Kor är heliga i Indien och Sverige. Två nationer som har en lång väg att vandra mot ljuset.

I flera texter har jag pekat på hur en sanslös miljörörelse drivit fram en extrem svensk detaljreglering. Den kostar många miljarder per år i skatter från dig och mig. Till liten nytta. Nu vill jag peka på ett rättsfall som gäller djurhållning. Det är bara ett i mängden av huvudlösa rättsfall, som i detalj bestämmer hur en djurhållning ska se ut hos individerna X eller Y. Det vill säga en fråga som X och Y själva bör bestämma över, så länge djuren inte plågas.

Märk väl att rättsfallet inte rör vanvård avseende smuts eller dålig föda. Avgörandet tar sikte på en kossas psykiska behov i stallet. Av naturliga skäl har kossan inte själv yttrat sig. Men kammarrätten i Sundsvall tolkar de facto hennes tankar och anser att Länsstyrelsen har rätt att förbjuda lantbrukaren X att hålla en ensam kviga i ett stall i sällskap med enbart hästar. Nötkreatur anses nämligen ha behov av artfränder, påstår svensk miljömaffia.

När det gäller en kossas välbefinnande godtas således en form av rasism för att skydda kossans behov av sällskap i stallet. Förmodligen finns det stöd i lag för detta märkliga konstaterande. Men även lagreglerna måste vila på en vettig grund. Hur sjutton kan en lagstiftare eller domstol veta vilka känslor och behov en kossa har? Avgörandet är faktiskt rena vanvettet.

I ett vidare perspektiv är det fråga om en ny syn på djurens rätt. Jag menar förstås att djur inte ska plågas på ett vis som breda människolager ogillar. Men då rättsregler skrivs om djurs känslor och själsliga behov har det gått för långt. Dessutom undrar jag hur avgörandet stämmer med att minst en halv miljon svenska hundar lever ensamma med sin matte och husse? Det sägs ju att hundar är flockdjur. Men de viftar ändå på svansen i sin ensamhet med matte och husse utan närhet till en artfrände. Det är väl bara en tidsfråga innan Länsstyrelsen knackar på dörren med ett föreläggande.

Avgörandet är ännu ett av många ett exempel på att svenska myndigheter och domstolar sysslar med att sila mygg och svälja kameler. Domarna gör det förstås inte självmant. Bakom domen finns sannolikt motivuttalanden från naiva S- och Mp-politiker, som genom lagstiftning vill förvandla djurens värld till detaljerad juridik. Jag undrar hur mycket av samhällets ekonomiska resurser som ska lägga ned på sådana här stolligheter? Behoven på många andra områden är mångfalt större. Ändå sysslar rättsapparaten med djurens mentala rättigheter i stallet.

Tveklöst har det gått för långt på detta område liksom rörande många fler inom svensk politik. Det finns en uppsjö viktigare samhällsfrågor att reglera- och ännu fler att avreglera! Nu är det hög tid att kloka svenskar reser sig och samlas till en kamp för reformering av det svenska samhället, juridiken och byråkratin. Den eskalerande politiseringen en av samhällslivet allra minsta detaljer måste få ett slut. Människor ska själva bestämma över sin vardag, så länge de handlar med rimligt förnuft och inte skadar andra.

Jag återkommer snart med en en blogg som tar sikte på några nödvändiga förändringar. Det är bråttom att medborgarna befriar sig från en kontraproduktiv klass av politiker. Det har skett förr i svensk i historia, även om det ligger mer än 500 år tillbaka i tiden.

Torsten DSandström

2020-02-08

PS! Denna text har en viss verklighetsanknytning till min föregående om kannibalism i Grönköping. DS

Här följer kammarrättens domskäl:

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Aktuella bestämmelser

Den 1 april 2019 upphävdes 1988 års djurskyddslag (1988:534) och ersattes av 2018 års djurskyddslag (2018:1192). Samtidigt upphävdes också de föreskrifter som länsstyrelsen och förvaltningsrätten har hänvisat till. I stället trädde Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:18) om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. i kraft. De nya bestämmelserna innehåller inga ändringar i förhållande till de gamla som är av betydelse för detta mål.
Kammarrättens bedömning
I målet är ostridigt att den aktuella kvigan inte hålls med något annat nötkreatur och att hon inte utsätts för något lidande. Av utredningen framgår även att kvigan hålls med hästar dels i ett stall, dels i en hage. Hon har också daglig kontakt med en hund och med människor.
Länsstyrelsens befogenhet att meddela förelägganden omfattar alla förelägganden som behövs för att djurskyddslagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter ska följas. Att ett djur utsätts för lidande utgör inte en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna utfärda ett föreläggande.
Kvigan är ett nötkreatur och jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. är därmed tillämpliga. Enligt dessa föreskrifter ska nötkreatur hållas på ett sätt som innebär att de kan ha ögonkontakt och beröra varandra. Nötkreatur ska alltså hållas med en artfrände för att djurskyddet ska upprätthållas. Något av undantagen som anges i bestämmelsen är inte tillämpligt. Vare sig den omständigheten att hästars behov av social kontakt tidigare ansetts kunna tillgodoses av nötkreatur eller att föreskrifterna för nötkreatur har en lantbruksprägel utgör skäl att frångå gällande föreskrifter.
Länsstyrelsen har därmed haft fog för sitt beslut att utfärda ett föreläggande för att se till att djurskyddslagen och dess föreskrifter efterlevs. Överklagandet ska därför avslås.