarhetens altare”. En snabb googling visar att Jonsson är C-politiker och numera landshövding i Jönköpings län. Det förklarar hennes villighet att med skygglappar lägga fram vinklade förslag.
I Sverige utvecklas stegvis – utan kritisk distans – en ny ideologi där sedvanlig saklighet och försiktighet i utedningssammanhang saknas. Allt för att människans utsläpp av CO2 ska svartlistas. Alla trix, även språkliga och vetenskapliga tillåts i den offentliga propagandan. Rim och reson saknas.
Än värre är förstås minister Bolund från Mp. Alltså mannen som enligt sin megalomana titel inte bara härskar över miljön, utan även över det globala klimatet. Han twittrade för en tid sedan om att människans utsläpp av växthusgaser har på verkat lutningen av den axel från norr till söder, som man tillskriver jordklotet. Att axeln tidigare rubbats under mångtusenåriga skeenden struntar han i. I stället för att fundera över storskaliga kosmiska förlopp faller Bolund platt för bondfångeri.
Till denna krets av agrarpolitiska lurendrejare ansluter sig nu Jonsson, som häpnadsväckande nog säger sig driva lantbruk tillsammans med maken. Men helt utan alla fossila inslag förstås?
Senaste utgåvan av The Economist innehåller en kort artikel om vårt land, rubricerad ”Pistoler i överflöd”. På ett fåtal rader sägs det centrala om det dödliga våldet i svenska förorter. Rakt upp och ned och utan de förtiganden och den skönmålning som svenska medier presenterar. De senaste skjutningarna i Hjällbo, Frölunda och Visätra radas sakligt upp och Sveriges föga hedrande internationella topposition i blodigt våld noteras förstås.
Det intressanta är att det i texten på flera ställen framhålls brottslighetens anknytning till misslyckad svensk invandringspolitik. Gäng från av unga från Somalia och Syrien konstateras således, något som bekant är tabu i vårt land. Men utan detta går det ju inte att förstå vad som sker i storstädernas förorter! Brottslingarna är ju huvudsakligen klanmedlemmar. Domstolarna dömer i huvudsak invandrargrabbar, ansvariga för rader av brott. Och kriminalvården hanterar huvudsakligen barn till nyinflyttade, som inte anpassats till svensk kultur.
Dock missar The Economist något viktigt. Sverige har på kort tid – omkring femton år – godtagit att antalet boende inom nationens gränser ökat med omkring en tiondel, dvs sammanlagt c:a en miljon individer. Även om antalet kriminella är procentuellt lågt säger det sig själv att ett par procent kommer att ställa till med jättestora problem. Särskilt som den svenska så kallade ”integrationen” inte bestått av rimliga krav på anpassning, utan på en flod av förhoppningar samt mängder av bidrag till de nyinflyttade i nationens gettoliknande bostadsområden.
Varför denna tystnad? Det officiella svaret är att det innebär en stigmatisering av tala om en invandrares kriminella bakgrund. Sanningen är dock en annan. Den är politiskt betingad. Det gäller att dölja för befolkningen vad som sker. Svenska medier och politiker sysslar alltså med propaganda. Politikerna vill dölja sanningen om sitt misslyckande. De vill sitta nämligen kvar som yrkespolitiker.
Varje kväll diskuteras på teve vad som krävs för att eliminera det det blodiga skjutningar som pågår i landet. Den sk justitieministern från S-partiet debatterar fortlöpande med med en eller annan opponent.
Det som kännetecknar samtalet är en politisk korrekthet, som innebär att det är tabu att prata om den misslyckade invandringens betydelse. Med den nuvarande årliga invandringen på omkring 80.000 (2020) kan man på grund av en konstant dysfunktionell integration räkna med att cirka 1500 klanmedlemmar håller igång den dödliga cirkusen.
Ett annat kännetecken är en övertro på längre straff, som i och för sig kan ha betydelse. Men det viktiga är att slopa de svenska ungdomsrabatterna för alla våldsbrott samt samt flexibelt sänka gränsen för straffbar ålder i särskilda fall. Idag får 18-åringar kort öppen ungdomsvård, som innebär att en ung våldsbrottsling normalt bara får några dagars arbete i en fri miljö.
Tillsammans med en begränsning av inflödet av nya asylsökande är det således brottspåföljdernas effekter eller verkställighet som är avgörande. Som sagt inte bara några dagars kyrkogårdsarbete, utan inlåsning under flera månader i den tuffa miljö som straffet ska vara så att arbete, eftertanke och lydnad tvingas fram. Den som inte anpassar sig ska återvända till en ännu tuffare miljö. Nya anstalter måste alltså öppnas ute i den svenska vildmarken, dvs inte på platser som är gynnsamma för de unga mördarna.
Alltså måste det bli slut på ett straffsystem som i Brottsbalken hanteras enligt principen om mildaste straff samt som verkställs av vänsterns många ofta kvinnliga socialarbetare enligt idén ”låt oss hoppas på det bästa”! De unga fortsätter i så fall bara på den misslyckade väg som bygger på straff som nästan inte alls är kännbara i förhoppning om att våldsutövaren plötsligt ska omvändas.
Det är möjligt att den nuvarande generationen sv våldsbrottslingar inte kan rehabiliteras. I så fall måste de låsas in så att de hålls borta från vanliga människor, som önskar leva fria från våld.
Huvudproblemet med dagens sk kriminalvård är en övertro på korta och milda påföljder samt en haussad tro på möjligheten att reformera våldsbrottslingar via vårdande samtal. På så vis kan samma brottsling år efter år åstadkomma stor blodig förödelse och inte minst oro hos allmänheten. Det är klart att man måste hoppas på det bästa, vid brottslingens första resa ifall kriminaliteten inte är livshotande. Men själva förhoppningen får inte tillåtas blockera de hårda tag som behövs för vanebrottslingar. Tyvärr är det så att de yrkeskriminella måste hållas avskilda från samhället så att fredliga medborgare befrias från hotet om övergrepp.
Torsten Sandström
PS! S-partiets senast förslag om slopade straffrabatter är ett framsteg, men tar bara sikte på brott med ett års fängelse eller mer i straffskalan. Viss allvarlig kriminalitet berör alltså inte. Se min blogg från 23/7!
Jag har bloggat många gånger om Landstingens (dvs Regionernas) mångåriga mismanagement. Det är inte vårdpersonalen som orsakar eviga köer. Nej, det som skadar är den hiskeliga överbyggnaden i form av massor med politiker i 21 landsting samt en svärm på mer än 60 tusen byråkrater.
Men all sjukdomsinsikt saknas i den svenska vårdhydran, som är i akut behov av att läggas ned och omstruktureras. Alltså många, många färre politiker och byråkrater är det som bland annat behövs. Dessutom satsning på de privata företagens ledningseffektivitet och kostnadsjakt. Men en sådan satsning måste ske i bolagsform, där lönsamhet jagas så att det syns i balansräkningen sista rad!
Jag skriver detta då jag just hört att vårdapparatens högsta ledning – och främsta slösare alltså SKR – planerar att bygga ett nytt huvudkontor på bästa kontorsplats i centrala Stockholm för sina karavaner av byråkrater på väg in (nuvarande kontoret har lika lyxigt läge). Bygget lär kosta flera miljarder. I tider då flertalet konkurrensutsatta företag skaffar sig kontor till mycket lägre priser i förorterna så gör det skattefinansierade tvärtom. Fint ska det va´ – och mitt i stan, precis som Systembolaget AB vid Kungsträdgården i Stockholm.
Tydligare än så kan faktiskt inte den offentliga vårdorganisationens absurda administration beskrivas. Man fullkomligt struntar i hur skattebetalarans pengar används. Och bakom eländet – med fullständigt ansvar – syns omkring tusentalet regionala yrkespolitiker från alla partier. Genom att slopa landstingen/regionerna finns omkring en miljard kronor bara i politikerlöner att spara in. Och med detta hugg med macheten – samt en företagsekonomisk syn på administrationen – kommer dessutom tusentals byråkrater att kunna sparas in för många miljarder kronor. Men det förutsätter en drift i form av flera offentligt ägda aktiebolag, i vilka intäkter och kostnader syns i ett överskott på resultaträkningens sista rad.
Tänk så mycket vård – läkare och sköterskor – en slimmad organisation skulle kunna åstadkomma! Det förstår nästan alla. Men den politiska klassen agerar än en gång som proppen Orvar. Detta oavsett partitillhörighet, om än KD numera flaggar tydligt för en vilja till smärtsamma reformer för landstingens politiker. Ordförande för SKR är för övrigt Anders Knape, M-partiet. I styrelsens sitter en rad andra ökända ansikten, som faktiskt i åratal uppburit arvoden för att slösa med dina och mina pengar. Det är absurt.
