På kort tid har det visat sig att två anställda på Arlanda flygplats är säkerhetsrisker. Det har därför tvingats sluta. Så bra.

Men i bakgrunden finns åtminstone tre säkerhetssystem som inte klarat av sin uppgift. För det första har Swedavia/Arlanda Security en uppgift att kontrollera sina anställda. För det andra ska SÄPO gör en säkerhetskontroll av blivande anställda. För det tredje ska Transportstyrelsen utöva tillsyn över personal som rör trafiksäkerheten på Arlanda.

Trots minst tre myndigheter har det inte funkat. Eller rättare sagt:på grund av tre myndigheter i samma båt går kontrollen i stå. Alla litar på varandra. Den ena vet inte vad den andra gör.

På SR i morse avslöjade en chef på Transportstyrelsen kanske sanningen. Myndigheterna tillåts nämligen inte dela med sig av alla relevanta uppgifter. Boven är alltså den heliga svenska sekretesslagstiftningen. Flera myndigheter har klagat på att de saknar samverkan med övriga offentliga organisationer. Information finns, men får inte delas. Inte ens i jakten på bovar och andra riskpersoner.

Om nu Transportstyrelsen enligt lag ska utöva tillsyn över anställda på flygplatser måste myndigheten ges full insyn. Det är ju självklart. Men inte funkar det så. Flera politiska partier är ansvarig för denna infarkt vad gäller information mellan myndigheter. Men mest L-partiet. Som har så stora drömmar och ideal om integritet, men som inte begriper att juridiken måste fungera i praktiken.

Det är hög tid för översyn av sekretesslagen och Datainspektionen. Varför händer inget? Svaret är bristen på politisk kompetens i Sverige. Och den oheliga allians som JÖKEN medfört. Rena gökboet!

Idag rapporterar Sydsvenskan följande:

”Skånes operationssalar står tomma på fredagar – styret kräver åtgärder
På fredagarna står operationssalarna tomma på Skånes nio sjukhus. Jämfört med andra veckodagar används de exempelvis bara en fjärdedel av tiden på Sus och Helsingborgs lasarett. Nu kräver regionstyret åtgärder från sjukhusen.”

Jag är inte förvånad. Sedan länge bloggar jag om de svenska landstingens överpolitisering och överbyråkratisering. Statistiken visar en extrem ineffektivitet jämfört med övriga Europa. Och ett stort slöseri med skattepengar. Historien lär oss att i så fall går verksamheten i stå (exv fallet Sovjetunionen) . Effektiviteten försvinner. Pampar och byråkrater lever gott, tills folket tids nog revolterar. Upproret har ännu inte inträffat i vårt land. Men politiker och byråkrater jobbar på det.

Alltså säger jag igen: för övrigt anser jag att landstingen bör förstöras (läggas ned).

Som samhällsdebattör har jag många gånger skickat texter till landets stora tidningar. Standardsvaret lyder :”Vi får dagligen in många texter för publicering och utrymmet tryter. Därför måste vi tyvärr tacka nej”.

Besviken läser jag kanske nästa dag en text från en C-politiker som pläderar för att nyanlända, som fått medborgarskap genom att ange ett alltför ungt födelsedatum, måste få rätt att ånga sig (och få rätt födelsedag) för att på så vis slippa jobba några år extra för full pension. Det politiskt korrekta samtalet ges alltid plats. Då tackar tidningarna inte nej. Om publiceringen beror på intresse av att erhålla (bibehållet) presstöd vill jag låta vara osagt.

Följande text platsar i dagens SvD. Den handlar om orsaken till mord- och våldsvågen i landet. Den har enligt min mening ungefär samma PK-värde som pläderingen från den C-partist jag nyss nämnt. Läs ändå:

https://www.svd.se/ekelund-ett-han-att-skylla-malmos-vald-pa-fattigdom

Författaren har rätt i att fattigdom inte är den mest precisa förklaringen till dagens våg av mord och våld i storstäderna (och på senare tid även något mindre orter). Men skribentens alternativa förklaring är trubbigare. Dvs att en tuff mansroll är orsaken till våldet.

Det intressanta är att texten är 100% PK. För det första strävan efter att lyfta fram individernas identiteter, nu en diffus manlighet (som ändå har ett korn av sanning). I stället för att tala om samhället pratar man om könet. För det andra framkommer det att författaren själv har växlat identitet (eller ser sig som tvekönad).

För det tredje är textens innehåll politiskt korrekt, på så vis att brottslingarnas fattigdom ifrågasätts som orsak till våldet och könet förs fram som huvudorsak. Som sagt finns i svag ekonomi en skymt av sanning, om än bara en glimt.

Varje fritänkande svensk vet att det finns en mer precis förklaring till våldsspiralen under senare år. Nämligen en extremt omfattande invandring av flyktingar och ensamkommande ungdomar. Enbart någon procent av de nyanlända hamnar i svårt utanförskap och blir kvar i klanernas ideologiska klor. Men den begränsade kretsen dominerar våldsbrottsligheten! Frispråkiga poliser och kriminalvårdare berättar om denna verklighet mellan skål och vägg samt ibland på alternativa medier.

Budskapet förs alltså fram via internet. Tyvärr ibland i smaklösa former. Men det offentliga Sverige och des mediehus förbjuder ett samtal om nationalitet. Inte ens BRÅ har på tio (10) års tid låtit sina anställda undersöka brottsligheten hos personer med utländsk bakgrund. Bland alla tänkbara identitetsmarkörer är det nämligen inte tillåtet att tala om nationalitet. Det går an att hudflänga medlemmar i MC-gäng eller skinheads. Men inte att tala om unga brottslingars nationella bakgrund.

Därför är dagens text i SvD fullständigt politiskt korrekt. Och det är enda förklaringen till att den publiceras. Genom att ideligen vägra publicering av rimliga alternativa förklaringar till samhällsskeenden bidrar medierna till framväxten av splittringstendenser i samhället. Medierna vill inte se vad många andra ser. Medierna hånar alternativa medier. Men göder dem faktiskt på sikt genom sin enfald.

I veckans medialt välbevakade riksdagsdebatt upprepade statsministern mantrat ”att Sverige har världens bästa lönepolitik”. Han plockade alltså gång efter annan fram dragspelet och drog valsen om den svenska modellen. Fackföreningsmannen agerade Snoddas. Kanske en glimt av komik. Men som budskap från landets högste politiker ett mycket tragiskt budskap.

Det är tragiskt för att det är osant. För det första har Sverige en arbetslöshet på omkring 6,1 %, vilket innebär att vi ligger över EU-snittet på 6,3 (september 2019) och alltså under mitten av Europas nationer. Inte kan man kalla detta en förebild!

En av flera orsaker till Sveriges svaga statistik rörande sysselsättning är en svensk invandringspolitik som öppnat dörren till horder av människor som inte integreras. De har bjudits in till det svenska smörgåsbordet av bidrag. Jag menar inte att de lever lyxliv. Men de har inviterats till utanförskap, något som syns i förförande effekter avseende arbetslöshet, boende, skolning och inte minst en kriminalitet som gör Sverige till ett skräcksamhälle. Mord och explosioner i en skala som överstiger terrorn jag minns från min ungdoms uppror i Algeriet och Paris.

Tragiken sammanhänger just med att diskussionen i Europa nu rör minimilöner. Även om detta kanske inte passar Sverige, så har fackföreningarna i vårt land vägrat att visa ansvar för speciella lönetariffer för nyanlända. LO har som bekant motsatt sig särskilda löner för outbildad och språkligt oerfaren arbetskraft. Det är alltså inte politikerna som bestämmer över landet i en dagsviktig fråga, utan en gren av S-partiets rörelse.

I stället för att medge stora svenska problem så drar alltså den svenska politikens nutida Snoddas en refräng om att nationen för ”världens bästa” lönepolitik. Vad ska detta kallas? Mitt svar är: Att förvandla svart till vitt. Att försöka slå blå dunster i folkets ögon. Att låta skattebetalarna stå för makthavarnas tillkortakommanden.

Hans maktposition har sin grund i JÖKEN. Dvs i överenskommelsen med C- och L-partierna. De bär alltså ansvaret för teaterpjäsen ”Sveriges långa färd mot natt”. I senaste valrörelsen skulle S-partiet avpolletterats. Efter valet agerar C och L stödpartier. Det är rättvist om de i framtiden tvingas att sona sitt svek.

Rapporteringen av varje nytt mord eller våldsdåd i tidningar, radio och teve följer ett visst scenario. Polisen vill inte uttala sig, men går upp i stabsläge, generalstabsläge eller någon annan teatralisk åtgärdsform. Kriminologer och rättssociologer tittar i kristallkulorna och spekulerar över vilken verkan sociala förhållandena i områden för utanförskap haft för brottslingarna. Och så intervjuas förstås socialarbetare, som tårögt berättar om hur de kriminella ungdomarna lider under narkotika, hemlöshet, dåliga skolresultat osv.

En del av det som berättas äger säkert sin riktighet. Men det intressanta är det som inte berättas och som sannolikt har störst betydelse. Det som mörkas är de kriminellas koppling till invandring och till klanernas egna syn på vad som är rätt och fel. Polis och domstolar är för dem helt främmande makter, som man helt enkelt struntar i. Klanerna har sin en egen rättskipning. Och den berättar inte medierna om.

Den kanske viktigaste orsaken till alla mord, bombningar, bränder blir outtalad. Den mörkas såedes. Och det sker medvetet. Även BRÅ kniper käft. Att tala om brott och etnisk bakgrund är nämligen förbjudet i vårt land. I flertalet andra europeiska nationer vågar man öppet tala om denna dystra sak. Men inte i Sverige – det land som påstås vara ett föredöme för världens folk.

Det uteblivna samtalet får mycket stor politisk betydelse. Under 2019 kommer Sverige att ta emot omkring 20.000 utomeuropeiska invandrare. Beredskapen för integration är minst lika dålig nu som under tidigare år. Därför kan vi gissa att omkring 1% av de nyanlända kommer att ägna sig åt allvarlig brottslighet. Alltså tillförs Sverige under 2019 i onödan omkring 200 nya kriminella. Siffran kan vara något högre eller lägre. Men säkert är att fler brottslingar liksom tidigare slussas in 2019 och nästa år …osv. Men detta talar medierna inte alls om. Saken är nämligen tabu i deras teaterregi.

Visst är det bara en minoritet bland de nyanlända som ställer till problem. Men så länge stat och kommun saknar grepp om integrationen kommer kriminalitetsproblem fortsätta att öka. En invandringspaus är därför i hög grad befogad. I väntan på att landets politiker skaffar fram bostäder, jobb och goda skolplatser för dem som flyttar hit. Så att de kan försörja sig av egen maskin.

Marcel Proust storslagna men svårtolkade ”På spaning efter den tid som flytt” är en guide till vad som ska ses som genuint konstnärligt skapande. Sannolikt behöver man inte skriva sju  långa böcker för att nå detta mål. Men hans skrivsätt påminner om hur vår hjärnor bearbetar ett problem. Tankarna går kors och tvärs på ett vis som påminner om en drömmares. Senare, i ett annat sammanhang,  dyker idéerna upp delvis omformade. Men i bästa fall sorterar vi ut problemen och når någon form av syntes. I Proust´s romansvit berättas om hur den goda litteraturen och bildkonsten växer fram och tar gestalt under stora våndor. Han framställning påminner om en målning av Claude Monet. Till synes spontana klickar i olika färgnyanser medför till sist att en damm med näckrosor träder fram ur pusslet. 

Om jag försöker översätta hans krävande mönster till nutidens svenska ideal inom bildkonsten blir resultatet att vår kultursyn kollapsat. All sann konst blir till efter ett gemensamt mönster. Startpunkten är verkliga upplevelser i förfluten tid. Varje människa har en livshistoria full av sinnesintryck. Med det menar jag (och Proust) mängder av sinnesintryck. Syner vi haft, ord och annat vi hört, lukter och smaker vi andats in samt kroppskänslor av värme, kyla, sol, blåst osv. Alla våra sinnen bygger på så vis upp ett stort lager av minnen från förr. Hågkomster som kan röra viktiga händelser för vårt framtida liv, men också minnen av små skeenden, som ändå kan få stor betydelse för oss senare. 

Vi har alla varit med om att återkalla sinnesintryck – såsom syner, ljud, lukter, känslor osv – från förr, som vi under flera tiotals år inte ägnat minsta tanke. Detta är något märkligt. Ett klassiskt exempel är den vuxne Proust´s återupptäckt och förklaring av den madeleinekaka (en typ av sockerkaka) som han doppat i te under ganska späda år. Smaken, värmen, orden och framför allt känslan av hjälpande händer från mamman och andra släktingar förvandlar på så vis en vardagshändelse till något väsentligt för den blivande konstnären. Ett storartat minne från föga spektakulära händelser. 

Men alla minnen som på så vis förvandlas till ord eller bilder blir givetvis inte konst. Det krävs en gestaltning som innebär ett stegrat känslouttryck. Alltså en bearbetning. Dvs något kvalificerat, som inte bara är en vardaglig presentation, utan en rejäl stegring av uttrycket i färg och form genom bildkonstnären. Det som krävs är med andra ord ett avancerat känslouttryck. Detta kan yttra sig i något gripande, alltså en projektion av skönhet, sorg eller glädje. Men det kan alternativt visa sig i en upprorisk gestaltning, såsom en framställning i bild av revolt  eller krav på förändring.  Men i båda fallen måste det vara fråga om uttrycksmedel som är svåra att åstadkomma. Med andra ord inte något högst alldagligt eller en produkt som egentligen vem som helst kan skapa. Resultaten måste alltså bedömas som mästerliga eller beundransvärda. Det är alltså fråga om en unik kreativitet. Och inte bara en mekanisk presentation. 

Det är här som vi enligt min mening ser den första skiljelinjen mellan konstsynen hos Proust –  som jag gärna skriver under på – och den hos nutidens bildkonst, som jag främst intresserar mig för i denna text. Det unika och kvalificerade framträder om resultatet präglas av analys och en projektion av sinnesintryck och minnen som innebär just en konstnärlig skapelse som flödar av känsla och tankekraft. Alltså inte bara en mekanisk kombination, i stil med en slumpartad konstruktion eller installation av fabricerade eller upphittade föremål. 

Den andra skiljelinjen finns mellan det elitistiska och det egalitära. De mönster som Proust hyllar och strävar efter är sannerligen inte sådana som kan åstadkommas av dussintals människor. Det rör sig om en komplex analys och ett avancerat tänkande, som i sin tur medför att ett konstföremål blir till. Alltså inte bara ett enkelt hantverk. Det simpla menar jag karaktäriserar nutidens konstideal. Min kritik omfattar givetvis inte alla dagens bildkonstnärer. Men den riktar sig mot de som saknar den intellektuella gnista som krävs för ett kvalificerat känslouttryck. Och denna brist omfattar många konstnärer in spe. Dessvärre bärs de upp av gallerister och muséernas så kallade experter. Gemensamt för dem alla är enligt min mening en egalitär syn på bildkonsten. Det är nog inte så att de i ord bekänner sig till tesen att konst är något som alla kan åstadkomma. Det skulle vara märkligt och motverka deras egen samhällsposition. Men i handling hyllar de uttryck och resultat i bilder som inte är annat än egalitära, dvs konstruktioner av ting eller former som envar kan åstadkomma, oavsett som personen ifråga ansträngt sig eller genom slumpen kommit på idén att kalla sin produkt ett konstverk. 

Den tredje skiljelinjen, i sin tur en följd av det egalitära, är att nutidens konstnär måste försöka ge sin bild eller konstruktion en doft av unicitet eller hög kvalitet. Hur kan det gå till? Jo, genom att med förklarande ord ge sin produkt en titel eller etikett som får den att framstå som komplext eller djupsinnigt. Därför möter vi ofta i dagens konsthallar och gallerier rader av simpla bildkonstruktioner, som påklistrats de mest invecklade och oklara titlar eller etiketter. Det galna är att titeln är mer avancerad än själva bilden. 

På så vis har nutidens konstideal förflyttat sig från bildframställan till ordproduktion. Den egalitära konstens män och kvinnor talar med myndiga ord till betraktaren. Frasen får därför ofta en politisk innebörd, som knyter an till vänsterns problemformuleringar. En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn, som inte längre är aktuell i Sverige. Pekpinnarna påminner om kulturarbetarnas iver att förbjuda tal om zigenare eller deras dödskallemärkning av att Pippi Långstrumps pappa kallade sig negerkung.

Den litterära mästaren Johann Wolfgang von Goethe, en diktare jämförbar med Proust, har sagt något i stil med ”att bildkonstnärer ska inte tala (om sina verk)”. Tanken är att kreationerna måste lysa av sig själva. I samma anda lär målaren Henri Matisse ha sagt till sina elever att man borde skära tungan av dem. Alltså hårda ord. Men visst är det klokt tänkt att en mästerlig bild skiner av sig själv via skaparens genialitet. Jag menar att detta är en tankeställare för en stor del av nutidens så kallade bildkonstnärer och deras uppbackare inom den politiska konstexpertisen. Därför säger jag: ut med månglarna ur konstens tempel!

Torsten Sandström

2019-11-11  

På SR P1 Morgon berättas idag om krisen på Karolinska sjukhuset i Solna. Upplägget är att tala om vilka patienter som ska vägras vård då pengar och vårdpersonal tryter.

I programmet intervjuas en styrelseledamot i Läkarförbundet, Torsten Mossberg. Alltså en facklig koryfé. Personen vrider sig som en mask då han ska svara på frågan om hur neddragningen ska gå till. Sedan rabblar han en handfull etiska principer om hur god vår ska se ut.

Men varken han eller programledaren tar upp den centrala frågan: nämligen den mycket dystra statistiken om prestationerna inom den dyra svenska vården. Ex att svenska läkare har närapå minst antal patientbesök per år i hela Europa. Och ägnar mer än tre gånger så mycket tid till administration jämfört med kollegorna i England. Att sängplasterna är få jämfört med andra länder. Att administrationen har ökat med omkring 30 % under tio åra tid. Osv. Slutsatsen är att politikerna inte klarar av att styra den svenska vårdapparaten.

För denna misskötsel svarar givetvis främst landstingens politiker och byråkrater. Men även Läkarförbundet bär sitt ansvar för de förödande arbetstider och tidsscheman som förhandlats fram. Även i övrigt svarar Läkarförbundet för en vårdslös attityd av samarbete med den grovt felande ledningen av svensk vård. Förbundet säger inte ifrån, vilket Mossberg yrande om etiska principer visar tydligt illustrerar mitt i brinnande kris. Förbundet spelar under täcket med landstingsråden och toppcheferna. Fackets pampar gör karriär som experter – utredare, samordnare osv – inom en offentlig vårdsektor som alltså inte klarar sin uppgift. Politiker och fack tycks sitta på samma stolar. Det är för eländigt!

Slutligen måste man fråga sig vad nationens läkare gör i denna fråga? Och sköterskorna? Jag förstår att de jobbar på. Men hur kan de utan stora protester bara se hur patienterna kommer ikläm då deras eget förbund och arbetsgivaren agerar utan förnuft och sans? De måste ju fråga sig varför vårdprestationerna är så påtagligt lägre i vårt land jämfört med övriga Europa. Reformpotentialen måste vara enorm. En omorganiserad vård måste dessutom ge utrymme för högre löner, ifall arbetstakten ökas. Tystnaden från personalens sida tyder på bristande civilkurage. För de kan väl inte tycka att allt är sin ordning?

SvD har idag ett intressant, anmärkningsvärt och bra reportage om hur Sveriges regering under åren har slösat med pengar till FN och deras underorganisationer. Så här lyder rubriken:

Sverige betalar 18 miljarder – trots alla skandaler

Tidningen radar upp mängder av allvarliga problem inom UNWRA (Palestinahjälpen) och WFP (Livsmedelsprogrammet). Det rör sig om om mismanagement av olika slag. Chefer som snor till sig pengar, trakasserar anställda, sexpåhopp, sopande av övergrepp under mattan, vänskapskorruption osv. Till detta kommer ofantliga byråkratier, som rutinmässigt slirar. Bakom en skylt om ”nödhjälp” slängs alltså metodiskt svenska skattebetalares pengar bort. Naturligtvis inte alla penningbidrag. Men en bild projiceras tydligt av en kleptokrati med korruption och flera andra allvarliga problem.

Jag och många andra vill se en mycket mer ansvarsfull politik vad gäller bidrag till FN och SIDA. Sparpotentialen avser några tiotals miljarder vart år! Men naiva politiker bara kör på som forna tiders jesuitpräster. Ändamålet helgar medlen, sägs det. Alltså slängs fortsatta miljardstöd i slukhålet. År efter år. Och så lutar ministrar på huvudet och säger: ”vi måste höja skatterna nästa år”.

Hur länge ska den politiska klassens bidragscirkus fortsätta? Jag menar nämligen att det finns personliga band mellan svenska politiker och FN- chefernas misskötsamhet. Tid efter annan kvoteras ett antal höga svenska politiker in på ledande poster inom de globala byråkratierna. Detta som tack för att bidragskarusellen hålls i gång med flera miljarder kronor varje år. Etablissemanget sluter leden och sopar därför kritiken under mattan. Nya medlemmar av den svenska politiska klassen står i tur för inkvotering på glassiga uppdrag hos FN med lågbeskattad utlandsinkomster. Fråga S-partiets många ministrar hur de lyckats bygga upp förmögenheter i mångmiljonklassen. Svaret är faktiska kick-backs från FN, EU och andra globala organisationer avseende jobb som är rena sinekurerna och inte ställer krav på expertkompetens. Det är gåvor för politiskt stöd, som de svenska klasskamraterna fixat. Och vem finansierar? Vanliga svenskar med normala löner som beskattas stenhårt i Sverige.

Det jag nu skriver ogillas av etablissemanget. Det kallas att så misstro och skingra sammanhållningen i samhället. Ja, mina ord får kanske denna effekt. Jag hoppas det, tyvärr. Men mina ord är sanna. Och min vrede är genuin.

Den politiska klassens uppträdande är ett stort svenskt problem. Hoppfullt är kanske att historien lär oss att maktfullkomliga politiker i bästa fall tvingas bort. Liksom då Berlinmuren föll. Också DDR:s ledare ansåg förstås att de gjort sig förtjänta av sina goda löner och pensioner…

Vi läser dagligen i tidningarna om en ny metod att tillrättavisa stökiga elever i skolan. Som vanligt har psykologer och pedagoger lyckats namnge sin nya leksak, så att den ska få en skymt av vetenskaplighet: lågaffektivt bemötande. I själva verket är det inte fråga om någon nyhet. Enbart en form av passiv tillrättavisning från lärarens sida. Den enkla tanken är att inta en neutral pose gentemot den som stör ordningen. Alltså inga hårda ord och absolut inte några grepp om personen ifråga. Bara ett tydligt resonerade, i lugn stil. 

Det är troligt att denna attityd fungerar många gånger. Egentligen är det fråga om ett naturligt förhållningssätt vid barnuppfostran. För övrigt även på arbetsmarknaden, inom rättsvården samt vid träning av hundar. Aggression är inte någon bra startpunkt i något sammanhang när det gäller att tillrättavisa den som avviker från normer för ett gott uppförande. Det har kloka lärare sedan antiken förstått. Och sedan länge har jurister varit på det klara med att  exv ”den första resan stöld” ska behandlas förhållandevis milt. En hygglig reaktion gör det givetvis möjligt för en bråkig person att lugna ned sig, sträva efter anpassning och gå vidare utan att nämnvärt ha förlorat ansiktet. På så vis framstår den ”nya” patentmedicin som beteendevetarna serverar på lärardagar landet runt som komiskt sliten.  

Men ändå anser jag att det lågaffektiva tänket pedagoger och psykologer nu presenterar är felaktigt samt till och med samhällsfarligt. Låt mig förklara. Patentlösningar funkar i allmänhet dåligt i sociala sammanhang. Avvikare agerar och reagerar nämligen så olika. En enda pedagogisk metod blir därför ofta ett naivt och dåligt tillvägagångssätt. Även detta har förståndiga män och kvinnor insett sedan lång tid tillbaka i historien. Därför har jurister utvecklat normer om stegrade reaktioner på avvikande beteenden. Som redan nämnt tar man normalt inte initialt till hårdhandskarna. Det är oklokt. All god inlärning vilar nämligen på en successiv ökning av styrkan i de reaktioner som bör brukas. Många påföljdssystem i hemmet, i skolan och inte minst samhället har därför vilat på tanken om det som amerikanarna kallar ”progressiv disciplin”.  Starten är förstås en eller två lugna tillrättavisningar, självfallet alltid beroende på allvaret i det inträffade. Vid förnyad avvikelse sker därefter en upptrappning. Eventuellt i form av en varning om en kännbar reaktion vid upprepning.  Alltså en form av allvarlig kritik av den felande. Om en avvikelse ändå sker ännu en gång – särskilt om den är grövre – stegras formen för ingripande. På de övre trappstegen i påföljdssystemet blir det fråga om kännbara straff mot den som envisas att vägra anpassa sig (och är själsligt frisk nog att förstå vad saken gäller). 

Jag tror att flera av nutidens pedagoger och psykologer –  på universitet eller praktiskt verksamma – reagerar på mitt val av orden disciplin och straff. Termerna är nämligen dödskallemärkta sedan 1960-talet i vårt land. Vänsterns anhängare lever i tron att tankar om ordning och straff är ett konservativt tänk, från tider med skamvrå, aga och underkända betyg i ordning och uppförande. Några av äldre tiders överdrifter används idag ofta som tillhyggen för att uppnå vänsterns idealsamhälle, dvs kravlöshetens gyllene land där alla gör nästan som man vill och resultaten alltid blir goda. Bilden av lektor Caligula i Bergmans film Hets personifierar för vänsterns folk det onda samhället. De vill inte förstå det naturliga behovet av progressiv disciplin. Caligula tillgriper genomgående (och alltså direkt)  högaffektiva metoder från Mörkhagens gymnasium, något som givetvis är en urdålig lösning. Men ett konstant lågaffektivt tänk är lika illa. På Solängens gymnasium upprepas vänliga samtal med avvikaren gång efter annan  och till ingen nytta. Läraren möts av hån.

Vänstern har inte lärt sin läxa av historien.  Ett av den svenska skolans grundproblem är just idén om att inte stegra ingreppen mot avvikare. Det är förstås korkat! Barn och ungdomar inser direkt att de ges en chans att smita undan anpassning. De rycker på axlarna och uttalar med försmädlig min glåpord till sina lärare och rektorer. Detta bara för att skolvärlden fått vänstergriller  i huvudet om det riktiga i att med neutral min säga stopp mot felande.  

Lika illa är nutida svensk påföljdspraxis vid brott. Även om lagen baseras på progressiv disciplin så tillämpas reglerna på order från lagstiftaren extremt förlåtande. En ung kriminell med flera dussin mindre allvarliga tidigare brott på sitt samvete undgår vid upprepning en kännbar reaktion. Samma sak med en ungvåldtäktsman, som spefullt kan promenera från domstolens lokal till några veckors samhällstjänst, exv som kyrkogårdsarbetare. Vad signalerar ett sådant val av straff? Och vad berättar illviljan hos den kriminelle?

Problemet är inte främst domarnas undfallande attityd, även om jag ofta höjer på ögonbrynen. Nej, det står skrivet i lagen hur passivt påföljder ska utmätas. Och bakom lagreglerna agerar riksdagens ledamöter. Alltså än en gång det vänsterliberala etablissemang som kört skolan i botten. Så fort propåer om hårdare tag hörs så stämmer vänsterns lågaffektiva körsångare upp sina stämmor. Och de dirigeras förstås av sina partivänner inom det ämne som kallas kriminologi. Taktpinnen vill markera att hårdare straff inte leder till önskat resultat. Det må vara att visa brottslingar är så förhärdade att tuffa påföljder inte biter på dem. Men det sunda förnuftet och erfarenheter av människans reaktionsmönster talar för att många kommer att anpassa sig efter ett tydligt straff. Huvudproblemet är att de från skolan fått lära sig att lärarna saknar makt att skapa en rimlig nivå på ordningens upprätthållande. På så vis lär sig de unga att det är deras val av beteendemönster som ska härska i skolan. Kravlöshet och misskötsamhet blir därför en lång svensk färd mot natt. 

Torsten Sandström

2019-11- 08

Landets mest ofrivilliga humorist är nog Åsa Beckman på DN. Dag efter dag presenterar hon förnumstiga feminismer i spalterna. Temat är en form av #Me too-förgrämdhet. Idag rör litanian nyordet ”killräckligt”:

”Det är okej, jag försöker öva mig på att göra killräckligt. Att inse att jag kanske hade kunnat göra ännu mer, men att det här är bra nog.”

Det ordet borde kvinnor runt omkring i Sverige dagligen upprepa som ett mantra, tänker jag när hon gör ett segertecken och försvinner ner i rulltrappan.

Om vi tänker oss att en man skriver en text om till exempel ordet ”tjejdryg” eller ”tjejlogik”, vilket jäkla liv det skulle bli. För det första anses ordet tjej förminskande. Och för det andra är det förbjudet att skambelägga kvinnans kön. Manliga strukturer anses nämligen existera, säger feministerna. Men inte några kvinnliga med negativa förtecken, tycks det.

Här uppvisar feministerna en tydlig osaklighet. Att mästra andra är inte en typiskt manlig egenskap. Beckmans text ger för övrigt prova på en uppläxande mentalitet och en överkänslighet mot kritik som hon drabbats (och anser oriktig). Såväl en del män som kvinnor kan agera mobbande eller förtryckande. Det är ingen könsegenskap, låt vara att en form av tuffhet/agressivitet sannolikt ligger i männens gener, liksom för övrigt en mer ängslig strävan efter konsensus nog finns i kvinnans biologi. Förklaringen ligger förmodligen i människans långa historia som krigare på liv och död respektive barnskötare vid hemmet härd.

Så när en journalist liksom Beckman tar ton, som hon gör, menar jag att hon avviker från journalistikens yrkesetiska regler om saklighet och öppenhet. Feministiskt strukturtänk är inte förenligt med en nyanserad diskussion i och med att en stor grupp män angrips på ett orättfärdigt vis. Bondeoffer svarar kanske feministerna. Men sådana ord är rena politiserandet, något som är ovärdigt seriös journalistik.

Åsa Beckman anser det korrekt att gissla påstådda manliga egenskaper. Även att skoja om dem. Det gjorde också högkomikern (Å)Sandon under färden mot en annan galax. Det gick inte så bra.

Ibland funderar jag över vilket problem som är dominerande i det svenska samhället. Det är inte enkelt att komma med ett kort svar. Det finns så många förklaringar. Ett basalt problem rör den centraliserade svenska staten sedan Gustav Vasas tid. En tung lagstiftnings- och skattepolitik med andra ord. Om man söker efter ideologiska förklaringar så är den politiska korrektheten en viktig kontrollerande samt delvis förtryckande faktor.

Men jag väljer trots allt inte någon av dessa överlappande fenomen som huvudförklaring. Enligt min mening är en tredje variant den främsta anledningen till nationens dilemma. Det är att en alltför stor del av Sveriges vardag – och en alltmer växande andel – styrs av politiska beslut. Frågor som i många andra nationer anses som privata eller tillhörande civilsamhällets medborgare hanteras i Sverige av tusen och åter tusen politiker på framför allt hög, men även lägre nivå.

På så vis påminner vårt land om det sovjetsamhälle som misslyckats kapitalt. I stället för att lita på medborgarna så fattar storebror olyckliga beslut. Och du och jag trängs tillbaka. Liksom i Orwells dystopi tar ledargrisarna över samhället. Till de övriga djurens förfäran förvandlas samhället stegvis i förtryckets riktning. Jag påstår inte alls att Sverige är en diktatur. Vi har ännu medborgerliga friheter. Men sant är ändå att nationens politiker för var dag tar ifrån dig och mig fri- och rättigheter vi tidigare haft. Sverige som själv vill se sig som en förebild för världen utvecklas i riktningen mot ett centralstyrt och ideologisk enkelriktat samhälle, där landets yrkespolitiker bestämmer agendan. Och de medier som gärna kallar sig det fira ordets bevarare har förvandlats till politikernas vaktkonstaplar.

Jag menar att detta är förklaringen till den långa rad av samhällsproblem vi stöter på var dag. Inom skolan. På jakt efter bostäder. I vårdköerna. I kriminaliteten. I bristen på integration av nyanlända. I frånvaron av ett försvar värt namnet. I en slösaktig beskattning. Osv. Via olika vaga ideologiska uttalanden genomförs rader av politiska projekt. Än förs barnkonventionen eller Human Rights fram som grund, än är det ett akut CO2-hot som ska lösas. Samtidigt står som nyss nämnts verkliga och basala samhällsproblem utan politiska lösningar. Här syns ett grundläggande systemfel i det svenska samhället tydligt.

Karolinska universitetssjukhuset lägger idag ett varsel om uppsägning av 250 tjänster som läkare och 350 som undersköterskor. Sjukhuset har för ett halvår sedan dragit in 500 jobb som administratörer. Vad visar detta?

För det första att de många politiska befattningshavarna inte har grepp om verksamheten och dess finanser. Till bilden hör att Karolinska, som många smärtsamt insett, uppfört ett våldsamt dyrt skrytbygge. Först nu inser politikerna att man måste spara. För det andra skär politikerna då mer i kärnverksamheten, dvs vården, än i byråkratin. Vi måste komma ihåg att mängden svenska vårdadministratörer sedan 2010 vuxit med omkring 36 procent, medan antalet vårdanställda under samma tid enbart ökat med några procent.

För var dag blir det allt tydligare att en politikerstyrt vårdapparat är dödsdömd. OK att politiker måste se till att skattepengar tillförs vårdsektorn och att en ordnad upphandling av privata vårdutförare (entreprenörer) genomförs. Men den löpande förvaltningen av vården, dvs ledningen och administrationen av sjukhus och vårdcentraler måste snarast möjligt fråntas dagens landstingspolitiker. Då det privata klarar av att effektivt driva exv flyg-, varuhandels- och läkemedelsföretag – utan långa köer – talar det mesta för att de kan få vårdinrättningar att fungera bättre och detta inte minst via fler vårdanställda.

Många inser detta. Men inte ansvariga svenska politiker förstås. För dem står den egna sysselsättningen i fokus. Inte en väl fungerande vård.

Slutligen tillbaks till Karolinska i Solna. Finns det någon gemensam politisk nämnare för de problem som sjukhuset haft på senare år – allt ifrån skandalbygge, machariniskandal, finanskris, varsel mot vårdpersonal till den mediala affären rörande en överläkare som uppenbart felaktigt påstås ha varit antisemit (och därför tagits ur tjänst)? Ja, det finns faktiskt en gemensam politisk förklaring. Det är den politiska ledningens långvariga hej-och-hå-agerande. Med moderatpolitikern Svenonius i spetsen har politikerna konsekvent agerat felaktigt. Och alla berörda politiker sitter ännu kvar. Här ser vi i blixtbelysning de svenska landstingens huvudproblem. För mycket (dålig) politik och för lite verkstad. Byråkrater i politiska ledband. Det är den dystra sanningen. Och på den högre nationella politiska nivån gör ingen något åt eländet.

Thorwaldsson meddelar att han sk avgå som LO-ordförande. Att LO går tillbaka är inte främst hans fel. Fackföreningarnas tid är över. De har gjort sitt. Så orsaken till att jag skriver om Thorwaldsson är att är en typisk yrkespolitiker. Han tillhör den klass som jag är synnerligen intresserad av att studera. Från SSU via en kort tid av industri- och fackjobb har han valt för att bevaka S-partiets ställning i LO-toppen. Han har därför i huvudsak gjort som partiet vill. Inte som medlemsmajoriteten önskar, om deras åsikter undersökts på djupet.

Han har levt ett liv ovanför såväl sin medlemmars huvuden som deras ekonomiska standard. Pensionen är nu klappad och klar. Och om han önskar får han snart någon ny glassig syssla utan särskilda kompetenskrav inom staten, FN eller S-partiets maktsfär.

Han är kanske en hygglig kille. Men min poäng rör inte personliga kvaliteter. Det är politikeryrkets snitslade bana jag talar om. Från ungdomen till PRO sysslas det med politik. Han har kontrollerat att andra gör som partiet önskar. Alltså ett liv som politruk eller politisk kommissarie.

En yrkeskollega på väg upp är Jonny Cato från C-partiet En späd planta på 24 år, som nervöst låter munnen gå. Karriären går från positionen som CUF-ledare, via kommunalrådspost till riksdagen. Nu försöker han tala sammanhängande ord om en liberal invandringspolitik modell C. Han har det således inte lätt. Men han tycks ha yrkespolitikens karta klar för sig. Hans nyvalda efternamn för tanken till romaren Cato den äldre, som komiskt nog inte var någon vanlig karriärist.

Min barnatro är att politiska sysslor ska vara tidsbegränsade. Att makt korrumperar är närmast en sanning. Därför är en cirkulationstanke liknande den vi möter i Schweiz regering nödvändig på framför allt hög nivå, men även i vardagspolitiken. Politiska beslut ska förankras hos särskilt duktiga människor, men inte som ett yrke. Bra betalt under en begränsad tid. Sedan stopp. Och tillbaks till vanliga människors sysslor. Men jag är antagligen naiv. VI vet att makthavare inte frivilligt vill lämna maktens värld utan att ha fått löfte om en sinekur hos FN, inom statsbyråkratin eller liknande.

Reklamen för sk välgörande ändamål slår som jag visat i tidigare bloggar rekord i enfaldig korrekthet. Här ännu ett exempel. En kvinnlig boxare med mustasch. Som vägrar sluta slåss trots troliga hot om hjärnskador. Varför just en kvinna när det gäller prostatacancer? Och tänk om en boxande man i liknande pose agerat för #Me too? Vilket jäkla rabalder det blivit. Men i feministernas Sverige är allt gångbart, bara det är fråga om rätt kön. Ska jag skratta eller gråta?

Yrkesetiska regler för landets journalister bygger på öppenhet och saklighet. Det anses inte tillåtet att ge ”efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet eller i avsikt att skapa publicitet som inte är journalistiskt motiverad.” Vidare talar Publicistklubbens stadgar talar om ”att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten” samt ”främja ett fritt meningsutbyte”.

Jag skriver detta med anledning av ett meningsutbyte nyligen med den politiska chefredaktören Heidi Avellan på Sydsvenska dagbladet om varför tidningen endast skriver om CO2 som orsak till klimatets uppvärmning. Min fråga bottnade i varför alternativa förklaringar inte redovisades, särskilt solens strålning. Avellan gav mig ett kort och uppriktigt mejlsvar: ”vad gäller andra teorier så är jag medveten om dem. Och om hur få forskare som stöder dem – medan merparten ser koldioxidinflytandet som ovedersägligt. Tidningen har valt denna försiktighetslinje på ledarsidan (min kursivering).”

Jag tolkar Avellans ord om försiktighet som ett medgivande att osäkerhet råder om orsaken till värmeökningen. Även om Avellan enbart talar om ”ledarsidan” så tycks tidningen ha valt en linje man med stöd av vetenskapen anser som mest trolig.  Jag menar att ett sådant val är publicistiskt korrekt förutsatt  (1) att konsensus faktiskt råder inom forskarvärlden samt (2) att alternativa eller samverkande förklaringar av större betydelse regelbundet redovisas, om än kortfattat exv i faktarutor eller liknande texter. Men enligt min mening är inte någon av de två förutsättningarna uppfyllda om man granskar Sydsvenskans eller andra stora dags- eller kvällstidningar rapportering. 

1. Frågan om konsensus inom forskarvärlden är en nyckel i sammanhanget. Svaret är också omstritt. Det finns nämligen flera olika forskargrupperingar. Och flera olika bedömningar av i vilken mån samstämmighet råder. FN-organisationen IPCC anser att CO2 ”med stor sannolikhet” är den mest troliga förklaringen. Ett problem i sammanhanget är att IPCC tagit till uppgift att ”förstå den vetenskapliga grunden till riskbedömningen av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna” (https://web.archive.org/web/20170118213534/http://www.ipcc.ch/organization/organization_history.shtml.) IPCC:s utgångspunkt är alltså orsaker som mänskligheten står för. På så vis kan man säga att IPCC har en politisk agenda. Vidare har IPPC:s val av klimatpanel utsatts för hård kritik. Många tillfrågade forskare har valt att inte ställa upp. Här finns en risk för att forskningspanelen satts samman för främja IPCC:s politiska syfte.  

Ifall  97% av världens klimatforskare  – som det ibland påstås – verkligen ställer sig bakom CO2 som huvudboven i sammanhanget bör man kunna tala om konsensus. Men så är det inte. Det finns en rad olika nyanser vad gäller huvudorsaken respektive graden av säkerhet. Cirkeln nedan är bara ett av flera exempel, som visar på hur splittrad eller osäker bilden är inom forskarvärlden. För övrigt är konsensus inte en beprövad vetenskaplig metod, något som vetenskapens historia smärtsamt lärt oss via olika religiösa eller politiska dogmer.  

2. Vad gäller frågan om mediernas öppenhet att presentera alternativa eller samverkande förklaringar är bilden däremot tydlig. Jag ser aldrig påpekanden i tidningarna om att exv solens strålning kan vara en betydande orsak till uppvärmningen. Däremot sprids ett systematiskt budskap om att CO2 är orsaken. I och med att meningarna är delade inom vetenskapen måste man tala om en massiv CO2-propaganda. Mediala skräckskildringar avseende klimathotet är som bekant vanliga. Och fullständig tystnad råder om de åsiktsalternativ som presenterats av exv Stockholminitiativet ( https://www.klimatupplysningen.se ). Likaså om tex ett uttalande från en internationell konferens med 700 deltagare i oktober 2019, Global Climate Intelligence Group, ( http://www.klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2019/10/WCD-16-10-9lr.pdfsee) .

Jag medger att den försiktighetslinje som Avellan – och antagligen flera andra mediehus valt – har en god sida, på så vis att man politiskt önskar att mänskligheten ska agera mot utsläpp av CO2. Solstrålningens verkningar kan vi som bekant inte göra mycket åt. På så vis kan jag förstå att medierna valt en försiktighetslinje mot växthusgaser, även om CO2 faktiskt är en gas som är nyttig för växtligheten. 

Men ändå är min huvudpoäng att medier och journalister måste agera sakligt i faktafrågor och informera allmänheten om andra orsaker till uppvärmningen än CO2. Såväl IPCC som svenska SMHI är tydliga med att solens strålning faktiskt är en förklaring, även om de båda anser att den inte är dominerande. Journalistisk yrkesetik kräver  att en öppen diskussion förs om uppvärmningens olika orsaker. Mediehusen har ett ansvar för att befolkningen får sakliga besked om hur uppvärmning kan förklaras samt att verkligheten är svårbedömd.  Det är hög tid för medierna att ändra färdväg och börja visa öppenhet i klimatfrågan. Försiktighetslinjen kan nämligen kompletteras med en mer mångsidig information. Vidare är kunskapsläget så splittrat att kategoriska uttalanden om en enda orsak förefaller vetenskapligt omöjliga i dagsläget.

Torsten Sandström

2019-11-04

PS! Denna artikel har Sydsvenskan debatt idag vägrat att publicera. Avellan säger att hon endast uttalat sin egen politiska åsikt, inte tidningens. Ridå! DS.

Så härligt att vi har en regering som fixar landets problem! Klang och jubel! Inga mord, bomdåd eller bränder längre i landets städer. Folket är lugnt. S-partiet håller tryggt i rodret, med uppbackning av sina goda vänner i C och L. Kriminalpolitiken har alltså äntligen hamnat i fasta händer. Så skönt! Och inga köer heller till vården längre. Landets landstingspolitiker i regnbågens färger fixar skivan. Idag finns till och med några plåster och gasbindor i sjukhusens lager. Va´skönt! En annan god dagsnyhet är att alla bostadssökande har tak över huvudet. Sossarnas Hyresgästförening har efter decennier nu sagt ja till en liberalisering av hyreslagstiftningen och Bostadsverket har lagts ned. Det är underbart!  Sak samma att LO gett klartecken till särskilda löneavtal för nyanlända. Proppen Orvar har frälsts!

Ännu en lovsång över skolan, som från och med idag bjuder på ordning och reda, så att kunskaper i centrala ämnen inhämtas (och samhällsinformationen lämnats år medierna). Föräldrar och framåtsträvande elever tackar och prisar S-partiet i sin klokskap, som är lika oändlig som deras tid vid makten! Äntligen har  Skolverkets och universitetens vänsterpedagoger omplacerats till personalreserven. Vi lever nu i lyckans land! Här har alla i klimatrörelsen  – utom förstås Greta T  – insett att CO2 inte är den enda förklaringen till uppvärmningen. Man förstår att solens strålar kan ha betydande verkan. Detta insåg förvisso redan de gamla grekerna. Men nu har budskapet nått ända till Atlantis (a propos lantis så har även Bondeförbundet skrivit under). Alla medier lovsjunger denna upptäckt, som alltför länge bannlyst från tidningar, radio och teve. Nu rapporterar medierna att CO2-konsensus aldrig gällt  inom vetenskapen, utan att meningarna varit delade omkring 50/50 procent inom kretsen av världens klimatforskare. 

Sverige är verkligen ett föredöme för resten av världen. Här uppmanas alla att tänka fritt och kritisera sina politiska ledare. De politiker som missköter sig får sparken. Tack och lov för att S, Mp, C och L styr landet! 

Detta glädjebudskap skriver jag på min blogg. Halleluja! Pris och ära! Ett sådant politiskt ledarskap saknar motstycke. Sanna mina ord!

I DN kan man idag läsa följande rubrik:

” Boverket: Dålig ledarskap i byggbranschen kostar miljarder.”

Det kan nog ligga något i att svenska byggföretag kan drivas mer effektivt. Det komiska är att orden kommer från Boverket, superbyråkratin i Karlskrona. Här finns några hundra administratörer som till vardag sysslar med att utveckla regler som synnerligen allvarligt motverkar en friare byggplanering och verkställighet. Planer, byggnormer, remisser, sammanträden osv. Alltså den vanliga svenska byråkratsjukan, som skapar ett segare och mindre fritt byggande i landet. Ett Sverige där S-partiet, LO, Hyresgäströrelsen, HSB mfl har bestämt bostadspolitiken i snart hundra år.

Och DN hamnar som vanligt på fel sida. Sådan är vänsterpolitiken med L i släpvagnen. Man drömmer fortfarande om planeringens välsignelse. Helt i Lenins anda – också en rörelse från 1900-talets början.

En korrekt rubrik bör därför lyda:

” Boverkets dåliga ledarskap kostar miljarder.”

Kulorna viner i förorten och folk dör. Bomber kreverar och sprider skräck. Unga flickor våldtas eller sexkränks. Barn rånas och fråntas mobiler och märkeskläder. Vi får rapporter om detta varje dag. Men ingen vågar tala om de klaner av unga invandrare som bygger våld, numera alltmer utanför sina ”egna” bostadsområden. BRÅ är handfallet. Deras expert Jerzy Sarnecki pratar bara om sociala problemområden, utan att vilja närmare undersöka eller tala om verkligheten där de unga invandrarna håller till. BRÅ:s ledning hålls i strama vänstertyglar.

Däremot undersöker BRÅ hatbrottsligheten, som delvis riktar sig mot invandrare. Det är bra att vi får korten på borden och att de synas. Man skriver också om MC-gängens brottslighet, där etniska svenskar som är medlemmar i exv Hells Angels beskrivs. Det är också bra, tycker jag. Men när det gäller invandrarklanernas synnerligen allvarliga kriminalitet så stängs dörren. När det gäller denna variant av etniskt ursprung råder nämligen tabu. Alltså ingen kartläggning av de nya svenskarnas andel hos polisen, domstolarna eller fångvården!

Det politiska etablissemanget våndas över SD:s ökade stöd. Jag gillar inte heller deras framväxt. Men den förklaras till största delen av de tabun som gäller i det svenska samtalet. Om sorgliga problem ventileras i ett öppet samtal så förlorar SD sina trumfkort. Så enkelt är det, tror jag. Men ju saktfärdigare makthavarna är att prata om det som vanligt folk ser med sina egna ögon desto mer talar för nya framgångar för SD. Elitens passivitet är därför inte bara korkad utan också mycket allvarlig för det svenska samhället.

Att eliten handlar som den gör kan enkelt förklaras. De vill fortsätta att slussa in några tiotusen utlänningar per år från fjärran, väl medvetna om att några procent av dem kommer att syssla med allvarlig klanbrottslighet. Jag är inte mot invandring, även om en paus nu tycks rimlig. Däremot är jag mot mängden svenska tabun. Politikerna talar om en ”tystnadskultur”. Men inte om sin egen.

Ifall medierna över huvud taget talar om klanernas brottslighet, så rör det sig om allvarliga kvinnoövergrepp. Och då använder man den tvetydiga termen ”hedersbrott”.

Någon tror kanske att jag är mediehatare. Det är inte alls sant. Jag är nämligen en stor slukare av tidningar, radio och teve. Till stor del över internet. Det rör sig om något nästan maniskt. Jag känner mig i direkt kontakt med ett skeende på en scen någonstans ganska lång bort. Där utspelas dramer, komedier och många pjäser av lättviktigt slag. Men bara det faktum att estraden ständig förnyas är fascinerande tillsammans med omedelbarheten i det som presenteras. För många yttrar det sig i ett ständigt tummande på mobilen. För mig i timmar framför datorn eller paddan. 

Det är ingen nyhet att våra individuella liv förändrats genom internet och mobiltelefoner. Även samhället har förstås påverkats. Här syns det nya först och tydligast.  Man kan påstå att kollektiven är under upplösning. Jag tänker nu kanske inte så mycket på den gamla kollektiva gemenskapen med rötter i 1800-talet. Statliga och fria kyrkors förmåga att styra våra tankar har upphört att verka för många årtiondens sedan. Och vem går nuförtiden på fackföreningens möten? Allt färre är för övrigt medlemmar i dessa urtida rörelser. Sak samma med det tidiga 1900-talets många föreningar för nykterhet, bildning, ordensväsende och sällskap etc. Även om arbetstiden nu är mycket kortare hinner vi inte med det som folk förr hann med.  Hinner med är egentligen inte en korrekt beskrivning. Det mesta av det förflutnas stora kollektiva rörelser och engagemang är på väg till skräpkammaren, ifall de inte redan multnar där. Förklaringen är förstås mediernas ökade dominans.

Jamen, säger någon, medier fanns ju för femtio år sedan. Det är sant. Men de fungerade annorlunda. Tidningen hämtades i brevlådan på morgonen. Kvällsblaskorna på väg hem efter jobbet. Och radio och teve knäpptes på vid bestämda klockslag och stängdes av vid andra. Medierna kontrollerade oss enbart momentant, även om människor kunde bli sittande länge i soffan med radion, teven eller tidningen. Nu har medierna erövra en mer bestående makt över våra sinnen. Vi ser på tunnelbanan eller morgonbussen hur många på väg till jobbet via mobilerna följer teveserier, Youtube, amerikanska filmer mm. Vi ser det också på kvällen där såväl reklamfinansierade som skattebetalda kanaler serverar en seg deg av underhållning med kändisar som flabbar hysteriskt. Den mediekonsumtion som tidigare var viljestyrd och särskilt tidsanpassad har idag i förvandlad form nästan helt tagit kontrollen över våra kroppar och tankar. Tankar är egentligen inte en bra beskrivning.  För det som medierna presenterar är så lättuggat att vi inte behöver tänka värst mycket.  Och själva utvecklingen mot nöjen och direktsänd sport har för övrigt medfört att tidningsmedierna hamnat på efterkälken eller rentav på dekis. De tvingas anpassa sig till den nya lättsmälta dieten. Därför ägnar sig journalisterna alltmer till personlig åsiktsförmedling i föga faktatung form. Alltså något av en medial industri i Mac Donalds anda. 

Kollektivismens reträtt har alltså skapat en mer individuell livsstil. Det verkligt nya är att medierna sedan kanske bara ett decennium tillbaka medvetet börjat odla människornas individuella val. Det sker på ett verkligen konsekvent vis. I och med att kollektiven förlorat greppet dyrkas  och frammanas en mänsklig strävan att odla det egna jaget och identiteten. Det genomförs ofta så att det blir svårt för oss att se systemet. Ty det sker inte bara i form av tydligt vinklade reportage mot feminism, hbtq, hälsa, livstil od. Budskapen om identitetsjakt inplanteras nämligen i nästan alla mediala sammanhang. Rena nöjesprogram arrangeras i allmänhet så att deltagare med olika identitetsbakgrund tar plats, dvs variationer avseende etnisk bakgrund, sexuella preferenser, ålder, kön osv. Var och en inom publiken får därmed en dos som passar den egna synen på sig själv eller drömmar om det egna jaget. Detsamma händer ofta i mera faktainriktade program om resor, natur, samhällsdebatter osv –  ja, även sport. Personval och innehåll vinklas efter identiteternas breda spektrum, så att många tittare eller läsare snabbt ges stoff till att förverkliga sina livsideal eller drömmar.

Alltså vimlar spalter och eterprogram av inslag där journalister och programledare viker ut sina egna åsikter och förhoppningar. En person som i en programserie åker jorden runt talar oavbrutet om det egna jaget och sin personliga syn på omgivningen. Representanter för etniska minoriteter eller grupper av handikappade talar till förmodade tittare med personligt engagemang i saken. För att inte tala om reportage om sjukdom och hälsa. I inslag om klimat och miljö frodas individernas högst individuella val och livssyn samt rädslan för CO2. Och i alla sammanhang torgförs förstås olika sexuella preferenser inom befolkningen. Den samlande bilden blir ett samhälle med miljoner individer med personliga ideal. Visst har visionen ett inslag av verklighet i och med att vi är genetisk unika. Men min poäng är att alla tillhör ett samhällskollektiv med ett dussin övergripande gemensamma problem – ett faktum som ofta tonar bort ur tidningar, radio och teve. 

Resultatet blir en storskalig medial dressyr av befolkningen. Vi får lära oss vad som är bra eller dåligt. Medierna uppfostrar oss om flygskam, barnskam, sex, relationsproblem, psykisk ohälsa osv. Vi skådar våra själar och kroppar på längden och tvären. Ungdomar går till kliniken för att få psykmedicin eller välja nytt kön. 

Som ihärdig mediekonsument uppfattar jag nutidens mediala diet som allt mindre välsmakande. Samhällets omfattande problem rörande vård, skola, bostäder, integration, jobb, brottslighet mm trängs nämligen stegvis tillbaka. Vi erbjuds i stället att skåda våra navlar. Successivt får jag allt svårare att uppskatta de vettiga inslag som tidningar, radio och teve emellanåt erbjuder. Detta på grund av att jag noterar hur medierna ständigt spelar på olika tangenter för styrning av min identitet.

Torsten Sandström

2019-10-31

Trumps ord efter att USA:s armé dödat IS´ledare är tragiska. OK att den avlidne inte hade några samvetskval för att döda (oskyldiga). Men ändå måste respekt visas för människoliv och inte minst IS-ledarens barn som också omkommit i raiden (hur det nu gått till?). Tragiken ligger i Trumps val av ord. Vi ser hans hans kulturella ideal och påminns om dialogen i en västernfilm. Sheriffen har just skjutit banditernas ledare. Krutröken skingras. Och sheriffen skymfar den döde och slår sig för bröstet. Han begråter och hyllar sin hund som omkommit vid skottlossningen.

Bilden av Trump som en farlig president blir allt tydligare. Han byter åsikt i en handvändning. Sviker sina allierade, som han nyss hyllat. Drar NATO i smutsen. Far med osanning om sin relation till Putin. Agerar såväl rasistiskt som sexistiskt. Och inte minst trixar han med demokratin – i rollen som landets president – för att komma åt en rival i ett kommande val. Vi ser en president som är ett politiskt lågvattenmärke för de senaste hundrafemtio åren i USA:s historia.

Trumps heder måste ifrågasättas. Han är en fara för sin nation och världen. Historien visar vilket elände oförutsebara, egotrippade, löjeväckande och struntpratande makthavare kan åstadkomma (tänk bara på Mussolini). USA:s ställning som världens ledande demokrati måste nu sättas ifråga.

Sverige står inför stora utmaningar. Vården, skolan, kriminaliteten, bostäderna, integrationen, försvaret osv kräver radikala beslut. Men det står stilla. JÖKEN har medfört att partier med olika viljor sitter i samma båt och inte vet åt vilket håll de ska ro. Mesta snack hit och dit blir resultatet. Stora ord! Men statens skuta står still och tar in ännu mer vatten.

Situationen är tragikomisk. Det finns en möjlig riksdagsmajoritet för att få skutan på rätt köl: ”ta bort skygglapparna och börja diskutera med SD. Låt SD visa vad de går för när det gäller resultat.”

C- och L-partierna bär ett tungs ansvar för krisläget. De pekar på en eller annan punkt i JÖKEN och säger: titta vad vi får!” Men det är småsmulor för en nation som snarast måste sättas på ny kurs.

Det är dags att landets välbetalda yrkespolitiker tar sitt ansvar och infriar åratal av svikna vallöften. Bort med en icke fungerande idé-politik! Och fram med en politik för resultat!

Då jag tittar tillbaka på min bloggar ser jag ett flöde av ensidig kritik av skeenden i samhället. Många negativa påståenden från min sida. Kanske är mina texter ett utflöde av den äldre mannens svårighet att anpassa sig till en ny tid, något som ständigt händer. Kanske den gubbighet som etablerade medier anklagar den växande mängden bloggare för. Hursomhelst är min kritik nog inte så hoppfull som många begär. Inte heller fylld med positiva exempel för framtiden. 

Men jag har inte startat bloggen för tala om mig själv eller om det goda liv som jag och många andra lever. Tanken är från början att kritisera allvarliga tendenser i nutidens Sverige. Med den ambitionen blir det förstås inte plats för många muntrationer eller roliga historier. Även om Sverige i huvudsak är ett gott land att leva i är det ändå något av ett felfärdssamhälle. Det finns med andra ord mycket att kritisera. Och alternativ går ofta att finna. 

Jag sticker inte under stol med att jag själv har det gott. Genom kritiken håller jag igång tänkandet i banor som jag själv gillar. Jag läser många goda böcker, tidningar och artiklar på nätet. Och skriver annat än bloggar. Spelar ännu ibland golf, men mer sällan och mindre bra. Försöker få familjens goda hundvalp, gårdshunden Pigge, att anpassa sig till människornas liv (med varierande framgång). Odlar grönsaker, plockar svamp och lagar mat. Dricker mycket gott rödvin. Och pratar också en hel del strunt och gläds över enkla skämt. På det hela taget försöker jag njuta av livet på just det sätt jag själv önskar. Utan att anpassa mig efter mediernas syn på hur vi bör forma våra identiteter. För övrigt är det kanske väl sent för en gubbe att genomföra en transformation à la journalisternas och psykologernas många önskningar…

Torsten Sandström

2019-10-28

SvD beskriver i artikeln landstingens beslutsprocess. Och det klantiga Apoteksbolagets. Visst framskymtar i texten en antydan till kritik mot politikerna. Men den försvinner i redogörelsen för leverantören som strulat till det ordentligt.

Som framgått av min blogg anser jag att staten måste ta över huvudansvaret för svensk vård via en central myndighet, som med en handfull regionala kontor sköter upphandlingen. På så vis kan flera hundra politiker friställas. Och flera tusen byråkrater också. Fackföreningarna förlorar därmed sin position som bromskloss inom vården. Jämförelser med kontrakt med nuvarande privatsjukhus visar på besparingar mellan 10 och 20 procent av dagens kostnader för landstingsvård. Alltså omkring 50 miljarder årligen. Och följden blir en effektivare vårdapparat – alltså många fler patientbehandlingar per dag och minskade köer. Detta genom mindre pappersexercis, sammanträden, politiska direktiv, blanketterror osv. Vårdpersonalen kommer att att få mer tid att ägna sig åt det arbete som de anställts för. Och patienterna blir mer nöjda. En solskenshistoria, men antagligen sann.

Någon säger kanske att Apotekstjänst AB visat att privata företag inte år pålitliga. Mitt svar är att det tillhör undantagen. Normalt presterar privata företag det kunderna vill ha. Annars går de under. Men Sveriges landsting biter sig fast trots fundamentala misslyckanden.

Enligt min mening är det en skandal att politikernas sysselsättning går före en fungerande vård. Sak samma med byråkrater som sinkar vårdarbetet genom en kontrollapparat som inte funkar. Och när politiker och byråkrater – som vid upphandlingen av vårdmateriel – missköter sig grovt häpnar jag över hur SvD presenterar en text som inte utkräver ansvar av de offentliga makthavarna. Det bekräftar min bild av att politikernas bästa vän är dagens stora mediehus.

I moderniserad form upprepar jag därför romaren Ciceros ord: Löfven, hur länge ska du missbruka vårt tålamod?

De stora mediehusens journalister är inte nådiga mot de röster de hör från bloggare och andra nätsajter. Man öser galla över dem. Vi får höra att de nya nätmedierna för fram högerpopulistiska tankar (nästan ingen hos de etablerade medierna klagar förstås över vänsterpopulism). Det påstås att aktörer på alternativa medier sår misstro bland folket. Att vi splittrar sammanhållningen inom nationen. Med andra ord att vi är samhällsfiender. 

Först en titt tillbaka i historien. Liknande angrepp på religionskritiska tankar har landet sett under århundraden från svenska statens kyrka. Präster har från predikstolen dundrat mot fritänkare. De främsta motståndarna har till och med hamnat bakom lås och bom. Vi bör också erinra oss det konservativa Sveriges ogillande av den framväxande arbetarrörelsen. Makthavarna menade att fackföreningsrörelsens ledare satte griller i huvudet på folk och manade till uppror mot överheten. De nya idéerna störde lugnet i samhället, sades det. 

Jag anser alltså att många av de nya opinionsbildarna – i konkurrens med de stora mediehusen – agerar som samhällskritiker gjort i alla tider. Vi torgför för det första kritik mot viktiga inslag i nutidens ideologi. Och för det andra angriper vi de personer som står bakom de nya dogmerna. Vårt klander framförs ofta med ganska hårda ord, som ibland tar direkt sikte på enskilda individer inom eliten. Men sällan med våldsamma eller djupt kränkande tillmälen. Ifall det sker tar sansade personer bland de nya opinionsbildarna avstånd. Jag menar att skeendet i grunden påminner om hur äldre tiders samhällskritiker agerat under de historiska skeden jag nyss nämnt. 

Jag och många likasinnade sysslar alltså med en form av ideologikritik. Vi granskar politikernas och mediernas opinionsbildning helt enkelt. I huvudsak är det fråga om att peka på diskrepansen mellan de ideal som trumpeteras ut och de praktiska handlingar vi som kritiker ser i vardagen. Etablissemanget talar om hur skolan, bostäder, sjukvård, kriminalitet, anställningar, invandring, försvar ska fixas så att allt blir bra för folket. Samtidigt sker inte så mycket. Och problemen hopar sig. Vi har hört alla löften många gånger tidigare.

A propos löften så utlovas tankefrihet och rätt för envar att göra sin röst hörd. Och visst finns en bred möjlighet att framföra kritik mot dagens eliter. Men den officiella reaktionen är just den som min glimt från historien visar. De stora medierna sluter leden med politikerna och försvarar det bestående. En variant är att de med hög stämma framför åsikter som anses korrekta. Och inte bara det, de går dessutom till angrepp mot dem som vågar säga emot. Okvädingsord öses över dem. 

En annan viktig variant är tystnad. Såvitt jag har sett har ingen av de stora mediehusen anmält eller diskuterat exv etnologiprofessor Karl-Olov Arnstbergs debattbok ”PK-samhället” från 2017.  Även om jag inte delar författarens alla åsikter så menar jag att arbetet är ett intressant och betydande inlägg i samtalet om nutidens Sverige. Men tystnad råder. Även i övrigt tycks cheferna för landets publicister ha enats om att inte låtsas om den mängd intellektuella skribenter som på nätet nagelfar etablissemangets ovilja till öppenhet och deras samling kring sina egna värderingar. Vi hör bara glåpord om högernationalism, politikerförakt, egoism, gammalgubbighet och som sagt att vi sår misstro bland folket. 

Orden om politikerförakt tar sikte på våra skriftliga angrepp på personer som står bakom den gamla ideologi som nu hamnat i blåsväder. Det är sant att jag och andra gör skarpa anfall och att ledande personer nämns vid namn. Men i allmänhet är det fråga om – som jag ser det – sakliga angrepp mot enskilda politiker eller journalister. Alltså höga makthavare som vi menar talar med kluven tunga. Det vill säga individer som faktiskt inte vill respektera ett öppet samtal, utan envisas med att upprepa sina dogmer och skälla på oss. 

Jag förstår  att omnämnandet av enskilda personer inom kåren av politiker och journalister kan väcka obehag hos dem som anser sig ha rätt och som dessutom knappast själva vill låtsas vid existensen av en bred grupp av PK-kritiker. Själv talar jag ofta om den politiska klassen i Sverige. Dvs en månghövdad grupp av yrkespolitiker, med egna intressen, egna familjebindningar, egna karriärstegar,  egna belöningssystem, egna reträttposter osv. För att mina läsare ska förstå vad som avses måste jag helt enkelt namnge vissa politiker – samt deras försvarare inom medierna. Jag medger att det ibland kan kännas snaskigt. Men en nyanserad kritik, om än vass, är som jag ser det nödvändig, bara den följs av sakliga argument. Med mina historiska exempel i minnet har Sverige dessutom sett liknande förut. Den första (och äkta) arbetarrörelsen höll knappast inne med personangreppen. Och än idag pekar vänsterpolitiker i fräna ordalag (men utan sakargument) gärna ut sina politiska motståndare som boende i Djursholm eller på Östermalm (ironiskt nog har Löfven tjänstebostad mitt emot slottet och V-partiets ledare har nyss flyttat från Gärdet). 

Jag medger att jag sprider misstro om etablissemanget. Det är meningen. Men det beror på att politiker och medier driver en politik som baseras på en tydligt haltande ideologi. De lovar ett och gör något annat. Jag påstår helt enkelt att de missköter sin uppgift att leda landet. Omfattande politikområden har gått i stå. Och de predikar politiska teser som inte får ifrågasättas. De enas om mörkläggning av exv alternativa orsaker till den globala klimatuppvärmning som pågår. Vi som kritiserar dem svartmålas. Vi beskrivs som auktoritära högervildar som splittrar gemenskapen i samhället. 

De sprider alltså misstro mot oss. Vi som i allmänhet enbart vill åstadkomma ett öppnare samtal. Den som agerar auktoritärt är den politiska klassen och deras förespråkare inom de stora medieföretagen.

Torsten Sandström 

2019-10-25

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, http://www.projektsanning.com och NewsVoice http://www.newsvoice.se

Jag gillar innehållet i denna lilla text från SvD:s ledarsida. Inte det som hänt i Göteborgs kommun givetvis. Men att yrket som som politisk tillrättaläggare lyfts fram och kritiseras. Det är häpnadsväckande att kommunen har 236 stycken personer som anställts för att vara informatörer. Alltså anställda som ska förklara vad som sker inom kommunen. Alla kan anta hur fri denna ”information” blir. Och hur den kommunala byråkratin växer på skattebetalarnas bekostnad.

Alla vet att den kommunala skolan går på knäna (utom de närmast ansvariga tycks det). Vad gör landets kommuner? Inte anställs flera och högt kompetenta lärare. Nej, i stället satsar kommunerna på sk elevassistenter och informatörer. Lösningar som går ut på att lappa över en dålig politik.

Men inte är det fråga om anställning av statussymboler som rubriken undrar. Jag vill tillspetsat påstå att det rör sig om desinformatörer, som rycker in när kommunen hamnar i problem. Då måste de på ett trevligt vis försöka lägga oro eller ilska till rätta. Att gjuta olja på vågorna med andra ord. Vi hör dem varje dag på radio/teve tala om ”utredningar”, ”säkerställa” och ”nya riktlinjer”. Och så kan kommunen köra vidare i närapå samma gamla hjulspår. Tills det snart blir dags för desinformatörerna att rycka ut igen. Vi talar alltså om en svällande grupp anställda som ska försöka förvandla svart till vitt. Och få oss att rösta på sittande politiker.

Jag är kritisk mot utvecklingen inom journalistyrket allmänt sett. Mer av åsiktsförmedling och mindre av fakta. Ofta är det arbetslösa journalister som anställs som desinformatörer. Det tycks som vi ser vara en profession i fritt fall. Den tredje statsmakten förvandlas till politikernas försvarare! Högmod går före fall sägs det. Jag hoppas att sentensen besannas.

Att fem landsting ställer in operationer under kanske två veckors tid pga att enkelt sjukvårdsmaterial saknas är inget annan än en skandal. Följden bör bli en allvarlig diskussion om hur svenska politiker och administratörer missköter sina uppgifter inom vården. Krav på att ”huvuden måste rulla” är den naturliga reaktionen.

Men inte i Sverige. Här sluter den politiska klassen sina led för att skydda hundratals yrkespolitiker och deras inkomsttrygghet. Och även landets största morgontidning DN kramar i realiteten om sina politiska kamrater, vilket rubriken på dagens ledare visar. Som skyldig utpekas den privata leverantör som nyss erövrat (lurat sig till?) ett eftertraktat kontrakt med landstingen ifråga. Att bolaget brutit mot avtalen får anses klart. Men det är väl ändå landstingen och dess chefer som dels valt en oduglig leverantör (utan större erfarenhet i branschen), dels inte haft framförhållning rörande situationen på sina sjunkande lager med sjukvårdsmateriel. Det är de offentliga aktörerna som med DN:s ord visar ”oss vår sårbarhet” och försätter oss i kris!

För övrigt är bilden från ett fältsjukhus högkomisk. Även talet om att de fem landstingen ”gått i stabsläge”. Intryck skapas av krigshjältar som under brinnande krig jobbar dygnet runt för att bota allvarligt sjuka. Men det är ju inte detta som händer. Patienter får meddelanden om att operationer ställs in. Politiker och byråkrater på landstingen fortsätter bara att ta helgledigt och sedan åker de på ännu en konferens. Beredskapen verkar främst gälla att skriva reseräkningar över veckoslutet. Men att lagren med toapapper, bandage, slangar och var på väg att ta slut det hade de ”ingen aaaning om”. Generaler från andra stora svenska myndigheter har heller ingen aning. Men såväl höga ”beredskapschefer” på Socialstyrelsen och MSB uttalar (med Löfvens ord) ”att så här kan vi inte ha det”. Men så har vi det varje vecka här i landet.

En tidningsblänkare häromdagen talade om att ett stort landstingssjukhus tvingats ställa in operationer grund av att apparaturen för sterilisering inte funkade. Det skrivs också ofta om dålig städning samt om fläktar som släpper in bakterier. Inte ens det enklaste och mest nödvändiga har uppenbarligen landstingen grepp om. Men nya regler om höjd säkerhet utfärdas på löpande band.

Så vad ska göras? Nu gäller det inte att inta något löjligt stabsläge. Nej, landstingen måste läggas ned snarast möjligt. Och en ny slimmad organisation med mycket färre politiker och byråkrater sättas på plats. Jämför bara med St Görans sjukhus, som drivs av privatägda Capio AB! Ett stort privat bolag skulle inte sticka huvudet i sanden. Här ställs krav på chefer med goda löner. Och de sitter inte på samma stolar som politikerna och fackets ledare.

Medierna meddelar idag att regeringen avsätter 16 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att på Lunds universitet inrätta ett innovationscenter i FN:s regi. FN planerar att världen runt sätta 15-20 stycken sådana organisationer på benen. Meningen är att få fram lösningar för att nå de 17 utvecklingsmålen i FN:s Agenda 2030, som bland annat handlar om att utrota svält och fattigdom samt skapa utbildning och god hälsa för alla.

Man får alltså gratulera universitetet till ett sådant budgettillskott. Även ge en honnör till de forskare/administratörer som på så vis ges försörjning i det gamla Lund.

Men hyllningarna fastnar i min hals. Mina och dina skattepengar ska således användas till flummiga utvecklingsmål som slagits fast i en önskelista från FN. Hur säkert är det att en enda fattig människa kommer att få det bättre eller en enda sjuk kommer att friskna till på grund av det arbete som snart startar i Lund? Eller genom de övriga tjugotalet organisationerna (vid universitet?) i andra nationer? Jag vill gärna se bättre levnadsförhållanden för globens sämst ställda invånare. Men undrar om innovationscentra i FN:s regi är den bästa lösningen. Det påminner om en offertjänst i förhoppning om något ogripbart gott.

Däremot är jag säker på att de rapporter, som snart flödar ut från Lund och andra FN-centra, kommer att hylla FN:s klarsynthet och klokhet. Rapporterna kommer säkert också att berömma sina egna resultat (på så vis triggas fortsatt finansiering). Lika säker är jag på att du och jag även i fortsättningen tvingas finansiera FN:s strävan efter att kontrollera jordklotet via sina drömorganisationer. Ty Sveriges regering kommer att få nya äskanden från FN och alla dess många kramare. Och de ledande politikerna i Stockholm är sååå generösa med mina och dina pengar. Och inget är enklare än att öppna skattekranen så att nya pengar flödar ut från våra fickor.

Den gamla påvekyrkan lät de troende finansiera sina storstilade kampanjer, byggnadsprojekt och kyrkoledningens eget lyxliv. Vad blev följden? Möjligtvis ord till tröst för den redan troende samt förstås storslagna kyrkor och palats för nutidens turister att beskåda. FN har en liknande men mer jordnära plan. Förvisso inte lika iögonfallande lyx, frånsett goda löner och pensioner till ledarna förstås. Men många trosvissa drömmar om gränslös godhet och gränsöverskridande makt. Och dessutom en skyskrapa i New York för framtidens turister att glädjas över.

Hörru du, säger någon, föreslå själv en bättre lösning om du kan! Mitt svar är: fri handel och teknisk utveckling! Kamp mot tullar och mot konservativa drömmare! Även hårda tag mot korruption i olika former måste till (något som FN bör komma ihåg). Och inte minst en kritisk attityd mot religion och andra högstämda löften. Alltså ett öppet samtal som bygger broar till framtiden. Och så måste löntagarna få behålla mer av sina pengar i plånböckerna.

Slutligen en fundering rörande Lunds universitets agerande i sammanhanget. Jag antar att ledningen av den skånska ankdammen är stormförtjust över att sluta avtal med stora världen, även om det är svenska skattebetalare som står för kalaset igen. Man kan undra i vilken mån det är en vetenskaplig uppgift att agera för att vissa samhällsmål ska uppfyllas, hur angelägna de än kan förefalla. Den praktiska tillämpningen för måluppfyllnad brukar man nämligen säga att övriga samhällsaktörer ska stå för, inte akademin. Universitetet hanterar inte bibelns dogmer (men teologerna studerar dem). Inte heller står universitetet för att ny lagstiftning utvecklas (men rättsvetarna kartlägger gällande regelsystem). Det FN-projekt som nu startas är ren och skär global ingenjörskonst av det mest flummiga slaget. Alltså inte vetenskaplig forskning.

Torsten Sandström

2019-10-21

PS! Med sedvanlig godtrogenhet presenterar Sydsvenskan den 22/10 personen som ska bli chef för Lunds FN-center. Så är lyder texten:

FN värvar Tetra Pak-chef till innovationscentret i Lund. Hon får ” till uppgift att lösa världsproblem som svält, fattigdom, utbildning, ohälsa och att rädda klimatet.” Alltså ännu ett medialt frälsningsbudskap! Amen!

Det händer ibland att etermedierna anklagas för att låta bli att omnämna en eller annan omständighet, som är viktig för att ett reportage ska förstås på ett korrekt vis. Ofta kan det vara att en intervjuperson har en viss jävsrelation till det problem som diskuteras. Som tittare eller lyssnare anar man att journalister bakom ett reportage ofta har egna åsiktsbindningar som inte nämns. I allmänhet rör det sig om partipolitiska preferenser, feministiska ideal, inställning till klimatkris osv. Sak samma gäller tidningsjournalister som slarvar med att ange sin egen eller intervjupersonens personliga bindningar eller åsikter. Slarv är det egentligen inte fråga om. Det rör sig ofta om en övertygelse om att den framställning som presenteras är riktig, helt enkelt. Alternativa förklaringar ses därför som överflödiga. I vilket fall som helst tappar läsaren förtroendet för tidningen och journalisten ifråga.

Det medialt största samtalsämnet just nu är som bekant klimatets uppvärmning till följd av utsläpp av CO2. Det är fullt klart att medierna tagit ställning för att en ökad halt av CO2 är förklaringen till värmestegringen. Medierna stödjer sig, om jag förstår saken rätt, på FN:s klimatpanel, IPCC. Ändå är den avgörande frågan om det finns andra orsaker till ökad uppvärmning. Den som på nätet försöker skaffa sig svar på orsaksfrågan får en rad motsägande besked. Om man ska lita på det svenska SMHI blir bilden splittrad. Myndigheten är fullständigt klar med att en solens strålning mot jorden är en naturlig förklaring, https://www.smhi.se/kunskapsbanken/naturliga-faktorer-som-paverkar-klimatet-1.3831. SMHI redovisar också en stegvis ökad intensitet av solstrålning för perioden 1983-2018 på mer än 8%, https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/stralning-1.17841. Meningarna är delade om hur siffrorna ska tolkas. IPCC påstår att en majoritet forskare tror att CO2 är huvudorsaken. Därmed sagt att även IPCC ger plats för solstrålningen som en av flera förklaringsgrunder till den ökade uppvärmningen. Det är viktigt att inse att en rad forskare däremot anser att solstrålning och liknande globala fenomen är den främsta orsaken. Jag klipper därför in en länk från Wikipedia som kort redovisar olika vetenskapliga åsikter om orsakssambandet, https://sv.wikipedia.org/wiki/Global_uppvärmning.  Av länken kan vi även se att det finns forskare som ifrågasätter IPCC:s val av ledamöter i sin kommitté. Tanken  tycks vara att IPCC vinklat valet av ledamöter så att CO2  ska framstå som huvudorsaken till uppvärmningen. Vinklingen är enligt min mening inte ondsint. Men det är fråga om att finna en politisk lösning på uppvärmningen – solen går ju inte att reglera.

Mot bakgrunden att det råder enighet om att flera viktiga fenomen kan vara orsaken till uppvärmningen är det intressant att konfrontera svenska medier med frågan varför inte detta faktum redovisas fortlöpande i medierna. Varför inte öppenhet, utan en ensidig bild  av CO2 som boven?

I en mejlkonversation som jag nyligen haft med bonnierägda Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan får jag ett uppriktigt svar på min fråga om varför alternativa orsaker mörkas. Avellan skriver: ”Och vad gäller andra teorier så är jag medveten om dem. Och om hur få forskare som stöder dem – medan merparten ser koldioxidinflytandet som ovedersägligt. Tidningen har valt denna försiktighetslinje på ledarsidan (min kursiv- och fetstil).” 

Jag menar att svaret är politiskt högintressant. Sydsvenskan väljer uppenbarligen av försiktighetsskäl att enbart redovisa IPCC:s åsikt. Och enbart IPCC:s syn på huvudorsaken, inte på alternativen! Följden blir att alternativa förklaringar med åtminstone rimligt hög sannolikhetsgrad – såsom solstrålningen –  utelämnas i tidningen många artiklar och feta rubriker om att klimatkrisen orsakas av CO2-utsläpp. 

Jag inledde min text med att betona betydelsen av att medierna inte låter bli att nämna alternativa förklaringar till skeenden som behandlas i press, radio och teve. Vi ser nu hur Avellan öppet medger att tidningen i sina spalter bestämt sig för en enda förklaring, dvs CO2. Jag anser att en liknade vinkling till en enda orsaksförklaring genomgående sker i de stora svenska medierna. Om utelämnandet av fakta beror på en ”försiktighetslinje” liknande den Avellan flaggar för kan jag förstås inte veta. Men det är möjligt. Jag blir inte förvånad om frågan dryftats inom Bonnierkoncernen på hög nivå samt av mediernas olika sammanslutningar för publicister. Om det är så blir min tes politiskt sprängstoff.

Hursomhelst, enligt min mening pekar Avellans ord på en utomordentlig dåligt journalistisk metod. Tidningen mörkar för läsarna en viktig förklaring till uppvärmningen. Orsaken till den ökade värmen är förvisso komplicerad och inte enkel att förstå. Men detta är inget godtagbart skäl för en mörkläggning. Inte heller att kamp mot CO2 alltid  är bra oavsett huvudorsaken till uppvärmningen. Det är mediernas sak att allsidigt belysa även komplexa samhällsproblem och låta publiken själv bedöma. Att det inte är möjligt att ständigt ange samtliga orsaker förstår jag. Men en, som jag uppfattar saken, systematisk tystnad om solstrålningens betydelse är faktiskt liktydigt med manipulation eller propaganda. För att inte tala om ”fake news”. 

Att en betydelsefull alternativ förklaring av misstag utelämnas i en enskild journalists reportage är något som måste kunna hända. Men det är inte detta som jag skriver om  just nu. I klimatfrågan driver etablerade medier dag efter dag en formlig kampanj  mot CO2, utan att nämna solens strålning som tänkbar alternativ förklaring till uppvärmningen. Det som händer är något som är ovärdigt  svenska medier, som säger sig vara fria och obundna. En sådan desinformation riskerar att få mycket stora samhällskonsekvenser. Och leda till minskat förtroende för landets mediehus, som redan idag utsätts för kritik från alternativa medier. 

Torsten Sandström 

2019-10-19

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se och ProjektSanning, https://projektsanning.com

Jag röstar inte på SD. Men respekterar ändå partiets idoga arbete i motvinden. Partiet har en folklig acceptans. Dessutom anser jag inte att partiets politik skiljer sig nämnvärt från exv S- och M-partierna, som numera alltmer tvingas tala om problem med invandring, till följd av att de nyinflyttade inte assimileras. Misslyckad integration syns i bidragsberoende, i skolproblem och i brutala mord och våldsdåd i storstäderna. Och ingen ledare politiker vågar tala klarspråk om dessa problem. Man hymlar bara. Och ber till råga på allt BRÅ utreda stigmatisering av anhängare av islam, då en kartläggning av brottsligheten hos invandrare bör ha förtur.

Idag visar SIFO:s opinionsmätningar att SD får nästan lika stort väljarstöd som S-partiet. ”Det är uppseendeväckande”, säger Marja Lemne, statsvetare vid Södertörns högskola. Alltså ännu ett yrvaket uttalande från elfenbenstornet, där man inte anar vad som händer i breda folklager. Forskarna borde resa runt i Sverige utanför Stockholm och Göteborg. Enligt min mening är strömmen till SD inte alls förvånande. S-partiet har nämligen under senaste decenniet stegvis spelat bort sina politiska kort. Nu klamrar sig S fast vid makten med hjälp från C- och L-partierna, något som också bidrar till ytterligare misstro mot ledande politiker. Deras främsta vapen idag är att försöka sätta en peststämpel på SD, medan man fortsätter sin gamla politik som förut.

Sansade politiker måste vakna upp och lyssna på vad folk talar om i vardagens Sverige. Regeringen klarar inte av att leverera det som som vanliga människor frågar efter, dvs snabb vård, bra skola, bostäder, enkla jobb för fattiga, ett försvar som funkar osv. Och inte minst lägre skatter. Varför ska man betala dyrt för något som inte funkar? Eliten möter alltså samma frågor som under senaste decenniet utan att de kunna ge något positivt svar. Kvar sitter således yrkespolitikerna med sina tomma löften och hopp om fortsatt försörjning från det offentliga.

Det vi ser hos den politiska klassen i dagens Sverige liknar mönstret från Europa. Vi möter ett politiskt manövrerande för bibehållen makt. Vi skådar inga framsträckta händer som frågar efter öppna samtal och kompromisser. Inget om stora besparingar i en ineffektiv byråkrati. Bara djupa hjulspår i samma gamla riktning som förr.

Utbildningen av jurister är speciell. Den är dogmatisk, på så vis att studenten måste lära sig ett visst rättsystem och inse att han eller hon som domare i yrkeslivet måste tillämpa reglerna som finns där på avsett vis. Juristen behöver alls inte tycka om en norm. Men det gäller som statsanställd domare – och åklagare – att skilja mellan sin personliga åsikt om bestämmelsen och den som lagregeln vilar på. Konstigt vore det för övrigt annars. Om domaren dömer efter eget huvud förstår alla att utgången blir hursomhelst. Tänk bara på en fotbollsdomare! Rule of law vilar alltså på en respekt för rättsordnings som den slagits fast i parlamentet och av nationens högsta domstol.

Distinktionen mellan egen åsikt (värdering) och ett visst på förhand bestämt innehåll är alltså central. För alla människor är det en nyttig träning att försöka hålla de två fenomen isär. Det är inte så enkelt alltid. Men en god jurist är den som lyckas med det.

Jag skriver detta framför allt med tanke på dagens journalister och den utbildning de underkastas på väg till sitt arbete inom medierna. Enligt min och andras åsikt lyckas nutidens journalister allt mindre skilja mellan verkligheten (eller fakta ) å ena sidan och de egna åsikter om skeendet ifråga å den andra. Reportagen blir därför alltmer subjektiva. Rena känsloyttringar i värsta fall.

Jag tror inte den enskilde rapportören i allmänhet med diabolisk min lägger fakta till rätta så att den egna åsikten kommer fram. Nej, det rör sig om brist på skolning av det slag jag nyss pekat på och en kompetens som är tämligen självklar för en utbildad jurist. Men många journalister är alltför övertygade om att den personliga tolkningen av ett skeende måste vara den rätta. Och så rapporteras det därefter.

Givetvis har journalisten en friare ställning än exv en domare eller åklagare. Det har för övrigt också försvarsadvokaten som ska plädera för sin klients bästa och då måste kunna ta sig frihet att vrida lagen. Men just det faktum att en journalist tycker till måste tydliggöras för publiken, så att en läsare/lyssnare förstår om det som presenteras är fakta eller journalistens personliga åsikt. För mediernas trovärdighet är detta A och O. Detta görs numera allt mer sällan tydligt. Visst kan en markering som ”ledare” eller ”krönika” visa att ett reportage är fullt av personliga värderingar. Men dagens problem är att medierna i de flesta sammanhang är proppfulla med journalisternas egna värderingar utan att det anges att innehållet är som en dikt. Det som presenteras framstår som Kyrkans tidning. Alltså en lång rad av personliga bekännelser.

I grunden är det fråga om bristande skolning i vetenskapsteori. Dvs en avsaknad av kunskap om skillnaden mellan å ena sidan fakta/beslut och å den andra personlig tolkning av det som hänt eller beslutets innehåll. Skolningen rörande detta brister inom flera discipliner vid landets universitet och högskolor. Mest tydligt är det inom ämnet psykologi. Tolkningen av skeenden i en persons hjärna är självfallet svår och ofta omöjlig. Men många av de psykologer vi möter i landets medier bara tycker på med lös anknytning till luftiga teorier de lärt sig. De är alltså lika subjektiva som majoriteten av landets journalister.

Torsten Sandström

2019-10-17

Vi ser just nu hur S-partiet och dess medlöpare – samt SD – beslutar om att välbärgade och välskötta primärkommuner ska föra över pengar till sina fattigare släktingar. Jag kan förstå att glesbygdskommuner har det svårt. Men då måste riksdagens politiker – om de vågar – besluta att föra över statsmedel till de behövande kommunerna. Belasta inte vissa kommuner med ökade kostnader för andra. Viket incitament att spara får de mer välbärgade kommunerna om deras sparande (eller goda ekonomi) belönas med att staten tar pengar från dem och ger till andra kommuner? Vi ser än en gång exempel på S-partiets dysfunktionella bidragstänkande. Nu röstar en del av borgerligheten för!

Enligt min mening håller riksdagens politikerna på att resa gravstenar över landets kommuner. Fega och kortsynta riksdagsmän vältrar över nya kostnader på några av landets kommuner. Vem vill över huvud taget vara kommunpolitiker om de egna besluten ska överprövas av klåfingriga riksdagsmän, som inte själv vågar höja statsskatten? Följden kommer att bli ett minskat intresse för engagemang i kommunpolitik. Politiken där förvandlas därmed till ett lydkommando åt staten. De mer förmögna kommunerna blir en kassako. Ett land utan lokal en lokal politisk makt blir ett stort centralstyrt elände. Den kommunala självstyrelsen verkar vara under avveckling. Allt oftare ger Riksdagen statliga myndigheter rätt att kommendera kommuner att göra både det ena det andra, utan att full finansiering för framtiden säkras. Och utan att fråga om lov. Landets kommuner förminskas till P-plats för politikerna i staten.

Framtiden framstår därför som dyster för rekrytering av politiker på kommunal nivå. Vem vill lägga tid på att lyda Riksdagen? Kvar i kommunpolitiken blir bara partitrogna och personer som struntar i det politiska innehållet, men gärna vill ha en trygg försörjning som politiker. Med sikte på att senare befordras till riksdagen osv.

För övrigt anser jag att landstingen (sekundärkommunerna) bör förstöras, dvs läggas ned. Det gör nämligen inte nytta för sina stora skatteuttag från folket. Denna sanning är värd att upprepas, anser jag.

Sammantaget blir det alltmer tydligt att landets ledning har tappat fotfästet. Var dag kör den nationen närmare bråddjupet. Historiens dom blir hård, tror jag.

Torsten Sandström

Sedan 2005 har ett stort byråkratiskt system byggts i inom EU och EES. Industriföretag med särskilda miljörisker måste ansöka om rätt att släppa ut CO2.  I Sverige omfattas c:a 750 bolag. Ansökan sker hos Naturvårdsverket. Till begäran ska fogas beräkningar av hur stora utsläppen av CO2  beräknas bli i ton på årsbasis. Med dessa beräkningar som grund ges företagen en utsläppsrätt per ton enligt Naturvårdsverkets beslut. Priset på en rättighet (per ton CO2) ligger idag kring 280 kronor. Men 43 % av bolagen ges gratis tilldelning, pga av de anses konkurrensutsatta och riskerar att flytta verksamheten ur EU.  Antalet rätter per bolag registreras. Ett företag kan spara eller sälja outnyttjade rättigheter vidare. 

Systemet bygger på en god tanke att förorening ska kosta och miljöomtanke löna sig. För att det ska fungera förutsätts  att nationer, myndigheter och företag agerar helt lojalt. En finess är alltså att en utsläppsrätt normalt kostar pengar. En annan att företagen beräknas minska utsläppen enligt sin ansökan, för att på så vi kunna sälja outnyttjade rätter på en börsliknande marknad (i så fall släpper köparen ut CO2). Regelsystemet är ytterst komplicerat enligt EU:s vanliga modell för direktverkande reglering. För att försöka tvinga företagen att uppge korrekta miljödata finns ett antal påföljder i form av straff, avgifter mm. 

Systemet bygger alltså på ett traditionellt marknadstänk i kombination med en omfattande byråkrati. Vad denna administration kostar är svårt att svara på. Sak samma ifall kostnaderna täcks av pengar från de företag som tvingas betala och inte får gratis tilldelning. Mängden svenska myndigheter som är inblandade – förutom Naturvårdsverket –  förskräcker nämligen. En säker vinnare finns åtminstone i dagens system och det är den svenska byråkratin. 

Intressant nog är det högst oklart om systemet med utsläppsrätter fått någon begränsande effekt på utsläppen av CO2. Naturvårdsverket signalerar osäkerhet, men tror på en opreciserad minskning. Ett stort problem i sammanhanget är som jag ser det att antalet i verkligheten utsläppta ton är omöjligt att bestämma på annat vis än att lita på företagens egna rapporter. De 43 % som får gratis tilldelning har faktisk möjlighet att räkna CO2-ton så att de kan sälja sina tilldelade rättigheter. Och övriga företag, som alltså måste köpa rättigheter, har samma incitament att kreativt bokföra sina utsläpp för att betala mindre.  

Lockelsen att fuska i kombination med myndigheternas begränsande möjligheter att kontrollera ser jag som ytterst oroväckande. Olusten ökar i och med att systemet är EU-gemensamt och att kulturen för ruffel och båg som bekant varierar starkt inom Europa. Vidare finns det kraftiga nationella intressen att vid kontroll och tilldelning gynna den egna nationens bolag. Så vem vet egentligen hur många ton CO2 företaget X släpper ut i verkligheten? Och vem vet, som framgått, om systemet faktiskt fungerar för en minskning av CO2?

I skrivande stund finns risker för att ett världsomfattande system med utsläppsrätter kommer att byggas i FN:s regi i framtiden. Med tanke på att EU:s system redan idag haltar ser jag ännu ett orosmoment med FN i spetsen för ett världsomspännande hantering av utsläppsrätter. Ett sådant system kommer att drivas utan gratis tilldelning av rätter att släppa ut CO2. I  pipelinen ligger rejält höjda priser på varje utsläppsrätt.  Innebörden är att företag från nationer som tvingar sina bolag att ansluta sig till FN:s framtida betal- och handelssystem riskerar hård konkurrens från bolag från nationer utanför, dvs företag från nationer som vägrar tvinga sina bolag betala för CO2-utsläpp. I och med att exv USA, Kina och Indien antagligen väljer att stå utanför blir följden en hård beskattning av länder som hyllar FN och dess mångförgrenade verksamhet. Och FN:s byråkrati är knappast känd för att vara effektiv eller billig! Scenariot rymmer ett stort ekonomiskt hot mot det svenska näringslivet.

Redan idag kostar EU:s utsläppssystem företagen totalt många miljarder årligen. Och om samtalen om en FN-utvidgning förverkligas kommer en koloss för miljöhandel att skapas. Det blir en gigantisk affärsrörelse som omsätter många, många miljarder.  Och vilka risker finns inte för fastlåsningar i en sådan lösning, som kommer att vara en lukrativ källa till försörjning av hundratals byråkrater  samt för inkomster till ägare av utsläppsrätter (som kanske förvärvats via falska uppgifter). Ett affärsmonster verkar vara under uppsegling. Riskerna är enligt min mening stora att ett FN-system blir en hydra som till råga på allt inte får märkbar effekt på CO2-utsläppen. Väl på plats kommer starka politiska platser i FN och nationellt att verka för systemet fortbestånd. Detta lär oss historien dystert nog. 

Enligt min åsikt är det politiska och byråkratiska valet av betalning för utsläpp av CO2 en dålig lösning. Därför måste det till mer enkla  och effektiva lösningar.  Sådana som bygger på kontrollerbara regler för att pressa ned CO2 och inte dagens otransparenta sätt att betala för ton som påstås ha släppts ut. Jag anser därför att det är bättre att satsa pengar på forskning om billig och  CO2-renare elektricitet. Dvs el som direkt kan ersätta företagens förbränning av olja, gas och biomassa.  Ett viktigt fundament blir här en ny generation kärnkraft – vid sidan förstås av hoppfull vind-, sol-, vatten- och vågenergi.

Det finns ännu ett gott argument för att sluta med utsläppsrätternas tombola. I medierna sprids enbart FN:s syn på uppvärmningen, dvs att den beror på utsläpp av CO2. Att en ökad halt till CO2 bidrar till värme tror jag får anses som klart. Men de stora värmeförändringarna (och alltså även avsmältningen av is) kan sammanhänga med återkommande skiftningar i solens strålning. Flera etablerade forskare säger detta. Men deras röster hörs inte genom det politiskt korrekta FN-svallet om att CO2 är främsta orsaken. Det är beklagligt att en sansad diskussion inte tillåts. Men om det är solen som är främsta orsaken talar mycket för en skrotning av fokus på utsläppsrätter. Bättre är en intensiv satsning på kärnkraft och annan god el. Tyvärr riskerar FN och den politiska eliten i Sverige och EU att agera bromskloss. Med stora affärsintressen bakom ett tombola med utsläppshandel talar mycket för att man inte vill lyssna på förnuftiga nya sakargument. 

Enligt min mening bör Sverige och EU verka för en mer transparent och jordnära miljöpolitik, i väntan på en försörjning av industri och bilar med el som inte baseras på CO2. Märk att utsläppshandeln i USA sedan gammalt inte tar tar sikte på CO2, utan på kvicksilver och kväve som ger upphov till ”acid rain”. Det finns en lång rad skadliga kemikalier i jordbruk och livsmedel att bekämpa i vår närhet. Enbart en övergång från emballage i plast till nedbrytbara material är ett handfast problem att lösa. Trist nog har många verklighetsnära miljöprojekt hamnat i skuggan av den stora och ineffektiva satsningen på utsläppsrätter.  

Torsten Sandström 

2019-10-13

TT levererar häromdagen följande rubrik till många tidningar.

Fler barn vräks från sina hem – trots regeringens nollvision

Min stilla undran är hur regeringen använder språket i Absurdistan. Det är fånigt att ha en nollvision då alla vet att det inte blir noll. Så få som möjligt bör regeringen skriva. Likaså det återkommande myndighetsordet ”säkerställa”. Inte innebär det någon garanti mot en offentlig blunder, som vi alla smärtsamt vet. Eftersträva eller försöker lösa ska det heta.

Enkla uttryck lockar förstås. Och med ord går det ibland att lura lyssnare. Så tänker ledningen i Absurdistan.

DN har idag en artikel på sju (7) sidor om Greta T på resa i USA. Förmodligen planerad som en hyllning i samband med ett förmodat Nobelpris. Vilken enorm satsning från DN för att bygga vidare på den helgonkult tidningen själv varit med om att starta. Alltså flygs (!!) journalister över Atlanten för att dyrka henne. Och som man skriver. Hon presenteras i devota ordalag som en vetenskaplig ledare. Och som en stor samhällsanalytiker. Se bara rubrikerna ovan.

Det ska bli intressant att följa Greta T livsutveckling. I idrottens värld finns exempel på hur tidiga satsningar på barn senare får menliga konsekvenser för individen ifråga. Här bidrar svenska medier till att utsätta en ung människa för risker.

How dare you write like this?! Ja, det kan man undra. Mer aktuell är frågan hur en stor tidnings journalister vågar skriva som de gör.

Så här presenterar sig SVT själv i ett samtal om medievärlden. Se fyra personer som smilar, inte minst programchefen Helin själv. Det annonseras ut ett meningsutbyte mellan fyra deltagare i en panel. Men vad händer? Alla fyra är vänsterjournalister med olika schatteringar. Detta utspelas idag på ett SVT som skattebetalarna tvingas finansiera. Ett bolag som själv påstår sig vara politiskt oberoende. Sannerligen ett hån mot tittarna, enligt min mening.

Mest intressant är att de fyra bara vågar sitta där, så säkra och nöjda. Kan det betro på att de har ett maktfullkomligt politiskt vänsteretablissemang i ryggen? Att de därför närmast tycker att de ”äger” det tevebolag som kallar sig public service. Den ledande gestalten, Helin, ser faktiskt ut som en självsäker maffioso, som vet att han kan göra som han vill i sin roll och antagligen är mannen bakom denna charad, värdigt sovjettidens Pravda.

Samtidigt förfäras SVT:s ledning över en stegrad kritik för vänstervridning. De slår ifrån sig och förstår ingenting. Att de inte hajar eller vill förstå är nog säkert. Men alla kritiska tittare vet att anklagelserna är korrekta. Bilden ovan talar också sitt tydliga språk. Av fyra i en SVT-panel har samtliga sina rötter på vänstermedier. Inte undra på att åsiktskorridoren snävas åt.

Jag har bloggat flera gånger om att den vård som Sveriges 21 landsting tillhandahåller funkar urdåligt, bla på grund av att det är alltför många politiker som ska styra och ställa. Sak samma gäller för SR/SVT. För mycket politik och för lite verkstad är alltså den röda tråden. Tids nog kommer både landstingen och de statsfinansierade medierna att försvinna. Och även S-regeringen. Tro mig. Framtiden är ljus, menar jag.

Jag bloggade häromveckan om en nutida simpel syn på konstnärlig verksamhet. Min text utgick från att Moderna muséets chef kritiserade Sölvesborg kommuns vägran att ställa ut sk menskonst. Idag annonserar Moderna muséet själv ut vad man tycker är angeläget att visa upp i egna dyra lokaler. Kolla bilden ovan!

Här räcker det med en bild för förstå vad min kritik går ut på. En banal installation (eller fotografi). Nästan vem som helst skulle kunna åstadkomma resultatet efter någon timme på loppis och sedan klipp och klistra. Att komma på den fåniga titeln Travelling Costume kräver inte heller särskilt mycket kreativitet. Det hop-plocket vi ser tycks vara en affisch för någon form av samhällskritik rörande teknisk utveckling.. Allt är nämligen så oklart tänkt att man tappar andan. Men den feministiska tanken går givetvis inte åskådaren förbi. Alltså i grunden en politisk konstsyn, som säger att alla ska respekteras som konstnärer, oavsett talang och färdigheter.

Om detta ska kallas sk experters val av konst så sparkar jag förstås bakut. Vilket nonsens statliga myndigheter i fri stil åstadkommer med offentliga medel utan att rodna. Dessutom har de mage att mästra svenska folket. Helheten framstår som en skrattretande pannkaka – en hjärnblödning. Med sådana statliga ideal förstår jag bra varför Sölvesborgs kommun inte lyssnar till lockropen från Stockholm.

Fascinerande är också hur låtsasexperterna lyckas förföra till synes kloka människor. Exv sponsorer som annars kräver excellens och kvalitet i arbetet. Även de mörkklädda museibesökare som tar av sig sina hornbågade glasögon och lägger pannorna i djupa veck, varefter de säger oförklarliga ord om det kreativa som de tror sig skåda. Med sådana sirener på Moderna muséet i Stockholm kan uppenbarligen många låta sig förföras. Och fås att tro att det de ser är något genialiskt. Men i detta fall tror jag att Odysseus bara skrattat åt lockropen från sirenerna. Och lugnt seglat vidare.

Fem svenska landsting inställer operationer för att viktigt sjukvårdsmateriel av vardagsnatur saknas. Förklaringen är att en ny leverantör inte håller måttet och misslyckats leverera. Det är typiskt säger jag för ett svenskt sjukvårdssystem som är överlastat med inkompetenta politiker och byråkrater. Man har alltså avtalet med en ny leverantör utan att försäkra sig om dess förmåga. Landstingen har lurats av ett lägre anbud kan man anta, ty tidigare leverantörers anbud var antagligen högre. Men deras leveranser funkade uppenbarligen.

Tänk om motsvarande hänt ett privat flygbolag: plötsligt saknas flygbränsle. Resor måste ställas in. Scenariot tycks närmast otänkbart. Och tänk vilket oväsen det skulle bli. Affärsföretag har i allmänhet elektroniska system som varnar när råvaror börjar tryta. Men inte en svensk genompolitiserad vårdapparat. Där händer onödiga saker gång efter annan. I stället för att vara ”hands on” i vardagen sysslar cheferna med allt möjligt annat som utredningar, remisser, planer, värdegrunder, konferenser, tjänsteresor osv. PK går alltså före jobbets kärnverksamhet!

Det verkar som antalet politiker och byråkrater står i omvänd proportion till en offentlig verksamhets effektivitet. Svensk vård led av en samling politiska amatörer utan press att leverera i rätt tid. Jag tror att detta är dagens sanning vad gäller landstingen. Och ständigt samma reaktioner från de ansvariga. Vi ska se över och vi ska säkerställa. Ingen får sparken. Tvärtom anställs nya chefer för att ”säkerställa” att man inte ska behöva gå i ”stabsläge” nästa månad igen. Trots alla löften om att ”säkerställa” går det konsekvent åt fanders.

Bara ordet ”stabsläge” är hög komik. Det luktar krigsläge. Men i själva verket rör det sig om internt schabbel och inkompetens vid upphandling. I Cato den äldres anda upprepar jag därför min åsikt att landstingen måste läggas ned (sök på ”landsting” så ser du). Alltför många politiker och administratörer klarar helt enkelt inte av sina uppgifter. Vården går i stå. Och skattebetalarna luras på många miljarder per år. Landstingen är en fara för svenska folket!

Nu ser vi rader av hög chefer i landstingen och på socialstyrelsen stå undrande inför det inträffade. Deras handfallenhet belyser problembilden. Byråkrater som svävar i det blå, medan enkelt vardagsjobb som att kolla att förbrukningsmateriel finns på lager inte utförs. Som sagt, inom ett stort privat företag hade detta inte inträffat. Svenska politiker bär ansvaret för en snabbt växande offentlig byråkrati som inte klarar av enkla men viktiga uppgifter. Och då ropar man på ”stabsläge” och ställer in massor av viktiga operationer och andra behandlingar. Fy sjutton säger jag.

Ändå ser jag idag att det statliga Konjunkturinstitutet, KI, föreslår regeringen att staten för att höja sysselsättningen ska anställa nya byråkrater för 15 miljarder kronor. Ridå!

Torsten Sandström

PS. Så här skriver SvD 2019-10-16 om att fem landstingen tvingas boka av operationer på grund av brist på ganska enkel sjukvårdsmateriel: ”Inte en öststat 1970 – det händer här i dag”. Just det.

Följande läser jag i dagens nätversion av DN:

”Experten: Alla kan hamna i en relation med psykisk misshandel”

Psykologerna är nog landets mest okunniga akademiker vad gäller vetenskapsteori. Alltså rörande vad som krävs för att ett påstående ska anses sant i vetenskaplig bemärkelse. Personer som uttalar sig om vad som händer i andras själsliv (hjärnor) borde vara särskilt försiktiga

Men inte flertalet av landet psykologer. De tror att dom kan uttala sig om allting. De lanserar ett helt nytt begrepp: psykisk misshandel. Alltså inte fasthållning, slag och spottor. Utan själslig påverkan inom en relation. Brottet misshandel, som kräver uppsåt från förövarens sida, kan enligt dagens själstyckare utföras omedvetet. Det räcker med att en person känner sig drabbad för att psykologer ska fastställa ansvar för en kanske helt ovetande motpart.

Dessutom påståendet att ”alla kan hamna” i sådant elände. Jag undrar på vilken grund psykologens uttalar sig om hela mänskligheten. Å andra sidan verkar det vara klart att då psykologer uttalar sig kan allt hända…

Det är rena natta, som man säger i Göteborg. Natt på ljusan dag (eller rättare sagt klockan tolv på dagen) heter för övrigt Koestlers fina bok om psykisk manipulation av politiska fritänkare inspärrade i sovjetiska fängelser.

Centerpartiets stämmobeslut om förbud mot omskärelse av pojkar har med all rätt väckt debatt. Till saken hör att åtgärden inte kan anses fysiskt eller psykiskt skadlig för gossebarnet ifråga. Okej att samtycke från barnet vore att föredra. Men religiös praxis kan bygga på skyndsamhet. Jesus omskars som bekant åtta dagar efter sin födelse – en händelse som än idag hyllas med en svensk religiös helgdag. Komiskt nog en blodröd dag. Enligt min mening är det uppenbart att religionsfriheten har högre juridisk dignitet än ett (i detta sammanhang) diffust skydd för integritet och barn mot föga skaldliga ingrepp. Såväl principiella som förnuftsskäl talar alltså mot ett förbud, anser jag. Innan jag fortsätter är det bäst att påpeka att jag ser mig själv som ateist. 

Två fenomen är intressanta i sammanhanget. Mest tydligt är framväxten av juridiska övernormer, som råkar i konflikt med varandra. Skyddet för religion och kroppslig/själslig integritet är grundlagsreglerat i Sverige. Särskilt bekymmersam – och juridiskt omstridd – är övernormen om skydd för barnens rätt, nu med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Konventionen blir svensk allmän lag den 1/1 2020. Den är verkligen ett juridiskt dragspel, dvs synnerligen svårtillämpad.

Viktigt är att grundlagsskyddet och barnkonventionen bara gäller mot det allmänna. Stat och kommun tillåts således inte kränka enskilda individer. Reglerna gäller med andra ord inte mellan enskilda subjekt. Men däremot alltså för staten som lagstiftare eller beslutsfattande genom någon offentlig myndighet. Det är just vad ett eventuellt lagförbud mot omskärelse rör – ett offentligt hinder för den som vill följa religionens (oskadliga) seder. Såväl integritets- som barnperspektivet godtar däremot offentliga hinder för föräldrar som missbrukar sin roll som förmyndare. Sådana lagregler är således i princip tillåtna. Men det förutsätter förstås att föräldrarna faktiskt agerar så att barnets integritet kränks eller skadas. De negativa konsekvenserna för barnet måste tydligt kunna bevisas. Det räcker givetvis inte bara med att de tämligen vaga slagorden ”integritet” och ”barn” påstås ha satts åt sidan.  

Enligt svensk rätt har föräldrarna såväl rättigheter som skyldigheter visavi sina små barn. De kan tillåta respektive vägra vaccinationer, även sådana som är tveksamma eller brukliga. Också andra ingrepp i kropp och tänder kan de låta vårdapparaten utföra, liksom förbjuda att ingreppet genomförs. Det tillhör alltså den privata barnrollen att vara beroende av sina föräldrars beslut i många vardagliga frågor, alltså även sådana som gäller smärre kroppsliga ingrepp. Så måste enligt min mening en omskärelse betraktas, även om jag själv inte anser ingreppet nödvändigt av hälsoskäl eller annars förnuftigt. Men det är ofarligt, föga smärtsamt samt har brukats i flera tusen år inom breda kulturer. Min slutsats blir därför att grundlagsnormen om kroppslig integritetinte hindrar föräldrar – alltså enskilda individer – att låta sitt barn bli omskuret. Vad gäller barnkonventionenblir mitt svar detsamma. Huvudfrågan rör ju föräldrarnas rätt att besluta om sitt barn – inte en domstols plikt att väga in barnets intressen då exv en vårdnadstvist ska bedömas. 

Alltså kvarstår endast grundlagsskyddet för religionsfrihet.  Det är som framgått direkt tillämpligt. Föräldrar ska skyddas från ingrepp från samhället sida i religiös praxis. En lag mot omskärelse blir ett intrång i föräldrarnas rättighetssfär – ett hinder från samhällets sida. Föräldrarnas val kan inte anses skadlig eller äventyra barnets trygghet. Varken vid omskärelsen eller för framtiden. 

Efter denna juridikstinna diskussion vill jag lyfta ett andra fenomen. Det rör den politiska sidan av C-partiets stämmobeslut. Jag menar att beslutet bygger på liberal rappakalja. Som nyss nämnts har föräldrar både rätt och plikt att uppfostra och sköta sitt barn. Rätten att välja är lyckligtvis stor, något som en sann liberal bör förstå och uppskatta. Givetvis bara så länge barnet inte utsätts för påtaglig vanvård. 

Många av dagens liberaler har därför gått vilse. I bakgrunden finns en negativ inställning till traditionella yttringar av religiös natur. Särskilt mot mer speciella riter från främmande länder. Där finns också ett överdrivet fokus på individen, framför allt på dess identitet. Även små barn vill liberalerna nu ge rättigheter i Barnkonventionens anda av hej-och-hå. Befogenheter som föräldrarna faktiskt har enligt svensk rätt riskerar att fråntas dem. Som vanligt är det offentliga myndigheter som ska träda i föräldrarnas ställe. Tilltron till det allmänna saknar numera gränser, tycks det. 

Till den trista bilden hör även trycket från en mäktig läkarkår som lockats av det liberala flummet. Man hör läkare påstå ”att det är oetisk att skära i barns könsorgan utan medicinsk anledning.” Alltså behövs förbudslagstiftning menar flera läkare. Jag som är vän till fri abort tappar hakan. Få inom läkarkåren ifrågasätter nämligen ett ofött barns rätt till liv. Följaktligen utförs tusentals aborter varje år. Men här talar ingen liberal med vit rock –  och huvudet på sned –  om ödesdigra kroppsliga ingrepp mot fostret (låt vara att modern vill få abort).    

Orsaken till att liberaler och läkare hamnar så fel i frågan om förbud mot omskärelse har inte bara att göra med juridisk okunskap, utan mer om den politiska korrekthet som jag skriver om nästan varje dag. Ett extremt liberalt identitetstänk har medfört att en stor grupp liberaler har tappat kompassriktningen. Såväl i frågan om omskärelse som i flera andra och viktigare frågor. Tuggandet av identitet och frihetsteser har med andra ord trängt ut den äldre liberalismens upplysta förnuftstänk. Därför ser vi idag liberaler omfamna en överdimensionerad svensk stat och uppmana den verka för lagstiftning om privatlivet. Liberalismen är med andra ord på väg mot att begå harakiri. 

Torsten Sandström

2019-10-09

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com och NewsVoice, https://newsvoice,se

I denna vecka tjatas det i vårt land om nobelpriser. En form av nationell hybris. Vi tror oss stå i centrum för världens blickar.

Medierna löper som vanligt amok. tidningar, radio och teve spekulerar vilt dygnet runt om tänkbara kandidater. Åsikterna är många. Och politiken vävs som vanligt in, exv så att feministerna kräver utdelning. Uppståndelsen ger ett intryck av dagsnyheter och fakta. Men är i själva verket personliga idéer från gissande journalisters sida. Som vanligt, vill jag tillägga. Ty att gissa vem som ska få pris är meningslöst. Här finns ett inslag roulette. Tydligast avseende prisen rörande litteratur och fred förstås. Här kan nära nog vem som helst kamma hem priset. Liksom vänsterkomikern Dario Fo. Eller fredspristagaren Barack Obama. Politik är alltså med i bilden. Därför blir jag inte alls förvånad om Greta T får vara med på ett hörn…

Inte ens själva prisbesluten är stora nyheter, frånsett kanske beloppen. Det är en belöning, som kanske har något samhällsintresse. Så okej för att rapportera om detta.

Men den verkliga händelsen är själva forskningsrönet eller upptäckten. Något som ofta hänt för länge sedan. Men ändå är något att berätta om. Det talar förstås medierna om, när de slutat att spekulera och slickat sina sår.

Under hela mitt vuxna liv har jag varit en politisk sökare. Starten var en form av extremliberalism, som under slutet av 1960-talet gick över i en kinavänlig marxism. Därefter har jag förstått att marknadshushållning sannolikt är det rätta. Och att alltför mycket vänster- eller ytterlighetsliberalism är av ondo.

Resultatet har för min del blivit ett högerinriktat frihetstänk, som inte passar in i något av riksdagens partiers program. Orsaken till att jag driver min Anti-pk-blogg.se är en vilja till motstånd mot mängden tabun eller heliga kor i svenska samhället. Samt en högst besvärande dubbelmoral, där politiska makthavare säger en sak och gör något annat. En förklaring till denna utveckling är att politiken blivit ett yrke. Främjandet av den egna karriären gör det nödvändigt att slira på orden, överge löften och följa partiets linje.

Den som vill tänka fritt måste alltså överge ett antal tabun och slakta flera heliga kor. De personer som jobbar för politisk korrekthet verkar enligt min mening i totalitär riktning. Låsningen vid konventionellt tänkande bidrar till en betongartad svensk konservatism, som omfattar partier med etiketten såväl höger som vänster. Det är denna nya svenska konservatism som jag ser som min främsta fiende.

Den starka konservativa dogmatismen – alltså de heliga korna – har blivit en fara för det svenska politiska samtalet. Skygglapparna medför att åsiktskorridoren snävas åt. Redan idag är detta en fara för demokratin. Fritänk måste nämligen demokrater alltid respektera. När dogmerna tar över haltar demokratin. Historien visar hur islams guldålder medförde fritänk. Men detta tog slut och övergick islamsk tvångstänkande, konservatism och åsiktsförtryck. Sak samma med romarrikets relativa öppenhet och kulturella välstånd. Med Roms fall tog kristenheten över och påverkyrkans förtryckande dogmer förmörkade livet i Europa. En ny dynamisk era inleddes via reformationen, men på allvar först genom 1700-talet upplysning och revolutioner.

Med det vill jag alltså säga att fritänk måste vara ett svensk samhällsmål. Så bort med den landsomfattande konservatismen! Till slakt med flertalet heliga kor! Släng dubbelmoralismen på den sophög där den hör hemma! Strindberg diktade i samma riktning då han pläderade för rivning av det gamla för att bygga något nytt och friskt: ”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?” Dåtidens S-partister var fritänkare och nyskapare. Idag är de det traditionella tänkandets bevarare nummer ett.

Torsten Sandström

2019-10-08

Jag kan förstå och godta Trumps valslogan ”America first”. Orden är okej då han talar till sitt eget folk. Globalism är nämligen ingen naturlag. Men å andra sidan krävs förstås vanliga krav på lojalitet i det internationella samarbetet. Löften ska hållas. USA har under flera år samarbetat med kurderna som befriat norra Syrien från IS. Kurdernas kamp har varit avgörande för att man tillsammans lyckats slå tillbaka IS. Men i en handvändning säger Trump idag att USA ska dra sig tillbaka från norra Syrien och lämna fältet fritt för Turkiet och dess pansarvagnar att bekämpa kurderna.

Följderna för folken i regionen kan bli mycket svåra. Nya liv kommer att offras. En sidoeffekt är att fångläger med IS-terrorister kan komma att öppnas och rader av farliga män spridas över Europa. Dessutom tycks Turkiet vilja återföra syriska flyktingar söderut till den buffertzon som Erdogan önskar bygga i norra Syrien. Än en gång ser vi hur en amerikansk hipp-som-happ-politik skapar stora problem för de folk man sagt sig vilja skydda. Spåren syns också i dagens uppror i Irak. En huvudlös politik, helt enkelt.

Trumps alltför många tvära vändningar medför att hans heder måste sättas ifråga. Tidigare presidenter har försökt hålla vad de lovat. Men inte Trump. Han ändrar strategi som andra byter skor. Han agerar som några av de diktatorer som världen lärt känna sedan 1900-talet…

Under sommaren har jag läst några intressanta böcker om högmedeltidens Italien. Spännande berättelser om burgna stadsstater i kamp med varandra. Inte sällan i konflikt med den tysk-romerska kejsaren eller påvekyrkan. Bra läsning i framför allt Strathern´s bok The Borgias, 2019 och Hollingworth´s The Medici, 2017. Den mest slående iakttagelsen är den katolska kyrkans enorma makt över höga och låga människor. Vi möter en fullständigt blind tilltro till kyrkans dogmer. Och en kyrka som inkasserar mängder av pengar från sina troende. Medel som används för ståtliga byggnadsprojekt. Men framför allt till den högsta ledningens privata nytta. Från påvarna utgick budskap om fullständig lydnad och respekt för kyrkans läror om förbud mot ocker, girighet, frosseri, sexuella avvikelser etc. Men påvar och kardinaler levde minsann inte som de lärde. Avlatsbrev såldes till höga kurser. Mycket stora penningsummor slösades på det höga prästerskapets egen nytta. Lyxig mat och dryck konsumerades i överflöd. Positioner som kardinaler såldes till ädlingar för rejäla slantar. För att inte tala om hur påvar och kardinaler vältrade sig i sina sängar med kvinnor som kallats in.

Vad är det som för mina tankar till dagens FN? För det första den gränslösa tilltron hos breda folklager. Många svenskar ser FN närmast som en helig inrättning. Att kritisera FN är precis  som ”att svära i kyrkan”. Framför allt politiska partier till vänster och i mitten hyllar FN obegränsat. Direktiv därifrån följs till punkt och pricka. Alltså tvingas Sveriges skattebetalare att avstå miljardbelopp årligen till FN. Liksom tiondet till kyrkan är förhoppningen att FN ska bidra till en bättre värld. Och visst används en del av pengarna för att lindra svält, bota sjukdomar och motverka krig. Men också till att hålla igång en jättelik byråkrati med ambitioner att ständigt utvidga sin maktställning. 

För det andra ser man en likhet mellan den gamla påvekyrkan och FN-byråkraternas livsföring. Frapperande är hur många avdankade politiker som ges en försörjning i stor stil i FN:s regi. Superbetalaren Sverige ges varje år möjlighet att skicka en rad partikamrater till diffusa sysslor i New York, Genève, Paris, Rom osv. FN har blivit en gyllene avstjälpningsplats för överåriga eller trötta politiker. Det verkar inte vara fråga om höga kompetenskrav i den glimrande organisationen FN. Förr talades i England om sinekurer. Det vill säga föga arbetskrävande publika poster med god status och betalning. Många höga svenska politiker har under årens lopp tjänat stora lågbeskattade slantar i FN:s regi. Man kan säga att de byggt smärre förmögenheter på ett vis som inte gäller för vanligt folk som via skattsedeln står för fiolerna. Du och jag flyger i ekonomiklass för egna pengar. Men tioo och från FN reser höjdare och funktionärer i privatjet, första klass eller affärsklass. 

Ett tredje förenande drag mellan den medeltida påvekyrkan och FN är att de sysslar med storpolitik. De har alltså en politisk agenda bakom ridåer högstämda ord. Följden blir att ideal och politisk vrängande blandas samman. Liksom många andra organisationer önskar FN växa, få mer pengar och öka antalet byråkrater. Idag driver såväl påvekyrkan som FN en storskalig klimatpolitik. Ingen vet om den fullt ut bygger på vetenskaplig grund. Om målen bygger på sanning eller beprövad vetenskap står för övrigt inte i främsta ledet. Det är makt och pengar som gäller och då är klimatkrisens scenario i högsta grad gångbart. Rädslan för att brinna i helvetet har i FN förvandlats till en skräck för hög uppvärmning via CO2. 

En fjärde gemensam linje är byggandet av en grupp- eller klassgemenskap i den rätta trons anda. Det är ingen tvekan att den odlas i FN:s många och långa korridorer. Och även i offentligt finansierade stödorganisationer jorden runt. Avskilda eliter värnar egna intressen. Sak samma gäller tyvärr i politikens värld. Strävan efter makt och goda inkomster håller samman svenska politiker långt utöver partitillhörigheten. I basen finns ord om att rekryteringen av goda politiker kräver bra lönevillkor. Och då sysslande med politik förvandlats till ett yrke har karriärstegar vuxit fram. Personer och familjer jobbar sig uppåt från ungdomsförbund, kommuner till rikspolitikens finrum. Och den som intjänat full pension på en nivå  – eller önskar dra sig tillbaka från ett högt uppdrag –  erbjuds välbetalda sinekurer på ämbetsverk eller inom internationella organisationer. Inom nätverk mellan familjer och vänner odlas en klassgemenskap. Till sammanhållningen hör försvaret för FN-chefers korruption och sexövergrepp samt påhopp mot personer som avslöjar obehagligheter. Liksom påvekyrkan visar man nämligen ogärna upp sin smutsiga tvätt. Dåvarande vicechefen Jan Eliasson (S-partiet) var helt tyst då den FN-anställde Anders Kompass avslöjade sexskandaler och mobbades bort.  

Helhetsbilden för såväl det gamla påvedömet som nutidens politiska elit är att de sitter på dubbla stolar. Den ena rör storstilade och vackra ideal. Den andra en egoistisk verklighet fjärran från idealens sköna mål. Den medborgare som lyssnar på nutidens politiker vet därför inte om ett program eller beslut vilar på idealismens grund eller på privatnyttans (karriär, omval, reträttförsörjning osv). 

På 1970-talet gisslade Hoola Bandoola Band svenska kapitalister med låten ”Vem kan man lita på”. Varför sjunger ingen detta idag om den politiska klassen? Kan det var så att medierna har ett finger med i spelet? De fungerar nämligen inte längre som den politiska elitens kritiker, utan som deras beskyddare. Då en journalist rapporterar vet vi därför inte om det är fakta eller egna värderingar budskapet gäller. Antagligen funderar inte rapportören själv över om han eller hon driver åsiktspolitik. De tror sig förmedla fakta och sanningar.

Torsten Sandström

2019-10-06

I samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com och NewsVoice, https:// newsvoice.se

Den svenska åsiktskorridoren består inte bara av vänsterpolitiska kommandon. Det finns också en viktig linje av SVT- nonsens. Det vill säga time-killers för att hålla folket lugna och nöjda framför TV-apparaterna. Sov sött svenska folk. Var säker på att (s)torebror missköter samhället medan du vilar.

Idag lördag presenteras därför på bästa programtid flabb och glam med en rödhårig Pippi som programledare. Inte ett enda vettigt ord, bara skratt och ordbajsande. I studion förstås en grupp tevekändisar. En stund senare möter vi en annan välbetald programledare, som länge, länge nojsar med Bianca Ingrosso och hennes familj. Ännu mer flams omkring en person som förefaller total bimbo, i en tid då kvinnans roll är tänkt att lanseras med djup och allvar. Men nu inte ett enda vettigt ord om livet i det svenska samhället.

Det är hutlöst att svenska folket över skattsedeln ska tvingas betala för sådant trams. Okej, jag förstår att några medborgare ändå gillar programmen. Men varför inte låta dem köpa den förvuxna Pippi och hennes självgoda kollega Lucky Luuk på någon av mängden privata betalkanaler? Varför detta betaltvång?

Det måste bli ett slut på fördumningen. Och på plundringen av skattebetalarna! Varje skattekrona måste vägas på guldvåg. Många står inte längre ut med det politiska etablissemangets förmyndarskap, som innebär att höjda skatter eller avgifter snabbt serveras via sossarnas förmyndarsamhälle.

Det politiska syftet framstår som klart bakom eländet. Tanken är att – liksom i det gamla Rom – ge folket skådespel. Men dåtidens romare betalade inte ett dugg för underhållningen. Den finansierades av de klasser som önskade få lugn på folket. I nutiden måste vi alla betala för dravlet, oavsett närvaro vid arenan eller om vi önskar stödja pengaslöseriet. Det är bedrövligt. Eller hur?

Så här ser en rubrik ut i Sydsvenskans nätupplaga:

Kräver att råd om apatiska barn ses över

Läkare kräver nu att råden om hur vården ska hantera apatiska barn ses över. Två tidigare flyktingbarn har trätt fram och berättat om hur de blev tvingade av sina föräldrar att spela apatiska. – Den medicinska professionen har ett ansvar att förhindra fler fall i den mån det är möjligt, säger barnläkaren Karl Sallin.

Många kloka människor har anat att barn och föräldrar i utsatta lägen gärna vill bluffa. Men godtroende politiker och administratörer lägger huvudet på sned och säger ”oj, oj, oj så ledsamt, det hade jag ingen aaaning om”. Jo, apatiska beslutfattare är verkligen ledsamma.

Alltfler klickar på Anti-pk-bloggen. I dagarna har gränsen för 5.000 besök per vecka passerats. Bloggen irriterar några och glädjer fler antar jag. Själv är jag mycket road. Och får utlopp för känslan av att jag lever i Felfärdssamhället.

Historien visar faran med stora byråkratier. De drar enorma resurser och får samhällen att gå i stå. Tänk bara på Västasiens äldsta imperier, Vatikanstaten, Kina och kommunismens stater.

Skolverkets förslag om att slopa undervisning i antikens historia är faktiskt ännu ett exempel. På myndigheten sitter mängder av byråkrater och lanserar helkorkade förslag. Själva förslaget är hårresande för ett svenskt skolsystem i kris. Och så ska vi komma ihåg att landets utbildningsminister, Ekström, under många år varit chef för denna myndighet! Högkomiskt nog kallas hon officiellt minister för ”kunskapslyftet”. Alltså en person med djupa rötter i S-leden och med bakgrund inom den svenska fackföreningsrörelse som dominerar regeringen Löfven.

Sveriges två stora krisområden – skolan och vården – tyngs båda av byråkratiskt styre. Skolverket gör vad det kan för att införa regler och planer som begränsar jakten efter kunskaper. Och landstingen med sitt SKL agerar kontraproduktiv inom hälsosektorn via tusen och åter tusen administratörer.

På SvD idag skriver historieprofeten från Lund Dick Harrison om skolverkets beslut igår att dra tillbaka sitt korkade förslag. https://www.svd.se/gladjande-skolverket–men-stora-problemet-kvarstar. Han menar att bilden av en skadlig myndighetsverksamhet kvarstår. Särskilt intressant är att han ansluter sig till de många som menar att en dålig svensk utbildning cementerar klassklyftorna i samhället. De välutbildades barn får kunskaper vid köksbordet och hejas allmänt sett på i sina studier. De skadas alltså mindre av den kravlösa svenska skola som Göran Persson lämnat i kommunpolitikernas svaga händer. Det är S-partiets före detta väljarbas som drabbas – dvs de kvarvarande väljarnas barnbarn.

Nu kan man säga att det som skett i dagarna kanske visar att staten som ansvarig för skolan inte är någon garanti för kunskaper. Men rejält bantade och mer politiskt självständiga skolmyndigheter är ändå av godo. Just banden med politiken är en stor fara. Varför anser Skolverket att antikens historia inte platsar i grundskolan? Svaret är att politikerna vill ge plats för allsköns politiskt korrekta ämnen, som feminism, hbtq, globalism, klimatkris etc. Som Harrison skriver saknas tankar om att föräldrar och civilsamhället ska sköta denna typ av åsiktsförmedling…

Torsten Sandström

2019-10-05

Jag är en stor motståndare allmänt sett till Rysslands president och diktator Putin. Men ändå måste jag säga att det ligger mycket i hans ord om Greta T häromdagen enligt SvD. Jag citerar:

Det var under ett anförande på en energikonferens i Moskva som han beskrev den svenska klimataktivsten som en illa informerad tonåring – som manipulerats till att ställa orealistiska krav.

– Gå och förklara för utvecklingsländer varför de ska fortsätta leva i fattigdom och inte bli som Sverige, säger den ryske presidenten enligt Reuters.

Han tillägger att även om man kan uppmuntra ungdomar till att uppmärksamma klimatfrågor, så ska det fördömas att ”manipulera dem för att tjäna pengar”.

– Jag är säker på att Greta är en snäll och väldigt uppriktig tjej. Men vuxna måste göra allt för att inte sätta tonåringar och barn i sådana här extrema situationer.

Economist väcker alltid intresse. Veckans nummer presenterar två hot mot världens demokratier. Två ledare kopplas ihop och gisslas för högerpopulism. Trump för att avvända sitt höga statliga ämbete mot en konkurrent i en kommande valrörelse. Johnson för att olagligt avbryta Parlamentets session i syfte att vinna fördelar för sin brexitlösning. I båda fallen alltså ett vrängande av demokratins spelregler. Så kan det gå om högerpopulismens står vid rodret.

Tro nu inte att att vänsterpopulismen är bättre. Brittiska Labour vacklar bedrövligt om brexit och vågar inte möta folket i ett nyval. Även på svensk hemmaplan förs en politisk linje som är späckad av dubbelmoral. Regeringen förfasar sig över mängden mord i storstäderna, men vågar inte tala om att det rör sig om klaner, dvs invandrarungdomar som man själv bjudit in till landet under senare år. Och regeringen backas upp av två partier som för ett år sedan gått till val på att avsätta S-regimen.

På den svenska scenen möter vi alltså också populistiska tvillingsjälar som hotar demokratin. Här tänker du kanske på sagan om Tödde och Mödde. Jag travesterar Tage Danielsson (där Tödde skulle fixa ett parkeringshus). Tödde inleder:

”Det bidde ingen riktig demokrati.”
”Bidde det ingen riktig demokrati? Vad bidde det då då?”
”Det bidde ingenting.”
”Bidde det ingenting?”
”Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde.”

Under rättegången för några veckor sedan har medierna än en gång tagit upp jakten på de poliser som mitt i nattens mörker i Stockholms city, på långt håll, skjutit en man med pistol i sin hand till döds. Det visade sig att mannen var ung, hade downs syndrom och att pistolen var en naturtrogen leksak. 

Sådant händer tyvärr i den nutida brottsmiljö vi lever i (i den dödes fastighet bodde dessutom en hårt kriminellt belastad, om jag är rätt underrättad). Klart att jag beklagar den unge mannens död. Den är mycket sorglig. Jag är också villig att beklaga hans föräldrar, om inte deras fokus riktats mot att utkräva ansvar av poliserna. Det vill säga poliser som var dag ställs inför svåra val och agerar med det egna livet som insats. Därför undrar jag varför mamman och pappan inte haft bättre koll på sin son? Och vem har gett honom ett naturtroget leksaksvapen? Det förefaller som föräldrarna själva ligger närmare ansvaret för det inträffade än poliserna. Och tänk bara om den drabbade varit intagen på en offentlig institution och blivit skjuten i motsvarande situation. Är det någon som tror att institutionens chef gått fri från ett straff för brist på koll av eleven?

Ingen kan förstås kräva järnkoll av alla föräldrar, lika lite som av poliser. Men jag skriver detta som ett led i min kritik av det svenska samhället, främst medierna, som alltmer vägrar att diskutera privatpersoners ansvar för sina val i livet. Samhället vägrar att ställa krav på enskilda hur mycket som ändå talar för närhet till ansvar. Det sägs nämligen genomgående att individerna styrs av krafter som de inte själva kan kontrollera. I stället är det stat och kommun som pådyvlas ansvar. Anonyma myndighetspersoner utpekas som ansvariga. Den svenska färdriktningen med ansvarsfrihet för alla privatpersoner närmar sig ett farligt stup… 

Idag har Stockholms tingsrätt frikänt samtliga poliser. Det var väntat (se min tidigare blogg). Men bara några timmar innan domen förkunnades försökte en journalist på SR P1 än en gång vinkla processen mot poliserna. På landets journalistseminarier (den nya tidens prästseminarier) lärs det nämligen ut att man måste jaga polisen i egenskap av makthavare. Någon respekt för polisens svårigheter, stress och risker för dödsskjutningar visas inte. Då den döde har en utvecklingsstörning är ansvaret i journalisternas ögon klart. Det är samhället som ska bära bördan menar medierna. Även åklagaren, som grovt misslyckats, har bidragit till föräldrarnas och allmänhetens upprördhet. Är det inte dags att be poliserna om ursäkt för häxjakten? Och är det inte hög tid att tala om att medborgare själva kan vara ansvariga för elände som inträffar? Polisen har det tufft idag med alla skjutningar. Inte blir det enklare med medier som kastar skit.

Torsten Sandström

2019-10-03

PS! Rubriken kan locka oss att tro att ansvar utkrävs av offentliga tjänstemän. Som alla vet är det normalt inte så. Tyvärr. Sverige är nämligen ansvarslöshetens Mekka.

Med anledning av att Sölvesborgs kommun förklarat att man vill slippa den beryktade menskonsten har chefen för moderna muséet i Stockholm ryckt ut med pekpinnen i DN i högsta hugg.  Hon menar att nya konstnärer sedan gammalt ifrågasatts och tar Claude Monet som exempel på en som drabbats av motstånd i slutet av 1800-talet. Hon anser att man i stället ska lyssna till konstexpertisen, dvs den elit som hon själv tillhör. 

Visst har hon en poäng om konvenansens motstånd mot nya uttrycksformer. Förnyelse är något svårt. Svenska Akademin är ett bra exempel på en inskränkt litteratursyn. Dvs en smakdomare som missat en långa rad stora nya författare. De stora pionjärerna, som exv Strindberg och Proust, har nämligen Akademin konsekvent missat. Därför visar exemplet med Akademin att det ofta kan gå fel även om så kallade experter bestämmer vad som är god kultur. Det är nämligen mycket svårt att förutse vad som är nytt och gott. Experter bygger normalt sina beslut på egna förflutna värdeideal.  

Vattendelaren inom konstens värld är –  som jag ser det – ordens och bildernas komplexitet och hur väl nya uttrycksformer lyckas fånga en föränderlig verklighet omkring oss. Många bildkonstnärer har under årtusenden provat nya grepp, även om de flesta kört i gamla hjulspår. Bara ett fåtal revolutionärer lyckas vinna gehör. Och framgång inträffar normalt först med en avsevärd tidsfördröjning och inte efter ett tidigt klartecken från en statsanställd så kallad konstexpert. 

Monet och Picasso är bra exempel på förnyare som mött initialt motstånd. Efter lång skolning och egna komplicerade experiment har de båda med tiden övertygat omgivningen om att deras nya former och färger kan skapa genuin sensation. Men att jämföra dessa giganter med 2000-talets flod av svenska högskolekonstnärer är fel. Nutidens konstskolor bygger inte i huvudsak på intensiv träning i färg och form. Bilderna intar nämligen en andrahandsposition. Inte heller vilar de på talang. Nu gäller nämligen tesen att alla som vill skapa något också måste lyckas. Resultatet har blivit en konst som inte baseras på unika och komplexa bilder utan på ord och åsikter. Vilket industritillverkat föremål som helst kan ställas ut med en förklaring att det uttrycker ett mänskligt eller samhälleligt problem. På så vis kan mensblod, klädesplagg eller tomma pilsnerflaskor hängande i snören förklaras som konstverk. Den som inte har förmågan att rita, måla eller skulptera kan på så sätt ändå påstå sig vara konstnär. Det sker genom att presentera bilder, foton, videos samt inte minst prylar av alla de slag som upphovsmannen kommit över. Ting som han eller hon vill ställa ut med tillsammans med några allvarliga ord som förklaring.

För mig är det okej fatt var och en fritt väljer sitt yrkesliv och sina uttryck, med hopp om dräglig försörjning via personer som frivilligt önskar betala. Men man kan inte välja att bli en erkänd mästare. Bildkonsten ska inte främst vara en plattform för självförverkligande och demokrati. Den är en arena för träning, tekniskt hantverk och sökande efter nya uttryck i en kravfull samverkan mellan det komplexa och det förenklade. Däremot är bildkonst inte en upprepad presentation av fabrikstillverkade ting tillsammans med förklarande ord i högtravande anda. I det senare fallet rör det sig nämligen om åsiktsproduktion. Inte framställning av unika bilder som är sköna, upproriska eller geniala. 

Varken framställning eller bedömning av konst är någon vetenskap, utan en individuell ut- och upplevelse för skaparen respektive betraktaren. Den nya barfotakonsten blir alltså inte erkänd som modern och god bara för att den är dagsfärsk eller genom att en eller flera experter säger hurra. Inte heller bara för att auktionsfirmorna klistrar prislappar med många siffror på målningar eller skulpturer. Stor konst är den som griper kloka och engagerade människor. Alltså något som de betraktar som svårt att själv åstadkomma. Stor konst kan var skön eller provokativ. Men det rör sig inte främst om ord eller åsikter som fogats till hopsamlade ting eller enkla bilder.

Under antiken och ett par tusen därefter representerade bildkonsten mecenaternas ofta krävande beställningar. 1800-talet medförde som framgått en revolution, i och med att konstnärens individuella syn på färg och form –  samt framför allt val av innehåll (tema) –  blev ett medel för att fånga betraktaren. Artisten skapade genuint egna bilder. Gemensamt för nutidens så kallade konst är däremot en strävan efter identitetspolitik. Om du vill kan du kan själv skapa! Dagens förvridna ideologi bejakar den som vill vara konstnär utan att visa talang och skicklighet i hanteringen av former eller färger. Utvecklingen avspeglar alltså ett allmänt samhällsmönster om kravlöshet. En form av värdenihilism inom den nutida konsten.  

Jag vet inte vilken typ av konst som ledningen för Sölvesborgs kommun önskar ställa ut. Det verkar som politikerna där föredrar traditionella och nationella kulturmönster. Men jag tycker att deras politiska val förefaller bättre än de som stöds av tyckandet hos en statlig konstexpert i Stockholm. Hursomhelst hedrar det Sölvesborgarna att de vågar gå emot den nya tidens enkla utställningar och installationer av bilder som försetts med politiskt korrekta ordförklaringar. 

Torsten Sandström

2019-09-30    

Så här ser rubriken ut för DN:s chefredaktör Wolodarskis krönika idag. Vem vet vad Trump och Åkesson anser om GretaT? Trump ironiserade på ett ”faderligt” vis om Greta T i FN häromdagen. Jag tror ingen av de två hyser agg till henne, utan betraktar henne som det barn hon är. Ett barn som upprepar ord som andra sagt och lärt henne.

Men det som sticker ut i krönikan ovan är Wolodarskis ovilja att förstå det nästan alla kritiker av fenomenet Greta T säger och skriver. Nämligen att hennes framgång till närmast hundra procent bort på mediernas lansering av barnflickan som en symbol för journalisternas egna politiska ställningstaganden i klimatfrågan. Det är medierna som marknadsfört henne på ett otroligt effektivt sätt. Och på den svenska scenen är DN nog den främsta reklammakaren. En slug aktör bakom scenen, som själv inte inser vad man håller på med! Fan tro´t.

Världens medier har ett ansvar för att reda ut fakta. De ska inte plädera. Jag har förstått, via e-post med Heidi Avellan på Sydsvenskan, att hennes tidning (kanske också bonnierkoncernen?) valt det hon kallar en ”försiktighetslinje”. Jag tolkar henne som att ett worst case-scenario gäller i spalterna beträffande klimatförändringarnas orsaker. Hennes uttalande är intressant. Det tyder på att medierna är medvetna om att det finns alternativa orsaker till uppvärmningen. Men det talar inte medierna om för läsarna! Man mörkar sin ståndpunkt! I stället propagerar mediehusen med Greta T som reklampelare.

Låt oss diskutera miljöfrågan öppet. För och mot. Utan hysteriska övertoner. Min inställning är i korthet.

1. Ökad uppvärmning? Ja.

2. Ökad CO2-halt? Antagligen.

3. Samband mellan ökad värme och CO2? Möjligtvis, men vetenskapen är oense. Det finns ev förklaringar i kosmos (cykler i solens strålning).

C-partiets stämma (alltså det gamla bondeförbundets) har beslutat att verka för ett förbud mot omskärelse av pojkar. Så här säger partiets gruppledare Anders Jonsson, läkare, givetvis med rötterna i ett lantbruk: ”Man måste betona att debatten handlade över huvud taget inte om religion, utan man valde barnrättsperspektivet och integritetsperspektivet”.

För den som vill förstå svensk identitetspolitik är uttalandet verkligen klargörande. I vårt land betar nämligen många heliga kor. Låt mig kort bara nämna tre. Läkarförbundet (en mäktig fackförening, ledd av byråkrater i karriären, och delvis ansvarig för landets vårdelände) menar att manlig omskärelse strider mot läkaretiken. Det är alltså en integritetsfråga för läkare och kanske även barn. Partiets ledning menar att det rör sig om religionsfrihet. Ett oskadligt ingrepp måste kunna tålas enligt judisk och islamitisk tro. Och slutligen har vi frågan om barnens rätt – det svenska samhällets stora kelgris. Ett barn ska inte utsättas för något alls som föräldrar och vuxna önskar, oavsett om åtgärden är oskadlig.

Alla inser att det måste bli ont om bete i centerns Sverige med så många heliga kor i hagen. Det liberala C-partiet löper alltså än en gång fullständigt amok (läsaren har väl inte glömt Annie Lööfs plädering för månggifte för några år sedan). I stället för att sätta ned foten på fast grund och säga att det faktisk först och främst rör religionsfrihet – punkt slut – släpper C-partiet kossorna lösa på betesvallen. På så vis kan flummiga tankar om integritet och barnens rätt styra partiets tankar och beslut. Jag är varken motståndare till omtanke om integritet eller barn. Men via dessa tänjbara och subjektiva dogmer kan vilken fråga som helst hamna var som helst. Det är sådan logik som predikas i Absurdistan. Landet där bondepolitik och socialism går hand i hand. Med förödande resultat.

Skolverket föreslår nu att kursplanerna för ämnet historia i grundskolan ska börja med 1700-talet. Med all rätt är medierna mycket kritiska. Eleverna ska alltså inte lära sig existensen av de första stora jordbrukskulturerna i mellanöstern. Inte eller om stapplande försök till demokrati i Athen. Eller hur romarna erövrade den då kända världen.

Ändå slår det inträffade mig hur avtrubbad jag blivit för nya grepp från politiker och offentligt anställda byråkrater. I stort sett var dag hör vi talas om de mest besynnerliga idéer från stat och kommun. Den gemensamma nämnaren är en tilltagande offentlig styrning av människornas liv. Mer politik och mindre plats för civilt förnuft. Nu ska en mångårig historisk tradition gå i graven och lämna unga elever i okunskap. Och det sker genom en myndighet som kallar sig Skolverket!

I mina ögon har vi alltför många politiserande byråkrater på väg i karriären. De vill inte uppfostra oss till kritiska och uppkäftiga medborgare. Deras främsta önskan är att vi ska lära oss vänsterns inskränkta idésystem. För dem är feminism, klimathets, identitetstänk mm viktigare är demokratins rötter i Grekland. Demokrati är för dem bara ett vackert ord som arbetarrörelsen uppfunnit.

Frans Kafka har redan skildrat detta samhälle. Jag kallar det Absurdistan. Där är makthavarna ansvariga för en eskalerande dressyr av folket i oförnuftets riktning. Det är en typ av inskränkt samhälle som upplysningens män och kvinnor bekämpade.

En tung lista av universitetsanställda har i Greta T:s anda skrivit på DN-debatt. Det mest märkliga är konstigt nog inte själva uppmaningen till kunskapsstrejk. Det besynnerliga är att nästan ingen av de akademiska undertecknarna själva forskat om klimat eller skeenden i kosmos. Nästan alla ärsamhällsvetare. 

DN slår upp det hela i sin kampanj för att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Jag menar att en högre temp är tydlig. Men själva orsaken är mycket mer komplicerad. Enligt flera väl renommerade forskare kan det röra sig om naturliga skiftningar i jordens relation till solen. Jag vet inte vad jag ska tro. Men inte lyssnar jag blint på FN:s andrahandssortering av forskare i ICPP, se http://www.klimatupplysningen.se/allt-du-behover-veta-om-klimathotet/. Flertalet tillfrågade i först hand att delta i ICPP har nämligen  avstått. Panelen består därför av B-laget. Kanske av dem som liksom Greta T är mest politiskt aktiva. 

Det vi behöver just nu är inte flera lekmän som gör kategoriska uttalanden. Sanningen om klimatet är svår att utreda. Därför bör alla visa tålamod och försiktighet. För mig är det svårt att tro att det gigantiska hav av gaser ovanför oss i skyn sedan några decennier har startat en process för att smälta isar och dränka eller döda oss. Växlingar mellan värme och kyla har för övrigt skett tidigare under historiens lopp.

Det som oroar mig mest är att det idag är svårt att skilja mellan personer som säger sanningar och de som driver politik. Att FN har en egen politisk världsagenda  är något som få talar om. Vi tror ju att FN bara är heligheten själv. Kanske rör det sig om makt. Och då blir det enklare att förstå varför FN idag agerar som gamla tiders påvar förr gjorde i Rom. Att styra världen blev viktigare än det goda och sanningen. Ändamålet helgade medlen.

Glöm klimathetsen. Jag vill nu se en öppen diskussion. Hårda fakta. Inte bönemöten för klimatet. Först efter hårda fakta ger jag mig.

Som bilden visar har det inledningsvis varit stökigt. Ursäkta röran!

Den svenska staten har mer än 300 myndigheter. Antalet ökar för varje år. Korstågstanken har nämligen ett kraftigt grepp om ledande politiker. När ett problem uppstår så blir ryggmärgsreaktionen: inrätta en myndighet. Tanken är förstås att den nya myndigheten ska fixa problemet. Målbeskrivningarna är storartade – den nya organisationen förklaras fylla ett behov som samhället länge känt. Men hur problemet i praktiken ska lösas förblir i allmänhet dunkelt. Naiva politiker tänker sig att en handfull nya regler och några inspektioner kommer att fixa saken. Alltså äntrar en rad politiker den nya myndighetens styrelse. Och så anställs byråkrater i en hög och prydlig hierarki. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. Politikerna smilar och är nöjda med sin insats.

I vårt märkliga land sker inte fortlöpande någon extern och oberoende utvärdering av myndigheternas resultat. Sånt sysslar storföretagen med. Tro, hopp och myndighet är nämligen det som gäller inom det offentliga. Möjligtvis händer det att myndigheten själv utvärderar resultaten och ibland sker en kontroll av en överordnad myndighets utsända. I så fall får vi ofta se prov på den egendomliga tanken om det goda med ”intern kontroll”. Detta betyder att utvärderingen tar sikte på existensen av detaljerade direktiv och riktlinjer inom myndigheten. Existensen av normer antas egendomligt nog vara samma sak som om allt står rätt till. Sällan kontrolleras resultaten på annat vis än att antalet fattade beslut räknas samman hos den myndighet som satts under lupp. Om någon verklig förändring skett i den problembild som motiverat myndighetens tillkomst mäts däremot inte. Politikerna tröstar sig med att sådana mätningar är svåra att genomföra. Och så får myndigheten fortsätta sitt drönarliv med ökade anslag. Den har nämligen i årets anslagsäskande visat på att nya och viktiga problem tornat upp sig på myndighetens spelplan. Enligt Parkinsons lagar kommer således myndigheterna att ständigt expandera. En bantning eller avveckling innebär ju ett bevis att politikerna tänkt fel, något som är en logisk omöjlighet i vårt land. Här fattas alltid kloka beslut.

Du och jag tvingas med andra ord varje år betala skatt till det jag vill kalla ett stort svenskt myndighetskasino. Höga insatser och ytterst osäkra vinster. Myndigheternas existens är en del i ett politiskt skuggspel. Det sägs att viljan till politiska lösningar måste få kosta pengar, så att tusentals byråkrater kan styra upp problem som ofta är omöjliga att lösa på administrativ väg. Den ledande politiska klassens främste apostel, Olof Palme, har själv pekat ut färdriktningen i sin bok ”Politik är att vilja”. Och viljan finns förmodligen även hos raden av byråkrater, som på så vis kommer att backa upp politikernas drömvärld om att alla samhällsproblem har en administrativ lösning. Politiker och chefer i mängden av korstågsmyndigheter utgör tillsammans en trosviss armé av papperstigrar. När dammet skingras efter att den avancerande armén ryckt fram har inte mycket förändrats. På så vis kommer det svenska myndighetseländet att bidra till att medborgarna beskattas intill skinnet.

Men det är inte denna börda jag är ute efter idag. Jag vill peka på ytterligare ett problem med ett nästan oräkneligt antal olika myndigheter, stora som små. Deras flummiga målbeskrivningar innebär att verksamheterna delvis kommer att överlappa varandra. Följden blir att de kommer att bekriga varandra. Kanske oftare att den ena myndigheten hänvisar till den andra eller försöka lägga krokben för den. Då organisationerna är många till antalet kommer antalet konflikter mellan olika myndigheter att kräva stora insatser och många kostsamma byråkrattimmar.

En sådan korstågsmyndighet är Datainspektionen (DI), L-partiets baby. Genom GDPR, Dataskyddsförordningen, drömmer DI om att skapa en enhetlig och likvärdig nivå inom EU för skyddet av personuppgifter. Tidigare hade vi en kortfattad svensk personuppgiftslag. Nu finns minst tio gånger fler monsterparagrafer i GDPR, som topprider privatpersoner och framför allt företag. Varje dag då du klickar på din dator möter du skräckfiguren GDPR, som har blivit DI:s skötebarn.

DI:s ideologi följer mönstret från Bryssel: tillämpa reglerna slaviskt och strunta i förnuftet. För många år sedan bråkade jag som prefekt på Juridicum i Lund med DI, som förbjöd listor med personnummer som angav en studentkulls tentamensbetyg. Jag förklarade att alla studenter ogillade listor med personnamn och betyg. Men det förstod inte DI. Vi tvingades därför kräva en personlig förklaring från varje student om att en betygslista med personnummer var okej.

Nu ser jag att DI har slagit till mot Skellefteå kommun med storsläggan GDPR. DI vill ha 200 000 kronor i sanktionsavgift för att kommunen i sina skolor installerat sk ansiktsigenkänning via biometriska kameror. Skollagen och skolverket kräver däremot närvaroregistrering. Även ett antal uppmärksammade skolintrång av kriminella talar för en datoriserad rapportering av vilka som tar sig in i skolorna. Skellefteå kommun säger att det går åt 10 lärartjänster bara för att sköta den tid en manuell registrering kräver. Kommunen registrerar digitalt närvaron för en stor majoritet av elever med föräldrars samtycke (den lilla minoriteten hanteras manuellt). Men tro inte DI ger sig. Datainspektionens beslut grundar sig på att frivilligt samtycke inte utgör rättslig grund för att tillåta registrering med ansiktsigenkänning. DI:s förklaring är att eleverna har en beroendeställning till skolan.

Även Skolinspektionens så kallade Barn- och elevombud (BEO) skapar åtskilliga konflikter med landets skolmyndigheter. Genom lagstiftning har nämligen ett särskilt barnaskydd inplanterats i skolornas verksamhet för att hindra att lärare kränker elever. I en aktuell tvist kräver nu BEO hos Högsta domstolen (alltså i tredje instans!) skadestånd av en skola för att en lärare med händerna skjutit åt sidan en elev som vägrat läraren passage. Detta sker inom den svenska skolan, som går på knäna, bland annat på grund av ordningsproblem.

Många myndigheter i den svenska byråkratins djungel lever således egna liv. Det lär oss som sagt redan Parkinsons lagar. Byråkrater arbetar med principer i stora tänjbara regelsystem. Det du och jag ser som förnuft hamnar i bakgrunden. Ty nu ska tjänstemän visa att de kan läsa lagen, så att beslutsfattarna kan befordras. Ju fler verklighetsfrånvända lagregler som Riksdagen och EU skapar desto fler onödiga konflikter. Och ju fler korstågsbyråkrater svenska staten anställer desto sämre fungerar många samhällsviktiga funktioner. Skolan är bara ett exempel. Storebrorssamhällets främsta förespråkare i vårt land är partierna S, V, Mp, L och C. Alltså de partier som styr landet just nu.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

och NewsVoice, https://newsvoice.se

På DN debatt häromdagen skriver Lars Enqvist (S) och Mats Svegfors (M) om att landets dagstidningar måste räddas med mera pengar från staten.

https://dela.dn.se/ZXJzNDJmemJxaGUzMU9pM1VPZzRCTTY4N2hqMTFCWUNCL2JJc1ViSEJyd3JjcW53S1lNdEpzTGo2dEpzZmdQdkx6L3FCUUs1Wms5RmpmZU9aV0hzQkE9PQ

De två partihöjdarna från vänster respektive höger vill rädda egna närstående dagstidningar med pengar som skattebetalarna ska stå för. Många skattebetalare, särskilt yngre, är inte längre intresserade av de stora drakarnas åsiktsförmedling. Man ser dem som politiska vrängare, vilket de också alltmer framstår som. Folket ser alltmer även SR/SVT på samma vis.

Artikeln är ett frontalangrepp på de nya medierna. Jag citerar:

Varför ska vi betala en årsprenumeration på ­lokala dagstidningen och en obligatorisk public service-avgift när Netflix ordinarie månadsavgift är 109 kronor och det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret i text, ljud och levande bild är gratis på Facebook?

Vilken språklig slapphet: varför ska ”vi” betala (dubbelt, tycks de mena). Vi, dvs de två skribenterna, som inte verkar intresserade av sociala medier och ”det fullständigt ohämmade och obekräftade byaskvallret” som de två ser där. Vilken svag argumentation för ökade skatteutgifter. Då sociala medier är så billiga måste de gamla dagstidningarna får mer pengar, tycks de mena. Vilken röra!

Tanken bakom artikeln är uppenbarligen inte att lägga ned drakarna. Nej, folket, som väljer andra medier, ska över skattsedeln tvingas försörja partiernas fortsatta opinionsbildning via dagspressen. De tvås motivering är att ”dagspressen …i bortåt 180 år (har) utgjort en oumbärlig ryggrad i den levande svenska samhällskroppen”. Om vi ser till den första delen av den tidsperiod de nämner är kanske detta patetiska uttalande riktig – medierna agerade då ofta som en tredje statsmakt.

Men sedan 1970-talet har medierna förvandlats till politiska åsiktsmaskiner. Denna tendens har förstärkts i konkurrensen med nutidens dynamiska och individfokuserade sociala medier. Panik har därför nu uppstått hos gamla samhällsbevarare från S och M. Staten, dvs skattebetalarna, måste enligt de två än mer föda tidningsmedier som själva (delvis) orsakat de problem de nu står inför.

De två makthavarnas citerade ord är ett hån mot folkets frihet att själv välja vilka åsikter de vill ta del av. De två tänker som kända partigängare från sovjettiden. Räddas vad som räddas kan, även via tvångsbetalning. Så gör de tills de förlorar makten.

Så här ser dagens förstasida ut i DN. Tidningen fortsätter alltså lanseringen av sitt eget klimatbarn, som gör journalisternas arbete enkelt.

Därefter fortsätter DN med att presentera Greta T som en stort tänkande politiker med global makt. Nedan följer en bild på artikeln:

Antagligen har Greta varit i någon form av kontakt med Obama. Förmodligen ganska ytligt. Men DN presenterar det hela som ett samtal mellan två stor miljötänkare. Så vill DN att deras egen ”nyhet” ska se ut.

På annan plats i tidningen följer DN kultur upp tidningens dagliga dos av klimathets:
Alltså en skrämd trubadur som förklarar att vi måste ha miljöpanik.

Det finns ett trist mönster bakom de artiklar som landets (till upplagan) största morgontidning visar oss på en och samma dag. Först den massiva propagandan. Därefter att det inte är miljöexperter som kommer till tals. Nej det är politiker, barn och trubadurer, som vittnar. Sammantaget en mycket kraftigt vinklad journalistik. Det är trist att behöva säga att Stalin och andra diktatorer hade varit nöjda över den mediala likriktningen. Propagandan drivs av ett organ som gärna vill se sig som en förespråkare för ”det fria ordet”.

I detta viktiga ämne önskar jag däremot hårda fakta. Alltså siffror och ord utan politiska baktankar om att dressera medborgarnas hjärnor för att vinna val. Jag vill ha substans för och mot.

Kolla därför den länk jag klipper in nedan. Den är en klar motvikt. Ett försök till sansad analys. Ett föredöme för landets journalistkår. Men om klimatupplysningen har jag aldrig sett DN skriva. Antagligen för att organisationen inte passar DN och det politiska etablissemanget agenda. Även FN har en ambition att vinna makt och få folk att lyssna till krisscenarier. Sverige bidrar i dagarna med en extra stor miljöslant till FN som står bakom IPCC, den panel av klimatexperter som organisationen sponsrar.

http://www.klimatupplysningen.se

Där kan vi läsa om urvalet av IPCC panel, som själv säger sig ha kommit fram till nästan full enighet. Jag citerar (min fetstil):

IPCC hänvisar till bl.a. tre studier: Illinois-universitet 2009, Anderegg 2010 samt Cook 2013. Av 10.257, 1.372 resp. 11.944 tillfrågade valdes 77, 50 resp. 42 ut, som ansågs direkt forska om mänsklig påverkan. Av dem höll 75, 49 resp. 41 med om hotande påverkan. Det var 97,4 resp. 98 och 97,6 procent av de utvalda – men bara 0,7 resp. 2,3 och 0,3 procent av de först tillfrågade. Tusen- tals klimatforskare lämnades utanför, (ipcc fantasisiffror).

Jag kan inte bedöma om det skrivna är sant. Men om det är det, så vacklar givetvis ICPP:s självsäkra slutsatser kraftigt. Var det kanske de främst ”kristroende” som ställde upp i panelen?

Torsten Sandström

PS! Min bild kompletteras av Greta T:s tal i FN, som jag just nu hör på SR P1. En så hög känslosamhet. En så inbilsk tro på att själv ha rätt (och andra fel). En så diktatorisk vilja att få andra att lyda, precis som om ingen vuxen makthavare har förstått något eller gjort något. Rena bönemötesstämningen i söndagsskolan med andra ord.

Kom nu!
Vadå?
Barnprogram på tevetvå.

Bolibompa fortsätter idag på DN:s förstasida. Först har DN marknadsfört Greta T stenhårt. Sedan presenteras tidningen nu den ”stora” nyhet som DN och andra medier själv skapat. Så funkar dagens journalism! En form av massiv propaganda. Man försöker bygga en märklig svensk nationalism, där lilla Greta T förvandlas till en nationalhjälte, via tidningar, radio och teve. Saken gäller även Sverige som föregångaren och föredömet för andra länder, alltid några steg före dem. Detta vill medierna få folket att tro.

I stället för en seriös argumentation för och mot klimatriskerna låter medierna barnens rop bli nyheter. Man diskuterar inte om uppvärmningen beror på CO2 eller på solens relation till jorden. Arenans ljus lämnas åt barnen. Det är något av ett klassiskt bönemötes regi. Oskyldiga barn vittnar om Jesus.
Halleluja!

DN har i dagarna en stor annons där Kina försvarar sin politik. Världens största förtryckarsamhälle tillåts alltså annonsera i tidningen. Chefredaktören Wolodarski försvarar sig med att ”vi är liberala”.

Vilken praktlögn. En tidning som jagar högeråsikter från flera svenska partier menar tydligen att vem som helst får annonsera. Fa´n trot´t. Wolodarskis uttalande visar att liberalismen är en vindflöjel. Och det är därför det går så dåligt för partiet. Vilka principryttare! När det passar förstås.

Wolodarski borde ha sagt: ”vi är giriga”. Så går det när korstågsspindlarna visar sina rätta tänder.

Det var en gång en liten flicka som hette Greta Rödluvan. Hon skulle gå till sin mormor för att berätta om klimatkrisen. Framme i mormors stuga låg DN, SvD och SR/SVT i hennes säng (mormor hade släppt in dem och lånat dem nattmössor). De sa: låt oss använda dig Greta för att upplysa hela världen om klimatkrisen. Du får bli vår apostel. För det kommer du att bli känd och få många sköna prispengar.

Och så använde mediehusen Greta som sitt sändebud i världen. Och Greta predikade för såväl hög som låg om det som andra lärt henne. Och med uppspärrade ögon lyssnade världen.

Om det hon berättat är sant eller inte är ännu inte klarlagt. Flera tror det, andra tvekar. Men för medierna spelar ju detta ingen roll. Det är ändå ännu så länge fråga om sagor…

Snipp, snapp, snut,
så var sagan slut.

Men det är ingen saga. Ty Sydsvenskan skriker idag ut följande runrik från Malmö:

Nioåring i fronten för Malmös stora klimatstrejk

”Det tar sig” sa pyromanen…

Idag har flera stora tidningsmedier samma rubrik:

En budget som gynnar män och höginkomsttagare.

Det är säkert inte fråga om berömmande ord. I vårt likriktade land med vänsterns journalister bakom tryckpressarna plockas ständigt samma perspektiv om strukturer fram. Folket tänker till höger medan medierna propagerar vänsterpolitik. Liksom V-partiet älskar journalisterna höga skatter för framgångsrika. På så vis blir alla mer lika, har de fått lära sig på folkhögskolorna.

Hälften av befolkningen är män. Bara några procent av männen har glädje av av de skattesänkningar det talas om. Men bland de gynnade är inte alla män. Så hur i all världen favoriseras just män i den nya budgeten?

Till saken hör att de få som gynnas av den slopade värnskatten även efter sänkningen betalar skyhöga belopp i skatt till stat och kommun. Ingen tacksamhet för det uttrycks i rubrikform. Där gäller köns- och klasskamp. Året är 2019. Inte 1919 i revolutionens Sovjetunionen, som man skulle tro. Sverige som efter skattesänkningen ändå har världens högsta skatt på marginainkomster (omkring 60%). Vår nation leder alltså en föga hedersam liga. Men vår välfärd är inte högst i världen. Det slösas med andra ord friskt i statens ledning.

Någon kanske tycker att jag tjatar. Och att jag är oklar rörande vad en svensk politisk klass innebär. Häromdagen träffade jag på en trevlig middag en politiker från en medelstor skånsk kommun. Mannen representerade inte ett riksdagsparti, utan en tuff lokal motståndsorganisation med en handfull kommunalt valda (som skänker sina arvoden till välgörande ändamål). Låt mig brodera ut de klassmönster han berättade om. Fram träder nämligen ett antal metoder som de ledande partierna använder sig av för att ta makten över en kommun. Och för att säkra medlemmarnas egen försörjning.

Viktigast är systemet för arvodering. En ordförandeposition i en kommunal nämnd kan ge många sköna slantar. För en inte alltför betungande syssla på deltid, som mycket väl går att förena med en civil anställning. Det kan i en medelstor kommun röra sig om kanske 20-40 tusen kronor i månaden. För mindre framstående positioner blir det förstås inte pengar i den storleksordningen, men ändå en skön slant. Även styrelseposter i kommunala bolag arvoderas. Därför blir nya bolagssatsningar en given drivkraft. Självklart uppstår en jakt efter de mest lönsamma uppdragen. Efter ett antal år ger en viss ställning rätt till full pension. Då pensionstaket nåtts är det dags att söka nya sysslor och låta en partikollega träda in.

Detta för över till kommunalpolitikernas karriärstege. Den som nått maximal inkomst och pension på det lilla planet vill gärna se sig om efter pengar från det regionala. Där finns goda möjligheter till avancemang enligt principer som liknar de som nyss nämnts. Landstingen är som alla vet inte guds gåva till mänskligheten vad effektivitet anbelangar. Normalt finns det plats för en person i den politiska karriären. Man jobbar sig alltså uppåt. Det sker förstås inte genom att visa rakryggad integritet och principfasthet. Nej, partilojalitet och lycksökande är politikens signum. Anpasslighet ger snabbt en bra skjuts uppåt. Och så tjänas nya månadsarvoden och pensioner in via landstingen många nämnder och styrelser. Den som är kritisk och ifrågasätter olika förslag tjänar inte mycket pengar. Men belönas antagligen med folkets uppskattning.

En viktig metod för byggande av en politisk klass är lagen om facklig förtroendeman. Inom en kommun blir lagen en språngbräda. Den lag som ska balansera privat ägarmakt fungerar här som en hämsko på medborgarnas frihet att styra en kommun. Den kommunanställd som utses till facklig företrädare har rätt till såväl ledighet för sitt uppdrag som bibehållna anställningsförmåner. Och på så vis tillåts facket driva kommunal vänsterpolitik. Alltså fungerar denna lagstiftning som ett första trappsteg in i de välbetalda politikernas krets. Särskilt intressant är metoden förstås för anställda med låg lön, ringa utbildning och rutinartade arbetsuppgifter. Plötsligt bjuds han eller hon in till den kommunala maktens finbord. Och där serveras som sagt sköna läckerbitar i klingande mynt.

Familje- och vänskapsrelationer är således en huvudpunkt i byggandet av en politisk klass. Det är inte helt sällsynt att personer från en och samma familj har en person på gång som facklig förtroendeman, en annan i kommunens eller landstingets nämnder och kanske en tredje i topp, dvs i riksdagen. Personer lär känna varandra i politikens värld, gifter sig där, lever och avlönas av det allmänna samt pensioneras efter en kommunal karriär som kommunal fyrataggare. I rikspolitiken funkar äktenskapsallianser som väl kända byggstenar. En känd byggmästare i svensk familjepolitik har just blivit kommissionär i Bryssel. En annan före detta minister representerar sedan en kort tid tillbaka S-partiet i EU-parlamentet (hon är gift med en höjdare i skånska landstinget). På kommunal nivå förekommer förstås liknande nätverkande. Det är bara mindre känt än på riksplanet, i stil med Göran Perssons och Carl Bildts uppbackning av sina hustrur.

Samspel med kommunens anställda cheferär ett villkor för framgång för den som vill bli medlem i den politiska klassen. Det är ju höga chefer som ska stå för sakkunskap, dvs den särskilda kompetens som behövs för att driva en kommun. Sådan kompetens saknar normalt de politiska klättrare jag nu talar om. Många har som framgått enbart sin erfarenhetsbas i partiernas tankevärld. Genom att samspela med chefer som fattar beslut i sakfrågor bygger varje politiker sin maktbas. Goda chefer kan ge en uppåtsträvande politiker en väldig skjuts uppåt. Och besvärliga chefer måste man göra sig av med. Även en oduglig sådan får normalt en bra fallskärm samt översvallande vitsord i betyget för att söka nytt jobb i en annan kommun. I och med att en kommunpolitiker i allmänhet själv saknar särskild yrkeskompetens blir dribblandet med höga chefer vägen till egen framgång och till nya politiska uppdrag.

Det finns förstås kloka politiker på alla nivåer inom en kommun. Alltså personer som vill få något viktigt uträttat på lokal nivå. Det vill säga folk som vill hushålla med skattebetalarnas pengar och inte främst styrs av penningens egennytta. Några kunniga politiker har alltså egna möjligheter till god försörjning. Men det är inte de som klättrar enligt mönstret jag nyss beskrivit. Bland karriäristerna ser vi dem med bristfällig utbildning, stor anpasslighet och svag förmåga att på egen hand bygga status och en god ekonomisk position. Men genom träget nätverkande inom den politiska klassen kan de stiga uppåt. Både pengar och renommé blir följden. Att omgivningen ringaktar dem tillhör politikeryrkets villkor.

Är det så vi vill att en svensk kommun ska skötas? Svaret är givetvis nej. Med all rätt oroas vi över hur nationens högsta verkställande organ fungerar, dvs regeringen. Var så säker att det inte är bättre på kommunal eller landstingsnivå. Det är här politikerna tränas som klasskamrater och förbereds för ett liv inom det nya frälse vi ser i vårt land. Liksom forna tiders eliter ondgör sig de nya över det förakt de möter. Men som jag skriver anstränger de sig dagligen för att befästa folkets ilska.

Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Projektsanning, https://projektsanning.com

och

NewsVoice, https://newsvoice.se

Kolla dagens rubrik i DN!

Hur mycket ska man umgås med sin partner?

Vem kan svara på en sådan fråga utan att veta hur en relation ser ut? Jo, DN:s psykologteam vet besked. Och om man känner till relationen hur kan ett svar ändå ges för en annans räkning. Jo DN:s psykologer och journalister vet besked.

Vad är det som händer i dagens svenska medievärld? Samhället har stora problem vad gäller vård, skola, försvar, skatter, bostäder mm, men medierna vänder läsarnas blickar mot deras navlar. Omöjliga frågor besvaras. Identiteten blir viktigare är omgivningen. Fördumningen i DN når nya höjder – om möjligt.

Hur mycket ska man umgås med sin partner? Vaaa!

Jag följer ganska noga landets medier. Här finns många politiska kommentatorer, bra och dåliga. Här finns också en förljugenhet, som yttrar sig i att viktiga förklaringar till skeenden mörkas. Det talas över huvud taget inte om vissa orsaker. Även annars duktiga journalister kniper käft. Att säga sanningen ligger utanför åsiktskorridoren och är alltså tabu.

Det tydligaste exemplet är invandringens betydelse för den mord- och våldsvåg som nu sveper över landet. Tiotals andra förklaringar pratas det om. Men att någon procent av utanförskapets många invandrare dominerar brottsbilden är tabu. Man får inte säga att en minoritet ställer till allvarliga problem för majoritetssamhället.

Sak samma rörande S-partiets vägran att bjuda in SD till diskussioner om brottsligheten. En känd SVT-journalist räknar upp flera skäl. Men inte det viktigaste. Om S talar med SD så bryts nämligen förtrollningen och SD blir inte längre tabu. Utan tabu förlorar S makten för överskådlig framtid.

Häromdagen förklarade samma journalist på SVT varför Löfven valt Ann Linde som ny utrikesminister. Han räknade upp omkring fyra orsaker. Men inte den främsta. En svensk feministisk utrikespolitik kräver just en kvinna i ledningen. Könet är såvitt jag förstår för övrigt det enda som i sak syns vad gäller den svenska linjen. Men att säga i teve att könet är förklaringen till statsministerns val är tabu. Det är att förringa den person som valts.

Förljugenheten är ett mönster i staten Absurdistan.

Just nu ondgör sig Sveriges kulturjournalister över att Sölvesborgs kommun sagt sig inte vilja visa ”menskonst”, dvs ett politiskt tema om menstruationer. Allt på feminismens självbeskådande kommando. Och idag annonseras ett auktionshus på en helsida i SvD och DN ett nollkonstverk till salu. Se bilden ovan. Det kostar mer än en miljon kronor.

Att vad som är konst eller inte bestäms i åsiktskorridoren är helt klart. Att kulturens brett hornbågade journalister i gråsvarta kläder är med och bestämmer är full klart. Att marknadens krafter också styr och sätter prislappar – med många fler nollor på än kluddet ovan – är minst lika viktigt. Men att det som förefaller som ingenting i skönhetsväg, i teknisk skicklighet eller i subtilitet kan upphöjas till konst blir helt tydligt. Allt är konst oavsett om det är märkvärdigt. En jämställd konstsyn.

Plötsligt slår det mig att bilden ovan kanske är en del i den utställning av menskonst som landets feminister nu torgför. Alltså i deras kampanj om första plats på scenen. Men den som glömmer en blodstänkt trosa på toaletten när gästerna kommer blir antagligen något generad, tror jag. Men om plagget visas på en konsthall bugar och bockar sig journalisterna så att de hornbågade glasögonen hamnar på sned. Vänsterliberalerna klappar i händerna åt allas frihet att skapa det som de kallar konst. Och då förväntas Svensson också ge sitt bifall.

Jag föredrar faktiskt Sölvesborgs syn på konst! Om femtio år kommer antagligen även kulturens folk att skratta åt vad som nu händer.

I tidigare bloggar har jag pekat på hur tidningar som SvD och DN alltmer liknar veckoblad. Med det menar jag att antalet färska nyhetsreportage blir färre. Samtidigt fylls sidorna med texter som kunde ha författats för en vecka sedan. Ja till och med månader i förväg. Det rör sig om livstilsreportage, krönikor, etikettsfrågor, psykologsnack, kulturartiklar i ett brett spektrum osv. Alltså billigare artiklar om man ser till kostnaden att hålla nyhetsredaktörer på plats. Men även billigare till substansen. Kolla själv om du inte tror mig!

Så varför inte döpa om DN till Månadens nyheter. Och SvD till veckans händelser. Men då det numera mest rör åsiktsreportage så vore Månadens tyckande kanske en mer korrekt varudeklaration. Utvecklingen är trist. Särskilt som prenumerationer är dyra.

Landets journalister ser sig själva som förnäma pennfäktare. De har en hög svansföring. I själva verket är majoriteten ganska simpla tyckare. Minoriteten skickliga skribenter skäms antagligen över att hamnat i dåligt sällskap. Det finns anledning till det.

Så här ställer en universitetslärare (språkvetare) upp i försvaret för den politiska korrektheten. Det sker i dagens SvD.

I böcker från sovjettiden framställdes Lenin i allmänhet som en övermänniska, en person som har rätt i allt. Nu försöker medierna presentera Greta T som ett under av klokhet. Alltså ett ungt helgon. Hennes aktion ”skolstrejk för klimatet” framställs i artikeln som ett helt korrekt språkbruk. Rent språkligt måste nog ordet skolstrejk betyda att elever lämnar skolan för ett tag, i likhet med vad helgonet Greta själv gjort. Nu försöker en språkvetare reducera Gretas ord till en allmän protestaktion för klimatet, vilket meningen antagligen är. På Greta T:s skylt står något helt annat. Det är uppenbart. Gretas språkliga förmåga beror kanske på bortavaro från klassrummet, vad vet jag. Men en universitetslärare bör inte förvandla svart till vitt.

Att själva rubriken dessutom verkar ge Greta T rätt i klimatsaken är också ett intressant dagens tecken från mediernas värld. Där händer konstiga saker. Häromdagen påstod en journalist på SR P1 att det råder ”konsensus” inom forskarvärlden om att CO2 är orsaken till uppvärmningen av klimatet. Rätt ordval är att en ”majoritet” klimatforskare anser det. Det finns en grupp professor som tror att solens relation till jorden är förklaringen. Skillnaden är stor och viktig. Att det råder konsensus på SR/SVT eller inom andra stora mediehus är dock troligt.

I DN påstods att Gretas aktion framför Vita huset lockade ”flera hundra” demonstranter. Men en annan nyhetskälla talade om ”två hundra” samt att minst lika många journalister var närvarande. Medierna försöker inte längre leva upp till rollen som den tredje statsmakten. Medierna representerar nämligen himmelska makter.

Sverige, som har en lika stor befolkning som flera internationella storstäder, har en extrem ledningsstruktur inom sjukvården. På tio miljoner medborgare har vi 21 landsting som var för sig sköter en region. Sammanlagt minst 2 000 politiker jobbar med detta på hel- eller deltid. Dessutom en rad direktörer och andra chefer inom varje landsting. Antalet sjukvårdsadministratörer i hela landet är idag så många som c:a 50 000, dvs ungefär en på var tredje läkare/sköterska på vårdsidan. Under de senaste tio åren har administrationen inom vården ökat med omkring 36 %, medan själva vårdpersonalen endast ökat blygsamt.

Jag menar att dessa fakta är horribla. Det är inte försvarligt att så mycket politik och administration satsas på en sektor som fungerar dåligt med tanke på få patientbesök per läkare och dag, långa väntetider, få sängplatser osv. Jag påstår därför att patienternas dåliga ställning i huvudsak beror på en kraftigt överdimensionerad politisk och administrativ apparat. Jag menar därför att det är hög tid att landstingen avvecklas. Enorma belopp måste finnas att spara ifall en central statlig organisation – med en handfull regionala kontor – tar över landstingens plats och upphandlar vård från privata företag (och dagens sjukhus och vårdcentraler som privatiserats). Det bör enligt min uppskattning röra sig om belopp i en storleksordning på omkring 75 miljarder (av dagens totala kostnad på c:a 335 miljarder). Det är alltså fråga om en gigantisk kapitalförstöring. Eller med andra ord ett alltför stort skatteuttag från mängden betalningströtta medborgare.

Bilden av en kraftigt ineffektiv landstingsapparat blir än mörkare om vi ser vad som händer i rikets politiska topp, dvs staten. Nästa varje dag ger riksdagens politiker direktiv om skattebidrag i flermiljardklassen till landstingen för öronmärkta syften. Klart att politikerna där måste anpassa sin haltande byråkrati till guldregnet från riksdagen. Och så blir det än mer administration och annat schabbel. Det förstår ju vem som helst!

Sverige har alltså två månghövdade politiska team – statens och landstingens – som alla drar i olika spakar för att försöka styra upp en vårdadministration som gått över styr. Många kloka läkare och samhällsanalytiker har sedan länge pekat på massivt bad management inom svensk vård. Men inga reformer tycks vara i sikte. Bara mer politik, fler skattemiljarder, ytterligare byråkrater och inte minst mer nedslående vårdresultat. Detta är enligt min mening en jätteskandal.

Orsaken till att inget händer är tyvärr den svenska politiska klassens behov av försörjning. Många inkompetenta ledare kommer att förlora sina uppdrag om en slimmad och mer effektiv vårdapparat sätts i spel. Den politiska klassen är alltså Proppen Orvar. Framtida historikers dom över nationens politiska ledning kommer att bli hård.

Torsten Sandström

2019-09-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

och NewsVoice, https://newsvoice.se

Det talas sjukligt mycket om psykisk ohälsa. Vad det innebär är inte klart. Men det tycks som om många ungdomar har tilldelats en själslig sjukdomsdiagnos. Det verkar också som om unga tjejer är rejält överrepresenterade vad gäller diagnoser av detta slag. Så kallade experter försöker finna orsakerna i stress, samhällsorganisation, datorberoende, utseendefixering mm. Något ligger nog i några av dessa förklaringar.

Men en orsakskrets saknas konsekvent. Antalet medlemmar i psykologförbundet var 1955 omkring 10 000. Idag är de 12 000. Men flertalet är säkert oorganiserade, ty antalet sökande till utbildningar med inriktning mot psykologi är numera omkring 35 000 per år.

Min teori är att vi här finner en viktig rot till ungdomarnas själsliv. De möter nämligen mycket oftare idag (än förr) kuratorer och BUP-anställda med studier i psykologi i bagaget. Även förstås själsläkare. Det är ingen tvekan om att psykologernas syn på individen som en lekboll för livets omständigheter styr många unga tjejers tänkande. I teveintervjuer hör vi ofta hur ungdomarna kopierar psykologernas uttryck och språk om att individen är ett offer. Man hör dem berätta om psykologiska teorier som proppats i dem. Förr sa äldre personer i omgivningen att ”man skulle rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig och på egen hand försöka lösa” de problem som man menade att den unge överdrev. Det var inte alltid så bra kanske. Men nu ställs individen i centrum och ges en rad olika förklaringar till upplevelsen av de vardagsproblem hon berättat. Psykologerna vet att ge besked. Föräldrarna står handfallna. Detroniserade av det som kallas vetenskap.

Jag menar inte att psykologi är av ondo. Men det är en ung och framför allt vacklande vetenskap vad gäller kunskapsteori. Vad som händer i en människas hjärna kan man nämligen bara spekulera om. Men horden av trosvissa barnpsykologer vet hur de ska lyssna och vänligt förklara hur stygg omgivningen är mot den unga kvinnan. Jag antar för övrigt att flertalet psykologer själva är kvinnor. Och att de vill få fler kollegor som kan hjälpa dem att ta emot de unga tjejer som strömmar till för att få bekräftelse. Kan det vara så att killar mer kör sitt eget race och stökar med varandra? Man tycks inte behöva de själsliga förklaringar som psykologerna erbjuder. Jag skriver detta väl medveten om att det går stick i stäv mot en svensk dogm om att biologin inte avspeglar sig i män och kvinnors roller.

Hursomhelst blir följden att flera psykologer anställs, mer psykofarmaka skrivs ut och framför allt fler unga tjejer strömmar till. Och så snurrar ohälsans roulett allt snabbare och snabbare. Och Sverige tar ytterligare steg mot ett sjukare samhälle.

Följande diagram är därför en viktig förklaring – bland några andra –till dagens elände.

Torsten Sandström

2019-09-12

Då företag rekryterar chefer söker man efter kompetens för uppgiften. Okej att politiken har en något annan dimension i och med representanterna ska spegla folkets val. Men ändå bör varje regeringschef försöka välja ministrar som har djup saklig kompetens för sin uppgift. Under Löfvens tid har vi sett forskningsministrar utan akademisk examen (men LO-anställning), justitieminister utan juridisk examen, skolminister utan lärarbakgrund, försvarsminister som inte hanterat vapen osv. Även M-regeringar har tidigare gjort liknande svaga val.

Rekryteringen baseras alltså allt mindre på kompetens. Styrande är den politiska klassens sammanhållning. Val sker av partitrogna klättrare. När en går kvoteras en annan in från ett sett lägre i trappan. Allianser och lojalitet står högre i kurs än kunskaper.

Vi ser det idag då regeringen Löfven ombildas. Som utrikesminister måste en kvinna kvoteras in (Löfven tror på en feministiskt utrikespolitik). Frånsett akademisk examen är hennes bakgrund strikt partitrogen. Och som arbetsmarknadsminister plockas en kvinna från TCO in, också en person med gedigen S-bakgrund från SSU och fram till en riksdagsplats. Alltså ska fackföreningarnas folk styra staten – Löfven har ju samma bakgrund.

På Per Albin Hansson tid fanns det ett knippe välutbildade – såsom Undén, Wigfors, Sköld och Erlander – starka ministrar med djup förankring i S-partiet. Kompetens ansågs nödvändig även inom politiken. Så inte längre. Nu är det sammanhållning inom den politiska klassen som gäller. Och då feminismen är statsbärande kvoteras förstås kvinnor in.

Vi ser idag samma trista utveckling inom EU. Lika många män som kvinnor! Kommissionärernas kön anses viktigare än deras kompetens. Allt i den politiska klassens intressen.

För min del får alla kommissionärer gärna vara kvinnor bara de har skaffat sig en rimlig utbildning för den funktion som de ska sköta.

Johan Rockström, Rocket man, skriver i Dagens industri om klimatkrisen.

https://www.di.se/debatt/rockstrom-klimatskeptikerna-blundar-for-glasklara-forskningsresultat/

Det är intressant läsning. Möjligtvis har han rätt, trots alla bugningar inför höjdare inom EU och FN. Han har många forskare på sin sida.

Men hans skrivelse innehåller ett orsaksproblem, som lätt går läsaren förbi. OK att uppvärmningen tycks öka. Men vad är orsaken? Är det CO2-utsläpp och andra gaser som Rocket man skriver? Eller är det kosmiska/globala förändringar som sker med vissa intervaller? Raketmannen går otroligt snabbt fram vad gäller sambandet mellan uppvärmning och CO2. Det sker med endast några ord och inga referenser till forskare, som jag läser hans text. En bevisning i raketfart, kan man säga.

Om orsaken i stället är kosmisk – förhållandet mellan Jorden och Solen – faller större delen av Rockströms kritik. Temperaturen ökar kanske oavsett CO2? Sådana svängningar har som han skriver inträffat tidigare i historien, alltså redan före industrialiseringen.

Och han skriver förstås inget om behovet av kärnkraft för att lösa jordens befolknings behov av el utan förbränning av olja, naturgaser och ved. Ämnet är tabu i miljökretsar, även om de gärna ser förbränning av skogsråvaror i Sverige (men inte i Brasilien förstås där CO2 hotar).

Kan någon hjälpa mig att förstå vilka källor/bevis som Rockström har för orsakssambandet blir jag glad.

Nu tar medierna än en gång upp jakten på de poliser som mitt i nattens mörker i Stockholms city, på långt håll, skjutit en man med pistol i sin hand till döds. Det visade sig att mannen var ung, hade downs syndrom och att pistolen var en naturtrogen leksak.

Sådant händer tyvärr i den nutida brottsmiljö vi lever i (i den dödes fastighet bodde dessutom en hårt kriminellt belastad, om jag är rätt underrättad). Klart att jag beklagar den unge mannens död. Den är mycket sorglig. Jag är också villig att beklaga hans föräldrar, om inte deras fokus riktats mot att utkräva ansvar av poliserna. Det vill säga poliser som var dag ställs inför svåra val och agerar med det egna livet som insats. Därför undrar jag varför mamman och pappan inte haft bättre koll på sin son? Och vem har gett honom ett leksaksvapen? Det förefaller som föräldrarna själva ligger närmast ansvaret för det inträffade än poliserna. Och tänk bara om den drabbade varit intagen på en offentlig institution och blivit skjuten i motsvarande situation. Är det någon som tror att institutionens chef gått fri från ett straff för brist på koll av eleven?

Ingen kan förstås kräva järnkoll av alla föräldrar, lika lite som av poliser. Men jag skriver detta som ett led i min kritik av det svenska samhället, som alltmer vägrar att diskutera privatpersoners ansvar för sina val i livet. Samhället vägrar att ställa krav på enskilda hur mycket som ändå talar för närhet till ansvar. Det sägs nämligen genomgående att individerna styrs av krafter som de inte själva kan kontrollera. I stället är det stat och kommun som pådyvlas ansvar. Anonyma myndighetspersoner utpekas som ansvariga. Den svenska färdriktningen med ansvarsfrihet för alla privatpersoner närmar sig ett farligt stup…

Den kapten på segelbåten som forslat Greta T över Atlanten berättar om resan, sedan ha nu tycks ha flugit (!) hem till Tyskland. Aftonbladet refererar och konstaterar: ”Greta har fantastisk humor”. Kaptenen säger också att han själv blev sjösjuk men inte Greta. Hon jagade på att de måste segla fortare, fortare.

Från min ungdom minns jag hur böcker om Lenin och Mao beskrev dem som övernaturliga hjältar, med hundratals positiva drag. Personer som alltid var något klokare än vanliga människor. Så ville medierna se dessa herrar. Verkligheten var förstås en annan.

Jag påstår inte att det som sägs/skrivs om Greta T är falskt. Men själva metoden är densamma som då devota författare under årtusenden beskrivit en person som de vill bygga en hjältebild av. Att det sker i S-partiets lydiga språkrör förstår jag. Men att andra stora mediehus bidrar till glorifieringen är eländigt. Och att de fördömer kritiker av medialsieringen av Greta T är än värre.

Historikern Peter Burke skrev 1994 boken ”The Fabrication of Louis XIV”. Temat är hur kungen och hans rådgivare systematiskt tillverkar en bild av Ludvig som passar den maktroll han eftersträvade. Aftonbladet kopierar Ludvigs metod och bygger tillsammans med andra medier – såsom SR/SVT, DN och SvD – en helgonbild av Greta T.

SvD uttalar sig idag än en gång om svenska kvinnors preferenser och om männens ansvar:

”Varför har kvinnor över huvud taget sex?”

”Den nya samtyckeslagen gör att större ansvar läggs på mannen under sexakten.”

Jag skriver ofta på min blogg om identitetspolitik. Dvs att medierna alltmer skådar individernas navlar och uttalar sig om deras personliga val. Juridik blandat med känslor.

Nu uttalar sig journalister på SvD än en gång för alla kvinnors räkning, tycks det. Nu väljer SvD alltså att ansluta sig till Fi (feministiskt initiativ), som står bakom en kvinnominoritets drömmar. Och så byggs det murar mellan könen. Murare är en en liten minoritet kvinnor som skolats i det som kallas ”genusvetenskap”. Det är inget öppet sökande efter sanningar, utan ett rent politiserande. Alltså ingen vetenskap alls.

Eget beröm luktar illa, brukar man säga. Men inte i politikens värld. Där är det vardagsmat. Den som inte skrävlar förefaller närmast korkad i sin värld av besserwissers. Där talar politiker som vet allt. Personer som visar förakt för motståndarna, som man för övrigt inte lyssnar på. Predikanter som hatar oliktänkande.

Så här säger statsminister Löfven idag om Margot Wallströms avgång:

”Med Wallström som utrikesminister har Sverige mött stor respekt och uppskattning runt om i världen. Vår aktiva och framgångsrika utrikespolitik är förstås en viktig del i detta.”

Vilket förfärligt skryt! Hur uppskattat är Sverige egentligen? Och hur framgångsrik har utrikespolitiken varit? Bilden av Sverige som en humanitär stormakt är en del i detta skryt. Sanningen är att Sverige är en nation som stenhårt beskattar sina medborgare för att S-partiet ska kunna dela ut bidrag världen runt. Och skrävla för att vinna väljare. En nation som många andra folk skrattar åt (inte minst våra grannar och korrupta aktörer med svenska pengar i fickan).

Wallström talar om en feministisk utrikespolitik, vad nu det är. Varför inte en politik för båda könen? Att hon nu avskedas av Löfden är en lättnad för nationen. De vänliga ord han säger om henne är bara krokodiltårar. Det vill säga en del av det politiska apspel som vi ser var dag. Löfven vill forma nya allianser med C- och L-partierna och då står Wallström i vägen. Så var det med respekten för henne. Symbolpolitik inneär alltid flexibelitet. Resultatpolitik är svårare.

PS! Den som minns väl kommer nog ihåg att Wallström varit kommissionär i EU-kommissionen med ansvar för – hör och häpna – demokratifrågor. Att unionen lider av många problem är klart, men mest tydligt är ett nationellt demokratiskt underskott visavi byråkraterna i ledningen. Så även här är Wallströms resultat svaga…

En diktator dör i Zimbabwe. Landet befinner sig i en mångtioårig kris. Den nya ledaren är gammal kompis till den döda diktatorn. Bara under 2018 pumpar SIDA/Sverige in mer än 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till Zimbabwe.

Och det är bara ett exempel på hur talet om svenskt ”humanitärt stöd” håller gangsterledare under armarna. Det vore intressant om någon journalist ville undersöka hur mycket svenska pengar som efter en annan diktators död, Yasser Arafat, finns på hans familjs bankkonton i Paris och på andra ställen.

Så låt oss starta med att halvera SIDA:s anslag! Då befinner sig Sveriges u-landsbidrag i nivå med Tysklands och Frankrikes beräknat på vår folkmängd. Det ger en skattebesparing på 25 miljarder per år. Pengar som svenska folket kan använda bättre…

Genom att på debattsidan närmast konsekvent släppa fram skribenter från vänster driver DN en form av klasskampsretorik. Idag skriver en ekonomisk historiker om hur välfärden för vanliga medborgare urholkas genom privata sjukvårdsförsäkringar för rika i allmänhet och privata sjukvårdsföretag i synnerhet.

Jag baxnar. Det goda och det hoppingivande förvandlas till något ont. Att högavlönade – som även betalar mycket hög skatt – gärna vill få bra vård för sina skattepengar och se till att landstingens usla resultat ersätts av effektivare och billigare vårdföretag är självklart. Nytta för pengarna är väl inte en ambition som skiljer ut de välbärgade. Även fattiga personer får nämligen glädje av att landstingens minst 10% dyrare och ineffektivare vårdapparat skrotas.

Jag menar att DN och journalistkåren där har tagit över vänsterns retorik: privata företag löser inte krisen i skolan och vården, säger de. Men att den offentliga skolan och landstingen slirar och stora skattepengar slängs bort skriver DN inte om.

Även om journalisterna och DN:s ledning inte inser det förespråkar man konservatismens krafter. Man vill låta de bestående offentliga institutionerna fortsätta att slösa och sluka de pengar som folk betalar i skatt till landstingen. Oviljan att se hur onda gamla krafter fungerar är sannerligen ingen ny historisk företeelse. På sikt tror jag att upplysningen kommer att segra – om vi ska tro det som historien lär oss. Och då kommer DN att stå med skammen tillsammans med dagens vänster, som bytt kritik mot en föråldrad samhällssyn (ancien régime) mot ett massivt försvar för det bestående. Så går det för många som inte har ett öppet sinnelag, utan tror på gamla dogmer om att bevara det som tidigare varit…

Sveriges stora trauma just nu är som alla vet en gastkramande kriminalitet. Mord, våldtäkter, bränder, rån osv. Det vill säga skeenden som domineras av unga män från en klankultur inom invandrarkretsar. Och vad gör det televisionsbolag som kontrolleras av staten (via en bulvanstiftelse)? Jo, kväll efter kväll gör gör SVT reklam för en ny serie time-killers-program som kallas Tjuv& polis i Askersund. Folk ska lockas spela brottslingar och jagas av fd poliser.

Jag har i många bloggar kritiserat att staten genom lagstiftning ser till folket måste betala för daglig underhållning, sport, soffsamtal och annan hadderittan. Alla som vill kan ju köpa sånt på betalteve och alltså själva välja innehåll efter egen smak. Men det ska inte ske genom tvångslagstiftning! Jag menar att det för tanken till tvångsdrogning, till Kallocain.

Hör vi någonsin en S-politiker eller journalist från Aftonbladet klaga på SR/SVT? Nej! Att de är nöjda beror dels på att S vill hålla folket kvar i den egna tevesoffan, dels att man vill kontrollera folkets tankar i vänsterns riktning. När detta sker i Nordkorea kallas det propaganda. Då det sker i Sverige blir det lördagsmys och samling framför lägerelden. Det är inte klokt hur svenskarna låter sig indoktrineras av storebror!

Alla ledande politiker säger efter kvinnomordet på öppen gata i Malmö: detta är förfärligt, så här kan vi inte ha det. Det är verkligen sant. Men ingen talar om den gemensamma nämnare som högst sannolikt finns bakom flertalet mord i storstäderna. Kan det vara fattigdom? Nej, det finns fattiga på många platser i vårt land med låg brottslighet. Kan det vara bostadsområdet? Nej, även gettoliknande områden finns utan allvarlig brottslighet. Kan det vara knarkhandel? Möjligtvis, men den utförs av många människor med olika ursprung och drogberoende landet runt. Kan det vara invandrare med bakgrund i auktoritära klankulturer? Även om de allra flesta invandrare från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika är laglydiga förefaller just ett ursprung i en förtryckande klankultur vara det som typiskt sett kännetecknar de grova brottslingar jag nu talar om. Statistik saknas förvisso på grund av underlåtenhet från politiskt håll och BRÅ. Men de som skjuter och slänger bomber verkar nästan alltid ha ett ursprung i de klankulturer jag nämnt. Där har unga killar lärt sig att följa bondefamiljers åldriga och skrämmande egna justis – inte den moderna industrinationens lagar.

Det slående är att ingen försöker ringa in och lyfta fram den gemensamma nämnare jag talar om. Man talar aldrig om brottslingarnas ursprung. Politikerna stannar i de yttre orsakskretsar som omfattar fattigdom, förorten som boplats och narkotika. Men aldrig om invandring, som tycks vara den faktor som bäst ringar in den allvarliga kriminalitet som härjar i landet. Invandrare dominerar polisens och domstolarnas vardag vad gäller grova brott. Situationen är densamma på landets fängelser. Att tystnaden är medveten står fullständigt klart. En förklaring har redan nämnts dvs att brottslingarna är en minoritet inom kretsen invandrare. De 20% med utländsk bakgrund står nästan bakom lika många många grova våldsbrott som övriga 80% svenskfödda!* Gruppen invandrare är alltså kraftigt överrepresenterad vad gäller grov brottslighet. Allt talar för att Sveriges makthavare inte vill stigmatisera gruppen nyanlända. Därför mörkas invandringen som gemensam nämnare i den intensiva kriminaldebatt som just nu pågår. Det officiella Sverige väljer alltså att strunta i den främsta förklaringen till allvarlig kriminalitet. Många medborgare känner sig lurade.

Någon frågar kanske varför samhället bör påtala invandring som orsak till allvarlig brottslighet. Det finns rimliga skäl anser jag. Vi bör alltid försöka finna sanningen. Först då orsakssambanden är klara kan vi bedriva vettig politik. Det är nämligen fullt klart statistiskt sett att det går att minska frekvensen allvarliga brott om invandring till Sverige begränsas. Det är inte så att jag vill bygga murar och stänga ute folk i kris. Men om det nu är så att Sveriges politiker misslyckats kapitalt med integrationen finns det goda skäl att pausa för att tänka efter och bygga en klokare politik. Invandrarminoritetens höga brottlighet plågar den svenska nationen. Rädslan sprider sig i svenska städer, bland kvinnor och hos äldre på landsbygden där stöldligor från Baltikum och Ukraina drar fram. Och skattebetalarnas kostnader bara för den rättsliga hanteringen ligger i mångmiljardklass.

Just nu pågår en våg av inflyttning av närstående till tidigare asylsökande. Med ett dystert facit i hand kan vi räkna med att några procent av de som nu slussas in kommer att hamna i brottslighet. För var tusende nyinflyttad kommer i snitt kanske 10-20 syssla med grov kriminalitet. Sådan är tyvärr den svenska modellen.

Går det verkligen att bygga en ny stabil politik? Med rådande uppsättning av ledande politiker blir mitt svar nej. Deras ovilja att tala öppet om invandringen som brottsorsak blir en stoppkloss för en vettig hantering av problemet. Med näbbar och klor försöker de tala om annat, som i och för sig har betydelse, men ändå inte pekar ut den förmodligen väsentligaste förklaringen. Den orsak som direkt spär på brottsligheten lämnas utanför diskussionen.

Men en ung och mer öppet tänkande generation kan kanske klara av det. Dock behövs, som jag ser det, en kulturrevolution i synen på samhället. Det grundläggande svenska felet rör faktiskt inte invandringen, utan nuvarande makthavares ovilja att ställa tydliga krav och utkräva ansvar inom flertalet viktiga samhällssektorer. Frågan har i hög grad betydelse även för nyanlända. Framtida invandrare måste få tydliga besked om att det är anpassning till svenska normer som gäller. Fackföreningarna måste också anpassa kollektivavtalen så att lägre löner tillåts för oskolad arbetskraft. Även rättsväsendet måste omformas i grunden – efter att ha prövat eftergifter och axelklappar är det dags för en rakare dialog och tuffare påföljder. Ungdomar måste resolut ställas till ansvar och inte bara släppas ut från domstolen för några dagars enkelt arbete (sk ”samhällstjänst”). Ordningskulturen måste också färga skolan, utan att för den skull utveckla ett regemente med hugg och slag. På många andra samhällsområden är nyckeln till en sansad politik tydliga spelregler och framför allt effektiva påföljder.

Någon säger antagligen att mina ord kommer från munnen hos en gammal mörkerman. Det är inte sant. Jag pekar bara på ett antal allvarliga dysfunktioner i det svenska samhället. Mitt mål är en öppen diskussion av relevanta problem. Ledande politiker och de stora mediehusen vill nämligen inte se sanningen och tala om den. Det är faktisk hos dem som mörkrets män och kvinnor finns. Där ser vi rader av vänsterliberaler som tror att nationens stora problem ska kunna lösas genom tystnad rörande väsentliga orsaker. Här finns utan tvivel den svenska politiska korrekthetens största dilemma. Misslyckandet med integrationen skapar stora problem med jobb, bostäder, skolor mm. Alltså även kriminalitet. Men landets ledande politiker blundar för den viktigaste förklaringen till grov brottslighet.

Torsten Sandström

2019-09-05

*BRÅ:s statistik är tio år gammal och speglar alltså inte de senaste årens eskalering vad gäller mord, våldtäkter, bilbränder och grova rån med vapenhot. Enligt BRÅ står personer med utlandsbakgrund för dubbelt så många brott som svenskfödda.

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com
och NewsVoice, https://newsvoice.se

Tidigare har jag bloggat om hur identitetspolitiken tränger ut viktiga samhällsfunktioner. Fram kliver frågor om kön, hbtq, psyke, minoriteter osv. Medierna pläderar var dag för en politik som riktar in sig på den enskildes position och känsloliv. Och vad ser jag i Dagens juridik 2019-09-02! Sveriges första döva nämndeman.

Mot detta ställer jag svensk rättssäkerhet, som kräver självständiga domare, med förmåga att kritiskt lyssna till parternas argument och framförda bevis, framför allt hur vittnen och tilltalade uttrycker sig.

Så går det när människors – i och för sig förståeliga – strävan efter mening i livet tillåts ta över viktiga principer för en domstolsprocess. För min del kan systemet med nämndemän gärna avskaffas. Men så länge det finns kvar måste rollen som lekmannadomare faktiskt kunna utövas utan osäkra mellanhänder med teckenspråk.

Vi ser alltså ännu ett utslag av svensk symbolpolitik. Av artikeln framgår att den döva kvinnan i egenskap av nämndeman gratulerats av socialministern. Rättssamhället stiger tillbaka och ett flummigt politiserande äntrar scenen. Mönstret blir tydligare dag efter dag. Och Dagens juridik skriver en söt saga om en flicka som får det hon önskar.

Missförstå mig nu inte och tro att jag missunnar en person med handikapp ett uppdrag. Min kritik rör inte det. Jag vill värna om rättssamhället och den nödvändiga kompetens eller färdigheter som måste bära upp det. Ingen ifrågasätter ett förbud för en blind att jobba som pilot. Inte ens om han eller hon har en kompetent kollega bredvid sig som kan tala om vad som händer. Även den dömande makten ställer krav på vissa färdigheter hos personer i domarnas säte. Socialministerns förtjusning kan faktiskt tolkas som ett tecken på att hon inte tycker att rollen som nämndeman är särskilt viktig. Till detta kommer kostnader för teckenspråkstolk till en döv nämndeman. Det är absurt.

Min kanske främsta käpphäst är att en eskalerande ansvarslöshet är Sveriges i särklass största problem. Det syns i skolan, på universiteten, i rättsvården, i bidragssystemen, i barnuppfostran osv. Inte minst vad gäller utkrävande av ansvar för offentliga och privata tjänstemän som missköter sitt jobb. Nästan aldrig minsta påföljd – det sägs bara att ”vi ska se över våra rutiner” och så rullar eländet vidare. Igen och igen.

DN påstår gärna att deras spalt ”DN Debatt” håller hög klass och är ett attraktivt medium för svenska samhällsdebattörer. Jag tror inte på detta. Däremot är DN Debatt ett etablerat forum för svensk politisk korrekthet. På bilden syns en text av en forskare från Chalmers (vad sjutton har för övrigt denna institution med pedagogik att göra?). Han menar att krav och disciplin i skolan är något kontraproduktivt. Enligt min mening går det att finna en pedagog för varenda politiska lösning, särskilt till vänster. Här en av flera tusen kravlösa idéer om skolan.

DN tror sig vilja bygga det goda samhället. Men i själva verket driver DN en absurt dödgrävarpolitik. För DN är ansvar och påföljd enbart något ont. DN presenterar en tuffare vänsterpolitik än vad V-partiet förmår. Alltså ännu ett bevis på mediernas vänstervridning.

Hör vi någonsin en finansminister S säga att staten kan spara pengar här och pengar där inom redan befintliga utgifter på omkring 1000 miljarder sammanlagt? Aldrig! S är ett röstköpsparti där väljare vinns genom ständigt nya bidrag. Men sparmöjligheterna är gigantiska! Bara genom en privatisering av landstingens ineffektiva och dyra vårdapparat kan 50 miljarder sparas (och mängder av politiker och byråkrater rationaliseras bort). Men i stället ska nu rikare kommuner/landsting tvingas betala till fattigare. Samma överföringar ska ske för att tvinga välbärgade kommuner att stå för bidrag till fattigare vid genomförandet av den invandring som staten eller riksdagen står bakom. Kostnaderna för invandringen skenar. Och idag hör vi att bankerna ska beskattas särskilt för att finansiera försvaret, en lösning som på sikt kommer att drabba folk som har låne- och sparkonton i bankerna. Allt medan Mp:s skräckprojekt om friår till arbetsskygga ska tas över skattsedeln.

Många medborgare tvingas att spara för att få sina inkomster och utgifter att gå ihop. Men inte den svenska stat som S, V, Mp, L oc C styr! Det är inte klokt. Man hör inte ord om sparalternativen eller rödpennan. Att bara stryka 5 % rakt över statsbudgeten, något som är enkelt, ger 50 miljarder, som därefter kan omfördelas för prioriterade ändamål, utan att skatterna höjs. De etablerade politikerna vansköter fullt klart Sverige grovt. Så funkar ett rövarsamhälle med en politisk klass som förlorat kontakten med folket.

Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev resultatet. Stegvis trädde en utvecklad rätt till medborgarskap för alla vuxna fram. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå levde kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt på relationer inom familjen.

Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till stor del avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal gav de enskilda muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika enligt rådande lagstiftning. Individerna hade möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare. En enskild gavs möjlighet att skaffat sig utbildning. Med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Det allmänna tvingades behandla alla – studerande och arbetssökande – med samma kompetens och skicklighet lika. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, nykterhetsorganisationer och många andra organisationer som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.

Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en i huvudsak ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers i och för sig något demagogiska uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.

Idag är Sverige långt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det omöjligt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Följden har blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel. Resultatet är en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater. Men även i stora statliga ämbetsverk med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Vackra målbeskrivningar tas till intäkt för enorma statliga pengainsatser där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls. Hundratals sådana korstågsmyndigheter i stil med den storstilade MSB i Karlstad, dvs Myndigheten för säkerhet och beredskap, givetvis med en självsäker S-pamp i ledningen.

I högskattesamhället har medborgaren förvandlats från en individ med god position och framtid (genom studier och hårt arbete) till antingen en bidragstagare eller en plundrad skattebetalare. 1,4 miljoner svenskar är anställda i den expanderande offentliga sektorn, jämfört med 3,4 privatanställda. De senare har alltså ett tungt ansvar att försörja den svenska modell som S-partiet skryter vitt och brett om.

Den stolte och nyttiga ”medborgarens” tid förefaller därför lida mot sitt slut. Nu vänds fokus från individen som rättsstatens bas. Den ”vanliga” medborgaren håller på att detroniseras. Politikernas intresse för den fria medborgaren som samhällets nyckelfigur ersätts nämligen allt oftare av nya favoritsubjekt för vilka regler skrivs och makt slussas till.

Tydligast är maktförskjutningen till kvinnan. Även om feministerna ser sig som hälften av befolkningen rör inte deras propåer vilka arbetarkvinnor som helst eller kvinnor med tunga jobb inom vården. Nej, det är akademiskt utbildade kvinnor som driver missnöjesdebatten. Deras bevisning om kvinnans diskriminering är tunn. Enskilda trista exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar. Kvinnor påstås få sämre betalt än män, diskrimineras i företagsledande positioner, utföra mer familjenyttigt arbete än sina makar osv. Men den som analyserar fakta ser ofta att kvinnor jobbar mer deltid, tenderar att välja särskilda yrken, inte har samma karriärdriv som män, oftare saknar erfarenhet av sådana chefsjobb från vilka företagens ledningar rekryteras samt att män utför en lång rad sysslor som inte ger feministpoäng i hushållet (reparationer, bilservice, pappershantering, skjuts av barnen till fotbollen eller stallet osv.) På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats som inte tar sikte på alla medborgare som förut, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.

En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exv på individer inom gruppen hbtq, barn och minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering. Men det finns redan flera straffrättsliga regler mot sådana allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster. Ett nytt fokus tränger undan centrala samhällsfrågor om bostäder, vård och kunskap och ordning i skolan. Många listiga politiker tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna tar över och får scenplats. Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt, exv genom att det sk Barn- och elevombudet på Skolinspektionen vid domstol jagar lärare som tar hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare ett dråpslag mot det svenska medborgarskapet.

Denna juridiska fragmentarisering innebär att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en medborgare en röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en särställning. Det innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!

Torsten Sandström

2019-08-29

PS! Sryk miljö nr 2 och ersätt med djur, nationalitet och religion

Ikväll är det brasafton på teve igen. Folket ska samlas för att beundra när mediernas anställda delar ut belöningar till varandra. Det gäller ”Kristallen”, dvs en prisutdelning till tv-personligheter och tv-program i Sverige. Priset delas ut i syfte att Sverige ska få en motsvarighet till det amerikanska Emmypriset.

Kom och titta! Även den minsta insats garanteras belöning! Alla får pris!

Så här säger en forskare i hållbar konsumtion till Sydsvenskan idag: ”Måste bli hög status att inte jobba så mycket”. Idén är att hindra energikrävande utsläpp.

Att forska om gaserna i kosmos och i jordens lufthav är en viktig uppgift för naturvetenskapen. Men uttalanden om de tusentals alternativa och lämpligaste metoderna för att dämpa mängden olika gaser är knappast vetenskap. Det är politik. Men nuförtiden sysslar Rocket man – dvs Johan Rockström – och Mattias Lehner (som uttalar sig i SDS) med politiskt predikande om vilka politiska val vi ”måste” göra enligt dem själva. Alltså kan Lehner påstå att vi måste jobba mindre.

Att det rör sig om politik visas av att Sveriges miljötalibaner, under ledning av Mp, även driver linjen att svenska folket ska få betalt från staten för att slippa göra något produktivt. Det kallas ibland för friår. Det är givetvis en skön dröm för lättjefulla.

Jag menar att Lehner och Mp är viktiga tecken på ”den svenska sjukan”, som innebär utvecklande av en ideologi om ansvarslöshet. Bara du bekänner din tro på ”klimatkatastrofen” så behövs inte mer. Du ska inte anstränga dig för din egen eller andras försörjning. Manna kommer att regna från himlen om du låter bli att jobba. Detta gäller uppenbarligen även skolarbete. Mediernas älskling Greta skolstrejkar som bekant världen runt för detta heliga ändamål. Man kan undra hur den svenska nationen ska lyckas dra in pengar för att försörja alla klimatfrälsta.

Mediernas koncentration på Greta och på politiska så kallade forskare håller steg för steg på att dra ned Sveriges ekonomiska välstånd. Politikerna på vänsterkanten hejar på. Jag menar att de är korkade. Alla som vill bygga hållbar välfärd måste se till att människor lägger manken till och jobbar hårt. Hur ska annars pengar till välfärden dukas fram? Enbart troende kan kräva öka välfärd och samtidigt minska kraven på att landets skattebetalare att jobba. Så tänker enbart talibaner eller inpiskade dubbelmoralister. Och sådan politik främjas av landets stora mediehus.

I normala marknadsekonomier brukar man dra en gränslinje mellan politik och affärsverksamhet. Men inte i (S)verige. Nu ska två s-gubbar ta över ledningen över en bank som misstänks ha sysslat med brottslig verksamhet, penningtvätt.

Maktövertagande sker så här. Den ene utser – i en roll som valberedningsledamot från Folksam (storägare i banken) – den andre till ordförande i banken. Den senare utser därefter den förre till VD i samma bank. Pamparna är kompisar och känner alltså varandra väl sedan tidigare.

Att en sossebank sysslar med brott är anmärkningsvärt. Sak samma att S-pamparna väljer varandra i en bank som är börsnoterad. Sådant händer i sossarnas Sverige och kallas den svenska modellen. Där bestämmer politiker inte bara över staten utan också över affärsföretag.

Varje dag rapporterar medierna om minsta steg som Greta Thunberg tar. I går var det vindstilla på Atlanten. Idag blåser det. Massor av CO2 har slösats på den båt hon reser med, för att inte tala om medieuppbådets alla flygfärder mm. Ändamålet helgar medlen, påstås det. De stora mediehusen står på knä framför det barnhelgon som de själva skapat. Om de inte placerat henne i strålkastarnas ljus hade hon fortfarande varit en vanlig skolflicka. Men inte längre.

Liksom gökmamman placerar sina ungar i andras bon har alltså medierna värpt det ägg som nu reser världen runt för att predika klimatkris. Märk att det inte är några unika och omvälvande ord eller forskningsresultat som Greta presenterar. Hon är bara en apostel för den officiella och ensidiga svenska synen på miljön. Möjligtvis är det ett rimligt budskap. Kanske inte. För det finns så många variabler avseende solens utveckling, i skeenden i luften och havet samt inte minst rörande möjlig teknisk utveckling för att producera elektricitet utan CO2. Alla dessa komplicerade skeenden ligger långt bortom mediernas och Gretas vilja och kompetens. Mediernas fokus på gökungen Greta tränger ut alternativa och viktiga miljöaspekter ur boet.

Min gökmetafor har även en allvarlig sida avseende hur vuxna människor använder Greta som en bricka i spelet om miljön. Hon är antagligen själv medveten om detta. Men hon är ändå bara ett barn, som för tillfället erbjuds glaspärlor för sin upphöjda roll som apostel. Hon har blivit ett medialt guldägg. Det talas om enorma penningbelopp som Greta kan dra in för olika arrangemang. Kloka föräldrar borde ha armlängds avstånd till en guldgruva som kan komma att sina och där utvinningen riskerar att skada personen Greta. För att hålla kassaflödet uppe – och trygga sin egen försörjning – lockas föräldrarna nu resa runt jordklotet för att visa upp sin guldklimp. Det påminner om hur forna tiders ägare av nöjesfält utnyttjade märkliga människor och djur i burar. Och medierna applåderar. Nu tycks det som hon frigörs från den skolplikt, som enligt svensk lag gäller för andra barn i landet, för att kunna exploateras fullt ut. Skådespelet är motbjudande. Och medierna samt hennes föräldrar bär ett tungt ansvar.

Men medierna bara hejar på. Och dessutom slänger de skit på personer som vågar vara kritiska. De kallas för äldre män som förnekar problem med klimatet. Frågan är vem som har den mest genomtänkta och balanserade synen på Sveriges miljöproblem? Och vem som visar mest mänsklig hänsyn gentemot ett barn som utsätts för medial trafficking?

Torsten Sandström

Var dag hör man svenska journalister slå sig för bröstet. Intryck skapas av en yrkeskår med en unik och gedigen utbildning och erfarenhet. I själva verket rör det sig ofta om snuttifierade studier, som inte sällan bedrivs genom folkhögskolor. Okej att en och annan har en djupare universitetsutbildning i bagaget. Men många klättrar upp i elfenbenstornet efter en tämligen ytlig skolning. Det märkliga är att de med denna bräckliga bakgrund raskt utropar sig som experter på journalistik. De ser sig som unika rapportörer och analytiker av vad som ska ses som nyheter. Detta är något som ytliga skolbokstudier inte kan ge kunskaper om. Däremot kan djupa samhällsstudier – statskunskap, juridik, sociologi mm – och kunskaper i historia och filosofi ge en bra grund att stå på. Men det tycks som landets journalister mest studerat folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter, flyktingrätt och likande samt betydelsen av internationella organisationer såsom FN. De läser paragrafer på ytan utan att förmå tolka juridikens regler om vad som är tvingande och vad dom ger svängrum. Just avsaknaden av kunskapsteoretiska studier tycks vara den främsta bristen. Med det menar jag frågor om vad forskning kan ge kunskap om samt skillnaden mellan fakta och värdering/åsikt.

Med en så vacklande kunskapsbas ligger det i farans riktning att journalisterna fyller sina tankeluckor med egna politiska värderingar. Om detta har jag skrivit flera texter. Faran ligger i journalistkårens påtagligt homogena politiska åsikter (forskning visar förenklat att 70 % tänker till vänster). På så vis kommer förstås dagens medier i huvudsak att presentera problem av det slag som finns på vänsterns agenda. Urvalet av nyheter sker från samma utgångspunkt. Resultatet blir ett flöde av den PK-dogmatik som jag fortlöpande kritiserar. Kön, etniskt ursprung, klimat, minoritetsfrågor od hamnar alltså högt på mediernas nyhetsinslag.

Jag försöker ständigt förstå hur en tidning (eller SR/SVT) har tänkt då man presenterar ett visst reportage. Vilka politiska värderingar ligger bakom olika inslag. På så vis tycker jag mig se det mönster jag nyss skissat. Nu bara ett exempel. Den 15 augusti 2019 har SvD sex sidor under rubriken ”sport”. Jag överdriver inte om jag säger att omkring 70% av textmassan rör kvinnliga idrottsutövare i framför allt fotboll, ishockey och golf. Manliga idrottare hamnar alltså i rejäl minoritet (30%). Är detta en slump? Nej, liknande proportioner mellan könen – om än kanske inte så extrema – förekommer systematisk. Enligt min mening beror detta på redaktionella beslut med grund i feminismens teser. Kvinnliga föredömen måste enligt journalisternas personliga värderingar lyftas fram!

Jag känner inte till studier över vilka ämnen män och kvinnor helst läser i tidningarna. Med risk för att generalisera (och tänka gubbigt) tror jag att sport är en typisk manlig arena. I så fall bör kanske 70 % av sportsidorna fokusera på manlig fotboll, hockey, golf mm och inte tvärtom som i SvD den 15 augusti. Min slutsats är således att nyhetsvärderingen inte följer vad läsarkåren önskar. Nyhetsvärderingen – journalistkårens påstådda monopolkompetens – utförs inte heller efter några slags kvalitativ eller kvantitativa mått, i stil med hur duktiga spelare av fotboll är, hur många män/kvinnor som spelar boll eller vilket kön som drar mest publik (och mest reklampengar). De kvinnliga fotbollsspelarna i Sverige är få, de spelar för tomma läktare och alstrar små reklamintäkter pengar – allt relativt sett.

Mot denna bakgrund är det verkligen intressant att se hur SvD väljer att fokusera på kvinnor i sporten den 15 augusti. Lika intressant är att medierna generellt sett ägnar mycket utrymme åt kvinnliga fotbolls- och hockeyspelares missnöje över sina ekonomiska villkor. Temat är att de ska ha lika mycket betalt som männen. Men jämförelsen haltar tydligt, som jag nyss visat.

Att nyhetsvärderingen sker med feminismens val av glasögon är alltså tydligt. Några tycker kanske att det är bra. Att jämställdheten ökar. Jag tror inte på detta. Tvärtom anser jag att utvecklingen är allvarlig.

För det första mörkar journalisterna hur de värderat fakta. Det sägs inte att kvinnliga insatser kvoteras. Man lyckas alltså inte dra en gräns mellan fakta och egen värdering/åsikt. Nyheter bör inte värderas i ett perspektiv av jämlikhet eller kön utan efter samhällsbetydelse eller vad läsarna efterfrågar. Ambitionen att lyfta fram kvinnliga föredömen ska inte prioriteras framför sedvanliga aspekter rörande tid, värde, kvalitet och kvantitet.

Allvarligare är för det andra att den PK-ism som sprids medför att mediernas trovärdighet minskar. Vem kan lita på journalister med en egen agenda? Eller på feminister som driver propaganda liksom nyss på Sporten i SvD? Om inte nyhetsvärderingen sker öppet och tydligt riskerar mediekonsumenterna att överge de stora tidningarna och radio/teve. Då den tredje statsmakten politiseras kommer folket att sluta lita på den. Bristen på förtroende för de stora medierna hos framför allt unga människor syns redan.

Alltså menar jag att dagens journalister på de stora mediehusen binder ris åt egen rygg. Ungdomar väljer alltmer alternativa medier på nätet. Den huvudsakliga förklaringen till detta är kanske inte just PK-ismen. Men man litar ändå inte på de stora mediehusen, på deras dogmatik och pekpinnar. Det är som jag ser det en logisk reaktion.

När jag studerar de stora medierna sker det som då jag läser Kyrkans tidning. Där är indoktrineringen förstås mycket tydligare, agendan inte särskilt dold. De stora medierna agerar däremot i smyg på ett olustigt vis för den som vill se en öppen journalistik. Lika allvarligt är att den politiska eliten hånar personer som likhet med mig kritiserar de stora mediehusens vinklade rapporter. Jag tror vi går mörkare medietider till mötes.

Torsten Sandström

2019-08-26

De stora svenska mediehusen rapporterade häromdagen om att New York Times (NYT) skrivit om hur den svenska extremhögern via sajter på nätet sprider propaganda. NYT kallar dem ”desinformationsmaskiner” och “digitala ekokammare”. Tillsammans med internationella aktörer påstås de elektroniska medierna ägna sig åt att plantera, provocera och förstärka extremhögern och nationalistiska krafter. Liksom andra högermedier i Europa sägs de svenska på nätet förmedla budskap som planterats av krafter från Ryssland. Innehållet beskrivs som vit makt, nationalism och främlingsfientlighet.

Som flitig konsument av alternativa svenska medier – dvs organ vid sidan om landets handfull stora mediehus – stöter jag givetvis ibland på utfall mot invandrare och framför allt invandring som fenomen. Några sådana exempel är hatiska och beklämmande. Men det tillhör enligt min mening undantagen och de eländiga exemplen syns framför allt i kommentarsfält till mer eller mindre kända skribenters texter. Det förefaller som en begränsad grupp personer ivrigt och återkommande sysslar med att skriva sådana kommentarer. Om de är styrda utifrån är omöjligt att avgöra. Merparten tycks sympatisera med Trump och hans meningsfränder. Ett fåtal yppar åsiktsvänskap med Putin eller krafter i östra Europa. I flera fall stänger dock redaktionerna av personer med kommentarer som är anstötliga.

Såvitt jag kan bedöma släpper redaktionerna för högersajterna på nätet i huvudsak bara fram texter som uppfyller rimliga krav på saklighet och sans. Ledningarna för sajterna prioriterar mer eller mindre samhällskritiska texter och följer noga vilka texter som får många läsare. Och på så vis formar de alternativa ”mediehusen” sin linje. Visst sker det emellanåt övertramp. Men detta händer även i de stora medierna som genomgående – och med hög svansföring – utropar sig som sanningsjournalistikens ärkeänglar.

Jag har i flera texter kritiserat SR/SVT, DN och SvD för en eskalerande åsiktsjournalistik, där journalisternas politiska värderingar tydlig skiner igenom. Alltså inslag där fakta normalt vrids i en vänsterliberal riktning. I ord speglas följaktligen PK-ismens dogmer om kön, klimat, invandring, globalisering mm. Enligt min mening innebär åsiktsjournalistiken en form av propaganda för idéer på vänstersidan av den politiska skalan. Stora samhällsproblem utelämnas såsom brister i boende, vård, skola, försvar, skatteslöseri mm. PK-tendensen syns i något olika skepnader över stora delar av västvärlden. Förmodligen kan man påstå att den i vårt land planteras av utländska krafter. Den har nämligen en tydlig förankring i en rad internationella organisationer. För att bara nämna några exempel så driver FN, EU och OECD omfattande och (för svenska skattebetalare) kostbara kampanjer med PK-teman. Ändå är de utländska inslagen av mindre betydelse jämfört med de omfattande resurser som svenska staten, kommunerna och de stora mediehusen lägger ned på PK (inklusive statsfinansierade SR/SVT). Ingen oberoende betraktare kan påstå att resultatet blivit ett öppet samtal i vårt land.

Artikeln i NYT markerar därför, som jag ser det, den vänsterliberala åsiktskorridoren. Enligt denna framstår fienden som osaklig, rasistisk, nationalistisk och främlingsfientlig. Här samlas högerkrafter i olika skepnader. Alla är kritiska till det politiska och mediala etablissemang som lägrar inom korridoren. Med betydligt svagare ekonomiska resurser, men med sociala medier på sin sida, försöker högern stå emot den framrusande PK-ismen. De vänsterliberala inser att det egna mediala åsiktsmonopolet vacklar. Och i sin förfäran tar man till ännu mera manipulativa metoder. Den som tror på PK-dogmerna uppfattar nämligen kritik ungefär på samma sätt som kyrkans prästerskap ser på otrogna. Man kan inte förstå att andra är så dumma att de inte ansluter sig till den korrekta läran. Och så utfärdar de vänsterliberala den ena efter andra stormvarningen från sin åsiktskorridor. I detta perspektiv anser jag NYT-artikeln ska ses.

Från ömse sidor försöker med andra ord två grupper av gladiatorer bekämpa varandra. Att kampen ofta inte sker med rena vapen är naturligt. Upphetsningen är nämligen alltför stor. Och båda sidor anser att mycket står på spel. Vilket också är sant.

Även om jag från min marknadsliberala högerposition i huvudsak har mina sympatier på den högra sidans kombattanter är jag allvarligt bekymrad. I stort sett alla sammanhang pläderar jag för det öppna samtalet. Jag menar att Poppers och Soros propåer om en fri diskussion och kritik av auktoritära krafter alltid bör vara ledstjärnan i samhällsdebatten. Inget är så heligt att det inte tål att diskuteras. Men ingen sida av de motstående gladiatorerna hyllar denna linje. Båda gängen av kämpar pucklar på varandra. Viljan att lyssna på den andra sidan är nära nog noll. Åtminstone DN och SvD har tidigare visat tänk som påminner om The Open Society´s. Men idag använder de – tillsammans med statens lydiga hand SR/SVT – sina stora ekonomiska resurser för att slå ihjäl det öppna samtalet. Invandring får inte problematiseras eller ifrågasättas. Särskilt inte nu när Sverige står inför en ny asylvåg från närstående till tidigare inflyttare. Och så offras det öppna samtalet.

Att gladiatorernas kamp ytterst rör makten om det offentliga Sverige behöver knappast påpekas. För S-partiet gäller det att försöka behålla en snabbt vittrande maktställning. Tills vidare backas de upp av några väpnare (läs Mp, C och L), som liksom Sancho Panza önskar rädda den vacklande Don Qijote. I likhet med honom inser de inte att de stödjer ett föråldrat system. Med hugg och slag försöker man trumfa igenom PK-ideologin, ett tankesystem som i grunden faktiskt fungerar auktoritärt. I stället för ett fritt samtal satsar man på invektiv och smutskastning. Det är i en sorglig skepnad som det svenska politiska etablissemanget och medierna framträder.

Torsten Sandström

En av gårdagens stora nyheter i skattefinansierade SVT var att kvoteringen Löfven håller sin årliga kräftskiva på Harpsund. Vad passar bättre då den politiska klassens elit träffas än att äta kräftor på folkets bekostnad. Ett djur som som i livet är gråbrunt, men som kokt och livlöst blir rött. Det kokas ofta tillsammans med något grönt som piffar upp anrättningen.

Som bekant är kräftans gång inte den effektivaste. Liksom Löfvens klasskamrater förflyttar den sig i sidled. Och den lever gärna sitt liv i dynga. Med tanke på smaken verkar därför jumbovarianten passande för Harpsund.

Finansministern svarade på en fråga att hon skulle äta som många kräftor som möjligt tills de tar slut. Antagligen en metafor för kvoteringen Löfvens egen skattepolitik visavi svenska folket. Men kanske även en bild av klasskamp mellan LO och S-partiet?

Nej nu sätter jag punkt för den icke-händelse som bara medierna i Absurdistan rapporterar om…

Igår såg jag på SVT 1 Rapport något verkligt upprörande. Det svenskfinansierade SIPRI – fredsforskningsinstitutet – tog i Stockholm emot Irans utrikesminister. En organisation som säger sig syssla med fred öppnade alltså sina dörrar på vid gavel för en hög representant för en av värdens värsta mördarregimer. Det mest stötande var på vilket vis mottagandet skedde. Inte bara genom en neutralt hövlig hälsning och handskakning. Nej, där stod SIPRIS ordförande S-pampen Jan Eliasson med utsträckta armar och log som en sol samtidigt som han ordentligt kramade om mördarnas höga utsände. Iraniern berömde förstås såväl Eliasson, FN som Margot Wallström.

Alltså en storsvensk uppvisning av S-partiet i hyckleri. I ord med huvudet på sned alltid världens främsta fredsvänner. I handling är S-regimen en global umgängespartner till representanten för en nation med tusentals oppositionellas blod på sina händer. Och allt i regi av SIPRI, som du och jag betalar skattepengar till. Kanske omkring 100 miljoner kronor per år (siffran är osäker, SIPRI:s redovisning är minst sagt snårig, vilket tillhör bilden). Allt för att stödja S-pamparnas ambition att spela internationella fredsduvor.

Dubbelmoral är inte ett tillräcklig ord. Det hela är avskyvärt. Inslaget i det skattefinansierade SVT fick en utformning värdig gamla tiders PRAVDA. Den svenska S-regimen glorifierades med andra ord. Sådan är verkligheten i Absurdisten.

Torsten Sandström

PS! Dagen därpå ser jag i tidningen till min häpnad att mördarregimens representant även tagits i mot i Sveriges riksdag. Där står han bredvid talmannen. Ordföranden för våra folkvalda hälsar alltså ett av diktaturens ledande kreatur välkommen. Är inte det att smutsa ned Sveriges demokratiska system, så säg! Att regeringen S tar emot honom (och att karriäristen Eliasson gör det) är sorgligt nog. Men folkets organ, Riksdagen, lyder minsann inte under regeringen och UD. Nu står en talman från M-partiet bredvid med skammen bredvid mördarnas ledare. Precis sådana bilder man förr brukade se i PRAVDA.

Trumps propå igår om att köpa Grönland från Danmark visar presidentens rätta ull. En ulv i fårakläder (till det yttre ser han fåraktig ut). Han är uppfostrad med att köpa och sälja och vinna ikraft av penningstyrka – inte genom smarta idéer. Han har förstås köpt fastigheter. Och han har köpt damer. Han har köpt sitt presidentskap via sponsorer och förmodligen via affärer med Putins hantlangare.

God politik är enligt min åsikt en fråga om nyanser och fredliga samtal. Trump ser allt svart eller vitt. Nyanser vet han inte något om. Det är något helt främmande för en man som enbart kan uttrycka tankar i max tre satser eller hundra ord. Kompromissar gör han först när han kränkt motparten och märker att han inte kommer längre.

Hans köpetänk visavi Grönland är ett starkt indicium på att sanningen om Trumps agerande mot Ryssland inför presidentvalet sannolikt ännu inte kommit fram. Naturligtvis har han köpt hjälp av Putin. Han och Putin förstår nämligen varandra väl. Två maktmänniskor, som inte behöver läsa Machiavelli för att tvinga sina motståndare på knä. Lyckligtvis visar historien att sådana människor inte tar hem spelet i det långa loppet. Napoleon Bonaparte, Mussolini och Hitler var mycket stora beundrare av Machiavellis bok ”Fursten”. Det gick inte så bra för någon av dem med denna bok eller maktteori som ledstjärna…

Nu är S-partiet uppenbarligen illa ute. Löfven anklagar de välbeställda i Djursholm för att orsaka problem i Tensta eller Rinkeby. Genom att de rikas ungdomar köper narkotika håller de igång brottsligheten i utanförskapsområdena, menar Löfven. Med vanlig slapphet modell S blandas helt olika sociala fenomen samman. Men temat är känt inom partiet, som alltid önskar höja skatterna för att som man säger ”föra över pengar från de rika till de behövande”. Med detta argument får även vanliga arbetare och tjänstemän numera vara med och betala för S-partiets röstköpsmodell. Trots att klasskampsretoriken annars övergetts för S-partiets nya mål – att låta svenska skattebetalare betala för breda globala satsningar – dyker hatet mot de välmående upp med jämna mellanrum. När vanliga argument allt oftare tryter för S.

Vad har Djursholm med ligorna i Tensta och Rinkeby att göra? Svaret är: nära nog inget. Att ungdomar i Danderyd röker på och använder heroin är ett allvarligt problem. Ett helt annat – och faktiskt allvarligare – är vilka personer som tillhandahåller knarket. Vad jag vet finns det inga utredningar som tydligt kartlägger knarkets väg till det rika Danderyd. Inte heller hur droger förs in till grossister i landet och sedan distribueras ut till de lokala försäljare som finns. Troligtvis ser de grupper som lokalt tillhandahåller drogerna olika ut. Förmodligen har de i allmänheten en profil som påminner mer om trakten lokalt än om miljöerna i invandrarnas bostadsområden.

Det är nämligen invandringens bredare problematik som tyst färgat Löfvens parodiska uttalande. Ett otvetydigt faktum är nämligen att skjutningar och bilbränder – dvs gängrelaterade mord, försäkringsbedrägerier och skadegörelser – i huvudsak enbart inträffar i invandrartäta bostadsområden. Här har klanernas egen justis tagit över. Konkurrenter elimineras kroppsligen. Att det till största del rör sig om invandrare finns tyvärr inte kartlagt vetenskapligt. BRÅ:s intresse för saken är nämligen obefintligt. Och det sammanhänger med signaler från ovan. Sveriges justitieministrar är sedan länge ointresserade.

Enligt politikerna syn på saken är det etniskt diskriminerande att i statistik peka ut en persons härkomst. Därför talar man enbart om gäng från socialt problematiska områden. I själva verket är den gemensamma nämnaren för den brottslighet vi nu talar om i Tensta och Rinkeby just invandring: första och andra generationens. Det vill säga personer med utländsk härkomst som inte integrerats i det svenska samhället. Alltså individer med ett eget språk, ofta främmande religion, dålig utbildning, arbetslöshet osv. Med andra ord just de klaner av ungdomar som svenska samhället bjudit in, men inte lyckats erbjuda levnadsvillkor som avhåller dem från brottslighet.

Ansvaret för dessa tragiska fakta bärs av flera politiska partier och regeringar. Ett tydligt bevis är Reinfeldts bön om ”öppna hjärtan”. Men ett särskilt ansvar bär onekligen regeringen Löfven som 2015 vidöppnat dörren och som nu 2019 är på väg att ge asyl åt anhöriga till tidigare nyinflyttade. Att detta sker är allvarligt med hänsyn till att inget pekar på att invandrargruppens levnadsvillkor visar tecken på förbättring. Fortfarande stoppar S-partiets allierade LO temporära låglöner till nyinflyttade. Fortfarande saknas bostäder. Fortfarande krisar svenska skolor i kranskommunerna. Och fortfarande mördas det genom gäng som säljer knark och begår annan allvarlig brottslighet i just dessa utanförskapsområden.

Det är denna dystra verklighet som S-regeringen inte lyckas hantera. Ett temporärt stopp för invandring är alltså befogat. Men S, Mp, V, C och L öppnar för ökad invandring trots stora misslyckanden hittills. Man kör med hög fart vidare med vänsterns globala ambitioner. Enligt teoriboken har nämligen S-partiet alltid rätt. Ledande män och kvinnor tror sig äga den svenska offentligheten. Den svenska politiska klassen domineras av dem. Deras verktyg är en högröstad retorik i stil med Löfvens. Resultatet av deras arbete också i huvudsak tom retorik.

På spaning efter en syndabock ser nu S-partiet sig om. Vad är då enklare än att fokusera på det förmögna Djursholm? Förvisso finns där ungdomsproblem, men omfattningen och arten är av helt annat slag än de som sammanhänger med den brottlighet som en länge misskött invandringspolitik skapat.

Enligt min mening är Löfvens uttalande rörande Djursholm/Danderyd rena rama populismen. Mot medlemmar i en framgångsrik kommun tar han de facto parti för extrema brottslingar som flyttat in till Sverige. Han försöker undkomma eget ansvar. Vi känner igen modellen från populistiska demagoger i när och fjärran. Exv Donald Trump. Det kännetecknar personer som inte själva kan erkänna ett misslyckande utan försöker snacka bort ett problem. Personer som vill vända debatten bort från egna tillkortakommanden. Personer som inte bör syssla med politik. Det är i populismens gäng Löfven platsar.

Torsten Sandström

2019-08-21

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

I tidigare bloggar har jag kritiserat en tydlig utveckling mot att Sveriges politiker bildar en gemensam klass. Allt för att säkra framtida generationsskiften och stänga ute nykomlingar. Bra betalt, säkra villkor, goda reträttposter och familjesammanhållning (äktenskapsallianser och gynnande av anhöriga) är en del av verktygen.

Nu läser jag nyheten att Annie Lööf väntar sitt andra barn, vilket är en god nyhet för hennes familj. Men för den som menar att folkets intressen går före de valda politikernas personliga förhållanden är det plats för en fundering i det klassperspektiv jag inlett med. Kan det vara så att hennes familjerelationer går före hennes ansvar mot väljarna, som i två val 2014 och 2018 röstat för att avpollettera S-regeringar?

Givetvis har hon full frihet inom familjeförhållandet. Men om hon i två valrörelser lovat att avsätta regeringar S – och haft möjlighet till detta – men ändå släpper fram S igen så finns det anledning att fundera. Första gången föddes barn nummer ett, nu 2019 barn nummer två, som sannolikt är inplanerat. Jag förstår mycket väl, som sagt, att man vill föda i lugn och ro. Men frågan är om man då ska ha rollen som partiledare. Min bild är att folkets val får träda tillbaka för Lööf egna familjära. Under fem års tid har hon inte levt upp till att ansvar mot väljarna!

Min kritiska vinkling får ytterligare kraft om man ser på situationen inom Alliansen efter valet 2014. Annie vill som sagt ha barnledigt. SD har en sprillans ny partiledare och även M-partiets chef är ny på sin post. Båda befinner sig i en PRAO-ställning. Alla tre ledarna har alltså privata skäl för att slippa ta över regeringsmakten. Och så väljer man DÖ-trixandet för att låta S-partiet fortsätta. Och 2018 väljer C och L knepet med JÖKEN. I fem års tid luras folket på valkonfekten.

Min bild blir att den politiska klassen leker med statsmakten. Det offentliga blir deras privata excersisplats. Och folkets val tillåts inte styra landet. Det rätta är i stället att stenhårt jobba för ett regeringsskifte. Men det struntar den politiska klassen i.

Och så talar de om att politikerförakt är något förfärlig. Kanske är det logiskt?

Svenska kyrkan och fd ärkebiskopen Hammar jobbar hårt för att tränga sig tillbaka i den moraldebatt man förlorat. Nu gäller det klimatet, som ska bli en språngplanka för de kristna. I en artikel i DN för en dryg månad sedan påstår han sig och teologerna ha lösningen. Det rör sig om tro och att konsumtionssamhället ska skrotas, se min blogg nedan.

I SR PI idag släpps han än en gång in i debatten om klimatet. Kyrkan kan bidra påstår han. Kanske har Hammar rätt såvida klimatkrisen rör tro och inte vetande. I min värld har miljörörelsen nämligen starka inslag av moral och en trosviss syn på vad som är vetenskapliga fakta. Här går miljötalibaner hand i hand med Hammar. Kyrkan har aldrig varit en ledstjärna för vetenskaplig sanning.

Tacka vet jag dåtidens fattigpräster!