I kvällen Uppdrag granskning (UG) behandlades bostadskrisen, med fokus på trakten kring Ludvika. Detta med anledning av två privata fastighetsbolags uthyrning av bristfälliga kåkar. I dem bodde framför allt invandrare utan jobb, men även arbetslösa svenskar. En mycket dyster social bild av Sverige. Det genomreglerade fattighuset. Alla levde på social-. och bostadsbidrag. Ansvaret för skeendet övervältrades framför allt på M-kommunen Täby, från vilken många anvisats bostad i Ludvika.

Men att fokusera på olyckliga hyresgäster i Ludvika ger en förvriden bild, enligt min mening. Så här motiverar jag detta i punktform.

• Massinvandringen har triggats och godtagits av framför allt S-partiet.
• Bristen på bostäder sedan länge likaså, genom en hyresreglering som gör byggande av hyresrätter olönsamt (och svartkontrakt lönsamma). Dessutom har Boverkets ständigt fördyrande byggregler gjort nybyggande minde intressant.
• S-partiets samspel med LO har stoppat specialavtal (eller lagregler) om temporärt låga löner för okvalificerade invandrare i behov av jobb samt vilja till försörjning utan bidrag.
• Enligt samma mönster har beredskapsliknande jobb länge motverkats, dvs sysslor för att hålla landet igång med gatu- och vägstädning, röjning av sly, miljösanering mfl arbeten av samhällsnyttig karaktär. Arbeten som kunnat bidra till försörjning utan bidrag (eller med mindre).
• På grund av bidragssystemens generösa utformning blir arbeten av detta slag mindre attraktiva varför motivationen att slippa arbeta gynnats. Bidragspraktiken börjar likna medborgarlön!
• Ny invandring av omkring 20.000 planeras under 2020, så att problemen därför kommer att förvärras.
• Krisen har stegrats medan svenska Sida under tiden betalat flera tiotals miljarder till utlandet för att fylla ett kontraproduktivt 1%-mål.

Det svenska samhällets problem är alltså självförvållade. Under många år har politikerna fört en felaktig politik. De har alltför länge låtit bli att ta itu med nationens strukturella politiska problem.

Att detta händer i Absurdistan är knappast förvånande.

Den svenska tanken om ett alkoholmonopol är egentligen fel. Monopol medför som regel begränsad tillgänglighet och högre priser. Klart att det vore praktiskt att kunna köpa vin i livsmedelsbutiker och enkelt köra hem flaskorna.

Men min erfarenhet av franska stormarknaderna är inte helt uppmuntrande. Och då talar jag om jättevaruhus. Ett mycket brett utbud franska viner förstås. Men bara strunt vad gäller andra nationers goda viner exv grannlandets Italiens.

För den som gillar ett brett sortiment av framför allt vin funkar Dent svenska monopolet väl. Systembolaget har i sina led mycket kunniga vinköpare anställda. Bolagets storlek och därmed förmåga till köp av stora partier medför hyfsat låga priser. Och som sagt är bredden på utbudet i butikerna strålande.

Så även om det svenska monopolet i teorin är ett systemfel är det i praktiken ett lyckligt sådant. Det gäller att ta vara på de av samhället organiserade glädjeämnen, anser jag.

Med näbbar och klor försöker flera i S-partiets ledning att under mattan sopa fakta om klanernas brottslighet i storstäderna. Löfven pratar om att de är offer. Andra gråter över deras sociala bakgrund. Och många av landets universitets- och högskolekriminologer fungerar som deras back upp.

Ingen av dem lägger fakta på bordet och sjunger ut! Jag och många andra bloggare har försökt framföra motargument. Men etablerade medier tror tyvärr bara på en enda förklaring: den politiskt korrekta.

Idag publicerar den frispråkiga GP en text av polisinspektör Anders Karlsson, som lugnt och sansat ger sin bild av den problematik han möter till vardags. Bilden är helt annan än S-partiets och dess medlöpares. Polischefens förklaring är i korthet att en storskalig invandring misslyckats på grund av en urusel integrationspolitik.

Det är något stort och mycket bra att en högt uppsatt polis öppnar sin mun och säger det som en stor del av svenska folket i och för sig redan förstått. Det läggs med andra ord ett viktigt papper på bordet. Läs själv vad Anders Karlsson skriver.

https://www.gp.se/debatt/förnedringsrånen-är-en-konsekvens-av-för-stor-asylinvandring-1.24175270

Texten innebär en katastrof för regeringen. Nästa steg i utvecklingen brukar bli att S-medierna med DN i spetsen hånar budbäraren av den obehagliga sanningens budskap (om den inte helt sonika förtigs förstås). Dessutom kommer vanligtvis alla internetmedier och bloggare att få ytterligare ovett för vad de skriver. Och så tillsätter kanske (efter lång tid) BRÅ en vinklad utredning, som visar att den officiella och politiskt korrekta bilden i huvudsak är korrekt. Så funkar nämligen det svenska legitimeringssystemet.

Jag tror ändå att vågen av ungdomsrån – tillsammans med en i övrigt fullständigt misslyckad kriminalpolitik – kommer att bli ett sänke för Löfvens kvotering, förlåt regering. Det är bra. Men i sanningens namn delas hans ansvarar Alliansen och V-partiet. Läs vad Anders Karlsson skriver om den svenska straffrättens år av smeksam behandling av allvarliga brottslingar, av vilka merparten alltså har invandrarbakgrund.

Även om totalts sett få invandrare procentuellt ägnar sig år brott, så kommer antagligen varje grupp om 1.000 nyanlända att på sikt medföra omkring 25 ungdomskriminella. Nu planerar Migrationsverkar för en invandring 2020 på omkring 23.000 personer. Det innebär ett tillskott av c:a 500 framtida ungdomsbrottslingar enbart på grund av invandringen. Om inte regeringen och de andra i JÖK-boet snabbt drar i nödbromsen.

Torsten Sandström

PS! Ser tyvärr att GP numera valt att enbart låta prenumeranter ta del av texten. Kanske kommer den ändå att dyka upp på internet?

Biskop Tomas ord från 1400-talet klingar ännu skönt. Då var den stora frågan en bred svensk samhällskamp mot kungliga övergrepp. Kungens fogdar skinnade bönderna och pengarna användes i allmänhet för danska intressen. Idag är huvudfrågan enligt min mening liknande. En svensk politisk klass – framför allt en S-märkt sådan – beskattar folket över öronen samt använder deras pengar till stora internationella projekt med svag anknytning till inhemska behov. 

För mig som driver en blogg mot svensk politisk korrekthet blir frihetsvisan härlig sång. PK-ismen fungerar nämligen som elitens ideologi mot sina kritiker. Även om biskop Tomas manövrerade med försiktighet vågade han ta ställning för maktens kritiker. Nutidens prästerskap håller däremot på med en bibelöversättning till journalisternas PK-språk. 

Den nutida svenska ofriheten syns framför allt på tre plan. Låt mig berätta. 

Totalitära ideologier särbehandlas. Vi lever i en tid då vi kan dra tydliga slutsatser om 1900-talets totalitära ideologier. Såväl kommunismens som nazismens framgångar hade en klar koppling till djupa politiska och nationella konflikter. Utan första världskriget hade ingen av de två hemska ideologierna vuxit sig stark. Såväl Lenin som Hitler surfade på krigets utveckling respektive konsekvenser (fredsfördraget i Versailles för Hitlers del). I kampen för att vinna det andra kriget sökte såväl Stalin som Hitler efter syndabockar. Båda två lät därför kommendera fram ett hänsynslöst mördande av oskyldiga människor. I Sovjet på grund av att medborgare ansågs motarbeta kommunismen. I Tyskland främst på grund av ras. Till saken hört att många fler miljoner utplånades av Stalin –  och senare Mao – än i Hitlers förintelseläger.

Frågan är vilken aktualitet det som inträffade då har i dagens Sverige mer än 70 år senare. Jag pläderar absolut inte för glömska. Men jag vill peka på den särskilda historiska kontext som nyss nämnts. Och så tänker jag på dagens partipolitiska samtal. I vårt land får nämligen V-partiet klappar på axeln från såväl S-partiet som många av landets journalister. V-partiets ungdomsförbund hyllar i sina stadgar ännu kommunismen. Däremot smutskastas SD-partiet av samtliga vänsterliberaler. Både V och SD har sina historiska rötter i situationsbundna totalitära ideologier. Men enbart det ena partiet anses samhällsfarligt i dagens Sverige.

Globalismen ses som en naturlag. Flera svenska politiska partier har bestämt sig för en politik som innebär att väljarnas fokus ska vändas från den svenska vardagen för att i ställe riktas mot utlandet. Framför allt till stöd för fattiga och förtryckta folk. Det pläderas även för allt större satsningar på stora internationella organisationer, som EU och FN. Jag är mot svensk isolationism. Däremot vill jag se en svensk nyttokalkyl. Sidas satsningar måste ske med måtta – inte med procentmål – samt med hänsyn till att pengar behövs för svenska behov inom vård, skola, bostäder, försvar osv. Vidare är en tydlig balansgång nödvändig så att politisk makt inte slussas i främmande händer i Bryssel, NewYork, Genève eller på annat håll.  

Furstar på biskop Tomas tid ville förmå folket att bortse från sina egna problem. Tanken var att skymma främmande makters hot mot svenska intressen. Men det lyckades inte alltid. Under några decennier av bondeuppror verkade allmogen för svenska nationella intressen. Även idag använder den svenska politiska klassen globalismen som ett slags lockbete. Det låter så generöst och vackert att att tala om en gränslös världs behov. Diffusa och svepande ord bäddar för att riksdagens maktställning utarmas och politiska beslut förs över till personer utomlands. Till makter som inte utses i allmänna val. Liksom på biskop Tomas tid rör det sig om en utarmning av gamla sedvänjor om svensk nationell kontroll av landets egna resurser.   

Orsakerna till klimatets uppvärmning mörkas. Vid sidan om globalismen finns ett annat fett lockbete för att vända svenska folkets blickar från nationens brister i välfärden. Jag tänker på den klimatångest som odlas av svenska politiker och medier. På kort tid har en fullständig paranoia brutit ut rörande utsläpp av växthusgaser. Varje ord och resa som en 16-årig skolflicka företar sig betraktas som vetenskapliga bevis. Däremot vill landets makthavare och medier inte ens nämna kritiska argument från många hundra forskare från skilda discipliner. En fullständig tystnad råder om FN-organet IPCC:s politisering av klimatdebatten.  

Tids nog kommer de klimatpolitiska överdrifterna sannolikt att blottläggas. Det svenska folkets systematiska vilseledande kommer då att medföra en reaktion. Bäva månde landets miljötalibaner!

Den gemensamma nämnaren i de tre frågor jag lyft fram rör försök att vilseföra allmänheten för att bevara den politiska makten i den politiska klassens händer. Det jag säger kan låta konspiratoriskt. Men varför är politiska sammansvärjningar idag mindre troliga än de var på biskop Tomas 1400-tal?  Därför är det rimligt att anta nationens väljare förr eller senare tröttnar på dagens politiska elit. Det blir nog inte fråga om ett uppror som förr med yxor och armborst. Men eliten kan komma att avlägsnas i ett allmänt val. Bara tillräckligt många ställer upp och sjunger en frihetsvisa till det öppna samhällets lov. 

Frihet är det ädlaste ting, som sökas må all världen kring…

Torsten Sandström

2020-02-17

DN:s kulturchef agerar fullständigt hysteriskt. Kolla rubriken ovan. Den tar sikte på några personer som kallas klimatförnekare och getts plats på GP:s ledarsida. Läs rubriken ovan om vad Wiman påstår!

Jag har på senare tid lagt ned en hel del tid på att läsa in mig på vad Klimatupplysningen.se skriver om jordens uppvärmning. Liksom beträffande FN:s klimatpanels (IPCC) utsagor räcker inte är min vetenskapliga kompetens för att bedöma om det som sägs är sant eller inte. Detta är grunden till min skepsis till IPCC:s kategoriska påståenden. Då ord står mot ord måste jag förhålla mig avvaktande. Därför dras jag till motståndarlägret som lanserar en lång rad av argument som talar mot att människan, dvs CO2-utsläpp, bär huvudansvaret för planetens uppvärmning. Enligt min åsikt är skepsis den riktiga slutsatsens vetenskapsteoretiskt sett.

Men vad gör Wiman? Han predikar hatiskt för CO2. Jag har inte läst en rad där han försöker stapla vetenskapliga fakta och väga dem mot varandra. Hans agerande är rabiat ovetenskapligt. Rader av politiska påhopp och kränkande uttalanden. Det är faktiskt rätt att tala om skandal.

Det som står i rubriken slår alltså med kraft tillbaka på Wiman själv. Att han av DN tillåts syssla med denna långvariga pajkastning är förunderligt. Min enda förklaring är att CO2 utnämnts till joker i ett pågående globalt politisk kortspel. Med detta trumfkort vill vänsterliberalerna vinna folkets gunst. Målet är att befästa makten. I det politiska spelet agerar FN som härförare. Svenska politiker och medier är kompanichefer. Och Wiman tillhör fotfolket.

Även om den menige Wiman inte förstår det så agerar han för att V, S, Mp, C och L fortsatt ska ta hem spelet om makten över Sverige. Därför tillåts han skriva vilka stolligheter som helst. Bara det skrämmer läsarna så att de rättar in sig i det politiska ledet. Historiskt sett har den typen av propagandister ställt till mycken skada. Det är sorgligt att två av bonnierkoncernens flaggskepp – DN och Sydsvenskan – fallit så lågt. Men heder åt GP!

Torsten Sandström

PS! här är länken till den GP-artikel som verkar ha gjort Wiman blindgalen. Den är skriven av Göteborg kommuns tidigare miljöchef Göran Värmby och ger ett sakligt och öppet intryck.

https://www.gp.se/ledare/dags-för-mer-realism-i-klimatfrågan-1.23553979

På twitter skrev för några dagar sedan Payam Moula som följer. Han är chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden:

”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen och har även nått arbetarrörelsen. Nu ska den utrotas”.

Författaren till dessa ord är helt ute och reser. Det svenska S-partiet har alltid byggt sin politik stående med ena foten i ett liberalt marknadstänk. Nu har politiken slagsida åt det liberala hållet. Men knappast av fri vilja från S, utan enbart för att behålla regeringsmakten. Att Payam Moulas ord är motsatsen till ett liberalt frihetstänk är uppenbart, då han talar om att ”utrota” andras politiska program. Alltså en vänstertotalitär attityd, som gör ett öppet samtal omöjligt.

Dagens liberaler har utvecklat sin ideologi till en sammansmältning med S-partiets program om ett kontrollsamhälle. Ett auktoritärt samhälle där yrkespolitiker tar från de rika för att försörja sig själva och en månghövdad och improduktiv byråkrati. Visst är parollen ”välfärd” och bidrag slussas också hit och dit. Men svenskarnas välfärd kräver omkring 10-20 % mer skattepengar än den danska på motsvarande nivå. Förklaringen är det offentliga slöseri som dagens liberala politiker är med om att driva fram.

Nutiden svenska ”liberaler” bedriver alltså inte längre liberal politik. Den klassiska liberalismen är marknadens och individualismens ideologi. Här finns en skepsis mot statliga ingripanden och en avsky mot ”den starka staten”. Den klassiska ideologin är kryddad med välfärdslösningar. Statlig styrning godtas för att skydda individen mot marknadens destruktiva inslag. Och en hel del sådana dysfunktioner finns. Men målet var i begynnelsen att ge människornas frihet och att låta dem välja så långt som möjligt. Framför allt skulle statligt förmynderi undvikas. En sådan beskrivning av den klassiska liberalismen kan även jag anamma.

Så, problemet är inte liberalismen som sådan. Däremot är de nya liberalerna på fel väg. De marscherar i praktiken till kollektivens kampsånger. Alltså vandrar de i riktning mot Payam Moulas tänkande. Dessutom stödjer dagens liberaler en regering som är befryndad med Moulas. S-partiet finansierar nämligen hans arbete.

Nutidens liberaler förlorar alltså på eget grepp, genom att krama S-partiet under en valperiod. Inte undra på att L-partiet är på väg att utraderas. Med stöd av framför allt DN/Sydsvenska marscherar de käpprakt mot undergången. Jag har inget emot detta, även om jag med viss sorg tänker på mina föräldrars stolta Folkparti.

Torsten Sandström

2020-02-16

Så här ropar Sydsvenskan ut i dagens rubrik: ”Xi försökte stoppa virusspridning 7 januari”. Bilden visar diktatorns välvilliga förutseende. Det vill säga hans påstått tidiga kamp mot viruset.

Nu, två månader i efterhand, försöker Xi plocka billiga politiska poäng. Och Sydsvenskan nappar direkt. Plötsligt förvandlas rädslan för coronaviruset till en kinesisk politisk manifestation. Ordförande Xi förutsåg katastrofen redan vid årets ingång. Påstående lurar nog en och annan kines. Och idag ska skånska läsare bedras.

I min röda ungdom läste jag Peking Review. Då hyllades varje vecka ordförande Mao, som allvetande förde Kina till en allt större katastrof med våldsam död. Nu är strategin något annorlunda., men ändå propagandistisk. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva något liknande år 2020 i en svensk dagstidning.

Men det är sannolikt fråga om fake news. Fotot är arrangerat i nutid. Enligt bonnierpressen är det bara högernationalister som sysslar med fake news. Så fullständigt fel de har!

Klimatdebatten rör mycket viktiga frågor. Vi måste alla värna miljön. Och därför motverka giftanvändning, bilavgaser, havsutsläpp och slöseri med ändliga oljeprodukter. Det gäller att hushålla med såväl den fysiska miljön som med skattepengar.

Framför allt måste klimatfrågan diskuteras allsidigt, seriöst och utan skygglappar. Alltså, upp med alla argument på bordet! Tyvärr har DN valt en annan linje. Tidningens kulturchef har intagit en ledande roll i spridandet av den nuvarande klimathysterin. Just valet av en kulturskribent till uppgiften visar att seriositet inte efterfrågas. Varför inte låta någon med naturvetenskaplig kompetens sköta denna grannlaga uppgift? Valet av Wiman tyder faktiskt på att en politisering av frågan är avsedd.

Men i dagens tidning tycks Wiman utöva självkritik. Det är kanske svårt att tro, men bilden ovan är från tidningen. Vi får se honom på foto såväl stående som hukande med huvudet i sanden.

När han väl drar upp knoppen igen kanske det är dags att berätta om att det finns olika vetenskapliga läger i klimatfrågan. Alltså inte bara CO2-hysterikerna. Det är dags att presentera olika vetenskapliga grupper vid sidan om det politiska organet IPCC, som startats av Al Gore. Med ögonen uppe ur sanden gäller det att använda båda. Alltså inte bara det som vänsterliberaler brukar.

Idag blev jag riktigt förvånad. Och glad. Läste nämligen en bra artikel av Per Ewert i webbtidningen ”Världen idag” Efteråt ville jag ta reda på vilka som står bakom tidningen. Det visade sig vara en fristående organisation med anknytning till KD. Det är intressant att kristna människor idag inte bara intresserar sig för egen dogmatik, utan också av kritik av farliga ideologiska mönster.

Artikeln handlar om ”Ansvaret för häxjakt på våra universitet”. Ett tema som flera svenska skribenter lyft, framför allt Ivar Arpi på SvD, men även jag själv på denna blogg. Här nedan följer många kloka ord. Läs gärna och fundera.

https://www.varldenidag.se/ledare/ansvaret-for-haxjakt-pa-vara-universitet/reptaA!qIjJbBAr9MWKkxbs7rQA/

Med tanke på all uppmärksamhet de senaste åren bör Lunds universitets ledning ta sig en rejäl funderare över hur organisationen ska agera för att bibehålla sitt rykte som fri förmedlare av kunskap. Det är hög tid! Svårigheten är förstås den svenska staten och S-partiets avsikt att bestämma åsiktsbildningen. Och alla andra smidiga och ”rätt” tänkande personer i universitetets styrelse och ledning.

Torsten Sandström

Jag hör ikväll på tevenyheterna hur Greta T upprepar tjatet om att politikerna sviker ungdomen och för en politik i strid mot vetenskapens rön. Samma budskap presenterar svenska medier vecka efter vecka, dag efter dag. Ju fler gånger det upprepas desto starkare blir förstås allmänhetens tro att orden är sanna. Så vill nämligen medierna ha det. Så har alltid propagandister valt att agera.

Det förfärliga är att sakfrågan fullständigt hamnat i bakgrunden. Ingen från de stora mediehusen talar nämligen om de olika vetenskapliga läger som finns rörande uppvärmningens orsaker. Medierna upprepas bara hyllningarna till IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Problemet är att det finns en bred grupp vetenskapsidkare som har motsatta åsikter. De menar att IPCC är ett politiskt organ med handplockade ledamöter, av vilka många inte ens sysslar med forskning om solen, atmosfären eller annan naturvetenskap, som rör luften, vindar och vatten på vår planet.

Idag lyssnar alla endast på ett barns rop från mediernas tribun. I stället för att anordna en stor vetenskaplig konferens där olika läger tillåts mötas för att öppet vädra sina argument. På så vis tillåtas alla att lyssna till, dokumentera och sprida deras olika förklaringar till uppvärmningen. En sådan konferens är enkel att arrangera och tusenfalt viktigare än att lyssna till Greta T:s mekaniska upprepande av det hon blivit lärd att säga. Det vill säga IPCC:s ord.

En synnerligen handfast början är att undersöka hur IPCC har satts samman. Redan idag finns fyllig kritisk information om detta på internet, uppgifter som svenska medier konsekvent mörkar. Svaret rörande valet av IPCC:s ledamöter blir påtagligt genant för dem som menar att konsensus råder inom naturvetenskapen.

Allt tyder däremot på att konsensus råder inom etablerade politiska CO2-kretsar. IPCC har nämligen formats för att det ska se ut som konsensus uppnåtts. FN önskar nämligen ha en fast hand över klimatfrågan. Här finns nämligen mycket politisk makt och stora pengar att hämta. I vårt land har FN status som Guds representant på Jorden.

Min inledande fråga om ett barn ska styra klimatpolitiken bör utvidgas. Ska medier, politiker och FN styra vår framtida klimatsyn?

Svenska folket har en S-regering som inte klarar sin uppgift. Problemen bara väller fram på alla möjliga olika håll i landet. Och inget sker för att stoppa förfallet. Regeringen ligger ständigt några år efter med besked om tänkbara lösningar. Oftast beroende på att nuvarande reglering har S själv hittat på. Ska vi tro att syndaren själv är bäst lämpad att reformera?

Samma scenario syns rörande Swedbank som är S-och C-partiets gamla banksamverkan (några minns kanske när de regionala Sparbankerna och Föreningsparbanken gick samman i nuvarande Swedbank?). Det rörde sig om fackförenings- och bondepampar som vill låtsas att de kan driva bankrörelse (och förstås uppbära arvoden för detta). Alltså personer som är utsedda i val med tydliga politiska förtecken. Bolagsverksamhet kräver däremot vana av affärer, utbildning, erfarenhet, ansvar och frihet från olika bindningar till icke-kommersiella intressen. Allt detta saknas normalt hos politikerna bakom Swedbank.

Swedbank har en fd statsminister som ordförande. En sosse som VD (med bakgrund i Folksam) och en historik proppfull av politruker med olika namn. Inte undra på att bankens krisar. Idag klarar man inte ens IT-verksamheten! Det rör sig om samma oförmåga som nationen lider under nuvarande katastrofala S-regering.

Om du är kund i Swedbank blir mitt råd. Klipp av dagissnöret. Sluta tro på S-partiets propåer om det kan sköta andras affärer. S-partiets tid är ute. Med andra ord: byt bank!

Den 14 februari – alla fria hjärnors dag – är det dags angripa ännu en svensk helig ko: värdegrundstänket. Vad är förklaringen till att Sverige utvecklats till värdegrundens förlovade land? Som bekant har varje myndighet sin förteckning över hur kommunens personal förväntas uppträda. Och storföretagen excellerar i plakat som anger vilka egenskaper som anses ”hållbara” och därför måste främjas.

Jag har själv vid en avslutningsceremoni på Lidingö för tio år sedan hört lärarna sjunga skolans ”Värdegrundsvisa”. Alla föräldrar stod i givakt. Till bilden hör att majoriteten boende i kommunen röstar på M-partiet.

Varför måste tämligen självklara beteenden tecknas ned och högtidlig presenteras som viktiga förhållningsregler? Kan man inte längre räkna med att nationens medborgare själva inser hur de normalt bör uppträda? Fungerade landet sämre förr då liknande rättesnören inte sattes på pränt eller spikades upp på anslagstavlor? Var människorna på den tiden kanske mer kunniga och skötsamma, i motsats till idag?

Jag tror inte att framväxten av värdegrundshysterin har något att göra med existensen av problem inom de olika verksamheter som förhållningsreglerna tar sikte på. Förklaringen är en helt annan. Det handlar helt enkelt om ett krav på social och politisk kontroll från samhällets eliter. Historien visar nämligen att liknande påhitt tidigare förekommit. Man behöver bara gå omkring hundratrettio år tillbaka i tiden för att stöta på husförhör där landets präster tvingade menigheten att rabbla katekesen.

Efter att kristendomen förlorat greppet över nationen gör nya furstar anspråk på kontroll. Jag har tidigare skrivit om den generalplan som S-partiet sedan 1930-talet utvecklat för landets politiska styrning, via arbetarrörelsens många olika satellitorganisationer. Genom en mångfald paroller om kollektivens makt – samt via väl besökta möten och studiecirklar – spreds det propaganda och utövades kontroll av folket. Här fanns i och för sig ett nyttigt hyllande av det medborgarskap, som tillkom varje enskild inom kollektivet. Publiken uppmanades ta tillvara sina medborgerliga rättigheter. Dåtidens skola meddelade en liknande uppfostran, med krav på flitiga studier för avancemang in i meritokratins gyllene samhälle.

Det kan knappast ha gått någon förbi att S-partiet – liksom tidigare kyrkan – idag har förlorat greppet över Sverige. Men fortfarande lever arbetarrörelsens kollektiva kontrollideologi kvar. Och lydnaden sitter ännu hårt i många svenskars själar, även om de inte längre går på fackmöten, studiecirklar, föreningsstämmor osv. Men de röstar inte heller lika ofta på S-partiet, som sedan 1970-talet stegvis förlorar röster och politisk inflytande. Men ändå har partiet på ett fräckt vis klamrat sig fast vid makten i minoritetsställning.

Saken är nämligen den att ingenting är farligare än ett skadskjutet vildsvin. Eller för Sveriges del en S-förmyndare som håller på att förlora sina myndlingar. Därför stegras kontrollbehovet. Och så utgår det påbud om att värdegrunder måste spikas upp över hela landet. Ett lydigt svenskt folk gör fortfarande som S-partiet vill. Märkligt nog deltar även andra partier per automatik i hukandets rörelse. Den som omyndigförklarats brukar normalt förhålla sig undergivet.

Existensen av dokument med värdegrunder förklaras alltså av att eliten inte längre litar på landets medborgare. De tilltros inte förnuft och omdöme. En värdegrund ska tala om för dem att något osynligt men heligt subjekt ovanför dem bestämmer. Dessutom underhåller värdegrunder en rad delvis omstridda politiska ideal i nutiden. På så vis önskar den politiska klassen styra folket i den riktning överheten önskar, så att makten permanentas. Alltså blir globalism och klimatskräck en del av de teser som spikas upp landet runt. Vad är effektivare än att anställda på landets myndigheter, företag, skolor osv själva deltar i kontrollen genom att vara med vid reglernas utformning? På så vis får värdegrunderna en helt annan legitimitet än äldre tiders katekeser och mötesbeslut inom facket, ABF och kooperationen.

I min värld behövs inga publika pekpinnar med politiskt eller moraliskt innehåll. Sverige har sina lagar och sedan länge en mångårig skolplikt. Och enligt lag är det föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Så låt människor bestämma själva den moraliska färdriktningen. Låt dem fundera fritt och ta ansvar för sina egna val i livet. Om storebror spikar upp regler är det för att behålla den politiska makten. Svenska folket måste sluta huka inför politiker med en egen agenda.

Varför litar inte nationens politiker på enskildas civilkurage? Så här definieras begreppet i Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Civilkurage blir på så vis ett hot mot S-partiets vilja att permanenta ett kollektivt betongsamhället. Genom värdegrundsarbete ska självständigt tänkande brytas ned.

Därför gäller det nu att släppa S-partiets dagissnöre. Visst ska man lyssna på andra. Men alla måste ständigt uppmanas att själva fundera och inte ta storebrors budskap för givet. Som medborgare i Sverige har du rätt till detta. Däremot har staten ingen rätt att tala om vad du och jag ska tycka om politik och andra värderingsfrågor. Jag menar därför att utfärdandet av plakat med värdegrunder strider mot medborgarnas tanke- och åsiktsfrihet.

Torsten Sandström

2020-02-14

Så här ser en rubrik ut i dagens SvD rörande en ny film:

Kastar ut maken – franska filmsuccén är ljuvlig

Okej, att det rör en recension. På dem kan inga sakliga krav uppenbarligen ställas. Men ändå är rubriken satt för att provocera manliga läsare och kanske glädja ett fåtal kvinnliga. S-partiet driver officiellt en feministisk politik. Det gör däremot inte SvD ännu. Men väl inofficiellt. Könskampen pågår varje dag. Ett fett statsbidrag ger luft åt systematiskt mansförakt.

Landets medieexperter lägger pannorna i djupa veck för att förstå de traditionella mediernas kris. Lägg av med det! Kolla i stället vad som skrivs och sägs i tidningar och radio/teve. Vem som helst kan se och höra att en feministisk och vänsterinriktad kår av journalister framför åsikter som bara omfattas ev en mycket liten minoritet i Sverige. F! erövrade blott 0,46 % av rösterna i senaste riksdagsval. Avvikelsen från majoritetens övertygelse förklarar bra varför människor alltmer söker trovärdiga nyheter och texter på internet.

Kloka människor struntar därför i prenumerera för dyra pengar. Själv har jag numera bara digitala prenumerationer. Främst för att kunna studera de gamla mediernas svanesång…

Torsten Sandström

PS! Läser den 14/2 på internet en ledare i Sydsvenskan av Heidi Avellan till försvar för feminismen. Den avslutas så här:

Har inte feminismen gått för långt, som somliga gör gällande? Nej, tvärtom, jämställdheten har inte ens nått ända fram. Det enda som räknas till slut är precis detsamma som räknades från början: kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter som män – och egna pengar. Det kan inte vara för mycket begärt.

Såvitt jag läser svensk lagstiftning har kvinnor exakt samma rättigheter, skyldigheter möjligheter som män och dessutom rätt till sina egna pengar. Så vad sjutton bråkar Avellan och feministerna om? Jo man vill förkunna att kvinnors egna val – med ibland ekonomisk sämre konsekvenser – är påverkade av förtryckande män. Feministerna vill alltså peka ut en könsfiende.

Just nu är landet politiker desperata. De har i åratal misslyckats med straffrätten varför brottsligheten formligen sköljer över samhället. Många politiker är rädda att förlora sin försörjning. Nu tror många av dem att en avkriminalisering av narkotikainnehav ska stoppa klanernas kriminalitet. SvD släpper till och med fram en vänsterliberal kriminolog som pläderar för att eget bruk ska legaliseras.

Den som tänker ett steg ytterligare förstår att det inte blir en kvick fix. Fortfarande krävs distributörer till enskilda brukare. Här konkurrerar klanerna. Dessutom vill många ha olika starka droger. Även detta sköter klanerna. Än viktigare är att om klanernas marknad begränsas så måste de se sig om efter nya intäktskällor. Redan idag förekommer utpressning mot affärsidkare. Räkna med att denna typ av brottslighet kommer att öka om knark legaliseras i någon form.

Jag är varken knarkare, vänsterliberal eller kriminolog. Kanske är det därför jag ser verkligheten klarare?

Att jag har roligt med min blogg är klart. Hoppas att det syns. Skoj är det också att andra besöker bloggen. Det är verkligen förunderligt hur en blogg kan födas och spridas på internet. En bra bild är talesättet om ringar på vattnet. Förmodligen sammanhänger en ökad besöksfrekvens också med att traditionella medier delvis kört fast i sin fantasilösa och korrekthet. Den slutna officiella diskussionen i de stora mediehusens trånga korridor främjar förstås alternativa medier.

Många tror liksom jag på det öppna samtalet. Min vägran att nappa på erbjudanden om reklam på bloggen sidor bidrar förhoppningsvis till öppenheten.

I Sydsvenskan av idag berättas att Anette Agardh, professor i global hälsa, skrivit ett debattinlägg som riktas till Lunds universitet. Hon påstår enligt SDS att: ”En betydande andel anställda och studenter vid Lunds universitet har varit med om sexuella trakasserier.” Något senare meddelar Sydsvenskan att det rör sig om ”en av fyra kvinnliga studenter”.

Jag ifrågasätter inte att ett betydande antal övergrepp totalt sett förekommer inom en så stor organisation som universitetet i Lund. Här studerar omkring 40 000 och personalen består av c:a 8 000. Det är naturligt att en liten andel av dessa många individer ibland agerar regelvidrig och kränkande i ett könsperspektiv. Lika klart är att det måste bekämpas.

Men då en professor – förvisso i tidernas flummigaste ämne, global hälsa – talar om att en betydande andel av studenter och anställda sysslar med sexuella trakasserier ställer jag mig tvekande. Min första reaktion är att det rör sig om det vanliga feministköret, som har en befäst bastion vid Lunds universitet.

Min andra reaktion blir en undran hur den globala hälsoprofeten kommit fram till det hon påstår. Jag vet svaret. Omfattande enkäter har nämligen skickats ut kors och tvärs inom organisationen. Detta leder till en naturlig kunskapsteoretisk fråga om den vetenskapliga relevansens av intervjuer för att fastställa sociala fakta, exv om kränkningar av skilda slag. Frågeställningen är givetvis särskilt aktuell vid ett stort svenskt universitet. Där funderar nämligen många lärare och elever ofta över om och hur kunskaper kan valideras. Men detta stoppar förstås sällan personer med frälsarambitioner från att bygga sin forskning på lösan sand.

Det är självklart att det inom en jätteorganisation som den i Lund finns ”en betydande andel” allmänt missnöjda individer. Missnöjet kan beror på vad som helst. Även privata problem som inte det minsta rör universitet. Med ett uns av kunskap om människans natur är det tydligt att sådan irritation kan komma att avspeglas i de svar som lämnas på en enkät. Svarspersonen avreagerar sig helt enkelt. Det är mänskligt. I stället för att rannsaka sin egen roll i en problematik anklagas subjekt i närheten. Därför blir det tal om 25% av alla studenter känner sig kränkta.

Innebörden är att enkätsvar om så laddade frågor som kön och särbehandling i grunden måste sättas ifråga. Jag har därför – från vetenskaplig utgångspunkt – svårt att förstå hur en professor i Lund kan ge sig in på det projekt som Agardh gjort. Redan från början borde hon ha sagt nej och att forskningsuppgiften är omöjlig att genomföra via enkäter.

Men hon har ju inte sagt stopp och nej tack. Därför återvänder jag till min initiala reaktion om feministköret. Ett av många svenska tabun är att #Me too inte tillåts sättas ifråga. För feminister blir det därför fritt fram att blåsa upp myter. Exempel på kränkningar inom en stor population förstoras på så vis till slutsatser om betydande överträdelser av koden för umgänge mellan könen. På så vis befäst myten om männens systematiska förbrytelser.

Av denna anledning bör feminismen motverkas i samhället. Den saknar hursomhelst plats vid vetenskapliga institutioner. Där ska nämligen enbart kunskapsteoretiskt väl grundade metoder brukas.

Torsten Sandström

2020-02-12

Joanna Persman påstås skriva om konst i SvD. Bilden ovan – med undertext – presenterades häromdagen under den klargörande rubriken: Hårda praliner mot existentiell ångest.

En sådan bild kan efter #Me too bara en kvinna visa i offentligheten. Okej, fotot har tagits av en man, som kallar bilden Playing nudes. Det ser ju glatt och trevligt ut. Vem som helst hade på ett badhus i Asien (mot schysst betalning) kunnat ta ett liknande foto. Men varför är tjejerna nakna? Och varför anses bilden värd att lanseras i media, efter allt snack om mäns fokus på kvinnors kroppar? Här syns åtta unga helnakna kroppar. Men i och med sitt kön får Persman frikort från #Me too. Jag är inte pryd. Men ogillar i högsta grad dubbelmoral.

Dessutom fortsätter jag min kritik av den nutida konstens tomhet på kreativitet och teknisk talang. Detta medför att bilder som kallas konst måste ges förklaringar, som skapar intryck av största eftertanke. ”Playing nudes” får dock anses vara en äkta varubeskrivning. Men kolla bildens undertext (av Persman)! Där talas om ”existentiell vånda och tomhet i den smått absurda verkligheten”. Är det någon annan är Persman som kan få detta att gå ihop med åtta glada näcka kvinnor? Kanske är själva glädjen absurd i den dystra värld Persman upplever?

Jag förstår ingenting annat än att den konst som nutida svartrockar hyllar är helt politiserad. Det rör inte längre kvalificerade bilder, utan endast särskilt utvalda korrekta ord.

Socialminister Hallengren uttalade sig i gårdagens P1 Morgon om ett tragiskt fall. En domstol har beslutat att flytta en 3-åring från ett familjehem åter till sina knarkande föräldrar. Därefter har barnet skadats och avlidit. Hallengren sa något i stil med: Sedan årsskiftet har barnkonventionen blivit lagstiftning, varför problematiken får sin lösning.

Jag tror hennes uttalande tydligt speglar svenska lagstiftares naivitet. Politikerna beslutar om att göra en mycket allmän regelsamling (Barnkonventionen) om barns rätt till lag – och vips tror de att frågan har åtgärdats. Det är deprimerande att ständigt se tillväxten av nya regler samtidigt som ungefär samma gamla problem fortsätter att hopa sig. Bakom fenomenet finns naiva svenska lagstiftare, som saknar förståelse för vad juridik är eller hur rättsligt beslutsfattande funkar. För politikerna är det mest drömmar. Det vill säga luftiga idéer och ord i en konvention som inte funkar då den placeras i ett komplext system av redan befintliga rättsregler. Den som inte tänkt djupare på lagstiftningens funktioner trampar därför ofta snett.

Barnkonventionen är en mycket fåordig lag som enbart säger att en folkrättslig konvention med samma namn ska bli svensk lag. Det betyder inte att konventionens många och mycket allmänt hållna regler blir verkningsfulla. Den nya lagen säger nämligen inte att dess regler ska ha företräde framför annan reglering. Därför kommer sådan nyskapad allmän lagstiftning normalt tvingas vika för existerande specialreglering. Och vad gäller barns relationer finns det redan många precisa normer inom familje- och förvaltningsrätten. En domare som ska döma i en tvist – där någon gör barnkonventionen gällande – kommer därför nästan alltid att tvingas välja specialregeringen. Alltså kommer lagen om barnkonventionen i flertalet fall att bli verkningslös och stanna på papperet. Men den kommer ändå att oroa och motverka säkert juridisk beslutsfattande.

Detta vet skolade jurister. Skandalen är att politikerna bakom lagen inte har en aning om detta. Liksom Hallengren är de så nöjda bara de skrivit en lag om barns rätt. Hej – och- hå! De förstår inte att denna lag kommer att slira. De har lovat väljarna allt möjligt om barns rättigheter. Men så blir det bara pannkaka.

Höga jurister i Lagrådet har upplyst politikerna om detta innan barnkonventionen blev lag. Men ändå vill de inte förstå. De är så förblindande av lagstiftningens magi – och viljan att blir återvalda – att de inte lyssnar på juristernas ord. Och så sätter de en i huvudsak tom lagreglering på plats med samma förnumstiga ord som Hallengrens. Bakom hejar förstås en superflummig ”barnrättsrörelse” på – ledda av dåligt pålästa jurister och socialarbetare. Alltså Sverige i ett nötskal.

För att köra bil måste man ha körkort. Men för att lagstifta behövs inte ett uns förnuft. Det räcker med att prata strunt. Som Hallengren i P1 igår. Det är faktisk beklämmande.

Möjligtvis är Hallengren förledd av Olof Palme som skrivit boken ”Politik är att vilja”. I så fall ser vi nu vådan av hans vilseledande dogm. Det räcker inte med vilja. I min värld är nämligen politik att genomföra just det man lovat. Här har Hallengren & Co en lång väg att gå. Men på vägen kommer de att tralla: Kom nu då – barnprogram i teve två.

I en rapport häromdagen ges en skrämmande bild av en snabbt ökande brottslighet av barn mot andra barn. Det rånas, misshandlas och kränks. Ensamma ungdomar under 15 år rånas på statusprylar av olika slag och brottslingarna är ofta jämnåriga. Offret hotas, hånas och skräms. Polischefen Carin Götblad säger sig vara ”häpen” över dengrovhet som beskrivs i rapporten: exempel är våld mot huvudet, knivhuggningar, sparkar och dödshot samt de psykiska skador barnen drabbas av.

Så här säger Götblad till Expressen:

”När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott.”

Detta sägs 2020 efter många år av problem. Och än en gång hör vi ansvarslöshetens mantra. Gärningspersonen är ett offer för strukturer som han själv inte rår för. Så länge denna heliga formel upprepas varje dag kommer det svenska samhället aldrig på fötter, tror jag. Den som utför nidingsdåd känner nämligen samhällets förstående hand i ryggen. Dessutom stöd från höga poliser som Götblad. Poliserna bör stå i första fronten och barskt läxa upp unga kriminella.

En sak är att sociala förhållanden i enskilda fall kan vara orsaken till ett brott. En helt annan är att dagligdags upprepa mantrat i olika sammanhang, så att det uppfattas som förståelse för ett illdåd.

Här bär svenska politiker – inklusive Götblad – ett tungt ansvar för den slappa hanteringen av tung ungdomskriminalitet. Även förstås lagstiftaren. Förståelsen syns i milda påföljder eller inga alls, i generösa straffrabatter osv. Och den syns givetvis i att brottsligheten upprepas och eskalerar (de ungas brottslighet sägs ha ökat 100% på fyra år). Alla representanter för samhället som finns omkring ungdomsbrottslingarna sprider förståelsens livsfarliga virus. Smittan syns i återfall. Och förstås i att helt oskyldiga unga och gamla drabbas av nya vågor av brott.

Jag tror att Sverige på sikt måste komma ifrån 15-årsgränsen, som gäller för att vara straffbar. Därför kan det vara intressant att titta på de gränser för straffmyndighet som finns utomlands. Enligt Wikipedia gäller följande:

6 år – North Carolina, USA
7 år – vanligen i USA
9 år – Malta
10 år – Frankrike, Storbritannien (England, Nordirland och Wales) och Irland
12 år – Nederländerna, Israel och Storbritannien (Skottland)
13 år – Grekland
14 år – Bulgarien, Cypern, Estland, Italien, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike
15 år – Finland, Island, Norge, Sverige, Tjeckien och Danmark
16 år – Belgien, Luxemburg och Portugal
17 år – Polen
18 år – Belgien

Man bör komma ihåg att en låg åldergräns i allmänhet förklaras av att påföljderna är lindriga eller enbart symboliska. Men rättssamhället – och inte bara kommunala myndigheter – tvingas ändå att reagera och statistik samlas på så vis. Enligt min mening bör Sverige följa det västerländska mönstret med en gräns på mellan 10-12 år. Att straffen i så fall måste vara relativt milda upp till 15 år är naturligt. Men någon form av påföljd är nödvändig, som dessutom görs mer kännbar vid eventuell upprepning. För upprepning efter 18 år bör inga rabatter utgå. Det förefaller vara dags att bygga särskilda ungdomsfängelser igen! Bara själva begreppet ungdomshem ger en skev bild, liksom ungdomsvårdsskolor förr gjorde. Sluta tala om vård och ta i stället sikte på att ”bättring” kan vara möjlig.

Att S-partiet och de vänsterliberala har kört fast i ett offer- och vårdtänkande kan jag förstå. Men att oppositionens politiker inte vill eller vågar tala rent ut är trist. Det säger en del om hur S-partiets samhällsideologi gripit tag om ett hukande svenskt folk. Fram för en opposition värd namnet! Klarspråk gäller och inte heliga formler!

Den feta rubriken är från dagens SvD.

På min blogg har jag som bekant klimatrapporter från såväl Grönköping som från Peter Alestig på SvD. Mot en seriös bakgrund levererar båda medierna komik. Grönköping gör det med avsikt. Alestig helt omedvetet.

Jag menar inte att avsmältningen av Antarktis är något att skoja om. Tvärtom. Men frågan är hur den ska förklaras och hur orsakerna bör presenteras. I sina skriverier pekar Alestig utan tvekan ut CO2 som orsaken till uppvärmningen. Trots att många naturvetare är skeptiska till CO2 som förklaring. Vidare presenterar han sin klimattro i skräckens tecken. En glaciär med annat namn döps snabbt om till ”Domedagsglaciären” (förvisso med citationstecken).

Och vips har Alestig fullgjort dagens insats från skräckkammaren. I stället för att lugnt och metodiskt försöka beskriva de vetenskapliga läger som finns inom forskningen om vad som händer i atmosfären. Varför inte börja med hur knepig sammansättning IPCC har. Fler politiker (samhällsvetare) än atmosfär-, rymd och solforskare, förefaller det.

Rubriken och författarens rykte kräver inga förklarande ord. Inte rör det sig om vetenskapsjournalistik heller. En sådan kräver öppenhet för alternativa förklaringar och förmåga till reserverade slutsatser. Nej, för Alestig gäller det att banka igenom ett trosvisst budskap. För det avlönar SvD honom uppenbarligen. I sak – om inte i tonläge – påminner han därför om en känd rollgestaltning i en film av Ingemar Bergman.

I dagens ledare i SvD har Tove Lifvendahl en vettig text, med den intressanta rubriken Sånt man inte får säga i det här landet”. Jag spände blicken och tog ännu en kopp gott te. Det verkade ju vara upplagt för en presentation av den svenska politiska korrektheten. Men den nämndes inte vid namn. Begreppet PK är tabu i svenska medier, varom mera snart. Inte heller ett försök att presentera helhetsproblematiken om vad man inte får tala om.

Men ändå lyfte Lifvendahl två exempel. Det ena rörde den kontraproduktiva extrabeskattning som är på gång av tjocka plastkassar. Det andra att män efter #Me too blivit skrämda att tala om kvinnors kroppar.

Det Lifvendahl skriver är okej och har bra målsättning. Men det känns så förbaskat torftigt, något som författaren tycks medge mellan raderna. Många ord men liten verkstad brukar man säga. Detsamma gäller avslutningen, som jag faktiskt måste läsa flera gånger för att förstå. Jag citerar Lifvendahls slutsatser om sina två exempel:

”Små obetydligheter kan tyckas, men är uttryck för starkt styrande sociala regler med regi uppifrån. Ordet hyckleri beskriver väl närmast vad det handlar om i de här nämnda fallen men låter alltför hårt; det görs ju inte för att lura någon, utan för att det har ett pris att avvika från det som har bestämts är så man gör (det handlande subjektet medvetet frånvarande). Att normer förändras och utvecklas är naturligt, men framgången borde mätas i om de dygder vi upprätthåller gör oss klokare eller ger oss en bättre karaktär. Om det förment vetenskapliga saknar täckning, och det inbillat jämlika snarare gör oss stumma inför varandra, vad är förändringen värd då?”

Jag anar oråd då någon talar i tungor. I stället för att skriva en fyllig och mer pregnant text sprids dimmor om själva tystnadsproblemet. Först en förminskning: det rör sig nog om ”små obetydligheter”. Sedan ett märkligt påstående om att fenomenet inte yppas för att ”lura någon” samt att ”det handlade subjektet (är?) medvetet frånvarande”. Hur skulle det öht kunna vara närvarande i de två exempel som nämns? Och hur stämmer slutsatsen med den riktiga inledningen om ”regi uppifrån”. Vi ser en text som tycks våndas över om författaren vågar sjunga ut.

På så vis visar Lifvendal att hon själv är fången i PK-buren. Det är i och för sig inte så svårt att förstå i och med SvD är en av PK-ismens viktigare motorer. Med några lysande undantag sprider nämligen SvD:s journalister varje dag läran om ”sånt man inte får tala om”. Sida upp och ned. Ofta genom att tala om vad man måste tala om, dvs något helt annat än huvudsaken.

Därför blir det knepigt för Lifvendahl – som kommit något spännande på spåren – att reda ut vilka som är avsändare och mottagare, utan att ge sig in på det tabubelagda som många skribenter på alternativa medier talat länge om. PK-läran är nämligen en tung politisk ideologi, förvisso med vaga konturer vad gäller frågor som omfattas. Men bakom den står ett svenskt politiskt etablissemang. Och förrättande präster är journalisterna på landets stora mediehus. De kan knappast sägas vara ideologer, ty de förmedlar inte tankar som de själva format efter samtidens krav. Däremot berättar de politiska sagor, som andra kommit på. Därför kallar jag dem mytologer.

I flera texter har jag pekat på hur en sanslös miljörörelse drivit fram en extrem svensk detaljreglering. Den kostar många miljarder per år i skatter från dig och mig. Till liten nytta. Nu vill jag peka på ett rättsfall som gäller djurhållning. Det är bara ett i mängden av huvudlösa rättsfall, som i detalj bestämmer hur en djurhållning ska se ut hos individerna X eller Y. Det vill säga en fråga som X och Y själva bör bestämma över, så länge djuren inte plågas.

Märk väl att rättsfallet inte rör vanvård avseende smuts eller dålig föda. Avgörandet tar sikte på en kossas psykiska behov i stallet. Av naturliga skäl har kossan inte själv yttrat sig. Men kammarrätten i Sundsvall tolkar de facto hennes tankar och anser att Länsstyrelsen har rätt att förbjuda lantbrukaren X att hålla en ensam kviga i ett stall i sällskap med enbart hästar. Nötkreatur anses nämligen ha behov av artfränder, påstår svensk miljömaffia.

När det gäller en kossas välbefinnande godtas således en form av rasism för att skydda kossans behov av sällskap i stallet. Förmodligen finns det stöd i lag för detta märkliga konstaterande. Men även lagreglerna måste vila på en vettig grund. Hur sjutton kan en lagstiftare eller domstol veta vilka känslor och behov en kossa har? Avgörandet är faktiskt rena vanvettet.

I ett vidare perspektiv är det fråga om en ny syn på djurens rätt. Jag menar förstås att djur inte ska plågas på ett vis som breda människolager ogillar. Men då rättsregler skrivs om djurs känslor och själsliga behov har det gått för långt. Dessutom undrar jag hur avgörandet stämmer med att minst en halv miljon svenska hundar lever ensamma med sin matte och husse? Det sägs ju att hundar är flockdjur. Men de viftar ändå på svansen i sin ensamhet med matte och husse utan närhet till en artfrände. Det är väl bara en tidsfråga innan Länsstyrelsen knackar på dörren med ett föreläggande.

Avgörandet är ännu ett av många ett exempel på att svenska myndigheter och domstolar sysslar med att sila mygg och svälja kameler. Domarna gör det förstås inte självmant. Bakom domen finns sannolikt motivuttalanden från naiva S- och Mp-politiker, som genom lagstiftning vill förvandla djurens värld till detaljerad juridik. Jag undrar hur mycket av samhällets ekonomiska resurser som ska lägga ned på sådana här stolligheter? Behoven på många andra områden är mångfalt större. Ändå sysslar rättsapparaten med djurens mentala rättigheter i stallet.

Tveklöst har det gått för långt på detta område liksom rörande många fler inom svensk politik. Det finns en uppsjö viktigare samhällsfrågor att reglera- och ännu fler att avreglera! Nu är det hög tid att kloka svenskar reser sig och samlas till en kamp för reformering av det svenska samhället, juridiken och byråkratin. Den eskalerande politiseringen en av samhällslivet allra minsta detaljer måste få ett slut. Människor ska själva bestämma över sin vardag, så länge de handlar med rimligt förnuft och inte skadar andra.

Jag återkommer snart med en en blogg som tar sikte på några nödvändiga förändringar. Det är bråttom att medborgarna befriar sig från en kontraproduktiv klass av politiker. Det har skett förr i svensk i historia, även om det ligger mer än 500 år tillbaka i tiden.

Torsten DSandström

2020-02-08

PS! Denna text har en viss verklighetsanknytning till min föregående om kannibalism i Grönköping. DS

Här följer kammarrättens domskäl:

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Aktuella bestämmelser
Den 1 april 2019 upphävdes 1988 års djurskyddslag (1988:534) och ersattes av 2018 års djurskyddslag (2018:1192). Samtidigt upphävdes också de föreskrifter som länsstyrelsen och förvaltningsrätten har hänvisat till. I stället trädde Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:18) om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. i kraft. De nya bestämmelserna innehåller inga ändringar i förhållande till de gamla som är av betydelse för detta mål.
Kammarrättens bedömning
I målet är ostridigt att den aktuella kvigan inte hålls med något annat nötkreatur och att hon inte utsätts för något lidande. Av utredningen framgår även att kvigan hålls med hästar dels i ett stall, dels i en hage. Hon har också daglig kontakt med en hund och med människor.
Länsstyrelsens befogenhet att meddela förelägganden omfattar alla förelägganden som behövs för att djurskyddslagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter ska följas. Att ett djur utsätts för lidande utgör inte en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna utfärda ett föreläggande.
Kvigan är ett nötkreatur och jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. är därmed tillämpliga. Enligt dessa föreskrifter ska nötkreatur hållas på ett sätt som innebär att de kan ha ögonkontakt och beröra varandra. Nötkreatur ska alltså hållas med en artfrände för att djurskyddet ska upprätthållas. Något av undantagen som anges i bestämmelsen är inte tillämpligt. Vare sig den omständigheten att hästars behov av social kontakt tidigare ansetts kunna tillgodoses av nötkreatur eller att föreskrifterna för nötkreatur har en lantbruksprägel utgör skäl att frångå gällande föreskrifter.
Länsstyrelsen har därmed haft fog för sitt beslut att utfärda ett föreläggande för att se till att djurskyddslagen och dess föreskrifter efterlevs. Överklagandet ska därför avslås.

Då alla tidigare symbolhandlingar i kampen mot klimatet icke haft önskad effekt, dvs alltför få ha gått å markerings- och godhetsmanifestationer såsom ”vinterdäck mot klimatet”, ”kaviar för klimatets skull” och ”rädda planeten – nys sällan”, ha de ansvariga å Grönköpings Godhets- och klimatförening beslutat att banka å den verkligt stora skrämseltrumman och lanserade därför – å helgens matmässa ”GastroSummit” – tanken å ”Kannibalism för klimatet”.

-Givetvis får begreppet att äta eller ätas en helt ny innebörd, säger en av initiativtagarna bakom lanseringen, men lite svinn får man räkna med i kampen. Vi måste besegra klimatet till varje pris, och vad kan vara bättre än att ärofyllt få offra sig å ett sådant godhetsmarkerande altare.

Förväntansfulla kannibaler-in-spe inför de första klimatkorrekta tuggorna.

Rolf Oward

Tack till klimatupplysningen.se

Vi lever i ett galet Sverige! På landets största före detta konservativa dagstidning, SvD, har idag en grupp vänsterjournalister fått ett starkt fotfäste. Detta syns tydligast på kultursidorna, där praktiskt taget vilka påståendens som helst trycks. På så vis blir förstås all korrekturläsning onödig. Idag tänker jag inte så mycket på provokativa åsikter, värderingar, utan på vanlig språklig logik och substans. Vad sägs om följande ord från kulturchefen?

”Världen över diskuteras könsneutralt språk, vilket väcker känslor – men också frågor. Betyder han ibland hon? Kan pluralis användas om en enda person? Är mindre femininum mer inkluderande? Och är en man verkligen människa?”

Ta dig tid och fundera över de fem meningarna. Bena upp dem ord för ord. De innehåller samtliga fabulösa oklarheter. En praktisk filosof måste få hjärnblödning av att läsa texten. Verklighetens krav på ett pregnant språk förintas och kvar står bara en samling ord utan tydlig mening. Ordbajs sa man förr och det är faktisk en korrekt etikett. Det är numera de radikala journalisternas främsta arbetsverktyg.

Kritiker av PK-samhället brukar peka på att ett kunskapsfientligt tänk håller på att breda ut sig. Innebörden är att fakta relativeras. Och att vad som helst kan presenteras som sanning. Om ledande medier agerar på detta vis, vad kan man då begära av skolans elever? På sikt hotas Sveriges position som kunskapsnation – den lutar för övrigt redan som tornet i PISA.

När jag skriver detta erinrar jag mig att SvD och Aftonbladet har samma ägare, en norsk mediekoncern. Där står uppenbarligen inte kvalitet, vett och sans högt i kurs, bara tidningarna säljs och får in annonsintäkter. Hör samtidigt att inkomsterna för annonsering minskar för flera medier, bla Aftonbladet. Det glädjer mig verkligen. Jag förstår att vanliga människor redan har slutat att läsa tidningar med fullkomligt oförståeliga texter som den ovan. Vem vill betala för nonsens?

Samtidigt inser jag att landets etablerade politiker är villiga att låta staten alltmer finansiera svensk press. SvD får redan 40 miljoner kronor i stöd från staten. Inte undra på att vänsterns flummiga språk tar över dag för dag.

Lund är en akademisk ankdamm. Men också en politisk. Följaktligen får såväl partiet Mp som V vardera omkring 9% av väljarnas röster i senaste kommunalval. Bland de rödgröna näckrosorna i dammen simmar naturligtvis även Sydsvenskans ankor och kvackar.

Detta illustreras av dagens nätupplaga av Sydsvenskan. Högt upp på lundasidan ser det ut som på bilden ovan. Samma person är med på tre (3) foton och i olika sammanhang. Hon heter Svensson-Smith och tillhör Mp. För några år sedan satt hon i riksdagen för V. Med god pension i bagaget är hon nu kommunalpolitiker i Lund. En bekväm syssla, som påminner om bloggarens. Att hon favoriseras av Sydsvenskans journalister är självklart.

Är det någon som undrar hur kommunen kan slänga bort en miljard kronor på en spårvagnslinje från centrum till ingenstans?

Svenska politiker talar ständigt om en ökande psykisk ohälsa i samhället. Då avses inte allvarligare själsliga rubbningar. Utan mer lindriga åkommor. Vanligtvis menar man olika mentala beteendestörningar (exv ADHD) eller det som brukar kallast ångest. Så här beskrivs ”ångest” enligt den officiella terminologin Svenska MeSH:

”Känslor som oro, ängslan och överhängande faror, dock inte funktionshindra(n)de som vid ångeststörningar.”

Enligt Wikipedia är ”Ångest …en helt normal reaktion och de allra flesta upplever ångest då och då.”  Till bilden av de själsliga åkommor jag nu skriver om är att de vanligtvis är övergående. 

En självklar fråga är varför ohälsa av detta slag ökar. Det finns antagligen flera svar. Ett är att det nutida samhället är mer komplext och ansträngande än äldre sociala system, vad gäller arbete, skola, boende och familjerelationer. Ett annat svar är att ökningen sammanhänger med ett vidgat fokus på själsliga problem från politiker, läkare och enskilda individer. Om det är sant beror ökad ohälsa på en stegrad frekvens av anmälningar/diagnostisering. Paradoxalt nog har i så fall kanske en ökning i sjukdomsfrekvensen inte skett. Enbart antalet mätningar har ökat och fler har svarat ”jag mår inte bra”. Att Sverige ligger i toppen bland västvärldens industristater på antalet rapporterade själsliga åkommor skulle på så vis få en förklaring. Slutligen finns det även andra tänkbara skäl, som jag nu förbigår, såsom exv ökad användning av olika droger och andra kemiska substanser inom- och utomhus.

Det förefaller rimligt att anta att den ökade ohälsa som svenska politiker och medier basunerar ut beror på en kombination av dessa förklaringar. Av enkelt förståeliga skäl sysselsätter sig nästan aldrig landets politiker med en diskussion om deras egna ansvar för det ökande ohälsa som rapporteras. Såvitt jag förstår finns det olika skäl till politikernas passivitet. Låt mig nämna två: en okunskap om politikens verkningar respektive en avsikt att dölja dess effekter. Båda förklaringarna är förstås allvarliga, men på skilda vis. Låt mig förklara.

1 Okunskap om politikens verkningar. Jag tror faktisk att flertalet politiker är så naiva att de inte inser att de medverkar till en samhällskris rörande bostäder, vård, skola, försvar, kriminalitet, byråkrati osv. De inser med andra ord inte att en avsevärd del av den ångest som rapporteras i samhället är orsakad av dem själva. De försvarar sig nog med att de varje dag talar om att dessa politiska problem ska fixas. I varje valrörelse dyker nämligen samma sakfrågor upp årtionde efter årtionde och löften utfärdas utan att något viktigt sedan händer.  

Dessutom medverkar politikerna tillsammans med de etablerade medierna till ohälsan genom exv en hänsynslös ångestskapande klimatdebatt, i vilken världens undergång står för dörren. Alltså en medveten skrämselpropaganda, som ytterst ska fånga röster i kommande val. Och medierna spär på genom otaliga reportage om människors identitet och hälsa. Ingen försöker få människor att ta det lugnt och i stället jobba mot samhällets påtagliga brister. 

Till bilden av oförståelse hör slutligen en växande klasskillnad mellan politiker och vanligt folk. Olikheter rörande bostäder, skolor, löner, arbetsvillkor etc gör att makthavarna lever i elitens – inte problemens – Sverige. Inom den politiska klassen är hälsoproblemen färre. 

2 Avsikt att dölja politikens effekter. Jag menar att talet om ökad ohälsa måste vara en metod som politikerna använder för att sopa samhällsproblem under mattan. Det kan låta hemskt. Men man hör nämligen sällan landet politiker erkänna de skriande brister som samhället uppvisar och som de själva faktiskt främst svarar för. Ifall de medgett sin oförmåga riskerar de nämligen förlora rollen som politiker och den trygga försörjning som de önskar. Därför tillgriper makthavare och medier den motbjudande lösningen att sätta sjukdomsdiagnoser på naturliga symptom hos vanligt folk för en eskalerande samhällsoro och tristess. 

Någon säger kanske att jag tar i då jag påstår att ohälsan är avsiktligt skapad av samhällets etablissemang. Men sociala missförhållanden sägs ofta vara en orsak till reaktioner av ångest och liknande. Ifall det är sant att ohälsan faktiskt ökar i vårt land så borde landets makthavare genast inleda en diskussion om vad som är orsaken till diagnoshysterin. Men den debatten ser vi inte. I stället hör vi enbart beklagande över en ökad frekvens av läkarbesök och utskrivna piller. 

Därför menar jag att valet att sjukdomsförklara en ökad del av befolkningen är en del av en tyst samhällsstrategi. Den leds främst av S-partiet, men flertalet övriga politiker i Sverige stämmer faktiskt in i ohälsans klagosång. Strategin har dessvärre sin grund i en annan typiskt svensk kanon: hyllandet av individens frihet från eget ansvar. Att tala om att en enskild som känner oro ska besinna eller skärpa sig är numera tabu. Enligt den officiella ideologin är nämligen individen endast en viljelös fjäder som flyter hit och dit på ett oroligt samhällshav. I stället är det sociala strukturer som styr individen. Därför hörs inte längre utrop i stil med ”skärpning” eller ”ta dig samman”. Och av samma anledning smeks ungdomar, som ställer till bråk i skolan eller genomför brott, ständigt medhårs. De sägs vara offer för trista samhällskrafter.

Resultatet blir alltså att svenska politiker slår knut på sig. Strukturtänket och ansvarslöshetens credo innebär de facto ett medgivande av att den själsliga ohälsan har sin grund i det (bristfulla) samhällsbygge som politikerna genomfört. Samtidigt förnekar de själva ansvar för det sjuka samhälle som skapats. Politikernas samtalsposition blir med andra ord ohållbar. Följaktligen måste de förtiga sitt eget ansvar för den ohälsa som rapporteras. Dystert nog.   

Torsten Sandström

2020-02-06

Rubriken är från första sidan i SvD idag. Alltså en grundton av vanlig svensk hybris, i stil med göticismens idéer om att svenska goter infört kristendomen i romarnas fallande rike. Medier som annars föraktar nationalism är fullkomligt hysteriska med att framhålla Sverige som politiskt föredöme.

I sak än värre är faktiskt påståendet av vår nation gjort största klimatinsatsen mot kolkraften. OK, vi har omkring 40% kärnkraft för elframställning, på 6 reaktorer i drift, av vilka en ska stängas. Men detta talar förstås Alestig ogärna om. Än mindre om att Frankrike har 58 reaktorer i drift och att nationens el till omkring 75 % kommer från atomkraft! Man brukar säga att en person löper amok om han eller hon pratar kvalificerat nonsens. Och det gör Alestig faktiskt. Han predikar nämligen.

Värst ute är dock förtroendet för Alestig och SvD vad gäller analys av orsaken till den pågående uppvärmningen. Han vägrar att tala om att den kan bero på ökad solstrålning, förändrade havsströmmar, vulkanism och annat. För Alestig är människans utsläpp av CO2 orsaken, punkt, slut. Jag menar därför att det är omöjligt att lita på Alestigs analysförmåga i och med att han står bakom en så felaktig faktaförvanskning som i dagens SvD, se ovan.

Oförmågan att utkräva individuellt ansvar tillhör vårt lands främsta problem. Det syns i politiken och inom byråkratin där felaktiga beslut enbart läggs på hög. Inga påföljder. Det syns i brottslighetens värld genom en kombination av minimala straff och generösa straffrabatter. Även inom barnuppfostran har sedan 1970-talet frihetstänket dominerat i bästa flower-power-stil. Likaså har den svenska skolan stora bekymmer med upprätthållande av ordning och inte minst med att leda avvikarna på rätt väg.

Jag skriver därför än en gång om ett stort psykologi/pedagogik-jippo. Nu med anledning av ett reportage i Sydsvenskan om sk lågaffektivt bemötande. Ett antal psykologer/pedagoger har tagit denna idé på entreprenad och åker land och rike runt för att frälsa Sveriges rektorer och lärare. Tanken är att inte brusa upp och möta den avvikande eleven med hårda ord (hårda tag verkar i det närmaste redan förbjudna). Budskapet faller vissa (märk väl mina två s) rektorer, pedagoger, lärare och så förstås raden av vänsterjournalister på läppen. Varför stöka om man kan vara passivt undanglidande. Vilken genial psykologisk/pedagogisk idé! Att glida undan frågan om ansvar, gång efter annan.

Nu är själva idén gammal som gatan. Men förr aldrig avsedd som enda patentmedicin, utan enbart som ett möjligt första steg vid lindriga avvikelser. Visa tänkare har länge förstått att värre missförhållanden kräver skarpa verbala reaktioner. Och ännu större bråk måste följas av tufft ansvar i stil med avstängning. Det lågaffektiva tänket blir därför som som kejsarens nya kläder. Det är som helhetslösning noll och ingenting, inte bara som åtgärd sett (dvs passivitet) utan också som metod för framgångsrik uppfostran. I flera tusen år har filosofer och jurister förstått att ett mönster med stegvis ökade sanktioner (progressiv disciplin) är den rätta vägen till framgång, förutsatt att avvikaren inte är en ohjälplig psykopat (vilket ytterst få skolungdomar är).

Det jag nu skriver klassar förstås majoriteten av landets pedagoger och vänstermänniskor som reaktionärt. Vidare hånar journalisterna förstås allt tal om successivt hårdare tag. Och regeringen med sina s-kriminologer gnuggar händerna och ondgör sig samtidigt över en växande retorik från höger. I Sverige är det som jag skriver således en officiell osanning. På de flesta håll världen runt ses det däremot som sunt förnuft.

Jag menar att de kringresande psykologernas tänk är samhällsskadligt. De blåser nämligen under den felande individens självsyn och låter honom hållas på den väg han själv valt. Denna typ av pedagogik går alltså ut på att hylla individens befrielse från ansvar.

Den som följer min blogg märker att jag ofta pekar på att Sveriges grundlagar – Regeringsformen (RF), Successionsordningen (SO), Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sedan länge fått konkurrens från en rad skrivna och oskrivna normer. Det är märkligt, ty i ett rättssamhälle ska grundlagarna stå över allt och reglera de centrala maktförhållandena i samhället. Min främsta kritik har riktats mot den korporativism som existerar, i kraft av såväl tysta normer som lagstiftning. Idag vill jag säga några ord om andra övernormer som finns i arbetsmiljölagen, AML.

Lagens bakgrund är helt normal. Industriell produktion innebär allvarliga fysiska risker för anställda. Därför är skyddsregler i AML en självklarhet. Det är inte det jag nu kritiserar.

Däremot har det korporativa Sverige utvidgat AML på ett fullkomligt överdrivet vis. Fackföreningarnas makt syns här tydligt. Vidare har en statlig myndighet, Arbetsmiljöverket, getts en vidsträckt rätt att skriva specialförfattningar, sk föreskrifter. Och detta har skett om nästan allt mellan himmel och jord. Dessutom betraktar AML märkligt nog studenter och elever i alla skolor arbetstagare, trots att de inte utför riskfyllt lönearbete, utan är under utbildning för sitt eget bästa. I och med att begreppet arbetsmiljö alltså utvidgats kraftigt uppstår en bred juridisk oklarhet och stora risker för rättssäkerheten. En nedgradering av det svenska rättssamhället har blivit den naturliga följden.

Problemet syns enligt min mening främst vad gäller psykiska arbetsmiljörisker. Ty även själsliga våndor som riskerar att uppkomma på arbetsplasten eller i undervisningen omfattas. Resultatet har blivit att fackföreningarna fått en joker i sin hand. Genom att påstås att ett fenomen i arbetsliv och undervisning ger upphov till psykiska risker kan fack, olika missnöjda och Arbetsmiljöverket sätta press på det subjekt som står bakom verksamheten ifråga. Och detta utan annat skäl är att någon påstår att ett själsligt problem existerar.

Jag har i bloggar skrivit om att datoriserad identitetsigenkänning i en skola hamnat i skottgluggen. Vidare om att en kurs vid Psykologiska institutionen i Lund klassat som en arbetsmijörisk efter att en student klagat på lärares attityder. Själv har jag för många år sedan sett hur en rullstolsbunden kvinna på ett bibliotek i Skåne av sin kollegor utpekats som en arbetsmiljörisk för att hon inte kunde utföra visa jobb och att hennes ”kamrater” därför fick anstränga sig extra. På ett kommunalt bibliotek!

Igår hörde jag talas om att arbetsmiljön i Svenska kyrkan ska granskas av Arbetsmiljöverket. Nu påstås det att personal där uppför sig kränkande, att särbehandling sker, att anställda mobbas eller motarbetas. Alla inser snabbt att en meningsmotsättning eller diskussion mellan chefer och anställda enkelt kan uppfattas som en kränkning av den som är missnöjd. Att det blir extra vanligt i vissa miljöer – som kyrka och universitet – tillhör bilden av små bråk på ankdammar. Och AML kan sättas i spel mot exv en arbetsgivare även om anmälaren själv är orsaken till att motsättningar uppstått. Genom AML:s svepande system av gummiföreskrifter kan praktiskt taget allt som är naturligt och rimligt förvandlas till en arbetsmiljöfråga. Det är allvarligt.

Varför inte låta verksamhetsföreträdare själva hantera gränserna för kritiska samtal inom den egna verksamheten. Om agerandet är brottsligt så finns det som bekant redan ganska tydliga normer i Brottsbalen och på så vis en väg för tvistelösning oc eventuell påföljd. Likaså finns det regler om en särskild statlig prövning för dem som hävdar att de utsatts för en arbetsskada.

Jag anser däremot att staten hålls sig utanför det vardagliga samtalet i arbete och skola. Ordergivning, kritik och upprörda ord bör ligga utanför AML. Att någon gång ett övertramp sker vid val av ord och tonläge på en arbetsplats eller skola är beklagligt (men faktiskt naturligt, liksom ibland inom en familj). Men det behövs inte ett särskilt AML-maskineri för att hantera problem som är oklara, i allmänhet tämligen normala samt ofta enbart beroende av något skilda synsätt mellan de inblandade. Därför bör AML snarast möjligt ändras så att endast ”allvarliga” psykiska risker eller ”uppenbara” själsliga problem omfattas! Och strikta direktiv måste ges till Arbetsmiljöverket att ägna sig åt viktigare frågor. Lämna vardagens själsliv utanför AML:s byråkratiska maskineri!

Enligt min mening har AML blivit en hydra. Ett kontraproduktivt regelsystem om själsliga risker som hotar ett normalt umgänge i arbetsliv och skola. Den person eller fackförening som är missnöjd kan hur enkelt som helst trolla fram en psykisk arbetsmiljörisk ifall man vill komma åt en verksamhetsutövare. Jag förstår att S-partiet, som står bakom monsterreglerna, vill ha det så. Men jag. undrar varför politiker från andra läger accepterar att korporativismen breder ut sig runtom i landet. För att citera en mindre framstående tänkare från S-leden: ”Så här kan vi inte ha det!”

Min undran över borgerliga regeringars agerande vid makten är berättigad och värd några ord. Det tycks som om de ”rakt över” tagit över S-modellens korporativism. Det har under flera år vid makten funnits goda möjligheter att städa upp efter S-partits kollektivism. Men den lever vidare och än idag stökas det bara om detaljer i LAS, utan att något händer.

Fredrik Reinfeldt bär ett särskilt ansvar. Han önskade explicit få sitt parti att vara ”statsbärande”. Och för att nå detta mycket märkliga mål satsade han på en ”S-politik Light”. M-partiet lider fortfarande av samma sjuka, även om ”lightviruset” tycks börja läka ut under åren i karantän. Nu krävs stora visioner om strategiska förändringar av Sverige! Problemen har hopat sig!

Torsten Sandström

2020-02-03

SvD har idag ännu en bra ledare. Nu skriven av Ivar Arpi. Den handlar om vardagligt elände inom det offentliga Sverige. Det vill säga om politiker och byråkrater som tror att de med föreskrifter, direktiv och andra regler ska kunna styra upp människors handlande i detalj. Steg för steg nedrustas därför alla krav på människor att använda sitt eget sunda förnuft i dagliga mellanhavanden med andra. I stället produceras infantila regler av alla de slag om vardagens alla händelser.

Min ungdoms postkassörer hade sina regler och kollade alla detaljer flera gånger. Men då rörde det sig om pengar ut och in i juridikens värld. Värdegrunder och liknande föreskrifter rör inte hård juridik utan moral. Och den ska fungera självmant utan pekpinnar från storebror.

Den som inte själv förstår vad som är rätt och agerar fel ska få sig en åthutning. Och om det upprepas en påföljd. Ett mer ansvarsutkrävande svenskt samhälle behöver inte några myndighetens eller skolans ”tio budord”. Det som behövs är chefer och lärare som vågar säga ifrån. Och att fackföreningarna visas ut från det offentligas ledningar.

Det är nog där skon klämmer, som man säger. I det genompolitiserade svenska samhället är det facket som styr spelreglerna för jobb på den offentliga sektorn. Naturligtvis inte formellt. Men i realiteten genom att höga och låga chefer är rädda för fackens bossar (ibland är de själva medlemmar!). Därför hukar de. Och så spikas moraliserande men intetsägande värdegrunder. Därför ska facken enbart ges tillträde till förhandlingsbordet för löner od. Och inte sitta med cheferna och bestämma över hur jobbet ska skötas för att funka enligt gällande lagstiftning.

Här är Arpis sköna text! Och en skön lördag tillönskas du!

https://www.svd.se/samverkan-for-dumhet-i-orebro

Under många år har jag förvånats över att så många människor kan applådera ett alltmer överstatligt EU. Min oro har främst rört den bristande insikten i Frankrikes flerhundraåriga nationella hybris. Jag har sett en plump pudding växa sig stark i Bryssel. Den har blivit större och dyrare, med alltför många nationer med olika ekonomi samt skilda politiska och historiska traditioner. Dessutom massor med nya byråkratiska regler som inte alls främjar fria medborgare eller konkurrerande företag, exv GDPR-förordningen. Viss harmonisering har förvisso varit av godo under åren. Men själva goliatandan har varit destruktiv. Därför ser vi nyligen hur britterna rest sig mot regelhysterin från Bryssel. Och i går natt: Brexit is done!

När britterna signalerade ”Brexit” trodde jag – naivt nog – att många sunda krafter skulle säga: ”OK, vi har gått för långt och för snabbt fram, så låt oss nu reformera gemenskapen.” Men inte. Jag trodde faktiskt att den svenska regeringen skulle satsa på en sådan reformagenda, som borde främja våra folkliga och nationalekonomiska intressen. Men inte.

Ikväll ser jag till och med den svenska regeringens EU-minister sorgset tala om att våra främsta vänner (britterna) nu lämnar EU. Vilken överraskning efter lång svensk passivitet! Inte har regeringen jobbat för en reformerad union med britterna kvar. Nej, som vanligt har man suttit i baksätet och något dämpat hejat på Frankrike, Belgien och övriga federalister i deras kamp för att bevara så mycket av den plumpa pudding man hittills åstadkommit. Nu med brexit som resultat. Det är faktiskt ynkligt.

Regeringens agerande bygger på ett växande tänk om globalism och federalism i FN:s och EU:s regi. Och förstås svenska exportintressen. I och för sig tror jag på europeisk sammanhållning och kommersiell samverkan. Men en union blir inte starkare än den svagaste länken. Nu brister sammanhållningen genom Brexit. Dessutom tornar andra problem upp sig i unionens yttre kanter där en del stater, som nyss blivit fria från ryssarna, inte gärna ger sig in i en ny famn av betong. Dessutom en rad stater som gärna vill fortsätta med politikerstyre, mutor och maffiaaffärer. Tänk bara på att den Europeiska centralbanken (ECB) numera ska ledas av en korruptionsdömd person från Frankrike!.

EU:s ledning vill att bla Sverige ska fylla det penninghål som uppstått pga Brexit. Att minska unionens ekonomi kommer förstås inte alls på fråga, nej, nej. I korridorerna talar man om att ge EU någon form av beskattningsrätt. Dvs att unionen exv ska kunna kräva in pengar av svenska företag för CO2-utsläpp. Svenska regeringen vinkar positivt besked. Det är inte klokt. Bara tanken att EU själv ska bestämma avgifter för svenska bolag är förskräckande. Brysselbyråkratin kommer att plåga Europas företag till döds genom utsläppsskatter som, liksom idag, inte alls kommer att fungera. Alltså mer onödigt trassel inspirerade av knypplade spelar från Bryssel.

Förklaringen till krisen är att unionen inte leds av människor av kött och blod. Utan av plastmänniskor som på politisk nivå fått positionen att bestämma över EU:s framtid. Unionen är nämligen en politisk och byråkratisk apparat, utan annan befolkning än tusentals byråkrater och några hundra politiker. Och deras credo är: mer federalism, mer administration och mer pengar till oss. På scenen jagar Frankrike och dess kransstater på för att bygga en napoleonsk superstat. Och svenskarna förstår som vanligt ingenting, mer än att stora kollektiv är bra.

Därför tror jag att Brexit är ett vägskäl. Inte så att unionen kommer att rasa samman de närmaste åren. Men på sikt, om inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Nu har Europas främsta demokratiska nation sagt adjö. Vidare är de politiska och ekonomiska sprickorna mellan de kvarvarande länderna uppenbara. Och framför allt kommer den malande byråkratiska tillväxten av regler att medföra att vanliga människor och företagare blir så arga och splittrade att unionen går under. Förhoppningsvis kommer den att ersättas att en mindre gemenskap av ungefär det snitt som historien skapade genom fördraget i Rom 1957.

Många år av politik helt i onödan. Och ofantliga mängder av pengar rakt i gapet på politiker och byråkrater. Det är inte första gången historien ser sådant vanvett. Antagligen inte heller sista. Tyvärr.

Torsten Sandström

2020-02-01

Även om svenska kulturjournalister förefaller kunna säga vad som helst, utan minsta belägg, så måste det finnas gränser, anser jag. Åsa Beckman på DN är en framstående skådare i kristallkulan. Att bara ta del av hennes texter vid morgonkaffet påskyndar matsmältningen (alltid något att tacka för).

I en tidigare blogg har jag uppmärksammat hennes funderingar om sin egen ”lena hud”. Om det nu inte var ett feltryck och hon syftade på att hennes släthåriga hund nyss blivit överkörd. Nu spelar det ingen roll. Min kritik rör texter som nästan fullt ut baseras på hennes egna värderingar. Hon tycks vilja vara en mentor åt landets kvinnor – en av DN utsedd nationell samordnare av kvinnors problem.

I morse slår hon till igen, se bilden ovan. Nu menar Beckman att kvinnor allmänt sett har problem med män som inte vill höra talas om kvinnans framgångar. Jag bestrider inte att en sådan reaktion kan förekomma hos såväl enskilda män som kvinnor. Men hon slår fast att det rör sig om något könsspecifikt, något typiskt manligt, med enbart smärre undantag.

Bara det faktum att Beckman i DN:s spalter slår fast sin tro som en sanning är högst intressant. Tänk vad som hänt idag om någon man – såsom förr – skrivit att kvinnor är neurotiska! En anmälan till JÄMO hade säkert följt. Och en kritisk reprimand från sin chef hade killen ifråga riskerat på offentlig sektorn.

Någon närmare förklaring till den påstådda könsskillnaden finns inte i Beckmans text. I grunden förefaller det vara den vanliga vänstersynen om manliga strukturer. Den postuleras i vårt land så ofta att den framstår som en sanning som inte behöver beläggas vetenskapligt. Det är tur för Beckman, för sådan bevisning är kunskapsteoretiskt omöjlig.

Beckman närmar sig orsaksproblematiken enbart på två psykosociala vis. Män har inte härdats av motgångar. Och närstående kvinnor har backat upp deras självkänsla. Också denna typ av psykologiserande är typisk för nutidens samtal. Har aldrig män haft motgångar? Och backas de alltid upp av sin partner?

Tråkigt nog undviker Beckman en biologisk förklaring som möjligtvis kan vara mest relevant, ifall något mönster över huvud taget finns för Beckmans blick i kristallkulan. Men biologin är förstås ett tabu. Sådana skillnader mellan könen godtas inte som karaktärsdanande i vårt land. Fy skäms! De syns enbart i kroppens organ, menar feministernas politiska kommissarier. Det är helt fel. Som biologisk varelse har män sina genetiska rötter i krigarens eller boskapsrövarens roll (och antagligen än längre tillbaks). Alla män agerar givetvis inte våldsamt idag. Men mönstret poppar upp ibland i hemmet, på jobbet, i bilen och även annars i samhället. Kvinnors genetiska styrning är också synbar. Typisk är en omsorgstagande och konsiliant attityd, med bäring på tusenden av år med barnen i hemmets värld.

Men inget av detta är grund för påståenden av det slag Beckman gör. Hon har nämligen själv en tuff linje mot män. Och en föga kompromissartat inställning. På så vis skulle man kunna säga att hon är ett levande bevis för att biologins lagar inte gäller. Och det är precis vad en politisk kommissarie önskar höra.

Då den globala uppvärmningen uppskjutits å obestämd tid, å grund av icke samarbetsvillig verklighet, ha ansvariga vid Grönköpings Miljö- och klimatinstitut beslutat att beslagtaga samtliga termometrar i kommunen för omedelbar omkalibrering till varmare väder, så att dessa visa de höga temperaturer, vilka växthusgashypotesen kräver.

Omkalibrering av växthusgashypoteskompenserande termometrar, vilka garanterat visa allt högre temperaturer oavsett hur det ser ut i verkligheten.

Rolf Oward

Stort tack till klimatupplysningen.se för denna klargörande rapport!

Då jag kollar min e-postlåda i eftermiddags på Juridicum i Lund finns som sig bör vanliga meddelanden om olika interna händelser. Dessutom två som sticker ut något på grund av sin politiskt korrekta karaktär.

Först en inbjudan till ”Masterclass hållbarhetskommunikation – bygg ett trovärdigt och hållbart varumärke”. För 8.900 kronor plus moms får jag som deltagare:
– nycklar till effektiv kommunikation för hållbar utveckling,
– kunskap om hur man undviker greenwash
– förståelse för hur olika målgrupper triggas av olika hållbarhetsargument.

Därefter – längre ned i brevlådan – en käck inbjudan från Lunds universitets centrala förvaltning om att det är ”Dags att börja planera för Almedalsveckan”. Nu ska universitetslärarna ryckas upp ur sin trista lunk vid skrivbordet eller katedern för att anmäla vad de tänker presentera i Visby. Vad sjutton ska jag göra i Visby undrar de flesta . Men nu ropar byråkrater i universitetets ledning ut att ”Nu börjar arbetet med att fylla våra två dagar med intressanta seminarier och aktiviteter.”

Meningen är att informera politiker från Stockholm och andra tillresande om de fantastiska projekt som forskaren sysslar med. Har du inget spännande och glassigt så hitta bara på något lämpligt. Almedalen funkar som en dejtingsida. Därför anordnar det hjälpsamma universitetet ett gemensamt mingel. ”Minglet är till för att värna våra goda relationer och ge möjlighet att prata med våra vänner. Vi kommer att bjuda in till ett ”Hemma-hos- Lund-mingel”. Gulli-gullan- ko-ko!

Vad är det som egentligen händer i idéerna och verklighetens värld bakom dessa två mejl i min jobbrevlåda på Lunds universitet? Finns det någon gemensam nämnare mellan hållbarhetssamtalet och Almedalstjohejet? Jag tror att de passar som hand i handske. Här följer några förklaringar.

Politisering. För länge sedan ansågs idealet vara att forskningen skulle stå utanför partpolitiken. Så är det inte längre sedan flera decennier. Nu gäller det att placera sig vid politikens ankdamm med metspöet i hand och kroken agnad med fett bete. Fiskafänget går ut på att med politiskt lämpligt bete fånga några makthavare från den offentliga världen, dvs just de som också är där på egna fiskeutflykter (och lite fritidsskoj med rosévin förstås). Man måste grabba tag i offentliga personer som sitter på anslagspengar. Att locka med ordet ”hållbarhet” (x 2 i samma mening, se ovan) gör det troligt att en fet fisk nappar.

Medialisering. Hela Sveriges press, radio och teve deltar i jippot i Almedalen. Den politiska korrektheten odlas i särskilda fiskedammar. ”Hållbarhet” kallas en av de större och tar sikte på Miljö och klimatfrågor. Men det finns förstås andra bassänger för odling av alla sorters PK-bete. Könsfrågor inklusive Hbtq är ett säker sådant. Bostäder ett annat, trots att sådana saknats i decennier för många. Även ämnet vård är populärt i Almedalen – i praktiken en bristvara för åtskilliga köande. I en särskild damm simmar därför samhällsvetare som lockar till sig politiska sympatisörer av alla de slag (bara de har anslagspengar). Liknade lycksökare odlas i naturvetarnas bassäng, där agn tas fram för politiker som tror att de är ägnade att mana fram nya tekniska lösningar för Sverige. Få har förmågan, men många känner sig kallade.

Min slutsats är att universiteten alltmer fjärmar sig från det ensamma, noggranna och enformiga slitet på labbet, biblioteket och framför datorn. Det är just det bevisa och monotona sökandet som är forskningens kärna. Men sådant håller bara trångsynta tråkmånsar på med. Nej, i mediernas samhälle ska forskarna snacka för sig, vara tjosan och kunna mingla med landets makthavare. Dagens svenska forskning är nämligen i hög grad politiserad.

Inte undra på att forskningsrapporterna liknar populärversioner av Råd& Rön. De talar om vad politikerna önskar höra. Men frågan är om det är vetenskap. Förr försökte universiteten hålla armlängds avstånd till den politiska makten. Nu försöker man kramas. Jag är en vän av universitetskontakter med samhället. Men politiker måste man ständigt vara försiktig med.

I några bloggar har jag kritiserat asylrätten och i praktiken förespråkat att en eventuell framtida invandring sker via flyktingläger (kvotinvandring). Nu verkar regeringen kanske vara inne på ett liknande spår. Men inte DN.

I DN häromdagen presenterades en artikel från TT. Där intervjuas en professor i geografi från Lunds universitet. Texten tar sikte på frågan om klimatflyktingar har asylrätt. Enligt rubrikerna att döma tycks de ha det. Jag citerar därför två braskande rubriker:

Klimatflyktingar får rätt att söka asyl

Det är ett principiellt mycket viktigt beslut.

Av artikeln framgår att ”FN:s kommitté för mänskliga rättigheter” kommit fram till detta. Vidare görs det klart att geografiprofeten själv gillar kommitténs beslut.

DN:s formuleringskonst sprider dunster i läsarnas ögon. Problemet är nämligen att FN-kommittén inte har någon rätt att med bindande verkan tolka konventionen om asyl. Sverige har enbart åtagit sig att beakta vad kommittén säger. Självklart kan kommittén inte juridiskt binda Sverige. Det är en fråga för riksdagen genom lagstiftning. Än så länge, måste jag tillägga, med tank på politikernas ivriga FN-kramande.

Kolla för övrigt länken nedan till Wikipedia så får du reda på allvarlig kritik som riktats mot kommittén. Vad en sådan kommitté anser väcker inte minsta respekt hos mig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_kommitté_för_mänskliga_rättigheter

Nedan följer länken till DN:s propagandaartikel:

https://dela.dn.se/Tzl4N2NKSEdYRThxTGt5WkVtS0IxVEY1NlhpemtXK2tKZFh0ZE4wNXJnWHhxVjk4RHRVWlFETXc5V09EWWVZMm1VV2pXMVBJZWdFdytxOUdkci9vaHc9PQ,

Igår påmindes vi om nazismens vedervärdiga brott. En systematisk förintelse av 6 miljoner unga och gamla av den judiska befolkningen. Dessutom en likvidering av mer än 5 miljoner andra politiska och religiösa motståndare. Nazismens förskräckande grymheter gör det nödvändigt för många att stanna upp och minnas. Så att något likande förhoppningsvis inte händer igen.

Men ett dystert faktum är att den svenska offentligheten vägrar att visa sympati för kommunismens många gånger fler dödsoffer. Det beräknas att mellan 60 och 90 miljoner människor hittills dödats jorden runt. Och än idag sker mord och förföljelser av oliktänkande. Men någon minnesdag för kommunismens offer har ännu inte beslutats. Senast i februari 2019 säger Sveriges parlament följande: ” Enligt riksdagen finns det inte behov av några åtgärder i dessa frågor. Punkt!

Varför finns det inte ”behov” av en minnesdag för kommunismens hänsynslösa jakt på sina politiska motståndare? Förvisso kan det bero på den etniska grunden till judarnas förintelse. Men kommunismens dödande i strid mot åsiktsfriheten har en lika allvarliga karaktär och brotten pågår dessutom även i nutid.

En tänkbar förklaring till den haltande svenska attityden är att judar år 2000 utsetts till en nationell minoritetsgrupp i Sverige. En annan anledning är att temadagarna i allmänhet bestäms av FN och i denna organisation är många rysliga kommunistregimer medlemmar i centrala positioner. En näraliggande tredje orsak är en svensk rädsla för Kina och andra stater vi gör affärer med. En fjärde möjlig förklaring är en oro från vissa makthavare att stöta sig med V-partiet, som under många år varit en betrodd bricka i S-partiet politiska spel. Till saken hör att V-partiets ungdomsförbund i sina stadgar fortfarande hyllar kommunismens ideologi. Troligt är att de nämnda skälen samverkat till riksdagens beslut.

Någon kanske tycker att årskalenderns många temadagar är ett medialt jippo. Det ligger förstås något i detta, även om det inte rör elaka auktoritära regimers mördande. Men det är inte jippon jag talar om nu. Jag menar bestämt att två totalitära mörkerkrafter, nazism och kommunism, ska behandlas på samma sätt på grund av deras skrämmande praktik.

Vi står alltså ännu en gång inför en typiskt svensk dubbelmoral.

I en artikel i Det goda samhället (2018-08-23) påminner Gunnar Sandelin om en bok från 1971, skriven av den brittiske journalisten Roland  Huntford, med titeln ”The New Totaltarians”. Huntford har inför utgivningen arbetat i Sverige som korrespondent för The Observer. I svensk översättning kallas verket ”Det blinda samhället”, något som egentligen inte gör heder åt författarens tankar, varom mera snart. Det är den senare versionen jag nyss har läst. Trots att texten har femtio år på nacken – det svenska samhället förändrats rejält sedan dess – är Huntfords metod lysande. Därför måste man ha överseende med att texten lider av flera fakta- och språkfel. Och ibland något överdrivna slutsatser. 

Huntford genomför  en systematisk kritik av den kollektiva samhällsmodell som S-partiet byggt mellan åren 1932-1970. Han beskriver hur svenskarna lämnat bondekollektivet för att med kropp och själ inlemmas i S-partiets genomreglerade samhälle. Målet har varit att inrätta alla centrala politikområden efter partiets syn på sin egen ”sköna nya värld”.  Tillbakablickar  på Aldous Huxleys klassiker  sker därför fortlöpande.  Parallellerna är slående. 

Det som imponerar mest är att en utländsk skribent så väl lyckas kartlägga Sverige. Men det är kanske just för att Huntford betraktar det svenska samhället utifrån som nya perspektiv öppnar sig för en läsare som under många år bäddats in i S-partiets mindre sköna värld. 

Att bokens stora linjer ger en god bild av vår nation än i dag är en stor behållning. Under läsningen har jag flera gånger önskat att en omarbetad version kunnat sättas i händerna på nutidens svenskar. Givetvis inser jag att projektet blivit svårt. En väsentlig del av läsglädjen är nämligen citat från intervjuer med höga S-företrädare, vilkas namn och roller en yngre generation av läsare sannolikt har svårt att gripa om.  

Jag har redan sagt att Huntfords metod är av högsta klass. Han beskriver den generalplan – eller dolda planritning – som han menar att S-partiet brukar för Sveriges politiska omvandling. I omkring ett dussin kapitel kartlägger han alltså hur partiet systematiskt agerat på olika samhällsområden i syfte att bevara sin politiska maktställning (därav min undran över den svenska titeln till hans bok). 

En central plats i generalplanen intar uppbyggnaden av det korporativa Sverige vi fortfarande lider under. Metodiskt inlemmas svenska fackföreningar i en maktstruktur där en lång rad  andra intresseorganisationer (inte minst  ABF och Hyresgäströrelsen) spelar samman med privata intressen av skilda slag. Med eller utan juridiska byggstenar formas spelregler som verkar vid sidan om nationens grundlagar. Genom medlemskontroll på flera olika nivåer hålls konstruktionen samman och skänks ett stänk av legitimitet. Gång efter annan förundras Huntford över det svenska folkets tålighet vad gäller godtagande av kollektiva direktiv från ovan. Hans främsta förklaring är att en flora av ekonomiska bidrag och andra välfärdsåtgärder räcker för att göra många svenskar lugna. På så vis har författarens tankar bäring än idag. 

En viktig kugge i partiets generalplan är den statliga byråkratin. Här jämför Huntford vårt land med Sovjetunionen och alla dess ”apparatchiks”. Det finns minst en myndighet för varje politikområde. Byråkraterna agerar trosvisst efter partiets linje som betraktas som nyttig för nationen och folket. Flera citat i boken från samtal med höga ledare fångar tänkesättet väl hos maktfullkomliga men godtrogna byråkrater. Idag är politruker av samma slag mer slipade och återhållsamma. En annan och viktigare skillnad är att byråkraterna numera är så många gånger fler än 1970. De är idag också mer sammanflätade med den korporativa struktur jag nyss nämnt.

Särskilt utrymme i generalplanen har partiets ideologiska kampanjer av olika slag. Även här syns det sovjetiska exemplet. Men det svenska mönstret är mer nedtonat för att inte förarga olika grupper inom oppositionen mot S. Huntford skildrar övertygande hur höga partifunktionärer ser till att skolan, universiteten, radion och teven drivs i enlighet med generalplanens mål. Det sker genom mängder av byråkrater – med eller utan partibok – i olika ämbetsverk, nämnder och styrelser. Styrningen är som sagt något diskret, men fungerar desto effektivare i och  med att nätverket är informellt och tätt sammansatt.

Femtio år efter bokens utgivning kan jag konstatera att generalplanens kollektiva mönster vidareutvecklats. Detta är mest märkbart rörande bidragssystemen, byråkratin, undervisningen och de statsdirigerade SR/SVT. Likaså har Olof Palmes begynnande stöd för fattiga och förtryckta u-länder i framför allt Afrika växlats upp till den massiva globalism som avspeglas i enorma skattesatsningar på EU och SIDA. Men tydligast syns ändå idag de starka kollektiva tendenserna bakom en massiv lansering av ett påstått klimathot. På så vis fungerar fokuseringen på CO2 som en ny folkgemensam front. 

Intressant är att nya sociala säkerhetsventiler har tillkommit vid sidan om frågor om alkohol och fri sexualitet, som Huntford diskuterar. Jag tänker främst på det potentiella hotet mot S-kollektivismen, nämligen en ideologi med fokus på individualism. Starka mediala och politiska krafter torgför numera en rad olika identitetsprogram som stegvis försvagar och motverkar den gamla generalplanens genomslagskraft. Kanske kan ett stegrat intresse för kön, hälsa, livsstil betraktas som säkerhetsventiler eller som upplägg till självkontroll. En ökad debatt om psykisk ohälsa – och medföljande medicinering – flyttar nämligen fokus bort från oron eller ångesten över påtagliga brister i S-partiets samhällsbygge. 

Möjligtvis utgör ytterst det nya egotänket idag ett grundläggande hot mot S-kollektivismens politiska existens. I så fall skulle det glädja inte bara mig utan också (tror jag) en 92-årig Roland Huntford.  

Torsten Sandström

2020-01-28

Den som undrar över min återkommande kritik av tendensen i samhället att hylla identitetspolitik kan ha hjälp av dagens kulturdel i SvD. Identitet är ett abstrakt och svårgripbart begrepp. I SvD lyfts en minoritets sexuella preferenser fram på flera sidor. Jag menar verkligen att varje människa har rätt att välja sexuell linje. Och att uttrycka den i offentligheten, utan att hånas eller särbehandlas. Här måste läsaren tro mig!

En helt annan sak är om det är samhällets och mediernas sak att ständigt fokusera på olika minoritetsgruppers positioner. Klart är att en basal rapportering är nödvändig. Men risken är stor att mediernas och politikernas fanatiska fixering vid frågor om kön, sex, livsstil, hälsa, familj, psyke osv riskerar att flytta fokus från allvarliga sociala brister inom skola, vård, omsorg, bostäder, beskattning, byråkrati, försvar mm. Den sociala verkligheten eller basen skyms med andra ord genom identitetspolitiken.

Jag är inte alls någon fiende till att dessa ämnen dryftas. Det är viktigt att lyfta svåra och glömda frågor. Men jag är rädd för att fascinationen får till konsekvens att omfattande problem avseende majoritetssamhällets funktion glöms bort. Om det sker med avsikt att sprida dimmor vill jag inte påstå. Men rent faktisk bidrar det till en dimbildning. Och att minoriteter ges plats framför majoritetens behov. I en demokrati ska förstås en öppen diskussion kunna ske om allt. Men fokus måste riktas mot folkflertalets problem.

Det brukar sägas att kultur är speglingar av rörelser inom folket eller oftare eliter. Identitetskulturen är av senare slag. Den drivs av en begränsad krets intellektuella. Okej att hbtq-frågorna med rätt har avgörande betydelse för vissa individer. Men det är ändå fråga om minoriteter, som inte längre utsätts för förtryck i vårt land. Det kulturella samtalet rör inte längre centrala samhällsproblem.

På SVT syntes igår landets försvarsminister – ni vet dalmasen – på plats i Mali av alla ställen. Orsaken till mötet förmedlades på franska av en minister från Paris. Närvarande ministrar från Sverige och ett baltisk stat förstod nog ingenting av vad som sades. Men ändå berättade de i en intervju ” att det är viktigt att delta i kampen mot terrorismen i Mali”. Alltså i mörkaste Afrika.

Jag har två starka invändningar. Den första är att Frankrike är en gammal kolonialstat med krigiska minnen från Afrika. Nu ska Sveriges regering lockas in i en konflikt som ytterst rör många miljarder euros i franska företags fickor. Även om jag är francofil så protesterar jag över att Sverige ska dras in i detta elände. Frankrike ska ut ur Afrika!

Min andra invändning är starkare. Varför använda svenska trupper i Mali när vi redan har terrorism i många svenska städer. Som alla vet bombas det i Stockholm, Malmö, Norrköping osv. Det sker för att sprida skräck. I detta läge ska svenska soldater skickas till Mali för ett mycket tveksamt uppdrag.

Den nuvarande svenska regeringens dagar är räknade. Den politiska klassen har gripits av storhetsvansinne. Makthavare från större nationer blir lockande. Sverige hade under trettioåriga kriget nära relationer med Frankrike under Ludvig XIII (och i början av hans son Solungens tid). Då fick svenskarna stora pengar i subsidier från de franska kungarna. Nu ska den svenska eliten visa sig på styva linan och stödja den gamla kolonialstatens intressen. Men idag ska svenska folket betala.

Och detta, som sagt, i tider då terrorister härjar i svenska städer! ”Hur länge ska detta fortgå” sade en gång i tiden romaren Cicero om upproriska krafter inom staten. I vårt land rör det sig förvisso inte om ett fullskaligt inre uppror. Men om dimridåer för att dölja svensk verklighet, dvs allvarliga våldshändelser i städerna. Därför är regeringens förslag ett missbruk av såväl makt som statsmedel. Och äventyrande om svenska soldaters liv.

Vidare sägs det att EU är ett fredsprojekt. Detta påstås alltså i stater som har stora problem med den inre ordningen pga framför allt islamska brottslingar. Frankrike önskar att de ska bekämpas i Afrika. Enligt min åsikt ska de slås tillbaka på svensk jord.

Medan Annie Lööf har mammaledigt är det meningen att partiet ska gå på sparlåga tills hennes nyfödda är dagisklart. Så det blir kanske lagom för Lööf att hoppa in igen inför nästa valrörelse. Med nya utrop och löften om opposition mot S.

Under tiden sköts bondepartiet av vicen Jonsson, ännu en hemmansägare från Norrböle. Att han dessutom är barnläkare passar nog just detta parti särskilt bra. I vart fall agerar han naivt. Han säger häromdagen ”att han vill ha in M och KD i samtal om budgeten”. Läs meningen en gång till!

Efter att hoppat av oppositionen för att Annie ska vara mammaledig så gör C upp med S-partiet och låter dem bilda regering. Ett och ett halvt år efter detta svek tror Jonsson att M och KD vill samarbete. Det är så barnsligt så att hans läkarlegitimation borde vara i fara.

Mest intressant är hur M och KD kommer att agera på sikt, dvs inför nästa valrörelse. Ska de lita på locktonerna från C och hoppas på att allt går väl med en återfödd Allians? Eller ska de se sanningen i vitögat. C är historiskt sett en satellit till C och fullkomligt opålitligt.

I min värld är det trots allt bäst att försöka bygga ett samarbete med SD i syfte att föra den högerpolitik som svenska folket behöver och önskar (som det verkar). Alltså en nödvändig sakpolitik på många krisande samhällsområden. Låt SD visa vad partiet går för i skarpt läge! Att sätta hopp till C är att tro på tomten.

S- partiet har i nästan hundra år byggt ett svenskt kontrollsamhälle. Moroten till folket har varit generösa bidrag från staten samt en skola och vårdapparat som tidvis fungerat bra. Men skänkerna har i  huvudsak inte byggt på människokärlek. I gengäld har svenska politiker krävt total anpassning till S-partiets kollektiva samhällsbygge. Medborgarna har på så vis tvingats åse hur staten utvecklat ett nätverk för samhällskontroll, via en svärm av kollektiva organisationer, privata företag och inte minst en ständigt växande byråkrati under stabilt ledarskap av personer med rätt partibok. Om man tänker efter syns tydligt hur en tyst statlig generalplan för politisk bearbetning av medborgare och samhälle konstruerats omkring nästan varje samhällssektor eller politikområde. Att detta gäller arbetsliv, boende, skola, universitet, kultur, konsumtion, transporter, försvar,  pensionärer osv är fullständigt klart. Genom ett liknande nätverks- och bidragssystem har kontroll vunnits över vården och dess olika fack- och vårdtagarföreningar. Moroten är ständiga statliga stöd. Piskan är lydnad under politikernas planering samt beredvillighet att ställa upp på skattehöjningar.  Det är ingen överdrift att påstå att S-partiet har visat sig vara mästare i att domptera det svenska folket. Visionen om ett kollektivt folkhem har varit politikernas ledstjärna. Och röster har köpts med folkets egna pengar.

Ett fortsatt grepp om makten över staten och folket förutsätter att kollektivens ideologi biter sig fast över människors själar. Det har som sagt funkat länge, men sedan 1970-talet har S-partiet alltmer förlorat taget. Delvis har det att göra med att utrymmet för skattehöjningar begränsats och att bidragsmoroten därför förlorat attraktionskraft. Men en mycket viktigare förklaring sammanhänger med en framväxande individualism. Den påverkar förstås inte den gamla S-generationen. Men de unga och medelålders tänker allt oftare i egocentriska banor. Att detta har sina rötter i mindre intresse för propagerande morgontidningar, statsstyrd radio/teve samt ökat surfande på internet är ett faktum. I ett försök att rädda morgonpressens krisande ekonomi levererar – paradoxalt nog – nutidens journalister texter som går individualismen till mötes. Tidningar är varje dag till bredden fulla med navelskådande kåsörer som pratar om sitt eget liv. Sida upp och ned syns även berättelser med fokus på existentiella frågor, såsom hälsa, kön, psyke, livsstil, etikett, resor, bostad, matlagning osv. Det är därför uppenbart att etablissemangets politiker och medier under propagerandet av kollektivismens budskap råkat i kraftig motvind. 

För livskraft måste nämligen den kollektiva ideologin få regelbundna transfusioner från starka organisationer, politiserande medier och inte minst flödande välfärdsbidrag. Här syns som sagt ännu en anledning till den framväxande individualismen. Välfärdens samhälle håller på att krackelera. Och detta ser förstås grupper av unga och medelålders, som inte är lika vana som de äldre att vandra likriktningens robotväg. Att skolan och vården hamnat i kris ger således allt fler medborgare besked om att S-partiets trosvissa budskap vilar på lös grund. Samma följd får bristen på bostäder och den omfattande invandring som äter upp en stor del av det bidragsutrymme som tidigare varit S-folkets främsta lockbete. 

Ännu en förklaring är den tilltagande oro som syns inom en mer egofixerad väljarkår. Oron beror på att den officiella S-ideologin om kollektivens gemenskap hamnat i konflikt med den svenska verkligheten på de krisande politikområden som nyss nämnts.  Detta skapar förstås olust och bekymrade tankar hos individerna. En känsla av otillfredsställelse sprider sig som maskar i fallfrukt. För S-partiets kollektivister blir detta givetvis ett stort dilemma. Att medge att man förstår oron över samhällets brister vore ett politiskt självmord. Det skulle ses som ett erkännande av alla misstag. Den ”räddningsplanka” som lanseras blir därför ett samtal om ökad psykisk sjukdom hos svenska folket. Tämligen normala reaktioner av oro och missnöje hos medborgarna ges alltså av det offentliga en själslig diagnos och hänvisas till redan överfulla sjukhus och medicinering. Psykologiserande, tillåtna eller förbjudna droger och skilsmässor blir vardagen för många till följd av politikernas och myndigheternas vanstyre. Men detta innebär samtidigt ett tyst medgivande åt individualismens krafter. Kollektivisterna inom S-partiet tvingas alltså till självmål i sin strävan att dämpa den ångest man själv framkallat genom en grunden felaktig politik. Allt för att rädda makten över sin ”starka kollektiva stat”.   

Den våldsvåg som just nu härjar landet kommer antagligen att bli dödsstöten mot S-partiets herravälde över Sverige. Mord, bombdåd, våldtäkter stegrar nämligen den oro och olust jag nyss pekat på. Liksom rörande övriga samhällskriser försöker nämligen partiets politiker sopa kriminalitetens orsaker under mattan. Men folk är inte är dumma. De ser med egna ögon varför brottsligheten ökar, dvs främst den ohämmade invandring som S-partiet ställt upp på (med understöd från partier inom Alliansen). Förvisso är enbart en minoritet av invandrarna brottsliga. Men de är å andra sidan kraftigt överrepresenterade inom den allvarliga kriminalitet som nu sköljer över landet. Då landets statsminister – med eldunderstöd från kriminologer till vänster – försöker prata bort den allvarligaste effekten av en storskalig invandring (utan relevanta motåtgärder) är kollektivismens sak förlorad. Den är nu körd i botten. 

Enligt min mening är det huvudsakligen bra att likriktningens samhälle raseras. Den framväxande individualismen medför att ett passivt och undergivet folk ges en möjlighet att resa sig. Men jag är samtidigt oroad över flera inslag i utvecklingen av den nya ego-människan. Risken är stor att nu rådande navelskådning leder till att samhälleliga brister inte lokaliseras och åtgärdas. Människor som myndigheterna förklarat sjuka fattar inte alltid vettiga beslut. Följden kan också blir att en ny självhävdande kändisgeneration av politiker växer fram i vårt land, i stil med vad som skett i USA och på annat håll. Redan idag har medialt klättrande personer  tillskansat sig politisk makt. Tänk bara på Allan Larsson, Gudrun Schyman, Lars Adaktusson, Alice Bah Kuhnke och Hans Dahlgren. Men jag anser ändå att det är en demokrativinst om kollektivens makt bryts och större utrymme ges åt enskilda individers röster. Inte minst om riksdagen förvandlas från en samling av mekaniska knapptryckare till självständigt tänkande människor av kött och blod. Jag menar att det är bra om ett undergivet folk reser sig och tar avstånd från den korporativa statens ideologi om statsbidrag och kontroll.  För övrigt har S-partiet sig själv att skylla för misslyckandet.

Torsten Sandström

2020-01-24

Artikel och bild är från DN, förstås. Det rör sig om dans som kulturform. I min värld behöver dans inte alls röra sig om klassik balett i vita trikåer till musik av Tjajkovskij. Men liksom andra konstformer måste det vara fråga om att skapa något avancerat eller skönt. När det gäller dans alltså komplicerade rörelser till musik.

Såväl bilden som texten talar om något annat. Nämligen en strävan efter identitetspolitik. Man vill bryta ”normen” om hur dans vanligtvis brukar utföras. I min värld är detta inte en kulturfråga, utan en politisk ambition.

Det mest förbluffande är att dansen ska utföras av en kvinna som har benproteser. Jag har förståelse för att hon älskar att röra sig och vill frigöra sig från sin skada. Det är hennes ensak som jag gärna godtar. Men det blir ändå inte konst genom att kallas normkritik. Det är som sagt politiserande. Sak samma med det manliga könsorgan hon bär. Det blir fråga om en oklar könspolitik.

När det gäller nutida bildkonst har jag i tidigare bloggar konstaterat att allt tycks accepteras bara det finns en politisk gångbar rubrik. Nu påstår jag att detsamma verkar gälla dansen som konstform (ifall DN är trovärdig vill säga). Resultatet blir hursomhelst en avintellektualisering. Det som ska vara sublimt eller utmanande i avancerad form faller platt till marken. Följden blir en form av kulturfientlighet. Närmare bestämt att konsten förvandlas till rent strunt. Konst blir som en affisch för ”Förbundet unga rörelsehindrade” eller för ”RFSU”. Så vill DN uppenbarligen ha det. Och så talar en vänsterminoritet som svingat sig upp på tribunen. Det är dystert att skåda.

Varje år vid den här tiden får ”Folk och Försvar” stor uppmärksamhet i medierna. Det spelar ingen roll om försvaret är respektingivande eller mer liknar det hos en bananmornarki, vilket numera är fallet. Man frågar sig varför detta årliga jippo?

Mitt svar står på några olika ben. Det ena och främsta är nationens korporativa struktur som jag nyss bloggat om. I stället för en intensiv debatt i riksdagen genomförs det vanliga politiska myglet i olika kommittéer tillsammans med militärindustrin (främst SAAB), fackliga organisationer och inte minst den militära byråkratin. Att ledningen av denna vilar på stabil politisk grund, vanligtvis S-partiets, tillhör bilden.

Det andra skälet är att försvaret måste ges en folklig bas. Under den allmänna värnpliktens tid var detta inte så svårt. Nästan varje man hade sin roll och hade sin egen inställning till Sveriges försvar. Så är det förstås inte längre, när vi bara har ett låtsasförsvar. Då blir jippon i fjällen under namnet Folk och Försvar viktigare. Det blir en form av samling vid lägerelden (i stil med Melodifestivalen SVT:s anda). Där sitter kungligheter vid sidan om höga politiker, militärer, företagschefer och inte minst journalister för att ge ett intryck av folklig beredskap. Detta blir förstås inte så enkelt, med tanke på kretsens elitära sammansättning.

Det tredje skälet – och det kanske mest pinsamma – är att den politiska klassen vill ha sitt eget sportlov. Alltså en fjällresa som finansieras med andras pengar (skattebetalarnas). Det blir några dagars skidåkning och festande på Högfjällshotellet vid sidan om obligatoriska möten.

Så funkar försvarsplaneringen i bananmonarkin Sverige. Det vill säga den funkar inte alls bra i praktiken. Liksom de olika lägereldsmöten som SVT arrangerar fortlöpande är det nämligen bara fråga om att skapa en illusion av folklig gemenskap och effektivitet. Vid lägereldens skyar av rök kan ett bananförsvar framstå som något avskräckande i folkets ögon. Men inte för potentiella fiender. Ryssland skrattar bara antar jag. Men illusionen är skapad för politiskt hemmabruk.

Att de verkligen är en illusion förstår många då vi ser på försvarsmaktens agerande i nutid. Fejkade ubåtsjakter – det var visst en boj – där kritiker inom den egna organisationen tystas. Vidare en lång försvarsanställning av en officer som en gång i tiden rekryterats med förfalskad examen. Ständiga problem med hanteringen av de pengar som försvaret beviljats. Affischering efter kvinnor med hjälp av fotomodellsbilder. Osv. Vi möter som sagt ett bananförsvar.

Jag undrar ofta hur svenska historiker om hundra år kommer att beskriva Sveriges politiker och regeringar under 2010-talet. Kommer det präntas berömmande ord om klok planering och hushållning med skattebetalarnas pengar? Eller kommer den politiska eliten att beskrivas som nutida feodalfurstar, dvs som misskött landet och bedragit sina väljare? Om framtiden vet vi som bekant mycket lite. Men jag tror läsaren gissar mitt svar på frågan.

Det svenska kontroll(s)samhället befinner sig nu vid bråddjupets yttersta brant. Mord, sprängningar och våldtäkter eskalerar. Polisen står handfallen och domstolarna låter brottslingar lämna rättssalen för några dagars så kallad samhällstjänst. Landstingens vårdapparater klarar inte av uppgiften att ta emot akutfall eller operera allvarligt sjuka. Vidare betalas statliga bidrag ut per automatik till personer här eller utomlands, nästan utan någon kontroll. Assistansföretagare lurar skjortan av myndigheterna. Försvaret saknar soldater (men har ganska många officerare med guld på axlarna och fina titlar). Bostadslösheten är skriande. Sverige är just nu ett inferno.

Allt detta sker i ett samhälle med antagligen världen högsta skatter. Vad är felet? Enligt min mening är diagnosen klar. Svenska politiker och byråkrater har nått vägs ände. De klarar inte av hantera ett samhälle där pengarna rinner ut mellan makthavarnas fingrar. Därför hörs ständigt rop på mer skattepengar till staten. Det är ju inte klokt!

I blixtbelysning syns problematiken då en läkare från akuten på Södersjukhuset i SVT Aktuellt ikväll diskuterar vårdkrisen med ett landstingsråd från Gökboet tillhörande L-partiet. Hon representerar en månghövdad politisk elit som skapat vårdens problem genom en mångårig politik som är helt felaktig. Hon ser ut som ett frågetecken. Utan krismedvetande försöker hon försvara sig. Han tillhör fotfolket som jobbar i verkligheten och varje dag möter allvarligt sjuka. Hans ord är smärtsamma att höra.

Men ingen säger: lägg ned landstingen. Låt hundratals politiker gå. Låt tusentals byråkrater följa dem ut i mörkret tillsammans med en mängd pampar från vårdfacken. Tillsammans är dessa upphovet till vårdens problem. Använd i stället alla bortkastade miljarder på löner till läkare och sjuksköterskor. Och lämna dem för sjutton ifred från politikens regelrytteri så att sjuka människor får valuta för de skatter man betalat i många år.

Läsare av min blogg har förstått att jag är djupt kritisk till president Trump. Han är en pladdrare, översittare och ointresserad av den amerikanska konstitutionens normer om maktbegränsning.

Men ibland träffar han rätt. I Davos hyvlar han i ett tal av den stora mängden klimatalarmister, som med Greta T i spetsen ska lära oss förstå att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Jag tror att det ligger mycket i Trumps slutsats att alarmisterna egentligen är vänstermänniskor som försöker införa diktatur i världen. Så här säger Trump.

”De förutspådde en överbefolkningskris på 1960-talet, massvält på 1970-talet, och ett slut på oljan på 1990-talet. Dessa alarmister kräver alltid samma sak: absolut makt för att dominera, omforma och kontrollera alla aspekter av våra liv. Men vi kommer aldrig låta radikala socialister förstöra vårt land eller förstöra vår frihet. USA kommer alltid vara en bastion för frihet.

Vi i USA ser vad pessimisterna vägrar se, att en växande och levande marknad som fokuserar på framtiden lyfter den mänskliga själen och lockar fram kreativitet.”

Jag vill självfallet inte skriva under allt som Trump säger. En minskning av utsläppen skapar givetvis en bättre stadsmiljö. Och oljan är förstås ändlig. Men hans idé om att politiker från vänstern och liberalerna är ett hot mot vår frihet är korrekt. I grunden riktigt är att de för en hård linje för att kontrollera många aspekter av våra liv. Liksom Trump tror jag också på marknadssamhället. Och misstror den ökade politiseringen av vårt samhälle. Den som inte ser att FN är en del av denna maktambition måste ta sig en rejäl funderare.

Ett öppet samtal innebär att lyssna, tänka och försöka argumentera för en bra lösning på svåra problem. Motsatsen liknar faktiskt diktatur.

Pastor klimatarius Björn Wiman är någon slags kulturchef på DN. Jag brukar läsa hans artiklar. Inte för att de är bra. Tvärtom för att de ofta är så stolliga. Tokiga i den meningen att han är troende på olika slags metafysik (dvs förklaringar bortom våra sinnen).

Häromdagen överträffar han sig själv i en betraktelse om religion och klimat. Han verkar plädera för en variant av sekulär religion, som passar in som vapen i hans egen helvetesskildring av jordens förestående undergång på grund av CO2. Om uppvärmningen beror på växlingar i solens strålning tycks han över huvud taget inte fundera över. Om man är troende, liksom Wiman, så spelar vetenskap inte så stor roll. Om bara FN och dess roulettutsedda IPCC -råd sagt att CO2 är orsaken till uppvärmningen, så är det så. Punkt slut. Eller rättare sagt kanske, Amen.

Så här avslutar Wiman sin predikan från DN-skrapan.

Kunskapen om att allting kan ta slut har i religionens värld funnits i årtusenden. Det sekulariserade samhällets blinda tro på det eviga framåtskridandet har gjort sitt bästa för att förtränga den. Den religiösa mognaden i vår tid kan på så sätt ses som en rationell respons på att vår belägenhet kräver ett annat språk och en annan erfarenhet.

Eller annorlunda uttryckt: kanske är det bara religionens unika kunskap som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.

Enligt min mening är det han säger rena metafysiken, dvs uttalanden om något som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Det sekulära samhället och vetenskapen går nämligen sedan upplysningstiden normalt hand i hand. Få naturvetare tror att solen kommer att lysa i evighet. Solens strålning växlar, men måste enligt fysikens lagar avta på mycket, mycket lång sikt. Till sist är det slut för oss på jorden. Men solen kan före sin undergång orsaka ett klimat som gör liv på jorden omöjligt, helt eller delvis. Sådant har hänt förut. Ett abrupt slut är också möjligt. Många anser nämligen att vår civilisation hotas av stora föremål från världsrymden. Vilken är ”religionens unika kunskap” om dessa fysiska skeenden? Inte något alls!

En helt annan sak är att religionen kan ge människor tröst i en akut kris eller då jordens undergång är nära förestående. En tro på Paradiset kan lindra eventuell ångest. Men det är inte fråga om någon kunskap om sol, himmel och natur. Det är en tro på ockulta förklaringar. Och det är något som klimathetsare varje dag sysslar med inom politik och medier.

Jag måste säga att en kulturjournalist tankevärd kan påminna om pastor Jansson påse. Även Wimans påse är tom. Trots att han fyllt den med sina grumliga trossatser.

Vi får varje dag höra från S-partiet att skatterna måste höjas för ”att trygga välfärden”. Det är ett slitet mantra som Sverige tyngts av i mer än 60 år. Det skapar ett intryck av att alla skattemedel används för nyttiga ändamål. Att medborgarna ges vård, skola och omsorg. Men den svenska välfärden ligger inte i världstopp. De politikområden som nämnts är för övrigt i kris. Men ändå är skatterna högst i vårt land. Här är alltså något som inte stämmer.

Jag har på bloggen skrivit om flera olika skäl till att skattekranen ständigt måste stå öppen för att mjölka medborgarna på pengar. Mest har jag bloggat om den svenska byråkratiska sjukan. Ifall ett stort samhällsproblem uppkommer – och det händer ofta – då skapas gärna en myndighet för att lösa problemet ifråga. Egentligen kvarstår problemet. Så insatsen är normalt bara en överslätande legitimering. Det framstår för folket som att problemet ska fixas. Detta tillsammans med Parkinson´s lagar medför att mer pengar offras och fler byråkrater anställs var dag.

En näraliggande förklaring till den öppna skattekranen är storskaligt mismanagement. Typexemplet är Sveriges 21 landsting och SKL. Här har mängden beslut från politiker och byråkrater medfört att själva vårdarbetet delvis stannat upp. Läkarna har få patientbesök per dag. Patienter tvingas köa. Sängplatser saknas.

En viktig förklaring till eländet är att vårdfackens getts för stor spelutrymme. Alla som besökt ett kommunalt vårdhem vet vad jag talar om. I tidningarna läser vi om personalbrist och utslitna ryggar hos de anställda. Men på många vårdhem finns gott om personal som ägnar en hel del tid åt att snacka, fika, röka osv, medan gamlingar blir liggande i sina sängar utan hjälp. Så är det inte överallt, förstås, men inte så sällan. Det svenska fackliga styret skapar nämligen rädda chefer (inte sällan med fackligt medlemskap) som inte vågar peka med handen och leda personalen. Den politiska ledningens undfallenhet gentemot svenska fackföreningar skapar ett av landets största arbetslivsproblem. Den chef som mot förmodan vågar höja rösten och styra upp riskerar att rapporteras som ett arbetsmiljöproblem. Allt detta tillhör vardagen på den offentliga sektorn idag (jfr däremot privat företags ambitioner i effektivitetens intresse). Alla kritiskt tänkande människor vet det. Men landets politiker låter det passera år efter år. Alltså inte bara S-partiet, som är fackföreningarnas högkvarter.

S-partiets grundläggande strategi är att använda dina och mina skattepengar för att främja deras egen politiska linje, som är kollektivismen eller korporativismen. Varje år används flera hundra miljarder av folkets skatter för att bygga en stark kollektiv sammanhållning enligt S-partiets egna ritningar för röstköp. Strategin har utarbetats under snart 100 år i och vid sidan om makten. Borgerliga regeringar har nämligen låtit bygget stå kvar.

Det viktigast redskapet för röstköp är förstås mängden statliga bidrag till alla och envar. Några är nödvändiga, men inte de flesta. Vidare har ambitionen att inlemma dig och mig i kollektivens världssamhälle medfört att många sköna miljarder skänks i u-landsbistånd till. Den som protesterar döms kvickt ut som rasist eller egoist. Lika bortkastade är ofta S-regeringarnas hundratals olika miljösatsningar . Den fysiska miljön påverkas mycket lite, men kollektivismens rörelse vinner tusentals nya byråkrater som gärna tömmer skattekistan i Greta T:s anda.

Minst omskrivet är intressant nog ABF, den organisation som fungerar som S-partiets egen politiska kommisarie. Med drygt hundra år på nacken och mer än hundra olika S-organisationer bakom sig är ABF något av nationens centrum för ideologisk indoktrinering. Täcknamnet är ”bildningsorganisation”. Men via ett nätverk i landets alla kommuner, många idogt arbetande anställda och c:a 30.000 cirkelledare blir ABF spindeln i S-partiets landsomfattande ideologiska nät. Alltså en gigantisk apparat för spridning av kollektivismens lyckobudskap. Det kan noteras att organisationen äger värdepapper för omkring 500 miljoner kronor.

Ja men, säger kanske någon, partiet har väl frihet att driva verksamhet. Javisst, men till den otäcka bilden av storebrors tankefabrik hör att staten ger bidrag till ABF med nästan en halv miljard kronor årligen. Inte direkt till partiarbete, förstås. Men indirekt görs partiets linje klart. Alltså samma tvång och förtäckta propagandamaskineri som finansieras av privata och statliga arbetsgivare, som tvingas att betala gratis lön till fackliga funktionärer, vilka i c:a 9 fall av 10 tillhör S-partiet och dagligen bär upp dess program.

Riksdagens borgerliga partier har under hundra år lämnat fältet fritt åt ABF:s legosoldater. OK, man har sina egna studieförbund, som mottar flera hundra sköna miljoner årligen. Men de agerar inte lika utstuderat och väloljat som S-partiest egen frälsningsarmé. Kanske beror det på naivitet, eller att borgarna själva är fångade av S-partiets hundraåriga kollektiva ideologi?

Om Sverige ska utvecklas till en vanlig demokratisk stat av västerländskt snitt måste S-partiets korporativa system undanröjas. Bort med all statlig samverkan med ABF, fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningarna samt alla andra stödtrupper till S-partiet. Det luktar förmynderi och sovjetiskt propagandamaskineri. Oppositionen bör skämmas för att hålla det igång.

Torsten Sandström

2020-01-18

Det talas i dagarna om Postnords ekonomisk problem. Ord som ”konkurs” nämns till och med. Uppenbarligen har danskarna i förhandlingarna med Maud Olofsson grundlurat henne. Hej och hå inom C-partiet.

Därefter tänker jag på en en ännu större ekonomisk smäll som hon kostat vårt landgång fler miljarder: Vattensfalls köp av holländska Nuon. Prislappen för Olofssons inkompetens skrivs sammanlagt till omkring 100-200 miljarder. Mellan 10-20% av en hel statsbudget! Miljontals medborgares svett att betala skatt!

Hennes egen ekonomiska kompetens kan skrivas på en nagel till ett lillfinger. Hon har visst jobbat ett tag på någon form av hushållningssällskap uppe i Norrböle. Och så blir hon näringsminister i Reinfeldts regering.

Bakom henne skymtar en annan C-partist och misslyckad småföretagare: Elisabeth Thand Ringqvist. Efter sin sejour som rådgivare till Maud rörande Nuon har den senare komiskt nog lyckats få jobb på Riskkapitalisternas förening. Ja, hon vet verkligen hur miljarder ska brännas av på spelbordet. Att hon studerat på Handelshögskolan i Stockholm är också ett bra skämt i sammanhanget.

Jag vore orättvis om jag inte också nämnde Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha stoppat näringsministerns miljardrullning De borde veta bättre. Deras ansvar är alltså också blytungt.

Över alla partigränser finns det alltså stora problem med att hushålla med folkets pengar. Ett allmänt val är absolut ingen bra grund för stora affärer. Låt därför privata finansiärer ta risker med egna pengar. Och lämna folkets pengar ifred.

På min blogg har jag många texter om landstingens självskapade problem. En alltför stor mängd inkompetenta politiker och byråkrater är ansvariga för en dyrbar svensk vårdapparat som inte funkar. Deras planering och verkställighet medför att att vårdpersonalen inte används på ett rimligt vis och att operationssalar, maskiner och annan utrotning står stilla en god del av dagen.

På DN Debatt idag bekräftar idag en organisationsforskare (Mats Alvesson) och en överläkare (Stella Cizynsky) den dystra bilden av landstingens oförmåga att hantera sitt uppdrag, se länken nedan.

Jag upprepar därför. Staten måste ta över. Och ge privata och offentliga organisationer i uppdrag att driva vårdcentraler och sjukhus. Låt dem i bolagsform (S:t Eriks ögonsjukhus är idag ett aktiebolag som ägs av det offentliga) få frihet att forma ett effektivare och mindre regelstyrt vårdarbete. Bort med politikernas samverkan med vårdfacken! Skär bort en stor del av byråkratin.

Om Sverige slipper landstingens döda hand av idag frigörs inte bara mer tid för patientbesök, utan också pengar till högre löner till vårdpersonalen. Och glöm inte den modell som funkar bra utomlands: läkare uppmanas att öppna egna lokala vårdmottagningar.

Släpp vårdpersonal och patienter fria – det är snart vår!

https://dela.dn.se/SWVtL0o3ZDBzc1RKR09lTEJ4V2VpMDNLTkg4SDEwbUIvdEVFcE9UNlI3NE1qVEVqQlhXMVRWaFBFQnpXK3ZpdlFQbGc2RXZxa0hMeTA5NHR3cU5pdWc9PQ,

Jag kan förstå att en stat med långa gränser kan ha svårt att varje dag ha ett exakt grepp om vilka personer som befinner sig inom nationens territorium. Man måste därför räkna med att ett antal utländska medborgare vistas i landet utan att deras identitet varken är känd eller med säkerhet fastställd. Många inbillar sig att detta är ett problem av mindre dignitet.

Därför tappar jag hakan då jag läser att det inom landets gränser finns nästan en miljon personer som inte är folkbokförda i Sverige och därför saknar ett svenskt personnummer. Omkring 870 000 av dem har på begäran av en myndighet tilldelats ett så kallat samordningsnummer av skatteverket. Tanken är att dessa människor ska ges en form av tillfälligt identitetskort. Regler om detta finns sedan omkring tjugo år tillbaka i folkbokföringslagen (SFS 1991:481) 18a §. Meningen är att personerna ifråga ska kunna få anställning, bankkonton, inregistreras som bilägare osv. Inte minst är syftet att personerna ska kunna motta olika former av sociala bidrag från samhället. Alltså i väntan på folkbokföring med äkta identitetskort.

Nu kan man tro att utfärdandet av en sådan handling sker efter en rigorös prövning, exv efter uppvisande av ett utländskt pass eller annat trovärdig identitetsdokument. Och att skattemyndigheten noga kontrollerar vilken adress personen ifråga har. Man kan också tro att denne med jämna mellanrum personligen måste infinna sig på ett skattekontor för att förnya det tillfälliga identitetskortet (dvs handlingen med samordningsnummer). Men nu visar det sig att myndighetsverige helt förlorat greppet om många av de 870 000 som har fått en sådan tillfällig identitetshandling. Vid sidan om de svenska medborgarna lever alltså nästan ytterligare 10% individer i en skuggvärld.

Det visar sig nämligen att många av dessa har fått ett låtsasbevis genom att uppge falsk identitet. Många har flera samordningsnummer (bevis) men i olika namn. Vidare saknar myndigheterna koll på vad bevisens innehavare i verkligheten bor. I flera fall är hundra personer nämligen registrerade på samma adress i en lägenhet någonstans i landet (prislappen är mer än 100 kr/månad). Lägenheten fungerar enbart som en låtsashemvist eller en typ av brevlåda. Detta kan knappast vara en nyhet för myndighetssverige. Men det officiella Sverige och SÄPO saknar pejl på vad för identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig (inom eller utom landet), vad de sysslar med osv. Och straffsanktionen för oriktig uppgift verkar inte tillämpas, se nedan.

Det är uppenbart att det svenska identitetscasinot skapar gigantiska samhällsproblem. Alltså svårigheter som myndigheterna själv medverkat till att åstadkomma. Låt mig bara kort peka på några exempel.

Bidragsroulett. Fallet med den irakiska försvarsministern avslöjar svårigheten att hålla koll på utlänningar med både svenskt och annat medborgarskap. Denne välbeställde irakier befann sig sedan länge i Bagdad, men hade en adress även i Sverige, dit olika sociala bidrag slussades. Om svenska myndigheter alltså inte ens har koll på sina egna medborgare hur ska man då kunna hantera flera hundra tusen med samordningsnummer? Därför betalas miljardbelopp årligen ut i bidragsinsatser på de svenska myndigheterna roulettbord. Det visar sig alltså att stora belopp sammanlagt per autogiro överförs till personer med dubbla identiteter eller till människor som rest tillbaka till sitt hemland.

Brottsroulett. Bidragsfusk är förstås en form av kriminalitet. Enbart existensen i vårt land av nästan en miljon utländska medborgare med osäker identitet och bosättning är en krutdurk för kriminalitet. Staten och svenska myndigheter bär på så vis ansvar för att omfattande brottssyndikat vuxit sig fast i landet. En stor del av polisens och domstolarnas verksamhet upptas med medlemmar i syndikaten. Men sällan lyckas myndigheterna komma åt personerna ifråga och fastställa deras reella identitet och hemvist.

Fordonsroulett mm. En känd och utmanande typ av kriminalitet är målvaktens syssla. Det finns exempel på att felparkeringsavgifter för ett femtiotal olika bilar hopats hos samma individ med samordningsnummer, utan att personen ifråga i praktiken är åtkomlig för inkassoåtgärder eller domstolskontakter. Alltså ännu ett problem som skapats genom undfallenhet eller naivitet hos myndighetssverige.

Terroristroulett. Att nästan en miljon utlänningar lever i ett allvarligt limbo med registrerade identitetspapper utan egentligt täckning skapar förstås problem. Det bidrar till att bygga långvariga roller av utanförskap. Här finns en grogrund inte bara för ekonomisk brottslighet utan också för hatbrott och terrorism. Även detta borde staten och dess myndigheter ha förutsett. Men det tycks som man inte vill veta av det.

Svensk offentlighet har under många år – och under olika regeringar – varit upptaget med att öppna slussarna för invandring. I allmänhet har det nog funnits någon form av humanitet och välvilja bakom öppenheten, givetvis underblåst av den heliga asylrätten. Men samtidigt möter vi ett gränslöst oförstånd och passivitet från det offentligas sida. Stegvis har alltfler bjudits in från utlandet till positionen som främlingar med samordningsnummer. Lättvunna ekonomiska godbitar har levererats till dem, något som i sin tur förstås lockat hit allt fler. För alltför många har valet blivit att hanka sig fram med svartjobb och brottslighet av skiftande slag.

Staten och några av dess myndigheter har således skapat ett nytt registreringssystem som gör bedrägerier och grov brottslighet lockande. Med andra ord en av offentligheten skapad parallelltillvaro som myndigheterna inte klarar av, allra minst de rättsvårdande. Det är en förbluffande handlingsförlamning vi ser. I första hand undrar jag förstås över polisens, åklagarnas och SÄPO:s passivitet under de år då systemet med låtsasbevis på identitet satts på fötter och byggts ut? Sveriges ordningsmakt verkar lida av en gränslös inkompetens.

Därför vill jag slutligen citera en paragraf i folkbokföringslagen. Med tanke på vad som utspelas i vårt land tycks lagregeln i praktiken vara död. Se utdrag ur lagtexten nedan.

Torsten Sandström
2020-01-17

Straff

42 § Den som lämnar oriktig uppgift till grund för beslut om folkbokföring döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för folkbokföringsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 25-27 §§.

Är brottet med hänsyn till att brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars att anse som grovt, döms för grovt folkbokföringsbrott till fängelse i högst två år.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2018:684).

Kritiken mot Brå är sedan länge hård och berättigad. Helt enkelt för att Brå inte driver vetenskap utan en politisk linje om brottsligheten i Sverige. I stället för att bekymras över ökad kriminalitet – och lägga detaljerade fakta på bordet – försöker Brå och Sarnecki sopa problemen under mattan. Han medger inte att den ökande invandringen från 2015 har haft någon betydelse för brottsutvecklingen i landet. Han ser inte att de nyanländas klaner mördar och skipar klanens egen ”rätt” i Stockholm, Göteborg, Malmö osv. Han talar enbart om sociala förhållanden som bakgrund till brottsligheten, i stället för att peka ut mer näraliggande och aktuella orsaker. Han agerar som forna öststatsledare då de utsätts för motstånd. Han blåser upp sig och avfärdar föraktfullt all kritik.

Så här säger han i SvD om en kritisk studie som nyligen publicerats: ”Otroligt låg nivå på rapporten om Brå”. En seriös vetenskapsman handlar inte så. Men det gör en politruk. Liksom en motsagd furste slår han tillbaka utan sakliga argument. Han kämpar med näbbar och klor för sin och hans socialdemokratiska herres politiska syn. Det gäller att skapa lugn och försöka få S-regeringen att sitta kvar. Så att hans egen position bevaras.

Han kommer därför att gå samma öde till mötes som mängden av politruker då berlinmuren rasade samman. En reträtt under skam. Det är inte bara ett nederlag för Sarnecki själv och Brå. Det är dessutom ett fiasko för kriminologin som vetenskap i Sverige. Tyvärr. Men självförvållat.

V-partiets Sjöstedt älskar att tala om klassamhället. Det blir komiskt i och med att han inte ser framväxten av en klass som är det främsta hotet mot den svenska nationen: den politiska.

Han checkar han nu ut ur riksdagspolitiken, med plånboken full av skattepengar för resten av livet. Grundplåten är lagd genom två perioder i EU-parlamentet. Nu reser han till sin hustru Ann Måwe som lämpligt nog nyligen – efter flera år på UD – befordrats till ambassadör i Hanoi av S-regeringen. Den politiska klassen ser ju om sitt hus.

Kanske vill S-partiet få bort Sjöstedt från dagspolitiken och låta honom skriva sina minnen i Hanoi? Rollen som klasspappa för alla barn i svenska skolan där är förstås given. Där kan han också studera den kommunism som han själv gillar – hans ungdomsförbund gör det uttryckligen i sina stadgar. Vem vet, han kan kanske träffa några vietnamesiska klasskamrater, som kan berätta hur ett folk ska försörja sin överhet? Han har säkert också något att lära ut från Sverige.

Ekonomiskt har alltså Sjöstedt sitt på det torra. Om det blir en memoarbok kan den givetvis räkna med goda recensioner i svenska medier (journalisterna hyllar honom redan). Om han orkar kan han säkert bli ambassadör själv, förslagsvis i Venezuela. Eller varför inte landshövding i Göteborg. Där är man ju van vid skämtfigurer.

Svenska folket kommer i framtiden att minnas honom som den person som alltid önskat höja skatterna mest. Med en min som Mickel räv har han plundrat folket på miljarder och lovat än fler om han bara kom till makten.

Alla har hört att ett grovt mord enligt polisen ska kallas ”särskild händelse”. Det gäller exv dödsfallen i Vallentuna häromdagen med två döda.

Enligt logikens lagar är i så fall rån och andra brott numera inte särskilt märkvärdiga. Det blir alltså fråga om vardagshändelser. Det stämmer inte alls med vanligt folks uppfattning om hur det bör vara. Själv har jag utsatts för (minst) tre inbrott under en 10-årsperiod. Samtliga nedlagda. Det är mycket oroande.

Ansvaret för kriminaliteten i Sverige ligger fullt ut i politikernas händer. För det första har de tillåtit en massiv invandring, utan att ens verka för jobb till löner som passar för personer med bristande kompetens. Ytterst är lagstiftning om minilön möjlig.

För det andra har landets politiker under många år byggt en straffrätt som är extremt förlåtande. Låga straffnivåer och ytterst generösa straffrabatter. Daltande med ungdomar såväl under som över 15 år. Att grova sex- och våldsbrott för straffmyndiga ungdomar bara ger några dagars samhällstjänst är något mycket allvarligt. Det blir ett hån mot rättsstaten och de drabbade. Mannen på 20 år som häromdagen under en biljakt körde ihjäl en person har flera hundra brott på sitt samvete, innan han dömdes till fängelse. Första veckan ute ur buren ställer han till biljakten med dödlig utgång.

S-regeringen och dess stödtrupper har med hull och hår svalt vänsterkriminologernas syn på påföljder (”fängelse hjälper inte”). Den stämmer med den officiella synen att brottslingar är offer för bakomliggande brister i samhället. Den stämmer också med den lovsång till kravlöshet som genomsyrar svensk offentlighet, uppifrån och ned.

Experter inom kriminalvården säger att den 20-årige multibrottslingen är unik. Man menar att de flesta efter en tid i fängelse anpassar sig till ett mer ordnat liv. Det är möjligt. Men det grundläggande svenska misstaget är att tycka synd om brottslingarna. Är det några som måste respekteras är det väl medborgarna som drabbas. Det brukar anses konservativt att kräva ”hårdare tag”. Men vad ska man då kalla den officiella linjen som balanserar på gränsen till ”låt gå”? Naivt gosande är vänsterns linje. Den resulterar i kravlöshet och upplösning av sammanhållningen inom folkets breda kärna.

S-partiet och landets liberaler av olika slag bär ett tungt ansvar. ”When will they ever learn” sjöng Pete Seeger på 1960-talet. Ja, när?

.

DN DEBATT 15/1. Hur politiken ska utformas för att bromsa, och till slut stoppa, klimatförändringarna är helt avgörande, men har hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet, såväl i Sverige och som internationellt. Det fokuserar vi på i vår rapport. Vi menar också att globala utsläppsminskningar måste vara politikens överordnade mål, skriver nio forskare.

Klippet ovan är ett citat från DN Debatt. Där skriver nio forskare hur klimatet ska få en Quick fix. Kolla min kursivering! Hur sjutton ska en klimatförändring kunna stoppas om verkan av solens strålning åtminstone har ett finger med i spelet, något som till och med SMHI skriver på sin hemsida ( vid sidan om CO2)? Det är alltså ren nonsens som presenteras i DN, under skydd av forskningens blöta täcke. De ord som skrivs rör alltså inte vetenskap, utan är ett dåligt sminkat politiserande. Allt i DN:s sedvanliga anda.

Det är ovisst om öht någon av de nio sysslar med forskning om sambandet mellan solen och jorden samt gasmolnen ovanför vår planet. Det är här viktiga saker händer som kan påverka temperaturen. Sannolikt finns förklaringen inte i de enbart 0, 04 procent av gasmassan i atmosfären som utgör CO2. De flesta bakom debattartikeln är ju för sjutton nationalekonomer! Någon forskar om miljö och samhälle. De saknar därför vetenskaplig auktoritet att uttala sig om orsakerna till en uppvärmning på jorden via skeenden högt ovanför oss. Att en av forskarna heter Åsa Romson och varit Mp-minister hos Löfven är dock klart och bidrar inte på något vis till förtroende.

Det går inte heller att hänvisa till IPCC, som annars är brukligt av ren slentrian. Även IPCC:s vetenskapliga kompetens måste granskas och har rejält satts ifråga. Men det gör inte etablerade svenska medier. De kramar FN. Och hyllar därmed en politisering av klimatfrågan. Den svenska åsiktskorridoren dikteras från Rosenbad och sköts av en korporation som heter SNS, som framskymtar bakom artikeln i DN. Det är farsartat. Men faktiskt eländigt.

För en översikt rörande klimatfrågan och kritik av IPCC se Klimatupplysningen, https://klimatupplysningen,se.

Högst upp på SvD:s ledare idag skriver Maria Ludvigsson ännu en bra text. Nu om tecken på att kloka människor inser att PK-indoktrineringen får allvarliga konsekvenser. Än en gång gäller det svenska universitet, som faktiskt är tänkta att vara fritänkandets högborg:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50230/article/1067933/2/3/render/?token=fc7b069165bc407b7fd49959297b5dd5

Tidigare har SvD:s Ivar Arpi lyft fram detta problem, med hård kritik av Lunds universitet. Nu får universitetet i Uppsala en rejäl smocka. Tänk då hur det kan se ut på landets många barfotahögskolor. Jag bara våndas.

Det Ludvigsson skriver förklarar viktiga händelser i vårt land. Dvs framväxten av en klyfta mellan eliten och folket. Men också skeenden utomlands. Se min kritik av Anna Batra häromdagen (i bloggen ”Uttalande i glashus”). Många amerikaner röstade mot Hilary Clinton – och därmed på Trump.

Heder åt Ludvigsson och Arpi. Så ska fria journalister jobba! Så främjas öppenheten och det fria ordet!

Den starka sammanhållningen inom den politiska klassen är ett allvarligt samhällsproblem, som jag ofta tar upp. Demokratin och grundlagarna kringgås, såsom exv via Jöken. Nu ryktas det om att fd L-partiets ledare – om någon minns honom – ska få nytt jobb av sina klasskamrater. Han verkar bli ambassadör i Rom. Posten verkar vara en sk sinekur. Alltså inga tunga arbetsuppgifter, fin miljö, bra betalt och en störtskön stad att leva i. Med andra ord: fina villkor för en liten insats.

En hund som är lydig blir ofta belönad. Av en nöjd husse. Nu får doggen Janne lite Doggy-godis av sina klasskamrater i brukshundsklubben. Smaskens! Att skattebetalarna finansierar UD:s hunddagis är en annan sak.

Uttrycket ”sådan herre sådan hund” skapar däremot inget större problem för Janne. Han och regeringen sitter ju redan på samma stol i Jöken.

”Att Trump kunde bli president i USA var otänkbart”

Så skriver Anna Batra i en krönika i Dagens Industri. Utan att vara en vän av Donald Trump (se mina tidigare bloggar) så går det faktiskt att förstå de strömningar i USA som medfört att han blivit president. Och antagligen kommer att väljas om. Detta borde Batra förstås inse.

Att oförståelsen kommer ur hennes mun blir extra komiskt. Att hon kunde bli vald till partiledare för M var för mig faktiskt ännu mer otänkbart. Och med facit i hand så blir misstaget helt klart.

I dessa dystra tider behövs en muntration från Grönköping, något som Rolf Oward och klimatupplysningen.se bjuder på. Varsågod!

Då den aktuella kampen mot klimatet ännu icke ha givit önskat resultat – folk i gemen äro icke alls tillräckligt uppskrämda – finnas enligt Miljöpartiet (MP) i Grönköping planer å att upptrappa kampen så att det äntligen skall bli lättare att införa fler regleringar, myndigheter, förbud och skatter.

Ett steg i den riktningen är att anlita hr förre förr. Hildor Peterzohn såsom panik- och skamkonsult, vilken skall åbörja arbetet i liten skala i Grönköping med att främst å lördagkvällar försöka skrämma och hota så många han kommer åt för att under 2020, när klimat- och undergångsprogrammet ”Levnadsskam” igångdrager å allvar, arbeta å minst heltid med spridande av skrämsel, rädsla och skräck.

Dystra klimatkämpar (MP) redo att ladda Grönköpingsborna med levnadsskam.

SVT, det skattefinansierade bolaget, älskar att tala om sin verksamhet som en gemenskap framför lägerelden. Tanken är att man ska erbjuda hela svenska folket en teve som kan hålla samman människorna i landet. Idén påminner om svenska kyrkan – ”fädernas (förlåt feministernas) kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden”. Samlingen kring lägerleden vill att människor ska glömma vardagens bekymmer. Och rösta till vänster.

Min erfarenhet av SVT är en helt annan än lägereldens ideal. Inte är det drömmen om en brasafton som bestämmer agendan. Däremot en tydlig idé om att förmedla ett uppdrag som påminner om prostitution. I kulturella sammanhang har SVT nämligen ofta hög svansföring. Här vill man att eliten av författare och musiker ska stå på kö. Det kommersiella fnyses det åt. Dessutom pläderas med all rätt ofta mot våld av alla de slag inom och utom landet.

Men vad händer i SVT:s egen programtablå? Jo, varje dag domineras utbudet på bästa tid av en en lång rad kändisar eller kändisarnas släktingar. Alla flabbar och nojsar i rutan. Är det inte familjen Wahlgrens eller Lill-Babs Svenssons alla medelmåttor så är det några andra kändisar som exploateras för att tillfredsställa folkliga önskningar i strid mot SVT:s annars officiella linje om finkultur. Detta kallar jag prostitution. För tittarnas pengar köper SVT sin publik. Skattepengar slösas på det som öppet kommersiella kanaler ändå erbjuder.

Och de annars pacifistiska deklamationerna från SVT ger dessutom vika för ett myller av mördande, misshandel, utpressning, tortyr osv i rader av programserier som SVT antingen själv producerar eller köper från andra bolag. Dessutom körs trailers om allt glam och alla dödsvrål kväll ut och in, för att locka tittarna till en likbeströdd galjbacke. Är inte kändiseriet och våldstsunamin en form av prostitution så säg? Tittare lockas i motbjudande former till SVT.

SVT:s dubbelmoral är enligt min mening beklämmande. Därför är det hoppfullt att flera politiska partier vill städa upp och banta SVT och SR. Tanken verkar vara att skapa en slimmad kvalitetsteve med inriktning mot samhälle och kultur. Program som de kommersiella kanalerna – typ TV4:s vulgoteve – erbjuder behöver alltså inte finansieras av skattebetalaran via tvång.

Ännu bättre vore en rejäl reform av SVT/SR. Det krävs nya regler om att en skattefinansierad teve/radio i sina sändningar absolut måste var partipolitisk obunden. Inte bara officiellt, som idag, utan framför allt reellt. För detta krävs tydligare regler om intern kontroll av övertramp samt framför allt en aktiv extern kontrollinstans med vassa tänder. Dagens Granskningsnämnd är verkligen en typ av papperstiger som ordförande Mao en gång talade om. Den fungerar främst som legitimering av att allt är väl. En hel del snack, men liten verkstad. Det mesta får alltså passera. Nämnden fungerar i verkligheten som en klapp på axeln till de journalister, som presenterar inslag där den politiska tendens lyser röd eller rosa. Nämnden signalerar: allt står väl till, kör bara vidare. I syfte att nämnden ska vinna respekt brukar ordföranden vara en extraknäckande domare från Högsta domstolen. En person som handplockats för uppdraget att vara tevekontrollör i Kamomilla stad. En person som vet vad uppdragsgivaren önskar.

SVT:s romantiska bild av samvaron kring lägerelden ger med avsikt en sned bild av verkligheten. Det är nämligen prostitution som pågår.

I media har de senaste dagarna studenter riktat kritik mot psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Det gäller en kortare kurs med praktiska inslag som drivit på en kursgård. Man kallar det en workshop där studenterna ska få möjlighet att utforska ”svåra känslor” och reflektera över ”gruppdynamik”. Sex kursledare har lett studenterna under två dagar.

När det gäller en verksamhet som praktisk ska utforska själsliga relationer hos personer i en grupptillvaro kan man förstås tänka sig häftiga reaktioner, särskilt hos hyperkänsliga psykologer. Att studier i människans psyke är svåra, kanske omöjliga, tillhör bilden. Såväl undersökningar av den egna själen som andras. Som ett brev på Postnord kommer därför den studentkritik som rapporteras i SR P4 Malmöhus:

”Det var en väldigt jobbig och ångestfylld upplevelse. Men för mig är det också ett jättestort frågetecken kring vad det var och vad jag lärde mig av det. Jag får mest ångest när jag tänker tillbaka på det idag”. Detta påstår Isabella Korvenranta Månsson, en av studenterna som valde att hoppa av momentet i höstas. Vad de andra tyckte sägs det inget om.

Kritiken är några dagar gammal. Senare rapporterar Sydsvenskan att Psykologförbundet slagit fast följande: ”Det finns ingen vetenskaplig evidens” (för kursmomentet ifråga). Vidare rapporterar Sydsvenskan: ”Nu ses arbetsmiljön över för studenterna.”

I min värld följer scenariot exakt det man kan förvänta sig i dagens PK-Sverige. Några lärare och studenter genomför ett spel i mänsklig kommunikation. De medverkande tror att det är fråga om någon slags vetenskaplig verksamhet. Någon extra känslig student känner sig överkörd, kanske mobbad. Hon drabbas av ångest och går därför till SR P4 (Sanningskanalen). Medierna nappar genast på kritiken mot ett stort universitet. Det blir braskande rubriker. Psykologförbundets byråkrater rycker ut och gör tummen ned. Institutionen svarar med en halvpudel och gör det inträffade till en ”arbetsmiljö”-fråga. Allt följer manualen för den svenska modellen. En storm i ett glas fyllt av pseudovetenskap förvandlas till en facklig fråga med arbetsmiljökonsekvenser. Har någon hört det förut?

Det verkar som åtminstone Psykologförbundet har en poäng: vetenskaplig evidens saknas för kursmomentet. Mitt intresse för vetenskapsteori gör att jag frågar om studier av en människas skäl (ensam eller i grupp) över huvud taget kan utföras på en vetenskaplig nivå. Finns det någon som kan tolka elektriska impulser i människans hjärna? Och vad gäller människans svar på frågor som ställts till henne är problemet hur svaren ska kunna tydas på ett objektivt och vetenskapligt sätt. Talar hon sant? Hur ska orden uppfattas. Har möjligtvis intervjuarens personliga inställning betydelse vid svarens tolkning? Osv.

Därför är jag benägen att utvidga Psykologförbundets påstående att vetenskaplig evidens saknas till ämnet psykologi i sin helhet (OK, vissa undantag finns). Jag bloggade häromveckan om en studie av vaggsångers verkan på små barn. Min kritik rörde då förvisso inte en psykologisk studie. Men jag menar att de kunskapsteoretiska problemen är ungefär desamma.

Jag är inte ensam om att tänka som jag gör, utan följer endast i Karl Poppers fotspår. Han var inte nådig i sin kritik av Freuds teorier. Freud jobbade med människans undermedvetna. Jag tror problemen är desamma vad gäller ett försök till vetenskaplig kartläggning av det medvetna. Det blir mest fråga om spekulationer, som kanske ibland är intressanta. Det trista är att spekulationer av detta slag är något som fascinerar många människor. Historien lär oss nämligen att tusen och åter tusen vill upphöja tro och gissningar till vetenskap.

Torsten Sandström

2020-01-12

PS! Min rubrik knyter an till Poppers bok Historicismens elände. Han kritiserade nämligen också den vetenskapliga grunden för exv marxismens lära om historiens nödvändiga utveckling mot kommunism.

Som bekant envisas svenska politiker – inte bara från S-partiet – att slå sig för bröstet och förklara att vårt land är ett föredöme för andra nationer. Man pratar om en ”svensk modell”, som en gåva till mänskligheten. Andra stater uppmanas att kopiera den svenska varianten av ett demokratiskt samhälle. 

Jag skriver den svenska varianten. Med det menar jag att den svenska formen av demokrati tål att diskuteras. Varför? Jo, sedan länge har Sverige format ett samhälle med tydliga korporativa drag. Historien talar här sitt tydliga språk. Visst har Sverige sedan länge trätt ut ur kollektivens järnhand. Böndernas bysamhällen och ständernas makt över riksdagen har alltså avvecklats. Men få tänker på att korporationerna fortfarande har en kraftig makt över nationens politik och ekonomi. I Sveriges riksdag sitter nog minst 200 ledamöter som alla vardera har minst en tydlig koppling till föreningar med politisk inriktning i vid mening (alltså vid sidan om det parti de företräder). Vi ser därför än idag spillror av ett bonde- och prästestånd. Vidare har fack- och hyresgästföreningar en kraftig representation i Riksdagen via S-partiet. Flera företags- och näringslivsorganisationer har också personer invalda och bänkade där. När de alla trycker på Riksdagens beslutsknappar kan man därför fråga sig vem som egentligen fattar beslut – de själva eller den organisation som står bakom dem. Visst är det individer som röstar i parlamentet, men i praktiken rör det sig om en beslutsprocess med tydliga korporativa drag.

Vid sidan om grundlagens maktstruktur – Riksdag och Regering – finns det alltså en ytterst betydelsefull informell beslutsprocess. Jag kallar den en korporativ smidesverkstad. En rad tunga föreningar har nämligen byggt ett välorganiserat nät av kontakter med såväl regeringens som riksdagens ledamöter. De träffas tätt i olika sammanhang. De lyfter mobilen och talas vid. Krav ställs från ömse sidor. Och efter diskussioner kommer man överens om en linje där det ges och tas. Även om tekniken idag är annorlunda syns mönster som påminner om det gamla ståndssamhället. Än en gång frågar jag mig därför vem som egentligen fattar beslut. Och var de fattas.

Organisationernas samspel med staten speglas i svensk lagstiftning. Fackföreningar deltar i utformningen av lagreglerna. I lag sägs att förtroendemän gratis ska ha betald ledighet. Konkurrerande fack fråntas strejkrätten och de statsfinansierade a-kassorna har överlämnats i fackets händer, så att folk ska veta vem man är tack skyldigt. Facken har ett finger med i beslut om vägrade arbetstillstånd för utlänningar. Dessutom har facken lyckats få frågan om minimilön, som skulle slussa in tusentals invandrare på arbetsmarknaden, förklarad som tabu. 

På samma vis ges hyresgästföreningarna makt över hyressättningen. Och över landets bondeminoritet regnar det bidrag som lantbrukets föreningar lobbat fram. I storbolagens styrelser kvoteras fackliga företrädare in. Och statliga AP-fonder köper aktier för miljardbelopp i bolagen. Vidare styrs den svenska finanspolitiken av många privata maktspelare. Även om enskilda ledamöter röstar i Riksdagen om alla lagar, så sker det under stark press från många stora och små svenska organisationer. 

Den svenska korporartivismens centrum är alltså inte Riksdagen. Makten finns i ett tätt kontaktnät mellan organisationssverige, regeringen och en toppstyrd och månghövdad byråkrati med partiböcker. Den förening eller företag som vill få något gjort vänder sig därför normalt inte till en riksdagsledamot. Det korporativa maktspelet utövas i tusen och åter tusen samtal och förhandlingar mellan korporationer å ena sidan och å andra regeringen samt dess kompisar på chefsposter i ämbetsverken. På myndigheter såväl centralt som lokalt finns invanda rutiner för sådana samtal. De är så vanliga att nästan alla svenska tycker att organisationernas inflytande över staten är naturlig. Utan att organisationernas ställning skrivits in i grundlagen är deras maktposition över staten ändå uppenbar för alla som tänker efter. Grundlagens regel om riksdagens överordnade ställning framstår alltså som komisk. 

I kanske tusen år har svenskarna vant sig vid att makt ska utövas genom kollektiv, inte av enskilda individer. Så var det under bonde- eller ståndssamhället. Så är det än idag, utan att en enda grundlagsparagraf finns skriven om denna korporativa struktur. Utländska betraktare tycker ofta att vår typ av demokrati är en egendomlighet. Men svenska politiker och medier är nöjda med sakernas tillstånd. Många privata medier mottar för övrigt statliga bidrag, om än ännu inte alls i samma omfattning som SR/SVT, som leds av korporativa stiftelser. 

Även om Sveriges historia vilar på en folklig ideologi om kollektivens primat, så tycks något spännande hända i nutid. Sedan några årtionden förefaller nämligen svenska folket vända kollektivismen ryggen. Alltfler lämnar fackföreningar, svenska kyrkan mfl organisationer. Allt färre deltar i studiecirklar och läser dagstidningar. På så vis får kollektivens ideologi ett mindre utrymme i människornas tankevärld. Via såväl nutidens tidningar, radio och teve som framför allt internet sprids dessutom ett nytt och friare sätt att tänka.  Nu sjungs individens lov. Yngre och medelålder visar ett ökat intresse för det egna jaget och den egna familjen. Och alla medier är upptagna av identitetsfrågor om kön, hälsa, familj, barn, husdjur, etikett, husfixande, trädgård, facebook osv. Givetvis får minoritetsgrupper ökat utrymme, i stil med regnbågsrörelsen, handikapporganisationer, djurrättsintressen och många andra särintressen. Jag menar således att det finns tydliga tecken på att det kollektiva fundamentet för korporationernas Sveriges håller på att raseras. Men ett sönderfall av långvariga och invanda maktmönster sker inte med hast. Det sker ändå steg för steg framför våra ögon. 

Självklart påverkar detta svensk politik. Å ena sidan står S-partiet med sitt anhang, som med näbbar och klor försöker hålla samman en korporativ skuta som inte längre är sjövärdig. Å andra sidan reser sig miljoner individer som inte tror på att välfärd och lycka måste levereras genom åldriga organisationer fulla av politruker. Det faktum att dagens politiska eliter sedan år tillbaka inte tagit itu med den långa raden av svenska politikområden i kris bidrar självfallet till att kollektivens ideologi förlorar sitt grepp över den svenska väljarkåren. Det syns också i S-partiets fortlöpande tapp av väljare. 

Jag tycker det är bra att Sverige utvecklas i riktningen bort från kollektivens informella makt. Det kommer antagligen att innebära att Riksdagens maktställning stärks. Och att flera dolda maktstrukturer upplöses till demokratins fördel. Förmodligen kommer även stora byråkratier, som idag håller samman det korporativa Sverige, att omvandlas. Tänk bara på Sveriges 21 landsting och deras förening SKL! På så vis kan individualismen leda till något mycket gott, även om ego-tänket, som bär upp den nya ideologin, riskerar att få nyckfulla verkningar. I stället för dagens anpassliga organisationsklättrare kommer antagligen många fler egocentriker och mediala kändisar att ta plats i riksdag och regering. Sådan är demokratin. 

Torsten Sandström

2020-01-10

På bloggen har jag skrivit om den svenska asylrättens moment 22. Dvs att den som vägrats uppehållstillstånd ändå kan bli kvar i Sverige, om det visar sig att han/hon riskerar sitt liv genom en utvisning till hemlandet.

Jag har också skrivit om hur invandrarnas klaner utövar en egen rättskipning här i landet. Inte sällan med dödlig utgång. Men i vårt samhälle vill man ogärna tala om klaner. Här förklaras dödandet med ekonomiska orsaker. Eller påklistras etiketten ”heder”.

Därför häpnar jag över ett färskt domslut från Hovrätten i Malmö. Här slipper en person utvisning till Irak, trots att han (mot vederlag från tredje man i narkotika) genomfört ett försök till mordbrand hos en affärsman i Ronneby, i syfte att pressa företagaren på pengar.

Hovrättens motivering är att ett påstått hot föreligger mot den kriminelles liv vid hemkomsten till ursprungslandet. Först till hovrätten lämnade mannen in ett papper rubricerat ”Klanintyg”. I detta skriver en viss klan att personen ifråga är fredlös och att han får dödas. Detta pga en sexförbindelse i hemlandet.

Hovrätten anser det klart att Irak är ett land med en utpräglad klanstruktur. Även om intygets äkthet kan sättas ifråga menar domstolen att mannens påstående ”inte är sådant att de kan lämnas utan avseende utan i stället får godtas”.

Alltså än en gång den svenska kravlösheten och undfallenheten. Vilken signal ger en sådan dom till brottslingarna i Sveriges förorter? Gör som du vill i Sverige. Du slipper ändå utvisning om du bara visar upp ett klanintyg, som enkelt kan köpas för. Den svenska rättsordningen ger efter för ett klanintyg, med tvivelaktig äkthet till råga på allt.

Brottslingens säkerhet väger således tyngre än de svenska medborgarnas, vilka kan räkna med gärningsmannens fortsatta kriminalitet. Är någon förvånad över varför brottsligheten ökar i landet och nu sprider sig till mindre samhällen?

Jag menar att svenska domare bör ta fasta på rule of law, dvs oskrivna, men normala rättsliga principer för ett samhälles bestånd. Men det vill man uppenbarligen inte i Malmö, klanernas nybyggarland. Alltför många domare hukar enligt min mening i karriären och excellerar i att följa rule by law. Med skygglappar tillämpas alltså enbart den skrivna lagens ord. Till och med när det finns en möjlighet att bortse från ett ytterst tveksamt bevis tolkas lagens bokstav utvidgande och som en klapp på axeln till brottslingen.

Under de senaste veckorna har något viktigt inträffat. Det gäller den svenska dogmen som  förnekar att stora samhällsproblem har en tydlig koppling till invandring. Nu vågar etablerade medier prata mer öppet om inflyttningsproblematiken.  Jag skriver inte detta för att ta avstånd från invandring. Min reaktion sammanhänger med min fasta tro att ett öppet samtal alltid är bättre än ett mörkat, där fakta riggas för att passa in i politiska åsiktsmönster. Även otrevliga fakta måste upp på bordet. Först om alla kort läggs fram kan en god diskussion och bra lösningar åstadkommas. Tystnad innebär endast att det folkliga trycket ökar, för att till sist leda till överhettning och kanske explosion. 

Vad är det då som hänt? Jo, först har statsminister Löfven i SVT gjort bort sig genom att i korkade ordalag förneka att de senaste årens våg av invandring kraftigt ökat ungdomskriminaliteten i landets förorter. Tidigare har han skyllt brottsligheten där på ungdomar från välbärgade kommuner, såsom Djursholm. På SVT argumenterade Lövfen nu desperat för att den ökande kriminaliteten endast beror på ekonomiska faktorer och fattigdom. Hans uttalanden har lett till en kraftig medial protest, trots den likriktning som hittills gällt i frågan i vårt land inom press, radio och teve. 

Den andra sprickan i den svenska fasaden ser vi då PISA-resultaten redovisas. För första gången hör jag Skolverket(s) generaldirektör i SR säga att ojämlikheten mellan olika skolor eller elevgrupper beror på invandringen. Detta har givetvis kloka mänskor sedan länge redan förstått. Men den politiska klassen har varit förbjuden att tala klarspråk. Till bilden hör att en stor mängd invandrarelever uteslutits från att delta i PISA-testen (många fler i procent än i andra OECD-länder). De har alltså räknats bort pga språksvårigheter.  Trots bortplockningen medges alltså nu ändå problem.

Den tredje sprickan rör den tilltagande debatten om samordningsnummer som delats ut till omkring 870 000 (!) personer, som (antas) sakna svenska personnummer. Vid sidan om medborgarna här i landet så finns med andra ord nästan 9% utlänningar med ett sådant identitetskort på låtsas. Jag återkommer snart med en blogg om de samordningsnummer som staten och myndigheterna frikostigt delat ut. Mottagarna är alltså utländska medborgare som visas här i landet eller utomlands (!) och där njuter av den svenska statens frikostiga bidragspolitik. 

Jag skriver givetvis inte om problemen med skadeglädje. De ger nämligen en tragisk bild av det svenska samhällets fundamentala tillkortakommanden. Dessutom är det viktigt att betona att enbart en minoritet av de nyanlända är problematiska avseende våldskriminalitet (vad gäller ekonomiska oegentligheter är saken något annan). Av naturliga skäl har många fler skolproblem. Vem – förutom Skolverkets byråkrater –  kan tro att ett flyktingbarn genast ska prestera i nivå med sina klasskamrater. 

Om den inbilska svenska fasaden nu börjat rämna finns det anledning att hoppas på ett mer sansat politiskt samtal. Nu måste BRÅ börja samla statistik om ungdomsbrottslighetens koppling till invandring. Polisen måste också tala ur skägget vad gäller invandrarnas kraftiga överrepresentation i brottsutredningar. Och kriminalvården måste göra detsamma vad gäller trängseln på olika anstalter. Vidare måste SÄPO och polisen skrika ut att det måste bli ett slut på utdelandet av identitetskort på låtsas. Dvs de samordningsnummer som ofta inte säger något om personens verkliga identitet och bosättning. 

Varför måste politiker och myndigheter börja tala klarspråk? För det första är sanningen alltid den bästa grunden för god politik. Förljugenhet döljer enbart landets svåra problem. Det är som sagt nödvändigt att se sanningen i vitögat. Hur bister den än är.  Först när vi känner fakta kan Sverige göra vettiga val om den framtida invandringens omfång och former. 

För det andra måste politiskt ansvar utkrävas från dem som i åratal mörkat verkligheten och försökt föra medborgarna bakom ljuset. En stor del av det politiska etablissemanget riskerar därför att hamna i skamvrån tillsammans med landets statsminister. 

Torsten Sandström

2020-01-08

Jag påstår inte att jag är ägare av sanning. Men jag försöker argumentera öppet. Min övertygelse är att dagens journalister alltmer vinklar sina reportage, så att det passar deras personliga åsikter. Framför allt är vissa ämnen förbjudna och förvisade från den snäva åsiktskorridoren. Min ambition är att (om möjligt) försöka öppna upp de gränser som de stora mediehusens reportrar stakat ut.

Visst har jag också egna värderingar. Jag har som bloggare vissa privilegier. Men ambitionen är att öppna upp de gränser som många inom dagens journalistkår – absolut inte alla – dragit upp och försett med höga stängsel.

Ett gammalt talesätt är ”tala om vilka du umgås med så ska jag säga vem du är”. Det brukar tillskrivas tragediförfattaren Euripides från Atens 400-tal fvt. Han kunde där skåda hur den första demokratin byggdes. Alltså hade han en del att berätta om homo politicus. Jag tror han känt igen sig i dagens svenska politiska landskap. Och sorgset beklagat socialdemokratins förvandling från en beundransvärd förkämpe för en arbetande majoritets sociala rättigheter till en leverantör av bidrag och lagstiftning. Alltså beslut till stöd för personer som livnär sig på det svenska majoritetssamhället ekonomiskt. Beslut för att köpa röster.

Med lagstiftningsmakten i sin hand har nämligen S-partiet lyssnat på sina vänner och levererat till dem. Man har inte vågat stöta sig med kompisarna, utan med liv och lust gått dem till mötes. I ofta rent stötande former har S-egoismen odlats. Trots kritik från höga jurister har S bara kört på och favoriserat sitt kollektiv. Allt förbi en häpen och tandlös opposition.

Exempel är enklast att finna i S-sällskapets absoluta närhet. Två av partiets främsta maktfundament har ogenerat favoriserats via svensk lagstiftning, som enligt demokratins spelregler, normalt inte får användas för att främja enskilda individer eller organisationer. Jag tänker nu i första hand på hyresgäströrelsen och landets fackföreningar (med riksavtal). Genom lagstiftning har de två grupperna av organisationer getts rätt att skaffa sig makt över boende och anställning landet. Hyresgäströrelsen har nämligen utnämnts till förhandlingspart rörande hyror. Och LO-facken – med sina många satelliter (i praktiken TCO och faktiskt ofta även SACO) – har via lag de facto getts monopol på att sluta centrala kollektivavtal. Andra fackföreningar – exv den som är störst i landets hamnar – har nämligen förlorat sin strejkrätt efter en lagändring nyligen. I lag har även LO:s fackliga funktionärer sedan länge tillförsäkrats betald ledighet på arbetsgivarnas bekostnad. S-partiet levererar gåvor till alla sina vänner, i syfte om att hålla samman sig egen politiska storfamilj. Konkurrenterna körs över helt enkelt.

Inte undra på att marknaderna för bostäder och anställning blivit två av nationens främsta problemsektorer. Monopolens ledare har gjort de båda områdena till centralstyrda stenstatyer, som hånler åt enskilda medborgare som förlorat rätten att själva söka lyckan i en förhandling. Vad gäller hyra så bor många S-kamrater kvar i rymliga centralt belägna lägenheter med låg hyra. Andra skor sig genom att i smyg hyra ut i andra hand eller säljer hyreskontrakt för stora slantar. Laglydiga byggentreprenörer ser därför ingen framtid i att bygga till S-vännernas riggade hyresnivå. Följden blir givetvis bostadsbrist! På arbetsmarknaden syns trögrörligheten i problem för arbetsgivare att anställa och säga upp beroende på konjunkturens svängningar. Vidare får personer med svag kompetens – invandrare och ungdomar – inte jobb till centralkommandots betongartade lönevillkor. En korporativ planekonomi är vad vi ser.

S-partiet har även på andra samhällsområden skapat lagstiftning som gynnar grupper som man önskar hålla sig väl med för att i val vinna röster. Mest häpnadsväckande är oviljan att höja straffnivåerna för olika typer av brott, exv de överfallsvåldtäkter som ökat kraftigt på senare tid. Den officiella S-linjen är nämligen att högre straff inte hjälper, en tanke som annars är helt främmande för partiet då det gäller att införa högre avgifter på miljöskadlig verksamhet. Kriminella som annars borde ses som fiender betraktas alltså av S-partiet som viljelösa offer. Genom att stryka illgärningsmän medhårs hoppas S locka väljare i landets klandominerade ghetton.

S-partiets vacklande popularitet har inneburit en intensiv odling av förmåner för allehanda svenska minoritetsgrupperingar. Det är fullständigt klart att feministimperiet – en klick akademiker med svikna karriärsförhoppningar – från S alltid får det som begärs efter minsta vink. Sak samma med en växande skara av barnrättskramare. Från 1 januari 2020 får de en egen lagstiftning, som ska gälla vid sidan om (alltså inte överordnat) annan lagstiftning rörande förhållandet barn – föräldrar – samhälle. Någon egentlig positionsförskjutning till barnen sker alltså inte genom den nya lagen. Men att den kommer att tynga domstolar och myndigheter med tusentals tolkningstvister är klart. Särskilt juridisk mindre kunniga tjänstemän på olika myndigheter lär falla till föga för barnrättsmaffians kategoriska krav.

En översikt över S-partiets beslutsfattande till stöd för sina medresenärer på sällskapsresan blir ofullständig om inte deras byggande av en politisk klasstruktur nämns. Jag har redan nämnt basen, dvs makt och gratispengar till exv fackliga förtroendemän. Högre upp skänks tusentals yrkespolitiker hel- eller deltidssysselsättning i kommuner, landsting och riksdag. Och på toppen syns välbetalda reträttpositioner och sköna avgångsvederlag. Allt sker utan nästan någon kritik från landets medier. Nu är detta inte så konstigt. SR/SVT leds genom stiftelser där S-kollektivets korporationer sitter på rad. Och någon opposition kan inte heller väntas från stora tidningshus som väntar på framtida presstöd från staten.

I S-partiets ungdom stod frågor om rösträtt, 8-timmarsdag, utbildning och livsnödvändig välfärd på dagordningen. När detta förverkligats tvingades S förändra sina paroller. Nu blev det inte längre fråga om att bidrag och andra förmåner som skulle utgå efter personers behov och förmåga. Nu betalades bidrag ut oavsett mottagarens förmåga att klara sig själv. Att tala om krav var självklart inte gångbart S-vänner emellan.

Så odlas kollektivism modell S. Korporationer och enskilda hålls i gyllne tyglar. Och det politiska budskapet präglas av en kategorisk eftergivenhet. Ingen vågar tala om vad medborgarna själva måste göra (mer än att betala skatt). Individen betraktas som offer för sin verklighet. Och så smeks vännerna till S-partiet ständigt medhårs. Bidragen flödar över dem under sällskapsresan. Trots att nationen befinner sig i nedförsbacken.

Torsten Sandström
2020-01-06

Ärkebiskopen skriver idag i sitt brev till församlingen i SvD att barnkonventionen innebär att samhället måste ge större plats för andlighet. Kontentan framgår av följande retoriska fråga:

”Hur tänker beslutsfattare implementera artikel 27 i barnkonventionen, så att barns rätt till andlig utveckling blir lika mycket föremål för samhällets omsorg som den fysiska, psykiska, moraliska och sociala utvecklingen?”

Vad innebär nyckelordet i hennes brev, andlig utveckling? Det finns bara ett svar. Religiös skolning. Ingenstans i sitt brev till SvD talar därför pastor Jansson om studier på vetenskaplig grund. Det är enkelt att förstå. Den som är klarsynt inser att Bibelns mer än 2000 år gamla budskap inte har med vetenskap att göra. Det rör sig om gamla myter som få i vårt land längre tror på. Men Jansson tror på Bibelns ord.

För pastor Jansson, som alla vet tror att livet är en påse, gäller det att passa på att fånga några underdåniga läsare med hjälp av den barnkonvention som nu har blivit lag, men som inte alls handlar om att främja religiösa budskap (men däremot att hindra religiöst förtryck). Går det så går det är en tanke som helt omfattas av pastor Jansson och hennes vänner. Och församlingens överhuvud i SvD trycker förstås det brev som anlänt. Halleluja!

Under rubriken Vår skola presterar Sydsvenskan texten ovanför. Det sker i tider då skolan har stora kunskapsproblem, stort stök, brist på lärare. Det mesta går fel.

Vad händer då? Jo Sydsvenskan skriver om hbtq-problem på högstadiet. Till råga på allt med en fånig formulering om ”att komma ut under högstadiet”. Vad har just skolan eller utbildningen med hbtq-saken att göra? Och varför ska man komma ut just då? Texten saknar fokus på samhällets huvudproblem och tar i stället sikt på identitetsfrågor hos en ung minoritetsgrupp.

Igår bloggade jag om en av tidningens journalister som skrev om det offentligas plikt att verka för jämställdhet mellan föräldrar. Idag får högstadiet ett hbtq-uppdrag. Är journalisternas lönerna idag så dåliga att bara politruker vill ha jobb? Jag bara undrar.

Kan konst vara vad som helst? Mitt svar i denna blogg är nej. Det måste finnas några kriterier – annars är ju alla ting konst. Det är förstås inte enkelt att sätta ribban. Men såvitt jag förstår är basen komplexitet, dvs ett uttryck som kräver någon form av unik ansträngning eller en kompetens, som inte alla människor besitter. Sedan bör resultatet (nu kortfattat) uttrycka skönhet, opposition eller något extraordinärt. Verkets titel – dvs vad det kallas – har inte någon självständig betydelse vid denna bedömning, utan är endast en kommentar i marginalen.

Bilden ovan är en affisch från Moderna muséet. Den uppfyller inget av de krav jag personligen menar ska känneteckna en konstupplevelse. Bakom bilden står Rauchenberg, som hyllas av olika förståsigpåare. Det räcker inte. Vem som helst kan åstadkomma bilden ifråga. Priset är inte heller en mätare på konst, utan enbart ett tecken på vad någon vill betala på marknaden för tinget ifråga. Bilden ovan blir ett hån mot besökaren av ett galleri. I det här fallet är det staten som, med skattebetalarnas pengar, talar till medborgarna. Budskapet är en lervälling.

Förr beställdes konst av mecenater, som bara betalde för det som de uppfattade som viktigt eller skönt. Det vill säga ett märkvärdigt hantverk. Nu betalas marknadspriser, som bestäms av smarta män och kvinnor i finansvärldens närhet. De som sköter konstens ”börser” vet hur priser ska manipuleras. Och när köparen är ett offentligt subjekt – betalning sker alltså med skattemedel – så försvinner äldre tider spärr, dvs mecenatens ovilja att betala för något som anses som strunt.

Visst finns det så klart mycken god konst idag. Men det finns även en utveckling mot botten. Kravlösheten breder ut sig över allt. Och den hejas på av gallerister, museifolk, spekulanter mfl som aldrig själva skapat något väsentligt att titta på. Men prat kan de. Tirader av ord. Här möter vi många Mud muses.

Vad gäller efter allt strul och evig uppgång i ”stabsläge” på Karolinska (och övriga sjukhus)? Varför inte införa begreppet ”generalstabsläge”, så lugnas kanske folket några månader ytterligare. Det vill säga tills nästa skandal. Då blir det förhoppningsvis fråga om en ”haverikommission”. Dvs något som skulle ha tillsatts för flera år sedan.

Ett alternativ är kanske att anställa en direktör för ”säkerhetsställande”. Det verkar vara en populär lösning för lura folket tills vidare. Fråga bara landets arbetsmarknadsminister – hon med arbetsförmedlingen som inte fixar några jobb. I varje mening använder hon nämligen detta ord.

Tyvärr är mina lösningar enbart temporära, som alla förstår. Bäst är att lägga ned landstingen. Och bygga en enkel statlig organisation – utan tusen politiker i ledningen och ännu fler inkompetenta byråkrater – för upphandling av vårdtjänster till bästa pris.

Vad är kontentan av mitt resonemang i denna korta blogg? Jo, jag har ”nolltolerans” för politikernas lösningar. Men allvarlig talat. Nu måste personer med sakkompetens ta över. Människor som slutar hindra vårdens personal att utföra det jobb de är anställda för att utföra. Yrkespolitikerna och administratörerna jobbar främst för sin egen framtid.

Följande godbit är saxad ur Klimatupplysningen, https://www.klimatupplysningen.se

Då det i klassisk fysik icke är möjligt att förnya energi – denna är oförstörbar och kan således icke förnyas – ha företrädare för Miljöpartiet (härst.) tagit kontakt med Postmoderna fakulteten vid Grönköpings universitet för att korrigera verkligheten å den punkten.

-Då allt är sociala konstruktioner, säger MP:s företrädare, är givetvis denna fysiska sanning det också. Vilken nytta skulle vi annars ha av fakta och vetenskap ifall dessa icke vilja samarbeta med oss rättroende?

Försök med förnybar energi vid Postmoderna fakulteten vid Grönköpings universitet

Rolf Oward

Igår gav SvD plats för ännu en propagandaartikel från regeringen. Undertecknare är tre statsråd inom UD-sfären (i vid mening). Rubriken är ”Sverige har ett särskilt demokratiansvar”. Än en gång möter vi en kria om hur Sverige ska ses som ett föredöme för världens nationer. Ingen förstår varför. Det rör sig nu om en programförklaring för SIDA , en satsning som regeringen kallar en Drive for democracy. En länk till texten finns längst ned.

Till det yttre är det fråga om att Sverige måste fortsätta att ge SIDA-pengar till mottagare som motverkar ”auktoritära krafter” i länder jorden runt. Tanken är alltså att stödja demokratiska motaktörer i sådana nationer. Men i realiteten är syftet ett annat. Tanken är att cementera regeringens syn på vilka regeringar som är acceptabla inom och utom landet, dvs hur S-regeringen önskar definiera ordet demokrati.

I och med att inga länder namnges i texten tvingas man läsa mellan raderna. Att regimen i exv Saudiarabien inte döms ut av regeringen förefaller rimligt att anta. Det framgår av följande passus.

”Emellanåt uttrycks också att vi inte borde handla med eller ha utvecklingssamarbete i länder vars värderingar vi inte delar. Men vi vet att handel och utvecklingssamarbete kan bidra till att skapa välstånd och möjligheter för dialog, inte minst med dom vi står väldigt långt ifrån. ”

Det mest politiskt främmande tycks alltså OK, om det finns affärsskäl. Att den saudiska mördarregimen accepteras som samtalspartner styrks nämligen av att en undertecknarna nyligen avverkat en affärs- och charmvisit där. Alltså många leenden mot beduinklädda förtryckare. Tala om auktoritära krafter! Busines(s) as usual med andra ord.

En annan formulering i texten tyder på att regeringen däremot vill döma ut en rad stater i en axel sydöst från Polen i norr till Italien i söder. Möjligtvis även USA. Så måste man nog tolka följande formulering:

”Det finns de som hellre ser att världens länder slutar att bry sig om det som händer utanför det egna landets gränser och som vill stänga dörren för internationellt samarbete och dialog. Som om problemen skulle försvinna om man bara blundade för dem. Det är inte med kortsiktig egoism som vi skapar säkerhet i Sverige och Europa.”

Den som studerar den oklara texten finner att målet är stödja krafter i nationer med regimer som för en politik regeringen ogillar. Alltså riskerar demokratiska stater som är medlemmar i EU att drabbas av den svenska regeringens Drive for democracy. Det förefaller märkligt. Inte bara pga existensen av EU-gemenskapen, som endast omfattar demokratier. Utan också pga att regeringens guldkalv, Saudiarabien, som sagt tycks undgå att dömas ut. Vi möter alltså än en gång den vanliga S-akrobatiken: partiet bestämmer själv vad som är demokrati eller inte.

Grundproblemet är att ”demokrati” närmast är en beslutsform (utan givet politiskt innehåll), där en regering bildas efter fria val till ett parlament. Parlamentet ges alltså stor frihet att välja hur nationen ska organiseras politiskt och rättsligt. Dock anses i allmänhet grundläggande krav på rättsstatlighet, åsiktsfrihet och skydd för medborgarnas kroppsliga och själsliga integritet vara en del av definitionen av en demokratisk stat. Gränserna är dock omstridda.

I stället för att sjunga ut rörande olika partigrupperingar i Europa och USA lanserar den svenska regeringen en lovsång till den egna flummiga synen på vad som är gott eller ont, dvs vilka nationer som S menar är demokratier respektive styrs av auktoritära regimer. En sådan mager pyttipanna hade aldrig serverats av utrikesminister Östen Undéns på hans tid! Men då försökte partiet vara sakligt och förnuftigt. Inga frivolter eller balanstrix alltså, frånsett förstås relationen till Sovjetunionen. Man erkände Sveriges litenhet och utsatthet uppe i norr. Tal om föredöme var det inte fråga om.

I sammanhanget är det beklämmande att SvD ger spaltutrymme för en text som tycks vilja klumpa samman politiska ideal hos närmast halva svenska väljarkåren med diffusa auktoritära krafter utomlands. Det kan förstås ha att göra med traditionella vänstersympatier inom journalistkåren. En mer sannolik förklaring är SvD:s strävan efter att behålla ett statligt presstöd på minst 40 miljoner kronor per år.

Slutligen är frågan vilken politisk gruppering som egentligen ska kallas ”auktoritär” här i landet. Adressen i texten till M- och SD-partierna är tydlig. Men någon egen sjukdomsinsikt visar inte de tre socialakrobater som står bakom texten. S-partiets inställning till svensk åsiktsfrihet är i praktiken problematisk. Även den svenska rättsstaten har sina problem, exv rörande utnämningen av domare. Och floden av politiskt korrekta pekpinnar högerut är inget annan är auktoritär.

Torsten Sandström

2020-01-03

PS! I artikeln nämns Sverige som historiskt föredöme. Sanningen är att vi var den sista nationen i Skandinavien som införde allmän rösträtt. Heja Norge!

Här är länken till artikeln i SvD: https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50217/article/1060550/8/1/render/?token=e628436ebd6f293ef5b16366757e9932

SR, som alltid har ett fuktat finger i luften (för att fånga en officiell politisk linje), meddelar nu att man lanserar en programserie med Kattis Ahlström. Titeln är ”Från Jesus till Greta – om barns rättigheter”. Alltså fyra ytterst luftiga mediala fenomen i kombination. Jesus, Greta och Barnkonventionen tillsammans med statens eget mediebolags kändis, allas vår ”Kattis”.

Herre Jesus utbrister kanske någon i förvåning. Kors vilken medial propaganda säger jag, som nyss börjat läsningen av Roland Huntfords intresseväckande bok från 1971 om kollektivismens Sverige, ”The new Totalitarians.” Jag kommer snart igen med en presentation.

Redan nu kan jag säga att författaren bygger sin kritiska bild av ett centralstyrt Sverige på en statsunderstödd kollektivism samt en politisk aversion mot individualism.

Så var det för femtio år sedan. Men idag står individen och existensen i mediernas centrum, något som också avspeglas i SR:s programförklaring. Det är delvis hoppfullt, låt vara att en ny PK-ism vuxit fram som moteld. Klimatfrågan och barnadyrkan passar här in i bilden. Förändringen avspeglas, trots detta, även i S-partiets kraftiga nedgång.

Visst är det skönt med organisationer som Missing People! En rörelse som bygger på fria människor som vill göra en samhällsinsats. Personer som offrar egen tid och bekvämlighet för att söka efter medmänniskor som försvunnit. Ofta blir det fråga om dagar av letande utan ekonomisk ersättning. Bara i syfte att hjälpa andra. Det är just den typen av fria medborgerliga rörelser som gör ett samhälle starkt och gott.

Jag skriver detta med anledning av ett inslag i SVT Rapport i går kväll. Den statsdirigerade televisionen önskade nämligen uppmärksamma svenska folket på behovet av att utbilda medlemmarna i Missing People. Några statliga myndighetspersoner från högskolan (i Borås) och polisen menade att Missing Peoples medlemmar måste lära sig lagregler, etiska normer mm för att korrekt kunna fullgöra uppdraget med sökning efter försvunna.

Här har vi alltså en frivilligrörelse, som fungerar just på grund av sitt fria och spontana engagemang. Men själva frihetstanken tycks främmande för det officiella Sverige. Här måste allt styras av lagregler och moraliska regler. Det kliar i fingrarna på politiker och byråkrater. Precis som om samhället riskerar att gå över styr om inte en offentligt fastslagen färdriktning eller värdegrund lärs ut. En rädsla för att fria människor ska trampa fel. Och göra vad själva önskar.

Jag undrar. Var finns tilliten till enskildas goda omdömen? Och var finns kunskapen om att engagemanget riskerar att kvävas om olika formaliteter ständigt måste läras in? Jag menar att själva idén om skolning av medlemmar i Missing people är ett tecken på en svensk sjuka. Innebörden är att Storebror staten ständigt måste ha sitt finger med i livet alla skeden och att normer alltid måste ställas upp och präntas in.

Vi ser faktisk hur detta problem redan lamslagit polisen och flera myndigheter som ska hantera akuta och svåra problem i Sverige. Varje dag ser vi hur något går i stå. Myndigheter förbjuds utväxla information. Sekretesslagen tycks stå över såväl grundlag som Bibel. och innan något sker måste ingående regelstudier genomföras och högre chefer informeras. Förenligheten med värdegrunden sätts ifråga osv. Inte undra på att myndigheterna förlorar tid och förmåga att agera snabbt. Och resultatet blir förstås en form av handlingsförlamning. Kloka människor – som ledaren för Missing People i SVT:s inslag – inser tydligt detta problem. Men det gör inte ledande politiker, svenska medier eller anställda hos olika myndigheter som ständigt söker efter nya kontrolluppgifter.

I det lilla formatet visade därför teveinslaget om Missing People på ett stort svensk dilemma. En bristande tilltro till enskilda samhällsmedlemmar. Och en övertro på myndigheterna förmåga att styra via normer av olika slag. En form av omyndigförklaring av dig och mig samt vår förmåga att agera på ett bra eget vis i samhället. Alltså ännu ett allvarligt sjukdomssymptom i vårt land.

En ymnig och alltmer oklar svensk lagstiftning är tillsammans med det spridda värdegrundstänket en orsak till eländet. Vi har en sekretesslagstiftning som verkligen funkar som proppen Orvar. Likaså en enorm dataskyddsreglering som hindrar fria tankar och initiativ. Vidare en skollagstiftning som segar med kunskapsförmedling och i stället vill göra barnen till statens förlängda arm. Och från och med i januari 2020 blir barnkonventionen lag, varvid massor av flummiga regler kommer att ytterligare senarelägga arbetet i domstolar och myndigheter. En seg smet av svårtolkade regler – av vilka många är onödiga – sprider sig alltså över en nation som redan har tillräckligt många problem. Jag ser mig om och letar febrilt efter den röda knapp som kan stoppa den svenska rulltrappans färd nedåt. Den funkar inte. Systemfel meddelas det.

Missing People uträttar saker. Men det svenska samhället – Missing Sense – gör inte det.

Torsten Sandström

.

Jag har nyligen bloggat om S-partiets vilja att beskriva den svenska staten som stark och full av välfärd. Slutsatsen av min text är att den politiska strategin är bedräglig.

Nu har brittiska The Spectator – med en upplaga på omkring 80.000 – uppmärksammat Sverige. I en artikel av Paulina Neuding bekräftas bilden av en nation där staten håller på att förlora greppet om det viktiga våldmonopol, som är rättsmaskineriets grunduppgift. Vi får läsa om rader om bombdåd, mord och skjutningar.

En kritisk bild av svenska medier framträder också. De stora mediehusen rapporterar allt mindre om alla mord och annat klanvåld i förorterna. Det har nämligen blivit en svensk normalitet, förskräckande nog. En tsunami av medialt identitetstänk sköljer dessutom över landet. I artikeln berättas om att SVT:s rapportering, under dagen för explosionerna lämnat attentaten till lokalnyheterna, för att själva diskutera en påstådd censur av ‘big female bodies’ på Instagram. Detta är ingen slump. Identitetspolitiken anses numera viktigare än att rättssamhället skälver.

Storbritannien har förstås själv en våldsproblematik från kretsar av invandrande ungdomar som inte integrerats. Men om man jämför frekvensen och befolkningsstorleken framstår Sveriges tillkortakommanden som spektakulära. Dessutom finns en sjukdomsinsikt hos brittiska politiker. Svenska yrkespolitiker sover en törnrosasömn medan skotten viner och bomberna kreverar.

Detta är Sverige på nyårsdagen 2020. Den dag då tusenden sitter framför teven och beundrar Robin Hood och den svarte riddaren Ivanhoe. En film med budskapet att kung Johan utan land måste ersättas. Medan filmen rullar klamrar sig Stefan utan land kvar vid den svenska statens roder.

Läs själv: https://www.spectator.co.uk/2019/10/bomb-attacks-are-now-a-normal-part-of-swedish-life/?

Med spänning har jag sett fram mot tevedokumentären om Hasse och Tage. De två är en sällsynt kombination av kreativitet och intellekt. En av min ungdoms stora glädjeämnen. Strålande sketcher, ofta till musik. Och framför allt kanske improviserad komik i Dario Fos anda. Eller i  studentspexens, som i vart fall varit Hasse väg till många frigörande skratt i Lund. Mitt intresse för dokumentären präglades dessutom, som vanligt, av min allmänna skepsis till det tevebolag jag själv tvingas medfinansiera via skattsedeln. 

SVT:s dokumentär hade ett övertydligt scenario. En rad av kända personer infann sig vid olika tidpunkter i Hasse och Tages skrivarstuga på Vita bergen, där de närvarande skulle berätta och genomföra någon slags städning av de två komikernas tankevärd.  Alltså ett påklistrat synopsis som de två huvudpersonerna säker undvikit. Förutsägbarheten blev med andra ord alltför hög, något som goda humorister brukar avsky. 

Berättelseformen medförde med andra ord att Hasse och Tage kom något i skymundan. Visst fick tittarna, mellan åtskilliga förnumstiga kommentar, ändå många smakprov på de tvås humor.  Och den talar verkligen för sig själv. Alltså lysande komik på högsta nivå – pendlande mellan slapstick och bitande samhällskritik. Något stödförband från dokumentärens regissör var alltså inte nödvändigt. Särskilt inte då berättelsen knappast genomfördes i en anda som Hasse och Tage hade nickat bifall till. Pekpinnarna var alltför många och ofta inte alls träffande. Den som hoppats på inslag av humor från städpersonalen i skrivarstugan blev besviken. 

Min främsta invändning rör SVT:s ansiktsräddning av ett antal makthavare som huvudpersonerna ofta gisslat med humor och dräpande kommentarer. En rad politiker figurerade i dokumentären. Ingen av dem har mig veterligen gjort sig kända som muntergökar. Såväl Ingvar Carlsson som Anders Björk har tvärtom varit åtlöjen i olika sammanhang under Svenska Ords framfart. Kostymklädda uttalade nu de båda vänliga plattityder om de två komikerna. Den förre statsministern körde dammsugare och den pompöse tråkmånsen från M målade med falu rödfärg (ännu en övertydlig symbolik, helt på SVT:s politiska våglängd). Min fråga är vad sjutton alla politiker hade med det centrala innehållet i Hasse och Tages livsberättelse att göra. I denna utgjorde de enbart tråkiga försökskaniner i humoristernas labb.  

En annan invändning rör avsaknaden av en djupare förståelse av de två centralfigurerna. Visst hade kändiskollegor till dem kanske ett och annat att berätta. Men deras närvaro andades mest SVT:s vanliga samling av kändisar kring den ”lägereld” som mediebolaget gärna vill framställa, vid såväl Melodifestivaler som ett oändligt antal tävlingsprogram.  De som hade mest intressanta saker att berätta var utan tvekan huvudpersonernas söner, som med ansenlig distans karaktäriserade sina fäder. Vid sidan om raden av sånger, sketcher och Valfrid Lindemän blev sönerna enligt min åsikt reportagets behållning. På tal om bristen på djupare analys så kan jag inte minnas ett enda ord i programmet om Hasses många år som lundaspexare och författare till Djingis Khan, ett spex som fått tusenden att skratta så att tårarna flödat i Stora Salen på Akademiska föreningen. På denna punkt kan man säga att dokumentären innehöll en grov historisk miss. Bristen kan kanske förklaras av det uppsvenska grepp, som präglade programupplägget kring stugan på söders höjder. 

Min övergripande kritik är därför att regissören inte lyckats göra ett reportage i Hasse och Tages anda. Rader av mer eller mindre ovidkommande kändisar tilläts spegla sig själva i de två giganterna. Bilden av två vänsteragitatorer målades fram med sedvanlig tydlighet hos SVT.  Göran Greider var den som korats till talesman för regissörens politiska sympatier. Även i övrigt hade raden av medverkande valts ut med den regnbågsattityd som alltid präglar samvaron vid lägerelden hos det statsdirigerade tevebolaget.  Det är så mekaniskt och tröttsamt, enligt min mening. 

Även om dokumentären återgav mycket av den sköna humor som Hasse och Tage skapat under årens lopp, så gav den en fadd och avslagen eftersmak. Regin kändes inte euforiskt lättsinnig och roande, utan alltför tydligt tillrättalagd. Förvisso är jag överkänslig för politisk korrekthet. Men det var ändå slående hur PK-mässig dokumentären tonade fram. Resultatet blev en ganska klar hyllning till de vänsteråsikter som dagens S- och V-partier torgför. Även om Hasse och Tage delade dåtidens kulturelits benägenhet för socialistiskt tänkande – många gjorde det på den tiden (även jag) – var de två humoristerna sällan partigängare, utan politiska gycklare. 

Därför tror jag ingen av de två huvudpersonerna varit förtjust över den PK-version av deras skapande som SVT tillhandahållit. Humor och PK-ism passar nämligen dåligt samman. Humor är förstås kritiskt frigörande. PK-ism är däremot en typ av dogmatik, som verkar för anpassning. Tänk på Ingvar Carlsson och Anders Björk så förstår du!

Torsten Sandström 

2019-12-31

Ett vettigt stöd åt betydelsefulla samhällsminoriteter är ett tecken på ett civiliserat samhälle. Jag har länge sysslat med aktiebolagsrätt, en gren av juridiken där ett rimligt värnande av småägare är viktigt för att noterade bolag ska vinna framgång. I strategiska frågor ges därför minoriteten olika former av skydd. Men ingen klok person skulle säga att minoritetsägarna ska bestämma över företaget. Inom dagspolitiken möter vi dock denna ambition varje dag.

Svenska medier för en stenhård propaganda för en handfull ämnen som elitens politiker anser korrekta. I centrum står nu inte vetenskap, jämställdhet, kompetens, nationell hushållning etc, utan subjektiva tankar om kön, klimat, psykisk ohälsa osv. Idéerna från den lilla gruppen omformas till krav på samhället som helhet. De basuneras ut som naturlagar. Maktlystna kvinnor, färgade, hbtq-are, samer och religiösa minoriteter måste ges särskild plats. Och alla klimatskeptiker måste känna djup skam över handlingar som medför ökat utsläpp av CO2. Svenska folket är dock tämligen oberört av lockropen från ett politiserande fåtal.

Men Sveriges folk är sannerligen inte längre världen lyckligaste. Kanske håller vi på att bli den nation där människor känner mest främlingskap. Alltfler medborgare börjar se sig som sjuka. De söker därför vård i en apparat som inte kan hjälpa dem förrän där kön av väntande slutar. Många människor våndas. Man förväntar sig därför samtal om vård, skola och omsorg. Men inte i vårt land.

Vi möter flera kretsar av minoritetskämpar, som inte vill lyssna på vanliga svenskar och deras vardagsproblem rörande utbildning, bostad, vårdköer osv. Små välorganiserade grupper har nämligen sin egen agenda. De funderar inte över arbetslöshet, bostadsbrist, förortstvåld, stängda operationssalar, ett försvar utan soldater osv, utan basunerar ut sin egen lilla grupps snäva frågor. De kräver helt fräckt att majoritetssamhället ska anpassa sig till deras personliga krav. Annars skriker de om diskriminering. Samhället måste ändras så att deras vänner ges jobb med makt. Deras syn på miljön måste få stöd, påstår de.

Inom dessa kretsar tror få på kunskapens makt eller kompetensen rätt att visa färdriktningen. Nu är det det särgruppernas intressen som ska bestämma. Deras medlemmar ska styra. Det gäller alltså inte längre kunskap och erfarenhet. Det är minoritetsgruppens tänk som ska fram, nästan överallt. Deras idéer om kön, klimathets och likande identitetsdrömmar ska styra utvecklingen. Fram träder en mekanisk, närmast robotliknande, struktur som verkar ostoppbar. Ingen vågar säga emot. Politiker och medier eldar tvärtom på. Detta är kvoteringssamhället Sverige, nyårsafton 2019.

Lunds kommun har satsat omkring en miljard kronor på en spårväg från Centralstationen ut till en forskningsanläggning på landsbygden nordöst om staden. Förhoppningen är att något dussin forskare ska ta spårvagnen dit. Men jag tror att de – liksom idag – kommer att ta taxi från Kastrup i Danmark. Även forskarna måste nämligen sätta sprätt på offentliga anslag.

En miljard är en stor pengasumma för Lunds medborgare. Med tanke på ändamålets låga prioritet kan satsningen tyckas häpnadsväckande. Men inte för den som förstår minoritetsgruppen Mp:s credo: ”varje stålskena och varje betongsyll är en investering för klimatet, hej och hå, så borrade vi oss förr genom Hallandåsen.” En investering som är svår att riva upp när den väl är på plats. Så tänker bara talibaner. Ändamålet helgar medlen. Liksom i Afghanistan är ändamålet med härjandet omstritt.

Tänk vad alternativet, några el-bussar, kostat! Nu förstår du min liknelse.

PS! Tunneln genom Hallandsåsen projekterades för 1,25 miljarder (1991), men kostade efter många och långa miljöskandaler 10,8 miljarder (24 år senare). Så funkar en planekonomi modell S och Mp.

Läser i Dagens samhälle att stat och kommuner under 2018 byggt hus för omkring 60 miljarder kronor. Nu riktas mitt intresset mot den svenska konst- och kulturkorporativismen, som innebär att staten och omkring 30% av kommunerna slutit avtal med KRO (konstnärsfacket) om den sk 1%-regeln. Den innebär att 1% av det offentligas byggkostnader ska användas för köp av konst till offentliga lokaler. Om alla nybyggen inom offentlig sektor omfattades blir alltså projektkostnaden totalt omkring 500 miljoner kronor dyrare på grund konstinköp. Frågan är om detta är ett vettigt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

Någon säger att 1% är peanuts i sammanhanget. Och att ändamålet är gott. Visst, det är en hundradel av byggets kostnad. Men det är en kostnad som inte är nödvändig. Det offentliga ska bygga funktionella hus. Men inga lyxkåkar. Och den konstnärliga utsmyckningens kvalitet råder det som bekant högst delade meningar, liksom om klädmodet od. Dessutom är svinnet stort av konstverk från offentliga lokaler. Om enklare/billigare utsmyckning väljs kan den offentliga miljön bli väl så god. Och svenska politiker ska inte tvinga folket att betala skatt för annat än det som är absolut nödvändigt. Inte heller för att hålla KRO igång – en av landets tusen korporationer.

Skattebetalarna har behov av service avseende vård, skolor, rättsväsende, försvar och liknande. Att lokalerna är smyckade med billiga tryck och textilier är enligt min mening rimligt. Men att det offentligas chefer och KRO tillsammans ska trissa upp skatten genom dyrbara konstbeställningar tycker jag är slöseri med andras pengar. Konsten måste stå på sina egna ben och inte leva på blodtransfusioner från magra överutmjölkade skattebetalare. Rika privatpersoner och företag får däremot gärna välja att punga ut om de önskar.

Ett av landets värsta skrytbyggen är det nya Karolinska sjukhuset. Det lär under åren ha kostat omkring 60 miljarder kronor. Landstinget i Stockholm säger sig (på internet) betala 2 % (!) för konstköp. Detta innebär att en dryg miljard har avtvingats folket i Stockholms län bara för utsmyckningen i Solna! Dessutom måste den spektakulära arkitekturen – onödigt sneda vinklar hit och dit samt massor med glas – ha kostat ännu fler miljarder, något som förstärker bilden av landstingets slöseri vid hanteringen av andras pengar. Det påminner om forna tiders furstars sätt att spendera på konst och lyxbyggen, penningsatsningar som småfolket tvingades betala, men knappast hade någon glädje av.

Nu kan man förstås säga att det jag nyss skrivit även gäller offentliga kultursatsningar i allmänhet. Javisst. Det är enbart en elit som har glädje av satsningar på Operan, offentliga teatrar, konstmuser, idrottspalats osv. Även svagt utnyttjade bibliotek hamnar i riskzonen, liksom statligt filmstöd. Till alla dessa miljarder kommer ännu fler överflödiga i bidrag till föreningar, tidskrifter, dagspress, SR/SVT. Alltså en hel flod av miljarder som storebror tvingar av dig och mig. Min åsikt är att medborgarna bör få lägre kulturskatt, för att i stället låta dessa välja hur pengarna ska användas.

Den största besparingspotentialen rör en stor skara kulturadministratörer, som (med näsan i vädret) levererar det som fåtalet önskar. Varför inte destinera mycket mer pengar till skolan och lärarna där? För att på så vis bygga ett kulturintresse från grunden? Någon säger att det är en frihetsfråga att konsumera kultur. Jag menar att det i stället är fråga om valfrihet. Folk har nuförtiden möjlighet att för en liten penning själva köpa begagnade böcker och konsumera annan kultur (musik, teater och film) via internet. Idag behövs inte längre kultursveriges alla prussiluskor, i stil med de som samlas till årliga frälsningsmöten på konferenser och bokmässor. Den verkliga friheten är – nu liksom i historiens mörker – att medborgarna slipper betala för det som ett fåtal andra konsumerar. Nationens ofantliga slöseri med pengar på kultur är – då som nu – att hylla furstarnas klokhet och storhet.

Jag skriver detta inte bara för att sänka skattetrycket. Min avsikt är att den offentliga sektorn inte kan fortsätta att svälla ikraft av Parkinsons lagar och egoism hos sk förståsigpåare av kultur. Det gäller att prioritera i välfärden samtidigt som människor som sagt själva ska få välja hur de ska använda sina pengar. Så fram med rödpennan i alla offentliga budgetar! Det finns en otrolig potential till besparingar. Och många bäckar små gör till sist en hel flod av pengar tillbaks till en skattetrött befolkning.

Torsten Sandström

2019-12-30

Det blir alltmer klar vilken verkan Januariöverenskommelsen (Jöken) får. Häromdagen sa nämligen Finansministern att det inte hinns med någon skattereform före nästa riksdagsval. Redan tidigare har omvandlingen av Försäkringskassan skjutits upp. Och förhandlingarna om LAS strular och tycks också gå i stå. Osv. Löften från gökboet ska man kanske inte lita på, men ändå.

Bilden av Jöken klarnar. Den vill framstå som en ambitiös handlingsplan, Men är en önskelista. Några vackra ord utan rimlig chans till framgång i ett politiskt centrum som domineras av proppen Orvar, dvs S och Mp. Det är inget sensationell i detta konstaterande. Många kloka människor insåg nämligen att förhalning var S-strategin nummer ett för att rädda sin maktställning. Enligt valspråket ”Makten framför allt. ”

Det intressanta är enligt min mening att time out också begärts av L- och C-partierna. De ville inte styra utan bara vänta i fyra år, alltså till nästa val 2022, och då hoppas på att SD förlorat folkets stöd. Till bilden hör att L-partiet vill få tid att slicka sina sår och försöka finna såväl en ny ledare som en ny politik. Dessutom tycks C-ledaren ha valt en utökning av sin familj framför ambitionen att styra landet på allvar. Alla är politiker som ser om sitt eget hus.

Jag menar att en lösning enligt mönstret time out i fyra år enbart är något som yrkespolitiker kan tänka sig: ”vi sätter oss vid köttgrytorna och väntar till nästa val, då läget förhoppningsvis är mer gynnsamt”. Alltså en tanke på det egna livet och försörjningen, framför omsorgen om en nation som skriker efter stora reformer. Inte undra på att SD vinner väljare i massor. Eller att politikerföraktet ökar i takt med den politiska klassens omsorg om egna intressen.

I den goda nättidningen Kvartal kan man läsa en artikel med den intressanta rubriken ovan. Jag ger en länk nedan. Författaren är docent i civilrätt från Göteborg och heter Jakob Heidbrink. Han framför många intressanta och, som jag tror, för lekmannen förbluffande konstateranden rörande det faktum att den ”heliga” Barnkonventionen om en vecka blir svensk lag.

Den juridiska nyheten kokar samman till att medborgare inför svenska domstolar och andra myndigheter ges en rätt att argumentera med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Därmed inte sagt att medborgaren tar hem spelet med sina nya argument. Svensk rätt ger (lyckligtvis) inte Barnkonventionens vaga normer något företräde, som lekmän kanske vill tro. Konventionen har nämligen inte status av grundlag.

Därför måste argument med stöd av Barnkonventionens flummiga normer i allmänhet ge vika för konkurrerande lagregler med sedvanlig pregnant utformning. Konstaterande är nog en överraskning för alla svenskar som trott på S-regeringens sirensång om att upphöjande av Barnkonventionen till svensk lag kommer att ge alla småttingar ett ökat juridiskt skydd. Heidbrink tvivlar alltså på att skyddet i realiteten kommer att utvidgas. Ett ökat antal tvister, om konflikter mellan nuvarande lagstiftning och de nya vaga reglerna i Barnkonventionen, blir följden. Detta medför naturligtvis att fokus kommer att riktas mot juristernas tolkningsoperationer, vilket knappast är lyckat med tanke på rättssäkerheten. Att konventionen nu blir lag bidrar alltså till minskad juridisk säkerhet.

Hans artikel innehåller också andra godbitar för den som – liksom jag och för övrigt även många svenska domare – är kritisk till att konventionen ska bli svensk lag. Han skriver exv att risken är påtaglig för att begreppet ”rättighet” inflateras. Barnkonventionen lovar i oklara ordalag barnen en mångfald rättigheter i olika avseenden. Ett skydd barnen alltså normalt inte kommer av vinna i svenska domstolar.

Redan idag finns en här av (ofta kvinnliga) ”experter” på det de kallar ”barnrätt”. Inte alla är jurister, utan snarast troende på det nya dragspel av normer som konventionen presenterar. Nu ska de försörja sig på att sprida detta dimmiga budskap. Vi får alltså räkna med att se ännu en svensk rörelse av predikanter som hoppas kunna frälsa barn även i omöjliga situationer. I och med att många av ”experterna” inte förstår sig på juridikens finlir kommer de på sikt att skapa stor besvikelse hos dem som trott på lockropen från Barnkonventionens (S)irener. Detta är en del av den svenska modellen. Olof Palme kallade exv MBL (medbestämmandelagen) för den största reformen sedan den allmänna rösträtten. Du hör rätt – MBL! Nu är det Barnkonventionen som framställs som en räddningsplanka.

Om du är intresserad av Barnkonventionen, som alltså om en vecka blir svensk lag, rekommenderar jag verkligen en läsning av Heidbrinks text i Kvartal på följande länk:

https://kvartal.se/artiklar/barnkonventionen-kortsluter-demokratin/

Under några dagar har jag vistats i Köpenhamn. En storstad så annorlunda jämfört med Stockholm. Framför allt är det slående att det danska samhället visar en helt annan – och mer politiskt avslappnad – sida än Sverige. Jag tror aldrig jag hört en dansk påstå att deras nation är ett föredöme för världen. Eller att någon dansk statsminister vågar upprepa orden om behovet av det ”starka samhället”. Varför denna skillnad mellan två stater som är nära kulturellt förbundna och som under långa perioder haft regeringar av märket S?

Visst finns det flera sociala strukturskillnader mellan Danmark och Sverige. Odling, livsmedel och handel står mot svensk storindustri. Danmark var under tysk ockupation medan Sverige kompromissade rejält med Hitler. Religionens grepp över danskarna är mer påtaglig. Fackföreningarna topprider vårt land. Men i mina ögon räcker inte dessa förklaringar fullt ut. Båda staterna har utvecklade välfärdssystem. Det är alltså något annat som medför att svenskarna förhäver sig och talar om det starka samhället. Något ideologiskt och svårgripbart. 

Jag tror att det har att göra med dimmor av en uppsvenskhet. Dvs en historisk syn på Sverige med ett centrum i Svealand. Här finns en dogmatisk linje från Gustav Vasa, via Axel Oxenstierna till den svenska socialdemokratin. Det kanske låter konstigt. Men de tre mäktiga har alla verkat för idén om den starka svenska staten. Deras mål har varit att säkra dess bestånd och skatteinkomster. Detta syns särskilt tydlig i S-partiets där talet om det starka samhället, som vi snart ska se, blivit ett knep (ett mantra) för att ständigt höja skatterna. Man kan säga att de tre byggt landet, på gott och ont. Men för en nutida svensk måste den politik som idag förs av S-partiet starkt ifrågasättas. 

Under sitt långa innehav av makten över den svenska statsapparaten har S-partiet byggt upp ett ideologiskt centralkommando. Per Albin Hansson och Tage Erlander startade bygget, men i avsevärt mindre strategisk eller maktlysten form. För övrigt med ett skånskt inslag. Men genom Olof Palme har den storsvenska synen fullbordats, något som verkligen syns hos dagens enkla megafoner, Stefan Löfven och hans gäng av yrkespolitiker. Utan tvekan har den statsfinansierade radion och teven haft en viktig funktion i byggandet av uppsvensk hybris. Allt har kommenderats fram från högre ort, dvs från statsdepartementen och lojala medier. Den svenska skolan och universiteten har varit ytterligare predikstolar för vikten av central kontroll. Sveriges överdimensionerade myndigheter en annan. En förvirrad och hukande politisk opposition har fortlöpande rättat in sig i ledet. Regeringarna Bildt och framför allt Reinfeld kan närmast sägas ha fört en S-politik light. Även från moderaterna har man alltså fått höra ord om det starka samhället och om en önskan att vara ett ”statsbärande” parti.

Jag har redan sagt att Danmarks välfärd är jämförbar med Sveriges. Men ändå har Sverige ett skattetryck som är omkring 7 % högre än Danmarks (som för övrigt tangerar genomsnittet inom OECD). Jag tror att upprätthållandet av ett högt skattetryck – utan synbara välfärdsvinster eller annan nationell nytta – är orsaken till dagens S-prat om ”det starka samhället”. I realiteten är det fråga om S-partiets maktställning. Likaså det fåniga talet om Sverige som ”ett föredöme” på världsscenen. Att det rör sig om tomt prat förstår vem som helst som försöker göra sig ideologiskt fri. Fundera över följande. Vilket militärt försvar av friheten har vi i vårt land? Danmark är medlemmar av NATO. Hur fungerar den svenska polisen? Den danska vill ha gränskontroll över Öresund. Är svensk skola och universitet internationella spjutspetsar? Kan den svenska vårdens tillgänglighet kallas ”öppen”? Hur är det med tillgången på bostäder? 

Jag är övertygad om att talet om det ”starka samhället” helt enkelt är ett bedrägeri. Det är ett smart ideologiskt vapen för S-partiet att försöka behålla makten över landet och medborgarna. Ett mantra som upprepas så ofta att många tror att det är sant. 

Det är mot den bakgrunden som jag anser att luften är lättare att andas in i Köpenhamn. Visst finns det otrevliga bensingaser även här. Men de känns andligen enklare att hantera än i storsvenskarnas huvudstad. I Danmark jobbas det praktiskt mot utsläpp – många fler cyklar för övrigt – men inte med målet att vara världens föredöme. Där nöjer man sig med att göra en vettig insats för sina egna medborgare i förhållande till nationens storlek. Det svenska ledarinitiativet i  en frälsningsrörelse för världens klimat kostar stora skattepengar, i en situation då det är osäkert om CO2 är den främsta förklaringen till ökad uppvärmning. Danskarna har inget behov av att mästra andra nationer, ty här har betydelsen av en stark stat inte vuxit sig fast. Danskarna är pragmatiska och har lätt till ett smil. Opinionsmätningar påstår att folket är lyckligast i världen.  

Det danska samhället präglas av en god önskan att kritiskt lyssna på andra samt att kompromissa. Man ser sig som en liten kugge i ett större system, med uppgift att lösa den egna nationens problem. Sverige ser sig som en global ledare, om än av något mindre magnitud än stormakterna. Följaktligen har Sverige tappat fokus på en rad av sina interna svåra tillkortakommanden (skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar, invandring etc). Uppsvenska yrkespolitiker sysslar nämligen inte med detta, utan med att bygga bilden av Sverige som en förebild. Betydande energi läggs följaktligen ned på att kritisera sydsvenska politikers strävan efter praktisk regional samverkan över partigränserna. 

Till min bild hör att jag inom loppet av en månad besökt Nationalmuséet i Stockholm respektive Köpenhamn. Det förra är i huvudsak en god konstsamling, det senare en kollektion av unika och värdefulla historiska ting, framför allt från tiden före och strax efter vikingarnas framträdande. Trots detta faller jämförelsen tveklöst ut till Danmarks fördel. I Köpenhamn visar man utan nationella övertoner upp den kulturskatt man verkligen innehar och är glad över. I det dyrt nyrenoverade palatset i Stockholm skäms man däremot uppenbarligen till och med över namnet ”national”-museum. För globalister är nationalism en styggelse. På flera ställen märks skyltar och andra politiska pekpinnar som varnar för att konsten utstrålar nationalism eller en sned historisk syn. Här syns således tydligt den nutida statsapparatens strävan efter ideologisk styrning av storsverige. Föremålens unika form, färg och inte minst tradition betyder officiellt litet jämfört med uppgiften att presentera Sverige som ett ideologiskt eller politiskt föredöme för andra nationer. Så talar en myndig svensk statsapparat till sina hukande medborgare. 

Torsten Sandström

2019-12-25

I förhandlingarna om Jöken var en avveckling av Arbetsförmedlingen (AF) av högsta prioritet för C-partiet. Idag hörde jag på SR ett uttalande av C-partiets vice ordförande Anders Jonsson. Han förklarade varför partiet lagt ned AF-frågan tills vidare och alltså låtit regeringen djupfrysa ännu en angelägen reform. Att frågan nu släpps förstärker intrycket av att Jöken bara varit en strävan efter att avvakta nästa val om några år.

Ännu intressantare var Jonssons förklaring till AF-nederlaget. Ungefär så här sa han: ´Vi ser nu att det inte längre finns en majoritet i frågan varför vi måste anpassa vår politik därefter.` Uttalandet ger ett intryck av en pragmatisk ambition om sakpolitiskt samförstånd från C-sidan.

Jag häpnar än en gång (dagspolitiken har tyvärr förflyttat min haka till knänivå). Om det är majoritetens åsikt om sakpolitiken som ska bestämma färdriktningen vore det enda riktiga för C att aldrig flytta in i Jökboet. Då gällde uppenbarligen inte idén om majoritetspolitik. Då önskade C, för det första, hålla SD utanför allt inflytande. För det andra ville man än en gång låta partiledaren vara mammaledig från rikspolitiken (i landets prekära läge!).

Så går det när en bondeorganisation ska försöka kompromissa i nationella frågor. Viktiga reformer blir liggande. Men att leverans sker av nya bidrag till landets lantbrukare kan vi vara säkra på. Både ordförandens och hennes vice har hemgårdar som ivrigt trycker på.

PS. I landet finns omkring 23.000 jordbrukare. De utgör c:a 0,2 procent av befolkningen. Om övriga medborgare slutar att rösta på C är landets problem närmare en lösning, hoppas jag.

Jag är en gammal gröna vågare. Tillbringar massor av sommartid i naturen. Har sysslat med biodling, grönsaksodling, svampplockning, jakt mm. Så jag är inte alls ointresserad av frisk luft och en god yttre miljö. Och visst inser jag att gifter i naturen och i livsmedel samt avgaser i städerna är något ont. Men samtidigt vet jag att mycket gott händer dag efter dag, tänk bara på elbilarna.

Det som bekymrar mig är FN:s och politikernas val att peka ut CO2 som boven i ett drama om ökad uppvärmning. Bakom en mask av högre visdom för de en hård politisk kampanj enligt den medeltida devisen ”ändamålet helgar medlen”. Meningen är att mindre bruk av fossila bränslen alltid är bra. Då kampanjen dessutom ger politiker och FN ökad makt, så desto bättre menar de. Hård skrämselpropaganda skadar inte, tycks de anse.

Visst är det bra om mindre olja och kol förbränns (lagren är dessutom ändliga). Orsaken till min oro är att jag inte alls kan finna att världens naturvetare kommit fram till samma slutsats som FN /IPCC rörande CO2 som boven i sammanhanget. Det råder inte alls konsensus som IPCC helt fräckt påstår!

Mitt råd är att alla vilsna måste försöka skaffa sig en uppfattning i frågan om konsensus. Vad FN/IPCC påstår hörs tydligt från de politiska megafonerna. Så studera gärna följande källor med massor av information:

Klimatupplysningen: http://www.klimatupplysningen.se/allt-du-behover-veta-om-klimathotet/

Heartland institute, Chicago, USA: https://www.heartland.org

Kritik mot IPCC: https://www.heartland.org/multimedia/videos/why-scientists-disagree-about-global-warming-joseph-bast

Jag är inte klimatvetare. Jag försöker bara själv skaffa mig en uppfattning i den viktiga frågan om CO2 är orsaken till ökade temperaturer. Men att det råder konsensus, som IPCC påstår, är fake news. Bara FN:s och IPCC:s bluff bör vara en anledning för många att ta sig en funderare…

Mediernas klimastrategi är att lansera ett antal hjältar. Personer som leder matchen mot CO2. Det finns en hel rad sådana kämpar. Rockström och Greta T är bara två. På bilden från DN häromdagen syns en tredje ”ärrad” kämpe från slaget om Parisavtalet, Laurent Fabius.

Huvudbudskapet är att tiden nästan har runnit ut för räddning av klimatet. Alltså säger Fabius att 2020 är avgörande. O hemska tanke – hur ska det gå för vår planet efter 2020?

Fabius – liksom nästan alla klimatkämpar vi möter i medierna – är inte vetenskapsmän eller sysslar med forskning om solen eller lagren av gaser omkring jorden. Men ändå kan han och andra likasinnade var dag uttala krisbudskap, som komisk nog flyttas fram år för år. Extra komiska blir orden i Fabius´mun. Mannen som gjorde den franska sk kaviarvänster känd. Han har förtärt mer iransk kaviar och champagne än de flesta, under sina många år på olika glansfulla regeringsposter för socialistpartiet. Nu gäller det klimathets för att vinna väljare.

Det vi hör är alltså enbart krisbudskap från politikernas munnar. Men de saknar ju vetenskapliga belägg om kosmos eller gaser kring jordklotet. Därför är det hög tid för klimatforskarna att kliva fram och förklara varför CO2 är orsaken till uppvärmningen. Och då menar jag riktiga klimatforskare och inte de som bara sysslat med ökad värme i haven, smältande isar eller värmens effekter på miljön. De saknar vetenskapliga belägg för just CO2:s betydelse i sammanhanget (dvs varför haven blir varmare, varför isarna smälter pga CO2 eller hur växter och djur påverkas negativt av CO2). Vidare ska vi absolut inte lyssna på ekonomer och andra samhällsvetare som talar om klimatpolitik. Vad vet de om CO2, på en vetenskap nivå? De upprepar bara politiskt korrekta ord om CO2.

En fråga som jag bra gärna skulle vilja få ett svar på är hur CO2, en gas som utgör 0,04 procent av atmosfären, kan förorsaka global uppvärmning i stor skala. Förvisso har halten CO2 ökat sedan 1950 med 0,1 promille, men att enbart några promilles ökning kan orsaka de gigantiska värmeeffekter som politikerna pratar om måste besvaras, anser jag. Kan det kanske finnas andra orsaker till uppvärmningen?

Så ut med klimat- och kaviarvänsterns politiska predikanter och in med forskare som kan ge oss hårda fakta! Här är det rätt att tala om hög tid. Om det exv är skeenden från sol, vind och vatten som förklarar höjda temperaturer (och att CO2 bara har en bakgrundsroll) så slänger vi idag bort biljontals kronor utan rimliga skäl.

I flera bloggar har jag kritiserat DN. Idag läster jag ledarskribenten Lisa Magnussons text, rubricerad ”Sådana som jag hamnar aldrig på fel sida av historien”. Textens inledning fick mig att sätta mitt goda morgonte i halsen:

Jag är så avundsjuk på alla som deltar i klimatprotesterna. Tänk att stå där i folkmassan och skandera slagord med Greta Thunberg, och känna urkraften, känna historiens vingslag. Jag vill också vilja vara sådan. Men tyvärr vill jag inte. För så fort många är överens börjar det krypa i mig, och jag söker mig instinktivt bort (min fetstil).

Magnusson beundrar uppenbarligen Greta T:s slagord. Men vill inte själv delta i klimatprotesterna. Detta är det mest besynnerliga jag läst på ledarsidan i DN, tror jag (förvisso i stenhård konkurrens). DN är ju en av landets främsta skapare av megafonen Greta T. Varje dag hyllas hon. Vad vore Greta T utan mediernas körsång? Så Magnusson gör faktiskt det hon skriver att hon inte vill. Läs om meningarna med fetstil och försök utröna vad Magnusson egentligen vill.

För den som så långt orkar och vill läsa mer länkar jag till hennes text idag och igår:

Dagens text: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-sadana-som-jag-hamnar-aldrig-pa-fel-sida-av-historien/

Gårdagens text: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-det-ar-inte-meningen-att-julen-ska-vara-harlig/

Om det är någon som förstår vad Magnusson menar och är ute efter i någon av de två texterna, så mejla gärna mig. Att läsa dessa texter kräver såväl en tolk som en terapeut. Och detta på ledarsidan i landets till upplagan största morgon tidning. Spillror av orden går att förstå, men knappast sammanhanget.

Mitt intryck är att hon bara skriver på för att fylla en spalt per dag. Det blir stressigt i tider av julplanering. Att tänka fritt framstår därför som viktigare än att det blir något vettigt sagt. Magnussons texter är inte bara ytterst oklara. De är dessutom späckade med egotrippade resonemang. En navelskådning som tyvärr blir allt vanligare i stora medier, men som är främmande för en ledarsida. Där brukar målet vara klara samhällsanalyser, så gott det nu går för skribenter med politiska ambitioner.

Att Magnusson trampar på tunn is syns i båda texternas. Den senare hade för övrigt först rubriken: Julen ska inte vara god. Rubriken är sannerligen magstark, alla kategorier, varför en dämpande korrigering senare gjorts (”det är inte meningen att julen ska vara härlig”). Magnusson brakar pladask genom isen. Hon ska vara glad för att hon befinner sig på grunt vatten.

Idag säger Matilda Ernkrans, som typiskt nog kallas ”minister för högre utbildning och forskning”, att ett särskilt högskoleprov ska skapas för dem som inte ens har studentexamen. Tanken tycks inte vara att låta dem ställa upp på ordinarie prov, som erbjuds alla med låga studentbetyg. Nej, de som inte har någon examen alls – ska erbjudas en ny genväg.

Jag menar att S-partiet under flera decennier kännetecknats av ett förakt för kunskaper och bildning. Förr hade ledningen en grupp personer med mycket hög utbildning i stil med Ernst Wigfors, Östen Undén, Karin Kock och Gunnar Myrdal. Även Tage Erlander var en väl utbildad ledare.

Men idag är det annorlunda. De flesta har meriter (?) från fackföreningar och ungdomsförbund. Ernkrans liksom sin företrädare har mycket svaga CV:n vad gäller högre studier. Vad som döljs bakom ord som ”examina i” ämnet X eller ”studier i ” ämnet Y är det ingen som vet. Det brukar stå för avbrutna studier eller enstaka poäng. Det är fullständigt klart att personer med denna bakgrund inte förstår sig på betydelsen av varaktiga studier och höga kompetenskrav.

Den uppgift regeringen valt är inte heller att bygga kompetens i landet. De vill bygga genvägar. Och det sker genom en ständig devalvering av begreppet kunskap. Alltså en nedåtgående spiral vad avser ämnesfärdigheter som visats genom fortlöpande prov. Ifall proven anses svåra måste kraven sänkas. Jag påstår att Sveriges utveckling i PISA-testerna bevisar detta. Snart kommer Sverige antagligen att kräva att OECD tillåter vårt land att räkna bort ännu fler elever (än dagens europarekord på 11% av elevunderlaget) innan PISA-formulärens fylls i. Tala om ett svenskt Race to the bottom.

Att formella kunskaper för att köra bil eller vara jägare kan testas genom att kryssa i en blankett är en sak. Men för att inleda högre studier krävs det långvarig träning i att läsa, skriva och räkna. Och många prov för att bevisa säker kompetens. Många lärare vid de större svenska universiteten rapporterar att dagens studenter saknar nödvändiga förkunskaper.

Detta har nutidens ledande S-partister med Göran Persson i spetsen aldrig förstått. De struntar i kritiken och ser den som ett utslag av konservatism. För de har själva aldrig tagit sina studier på allvar. De har i stället haft politikerns yrke som mål. De är alltså vana att tänka i banor om genvägar, ryggdunk och listiga karriärsprång. Inom politiken saknas nämligen krav på kunskap. Sedan några tiotals år formas den högre utbildningen efter de enda mål S-politikerna förstår. Tyvärr.

Torsten Sandström

Det berättas idag om en uzbekisk familj som bott i Sverige omkring 15 år i väntan på en utvisning, som inte kunnat verkställas. Familjen har nu beviljats uppehållstillstånd och på sikt medborgarskap. På tiden kan jag tycka utan att känna till fakta mer i detalj.

Men nu över till högkomiken. Under tiden i Sverige – alltså utan uppehållstillstånd – har en av uzbekerna fått en anställning på ett jobb som har säkerhetsklass (det verkar röra sig om kriminalvården). Pikant nog har landets nuvarande justitieminister deltagit i beslutsfattandet. Man kan nog inte begära att han själv ska kolla alla detaljer i beslut som han skriver under. För detta finns det rader av underordnade tjänstemän, på väl avlönade jobb, exv interna handläggare och det SÄPO-folk som med jämna mellanrum i media talar om hur på hugget de är. Hur en persons utländska medborgarskap – och avsaknad av uppehållstillstånd – kan undgå kontroll är uppseendeväckande i sammanhanget.

Nu kommer ännu en knorr. Som skäl för att personerna ifråga inte längre kan utvisas anförs att det finns risk för svenska säkerhetsomständigheter kan avslöjas. Om familjen tvingas till Uzbekistan finns alltså risken att någon berättar om svenska hemligheter. Alltså blir departementet och SÄPO:s strul en anledning för uppehållstillstånd. Svensk juridik av idag.

Än en gång får vi inblick i vad som händer på hög nivå inom statsförvaltningen i Kamomilla. Förut var det tjänstemän på Rosenbad med uppgift att bevaka pistoler som blivit lurade och dessutom ”glömt” att anmäla stölden. Nu är det departementspersonal som glömt att kolla identiteten och säkerhetsklassen på en anställning såsom lagen kräver. Då brister avslöjas två gånger inom kort tid måste man anta att vi bara sett toppen på isberget av bristande omsorg inom Rosenbad.

Min slutsats är att Regeringen inte är kompetent för sin uppgift, något som jag försökt visa i många av mina tidigare bloggar. Bilden av Regeringens brister framstår som fundamentala. Vid första anblicken tror man kanske att det rör sig om komik i Kamomilla. Men jämförelsen haltar något. I diktens värld kom rövarna Kasper, Jesper och Jonatan utifrån varefter de utförde sina dåd. På verklighetens Rosenbad är rövarna högt anställda beslutsfattare.

Visst är det talesätt korrekt som säger att verkligheten överträffar dikten.

I Sverige betalas omkring 30 miljarder per år ut i olika föreningsbidrag. På det tillkommer stöd till pressen och avgifter till SR/SVT på c:a 10 miljarder. Dessutom omkring 6 miljarder från kommuner och landsting, Alltså rena pengaregnet från det offentliga till enskilda organisationer och företag. Eller rättare sagt, tvångspengar från dig och mig.

Men häromdagen vägrades svenska Paralympics ett bidrag på 60 miljoner till en tävling i Åre för begåvningshandikappade. Den aktuella gruppen tävlingsaktiva idrottare är uppskattningsvis bara omkring 0,1 promille av svenska folket, dvs mellan 500-1000 medborgare. Staten handlar enligt min mening rätt då man vägrar att betala 60 miljoner på ett bräde.

Dessutom. Inte får de omkring 500 deltagarna dela på 60 miljoner. Nej, de är dragplåstret i sammanhanget. Mer än 95 % av summan var tänkt att gå till olika handikapprörelser och kommersiella krafter i Åre. I huvudsak är det alltså fråga om försörjning av icke tävlande.

Visst är det utomordentligt med ett land som har många aktiva föreningar. Men medaljens baksida syns i statens bidragssystem. En hel armé av kravmaskiner ges pengar för att hållas igång. Detta betyder ständigt ökade krav. Och ständigt ökade skatter. De politiker som ger bifall hoppas naturligt nog att vinna röster i offentliga val.

I Sverige upprepas ständigt mantrat ”högre skatt krävs för att skapa en stark stat”. Det är rena farsen. I själva verket gäller det att börja hushålla med offentliga medel. Det räcker bara att rejält strypa strömmen av organisationsbidrag.

Men det är inte enbart fråga om en allvarlig överbeskattning. De riktade bidragen verkar för att låsa fast nationen i åsiktskorridoren. Jag påstår att detta är avsikten. Bland mottagarna dominerar nämligen kraftigt de med ett politiskt korrekt budskap. Och de ”betalar” förstås tillbaka och cementerar på så vis den politiska elitens syn.

Det är inte särskilt konstigt. Historien lär oss nämligen att den ledande klassen formar ideologin. Marx skrev det i slutet av 1800-talet. Hans lärljunge Lenin gjorde det i praktiken i Sovjet under 1900-talet. Det sker faktiskt än idag i Sverige med samma styrka. Olika budskap förvisso, men samma metod.

Dagens Industri berättar idag om hur statliga Vattenfall än en gång fattar katastrofala beslut efter politiska direktiv. För några år sedan brände Maud Olofsson av några tiotals miljarder i ett svep på Vattenfalls köp av ett holländsk skandalföretag. Sedan sålde Vattenfall tysk brunkol till smarta köpare för rea-pris. Och så idag denna text om Ygemans bravader. Ringhals 1 och 2 läggs ned i stället för att renoveras. En gigantisk kapitalförlust. Och så dyrare el för dig och mig.

Så går det när lågutbildade politiker ska leka affärsmän. Vi skrattade åt det när det hände i Sovjetunionen. Idag beskriver de flesta medierna – frånsett en handfull med Di i spetsen – nedläggningen av Ringhals 1 och 2 som klok miljöpolitik. Vi ser en svensk politisk härdsmälta.

För något år sedan gick polisen i juletid ut med information om att man inte tänker utreda tillgreppsbrottslighet under en viss penningnivå, på ett par tusenlappar. Ett trist budskap för de bestulna som troget betalar skatt för skydd av den polis till vilken brott anmälts. Men ett glädjemeddelande till landets tjuvar. Fritt fram. God jul!

I år är det dags igen. Nu ska polisen satsa på kampanjen Rimfrost. Den riktar sig mot klanbrottslighet med dödliga inslag. Min tilltro till svensk polis är som bekant inte hög. Det beror inte på att jag ser tusentals poliser som mindre kompetenta. Problemet gäller att den högsta ledningen av polisen och SÄPO saknar tillräcklig kompetens och självständighet för sin viktiga uppgift av leda verksamheten och tala klartext. De höga cheferna har valts för att vara springpojkar till landets politiker och agerar därför ständigt med munkavle, som döljer verkligheten bakom kriminaliteten och dess orsaker. Alltså lydiga chefer som inte sjunger ut, utan nervöst lyssnar på regeringens olika uttalanden. Polisens ledning vet precis vad de ska säga och vad som anses förbjudet att säga.

Nu är polisen alltså pressad att inleda den aktion som kallas Rimfrost. En känsla av Andra världskrigets stora operationer framkallas. Men i själva verket är det fråga om tafatta kampanjer i stil med Åsa Nisses och Klabbarparns tilltag.

Typiskt nog basuneras operation Dumfrist ut i förväg för att sprida lugn hos allmänheten. Oklokt nog meddelas samtidigt att vanligt folk måste stå ut med att inte få sina polisärenden utredda, i stil med stölder och bedrägerier. Dvs brott som redan idag läggs ned per automatik några dagar efter polisanmälan.

Jag tror inte klanbrottslighetens killar känner sig särskilt oroade över polisen och SÄPOs snack om operation Nödrim. De har redan erfarenhet av Åsa Nisse & Co och deras oförmåga att hantera klanernas brottssyndikat. Däremot är ett trött skattebetalande svenskt folk ilsket att behöva höra att operation Frittfram än en gång ska inledas. Svenska småbrottslingar får besked om att polisen inte har tid med dem. Rena julklappen till bovarna med andra ord. De plockar nu fram sina bräckjärn och firar.

I SvD 14/11 uttalar sig inrikesminister Damberg. Dvs mannen med en så kluven tunga att han är svår att tolka. Vad sägs om denna rubrik?

Inrikesministern tror på vapenstöd – ska krävas tillstånd för alla löstagbara magasin.

Först trodde jag texten rörde vapenstölden på Rosenbad. Och då förstod jag ingenting. Regeringen hade ju tillstånd, men lyckade inte bevaka sina pistoler, varför de blev stulna av en intern vakt, med riskfyllt förflutet.

Sedan trodde jag att Damberg kanske menade krav på ytterligare restriktioner rörande vapeninnehav. Det verkar vara på tiden att tänka på lösa magasin. Men då karln snackar om vapenstöd får man faktiskt intryck av att han menar motsatsen, dvs stöd för vapeninnehav åt klanerna som mördar. Alltså förstod jag fortfarande ingenting.

Efter att ha funderat en kort stund kom jag fram till att det inte finns någon anledning att lyssna till Damberg.

Men frågan återstår: hur kan en regering – dvs statsapparatens centrum – ha så dålig koll på den egna säkerheten att pistoler försvinner via en skum säkerhetsvakt? Vad sysslar SÄPO med? Jagar dom bara låtsasbovar, i stil med Kasper, Jesper och Jonatan. i Kamomilla? Och om regeringen är så kass, vad kan vi då vänta av polisen och försvaret? Sverige lider av en politisk infarkt. Väljarna inser det. Men inte landets etablerade politiker.

All god uppfostran och försök till utveckling av personer bygger på en kombination av krav och omtanke/kärlek. Det känner många föräldrar till. Och för den skull även hundägare. Just en mix av fasta och mjuka attityder utvecklar goda egenskaper hos den unge. Och motsatsen förskräcker. Enbart hårda krav verkar förtryckande och förminskande. Och bara kärlek och lovsång riskerar att skapa en egoistisk och krävande personlighetsläggning. Om du ser dig omkring så känner du flera exempel.

Jag skriver detta med tanke på hur medierna på kort tid blåst under Greta T:s söndagsskolebudskap om en nära förestående klimatkris. Under månader har tidningar, radio och teve hyllat underbarnet och presenterat tusentals glorifierande reportage. Från en liten skolflicka sittande ensam utanför riksdagshuset har mediebilden av ett underbarn vuxit till gigantiska proportioner. Varje dag presenteras hennes göranden och låtanden precis som ett orakel uttalat sig inför menigheten. Allt hon säger kommenteras med största välvilja. Och minsta ord från Greta tolkas som om de kom från en gudinnas läppar. Detta är något i högsta grad märkligt.

Vi ser i nutid hur medierna konstruerar bilden av godheten och klokheten. I själva verket är bilden lögnaktig. Greta upprepar bara enkla ord som rörelsen om klimatkris lärt henne. Dvs ord som politiker och medier bestämt sig för att tro på. I stället för att försöka fördjupa analysen av uppvärmningens orsaker använder sig medierna av ett barn som myndigt presenterar högst omstridda slagord om CO2.

Slutligen funderar jag över hur det kommer att gå för personen Greta T i livet. Ska hon utvecklas till en stor tänkare eller forskare om klimatet? Som bekant är det svårt att sia om framtiden. Men kanske har vi en ledtråd i vad som brukar hända med unga personer som bara får massor av medhåll och aldrig tvingas skärpa sig eller anpassa sig till gängse krav för personer av egen ålder och mognad.

Jag är rädd för att mina slutsatser blir dystra. En ung person som alltför länge levt i en bubbla av att veta bäst och vara en sanningssägare ställs förr eller senare inför en förändrad och tuffare verklighet. Hur reagerar hon då politiska ledare inte längre gosar med henne som en knähund utan börjar tröttna på hennes förnumstiga besserwisserattiyd: how dare you (med darr på rösten). Om jag har rätt håller medierna på att lansera ett problembarn, som inte kan tåla att andra vägrar att lyda minsta vink från hennes sida. En bortskämd flickas öde, dvs det som brukar hända en person som bara hyllats och därför tror sig vara mästarinna.

Vem bär i så fall ansvaret för ett sådant människoöde? Greta är än så länge knappast mer än ett barn. Så hennes föräldrar får förstås bära risken för en negativ personlighetsutveckling som de själva grundlagt. Men i främsta ledet står medierna som de verkligt ansvariga. Ty föräldrarna har inte haft makten att själva lansera en medial hjältegloria. Det är landets politiker och medier som konsekvent odlat myten om den ofantligt kloka och duktiga Greta. De har cyniskt använt henne som ett vapen för sin egen, FN:s och ICPP:s svagt underbyggda vision om jordens nära förestående klimatkris på grund av CO2. Greta T offras nu på mediernas altare.

Inom den politiska klassen råder klättrarnas strategi. Om jag hjälper dig så backar du upp mig. Vi läser idag om ett praktexempel. Statsminister Löfvens förra statssekreterare Emma Lennartsson tog på sig ansvaret för it-skandalen i Transportstyrelsen för två år sedan. Hon visste vad Löfven i själva verket visste. Nu blir Lennartsson statssekreterare till finansministern. Alltså ännu ett givande och tagande inom yrkespolitikernas familj. Till bilden av den politiska klassen hör hennes karriär på olika poster inom partiet samt att hon är sambo med sekreteraren i Stockholms arbetarkommun, Johan Sjölander. Man håller om varandra som goda klasskamrater.

Händelsen illustrerar samtidigt att det svenska ämbetsansvaret gått upp i rök. En tjänsteman som erkänt allvarliga försummelser belönas. Vi ser alltså hur en svensk sjuka sprider sig. Ansvar nedvärderas juridiskt, men belönas kamrater emellan.

Häromdagen bloggade jag om skånelandstingets nya datoriserade trafiksystem. Nya terminaler som inte funkade och klungor av frustrerade resenärer som inte kunde boka biljetter.

Idag samma problem för min del vid bokning av biljett från Köpenhamn till Lund. Fem försök krävdes. Den gamla terminalen var stendöd (trots att jag fått besked om att den skulle funka med kreditkort).

Väl i Lund tänkte jag kräva tillbaks de pengar jag satt in på tidigare resekort, som alltså inte längre kan användas på grund av Skånetrafikens nya datasystem. Av naturliga skäl var jag inte ensam om detta. Skånetrafikens kontor var fullproppat. Även utanför. På bilden syns den långa kön där.

Jag gick vidare och fick senare följande besked. För att kunna utnyttja insatta pengar måste jag vända mig till Skånetrafiken för att få ett tillgodobevis (värdebevis). Med detta kan jag sedan på ett kontor boka resa. Inte särskilt användarvänligt alltså (jämfört med pengar åter till mitt konto). Men landstingen har inte användarnas behov som prio ett. De är bara finansiärer, brickor i ett byråkratiskt spel. Vid resor liksom vid den sjukvård, som påstås vara ”öppen”, ett faktum som jag ofta bloggat om.

Är det någon som minns köerna framför sovjetsamhällets matvarubutiker? Förklaringen till bilden påminner mig om dessa gråa rader av medborgare. Politikerna klarar inte av uppgiften att se till att samhällets basala service funkar i rätt tid. För detta betalar du och jag skatt.

Köerna inom vården och hos Skånetrafiken har alltså en gemensam orsak. Alltför mycket politik och för lite verkstad. Dags för nya vårdleverantörer i landstingens ställe! Och framför allt en ny generation av politiker, som inte har sysslan som karriärstege!

PS! Här en länk till en mycket intressant text som skrivits av överläkare Fredrik Öberg på Karolinska. Texten visar tydligt hur miljarderna rullar inom vården, på grund av politisk och administrativ inkompetens. Det är skrämmande läsning. Men uppenbarligen vardagen i landstingens/regionernas värld.

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50204/article/1055039/4/1/render/?token=74d22f461722400b37132b3a7041c22f

Sveriges invandringspolitik bygger på ett juridiskt system för asyl plus en utlänningslag. Detta innebär att en utlänning, som befinner sig på svenskt territorium, har rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Detta ses som en mänsklig rättighet, till följd av internationell rätt. Men reglerna om att beviljas sådant tillstånd – och på sikt kanske även svenskt medborgarskap – finns i utlänningslagen. Där räknas grunderna för uppehållstillstånd upp. Ifall ansökan avslås ska personen ifråga lämna Sverige. Sådan utvisning ska verkställas av polisen. 

Nu är problemet att Sverige också har regler som förbjuder utvisning till länder som tillåter dödsstraff eller har regimer som i olika avseenden ses som förtryckande. Effekten har blivit att flertalet utlänningar som vägrats uppehållstillstånd ändå lever kvar i vårt land. Alla inser att de hamnar i ett långvarigt utanförskap. Svårigheterna att leva ett dräglig liv innebär förstås att de berörda ofta ägnar sig åt svartjobb, prostitution, kriminalitet mm. Att många måste försörjas och ges hälsovård av det allmänna – dvs skattebetalarna –  är uppenbart. 

Den svenska lagstiftningen om invandring innehåller alltså två motstridiga system. Det ena lockar fram långa, riskabla, dyrbara och maffiaarrangerade resor till Sverige där en asylprövning ska ske. Det andra systemet hindrar den svenska nationen att verkställa en utvisning av de sökande som saknar en laglig rätt att bli kvar. Varje klok människa inser att detta innebär ett juridiskt moment 22, alltså en ohållbar situation. 

Men den som försöker tänka fritt inser att det finns lösningar på den juridiska konflikten. Något av regelsystemen måste förändras. Jag misstänker att Sverige inte vill skicka en person till ett land där död eller förföljelse hotar. Därför blir min slutsats – som jag tidigare pläderat för i denna blogg – att den heligförklarade svenska asylrätten måste stöpas om. Ett slopande innebär inte något upprörande, som många vänstermänniskor påstår. Det är närmast rena logiken. Om inte en utvisning kan verkställas så är en rätt till asyl liktydig med öppna dörrens politik. Vidare är det klart att asylrätten kan ersättas med ett mer effektivt, rättvist, humant och mycket mindre kostnadskrävande juridiskt system. Det som fattas är bara mod och vilja till nytänkande.

Lösningen är att asylrätten slopas och att prövningen av uppehållstillstånd sker utomland. Här finns några alternativ. Ett är att en svensk ambassad handlägger prövningen. Ett annat är att prövningen sker genom en svensk myndighet som står i kontakt med några av de många flyktingläger som finns jorden runt. Jag tror läsarna genast inser fördelen med en prövning utanför Sveriges gränser. 

1. Alla som önskar invandra slipper ta sig till Sverige, med de risker som nyss nämnts. Detta innebär en stor humanitär reform. 

2. Enbart de som klarar prövningen – i en instans och på ort och ställe – ges rätt till uppehållstillstånd och efter några år svenskt medborgarskap (efter en enkel granskning av laglydigheten, dvs eventuell kriminalitet).

3. Svenska staten ges möjlighet att planera, dimensionera och verkställa integrationen i riket. Att detta innebär en besparing i mångmiljardklassen är uppenbart. Särskilt intressant är möjligheten att välja invandrare med kompetens för bristyrken. 

4. Svenska staten undviker att ytterligare vidga den stora krets av individer som saknar lagligt stöd för uppehåll i landet. Även här finns tydliga humanitära och nationalekonomiska fördelar samt en högst rimlig förhoppning om minskad kriminalitet.

6.  Slutligen måste reglerna om utvisning skärpas för dem som i strid mot det nya systemet olagligt tar sig in i riket. Detta är tyvärr nödvändigt. Annars kommer Sverige fortsatt att signalera den öppna dörrens politik. Den tuffhet som krävs blir en stötesten för en svensk stat som ser sig som globens rättesnöre. 

När jag läser punkterna ovan slår det mig att de förefaller självklara och att det är märkligt att det politiska etablissemanget förbisett dem. Vid närmare eftertanke inser jag problemet bottnar i bristen på nytänkande eller snarare en inlåsning i den snäva svenska åsiktskorridoren. Asylrätten har blivit en helig ko – ordet är som sagt ett mantra i vårt land. Asyl uppfattas närmast som en oinskränkbar mänsklig rättighet, alltså som en naturlag. Att landets kännare av folkrätt – och kanske främst de som saknar kompetens därom – bidragit till denna illusion är tydligt. Enbart EU-fördraget tvingar Sverige, om jag förstår saken rätt, att godta fri rörlighet för arbetssökande och studerande. Frågan om flyktingar och andra utlänningar rätt till uppehållstillstånd är en fråga som redan idag regleras i utlänningslagen i inskränkande ordalag. 

Inget hindrar med andra ord Sverige att löpa linan ut och slopa en rätt till asylprövning inom nationens gränser. Ett sådant slopande saknar som framgått få förlorare. Antalet vinnare är däremot i mångmiljonklassen. Inte minst Sveriges alla skattebetalare. 

Torsten Sandström

2019-12-18   

Mellan 11 och 27 miljarder kronor betalas varje år ut felaktigt från de offentliga bidragssystemen. OK att reglerna ofta är så snårig att inte ens de offentliga tjänstemännen klarar av dem. Men statens stora godhet medför att gigantiska belopp försvinner. Att vara hederlig lönar sig knappat, tyvärr.

Bara det ord – välfärdsmissbruk – som politikerna tar i sin mun visar vilken syn etablissemanget har på fusket. Ordvalet markerar den kravlöshet som kännetecknar den svenska modellen. ”Hedersbrott” är som bekant ett annat täcknamn för det pågående klandödande. Vidare är ”samhällstjänst” kodnamnet för att någon verklig påföljd inte krävs ut av en brottsling. ”Lågaffektivts bemötande” står för att lärare inte ska ställa bråkiga elever till svars för sina handlingar. I dubbelmoralens Sverige flödar det av eufemismer, som försöker säga något trevligt för att sopa verkliga problem under mattan. Fusk med offentliga ersättningar är bidragsbedrägerier och inget annat.

Det är trist att konstatera hur den svenska offentligheten systematiskt lindar in väljarna i bomullsord. Alltså även väljare som fuskar och begår allvarliga brott framställs som de bara tar något lite för mycket av det goda som bjuds.

Vi skrattar åt det antika romarrikets slösande av bröd och skådespel för att hålla folket i schack. Men det är faktiskt vad som också händer med pengar i Sverige (och medial underhållning på SVT för den delen), den nation som varje dag vill framhålla sig som ett föredöme för världen.

Med tiden gick romarnas rike under. Logiskt nog.

Är i Lund på ett kort besök. Jag bokade efter tio försök en resa i Skånetrafikens nya resesystem. Många data hoppade ut och in på skärmen. Och flera gånger var det omöjligt att välja resmål och betala. Så jag missade första tåget till Malmö. Köer av irriterade resenärer irrade kring bokningsapparaterna.

Jag skriver detta för att än en gång peka på den administrativa inkompetens som de svenska landstingen visar på flera verksamhetsområden. Som jag skriver på bloggen är jag övertygad om att det sammanhänger med att alltför många politiker ska koka soppa tillsammans med alltför många (och inkompetenta) byråkrater. Personer som varje dag tror sig uppfinna hjulet igen. Då går det ofta åt skogen. Det skulle inte förvåna mig om skånelandstingets egen datachef har konstruerat apparatarena i sitt privata konsultbolag.

Det allvarliga är att människor betalar skatt för att få saker att funka inom landstingens revir, saker som det privata näringslivet nästan alltid fixar direkt. Efter noggrann provkörning innan användarna kopplas in.

Torsten Sandström

PS! under min tid på Lunds universitet önskade ledningen att vi skulle satsa på dess egen pedagogiska programvara, Luvit, från universitetets bolag med samma namn. ”Just love it” sa rektor. Men min institution vägrade. Vi arbetade nämligen sedan länge med ett Lotus/IBM-program som funkade mycket bra. Efter några år lades Luvit AB ned. Många miljoner i papperskorgen! Bara för att offentliga chefer tror att de är allkunniga och har makt att själv bestämma över skattebetalarnas pengar.

I Dagens Industri presenterade häromdagen ännu ett inlägg som syftar till att kvotering ska ske av kvinnor i börsbolagens styrelser. Bakom står en stiftelse med det förföriska och självsäkra namnet Allbright. Och i stiftelsens trådar drar en lika bedårande Amanda Lundeteg. På så vis har hon skaffat sig en position i en rad olika styrelser där politiska krafter styr och ställer (men inga affärsföretag!). Hennes framgångar kommer nu att öka i och med att hon via DI lyfter även ett etniskt kvoteringsperspektiv.

Jag har inget mot kvinnor i svenska bolags styrelser. En ökad representation är antagligen av godo. Det framgår av min bra säljande lärobok ”Svensk aktiebolagsrätt”, där en sjunde upplaga snart kommer ut. Däremot är jag motståndare till den svenska politikens förändring av samhället ovanifrån och ned, i en anda av hej-och-hå. 

Problemet med kvotering av kvinnor är att det idag saknas ett tillräckligt antal kvinnor som har erfarenhet av framgångsrik företagsledning på hög nivå. Bristen blir förstås än tydligare om kvotering ska ske av kvinnor från etniska minoriteter. Det är nämligen skickliga personer på VD-nivån som börsbolagen efterfrågar. Men det är inte denna typ av kvinnor som Allbright representerar. Ty fåtalet duktiga kvinnliga VD-ar behöver sannerligen inga Stödstrumpor. Dessa kvinnor tar sig fram av egen maskin och på egna meriter. Lundetegs minoritetsfolk omfattar däremot en grupp maktsugna som ingen frågar efter på toppositioner inom företagen. Hon tycks alltså representera en lång rad besvikna feminister eller vänsteranhängare som önskar komma upp sig. Om du inte tror mig så läs hennes högst egotrippade självbeskrivning på Albrights´s  hemsida, där rader av uppdrag inom offentlig sektor staplas på varandra. På så vis fungerar Allbright som en av Sveriges många PK-organisationer. 

För några år sedan – i finanskrisernas kölvatten – genomförde harvardprofessorn Sonnenfeldt en intressant undersökning med den sköna titeln ”What makes great boards great?” Han ville veta vad det är som kan göra en bolagsstyrelse framgångsrik. En tanke hos Sonnenfeldt var därför att kolla om det fanns någon koppling mellan den personella sammansättningen av styrelserna i framgångsrika respektive krisande företag, vad gäller politiskt korrekta principer om kön, ålder, utbildning, miljöengagemang  osv. Man kan säga att hans resultat blir ytterst nedslående för kvoteringsmegafoner som Lundeteg och Allbright. Det visade sig nämligen att även de ekonomiskt sämsta företagen hade storstilade program för främjande av en rad PK-normer vid rekryteringen av styrelsen. Det förefaller därför meningslöst att med en dåres envishet – såsom händer i Sverige – upprepa alla propåer om kvotering för att öka representationen av den kategori individer som idag är statistiskt underrepresenterad inom en maktsfär. 

Sonnenfelds slutsatser om vilken styrelsesammansättning som kan peka på framgång i affärer är lika intressanta, men kanske lika lite förvånande. Det rör sig alltså inte om en PK-korrekt personsammansättning vad gäller kön, etnisk bakgrund osv. Sådan vardagsmat skapar inte nytt tänkande. Kreativitet är nämligen en följd av fritänk, bland annat. Om jag tolkar Sonnenfeldt rätt så menar han att individer som kännetecknas av en kritisk diskussion, djärvhet och integritet vid hävdande av en egen linje utgör den bästa språngbrädan för styrelsearbete i aktiebolag, givetvis vid sidan om mångårig affärsverksamhet på hög nivå.  

Min främsta invändning mot tankar om kvotering – i och utom näringslivet – är att sådana mekanismer tenderar att flytta uppmärksamheten från prio ett eller två till fenomen med enbart bakgrundsbetydelse.  För affärslivet står nämligen lönsamhet och effektivitet i förgrunden. Detta innebär en stark koncentration och nytänkande vad gäller själva affärsverksamhetens utformning. Politiska frågor om kön, etnisk bakgrund, religion osv är enbart av marginell betydelse. Givetvis är gruppen kvinnor en stor potential, bara de har skaffat sig erfarenhet av affärer på hög nivå. 

Jamen, säger kanske någon, politiska och mänskliga faktorer har stor samhällsbetydelse och kan utlösa viktiga mekanismer om exv diskriminering. Konstaterandet är riktigt men helt ovidkommande. Vi talar nämligen nu om affärsföretag, som utsätts för stor konkurrens på en ofta gränslös marknad. Detta betyder att viktiga sociala spel- eller umgängesnormer måste ge vika för rationella lönsamhetskrav. Alternativet är förstås att företagens slås ut eller lever vidare i fattigtillvaro i stil med sovjetiska och östtyska företag en gång i tiden. Följden blir förstås läge löner och lägre vinster att beskatta, dvs en nedåtgående spiral för samhället.  

Jag tror inte Lundeteg eller Albright tänker så långt. I deras värld innebär ett ökat antal kvinnor eller färgade i svenska företagsstyrelser alltid en tillgång, på så vis att bolaget tillförs ny erfarenhet om samhället. Det är tydligt att valberedningar i företag med inriktning på exv konsumtionsvaror sedan länge förstått sådana argument. Men att som Lundeteg & Co förvandla en styrelses köns- eller etniska sammansättning till en förstarangsfråga är bisarrt. 

Deras engagemang utmynnar i att mänskliga identitetsfrågor ges högsta prio. I stället för att driva på unga kvinnor till karriär mot höga verkställande företagsposter, så plockar de fram vänstermanualen och kräver genvägar till bolagens styrelser för kvinnor och färgade. Budskapet bottnar i något som liknar feminismens favorittänk om elaka manliga strukturer. I själva verket agerar börsföretagens valberedningar logiskt och i samklang med de lönsamhets- och effektivitetskrav som nyss nämnt. Kanske är det dags för Lundeteg & Co att inse detta. Det är bättre att ta sig en funderare och bita i det sura äpplet än att fortsätta kampanjen mot företagslivets väderkvarnar. 

Torsten Sandström