Den som lyssnar på feminismens sirener riskerar att navigera vilse och gå på grund. Det visste redan Homeros. Ändå basunerar dagens svenska havsnymfer ut sitt långrandiga budskap för att locka till sig medlemmar av det egna könet. I historiens perspektiv känns det tröttsamt. Men sådan är tyvärr vår svenska verklighet. Sirenerna vill få mig skämmas över det manliga könets framfart. 

Det vanliga temat är att männen tagit hem spelet, att de förtrycker kvinnorna och gottar sig åt att vara samhällets lyckogossar. Budskapet har upprepats så många gånger i svenska medier att många ser det som en sanning. Jag tror flera kvinnor som råkar läsa min text så här långt nickar bifall.

Därför vill jag gärna berätta om en text i Forskning & Framsteg 2019-05-16, ett organ som knappast kan anklagas för machobudskap. Henrik Höjer skriver här något tvetydigt om ”Männen i skuggan av mannen”. Men hans budskap är inte alls svårt att förstå. I sammandrag menar han att världens mäktigaste är män. Men för genomsnittsmannen ser det annorlunda ut. Många är förlorare. Medan kvinnorna normalt intar en medelposition. Artikeln som bygger på psykologisk, social och inte minst biologisk forskning måste ses som en bredsida mot den svenska feminismen. Där är mannen som sagt vinnaren och kvinnan sackar efter. I själva verket tillhör kvinnorna majoritetens stora mittklunga. Därför tar de sammantaget hem flest poäng i människornas spel om makt och lycka.

Klart är att män har flest toppositioner inom näringsliv och politik. Det är detta som utmanar nutidens feminister. Men de är synsvaga och uppfattar inte att män i betydligt många fler sammanhang verkligen tillhör gruppen förlorare. De sitter mer i fängelse, omkommer i krig i stora skaror, jobbar hårt med smutsigt tunga jobb, skadas i arbetsolyckor, bor oftare på gatan, tar flitigt livet av sig och dör till råga på allt i allmänhet av sjukdomar  tidigare än kvinnor gör. Även rörande begåvning tycks de tillhöra det smala toppskiktet, men ockuperar samtidigt  det mycket bredare bältet i botten.   

Ändå envisas Sveriges feminister med att framställa det motsatta könet som en samling lyckans ostar.  Förklaringen är feministernas snäva inriktning mot att erövra maktpyramidens spets. Och så har de en fäbless för att se män som en sammanhållen elit, där alla tillhör en struktur av vinnare. Feministerna vill därför inte se att gruppen kvinnor egentligen är de som tar hem spelet totalt sett, jämfört med det manliga kollektivet. 

Feministernas felsyn har flera förklaringar. En är att deras grupp leds av en mycken liten krets av huvudsakligen akademiker, som förklarar sina personliga svårigheter att göra karriär med hänvisning till hindrande manliga strukturer. 

En annan orsak är oviljan att se relationen kvinna – man i ett biologiskt perspektiv. I feministernas värld är förtrycket socialt betingat, punkt slut. Alltså blir det fråga om osynliga strukturer som gör män till förtryckare och kvinnor till en plågad kast, det andra könet. 

Enligt min mening är biologin den främsta förklaringen till att kvinnorna hamnat i  mellanpositionen på samhällskurvan för fördelning av lycka och makt. De har sluppit rollerna som krigare respektive den fysiskt tunga positionen som arbetare inom jordbruk och industri. Jag vill inte påstå att kvinnors omhändertagande av barn och hushåll saknat krävande inslag. Men farorna och förslitningen har alltid varit – och är fortfarande – avsevärt mindre full av risker än de män ställs inför, mätt exv i antalet dödsfall i arbetet eller positioner som uteliggare. Kvinnans urgamla kontroll av familjen har inte bara varit mindre riskfylld, utan dessutom mer harmonisk och (märk väl) mindre utsatt för negativ konkurrens och stress. 

Det blir därför problematisk att avgöra vilket kön som ska ses som vinnare eller förlorare. Om man ser till makten över politik och näringsliv, dvs samhället toppskikt, blir säkert svaret att en mindre krets av manligt kön hittills segrat. Men om man ser till samhällets botten blir bilden lika tydlig att de är en grupp av män som har det tuffare eller till och med måste ses som förlorare. 

Däremot har kvinnorna som kollektiv –  och statistiken visar att det finns fler kvinnor än män – sedan länge intagit en trygg mittenposition. Rollen kanske inte är så gloriös som klicken akademiskt utbildade feminister önskar. Men positionen har hursomhelst varit tryggare, mindre konkurrensutsatt och mer ägnad att framkalla vilja till samarbete och konsensus. Framför allt har kvinnor som grupp skaffat sig en tydligt bättre position än majoriteten av män, som i samhällspyramidens nedre del utför enformiga, fysiskt hårda och farliga sysslor. 

Även om artikeln i Forskning & Framsteg inte säger det explicit så är budskapet en smocka mot feminismens solarplexus. Könen är inga sociala konstruktioner, utan historiska och biologiska fenomen. Som jag ser det måste därför sirenernas locksång av billiga politiska könspoäng tystna då den strandar mot den sociala och biologiska verklighetens hårda klippor. 

Torsten Sandström

2020-03-05