Tack Robert Toth för bilden!

Den 14 februari – alla fria hjärnors dag – är det dags angripa ännu en svensk helig ko: värdegrundstänket. Vad är förklaringen till att Sverige utvecklats till värdegrundens förlovade land? Som bekant har varje myndighet sin förteckning över hur kommunens personal förväntas uppträda. Och storföretagen excellerar i plakat som anger vilka egenskaper som anses ”hållbara” och därför måste främjas.

Jag har själv vid en avslutningsceremoni på Lidingö för tio år sedan hört lärarna sjunga skolans ”Värdegrundsvisa”. Alla föräldrar stod i givakt. Till bilden hör att majoriteten boende i kommunen röstar på M-partiet.

Varför måste tämligen självklara beteenden tecknas ned och högtidlig presenteras som viktiga förhållningsregler? Kan man inte längre räkna med att nationens medborgare själva inser hur de normalt bör uppträda? Fungerade landet sämre förr då liknande rättesnören inte sattes på pränt eller spikades upp på anslagstavlor? Var människorna på den tiden kanske mer kunniga och skötsamma, i motsats till idag?

Jag tror inte att framväxten av värdegrundshysterin har något att göra med existensen av problem inom de olika verksamheter som förhållningsreglerna tar sikte på. Förklaringen är en helt annan. Det handlar helt enkelt om ett krav på social och politisk kontroll från samhällets eliter. Historien visar nämligen att liknande påhitt tidigare förekommit. Man behöver bara gå omkring hundratrettio år tillbaka i tiden för att stöta på husförhör där landets präster tvingade menigheten att rabbla katekesen.

Efter att kristendomen förlorat greppet över nationen gör nya furstar anspråk på kontroll. Jag har tidigare skrivit om den generalplan som S-partiet sedan 1930-talet utvecklat för landets politiska styrning, via arbetarrörelsens många olika satellitorganisationer. Genom en mångfald paroller om kollektivens makt – samt via väl besökta möten och studiecirklar – spreds det propaganda och utövades kontroll av folket. Här fanns i och för sig ett nyttigt hyllande av det medborgarskap, som tillkom varje enskild inom kollektivet. Publiken uppmanades ta tillvara sina medborgerliga rättigheter. Dåtidens skola meddelade en liknande uppfostran, med krav på flitiga studier för avancemang in i meritokratins gyllene samhälle.

Det kan knappast ha gått någon förbi att S-partiet – liksom tidigare kyrkan – idag har förlorat greppet över Sverige. Men fortfarande lever arbetarrörelsens kollektiva kontrollideologi kvar. Och lydnaden sitter ännu hårt i många svenskars själar, även om de inte längre går på fackmöten, studiecirklar, föreningsstämmor osv. Men de röstar inte heller lika ofta på S-partiet, som sedan 1970-talet stegvis förlorar röster och politisk inflytande. Men ändå har partiet på ett fräckt vis klamrat sig fast vid makten i minoritetsställning.

Saken är nämligen den att ingenting är farligare än ett skadskjutet vildsvin. Eller för Sveriges del en S-förmyndare som håller på att förlora sina myndlingar. Därför stegras kontrollbehovet. Och så utgår det påbud om att värdegrunder måste spikas upp över hela landet. Ett lydigt svenskt folk gör fortfarande som S-partiet vill. Märkligt nog deltar även andra partier per automatik i hukandets rörelse. Den som omyndigförklarats brukar normalt förhålla sig undergivet.

Existensen av dokument med värdegrunder förklaras alltså av att eliten inte längre litar på landets medborgare. De tilltros inte förnuft och omdöme. En värdegrund ska tala om för dem att något osynligt men heligt subjekt ovanför dem bestämmer. Dessutom underhåller värdegrunder en rad delvis omstridda politiska ideal i nutiden. På så vis önskar den politiska klassen styra folket i den riktning överheten önskar, så att makten permanentas. Alltså blir globalism och klimatskräck en del av de teser som spikas upp landet runt. Vad är effektivare än att anställda på landets myndigheter, företag, skolor osv själva deltar i kontrollen genom att vara med vid reglernas utformning? På så vis får värdegrunderna en helt annan legitimitet än äldre tiders katekeser och mötesbeslut inom facket, ABF och kooperationen.

I min värld behövs inga publika pekpinnar med politiskt eller moraliskt innehåll. Sverige har sina lagar och sedan länge en mångårig skolplikt. Och enligt lag är det föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Så låt människor bestämma själva den moraliska färdriktningen. Låt dem fundera fritt och ta ansvar för sina egna val i livet. Om storebror spikar upp regler är det för att behålla den politiska makten. Svenska folket måste sluta huka inför politiker med en egen agenda.

Varför litar inte nationens politiker på enskildas civilkurage? Så här definieras begreppet i Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Civilkurage blir på så vis ett hot mot S-partiets vilja att permanenta ett kollektivt betongsamhället. Genom värdegrundsarbete ska självständigt tänkande brytas ned.

Därför gäller det nu att släppa S-partiets dagissnöre. Visst ska man lyssna på andra. Men alla måste ständigt uppmanas att själva fundera och inte ta storebrors budskap för givet. Som medborgare i Sverige har du rätt till detta. Däremot har staten ingen rätt att tala om vad du och jag ska tycka om politik och andra värderingsfrågor. Jag menar därför att utfärdandet av plakat med värdegrunder strider mot medborgarnas tanke- och åsiktsfrihet.

Torsten Sandström

2020-02-14