Dessutom ABF. Folksam, Swedbank osv…

Som bekant envisas svenska politiker – inte bara från S-partiet – att slå sig för bröstet och förklara att vårt land är ett föredöme för andra nationer. Man pratar om en ”svensk modell”, som en gåva till mänskligheten. Andra stater uppmanas att kopiera den svenska varianten av ett demokratiskt samhälle. 

Jag skriver den svenska varianten. Med det menar jag att den svenska formen av demokrati tål att diskuteras. Varför? Jo, sedan länge har Sverige format ett samhälle med tydliga korporativa drag. Historien talar här sitt tydliga språk. Visst har Sverige sedan länge trätt ut ur kollektivens järnhand. Böndernas bysamhällen och ständernas makt över riksdagen har alltså avvecklats. Men få tänker på att korporationerna fortfarande har en kraftig makt över nationens politik och ekonomi. I Sveriges riksdag sitter nog minst 200 ledamöter som alla vardera har minst en tydlig koppling till föreningar med politisk inriktning i vid mening (alltså vid sidan om det parti de företräder). Vi ser därför än idag spillror av ett bonde- och prästestånd. Vidare har fack- och hyresgästföreningar en kraftig representation i Riksdagen via S-partiet. Flera företags- och näringslivsorganisationer har också personer invalda och bänkade där. När de alla trycker på Riksdagens beslutsknappar kan man därför fråga sig vem som egentligen fattar beslut – de själva eller den organisation som står bakom dem. Visst är det individer som röstar i parlamentet, men i praktiken rör det sig om en beslutsprocess med tydliga korporativa drag.

Vid sidan om grundlagens maktstruktur – Riksdag och Regering – finns det alltså en ytterst betydelsefull informell beslutsprocess. Jag kallar den en korporativ smidesverkstad. En rad tunga föreningar har nämligen byggt ett välorganiserat nät av kontakter med såväl regeringens som riksdagens ledamöter. De träffas tätt i olika sammanhang. De lyfter mobilen och talas vid. Krav ställs från ömse sidor. Och efter diskussioner kommer man överens om en linje där det ges och tas. Även om tekniken idag är annorlunda syns mönster som påminner om det gamla ståndssamhället. Än en gång frågar jag mig därför vem som egentligen fattar beslut. Och var de fattas.

Organisationernas samspel med staten speglas i svensk lagstiftning. Fackföreningar deltar i utformningen av lagreglerna. I lag sägs att förtroendemän gratis ska ha betald ledighet. Konkurrerande fack fråntas strejkrätten och de statsfinansierade a-kassorna har överlämnats i fackets händer, så att folk ska veta vem man är tack skyldigt. Facken har ett finger med i beslut om vägrade arbetstillstånd för utlänningar. Dessutom har facken lyckats få frågan om minimilön, som skulle slussa in tusentals invandrare på arbetsmarknaden, förklarad som tabu. 

På samma vis ges hyresgästföreningarna makt över hyressättningen. Och över landets bondeminoritet regnar det bidrag som lantbrukets föreningar lobbat fram. I storbolagens styrelser kvoteras fackliga företrädare in. Och statliga AP-fonder köper aktier för miljardbelopp i bolagen. Vidare styrs den svenska finanspolitiken av många privata maktspelare. Även om enskilda ledamöter röstar i Riksdagen om alla lagar, så sker det under stark press från många stora och små svenska organisationer. 

Den svenska korporartivismens centrum är alltså inte Riksdagen. Makten finns i ett tätt kontaktnät mellan organisationssverige, regeringen och en toppstyrd och månghövdad byråkrati med partiböcker. Den förening eller företag som vill få något gjort vänder sig därför normalt inte till en riksdagsledamot. Det korporativa maktspelet utövas i tusen och åter tusen samtal och förhandlingar mellan korporationer å ena sidan och å andra regeringen samt dess kompisar på chefsposter i ämbetsverken. På myndigheter såväl centralt som lokalt finns invanda rutiner för sådana samtal. De är så vanliga att nästan alla svenska tycker att organisationernas inflytande över staten är naturlig. Utan att organisationernas ställning skrivits in i grundlagen är deras maktposition över staten ändå uppenbar för alla som tänker efter. Grundlagens regel om riksdagens överordnade ställning framstår alltså som komisk. 

I kanske tusen år har svenskarna vant sig vid att makt ska utövas genom kollektiv, inte av enskilda individer. Så var det under bonde- eller ståndssamhället. Så är det än idag, utan att en enda grundlagsparagraf finns skriven om denna korporativa struktur. Utländska betraktare tycker ofta att vår typ av demokrati är en egendomlighet. Men svenska politiker och medier är nöjda med sakernas tillstånd. Många privata medier mottar för övrigt statliga bidrag, om än ännu inte alls i samma omfattning som SR/SVT, som leds av korporativa stiftelser. 

Även om Sveriges historia vilar på en folklig ideologi om kollektivens primat, så tycks något spännande hända i nutid. Sedan några årtionden förefaller nämligen svenska folket vända kollektivismen ryggen. Alltfler lämnar fackföreningar, svenska kyrkan mfl organisationer. Allt färre deltar i studiecirklar och läser dagstidningar. På så vis får kollektivens ideologi ett mindre utrymme i människornas tankevärld. Via såväl nutidens tidningar, radio och teve som framför allt internet sprids dessutom ett nytt och friare sätt att tänka.  Nu sjungs individens lov. Yngre och medelålder visar ett ökat intresse för det egna jaget och den egna familjen. Och alla medier är upptagna av identitetsfrågor om kön, hälsa, familj, barn, husdjur, etikett, husfixande, trädgård, facebook osv. Givetvis får minoritetsgrupper ökat utrymme, i stil med regnbågsrörelsen, handikapporganisationer, djurrättsintressen och många andra särintressen. Jag menar således att det finns tydliga tecken på att det kollektiva fundamentet för korporationernas Sveriges håller på att raseras. Men ett sönderfall av långvariga och invanda maktmönster sker inte med hast. Det sker ändå steg för steg framför våra ögon. 

Självklart påverkar detta svensk politik. Å ena sidan står S-partiet med sitt anhang, som med näbbar och klor försöker hålla samman en korporativ skuta som inte längre är sjövärdig. Å andra sidan reser sig miljoner individer som inte tror på att välfärd och lycka måste levereras genom åldriga organisationer fulla av politruker. Det faktum att dagens politiska eliter sedan år tillbaka inte tagit itu med den långa raden av svenska politikområden i kris bidrar självfallet till att kollektivens ideologi förlorar sitt grepp över den svenska väljarkåren. Det syns också i S-partiets fortlöpande tapp av väljare. 

Jag tycker det är bra att Sverige utvecklas i riktningen bort från kollektivens informella makt. Det kommer antagligen att innebära att Riksdagens maktställning stärks. Och att flera dolda maktstrukturer upplöses till demokratins fördel. Förmodligen kommer även stora byråkratier, som idag håller samman det korporativa Sverige, att omvandlas. Tänk bara på Sveriges 21 landsting och deras förening SKL! På så vis kan individualismen leda till något mycket gott, även om ego-tänket, som bär upp den nya ideologin, riskerar att få nyckfulla verkningar. I stället för dagens anpassliga organisationsklättrare kommer antagligen många fler egocentriker och mediala kändisar att ta plats i riksdag och regering. Sådan är demokratin. 

Torsten Sandström

2020-01-10

En svensk minister i Saudiarabien. Hon är sambo med en fd s-minister, som varit chef på såväl Folksam som Swedbank. Själv har hon varit chef på statsägda Almi.