Anti-PK-bloggen

Vi får varje dag höra från S-partiet att skatterna måste höjas för ”att trygga välfärden”. Det är ett slitet mantra som Sverige tyngts av i mer än 60 år. Det skapar ett intryck av att alla skattemedel används för nyttiga ändamål. Att medborgarna ges vård, skola och omsorg. Men den svenska välfärden ligger inte i världstopp. De politikområden som nämnts är för övrigt i kris. Men ändå är skatterna högst i vårt land. Här är alltså något som inte stämmer.

Jag har på bloggen skrivit om flera olika skäl till att skattekranen ständigt måste stå öppen för att mjölka medborgarna på pengar. Mest har jag bloggat om den svenska byråkratiska sjukan. Ifall ett stort samhällsproblem uppkommer – och det händer ofta – då skapas gärna en myndighet för att lösa problemet ifråga. Egentligen kvarstår problemet. Så insatsen är normalt bara en överslätande legitimering. Det framstår för folket som att problemet ska fixas. Detta tillsammans med Parkinson´s lagar medför att mer pengar offras och fler byråkrater anställs var dag.

En näraliggande förklaring till den öppna skattekranen är storskaligt mismanagement. Typexemplet är Sveriges 21 landsting och SKL. Här har mängden beslut från politiker och byråkrater medfört att själva vårdarbetet delvis stannat upp. Läkarna har få patientbesök per dag. Patienter tvingas köa. Sängplatser saknas.

En viktig förklaring till eländet är att vårdfackens getts för stor spelutrymme. Alla som besökt ett kommunalt vårdhem vet vad jag talar om. I tidningarna läser vi om personalbrist och utslitna ryggar hos de anställda. Men på många vårdhem finns gott om personal som ägnar en hel del tid åt att snacka, fika, röka osv, medan gamlingar blir liggande i sina sängar utan hjälp. Så är det inte överallt, förstås, men inte så sällan. Det svenska fackliga styret skapar nämligen rädda chefer (inte sällan med fackligt medlemskap) som inte vågar peka med handen och leda personalen. Den politiska ledningens undfallenhet gentemot svenska fackföreningar skapar ett av landets största arbetslivsproblem. Den chef som mot förmodan vågar höja rösten och styra upp riskerar att rapporteras som ett arbetsmiljöproblem. Allt detta tillhör vardagen på den offentliga sektorn idag (jfr däremot privat företags ambitioner i effektivitetens intresse). Alla kritiskt tänkande människor vet det. Men landets politiker låter det passera år efter år. Alltså inte bara S-partiet, som är fackföreningarnas högkvarter.

S-partiets grundläggande strategi är att använda dina och mina skattepengar för att främja deras egen politiska linje, som är kollektivismen eller korporativismen. Varje år används flera hundra miljarder av folkets skatter för att bygga en stark kollektiv sammanhållning enligt S-partiets egna ritningar för röstköp. Strategin har utarbetats under snart 100 år i och vid sidan om makten. Borgerliga regeringar har nämligen låtit bygget stå kvar.

Det viktigast redskapet för röstköp är förstås mängden statliga bidrag till alla och envar. Några är nödvändiga, men inte de flesta. Vidare har ambitionen att inlemma dig och mig i kollektivens världssamhälle medfört att många sköna miljarder skänks i u-landsbistånd till. Den som protesterar döms kvickt ut som rasist eller egoist. Lika bortkastade är ofta S-regeringarnas hundratals olika miljösatsningar . Den fysiska miljön påverkas mycket lite, men kollektivismens rörelse vinner tusentals nya byråkrater som gärna tömmer skattekistan i Greta T:s anda.

Minst omskrivet är intressant nog ABF, den organisation som fungerar som S-partiets egen politiska kommisarie. Med drygt hundra år på nacken och mer än hundra olika S-organisationer bakom sig är ABF något av nationens centrum för ideologisk indoktrinering. Täcknamnet är ”bildningsorganisation”. Men via ett nätverk i landets alla kommuner, många idogt arbetande anställda och c:a 30.000 cirkelledare blir ABF spindeln i S-partiets landsomfattande ideologiska nät. Alltså en gigantisk apparat för spridning av kollektivismens lyckobudskap. Det kan noteras att organisationen äger värdepapper för omkring 500 miljoner kronor.

Ja men, säger kanske någon, partiet har väl frihet att driva verksamhet. Javisst, men till den otäcka bilden av storebrors tankefabrik hör att staten ger bidrag till ABF med nästan en halv miljard kronor årligen. Inte direkt till partiarbete, förstås. Men indirekt görs partiets linje klart. Alltså samma tvång och förtäckta propagandamaskineri som finansieras av privata och statliga arbetsgivare, som tvingas att betala gratis lön till fackliga funktionärer, vilka i c:a 9 fall av 10 tillhör S-partiet och dagligen bär upp dess program.

Riksdagens borgerliga partier har under hundra år lämnat fältet fritt åt ABF:s legosoldater. OK, man har sina egna studieförbund, som mottar flera hundra sköna miljoner årligen. Men de agerar inte lika utstuderat och väloljat som S-partiest egen frälsningsarmé. Kanske beror det på naivitet, eller att borgarna själva är fångade av S-partiets hundraåriga kollektiva ideologi?

Om Sverige ska utvecklas till en vanlig demokratisk stat av västerländskt snitt måste S-partiets korporativa system undanröjas. Bort med all statlig samverkan med ABF, fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningarna samt alla andra stödtrupper till S-partiet. Det luktar förmynderi och sovjetiskt propagandamaskineri. Oppositionen bör skämmas för att hålla det igång.

Torsten Sandström

2020-01-18

Det talas i dagarna om Postnords ekonomisk problem. Ord som ”konkurs” nämns till och med. Uppenbarligen har danskarna i förhandlingarna med Maud Olofsson grundlurat henne. Hej och hå inom C-partiet.

Därefter tänker jag på en en ännu större ekonomisk smäll som hon kostat vårt landgång fler miljarder: Vattensfalls köp av holländska Nuon. Prislappen för Olofssons inkompetens skrivs sammanlagt till omkring 100-200 miljarder. Mellan 10-20% av en hel statsbudget! Miljontals medborgares svett att betala skatt!

Hennes egen ekonomiska kompetens kan skrivas på en nagel till ett lillfinger. Hon har visst jobbat ett tag på någon form av hushållningssällskap uppe i Norrböle. Och så blir hon näringsminister i Reinfeldts regering.

Bakom henne skymtar en annan C-partist och misslyckad småföretagare: Elisabeth Thand Ringqvist. Efter sin sejour som rådgivare till Maud rörande Nuon har den senare komiskt nog lyckats få jobb på Riskkapitalisternas förening. Ja, hon vet verkligen hur miljarder ska brännas av på spelbordet. Att hon studerat på Handelshögskolan i Stockholm är också ett bra skämt i sammanhanget.

Jag vore orättvis om jag inte också nämnde Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha stoppat näringsministerns miljardrullning De borde veta bättre. Deras ansvar är alltså också blytungt.

Över alla partigränser finns det alltså stora problem med att hushålla med folkets pengar. Ett allmänt val är absolut ingen bra grund för stora affärer. Låt därför privata finansiärer ta risker med egna pengar. Och lämna folkets pengar ifred.

På min blogg har jag många texter om landstingens självskapade problem. En alltför stor mängd inkompetenta politiker och byråkrater är ansvariga för en dyrbar svensk vårdapparat som inte funkar. Deras planering och verkställighet medför att att vårdpersonalen inte används på ett rimligt vis och att operationssalar, maskiner och annan utrotning står stilla en god del av dagen.

På DN Debatt idag bekräftar idag en organisationsforskare (Mats Alvesson) och en överläkare (Stella Cizynsky) den dystra bilden av landstingens oförmåga att hantera sitt uppdrag, se länken nedan.

Jag upprepar därför. Staten måste ta över. Och ge privata och offentliga organisationer i uppdrag att driva vårdcentraler och sjukhus. Låt dem i bolagsform (S:t Eriks ögonsjukhus är idag ett aktiebolag som ägs av det offentliga) få frihet att forma ett effektivare och mindre regelstyrt vårdarbete. Bort med politikernas samverkan med vårdfacken! Skär bort en stor del av byråkratin.

Om Sverige slipper landstingens döda hand av idag frigörs inte bara mer tid för patientbesök, utan också pengar till högre löner till vårdpersonalen. Och glöm inte den modell som funkar bra utomlands: läkare uppmanas att öppna egna lokala vårdmottagningar.

Släpp vårdpersonal och patienter fria – det är snart vår!

https://dela.dn.se/SWVtL0o3ZDBzc1RKR09lTEJ4V2VpMDNLTkg4SDEwbUIvdEVFcE9UNlI3NE1qVEVqQlhXMVRWaFBFQnpXK3ZpdlFQbGc2RXZxa0hMeTA5NHR3cU5pdWc9PQ,

Jag kan förstå att en stat med långa gränser kan ha svårt att varje dag ha ett exakt grepp om vilka personer som befinner sig inom nationens territorium. Man måste därför räkna med att ett antal utländska medborgare vistas i landet utan att deras identitet varken är känd eller med säkerhet fastställd. Många inbillar sig att detta är ett problem av mindre dignitet.

Därför tappar jag hakan då jag läser att det inom landets gränser finns nästan en miljon personer som inte är folkbokförda i Sverige och därför saknar ett svenskt personnummer. Omkring 870 000 av dem har på begäran av en myndighet tilldelats ett så kallat samordningsnummer av skatteverket. Tanken är att dessa människor ska ges en form av tillfälligt identitetskort. Regler om detta finns sedan omkring tjugo år tillbaka i folkbokföringslagen (SFS 1991:481) 18a §. Meningen är att personerna ifråga ska kunna få anställning, bankkonton, inregistreras som bilägare osv. Inte minst är syftet att personerna ska kunna motta olika former av sociala bidrag från samhället. Alltså i väntan på folkbokföring med äkta identitetskort.

Nu kan man tro att utfärdandet av en sådan handling sker efter en rigorös prövning, exv efter uppvisande av ett utländskt pass eller annat trovärdig identitetsdokument. Och att skattemyndigheten noga kontrollerar vilken adress personen ifråga har. Man kan också tro att denne med jämna mellanrum personligen måste infinna sig på ett skattekontor för att förnya det tillfälliga identitetskortet (dvs handlingen med samordningsnummer). Men nu visar det sig att myndighetsverige helt förlorat greppet om många av de 870 000 som har fått en sådan tillfällig identitetshandling. Vid sidan om de svenska medborgarna lever alltså nästan ytterligare 10% individer i en skuggvärld.

Det visar sig nämligen att många av dessa har fått ett låtsasbevis genom att uppge falsk identitet. Många har flera samordningsnummer (bevis) men i olika namn. Vidare saknar myndigheterna koll på vad bevisens innehavare i verkligheten bor. I flera fall är hundra personer nämligen registrerade på samma adress i en lägenhet någonstans i landet (prislappen är mer än 100 kr/månad). Lägenheten fungerar enbart som en låtsashemvist eller en typ av brevlåda. Detta kan knappast vara en nyhet för myndighetssverige. Men det officiella Sverige och SÄPO saknar pejl på vad för identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig (inom eller utom landet), vad de sysslar med osv. Och straffsanktionen för oriktig uppgift verkar inte tillämpas, se nedan.

Det är uppenbart att det svenska identitetscasinot skapar gigantiska samhällsproblem. Alltså svårigheter som myndigheterna själv medverkat till att åstadkomma. Låt mig bara kort peka på några exempel.

Bidragsroulett. Fallet med den irakiska försvarsministern avslöjar svårigheten att hålla koll på utlänningar med både svenskt och annat medborgarskap. Denne välbeställde irakier befann sig sedan länge i Bagdad, men hade en adress även i Sverige, dit olika sociala bidrag slussades. Om svenska myndigheter alltså inte ens har koll på sina egna medborgare hur ska man då kunna hantera flera hundra tusen med samordningsnummer? Därför betalas miljardbelopp årligen ut i bidragsinsatser på de svenska myndigheterna roulettbord. Det visar sig alltså att stora belopp sammanlagt per autogiro överförs till personer med dubbla identiteter eller till människor som rest tillbaka till sitt hemland.

Brottsroulett. Bidragsfusk är förstås en form av kriminalitet. Enbart existensen i vårt land av nästan en miljon utländska medborgare med osäker identitet och bosättning är en krutdurk för kriminalitet. Staten och svenska myndigheter bär på så vis ansvar för att omfattande brottssyndikat vuxit sig fast i landet. En stor del av polisens och domstolarnas verksamhet upptas med medlemmar i syndikaten. Men sällan lyckas myndigheterna komma åt personerna ifråga och fastställa deras reella identitet och hemvist.

Fordonsroulett mm. En känd och utmanande typ av kriminalitet är målvaktens syssla. Det finns exempel på att felparkeringsavgifter för ett femtiotal olika bilar hopats hos samma individ med samordningsnummer, utan att personen ifråga i praktiken är åtkomlig för inkassoåtgärder eller domstolskontakter. Alltså ännu ett problem som skapats genom undfallenhet eller naivitet hos myndighetssverige.

Terroristroulett. Att nästan en miljon utlänningar lever i ett allvarligt limbo med registrerade identitetspapper utan egentligt täckning skapar förstås problem. Det bidrar till att bygga långvariga roller av utanförskap. Här finns en grogrund inte bara för ekonomisk brottslighet utan också för hatbrott och terrorism. Även detta borde staten och dess myndigheter ha förutsett. Men det tycks som man inte vill veta av det.

Svensk offentlighet har under många år – och under olika regeringar – varit upptaget med att öppna slussarna för invandring. I allmänhet har det nog funnits någon form av humanitet och välvilja bakom öppenheten, givetvis underblåst av den heliga asylrätten. Men samtidigt möter vi ett gränslöst oförstånd och passivitet från det offentligas sida. Stegvis har alltfler bjudits in från utlandet till positionen som främlingar med samordningsnummer. Lättvunna ekonomiska godbitar har levererats till dem, något som i sin tur förstås lockat hit allt fler. För alltför många har valet blivit att hanka sig fram med svartjobb och brottslighet av skiftande slag.

Staten och några av dess myndigheter har således skapat ett nytt registreringssystem som gör bedrägerier och grov brottslighet lockande. Med andra ord en av offentligheten skapad parallelltillvaro som myndigheterna inte klarar av, allra minst de rättsvårdande. Det är en förbluffande handlingsförlamning vi ser. I första hand undrar jag förstås över polisens, åklagarnas och SÄPO:s passivitet under de år då systemet med låtsasbevis på identitet satts på fötter och byggts ut? Sveriges ordningsmakt verkar lida av en gränslös inkompetens.

Därför vill jag slutligen citera en paragraf i folkbokföringslagen. Med tanke på vad som utspelas i vårt land tycks lagregeln i praktiken vara död. Se utdrag ur lagtexten nedan.

Torsten Sandström
2020-01-17

Straff

42 § Den som lämnar oriktig uppgift till grund för beslut om folkbokföring döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för folkbokföringsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 25-27 §§.

Är brottet med hänsyn till att brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars att anse som grovt, döms för grovt folkbokföringsbrott till fängelse i högst två år.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2018:684).

Kritiken mot Brå är sedan länge hård och berättigad. Helt enkelt för att Brå inte driver vetenskap utan en politisk linje om brottsligheten i Sverige. I stället för att bekymras över ökad kriminalitet – och lägga detaljerade fakta på bordet – försöker Brå och Sarnecki sopa problemen under mattan. Han medger inte att den ökande invandringen från 2015 har haft någon betydelse för brottsutvecklingen i landet. Han ser inte att de nyanländas klaner mördar och skipar klanens egen ”rätt” i Stockholm, Göteborg, Malmö osv. Han talar enbart om sociala förhållanden som bakgrund till brottsligheten, i stället för att peka ut mer näraliggande och aktuella orsaker. Han agerar som forna öststatsledare då de utsätts för motstånd. Han blåser upp sig och avfärdar föraktfullt all kritik.

Så här säger han i SvD om en kritisk studie som nyligen publicerats: ”Otroligt låg nivå på rapporten om Brå”. En seriös vetenskapsman handlar inte så. Men det gör en politruk. Liksom en motsagd furste slår han tillbaka utan sakliga argument. Han kämpar med näbbar och klor för sin och hans socialdemokratiska herres politiska syn. Det gäller att skapa lugn och försöka få S-regeringen att sitta kvar. Så att hans egen position bevaras.

Han kommer därför att gå samma öde till mötes som mängden av politruker då berlinmuren rasade samman. En reträtt under skam. Det är inte bara ett nederlag för Sarnecki själv och Brå. Det är dessutom ett fiasko för kriminologin som vetenskap i Sverige. Tyvärr. Men självförvållat.

V-partiets Sjöstedt älskar att tala om klassamhället. Det blir komiskt i och med att han inte ser framväxten av en klass som är det främsta hotet mot den svenska nationen: den politiska.

Han checkar han nu ut ur riksdagspolitiken, med plånboken full av skattepengar för resten av livet. Grundplåten är lagd genom två perioder i EU-parlamentet. Nu reser han till sin hustru Ann Måwe som lämpligt nog nyligen – efter flera år på UD – befordrats till ambassadör i Hanoi av S-regeringen. Den politiska klassen ser ju om sitt hus.

Kanske vill S-partiet få bort Sjöstedt från dagspolitiken och låta honom skriva sina minnen i Hanoi? Rollen som klasspappa för alla barn i svenska skolan där är förstås given. Där kan han också studera den kommunism som han själv gillar – hans ungdomsförbund gör det uttryckligen i sina stadgar. Vem vet, han kan kanske träffa några vietnamesiska klasskamrater, som kan berätta hur ett folk ska försörja sin överhet? Han har säkert också något att lära ut från Sverige.

Ekonomiskt har alltså Sjöstedt sitt på det torra. Om det blir en memoarbok kan den givetvis räkna med goda recensioner i svenska medier (journalisterna hyllar honom redan). Om han orkar kan han säkert bli ambassadör själv, förslagsvis i Venezuela. Eller varför inte landshövding i Göteborg. Där är man ju van vid skämtfigurer.

Svenska folket kommer i framtiden att minnas honom som den person som alltid önskat höja skatterna mest. Med en min som Mickel räv har han plundrat folket på miljarder och lovat än fler om han bara kom till makten.

Alla har hört att ett grovt mord enligt polisen ska kallas ”särskild händelse”. Det gäller exv dödsfallen i Vallentuna häromdagen med två döda.

Enligt logikens lagar är i så fall rån och andra brott numera inte särskilt märkvärdiga. Det blir alltså fråga om vardagshändelser. Det stämmer inte alls med vanligt folks uppfattning om hur det bör vara. Själv har jag utsatts för (minst) tre inbrott under en 10-årsperiod. Samtliga nedlagda. Det är mycket oroande.

Ansvaret för kriminaliteten i Sverige ligger fullt ut i politikernas händer. För det första har de tillåtit en massiv invandring, utan att ens verka för jobb till löner som passar för personer med bristande kompetens. Ytterst är lagstiftning om minilön möjlig.

För det andra har landets politiker under många år byggt en straffrätt som är extremt förlåtande. Låga straffnivåer och ytterst generösa straffrabatter. Daltande med ungdomar såväl under som över 15 år. Att grova sex- och våldsbrott för straffmyndiga ungdomar bara ger några dagars samhällstjänst är något mycket allvarligt. Det blir ett hån mot rättsstaten och de drabbade. Mannen på 20 år som häromdagen under en biljakt körde ihjäl en person har flera hundra brott på sitt samvete, innan han dömdes till fängelse. Första veckan ute ur buren ställer han till biljakten med dödlig utgång.

S-regeringen och dess stödtrupper har med hull och hår svalt vänsterkriminologernas syn på påföljder (”fängelse hjälper inte”). Den stämmer med den officiella synen att brottslingar är offer för bakomliggande brister i samhället. Den stämmer också med den lovsång till kravlöshet som genomsyrar svensk offentlighet, uppifrån och ned.

Experter inom kriminalvården säger att den 20-årige multibrottslingen är unik. Man menar att de flesta efter en tid i fängelse anpassar sig till ett mer ordnat liv. Det är möjligt. Men det grundläggande svenska misstaget är att tycka synd om brottslingarna. Är det några som måste respekteras är det väl medborgarna som drabbas. Det brukar anses konservativt att kräva ”hårdare tag”. Men vad ska man då kalla den officiella linjen som balanserar på gränsen till ”låt gå”? Naivt gosande är vänsterns linje. Den resulterar i kravlöshet och upplösning av sammanhållningen inom folkets breda kärna.

S-partiet och landets liberaler av olika slag bär ett tungt ansvar. ”When will they ever learn” sjöng Pete Seeger på 1960-talet. Ja, när?

.

DN DEBATT 15/1. Hur politiken ska utformas för att bromsa, och till slut stoppa, klimatförändringarna är helt avgörande, men har hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet, såväl i Sverige och som internationellt. Det fokuserar vi på i vår rapport. Vi menar också att globala utsläppsminskningar måste vara politikens överordnade mål, skriver nio forskare.

Klippet ovan är ett citat från DN Debatt. Där skriver nio forskare hur klimatet ska få en Quick fix. Kolla min kursivering! Hur sjutton ska en klimatförändring kunna stoppas om verkan av solens strålning åtminstone har ett finger med i spelet, något som till och med SMHI skriver på sin hemsida ( vid sidan om CO2)? Det är alltså ren nonsens som presenteras i DN, under skydd av forskningens blöta täcke. De ord som skrivs rör alltså inte vetenskap, utan är ett dåligt sminkat politiserande. Allt i DN:s sedvanliga anda.

Det är ovisst om öht någon av de nio sysslar med forskning om sambandet mellan solen och jorden samt gasmolnen ovanför vår planet. Det är här viktiga saker händer som kan påverka temperaturen. Sannolikt finns förklaringen inte i de enbart 0, 04 procent av gasmassan i atmosfären som utgör CO2. De flesta bakom debattartikeln är ju för sjutton nationalekonomer! Någon forskar om miljö och samhälle. De saknar därför vetenskaplig auktoritet att uttala sig om orsakerna till en uppvärmning på jorden via skeenden högt ovanför oss. Att en av forskarna heter Åsa Romson och varit Mp-minister hos Löfven är dock klart och bidrar inte på något vis till förtroende.

Det går inte heller att hänvisa till IPCC, som annars är brukligt av ren slentrian. Även IPCC:s vetenskapliga kompetens måste granskas och har rejält satts ifråga. Men det gör inte etablerade svenska medier. De kramar FN. Och hyllar därmed en politisering av klimatfrågan. Den svenska åsiktskorridoren dikteras från Rosenbad och sköts av en korporation som heter SNS, som framskymtar bakom artikeln i DN. Det är farsartat. Men faktiskt eländigt.

För en översikt rörande klimatfrågan och kritik av IPCC se Klimatupplysningen, https://klimatupplysningen,se.

Högst upp på SvD:s ledare idag skriver Maria Ludvigsson ännu en bra text. Nu om tecken på att kloka människor inser att PK-indoktrineringen får allvarliga konsekvenser. Än en gång gäller det svenska universitet, som faktiskt är tänkta att vara fritänkandets högborg:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50230/article/1067933/2/3/render/?token=fc7b069165bc407b7fd49959297b5dd5

Tidigare har SvD:s Ivar Arpi lyft fram detta problem, med hård kritik av Lunds universitet. Nu får universitetet i Uppsala en rejäl smocka. Tänk då hur det kan se ut på landets många barfotahögskolor. Jag bara våndas.

Det Ludvigsson skriver förklarar viktiga händelser i vårt land. Dvs framväxten av en klyfta mellan eliten och folket. Men också skeenden utomlands. Se min kritik av Anna Batra häromdagen (i bloggen ”Uttalande i glashus”). Många amerikaner röstade mot Hilary Clinton – och därmed på Trump.

Heder åt Ludvigsson och Arpi. Så ska fria journalister jobba! Så främjas öppenheten och det fria ordet!

Den starka sammanhållningen inom den politiska klassen är ett allvarligt samhällsproblem, som jag ofta tar upp. Demokratin och grundlagarna kringgås, såsom exv via Jöken. Nu ryktas det om att fd L-partiets ledare – om någon minns honom – ska få nytt jobb av sina klasskamrater. Han verkar bli ambassadör i Rom. Posten verkar vara en sk sinekur. Alltså inga tunga arbetsuppgifter, fin miljö, bra betalt och en störtskön stad att leva i. Med andra ord: fina villkor för en liten insats.

En hund som är lydig blir ofta belönad. Av en nöjd husse. Nu får doggen Janne lite Doggy-godis av sina klasskamrater i brukshundsklubben. Smaskens! Att skattebetalarna finansierar UD:s hunddagis är en annan sak.

Uttrycket ”sådan herre sådan hund” skapar däremot inget större problem för Janne. Han och regeringen sitter ju redan på samma stol i Jöken.

”Att Trump kunde bli president i USA var otänkbart”

Så skriver Anna Batra i en krönika i Dagens Industri. Utan att vara en vän av Donald Trump (se mina tidigare bloggar) så går det faktiskt att förstå de strömningar i USA som medfört att han blivit president. Och antagligen kommer att väljas om. Detta borde Batra förstås inse.

Att oförståelsen kommer ur hennes mun blir extra komiskt. Att hon kunde bli vald till partiledare för M var för mig faktiskt ännu mer otänkbart. Och med facit i hand så blir misstaget helt klart.

I dessa dystra tider behövs en muntration från Grönköping, något som Rolf Oward och klimatupplysningen.se bjuder på. Varsågod!

Då den aktuella kampen mot klimatet ännu icke ha givit önskat resultat – folk i gemen äro icke alls tillräckligt uppskrämda – finnas enligt Miljöpartiet (MP) i Grönköping planer å att upptrappa kampen så att det äntligen skall bli lättare att införa fler regleringar, myndigheter, förbud och skatter.

Ett steg i den riktningen är att anlita hr förre förr. Hildor Peterzohn såsom panik- och skamkonsult, vilken skall åbörja arbetet i liten skala i Grönköping med att främst å lördagkvällar försöka skrämma och hota så många han kommer åt för att under 2020, när klimat- och undergångsprogrammet ”Levnadsskam” igångdrager å allvar, arbeta å minst heltid med spridande av skrämsel, rädsla och skräck.

Dystra klimatkämpar (MP) redo att ladda Grönköpingsborna med levnadsskam.

SVT, det skattefinansierade bolaget, älskar att tala om sin verksamhet som en gemenskap framför lägerelden. Tanken är att man ska erbjuda hela svenska folket en teve som kan hålla samman människorna i landet. Idén påminner om svenska kyrkan – ”fädernas (förlåt feministernas) kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden”. Samlingen kring lägerleden vill att människor ska glömma vardagens bekymmer. Och rösta till vänster.

Min erfarenhet av SVT är en helt annan än lägereldens ideal. Inte är det drömmen om en brasafton som bestämmer agendan. Däremot en tydlig idé om att förmedla ett uppdrag som påminner om prostitution. I kulturella sammanhang har SVT nämligen ofta hög svansföring. Här vill man att eliten av författare och musiker ska stå på kö. Det kommersiella fnyses det åt. Dessutom pläderas med all rätt ofta mot våld av alla de slag inom och utom landet.

Men vad händer i SVT:s egen programtablå? Jo, varje dag domineras utbudet på bästa tid av en en lång rad kändisar eller kändisarnas släktingar. Alla flabbar och nojsar i rutan. Är det inte familjen Wahlgrens eller Lill-Babs Svenssons alla medelmåttor så är det några andra kändisar som exploateras för att tillfredsställa folkliga önskningar i strid mot SVT:s annars officiella linje om finkultur. Detta kallar jag prostitution. För tittarnas pengar köper SVT sin publik. Skattepengar slösas på det som öppet kommersiella kanaler ändå erbjuder.

Och de annars pacifistiska deklamationerna från SVT ger dessutom vika för ett myller av mördande, misshandel, utpressning, tortyr osv i rader av programserier som SVT antingen själv producerar eller köper från andra bolag. Dessutom körs trailers om allt glam och alla dödsvrål kväll ut och in, för att locka tittarna till en likbeströdd galjbacke. Är inte kändiseriet och våldstsunamin en form av prostitution så säg? Tittare lockas i motbjudande former till SVT.

SVT:s dubbelmoral är enligt min mening beklämmande. Därför är det hoppfullt att flera politiska partier vill städa upp och banta SVT och SR. Tanken verkar vara att skapa en slimmad kvalitetsteve med inriktning mot samhälle och kultur. Program som de kommersiella kanalerna – typ TV4:s vulgoteve – erbjuder behöver alltså inte finansieras av skattebetalaran via tvång.

Ännu bättre vore en rejäl reform av SVT/SR. Det krävs nya regler om att en skattefinansierad teve/radio i sina sändningar absolut måste var partipolitisk obunden. Inte bara officiellt, som idag, utan framför allt reellt. För detta krävs tydligare regler om intern kontroll av övertramp samt framför allt en aktiv extern kontrollinstans med vassa tänder. Dagens Granskningsnämnd är verkligen en typ av papperstiger som ordförande Mao en gång talade om. Den fungerar främst som legitimering av att allt är väl. En hel del snack, men liten verkstad. Det mesta får alltså passera. Nämnden fungerar i verkligheten som en klapp på axeln till de journalister, som presenterar inslag där den politiska tendens lyser röd eller rosa. Nämnden signalerar: allt står väl till, kör bara vidare. I syfte att nämnden ska vinna respekt brukar ordföranden vara en extraknäckande domare från Högsta domstolen. En person som handplockats för uppdraget att vara tevekontrollör i Kamomilla stad. En person som vet vad uppdragsgivaren önskar.

SVT:s romantiska bild av samvaron kring lägerelden ger med avsikt en sned bild av verkligheten. Det är nämligen prostitution som pågår.

I media har de senaste dagarna studenter riktat kritik mot psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Det gäller en kortare kurs med praktiska inslag som drivit på en kursgård. Man kallar det en workshop där studenterna ska få möjlighet att utforska ”svåra känslor” och reflektera över ”gruppdynamik”. Sex kursledare har lett studenterna under två dagar.

När det gäller en verksamhet som praktisk ska utforska själsliga relationer hos personer i en grupptillvaro kan man förstås tänka sig häftiga reaktioner, särskilt hos hyperkänsliga psykologer. Att studier i människans psyke är svåra, kanske omöjliga, tillhör bilden. Såväl undersökningar av den egna själen som andras. Som ett brev på Postnord kommer därför den studentkritik som rapporteras i SR P4 Malmöhus:

”Det var en väldigt jobbig och ångestfylld upplevelse. Men för mig är det också ett jättestort frågetecken kring vad det var och vad jag lärde mig av det. Jag får mest ångest när jag tänker tillbaka på det idag”. Detta påstår Isabella Korvenranta Månsson, en av studenterna som valde att hoppa av momentet i höstas. Vad de andra tyckte sägs det inget om.

Kritiken är några dagar gammal. Senare rapporterar Sydsvenskan att Psykologförbundet slagit fast följande: ”Det finns ingen vetenskaplig evidens” (för kursmomentet ifråga). Vidare rapporterar Sydsvenskan: ”Nu ses arbetsmiljön över för studenterna.”

I min värld följer scenariot exakt det man kan förvänta sig i dagens PK-Sverige. Några lärare och studenter genomför ett spel i mänsklig kommunikation. De medverkande tror att det är fråga om någon slags vetenskaplig verksamhet. Någon extra känslig student känner sig överkörd, kanske mobbad. Hon drabbas av ångest och går därför till SR P4 (Sanningskanalen). Medierna nappar genast på kritiken mot ett stort universitet. Det blir braskande rubriker. Psykologförbundets byråkrater rycker ut och gör tummen ned. Institutionen svarar med en halvpudel och gör det inträffade till en ”arbetsmiljö”-fråga. Allt följer manualen för den svenska modellen. En storm i ett glas fyllt av pseudovetenskap förvandlas till en facklig fråga med arbetsmiljökonsekvenser. Har någon hört det förut?

Det verkar som åtminstone Psykologförbundet har en poäng: vetenskaplig evidens saknas för kursmomentet. Mitt intresse för vetenskapsteori gör att jag frågar om studier av en människas skäl (ensam eller i grupp) över huvud taget kan utföras på en vetenskaplig nivå. Finns det någon som kan tolka elektriska impulser i människans hjärna? Och vad gäller människans svar på frågor som ställts till henne är problemet hur svaren ska kunna tydas på ett objektivt och vetenskapligt sätt. Talar hon sant? Hur ska orden uppfattas. Har möjligtvis intervjuarens personliga inställning betydelse vid svarens tolkning? Osv.

Därför är jag benägen att utvidga Psykologförbundets påstående att vetenskaplig evidens saknas till ämnet psykologi i sin helhet (OK, vissa undantag finns). Jag bloggade häromveckan om en studie av vaggsångers verkan på små barn. Min kritik rörde då förvisso inte en psykologisk studie. Men jag menar att de kunskapsteoretiska problemen är ungefär desamma.

Jag är inte ensam om att tänka som jag gör, utan följer endast i Karl Poppers fotspår. Han var inte nådig i sin kritik av Freuds teorier. Freud jobbade med människans undermedvetna. Jag tror problemen är desamma vad gäller ett försök till vetenskaplig kartläggning av det medvetna. Det blir mest fråga om spekulationer, som kanske ibland är intressanta. Det trista är att spekulationer av detta slag är något som fascinerar många människor. Historien lär oss nämligen att tusen och åter tusen vill upphöja tro och gissningar till vetenskap.

Torsten Sandström

2020-01-12

PS! Min rubrik knyter an till Poppers bok Historicismens elände. Han kritiserade nämligen också den vetenskapliga grunden för exv marxismens lära om historiens nödvändiga utveckling mot kommunism.

Som bekant envisas svenska politiker – inte bara från S-partiet – att slå sig för bröstet och förklara att vårt land är ett föredöme för andra nationer. Man pratar om en ”svensk modell”, som en gåva till mänskligheten. Andra stater uppmanas att kopiera den svenska varianten av ett demokratiskt samhälle. 

Jag skriver den svenska varianten. Med det menar jag att den svenska formen av demokrati tål att diskuteras. Varför? Jo, sedan länge har Sverige format ett samhälle med tydliga korporativa drag. Historien talar här sitt tydliga språk. Visst har Sverige sedan länge trätt ut ur kollektivens järnhand. Böndernas bysamhällen och ständernas makt över riksdagen har alltså avvecklats. Men få tänker på att korporationerna fortfarande har en kraftig makt över nationens politik och ekonomi. I Sveriges riksdag sitter nog minst 200 ledamöter som alla vardera har minst en tydlig koppling till föreningar med politisk inriktning i vid mening (alltså vid sidan om det parti de företräder). Vi ser därför än idag spillror av ett bonde- och prästestånd. Vidare har fack- och hyresgästföreningar en kraftig representation i Riksdagen via S-partiet. Flera företags- och näringslivsorganisationer har också personer invalda och bänkade där. När de alla trycker på Riksdagens beslutsknappar kan man därför fråga sig vem som egentligen fattar beslut – de själva eller den organisation som står bakom dem. Visst är det individer som röstar i parlamentet, men i praktiken rör det sig om en beslutsprocess med tydliga korporativa drag.

Vid sidan om grundlagens maktstruktur – Riksdag och Regering – finns det alltså en ytterst betydelsefull informell beslutsprocess. Jag kallar den en korporativ smidesverkstad. En rad tunga föreningar har nämligen byggt ett välorganiserat nät av kontakter med såväl regeringens som riksdagens ledamöter. De träffas tätt i olika sammanhang. De lyfter mobilen och talas vid. Krav ställs från ömse sidor. Och efter diskussioner kommer man överens om en linje där det ges och tas. Även om tekniken idag är annorlunda syns mönster som påminner om det gamla ståndssamhället. Än en gång frågar jag mig därför vem som egentligen fattar beslut. Och var de fattas.

Organisationernas samspel med staten speglas i svensk lagstiftning. Fackföreningar deltar i utformningen av lagreglerna. I lag sägs att förtroendemän gratis ska ha betald ledighet. Konkurrerande fack fråntas strejkrätten och de statsfinansierade a-kassorna har överlämnats i fackets händer, så att folk ska veta vem man är tack skyldigt. Facken har ett finger med i beslut om vägrade arbetstillstånd för utlänningar. Dessutom har facken lyckats få frågan om minimilön, som skulle slussa in tusentals invandrare på arbetsmarknaden, förklarad som tabu. 

På samma vis ges hyresgästföreningarna makt över hyressättningen. Och över landets bondeminoritet regnar det bidrag som lantbrukets föreningar lobbat fram. I storbolagens styrelser kvoteras fackliga företrädare in. Och statliga AP-fonder köper aktier för miljardbelopp i bolagen. Vidare styrs den svenska finanspolitiken av många privata maktspelare. Även om enskilda ledamöter röstar i Riksdagen om alla lagar, så sker det under stark press från många stora och små svenska organisationer. 

Den svenska korporartivismens centrum är alltså inte Riksdagen. Makten finns i ett tätt kontaktnät mellan organisationssverige, regeringen och en toppstyrd och månghövdad byråkrati med partiböcker. Den förening eller företag som vill få något gjort vänder sig därför normalt inte till en riksdagsledamot. Det korporativa maktspelet utövas i tusen och åter tusen samtal och förhandlingar mellan korporationer å ena sidan och å andra regeringen samt dess kompisar på chefsposter i ämbetsverken. På myndigheter såväl centralt som lokalt finns invanda rutiner för sådana samtal. De är så vanliga att nästan alla svenska tycker att organisationernas inflytande över staten är naturlig. Utan att organisationernas ställning skrivits in i grundlagen är deras maktposition över staten ändå uppenbar för alla som tänker efter. Grundlagens regel om riksdagens överordnade ställning framstår alltså som komisk. 

I kanske tusen år har svenskarna vant sig vid att makt ska utövas genom kollektiv, inte av enskilda individer. Så var det under bonde- eller ståndssamhället. Så är det än idag, utan att en enda grundlagsparagraf finns skriven om denna korporativa struktur. Utländska betraktare tycker ofta att vår typ av demokrati är en egendomlighet. Men svenska politiker och medier är nöjda med sakernas tillstånd. Många privata medier mottar för övrigt statliga bidrag, om än ännu inte alls i samma omfattning som SR/SVT, som leds av korporativa stiftelser. 

Även om Sveriges historia vilar på en folklig ideologi om kollektivens primat, så tycks något spännande hända i nutid. Sedan några årtionden förefaller nämligen svenska folket vända kollektivismen ryggen. Alltfler lämnar fackföreningar, svenska kyrkan mfl organisationer. Allt färre deltar i studiecirklar och läser dagstidningar. På så vis får kollektivens ideologi ett mindre utrymme i människornas tankevärld. Via såväl nutidens tidningar, radio och teve som framför allt internet sprids dessutom ett nytt och friare sätt att tänka.  Nu sjungs individens lov. Yngre och medelålder visar ett ökat intresse för det egna jaget och den egna familjen. Och alla medier är upptagna av identitetsfrågor om kön, hälsa, familj, barn, husdjur, etikett, husfixande, trädgård, facebook osv. Givetvis får minoritetsgrupper ökat utrymme, i stil med regnbågsrörelsen, handikapporganisationer, djurrättsintressen och många andra särintressen. Jag menar således att det finns tydliga tecken på att det kollektiva fundamentet för korporationernas Sveriges håller på att raseras. Men ett sönderfall av långvariga och invanda maktmönster sker inte med hast. Det sker ändå steg för steg framför våra ögon. 

Självklart påverkar detta svensk politik. Å ena sidan står S-partiet med sitt anhang, som med näbbar och klor försöker hålla samman en korporativ skuta som inte längre är sjövärdig. Å andra sidan reser sig miljoner individer som inte tror på att välfärd och lycka måste levereras genom åldriga organisationer fulla av politruker. Det faktum att dagens politiska eliter sedan år tillbaka inte tagit itu med den långa raden av svenska politikområden i kris bidrar självfallet till att kollektivens ideologi förlorar sitt grepp över den svenska väljarkåren. Det syns också i S-partiets fortlöpande tapp av väljare. 

Jag tycker det är bra att Sverige utvecklas i riktningen bort från kollektivens informella makt. Det kommer antagligen att innebära att Riksdagens maktställning stärks. Och att flera dolda maktstrukturer upplöses till demokratins fördel. Förmodligen kommer även stora byråkratier, som idag håller samman det korporativa Sverige, att omvandlas. Tänk bara på Sveriges 21 landsting och deras förening SKL! På så vis kan individualismen leda till något mycket gott, även om ego-tänket, som bär upp den nya ideologin, riskerar att få nyckfulla verkningar. I stället för dagens anpassliga organisationsklättrare kommer antagligen många fler egocentriker och mediala kändisar att ta plats i riksdag och regering. Sådan är demokratin. 

Torsten Sandström

2020-01-10

På bloggen har jag skrivit om den svenska asylrättens moment 22. Dvs att den som vägrats uppehållstillstånd ändå kan bli kvar i Sverige, om det visar sig att han/hon riskerar sitt liv genom en utvisning till hemlandet.

Jag har också skrivit om hur invandrarnas klaner utövar en egen rättskipning här i landet. Inte sällan med dödlig utgång. Men i vårt samhälle vill man ogärna tala om klaner. Här förklaras dödandet med ekonomiska orsaker. Eller påklistras etiketten ”heder”.

Därför häpnar jag över ett färskt domslut från Hovrätten i Malmö. Här slipper en person utvisning till Irak, trots att han (mot vederlag från tredje man i narkotika) genomfört ett försök till mordbrand hos en affärsman i Ronneby, i syfte att pressa företagaren på pengar.

Hovrättens motivering är att ett påstått hot föreligger mot den kriminelles liv vid hemkomsten till ursprungslandet. Först till hovrätten lämnade mannen in ett papper rubricerat ”Klanintyg”. I detta skriver en viss klan att personen ifråga är fredlös och att han får dödas. Detta pga en sexförbindelse i hemlandet.

Hovrätten anser det klart att Irak är ett land med en utpräglad klanstruktur. Även om intygets äkthet kan sättas ifråga menar domstolen att mannens påstående ”inte är sådant att de kan lämnas utan avseende utan i stället får godtas”.

Alltså än en gång den svenska kravlösheten och undfallenheten. Vilken signal ger en sådan dom till brottslingarna i Sveriges förorter? Gör som du vill i Sverige. Du slipper ändå utvisning om du bara visar upp ett klanintyg, som enkelt kan köpas för. Den svenska rättsordningen ger efter för ett klanintyg, med tvivelaktig äkthet till råga på allt.

Brottslingens säkerhet väger således tyngre än de svenska medborgarnas, vilka kan räkna med gärningsmannens fortsatta kriminalitet. Är någon förvånad över varför brottsligheten ökar i landet och nu sprider sig till mindre samhällen?

Jag menar att svenska domare bör ta fasta på rule of law, dvs oskrivna, men normala rättsliga principer för ett samhälles bestånd. Men det vill man uppenbarligen inte i Malmö, klanernas nybyggarland. Alltför många domare hukar enligt min mening i karriären och excellerar i att följa rule by law. Med skygglappar tillämpas alltså enbart den skrivna lagens ord. Till och med när det finns en möjlighet att bortse från ett ytterst tveksamt bevis tolkas lagens bokstav utvidgande och som en klapp på axeln till brottslingen.

Under de senaste veckorna har något viktigt inträffat. Det gäller den svenska dogmen som  förnekar att stora samhällsproblem har en tydlig koppling till invandring. Nu vågar etablerade medier prata mer öppet om inflyttningsproblematiken.  Jag skriver inte detta för att ta avstånd från invandring. Min reaktion sammanhänger med min fasta tro att ett öppet samtal alltid är bättre än ett mörkat, där fakta riggas för att passa in i politiska åsiktsmönster. Även otrevliga fakta måste upp på bordet. Först om alla kort läggs fram kan en god diskussion och bra lösningar åstadkommas. Tystnad innebär endast att det folkliga trycket ökar, för att till sist leda till överhettning och kanske explosion. 

Vad är det då som hänt? Jo, först har statsminister Löfven i SVT gjort bort sig genom att i korkade ordalag förneka att de senaste årens våg av invandring kraftigt ökat ungdomskriminaliteten i landets förorter. Tidigare har han skyllt brottsligheten där på ungdomar från välbärgade kommuner, såsom Djursholm. På SVT argumenterade Lövfen nu desperat för att den ökande kriminaliteten endast beror på ekonomiska faktorer och fattigdom. Hans uttalanden har lett till en kraftig medial protest, trots den likriktning som hittills gällt i frågan i vårt land inom press, radio och teve. 

Den andra sprickan i den svenska fasaden ser vi då PISA-resultaten redovisas. För första gången hör jag Skolverket(s) generaldirektör i SR säga att ojämlikheten mellan olika skolor eller elevgrupper beror på invandringen. Detta har givetvis kloka mänskor sedan länge redan förstått. Men den politiska klassen har varit förbjuden att tala klarspråk. Till bilden hör att en stor mängd invandrarelever uteslutits från att delta i PISA-testen (många fler i procent än i andra OECD-länder). De har alltså räknats bort pga språksvårigheter.  Trots bortplockningen medges alltså nu ändå problem.

Den tredje sprickan rör den tilltagande debatten om samordningsnummer som delats ut till omkring 870 000 (!) personer, som (antas) sakna svenska personnummer. Vid sidan om medborgarna här i landet så finns med andra ord nästan 9% utlänningar med ett sådant identitetskort på låtsas. Jag återkommer snart med en blogg om de samordningsnummer som staten och myndigheterna frikostigt delat ut. Mottagarna är alltså utländska medborgare som visas här i landet eller utomlands (!) och där njuter av den svenska statens frikostiga bidragspolitik. 

Jag skriver givetvis inte om problemen med skadeglädje. De ger nämligen en tragisk bild av det svenska samhällets fundamentala tillkortakommanden. Dessutom är det viktigt att betona att enbart en minoritet av de nyanlända är problematiska avseende våldskriminalitet (vad gäller ekonomiska oegentligheter är saken något annan). Av naturliga skäl har många fler skolproblem. Vem – förutom Skolverkets byråkrater –  kan tro att ett flyktingbarn genast ska prestera i nivå med sina klasskamrater. 

Om den inbilska svenska fasaden nu börjat rämna finns det anledning att hoppas på ett mer sansat politiskt samtal. Nu måste BRÅ börja samla statistik om ungdomsbrottslighetens koppling till invandring. Polisen måste också tala ur skägget vad gäller invandrarnas kraftiga överrepresentation i brottsutredningar. Och kriminalvården måste göra detsamma vad gäller trängseln på olika anstalter. Vidare måste SÄPO och polisen skrika ut att det måste bli ett slut på utdelandet av identitetskort på låtsas. Dvs de samordningsnummer som ofta inte säger något om personens verkliga identitet och bosättning. 

Varför måste politiker och myndigheter börja tala klarspråk? För det första är sanningen alltid den bästa grunden för god politik. Förljugenhet döljer enbart landets svåra problem. Det är som sagt nödvändigt att se sanningen i vitögat. Hur bister den än är.  Först när vi känner fakta kan Sverige göra vettiga val om den framtida invandringens omfång och former. 

För det andra måste politiskt ansvar utkrävas från dem som i åratal mörkat verkligheten och försökt föra medborgarna bakom ljuset. En stor del av det politiska etablissemanget riskerar därför att hamna i skamvrån tillsammans med landets statsminister. 

Torsten Sandström

2020-01-08

Jag påstår inte att jag är ägare av sanning. Men jag försöker argumentera öppet. Min övertygelse är att dagens journalister alltmer vinklar sina reportage, så att det passar deras personliga åsikter. Framför allt är vissa ämnen förbjudna och förvisade från den snäva åsiktskorridoren. Min ambition är att (om möjligt) försöka öppna upp de gränser som de stora mediehusens reportrar stakat ut.

Visst har jag också egna värderingar. Jag har som bloggare vissa privilegier. Men ambitionen är att öppna upp de gränser som många inom dagens journalistkår – absolut inte alla – dragit upp och försett med höga stängsel.

Ett gammalt talesätt är ”tala om vilka du umgås med så ska jag säga vem du är”. Det brukar tillskrivas tragediförfattaren Euripides från Atens 400-tal fvt. Han kunde där skåda hur den första demokratin byggdes. Alltså hade han en del att berätta om homo politicus. Jag tror han känt igen sig i dagens svenska politiska landskap. Och sorgset beklagat socialdemokratins förvandling från en beundransvärd förkämpe för en arbetande majoritets sociala rättigheter till en leverantör av bidrag och lagstiftning. Alltså beslut till stöd för personer som livnär sig på det svenska majoritetssamhället ekonomiskt. Beslut för att köpa röster.

Med lagstiftningsmakten i sin hand har nämligen S-partiet lyssnat på sina vänner och levererat till dem. Man har inte vågat stöta sig med kompisarna, utan med liv och lust gått dem till mötes. I ofta rent stötande former har S-egoismen odlats. Trots kritik från höga jurister har S bara kört på och favoriserat sitt kollektiv. Allt förbi en häpen och tandlös opposition.

Exempel är enklast att finna i S-sällskapets absoluta närhet. Två av partiets främsta maktfundament har ogenerat favoriserats via svensk lagstiftning, som enligt demokratins spelregler, normalt inte får användas för att främja enskilda individer eller organisationer. Jag tänker nu i första hand på hyresgäströrelsen och landets fackföreningar (med riksavtal). Genom lagstiftning har de två grupperna av organisationer getts rätt att skaffa sig makt över boende och anställning landet. Hyresgäströrelsen har nämligen utnämnts till förhandlingspart rörande hyror. Och LO-facken – med sina många satelliter (i praktiken TCO och faktiskt ofta även SACO) – har via lag de facto getts monopol på att sluta centrala kollektivavtal. Andra fackföreningar – exv den som är störst i landets hamnar – har nämligen förlorat sin strejkrätt efter en lagändring nyligen. I lag har även LO:s fackliga funktionärer sedan länge tillförsäkrats betald ledighet på arbetsgivarnas bekostnad. S-partiet levererar gåvor till alla sina vänner, i syfte om att hålla samman sig egen politiska storfamilj. Konkurrenterna körs över helt enkelt.

Inte undra på att marknaderna för bostäder och anställning blivit två av nationens främsta problemsektorer. Monopolens ledare har gjort de båda områdena till centralstyrda stenstatyer, som hånler åt enskilda medborgare som förlorat rätten att själva söka lyckan i en förhandling. Vad gäller hyra så bor många S-kamrater kvar i rymliga centralt belägna lägenheter med låg hyra. Andra skor sig genom att i smyg hyra ut i andra hand eller säljer hyreskontrakt för stora slantar. Laglydiga byggentreprenörer ser därför ingen framtid i att bygga till S-vännernas riggade hyresnivå. Följden blir givetvis bostadsbrist! På arbetsmarknaden syns trögrörligheten i problem för arbetsgivare att anställa och säga upp beroende på konjunkturens svängningar. Vidare får personer med svag kompetens – invandrare och ungdomar – inte jobb till centralkommandots betongartade lönevillkor. En korporativ planekonomi är vad vi ser.

S-partiet har även på andra samhällsområden skapat lagstiftning som gynnar grupper som man önskar hålla sig väl med för att i val vinna röster. Mest häpnadsväckande är oviljan att höja straffnivåerna för olika typer av brott, exv de överfallsvåldtäkter som ökat kraftigt på senare tid. Den officiella S-linjen är nämligen att högre straff inte hjälper, en tanke som annars är helt främmande för partiet då det gäller att införa högre avgifter på miljöskadlig verksamhet. Kriminella som annars borde ses som fiender betraktas alltså av S-partiet som viljelösa offer. Genom att stryka illgärningsmän medhårs hoppas S locka väljare i landets klandominerade ghetton.

S-partiets vacklande popularitet har inneburit en intensiv odling av förmåner för allehanda svenska minoritetsgrupperingar. Det är fullständigt klart att feministimperiet – en klick akademiker med svikna karriärsförhoppningar – från S alltid får det som begärs efter minsta vink. Sak samma med en växande skara av barnrättskramare. Från 1 januari 2020 får de en egen lagstiftning, som ska gälla vid sidan om (alltså inte överordnat) annan lagstiftning rörande förhållandet barn – föräldrar – samhälle. Någon egentlig positionsförskjutning till barnen sker alltså inte genom den nya lagen. Men att den kommer att tynga domstolar och myndigheter med tusentals tolkningstvister är klart. Särskilt juridisk mindre kunniga tjänstemän på olika myndigheter lär falla till föga för barnrättsmaffians kategoriska krav.

En översikt över S-partiets beslutsfattande till stöd för sina medresenärer på sällskapsresan blir ofullständig om inte deras byggande av en politisk klasstruktur nämns. Jag har redan nämnt basen, dvs makt och gratispengar till exv fackliga förtroendemän. Högre upp skänks tusentals yrkespolitiker hel- eller deltidssysselsättning i kommuner, landsting och riksdag. Och på toppen syns välbetalda reträttpositioner och sköna avgångsvederlag. Allt sker utan nästan någon kritik från landets medier. Nu är detta inte så konstigt. SR/SVT leds genom stiftelser där S-kollektivets korporationer sitter på rad. Och någon opposition kan inte heller väntas från stora tidningshus som väntar på framtida presstöd från staten.

I S-partiets ungdom stod frågor om rösträtt, 8-timmarsdag, utbildning och livsnödvändig välfärd på dagordningen. När detta förverkligats tvingades S förändra sina paroller. Nu blev det inte längre fråga om att bidrag och andra förmåner som skulle utgå efter personers behov och förmåga. Nu betalades bidrag ut oavsett mottagarens förmåga att klara sig själv. Att tala om krav var självklart inte gångbart S-vänner emellan.

Så odlas kollektivism modell S. Korporationer och enskilda hålls i gyllne tyglar. Och det politiska budskapet präglas av en kategorisk eftergivenhet. Ingen vågar tala om vad medborgarna själva måste göra (mer än att betala skatt). Individen betraktas som offer för sin verklighet. Och så smeks vännerna till S-partiet ständigt medhårs. Bidragen flödar över dem under sällskapsresan. Trots att nationen befinner sig i nedförsbacken.

Torsten Sandström
2020-01-06

Ärkebiskopen skriver idag i sitt brev till församlingen i SvD att barnkonventionen innebär att samhället måste ge större plats för andlighet. Kontentan framgår av följande retoriska fråga:

”Hur tänker beslutsfattare implementera artikel 27 i barnkonventionen, så att barns rätt till andlig utveckling blir lika mycket föremål för samhällets omsorg som den fysiska, psykiska, moraliska och sociala utvecklingen?”

Vad innebär nyckelordet i hennes brev, andlig utveckling? Det finns bara ett svar. Religiös skolning. Ingenstans i sitt brev till SvD talar därför pastor Jansson om studier på vetenskaplig grund. Det är enkelt att förstå. Den som är klarsynt inser att Bibelns mer än 2000 år gamla budskap inte har med vetenskap att göra. Det rör sig om gamla myter som få i vårt land längre tror på. Men Jansson tror på Bibelns ord.

För pastor Jansson, som alla vet tror att livet är en påse, gäller det att passa på att fånga några underdåniga läsare med hjälp av den barnkonvention som nu har blivit lag, men som inte alls handlar om att främja religiösa budskap (men däremot att hindra religiöst förtryck). Går det så går det är en tanke som helt omfattas av pastor Jansson och hennes vänner. Och församlingens överhuvud i SvD trycker förstås det brev som anlänt. Halleluja!

Under rubriken Vår skola presterar Sydsvenskan texten ovanför. Det sker i tider då skolan har stora kunskapsproblem, stort stök, brist på lärare. Det mesta går fel.

Vad händer då? Jo Sydsvenskan skriver om hbtq-problem på högstadiet. Till råga på allt med en fånig formulering om ”att komma ut under högstadiet”. Vad har just skolan eller utbildningen med hbtq-saken att göra? Och varför ska man komma ut just då? Texten saknar fokus på samhällets huvudproblem och tar i stället sikt på identitetsfrågor hos en ung minoritetsgrupp.

Igår bloggade jag om en av tidningens journalister som skrev om det offentligas plikt att verka för jämställdhet mellan föräldrar. Idag får högstadiet ett hbtq-uppdrag. Är journalisternas lönerna idag så dåliga att bara politruker vill ha jobb? Jag bara undrar.

Kan konst vara vad som helst? Mitt svar i denna blogg är nej. Det måste finnas några kriterier – annars är ju alla ting konst. Det är förstås inte enkelt att sätta ribban. Men såvitt jag förstår är basen komplexitet, dvs ett uttryck som kräver någon form av unik ansträngning eller en kompetens, som inte alla människor besitter. Sedan bör resultatet (nu kortfattat) uttrycka skönhet, opposition eller något extraordinärt. Verkets titel – dvs vad det kallas – har inte någon självständig betydelse vid denna bedömning, utan är endast en kommentar i marginalen.

Bilden ovan är en affisch från Moderna muséet. Den uppfyller inget av de krav jag personligen menar ska känneteckna en konstupplevelse. Bakom bilden står Rauchenberg, som hyllas av olika förståsigpåare. Det räcker inte. Vem som helst kan åstadkomma bilden ifråga. Priset är inte heller en mätare på konst, utan enbart ett tecken på vad någon vill betala på marknaden för tinget ifråga. Bilden ovan blir ett hån mot besökaren av ett galleri. I det här fallet är det staten som, med skattebetalarnas pengar, talar till medborgarna. Budskapet är en lervälling.

Förr beställdes konst av mecenater, som bara betalde för det som de uppfattade som viktigt eller skönt. Det vill säga ett märkvärdigt hantverk. Nu betalas marknadspriser, som bestäms av smarta män och kvinnor i finansvärldens närhet. De som sköter konstens ”börser” vet hur priser ska manipuleras. Och när köparen är ett offentligt subjekt – betalning sker alltså med skattemedel – så försvinner äldre tider spärr, dvs mecenatens ovilja att betala för något som anses som strunt.

Visst finns det så klart mycken god konst idag. Men det finns även en utveckling mot botten. Kravlösheten breder ut sig över allt. Och den hejas på av gallerister, museifolk, spekulanter mfl som aldrig själva skapat något väsentligt att titta på. Men prat kan de. Tirader av ord. Här möter vi många Mud muses.

Vad gäller efter allt strul och evig uppgång i ”stabsläge” på Karolinska (och övriga sjukhus)? Varför inte införa begreppet ”generalstabsläge”, så lugnas kanske folket några månader ytterligare. Det vill säga tills nästa skandal. Då blir det förhoppningsvis fråga om en ”haverikommission”. Dvs något som skulle ha tillsatts för flera år sedan.

Ett alternativ är kanske att anställa en direktör för ”säkerhetsställande”. Det verkar vara en populär lösning för lura folket tills vidare. Fråga bara landets arbetsmarknadsminister – hon med arbetsförmedlingen som inte fixar några jobb. I varje mening använder hon nämligen detta ord.

Tyvärr är mina lösningar enbart temporära, som alla förstår. Bäst är att lägga ned landstingen. Och bygga en enkel statlig organisation – utan tusen politiker i ledningen och ännu fler inkompetenta byråkrater – för upphandling av vårdtjänster till bästa pris.

Vad är kontentan av mitt resonemang i denna korta blogg? Jo, jag har ”nolltolerans” för politikernas lösningar. Men allvarlig talat. Nu måste personer med sakkompetens ta över. Människor som slutar hindra vårdens personal att utföra det jobb de är anställda för att utföra. Yrkespolitikerna och administratörerna jobbar främst för sin egen framtid.

Följande godbit är saxad ur Klimatupplysningen, https://www.klimatupplysningen.se

Då det i klassisk fysik icke är möjligt att förnya energi – denna är oförstörbar och kan således icke förnyas – ha företrädare för Miljöpartiet (härst.) tagit kontakt med Postmoderna fakulteten vid Grönköpings universitet för att korrigera verkligheten å den punkten.

-Då allt är sociala konstruktioner, säger MP:s företrädare, är givetvis denna fysiska sanning det också. Vilken nytta skulle vi annars ha av fakta och vetenskap ifall dessa icke vilja samarbeta med oss rättroende?

Försök med förnybar energi vid Postmoderna fakulteten vid Grönköpings universitet

Rolf Oward

Igår gav SvD plats för ännu en propagandaartikel från regeringen. Undertecknare är tre statsråd inom UD-sfären (i vid mening). Rubriken är ”Sverige har ett särskilt demokratiansvar”. Än en gång möter vi en kria om hur Sverige ska ses som ett föredöme för världens nationer. Ingen förstår varför. Det rör sig nu om en programförklaring för SIDA , en satsning som regeringen kallar en Drive for democracy. En länk till texten finns längst ned.

Till det yttre är det fråga om att Sverige måste fortsätta att ge SIDA-pengar till mottagare som motverkar ”auktoritära krafter” i länder jorden runt. Tanken är alltså att stödja demokratiska motaktörer i sådana nationer. Men i realiteten är syftet ett annat. Tanken är att cementera regeringens syn på vilka regeringar som är acceptabla inom och utom landet, dvs hur S-regeringen önskar definiera ordet demokrati.

I och med att inga länder namnges i texten tvingas man läsa mellan raderna. Att regimen i exv Saudiarabien inte döms ut av regeringen förefaller rimligt att anta. Det framgår av följande passus.

”Emellanåt uttrycks också att vi inte borde handla med eller ha utvecklingssamarbete i länder vars värderingar vi inte delar. Men vi vet att handel och utvecklingssamarbete kan bidra till att skapa välstånd och möjligheter för dialog, inte minst med dom vi står väldigt långt ifrån. ”

Det mest politiskt främmande tycks alltså OK, om det finns affärsskäl. Att den saudiska mördarregimen accepteras som samtalspartner styrks nämligen av att en undertecknarna nyligen avverkat en affärs- och charmvisit där. Alltså många leenden mot beduinklädda förtryckare. Tala om auktoritära krafter! Busines(s) as usual med andra ord.

En annan formulering i texten tyder på att regeringen däremot vill döma ut en rad stater i en axel sydöst från Polen i norr till Italien i söder. Möjligtvis även USA. Så måste man nog tolka följande formulering:

”Det finns de som hellre ser att världens länder slutar att bry sig om det som händer utanför det egna landets gränser och som vill stänga dörren för internationellt samarbete och dialog. Som om problemen skulle försvinna om man bara blundade för dem. Det är inte med kortsiktig egoism som vi skapar säkerhet i Sverige och Europa.”

Den som studerar den oklara texten finner att målet är stödja krafter i nationer med regimer som för en politik regeringen ogillar. Alltså riskerar demokratiska stater som är medlemmar i EU att drabbas av den svenska regeringens Drive for democracy. Det förefaller märkligt. Inte bara pga existensen av EU-gemenskapen, som endast omfattar demokratier. Utan också pga att regeringens guldkalv, Saudiarabien, som sagt tycks undgå att dömas ut. Vi möter alltså än en gång den vanliga S-akrobatiken: partiet bestämmer själv vad som är demokrati eller inte.

Grundproblemet är att ”demokrati” närmast är en beslutsform (utan givet politiskt innehåll), där en regering bildas efter fria val till ett parlament. Parlamentet ges alltså stor frihet att välja hur nationen ska organiseras politiskt och rättsligt. Dock anses i allmänhet grundläggande krav på rättsstatlighet, åsiktsfrihet och skydd för medborgarnas kroppsliga och själsliga integritet vara en del av definitionen av en demokratisk stat. Gränserna är dock omstridda.

I stället för att sjunga ut rörande olika partigrupperingar i Europa och USA lanserar den svenska regeringen en lovsång till den egna flummiga synen på vad som är gott eller ont, dvs vilka nationer som S menar är demokratier respektive styrs av auktoritära regimer. En sådan mager pyttipanna hade aldrig serverats av utrikesminister Östen Undéns på hans tid! Men då försökte partiet vara sakligt och förnuftigt. Inga frivolter eller balanstrix alltså, frånsett förstås relationen till Sovjetunionen. Man erkände Sveriges litenhet och utsatthet uppe i norr. Tal om föredöme var det inte fråga om.

I sammanhanget är det beklämmande att SvD ger spaltutrymme för en text som tycks vilja klumpa samman politiska ideal hos närmast halva svenska väljarkåren med diffusa auktoritära krafter utomlands. Det kan förstås ha att göra med traditionella vänstersympatier inom journalistkåren. En mer sannolik förklaring är SvD:s strävan efter att behålla ett statligt presstöd på minst 40 miljoner kronor per år.

Slutligen är frågan vilken politisk gruppering som egentligen ska kallas ”auktoritär” här i landet. Adressen i texten till M- och SD-partierna är tydlig. Men någon egen sjukdomsinsikt visar inte de tre socialakrobater som står bakom texten. S-partiets inställning till svensk åsiktsfrihet är i praktiken problematisk. Även den svenska rättsstaten har sina problem, exv rörande utnämningen av domare. Och floden av politiskt korrekta pekpinnar högerut är inget annan är auktoritär.

Torsten Sandström

2020-01-03

PS! I artikeln nämns Sverige som historiskt föredöme. Sanningen är att vi var den sista nationen i Skandinavien som införde allmän rösträtt. Heja Norge!

Här är länken till artikeln i SvD: https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50217/article/1060550/8/1/render/?token=e628436ebd6f293ef5b16366757e9932

SR, som alltid har ett fuktat finger i luften (för att fånga en officiell politisk linje), meddelar nu att man lanserar en programserie med Kattis Ahlström. Titeln är ”Från Jesus till Greta – om barns rättigheter”. Alltså fyra ytterst luftiga mediala fenomen i kombination. Jesus, Greta och Barnkonventionen tillsammans med statens eget mediebolags kändis, allas vår ”Kattis”.

Herre Jesus utbrister kanske någon i förvåning. Kors vilken medial propaganda säger jag, som nyss börjat läsningen av Roland Huntfords intresseväckande bok från 1971 om kollektivismens Sverige, ”The new Totalitarians.” Jag kommer snart igen med en presentation.

Redan nu kan jag säga att författaren bygger sin kritiska bild av ett centralstyrt Sverige på en statsunderstödd kollektivism samt en politisk aversion mot individualism.

Så var det för femtio år sedan. Men idag står individen och existensen i mediernas centrum, något som också avspeglas i SR:s programförklaring. Det är delvis hoppfullt, låt vara att en ny PK-ism vuxit fram som moteld. Klimatfrågan och barnadyrkan passar här in i bilden. Förändringen avspeglas, trots detta, även i S-partiets kraftiga nedgång.

Visst är det skönt med organisationer som Missing People! En rörelse som bygger på fria människor som vill göra en samhällsinsats. Personer som offrar egen tid och bekvämlighet för att söka efter medmänniskor som försvunnit. Ofta blir det fråga om dagar av letande utan ekonomisk ersättning. Bara i syfte att hjälpa andra. Det är just den typen av fria medborgerliga rörelser som gör ett samhälle starkt och gott.

Jag skriver detta med anledning av ett inslag i SVT Rapport i går kväll. Den statsdirigerade televisionen önskade nämligen uppmärksamma svenska folket på behovet av att utbilda medlemmarna i Missing People. Några statliga myndighetspersoner från högskolan (i Borås) och polisen menade att Missing Peoples medlemmar måste lära sig lagregler, etiska normer mm för att korrekt kunna fullgöra uppdraget med sökning efter försvunna.

Här har vi alltså en frivilligrörelse, som fungerar just på grund av sitt fria och spontana engagemang. Men själva frihetstanken tycks främmande för det officiella Sverige. Här måste allt styras av lagregler och moraliska regler. Det kliar i fingrarna på politiker och byråkrater. Precis som om samhället riskerar att gå över styr om inte en offentligt fastslagen färdriktning eller värdegrund lärs ut. En rädsla för att fria människor ska trampa fel. Och göra vad själva önskar.

Jag undrar. Var finns tilliten till enskildas goda omdömen? Och var finns kunskapen om att engagemanget riskerar att kvävas om olika formaliteter ständigt måste läras in? Jag menar att själva idén om skolning av medlemmar i Missing people är ett tecken på en svensk sjuka. Innebörden är att Storebror staten ständigt måste ha sitt finger med i livet alla skeden och att normer alltid måste ställas upp och präntas in.

Vi ser faktisk hur detta problem redan lamslagit polisen och flera myndigheter som ska hantera akuta och svåra problem i Sverige. Varje dag ser vi hur något går i stå. Myndigheter förbjuds utväxla information. Sekretesslagen tycks stå över såväl grundlag som Bibel. och innan något sker måste ingående regelstudier genomföras och högre chefer informeras. Förenligheten med värdegrunden sätts ifråga osv. Inte undra på att myndigheterna förlorar tid och förmåga att agera snabbt. Och resultatet blir förstås en form av handlingsförlamning. Kloka människor – som ledaren för Missing People i SVT:s inslag – inser tydligt detta problem. Men det gör inte ledande politiker, svenska medier eller anställda hos olika myndigheter som ständigt söker efter nya kontrolluppgifter.

I det lilla formatet visade därför teveinslaget om Missing People på ett stort svensk dilemma. En bristande tilltro till enskilda samhällsmedlemmar. Och en övertro på myndigheterna förmåga att styra via normer av olika slag. En form av omyndigförklaring av dig och mig samt vår förmåga att agera på ett bra eget vis i samhället. Alltså ännu ett allvarligt sjukdomssymptom i vårt land.

En ymnig och alltmer oklar svensk lagstiftning är tillsammans med det spridda värdegrundstänket en orsak till eländet. Vi har en sekretesslagstiftning som verkligen funkar som proppen Orvar. Likaså en enorm dataskyddsreglering som hindrar fria tankar och initiativ. Vidare en skollagstiftning som segar med kunskapsförmedling och i stället vill göra barnen till statens förlängda arm. Och från och med i januari 2020 blir barnkonventionen lag, varvid massor av flummiga regler kommer att ytterligare senarelägga arbetet i domstolar och myndigheter. En seg smet av svårtolkade regler – av vilka många är onödiga – sprider sig alltså över en nation som redan har tillräckligt många problem. Jag ser mig om och letar febrilt efter den röda knapp som kan stoppa den svenska rulltrappans färd nedåt. Den funkar inte. Systemfel meddelas det.

Missing People uträttar saker. Men det svenska samhället – Missing Sense – gör inte det.

Torsten Sandström

.

Jag har nyligen bloggat om S-partiets vilja att beskriva den svenska staten som stark och full av välfärd. Slutsatsen av min text är att den politiska strategin är bedräglig.

Nu har brittiska The Spectator – med en upplaga på omkring 80.000 – uppmärksammat Sverige. I en artikel av Paulina Neuding bekräftas bilden av en nation där staten håller på att förlora greppet om det viktiga våldmonopol, som är rättsmaskineriets grunduppgift. Vi får läsa om rader om bombdåd, mord och skjutningar.

En kritisk bild av svenska medier framträder också. De stora mediehusen rapporterar allt mindre om alla mord och annat klanvåld i förorterna. Det har nämligen blivit en svensk normalitet, förskräckande nog. En tsunami av medialt identitetstänk sköljer dessutom över landet. I artikeln berättas om att SVT:s rapportering, under dagen för explosionerna lämnat attentaten till lokalnyheterna, för att själva diskutera en påstådd censur av ‘big female bodies’ på Instagram. Detta är ingen slump. Identitetspolitiken anses numera viktigare än att rättssamhället skälver.

Storbritannien har förstås själv en våldsproblematik från kretsar av invandrande ungdomar som inte integrerats. Men om man jämför frekvensen och befolkningsstorleken framstår Sveriges tillkortakommanden som spektakulära. Dessutom finns en sjukdomsinsikt hos brittiska politiker. Svenska yrkespolitiker sover en törnrosasömn medan skotten viner och bomberna kreverar.

Detta är Sverige på nyårsdagen 2020. Den dag då tusenden sitter framför teven och beundrar Robin Hood och den svarte riddaren Ivanhoe. En film med budskapet att kung Johan utan land måste ersättas. Medan filmen rullar klamrar sig Stefan utan land kvar vid den svenska statens roder.

Läs själv: https://www.spectator.co.uk/2019/10/bomb-attacks-are-now-a-normal-part-of-swedish-life/?

Med spänning har jag sett fram mot tevedokumentären om Hasse och Tage. De två är en sällsynt kombination av kreativitet och intellekt. En av min ungdoms stora glädjeämnen. Strålande sketcher, ofta till musik. Och framför allt kanske improviserad komik i Dario Fos anda. Eller i  studentspexens, som i vart fall varit Hasse väg till många frigörande skratt i Lund. Mitt intresse för dokumentären präglades dessutom, som vanligt, av min allmänna skepsis till det tevebolag jag själv tvingas medfinansiera via skattsedeln. 

SVT:s dokumentär hade ett övertydligt scenario. En rad av kända personer infann sig vid olika tidpunkter i Hasse och Tages skrivarstuga på Vita bergen, där de närvarande skulle berätta och genomföra någon slags städning av de två komikernas tankevärd.  Alltså ett påklistrat synopsis som de två huvudpersonerna säker undvikit. Förutsägbarheten blev med andra ord alltför hög, något som goda humorister brukar avsky. 

Berättelseformen medförde med andra ord att Hasse och Tage kom något i skymundan. Visst fick tittarna, mellan åtskilliga förnumstiga kommentar, ändå många smakprov på de tvås humor.  Och den talar verkligen för sig själv. Alltså lysande komik på högsta nivå – pendlande mellan slapstick och bitande samhällskritik. Något stödförband från dokumentärens regissör var alltså inte nödvändigt. Särskilt inte då berättelsen knappast genomfördes i en anda som Hasse och Tage hade nickat bifall till. Pekpinnarna var alltför många och ofta inte alls träffande. Den som hoppats på inslag av humor från städpersonalen i skrivarstugan blev besviken. 

Min främsta invändning rör SVT:s ansiktsräddning av ett antal makthavare som huvudpersonerna ofta gisslat med humor och dräpande kommentarer. En rad politiker figurerade i dokumentären. Ingen av dem har mig veterligen gjort sig kända som muntergökar. Såväl Ingvar Carlsson som Anders Björk har tvärtom varit åtlöjen i olika sammanhang under Svenska Ords framfart. Kostymklädda uttalade nu de båda vänliga plattityder om de två komikerna. Den förre statsministern körde dammsugare och den pompöse tråkmånsen från M målade med falu rödfärg (ännu en övertydlig symbolik, helt på SVT:s politiska våglängd). Min fråga är vad sjutton alla politiker hade med det centrala innehållet i Hasse och Tages livsberättelse att göra. I denna utgjorde de enbart tråkiga försökskaniner i humoristernas labb.  

En annan invändning rör avsaknaden av en djupare förståelse av de två centralfigurerna. Visst hade kändiskollegor till dem kanske ett och annat att berätta. Men deras närvaro andades mest SVT:s vanliga samling av kändisar kring den ”lägereld” som mediebolaget gärna vill framställa, vid såväl Melodifestivaler som ett oändligt antal tävlingsprogram.  De som hade mest intressanta saker att berätta var utan tvekan huvudpersonernas söner, som med ansenlig distans karaktäriserade sina fäder. Vid sidan om raden av sånger, sketcher och Valfrid Lindemän blev sönerna enligt min åsikt reportagets behållning. På tal om bristen på djupare analys så kan jag inte minnas ett enda ord i programmet om Hasses många år som lundaspexare och författare till Djingis Khan, ett spex som fått tusenden att skratta så att tårarna flödat i Stora Salen på Akademiska föreningen. På denna punkt kan man säga att dokumentären innehöll en grov historisk miss. Bristen kan kanske förklaras av det uppsvenska grepp, som präglade programupplägget kring stugan på söders höjder. 

Min övergripande kritik är därför att regissören inte lyckats göra ett reportage i Hasse och Tages anda. Rader av mer eller mindre ovidkommande kändisar tilläts spegla sig själva i de två giganterna. Bilden av två vänsteragitatorer målades fram med sedvanlig tydlighet hos SVT.  Göran Greider var den som korats till talesman för regissörens politiska sympatier. Även i övrigt hade raden av medverkande valts ut med den regnbågsattityd som alltid präglar samvaron vid lägerelden hos det statsdirigerade tevebolaget.  Det är så mekaniskt och tröttsamt, enligt min mening. 

Även om dokumentären återgav mycket av den sköna humor som Hasse och Tage skapat under årens lopp, så gav den en fadd och avslagen eftersmak. Regin kändes inte euforiskt lättsinnig och roande, utan alltför tydligt tillrättalagd. Förvisso är jag överkänslig för politisk korrekthet. Men det var ändå slående hur PK-mässig dokumentären tonade fram. Resultatet blev en ganska klar hyllning till de vänsteråsikter som dagens S- och V-partier torgför. Även om Hasse och Tage delade dåtidens kulturelits benägenhet för socialistiskt tänkande – många gjorde det på den tiden (även jag) – var de två humoristerna sällan partigängare, utan politiska gycklare. 

Därför tror jag ingen av de två huvudpersonerna varit förtjust över den PK-version av deras skapande som SVT tillhandahållit. Humor och PK-ism passar nämligen dåligt samman. Humor är förstås kritiskt frigörande. PK-ism är däremot en typ av dogmatik, som verkar för anpassning. Tänk på Ingvar Carlsson och Anders Björk så förstår du!

Torsten Sandström 

2019-12-31

Ett vettigt stöd åt betydelsefulla samhällsminoriteter är ett tecken på ett civiliserat samhälle. Jag har länge sysslat med aktiebolagsrätt, en gren av juridiken där ett rimligt värnande av småägare är viktigt för att noterade bolag ska vinna framgång. I strategiska frågor ges därför minoriteten olika former av skydd. Men ingen klok person skulle säga att minoritetsägarna ska bestämma över företaget. Inom dagspolitiken möter vi dock denna ambition varje dag.

Svenska medier för en stenhård propaganda för en handfull ämnen som elitens politiker anser korrekta. I centrum står nu inte vetenskap, jämställdhet, kompetens, nationell hushållning etc, utan subjektiva tankar om kön, klimat, psykisk ohälsa osv. Idéerna från den lilla gruppen omformas till krav på samhället som helhet. De basuneras ut som naturlagar. Maktlystna kvinnor, färgade, hbtq-are, samer och religiösa minoriteter måste ges särskild plats. Och alla klimatskeptiker måste känna djup skam över handlingar som medför ökat utsläpp av CO2. Svenska folket är dock tämligen oberört av lockropen från ett politiserande fåtal.

Men Sveriges folk är sannerligen inte längre världen lyckligaste. Kanske håller vi på att bli den nation där människor känner mest främlingskap. Alltfler medborgare börjar se sig som sjuka. De söker därför vård i en apparat som inte kan hjälpa dem förrän där kön av väntande slutar. Många människor våndas. Man förväntar sig därför samtal om vård, skola och omsorg. Men inte i vårt land.

Vi möter flera kretsar av minoritetskämpar, som inte vill lyssna på vanliga svenskar och deras vardagsproblem rörande utbildning, bostad, vårdköer osv. Små välorganiserade grupper har nämligen sin egen agenda. De funderar inte över arbetslöshet, bostadsbrist, förortstvåld, stängda operationssalar, ett försvar utan soldater osv, utan basunerar ut sin egen lilla grupps snäva frågor. De kräver helt fräckt att majoritetssamhället ska anpassa sig till deras personliga krav. Annars skriker de om diskriminering. Samhället måste ändras så att deras vänner ges jobb med makt. Deras syn på miljön måste få stöd, påstår de.

Inom dessa kretsar tror få på kunskapens makt eller kompetensen rätt att visa färdriktningen. Nu är det det särgruppernas intressen som ska bestämma. Deras medlemmar ska styra. Det gäller alltså inte längre kunskap och erfarenhet. Det är minoritetsgruppens tänk som ska fram, nästan överallt. Deras idéer om kön, klimathets och likande identitetsdrömmar ska styra utvecklingen. Fram träder en mekanisk, närmast robotliknande, struktur som verkar ostoppbar. Ingen vågar säga emot. Politiker och medier eldar tvärtom på. Detta är kvoteringssamhället Sverige, nyårsafton 2019.

Lunds kommun har satsat omkring en miljard kronor på en spårväg från Centralstationen ut till en forskningsanläggning på landsbygden nordöst om staden. Förhoppningen är att något dussin forskare ska ta spårvagnen dit. Men jag tror att de – liksom idag – kommer att ta taxi från Kastrup i Danmark. Även forskarna måste nämligen sätta sprätt på offentliga anslag.

En miljard är en stor pengasumma för Lunds medborgare. Med tanke på ändamålets låga prioritet kan satsningen tyckas häpnadsväckande. Men inte för den som förstår minoritetsgruppen Mp:s credo: ”varje stålskena och varje betongsyll är en investering för klimatet, hej och hå, så borrade vi oss förr genom Hallandåsen.” En investering som är svår att riva upp när den väl är på plats. Så tänker bara talibaner. Ändamålet helgar medlen. Liksom i Afghanistan är ändamålet med härjandet omstritt.

Tänk vad alternativet, några el-bussar, kostat! Nu förstår du min liknelse.

PS! Tunneln genom Hallandsåsen projekterades för 1,25 miljarder (1991), men kostade efter många och långa miljöskandaler 10,8 miljarder (24 år senare). Så funkar en planekonomi modell S och Mp.

Läser i Dagens samhälle att stat och kommuner under 2018 byggt hus för omkring 60 miljarder kronor. Nu riktas mitt intresset mot den svenska konst- och kulturkorporativismen, som innebär att staten och omkring 30% av kommunerna slutit avtal med KRO (konstnärsfacket) om den sk 1%-regeln. Den innebär att 1% av det offentligas byggkostnader ska användas för köp av konst till offentliga lokaler. Om alla nybyggen inom offentlig sektor omfattades blir alltså projektkostnaden totalt omkring 500 miljoner kronor dyrare på grund konstinköp. Frågan är om detta är ett vettigt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

Någon säger att 1% är peanuts i sammanhanget. Och att ändamålet är gott. Visst, det är en hundradel av byggets kostnad. Men det är en kostnad som inte är nödvändig. Det offentliga ska bygga funktionella hus. Men inga lyxkåkar. Och den konstnärliga utsmyckningens kvalitet råder det som bekant högst delade meningar, liksom om klädmodet od. Dessutom är svinnet stort av konstverk från offentliga lokaler. Om enklare/billigare utsmyckning väljs kan den offentliga miljön bli väl så god. Och svenska politiker ska inte tvinga folket att betala skatt för annat än det som är absolut nödvändigt. Inte heller för att hålla KRO igång – en av landets tusen korporationer.

Skattebetalarna har behov av service avseende vård, skolor, rättsväsende, försvar och liknande. Att lokalerna är smyckade med billiga tryck och textilier är enligt min mening rimligt. Men att det offentligas chefer och KRO tillsammans ska trissa upp skatten genom dyrbara konstbeställningar tycker jag är slöseri med andras pengar. Konsten måste stå på sina egna ben och inte leva på blodtransfusioner från magra överutmjölkade skattebetalare. Rika privatpersoner och företag får däremot gärna välja att punga ut om de önskar.

Ett av landets värsta skrytbyggen är det nya Karolinska sjukhuset. Det lär under åren ha kostat omkring 60 miljarder kronor. Landstinget i Stockholm säger sig (på internet) betala 2 % (!) för konstköp. Detta innebär att en dryg miljard har avtvingats folket i Stockholms län bara för utsmyckningen i Solna! Dessutom måste den spektakulära arkitekturen – onödigt sneda vinklar hit och dit samt massor med glas – ha kostat ännu fler miljarder, något som förstärker bilden av landstingets slöseri vid hanteringen av andras pengar. Det påminner om forna tiders furstars sätt att spendera på konst och lyxbyggen, penningsatsningar som småfolket tvingades betala, men knappast hade någon glädje av.

Nu kan man förstås säga att det jag nyss skrivit även gäller offentliga kultursatsningar i allmänhet. Javisst. Det är enbart en elit som har glädje av satsningar på Operan, offentliga teatrar, konstmuser, idrottspalats osv. Även svagt utnyttjade bibliotek hamnar i riskzonen, liksom statligt filmstöd. Till alla dessa miljarder kommer ännu fler överflödiga i bidrag till föreningar, tidskrifter, dagspress, SR/SVT. Alltså en hel flod av miljarder som storebror tvingar av dig och mig. Min åsikt är att medborgarna bör få lägre kulturskatt, för att i stället låta dessa välja hur pengarna ska användas.

Den största besparingspotentialen rör en stor skara kulturadministratörer, som (med näsan i vädret) levererar det som fåtalet önskar. Varför inte destinera mycket mer pengar till skolan och lärarna där? För att på så vis bygga ett kulturintresse från grunden? Någon säger att det är en frihetsfråga att konsumera kultur. Jag menar att det i stället är fråga om valfrihet. Folk har nuförtiden möjlighet att för en liten penning själva köpa begagnade böcker och konsumera annan kultur (musik, teater och film) via internet. Idag behövs inte längre kultursveriges alla prussiluskor, i stil med de som samlas till årliga frälsningsmöten på konferenser och bokmässor. Den verkliga friheten är – nu liksom i historiens mörker – att medborgarna slipper betala för det som ett fåtal andra konsumerar. Nationens ofantliga slöseri med pengar på kultur är – då som nu – att hylla furstarnas klokhet och storhet.

Jag skriver detta inte bara för att sänka skattetrycket. Min avsikt är att den offentliga sektorn inte kan fortsätta att svälla ikraft av Parkinsons lagar och egoism hos sk förståsigpåare av kultur. Det gäller att prioritera i välfärden samtidigt som människor som sagt själva ska få välja hur de ska använda sina pengar. Så fram med rödpennan i alla offentliga budgetar! Det finns en otrolig potential till besparingar. Och många bäckar små gör till sist en hel flod av pengar tillbaks till en skattetrött befolkning.

Torsten Sandström

2019-12-30

Det blir alltmer klar vilken verkan Januariöverenskommelsen (Jöken) får. Häromdagen sa nämligen Finansministern att det inte hinns med någon skattereform före nästa riksdagsval. Redan tidigare har omvandlingen av Försäkringskassan skjutits upp. Och förhandlingarna om LAS strular och tycks också gå i stå. Osv. Löften från gökboet ska man kanske inte lita på, men ändå.

Bilden av Jöken klarnar. Den vill framstå som en ambitiös handlingsplan, Men är en önskelista. Några vackra ord utan rimlig chans till framgång i ett politiskt centrum som domineras av proppen Orvar, dvs S och Mp. Det är inget sensationell i detta konstaterande. Många kloka människor insåg nämligen att förhalning var S-strategin nummer ett för att rädda sin maktställning. Enligt valspråket ”Makten framför allt. ”

Det intressanta är enligt min mening att time out också begärts av L- och C-partierna. De ville inte styra utan bara vänta i fyra år, alltså till nästa val 2022, och då hoppas på att SD förlorat folkets stöd. Till bilden hör att L-partiet vill få tid att slicka sina sår och försöka finna såväl en ny ledare som en ny politik. Dessutom tycks C-ledaren ha valt en utökning av sin familj framför ambitionen att styra landet på allvar. Alla är politiker som ser om sitt eget hus.

Jag menar att en lösning enligt mönstret time out i fyra år enbart är något som yrkespolitiker kan tänka sig: ”vi sätter oss vid köttgrytorna och väntar till nästa val, då läget förhoppningsvis är mer gynnsamt”. Alltså en tanke på det egna livet och försörjningen, framför omsorgen om en nation som skriker efter stora reformer. Inte undra på att SD vinner väljare i massor. Eller att politikerföraktet ökar i takt med den politiska klassens omsorg om egna intressen.

I den goda nättidningen Kvartal kan man läsa en artikel med den intressanta rubriken ovan. Jag ger en länk nedan. Författaren är docent i civilrätt från Göteborg och heter Jakob Heidbrink. Han framför många intressanta och, som jag tror, för lekmannen förbluffande konstateranden rörande det faktum att den ”heliga” Barnkonventionen om en vecka blir svensk lag.

Den juridiska nyheten kokar samman till att medborgare inför svenska domstolar och andra myndigheter ges en rätt att argumentera med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Därmed inte sagt att medborgaren tar hem spelet med sina nya argument. Svensk rätt ger (lyckligtvis) inte Barnkonventionens vaga normer något företräde, som lekmän kanske vill tro. Konventionen har nämligen inte status av grundlag.

Därför måste argument med stöd av Barnkonventionens flummiga normer i allmänhet ge vika för konkurrerande lagregler med sedvanlig pregnant utformning. Konstaterande är nog en överraskning för alla svenskar som trott på S-regeringens sirensång om att upphöjande av Barnkonventionen till svensk lag kommer att ge alla småttingar ett ökat juridiskt skydd. Heidbrink tvivlar alltså på att skyddet i realiteten kommer att utvidgas. Ett ökat antal tvister, om konflikter mellan nuvarande lagstiftning och de nya vaga reglerna i Barnkonventionen, blir följden. Detta medför naturligtvis att fokus kommer att riktas mot juristernas tolkningsoperationer, vilket knappast är lyckat med tanke på rättssäkerheten. Att konventionen nu blir lag bidrar alltså till minskad juridisk säkerhet.

Hans artikel innehåller också andra godbitar för den som – liksom jag och för övrigt även många svenska domare – är kritisk till att konventionen ska bli svensk lag. Han skriver exv att risken är påtaglig för att begreppet ”rättighet” inflateras. Barnkonventionen lovar i oklara ordalag barnen en mångfald rättigheter i olika avseenden. Ett skydd barnen alltså normalt inte kommer av vinna i svenska domstolar.

Redan idag finns en här av (ofta kvinnliga) ”experter” på det de kallar ”barnrätt”. Inte alla är jurister, utan snarast troende på det nya dragspel av normer som konventionen presenterar. Nu ska de försörja sig på att sprida detta dimmiga budskap. Vi får alltså räkna med att se ännu en svensk rörelse av predikanter som hoppas kunna frälsa barn även i omöjliga situationer. I och med att många av ”experterna” inte förstår sig på juridikens finlir kommer de på sikt att skapa stor besvikelse hos dem som trott på lockropen från Barnkonventionens (S)irener. Detta är en del av den svenska modellen. Olof Palme kallade exv MBL (medbestämmandelagen) för den största reformen sedan den allmänna rösträtten. Du hör rätt – MBL! Nu är det Barnkonventionen som framställs som en räddningsplanka.

Om du är intresserad av Barnkonventionen, som alltså om en vecka blir svensk lag, rekommenderar jag verkligen en läsning av Heidbrinks text i Kvartal på följande länk:

https://kvartal.se/artiklar/barnkonventionen-kortsluter-demokratin/

Under några dagar har jag vistats i Köpenhamn. En storstad så annorlunda jämfört med Stockholm. Framför allt är det slående att det danska samhället visar en helt annan – och mer politiskt avslappnad – sida än Sverige. Jag tror aldrig jag hört en dansk påstå att deras nation är ett föredöme för världen. Eller att någon dansk statsminister vågar upprepa orden om behovet av det ”starka samhället”. Varför denna skillnad mellan två stater som är nära kulturellt förbundna och som under långa perioder haft regeringar av märket S?

Visst finns det flera sociala strukturskillnader mellan Danmark och Sverige. Odling, livsmedel och handel står mot svensk storindustri. Danmark var under tysk ockupation medan Sverige kompromissade rejält med Hitler. Religionens grepp över danskarna är mer påtaglig. Fackföreningarna topprider vårt land. Men i mina ögon räcker inte dessa förklaringar fullt ut. Båda staterna har utvecklade välfärdssystem. Det är alltså något annat som medför att svenskarna förhäver sig och talar om det starka samhället. Något ideologiskt och svårgripbart. 

Jag tror att det har att göra med dimmor av en uppsvenskhet. Dvs en historisk syn på Sverige med ett centrum i Svealand. Här finns en dogmatisk linje från Gustav Vasa, via Axel Oxenstierna till den svenska socialdemokratin. Det kanske låter konstigt. Men de tre mäktiga har alla verkat för idén om den starka svenska staten. Deras mål har varit att säkra dess bestånd och skatteinkomster. Detta syns särskilt tydlig i S-partiets där talet om det starka samhället, som vi snart ska se, blivit ett knep (ett mantra) för att ständigt höja skatterna. Man kan säga att de tre byggt landet, på gott och ont. Men för en nutida svensk måste den politik som idag förs av S-partiet starkt ifrågasättas. 

Under sitt långa innehav av makten över den svenska statsapparaten har S-partiet byggt upp ett ideologiskt centralkommando. Per Albin Hansson och Tage Erlander startade bygget, men i avsevärt mindre strategisk eller maktlysten form. För övrigt med ett skånskt inslag. Men genom Olof Palme har den storsvenska synen fullbordats, något som verkligen syns hos dagens enkla megafoner, Stefan Löfven och hans gäng av yrkespolitiker. Utan tvekan har den statsfinansierade radion och teven haft en viktig funktion i byggandet av uppsvensk hybris. Allt har kommenderats fram från högre ort, dvs från statsdepartementen och lojala medier. Den svenska skolan och universiteten har varit ytterligare predikstolar för vikten av central kontroll. Sveriges överdimensionerade myndigheter en annan. En förvirrad och hukande politisk opposition har fortlöpande rättat in sig i ledet. Regeringarna Bildt och framför allt Reinfeld kan närmast sägas ha fört en S-politik light. Även från moderaterna har man alltså fått höra ord om det starka samhället och om en önskan att vara ett ”statsbärande” parti.

Jag har redan sagt att Danmarks välfärd är jämförbar med Sveriges. Men ändå har Sverige ett skattetryck som är omkring 7 % högre än Danmarks (som för övrigt tangerar genomsnittet inom OECD). Jag tror att upprätthållandet av ett högt skattetryck – utan synbara välfärdsvinster eller annan nationell nytta – är orsaken till dagens S-prat om ”det starka samhället”. I realiteten är det fråga om S-partiets maktställning. Likaså det fåniga talet om Sverige som ”ett föredöme” på världsscenen. Att det rör sig om tomt prat förstår vem som helst som försöker göra sig ideologiskt fri. Fundera över följande. Vilket militärt försvar av friheten har vi i vårt land? Danmark är medlemmar av NATO. Hur fungerar den svenska polisen? Den danska vill ha gränskontroll över Öresund. Är svensk skola och universitet internationella spjutspetsar? Kan den svenska vårdens tillgänglighet kallas ”öppen”? Hur är det med tillgången på bostäder? 

Jag är övertygad om att talet om det ”starka samhället” helt enkelt är ett bedrägeri. Det är ett smart ideologiskt vapen för S-partiet att försöka behålla makten över landet och medborgarna. Ett mantra som upprepas så ofta att många tror att det är sant. 

Det är mot den bakgrunden som jag anser att luften är lättare att andas in i Köpenhamn. Visst finns det otrevliga bensingaser även här. Men de känns andligen enklare att hantera än i storsvenskarnas huvudstad. I Danmark jobbas det praktiskt mot utsläpp – många fler cyklar för övrigt – men inte med målet att vara världens föredöme. Där nöjer man sig med att göra en vettig insats för sina egna medborgare i förhållande till nationens storlek. Det svenska ledarinitiativet i  en frälsningsrörelse för världens klimat kostar stora skattepengar, i en situation då det är osäkert om CO2 är den främsta förklaringen till ökad uppvärmning. Danskarna har inget behov av att mästra andra nationer, ty här har betydelsen av en stark stat inte vuxit sig fast. Danskarna är pragmatiska och har lätt till ett smil. Opinionsmätningar påstår att folket är lyckligast i världen.  

Det danska samhället präglas av en god önskan att kritiskt lyssna på andra samt att kompromissa. Man ser sig som en liten kugge i ett större system, med uppgift att lösa den egna nationens problem. Sverige ser sig som en global ledare, om än av något mindre magnitud än stormakterna. Följaktligen har Sverige tappat fokus på en rad av sina interna svåra tillkortakommanden (skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar, invandring etc). Uppsvenska yrkespolitiker sysslar nämligen inte med detta, utan med att bygga bilden av Sverige som en förebild. Betydande energi läggs följaktligen ned på att kritisera sydsvenska politikers strävan efter praktisk regional samverkan över partigränserna. 

Till min bild hör att jag inom loppet av en månad besökt Nationalmuséet i Stockholm respektive Köpenhamn. Det förra är i huvudsak en god konstsamling, det senare en kollektion av unika och värdefulla historiska ting, framför allt från tiden före och strax efter vikingarnas framträdande. Trots detta faller jämförelsen tveklöst ut till Danmarks fördel. I Köpenhamn visar man utan nationella övertoner upp den kulturskatt man verkligen innehar och är glad över. I det dyrt nyrenoverade palatset i Stockholm skäms man däremot uppenbarligen till och med över namnet ”national”-museum. För globalister är nationalism en styggelse. På flera ställen märks skyltar och andra politiska pekpinnar som varnar för att konsten utstrålar nationalism eller en sned historisk syn. Här syns således tydligt den nutida statsapparatens strävan efter ideologisk styrning av storsverige. Föremålens unika form, färg och inte minst tradition betyder officiellt litet jämfört med uppgiften att presentera Sverige som ett ideologiskt eller politiskt föredöme för andra nationer. Så talar en myndig svensk statsapparat till sina hukande medborgare. 

Torsten Sandström

2019-12-25

I förhandlingarna om Jöken var en avveckling av Arbetsförmedlingen (AF) av högsta prioritet för C-partiet. Idag hörde jag på SR ett uttalande av C-partiets vice ordförande Anders Jonsson. Han förklarade varför partiet lagt ned AF-frågan tills vidare och alltså låtit regeringen djupfrysa ännu en angelägen reform. Att frågan nu släpps förstärker intrycket av att Jöken bara varit en strävan efter att avvakta nästa val om några år.

Ännu intressantare var Jonssons förklaring till AF-nederlaget. Ungefär så här sa han: ´Vi ser nu att det inte längre finns en majoritet i frågan varför vi måste anpassa vår politik därefter.` Uttalandet ger ett intryck av en pragmatisk ambition om sakpolitiskt samförstånd från C-sidan.

Jag häpnar än en gång (dagspolitiken har tyvärr förflyttat min haka till knänivå). Om det är majoritetens åsikt om sakpolitiken som ska bestämma färdriktningen vore det enda riktiga för C att aldrig flytta in i Jökboet. Då gällde uppenbarligen inte idén om majoritetspolitik. Då önskade C, för det första, hålla SD utanför allt inflytande. För det andra ville man än en gång låta partiledaren vara mammaledig från rikspolitiken (i landets prekära läge!).

Så går det när en bondeorganisation ska försöka kompromissa i nationella frågor. Viktiga reformer blir liggande. Men att leverans sker av nya bidrag till landets lantbrukare kan vi vara säkra på. Både ordförandens och hennes vice har hemgårdar som ivrigt trycker på.

PS. I landet finns omkring 23.000 jordbrukare. De utgör c:a 0,2 procent av befolkningen. Om övriga medborgare slutar att rösta på C är landets problem närmare en lösning, hoppas jag.

Jag är en gammal gröna vågare. Tillbringar massor av sommartid i naturen. Har sysslat med biodling, grönsaksodling, svampplockning, jakt mm. Så jag är inte alls ointresserad av frisk luft och en god yttre miljö. Och visst inser jag att gifter i naturen och i livsmedel samt avgaser i städerna är något ont. Men samtidigt vet jag att mycket gott händer dag efter dag, tänk bara på elbilarna.

Det som bekymrar mig är FN:s och politikernas val att peka ut CO2 som boven i ett drama om ökad uppvärmning. Bakom en mask av högre visdom för de en hård politisk kampanj enligt den medeltida devisen ”ändamålet helgar medlen”. Meningen är att mindre bruk av fossila bränslen alltid är bra. Då kampanjen dessutom ger politiker och FN ökad makt, så desto bättre menar de. Hård skrämselpropaganda skadar inte, tycks de anse.

Visst är det bra om mindre olja och kol förbränns (lagren är dessutom ändliga). Orsaken till min oro är att jag inte alls kan finna att världens naturvetare kommit fram till samma slutsats som FN /IPCC rörande CO2 som boven i sammanhanget. Det råder inte alls konsensus som IPCC helt fräckt påstår!

Mitt råd är att alla vilsna måste försöka skaffa sig en uppfattning i frågan om konsensus. Vad FN/IPCC påstår hörs tydligt från de politiska megafonerna. Så studera gärna följande källor med massor av information:

Klimatupplysningen: http://www.klimatupplysningen.se/allt-du-behover-veta-om-klimathotet/

Heartland institute, Chicago, USA: https://www.heartland.org

Kritik mot IPCC: https://www.heartland.org/multimedia/videos/why-scientists-disagree-about-global-warming-joseph-bast

Jag är inte klimatvetare. Jag försöker bara själv skaffa mig en uppfattning i den viktiga frågan om CO2 är orsaken till ökade temperaturer. Men att det råder konsensus, som IPCC påstår, är fake news. Bara FN:s och IPCC:s bluff bör vara en anledning för många att ta sig en funderare…

Mediernas klimastrategi är att lansera ett antal hjältar. Personer som leder matchen mot CO2. Det finns en hel rad sådana kämpar. Rockström och Greta T är bara två. På bilden från DN häromdagen syns en tredje ”ärrad” kämpe från slaget om Parisavtalet, Laurent Fabius.

Huvudbudskapet är att tiden nästan har runnit ut för räddning av klimatet. Alltså säger Fabius att 2020 är avgörande. O hemska tanke – hur ska det gå för vår planet efter 2020?

Fabius – liksom nästan alla klimatkämpar vi möter i medierna – är inte vetenskapsmän eller sysslar med forskning om solen eller lagren av gaser omkring jorden. Men ändå kan han och andra likasinnade var dag uttala krisbudskap, som komisk nog flyttas fram år för år. Extra komiska blir orden i Fabius´mun. Mannen som gjorde den franska sk kaviarvänster känd. Han har förtärt mer iransk kaviar och champagne än de flesta, under sina många år på olika glansfulla regeringsposter för socialistpartiet. Nu gäller det klimathets för att vinna väljare.

Det vi hör är alltså enbart krisbudskap från politikernas munnar. Men de saknar ju vetenskapliga belägg om kosmos eller gaser kring jordklotet. Därför är det hög tid för klimatforskarna att kliva fram och förklara varför CO2 är orsaken till uppvärmningen. Och då menar jag riktiga klimatforskare och inte de som bara sysslat med ökad värme i haven, smältande isar eller värmens effekter på miljön. De saknar vetenskapliga belägg för just CO2:s betydelse i sammanhanget (dvs varför haven blir varmare, varför isarna smälter pga CO2 eller hur växter och djur påverkas negativt av CO2). Vidare ska vi absolut inte lyssna på ekonomer och andra samhällsvetare som talar om klimatpolitik. Vad vet de om CO2, på en vetenskap nivå? De upprepar bara politiskt korrekta ord om CO2.

En fråga som jag bra gärna skulle vilja få ett svar på är hur CO2, en gas som utgör 0,04 procent av atmosfären, kan förorsaka global uppvärmning i stor skala. Förvisso har halten CO2 ökat sedan 1950 med 0,1 promille, men att enbart några promilles ökning kan orsaka de gigantiska värmeeffekter som politikerna pratar om måste besvaras, anser jag. Kan det kanske finnas andra orsaker till uppvärmningen?

Så ut med klimat- och kaviarvänsterns politiska predikanter och in med forskare som kan ge oss hårda fakta! Här är det rätt att tala om hög tid. Om det exv är skeenden från sol, vind och vatten som förklarar höjda temperaturer (och att CO2 bara har en bakgrundsroll) så slänger vi idag bort biljontals kronor utan rimliga skäl.

I flera bloggar har jag kritiserat DN. Idag läster jag ledarskribenten Lisa Magnussons text, rubricerad ”Sådana som jag hamnar aldrig på fel sida av historien”. Textens inledning fick mig att sätta mitt goda morgonte i halsen:

Jag är så avundsjuk på alla som deltar i klimatprotesterna. Tänk att stå där i folkmassan och skandera slagord med Greta Thunberg, och känna urkraften, känna historiens vingslag. Jag vill också vilja vara sådan. Men tyvärr vill jag inte. För så fort många är överens börjar det krypa i mig, och jag söker mig instinktivt bort (min fetstil).

Magnusson beundrar uppenbarligen Greta T:s slagord. Men vill inte själv delta i klimatprotesterna. Detta är det mest besynnerliga jag läst på ledarsidan i DN, tror jag (förvisso i stenhård konkurrens). DN är ju en av landets främsta skapare av megafonen Greta T. Varje dag hyllas hon. Vad vore Greta T utan mediernas körsång? Så Magnusson gör faktiskt det hon skriver att hon inte vill. Läs om meningarna med fetstil och försök utröna vad Magnusson egentligen vill.

För den som så långt orkar och vill läsa mer länkar jag till hennes text idag och igår:

Dagens text: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-sadana-som-jag-hamnar-aldrig-pa-fel-sida-av-historien/

Gårdagens text: https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-det-ar-inte-meningen-att-julen-ska-vara-harlig/

Om det är någon som förstår vad Magnusson menar och är ute efter i någon av de två texterna, så mejla gärna mig. Att läsa dessa texter kräver såväl en tolk som en terapeut. Och detta på ledarsidan i landets till upplagan största morgon tidning. Spillror av orden går att förstå, men knappast sammanhanget.

Mitt intryck är att hon bara skriver på för att fylla en spalt per dag. Det blir stressigt i tider av julplanering. Att tänka fritt framstår därför som viktigare än att det blir något vettigt sagt. Magnussons texter är inte bara ytterst oklara. De är dessutom späckade med egotrippade resonemang. En navelskådning som tyvärr blir allt vanligare i stora medier, men som är främmande för en ledarsida. Där brukar målet vara klara samhällsanalyser, så gott det nu går för skribenter med politiska ambitioner.

Att Magnusson trampar på tunn is syns i båda texternas. Den senare hade för övrigt först rubriken: Julen ska inte vara god. Rubriken är sannerligen magstark, alla kategorier, varför en dämpande korrigering senare gjorts (”det är inte meningen att julen ska vara härlig”). Magnusson brakar pladask genom isen. Hon ska vara glad för att hon befinner sig på grunt vatten.

Idag säger Matilda Ernkrans, som typiskt nog kallas ”minister för högre utbildning och forskning”, att ett särskilt högskoleprov ska skapas för dem som inte ens har studentexamen. Tanken tycks inte vara att låta dem ställa upp på ordinarie prov, som erbjuds alla med låga studentbetyg. Nej, de som inte har någon examen alls – ska erbjudas en ny genväg.

Jag menar att S-partiet under flera decennier kännetecknats av ett förakt för kunskaper och bildning. Förr hade ledningen en grupp personer med mycket hög utbildning i stil med Ernst Wigfors, Östen Undén, Karin Kock och Gunnar Myrdal. Även Tage Erlander var en väl utbildad ledare.

Men idag är det annorlunda. De flesta har meriter (?) från fackföreningar och ungdomsförbund. Ernkrans liksom sin företrädare har mycket svaga CV:n vad gäller högre studier. Vad som döljs bakom ord som ”examina i” ämnet X eller ”studier i ” ämnet Y är det ingen som vet. Det brukar stå för avbrutna studier eller enstaka poäng. Det är fullständigt klart att personer med denna bakgrund inte förstår sig på betydelsen av varaktiga studier och höga kompetenskrav.

Den uppgift regeringen valt är inte heller att bygga kompetens i landet. De vill bygga genvägar. Och det sker genom en ständig devalvering av begreppet kunskap. Alltså en nedåtgående spiral vad avser ämnesfärdigheter som visats genom fortlöpande prov. Ifall proven anses svåra måste kraven sänkas. Jag påstår att Sveriges utveckling i PISA-testerna bevisar detta. Snart kommer Sverige antagligen att kräva att OECD tillåter vårt land att räkna bort ännu fler elever (än dagens europarekord på 11% av elevunderlaget) innan PISA-formulärens fylls i. Tala om ett svenskt Race to the bottom.

Att formella kunskaper för att köra bil eller vara jägare kan testas genom att kryssa i en blankett är en sak. Men för att inleda högre studier krävs det långvarig träning i att läsa, skriva och räkna. Och många prov för att bevisa säker kompetens. Många lärare vid de större svenska universiteten rapporterar att dagens studenter saknar nödvändiga förkunskaper.

Detta har nutidens ledande S-partister med Göran Persson i spetsen aldrig förstått. De struntar i kritiken och ser den som ett utslag av konservatism. För de har själva aldrig tagit sina studier på allvar. De har i stället haft politikerns yrke som mål. De är alltså vana att tänka i banor om genvägar, ryggdunk och listiga karriärsprång. Inom politiken saknas nämligen krav på kunskap. Sedan några tiotals år formas den högre utbildningen efter de enda mål S-politikerna förstår. Tyvärr.

Torsten Sandström

Det berättas idag om en uzbekisk familj som bott i Sverige omkring 15 år i väntan på en utvisning, som inte kunnat verkställas. Familjen har nu beviljats uppehållstillstånd och på sikt medborgarskap. På tiden kan jag tycka utan att känna till fakta mer i detalj.

Men nu över till högkomiken. Under tiden i Sverige – alltså utan uppehållstillstånd – har en av uzbekerna fått en anställning på ett jobb som har säkerhetsklass (det verkar röra sig om kriminalvården). Pikant nog har landets nuvarande justitieminister deltagit i beslutsfattandet. Man kan nog inte begära att han själv ska kolla alla detaljer i beslut som han skriver under. För detta finns det rader av underordnade tjänstemän, på väl avlönade jobb, exv interna handläggare och det SÄPO-folk som med jämna mellanrum i media talar om hur på hugget de är. Hur en persons utländska medborgarskap – och avsaknad av uppehållstillstånd – kan undgå kontroll är uppseendeväckande i sammanhanget.

Nu kommer ännu en knorr. Som skäl för att personerna ifråga inte längre kan utvisas anförs att det finns risk för svenska säkerhetsomständigheter kan avslöjas. Om familjen tvingas till Uzbekistan finns alltså risken att någon berättar om svenska hemligheter. Alltså blir departementet och SÄPO:s strul en anledning för uppehållstillstånd. Svensk juridik av idag.

Än en gång får vi inblick i vad som händer på hög nivå inom statsförvaltningen i Kamomilla. Förut var det tjänstemän på Rosenbad med uppgift att bevaka pistoler som blivit lurade och dessutom ”glömt” att anmäla stölden. Nu är det departementspersonal som glömt att kolla identiteten och säkerhetsklassen på en anställning såsom lagen kräver. Då brister avslöjas två gånger inom kort tid måste man anta att vi bara sett toppen på isberget av bristande omsorg inom Rosenbad.

Min slutsats är att Regeringen inte är kompetent för sin uppgift, något som jag försökt visa i många av mina tidigare bloggar. Bilden av Regeringens brister framstår som fundamentala. Vid första anblicken tror man kanske att det rör sig om komik i Kamomilla. Men jämförelsen haltar något. I diktens värld kom rövarna Kasper, Jesper och Jonatan utifrån varefter de utförde sina dåd. På verklighetens Rosenbad är rövarna högt anställda beslutsfattare.

Visst är det talesätt korrekt som säger att verkligheten överträffar dikten.

I Sverige betalas omkring 30 miljarder per år ut i olika föreningsbidrag. På det tillkommer stöd till pressen och avgifter till SR/SVT på c:a 10 miljarder. Dessutom omkring 6 miljarder från kommuner och landsting, Alltså rena pengaregnet från det offentliga till enskilda organisationer och företag. Eller rättare sagt, tvångspengar från dig och mig.

Men häromdagen vägrades svenska Paralympics ett bidrag på 60 miljoner till en tävling i Åre för begåvningshandikappade. Den aktuella gruppen tävlingsaktiva idrottare är uppskattningsvis bara omkring 0,1 promille av svenska folket, dvs mellan 500-1000 medborgare. Staten handlar enligt min mening rätt då man vägrar att betala 60 miljoner på ett bräde.

Dessutom. Inte får de omkring 500 deltagarna dela på 60 miljoner. Nej, de är dragplåstret i sammanhanget. Mer än 95 % av summan var tänkt att gå till olika handikapprörelser och kommersiella krafter i Åre. I huvudsak är det alltså fråga om försörjning av icke tävlande.

Visst är det utomordentligt med ett land som har många aktiva föreningar. Men medaljens baksida syns i statens bidragssystem. En hel armé av kravmaskiner ges pengar för att hållas igång. Detta betyder ständigt ökade krav. Och ständigt ökade skatter. De politiker som ger bifall hoppas naturligt nog att vinna röster i offentliga val.

I Sverige upprepas ständigt mantrat ”högre skatt krävs för att skapa en stark stat”. Det är rena farsen. I själva verket gäller det att börja hushålla med offentliga medel. Det räcker bara att rejält strypa strömmen av organisationsbidrag.

Men det är inte enbart fråga om en allvarlig överbeskattning. De riktade bidragen verkar för att låsa fast nationen i åsiktskorridoren. Jag påstår att detta är avsikten. Bland mottagarna dominerar nämligen kraftigt de med ett politiskt korrekt budskap. Och de ”betalar” förstås tillbaka och cementerar på så vis den politiska elitens syn.

Det är inte särskilt konstigt. Historien lär oss nämligen att den ledande klassen formar ideologin. Marx skrev det i slutet av 1800-talet. Hans lärljunge Lenin gjorde det i praktiken i Sovjet under 1900-talet. Det sker faktiskt än idag i Sverige med samma styrka. Olika budskap förvisso, men samma metod.

Dagens Industri berättar idag om hur statliga Vattenfall än en gång fattar katastrofala beslut efter politiska direktiv. För några år sedan brände Maud Olofsson av några tiotals miljarder i ett svep på Vattenfalls köp av ett holländsk skandalföretag. Sedan sålde Vattenfall tysk brunkol till smarta köpare för rea-pris. Och så idag denna text om Ygemans bravader. Ringhals 1 och 2 läggs ned i stället för att renoveras. En gigantisk kapitalförlust. Och så dyrare el för dig och mig.

Så går det när lågutbildade politiker ska leka affärsmän. Vi skrattade åt det när det hände i Sovjetunionen. Idag beskriver de flesta medierna – frånsett en handfull med Di i spetsen – nedläggningen av Ringhals 1 och 2 som klok miljöpolitik. Vi ser en svensk politisk härdsmälta.

För något år sedan gick polisen i juletid ut med information om att man inte tänker utreda tillgreppsbrottslighet under en viss penningnivå, på ett par tusenlappar. Ett trist budskap för de bestulna som troget betalar skatt för skydd av den polis till vilken brott anmälts. Men ett glädjemeddelande till landets tjuvar. Fritt fram. God jul!

I år är det dags igen. Nu ska polisen satsa på kampanjen Rimfrost. Den riktar sig mot klanbrottslighet med dödliga inslag. Min tilltro till svensk polis är som bekant inte hög. Det beror inte på att jag ser tusentals poliser som mindre kompetenta. Problemet gäller att den högsta ledningen av polisen och SÄPO saknar tillräcklig kompetens och självständighet för sin viktiga uppgift av leda verksamheten och tala klartext. De höga cheferna har valts för att vara springpojkar till landets politiker och agerar därför ständigt med munkavle, som döljer verkligheten bakom kriminaliteten och dess orsaker. Alltså lydiga chefer som inte sjunger ut, utan nervöst lyssnar på regeringens olika uttalanden. Polisens ledning vet precis vad de ska säga och vad som anses förbjudet att säga.

Nu är polisen alltså pressad att inleda den aktion som kallas Rimfrost. En känsla av Andra världskrigets stora operationer framkallas. Men i själva verket är det fråga om tafatta kampanjer i stil med Åsa Nisses och Klabbarparns tilltag.

Typiskt nog basuneras operation Dumfrist ut i förväg för att sprida lugn hos allmänheten. Oklokt nog meddelas samtidigt att vanligt folk måste stå ut med att inte få sina polisärenden utredda, i stil med stölder och bedrägerier. Dvs brott som redan idag läggs ned per automatik några dagar efter polisanmälan.

Jag tror inte klanbrottslighetens killar känner sig särskilt oroade över polisen och SÄPOs snack om operation Nödrim. De har redan erfarenhet av Åsa Nisse & Co och deras oförmåga att hantera klanernas brottssyndikat. Däremot är ett trött skattebetalande svenskt folk ilsket att behöva höra att operation Frittfram än en gång ska inledas. Svenska småbrottslingar får besked om att polisen inte har tid med dem. Rena julklappen till bovarna med andra ord. De plockar nu fram sina bräckjärn och firar.

I SvD 14/11 uttalar sig inrikesminister Damberg. Dvs mannen med en så kluven tunga att han är svår att tolka. Vad sägs om denna rubrik?

Inrikesministern tror på vapenstöd – ska krävas tillstånd för alla löstagbara magasin.

Först trodde jag texten rörde vapenstölden på Rosenbad. Och då förstod jag ingenting. Regeringen hade ju tillstånd, men lyckade inte bevaka sina pistoler, varför de blev stulna av en intern vakt, med riskfyllt förflutet.

Sedan trodde jag att Damberg kanske menade krav på ytterligare restriktioner rörande vapeninnehav. Det verkar vara på tiden att tänka på lösa magasin. Men då karln snackar om vapenstöd får man faktiskt intryck av att han menar motsatsen, dvs stöd för vapeninnehav åt klanerna som mördar. Alltså förstod jag fortfarande ingenting.

Efter att ha funderat en kort stund kom jag fram till att det inte finns någon anledning att lyssna till Damberg.

Men frågan återstår: hur kan en regering – dvs statsapparatens centrum – ha så dålig koll på den egna säkerheten att pistoler försvinner via en skum säkerhetsvakt? Vad sysslar SÄPO med? Jagar dom bara låtsasbovar, i stil med Kasper, Jesper och Jonatan. i Kamomilla? Och om regeringen är så kass, vad kan vi då vänta av polisen och försvaret? Sverige lider av en politisk infarkt. Väljarna inser det. Men inte landets etablerade politiker.

All god uppfostran och försök till utveckling av personer bygger på en kombination av krav och omtanke/kärlek. Det känner många föräldrar till. Och för den skull även hundägare. Just en mix av fasta och mjuka attityder utvecklar goda egenskaper hos den unge. Och motsatsen förskräcker. Enbart hårda krav verkar förtryckande och förminskande. Och bara kärlek och lovsång riskerar att skapa en egoistisk och krävande personlighetsläggning. Om du ser dig omkring så känner du flera exempel.

Jag skriver detta med tanke på hur medierna på kort tid blåst under Greta T:s söndagsskolebudskap om en nära förestående klimatkris. Under månader har tidningar, radio och teve hyllat underbarnet och presenterat tusentals glorifierande reportage. Från en liten skolflicka sittande ensam utanför riksdagshuset har mediebilden av ett underbarn vuxit till gigantiska proportioner. Varje dag presenteras hennes göranden och låtanden precis som ett orakel uttalat sig inför menigheten. Allt hon säger kommenteras med största välvilja. Och minsta ord från Greta tolkas som om de kom från en gudinnas läppar. Detta är något i högsta grad märkligt.

Vi ser i nutid hur medierna konstruerar bilden av godheten och klokheten. I själva verket är bilden lögnaktig. Greta upprepar bara enkla ord som rörelsen om klimatkris lärt henne. Dvs ord som politiker och medier bestämt sig för att tro på. I stället för att försöka fördjupa analysen av uppvärmningens orsaker använder sig medierna av ett barn som myndigt presenterar högst omstridda slagord om CO2.

Slutligen funderar jag över hur det kommer att gå för personen Greta T i livet. Ska hon utvecklas till en stor tänkare eller forskare om klimatet? Som bekant är det svårt att sia om framtiden. Men kanske har vi en ledtråd i vad som brukar hända med unga personer som bara får massor av medhåll och aldrig tvingas skärpa sig eller anpassa sig till gängse krav för personer av egen ålder och mognad.

Jag är rädd för att mina slutsatser blir dystra. En ung person som alltför länge levt i en bubbla av att veta bäst och vara en sanningssägare ställs förr eller senare inför en förändrad och tuffare verklighet. Hur reagerar hon då politiska ledare inte längre gosar med henne som en knähund utan börjar tröttna på hennes förnumstiga besserwisserattiyd: how dare you (med darr på rösten). Om jag har rätt håller medierna på att lansera ett problembarn, som inte kan tåla att andra vägrar att lyda minsta vink från hennes sida. En bortskämd flickas öde, dvs det som brukar hända en person som bara hyllats och därför tror sig vara mästarinna.

Vem bär i så fall ansvaret för ett sådant människoöde? Greta är än så länge knappast mer än ett barn. Så hennes föräldrar får förstås bära risken för en negativ personlighetsutveckling som de själva grundlagt. Men i främsta ledet står medierna som de verkligt ansvariga. Ty föräldrarna har inte haft makten att själva lansera en medial hjältegloria. Det är landets politiker och medier som konsekvent odlat myten om den ofantligt kloka och duktiga Greta. De har cyniskt använt henne som ett vapen för sin egen, FN:s och ICPP:s svagt underbyggda vision om jordens nära förestående klimatkris på grund av CO2. Greta T offras nu på mediernas altare.

Inom den politiska klassen råder klättrarnas strategi. Om jag hjälper dig så backar du upp mig. Vi läser idag om ett praktexempel. Statsminister Löfvens förra statssekreterare Emma Lennartsson tog på sig ansvaret för it-skandalen i Transportstyrelsen för två år sedan. Hon visste vad Löfven i själva verket visste. Nu blir Lennartsson statssekreterare till finansministern. Alltså ännu ett givande och tagande inom yrkespolitikernas familj. Till bilden av den politiska klassen hör hennes karriär på olika poster inom partiet samt att hon är sambo med sekreteraren i Stockholms arbetarkommun, Johan Sjölander. Man håller om varandra som goda klasskamrater.

Händelsen illustrerar samtidigt att det svenska ämbetsansvaret gått upp i rök. En tjänsteman som erkänt allvarliga försummelser belönas. Vi ser alltså hur en svensk sjuka sprider sig. Ansvar nedvärderas juridiskt, men belönas kamrater emellan.

Häromdagen bloggade jag om skånelandstingets nya datoriserade trafiksystem. Nya terminaler som inte funkade och klungor av frustrerade resenärer som inte kunde boka biljetter.

Idag samma problem för min del vid bokning av biljett från Köpenhamn till Lund. Fem försök krävdes. Den gamla terminalen var stendöd (trots att jag fått besked om att den skulle funka med kreditkort).

Väl i Lund tänkte jag kräva tillbaks de pengar jag satt in på tidigare resekort, som alltså inte längre kan användas på grund av Skånetrafikens nya datasystem. Av naturliga skäl var jag inte ensam om detta. Skånetrafikens kontor var fullproppat. Även utanför. På bilden syns den långa kön där.

Jag gick vidare och fick senare följande besked. För att kunna utnyttja insatta pengar måste jag vända mig till Skånetrafiken för att få ett tillgodobevis (värdebevis). Med detta kan jag sedan på ett kontor boka resa. Inte särskilt användarvänligt alltså (jämfört med pengar åter till mitt konto). Men landstingen har inte användarnas behov som prio ett. De är bara finansiärer, brickor i ett byråkratiskt spel. Vid resor liksom vid den sjukvård, som påstås vara ”öppen”, ett faktum som jag ofta bloggat om.

Är det någon som minns köerna framför sovjetsamhällets matvarubutiker? Förklaringen till bilden påminner mig om dessa gråa rader av medborgare. Politikerna klarar inte av uppgiften att se till att samhällets basala service funkar i rätt tid. För detta betalar du och jag skatt.

Köerna inom vården och hos Skånetrafiken har alltså en gemensam orsak. Alltför mycket politik och för lite verkstad. Dags för nya vårdleverantörer i landstingens ställe! Och framför allt en ny generation av politiker, som inte har sysslan som karriärstege!

PS! Här en länk till en mycket intressant text som skrivits av överläkare Fredrik Öberg på Karolinska. Texten visar tydligt hur miljarderna rullar inom vården, på grund av politisk och administrativ inkompetens. Det är skrämmande läsning. Men uppenbarligen vardagen i landstingens/regionernas värld.

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50204/article/1055039/4/1/render/?token=74d22f461722400b37132b3a7041c22f

Sveriges invandringspolitik bygger på ett juridiskt system för asyl plus en utlänningslag. Detta innebär att en utlänning, som befinner sig på svenskt territorium, har rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Detta ses som en mänsklig rättighet, till följd av internationell rätt. Men reglerna om att beviljas sådant tillstånd – och på sikt kanske även svenskt medborgarskap – finns i utlänningslagen. Där räknas grunderna för uppehållstillstånd upp. Ifall ansökan avslås ska personen ifråga lämna Sverige. Sådan utvisning ska verkställas av polisen. 

Nu är problemet att Sverige också har regler som förbjuder utvisning till länder som tillåter dödsstraff eller har regimer som i olika avseenden ses som förtryckande. Effekten har blivit att flertalet utlänningar som vägrats uppehållstillstånd ändå lever kvar i vårt land. Alla inser att de hamnar i ett långvarigt utanförskap. Svårigheterna att leva ett dräglig liv innebär förstås att de berörda ofta ägnar sig åt svartjobb, prostitution, kriminalitet mm. Att många måste försörjas och ges hälsovård av det allmänna – dvs skattebetalarna –  är uppenbart. 

Den svenska lagstiftningen om invandring innehåller alltså två motstridiga system. Det ena lockar fram långa, riskabla, dyrbara och maffiaarrangerade resor till Sverige där en asylprövning ska ske. Det andra systemet hindrar den svenska nationen att verkställa en utvisning av de sökande som saknar en laglig rätt att bli kvar. Varje klok människa inser att detta innebär ett juridiskt moment 22, alltså en ohållbar situation. 

Men den som försöker tänka fritt inser att det finns lösningar på den juridiska konflikten. Något av regelsystemen måste förändras. Jag misstänker att Sverige inte vill skicka en person till ett land där död eller förföljelse hotar. Därför blir min slutsats – som jag tidigare pläderat för i denna blogg – att den heligförklarade svenska asylrätten måste stöpas om. Ett slopande innebär inte något upprörande, som många vänstermänniskor påstår. Det är närmast rena logiken. Om inte en utvisning kan verkställas så är en rätt till asyl liktydig med öppna dörrens politik. Vidare är det klart att asylrätten kan ersättas med ett mer effektivt, rättvist, humant och mycket mindre kostnadskrävande juridiskt system. Det som fattas är bara mod och vilja till nytänkande.

Lösningen är att asylrätten slopas och att prövningen av uppehållstillstånd sker utomland. Här finns några alternativ. Ett är att en svensk ambassad handlägger prövningen. Ett annat är att prövningen sker genom en svensk myndighet som står i kontakt med några av de många flyktingläger som finns jorden runt. Jag tror läsarna genast inser fördelen med en prövning utanför Sveriges gränser. 

1. Alla som önskar invandra slipper ta sig till Sverige, med de risker som nyss nämnts. Detta innebär en stor humanitär reform. 

2. Enbart de som klarar prövningen – i en instans och på ort och ställe – ges rätt till uppehållstillstånd och efter några år svenskt medborgarskap (efter en enkel granskning av laglydigheten, dvs eventuell kriminalitet).

3. Svenska staten ges möjlighet att planera, dimensionera och verkställa integrationen i riket. Att detta innebär en besparing i mångmiljardklassen är uppenbart. Särskilt intressant är möjligheten att välja invandrare med kompetens för bristyrken. 

4. Svenska staten undviker att ytterligare vidga den stora krets av individer som saknar lagligt stöd för uppehåll i landet. Även här finns tydliga humanitära och nationalekonomiska fördelar samt en högst rimlig förhoppning om minskad kriminalitet.

6.  Slutligen måste reglerna om utvisning skärpas för dem som i strid mot det nya systemet olagligt tar sig in i riket. Detta är tyvärr nödvändigt. Annars kommer Sverige fortsatt att signalera den öppna dörrens politik. Den tuffhet som krävs blir en stötesten för en svensk stat som ser sig som globens rättesnöre. 

När jag läser punkterna ovan slår det mig att de förefaller självklara och att det är märkligt att det politiska etablissemanget förbisett dem. Vid närmare eftertanke inser jag problemet bottnar i bristen på nytänkande eller snarare en inlåsning i den snäva svenska åsiktskorridoren. Asylrätten har blivit en helig ko – ordet är som sagt ett mantra i vårt land. Asyl uppfattas närmast som en oinskränkbar mänsklig rättighet, alltså som en naturlag. Att landets kännare av folkrätt – och kanske främst de som saknar kompetens därom – bidragit till denna illusion är tydligt. Enbart EU-fördraget tvingar Sverige, om jag förstår saken rätt, att godta fri rörlighet för arbetssökande och studerande. Frågan om flyktingar och andra utlänningar rätt till uppehållstillstånd är en fråga som redan idag regleras i utlänningslagen i inskränkande ordalag. 

Inget hindrar med andra ord Sverige att löpa linan ut och slopa en rätt till asylprövning inom nationens gränser. Ett sådant slopande saknar som framgått få förlorare. Antalet vinnare är däremot i mångmiljonklassen. Inte minst Sveriges alla skattebetalare. 

Torsten Sandström

2019-12-18   

Mellan 11 och 27 miljarder kronor betalas varje år ut felaktigt från de offentliga bidragssystemen. OK att reglerna ofta är så snårig att inte ens de offentliga tjänstemännen klarar av dem. Men statens stora godhet medför att gigantiska belopp försvinner. Att vara hederlig lönar sig knappat, tyvärr.

Bara det ord – välfärdsmissbruk – som politikerna tar i sin mun visar vilken syn etablissemanget har på fusket. Ordvalet markerar den kravlöshet som kännetecknar den svenska modellen. ”Hedersbrott” är som bekant ett annat täcknamn för det pågående klandödande. Vidare är ”samhällstjänst” kodnamnet för att någon verklig påföljd inte krävs ut av en brottsling. ”Lågaffektivts bemötande” står för att lärare inte ska ställa bråkiga elever till svars för sina handlingar. I dubbelmoralens Sverige flödar det av eufemismer, som försöker säga något trevligt för att sopa verkliga problem under mattan. Fusk med offentliga ersättningar är bidragsbedrägerier och inget annat.

Det är trist att konstatera hur den svenska offentligheten systematiskt lindar in väljarna i bomullsord. Alltså även väljare som fuskar och begår allvarliga brott framställs som de bara tar något lite för mycket av det goda som bjuds.

Vi skrattar åt det antika romarrikets slösande av bröd och skådespel för att hålla folket i schack. Men det är faktiskt vad som också händer med pengar i Sverige (och medial underhållning på SVT för den delen), den nation som varje dag vill framhålla sig som ett föredöme för världen.

Med tiden gick romarnas rike under. Logiskt nog.

Är i Lund på ett kort besök. Jag bokade efter tio försök en resa i Skånetrafikens nya resesystem. Många data hoppade ut och in på skärmen. Och flera gånger var det omöjligt att välja resmål och betala. Så jag missade första tåget till Malmö. Köer av irriterade resenärer irrade kring bokningsapparaterna.

Jag skriver detta för att än en gång peka på den administrativa inkompetens som de svenska landstingen visar på flera verksamhetsområden. Som jag skriver på bloggen är jag övertygad om att det sammanhänger med att alltför många politiker ska koka soppa tillsammans med alltför många (och inkompetenta) byråkrater. Personer som varje dag tror sig uppfinna hjulet igen. Då går det ofta åt skogen. Det skulle inte förvåna mig om skånelandstingets egen datachef har konstruerat apparatarena i sitt privata konsultbolag.

Det allvarliga är att människor betalar skatt för att få saker att funka inom landstingens revir, saker som det privata näringslivet nästan alltid fixar direkt. Efter noggrann provkörning innan användarna kopplas in.

Torsten Sandström

PS! under min tid på Lunds universitet önskade ledningen att vi skulle satsa på dess egen pedagogiska programvara, Luvit, från universitetets bolag med samma namn. ”Just love it” sa rektor. Men min institution vägrade. Vi arbetade nämligen sedan länge med ett Lotus/IBM-program som funkade mycket bra. Efter några år lades Luvit AB ned. Många miljoner i papperskorgen! Bara för att offentliga chefer tror att de är allkunniga och har makt att själv bestämma över skattebetalarnas pengar.

I Dagens Industri presenterade häromdagen ännu ett inlägg som syftar till att kvotering ska ske av kvinnor i börsbolagens styrelser. Bakom står en stiftelse med det förföriska och självsäkra namnet Allbright. Och i stiftelsens trådar drar en lika bedårande Amanda Lundeteg. På så vis har hon skaffat sig en position i en rad olika styrelser där politiska krafter styr och ställer (men inga affärsföretag!). Hennes framgångar kommer nu att öka i och med att hon via DI lyfter även ett etniskt kvoteringsperspektiv.

Jag har inget mot kvinnor i svenska bolags styrelser. En ökad representation är antagligen av godo. Det framgår av min bra säljande lärobok ”Svensk aktiebolagsrätt”, där en sjunde upplaga snart kommer ut. Däremot är jag motståndare till den svenska politikens förändring av samhället ovanifrån och ned, i en anda av hej-och-hå. 

Problemet med kvotering av kvinnor är att det idag saknas ett tillräckligt antal kvinnor som har erfarenhet av framgångsrik företagsledning på hög nivå. Bristen blir förstås än tydligare om kvotering ska ske av kvinnor från etniska minoriteter. Det är nämligen skickliga personer på VD-nivån som börsbolagen efterfrågar. Men det är inte denna typ av kvinnor som Allbright representerar. Ty fåtalet duktiga kvinnliga VD-ar behöver sannerligen inga Stödstrumpor. Dessa kvinnor tar sig fram av egen maskin och på egna meriter. Lundetegs minoritetsfolk omfattar däremot en grupp maktsugna som ingen frågar efter på toppositioner inom företagen. Hon tycks alltså representera en lång rad besvikna feminister eller vänsteranhängare som önskar komma upp sig. Om du inte tror mig så läs hennes högst egotrippade självbeskrivning på Albrights´s  hemsida, där rader av uppdrag inom offentlig sektor staplas på varandra. På så vis fungerar Allbright som en av Sveriges många PK-organisationer. 

För några år sedan – i finanskrisernas kölvatten – genomförde harvardprofessorn Sonnenfeldt en intressant undersökning med den sköna titeln ”What makes great boards great?” Han ville veta vad det är som kan göra en bolagsstyrelse framgångsrik. En tanke hos Sonnenfeldt var därför att kolla om det fanns någon koppling mellan den personella sammansättningen av styrelserna i framgångsrika respektive krisande företag, vad gäller politiskt korrekta principer om kön, ålder, utbildning, miljöengagemang  osv. Man kan säga att hans resultat blir ytterst nedslående för kvoteringsmegafoner som Lundeteg och Allbright. Det visade sig nämligen att även de ekonomiskt sämsta företagen hade storstilade program för främjande av en rad PK-normer vid rekryteringen av styrelsen. Det förefaller därför meningslöst att med en dåres envishet – såsom händer i Sverige – upprepa alla propåer om kvotering för att öka representationen av den kategori individer som idag är statistiskt underrepresenterad inom en maktsfär. 

Sonnenfelds slutsatser om vilken styrelsesammansättning som kan peka på framgång i affärer är lika intressanta, men kanske lika lite förvånande. Det rör sig alltså inte om en PK-korrekt personsammansättning vad gäller kön, etnisk bakgrund osv. Sådan vardagsmat skapar inte nytt tänkande. Kreativitet är nämligen en följd av fritänk, bland annat. Om jag tolkar Sonnenfeldt rätt så menar han att individer som kännetecknas av en kritisk diskussion, djärvhet och integritet vid hävdande av en egen linje utgör den bästa språngbrädan för styrelsearbete i aktiebolag, givetvis vid sidan om mångårig affärsverksamhet på hög nivå.  

Min främsta invändning mot tankar om kvotering – i och utom näringslivet – är att sådana mekanismer tenderar att flytta uppmärksamheten från prio ett eller två till fenomen med enbart bakgrundsbetydelse.  För affärslivet står nämligen lönsamhet och effektivitet i förgrunden. Detta innebär en stark koncentration och nytänkande vad gäller själva affärsverksamhetens utformning. Politiska frågor om kön, etnisk bakgrund, religion osv är enbart av marginell betydelse. Givetvis är gruppen kvinnor en stor potential, bara de har skaffat sig erfarenhet av affärer på hög nivå. 

Jamen, säger kanske någon, politiska och mänskliga faktorer har stor samhällsbetydelse och kan utlösa viktiga mekanismer om exv diskriminering. Konstaterandet är riktigt men helt ovidkommande. Vi talar nämligen nu om affärsföretag, som utsätts för stor konkurrens på en ofta gränslös marknad. Detta betyder att viktiga sociala spel- eller umgängesnormer måste ge vika för rationella lönsamhetskrav. Alternativet är förstås att företagens slås ut eller lever vidare i fattigtillvaro i stil med sovjetiska och östtyska företag en gång i tiden. Följden blir förstås läge löner och lägre vinster att beskatta, dvs en nedåtgående spiral för samhället.  

Jag tror inte Lundeteg eller Albright tänker så långt. I deras värld innebär ett ökat antal kvinnor eller färgade i svenska företagsstyrelser alltid en tillgång, på så vis att bolaget tillförs ny erfarenhet om samhället. Det är tydligt att valberedningar i företag med inriktning på exv konsumtionsvaror sedan länge förstått sådana argument. Men att som Lundeteg & Co förvandla en styrelses köns- eller etniska sammansättning till en förstarangsfråga är bisarrt. 

Deras engagemang utmynnar i att mänskliga identitetsfrågor ges högsta prio. I stället för att driva på unga kvinnor till karriär mot höga verkställande företagsposter, så plockar de fram vänstermanualen och kräver genvägar till bolagens styrelser för kvinnor och färgade. Budskapet bottnar i något som liknar feminismens favorittänk om elaka manliga strukturer. I själva verket agerar börsföretagens valberedningar logiskt och i samklang med de lönsamhets- och effektivitetskrav som nyss nämnt. Kanske är det dags för Lundeteg & Co att inse detta. Det är bättre att ta sig en funderare och bita i det sura äpplet än att fortsätta kampanjen mot företagslivets väderkvarnar. 

Torsten Sandström  

Några av de ämnen som jag bloggat mest om är för det första sjukvården, där jag menar att landstingen förlorat greppet. För det andra Sveriges etablering av yrkespolitiker som tillsammans bildar en elit, en egen klass. Som vi snart ska se hänger problemen samman. Det allvarliga strulet med vården är helt enkelt politiskt mismanagement, genom tusen politiker ute i landstingen samt en kolossal ökning av byråkrater i vårdapparaten. Vårdens problem sammanhänger alltså inte med brist på pengar, utan på flera tusen yrkespolitiker och administratörer som fattar fel beslut. De stoppar upp den normala tillgänglighet, som vårdens egen personal förmodligen själva skulle kunna fixa.

Därför kommer följande debattartikel i SvD som ett brev på posten:

https://www.svd.se/valfarden-maste-ha-mer-resurser-redan-nu

Här skriver två politiska höjdare att mer pengar måste slängas in i landstingens svarta hål. Knape är moderat och har i mer än trettio (30) år misskött svensk sjukvård på olika poster, nu senast inom Stockholms län, som blivit förförda av Boston Consulting. Baudin är sosse och har från Byggnadsarbetarförbundet gjort karriär till Kommunalarbetareförbundet, som sluter avtal för undersköterskor mfl.

Den främsta bristen i vården rör som sagt tillgängligheten. Den är inte ”öppen” i tillräcklig utsträckning. För att åstadkomma detta måste läkare och sköterskor frigöras från det tyngande tvångsgrepp som administrationen tagit över dem via krav på möten, pappersexercis, utredningar, konferenser, direktiv mm för att i stället kunna bemanna mottagningar och behandlings- och operationsrum. Det som behövs är alltså färre byråkrater, slopande av onödiga regler samt ett friare uttag av arbetstid. En kraftigt slimmad administration ger gott och väl ekonomisk plats för högre lön åt dem i vården som får jobba något fler timmar. Ta bort en mängd administration från de två akademiska vårdyrkena (förr fanns sekreterare) så att de anställda får tid att träffa patienter och hålla dyrbara maskiner igång maximal tid. Och förvandla byråkraters kontorsrum till sängplaster!

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå hur vårdens slipsten ska dras. Men det förstår inte Knape och Baudin från den politiska klassen. De upprepar bara sitt trista mantra: mer pengaresurser till vården! Den politiska klassen har bitit sig fast i vårt land. Arbetsgivare och fack sitter på samma stol. Det är allvarligt. Men politikerna är själva sin värsta fiende. Historien visar nämligen att dysfunktionella politiska system ändar på sophögen. Så den svenska politiska klassens färdriktning ät på sikt utstakad.

Intressant är slutligen mediernas samspel med de två klasskamraterna, som enkelt fått sin mantra-fokuserade artikel publicerade på bästa plats. För någon dag sedan har nämligen en djupt kritisk artikel mot sjukhuspolitikerna, skriven av omkring 200 läkare från Karolinska, presenterats på en mer undanskymd plats i SvD. Expertisens syn väger uppenbarligen mindre tungt än den politiska klassens eviga krav på högre skatter. Eller är det kanske fråga om pay back från tidningens sida för de 40 miljoner SvD erhåller varje år i bidrag från staten?

Torsten Sandström

Årskalendern är under senare decennier fullspäckad med prisutdelningar och galor. Man kan fråga sig varför. Är det så att mer berömliga händelser inträffar nuförtiden? Knappast. Är det så att medierna vill ha något att tala om? Mer troligt. Mediasamhället behöver en almanacka så att det i förväg – enkelt och billigt – kan planera stoff för rapporter om mer eller oftast mindre spektakulära händelser.

Enligt min mening är det tröttsamt att nästan varje dag höra talas om att X eller Y fått en utmärkelse i guld eller kristall för något som folk sällan hört talas om. Men tusentals journalister tillåts ändå på så vis fylla sina arbetsdagar med långrandiga berättelser om X och Y:s storhet. Superlativen saknar gränser. Publiken orkar knappast ens höja på ögonbrynen, tror jag. Och nästa dag berättas med stora ord om att Z och Å belönats, Särskilt utrymme får förstås några tjog pris till journalisterna själva.

Häromdagen inträffade som bekant Alfredsgalan i Stockholm och snart är det vinstutdelning någon annanstans, kanske ett Prize Award i stil med Oscars. Det finns tusentals prisalternativ i många genrer. Är det någon större skillnad mellan dem frånsett möjligtvis prissumman?

Högt irriterade läsare säger att Alfred´s gala är något särskilt, som hela världen noga följer. Pyttsan! Påståendet är främst ett utslag svensk chauvinism (dvs en form av annars hånad nationalism). Jämfört med Oscars eller UEFA:s guldboll är det som hände i Konsert- och Stadshuset ingenting, vad gäller medial och publik bevakning.

Jamen, säger någon, Alfreds pris tar ändå sikte på något större, finare och mer märkvärdigt än pris till skådisar och fotbollslirare. Men är det så säkert? Kultur som kultur. Är det över huvud taget möjligt för någon att klart bedöma vad som är stort skådespeleri, författarskap eller fredshandling? Och vad gäller priser för vetenskapliga gärningar är det ständigt svårt att avgöra om Å- upptäckten är större än Ä-forskningens resultat samt vem som först kom på någon av dem. Och för övrigt är pris till nationalekonomer rena politiska lotteriet, något som Karl Marx antagligen leende nickat bifall till.

Så vad blir kvar idag av minnet efter festen till Alfreds ära? Enligt min mening är svaret etablissemangets hyllning till sig själv. Det vill säga glädjen över att höra till de utvalda som samlats för en gratis brakfest tillsammans med kungahuset. En fest där ett antal tänkande forskare och författare fungerat som sockerbitar att samlas kring. På så vis känner etablissemanget att de själva är en intellektuell elit. Alltså inte bara kreti och pleti. Utan utvalda för att under en dag umgås tillsammans. Alltså något av en klassfest.

Men efter festen tror jag några av deltagarna -I absolut inte alla – känner någon form av tomhet. Man frågar sig vad det stora var med Alfreds alla pris och hyllningar i skenet av vaxljus och kristallkronor? Ja, vad var det? Idag framstår minnet som en bläddring i Svensk Damtidning i väntan på att släppas in hos tandläkaren för en rotfyllning.

Malmö, en av landets mest s-dominerande kommuner under årtionden, tvekar aldrig att flörta populistiskt. En staty av Zlatan för en halv miljon, vips. Rakt i famnen på rader av tänkbara väljare. Och även flört med folket i Rosengårds ghetto – en staty över deras hjälte. S-partiets tanke att ställa sig in hos folket i Malmö är så uppenbar och tänkt att vara listig.

Därför är det roligt, eller tragikomiskt, när Zlatan kramar om Hammarby. Vinden vänder. Och Princesstårtan till potentiella väljare far rakt i ansiktet på Katrin Stjernfeldt Jammeh, ortens politiska boss sedan flera år. Med fett av grädde i munnen försöker hon förklara läget…

Kloka människor reser statyer – om de över huvud taget behövs – enbart över döda personer. Med tanke på Zlatans personlighet kan vi vänta att mer back-fire kommer att träffa S-partiet i Malmö. Alltså mer gräddtårta mot s-ledarna. Med all rätt.

PS! Den norska nobelkommittén har anledning att fundera över försiktighet med att resa statyer över fredsälskare. De har en dyster samling pristagare som knappast kan sägas vara fredsduvor…

I brist på ett försvar, värt namnet, har Sverige satsat på en operettvariant. Armens musikkår är nationens största orkester mätt i heltidsanställda, 57 stycken. Och som en julhälsning åker Flygvapnet landet runt i en formation som påminner om de julgranar mina barn alltid hånat mig för (tills plastgranen uppfanns). Och detta i tider av Flygskam! Politiken i vårt land är verkligen gränslös.

Om Sverige är världsledare på något så är det politisk komik och dubbelmoral.

SR presenterade idag en musikpedagog från Karlstads universitet som skall disputera på en studie av om vaggsånger fungerar lugnande på små barn.

Min första tanke rörde behovet av sådan forskning. Räcker inte en mångtusenårig erfarenhet att monotona läten från en medmänniska i allmänhet får ett barn att bli lugnt och till sist somna? Behovet av forskningsmöda (och offentliga medel) på vaggvisor verkar tämligen litet. Men inte i Karlstad, uppenbarligen. Kanske har det med Fröding att göra?

Därefter funderade jag över hur vetenskaplig kunskap kan inhämtas om vaggvisors funktion på små barn. De kan ju knappast intervjuas. Och även om det var möjligt måste barnets uppgifter starkt ifrågasättas. Svaren si eller så kan ju bero på så mycket annat än sången.

Nu visade det sig att en vaggvisa sjungits i samband med ett stick vid en vanligt sprutinjektion. Uppenbarligen var den vetenskapliga metoden iakttagelse (observation) av barnet som objekt. Låter inte detta vetenskapligt säkert?

Nej. Först efter flera sprutstick på samma barn, samma sång och samma snabba insomnande kan möjligtvis iakttagelser göras som kan kallas vetenskapliga. Men det visade sig inte ha gått till på detta vis. Det föreföll ha varit olika barn som var för sig (en enda gång) iakttagits under sång. Inte heller fanns någon kontrollgrupp av samma barn, men utan sång. Dessutom verkar det osäkert om inte barnen även vyssjats under sången. Alltså är det oklart vilken verkan sång respektive vaggning haft. Lika oklart är verkan av barnets mättnad/hunger, värmen i rummet, ljuset där, existensen av napp, närheten till föräldern i rummet, vem som sjunger osv. Några vetenskapligt säkra resultat har alltså inte producerats i Karlstad om visors verkan på små barn. Möjligtvis en dikt, som jag tvekar över om Fröding gillat.

Slutsatsen blir alltså att en tusenårig kunskap ofta måste anses tillräcklig för människan. Det vill säga att små barn i allmänhet blir lugna – och till och med ibland somnar – av att under sång vaggas i lugn och ro. Det har många haft på känn. Och det räcker bra i och med forskning om frågan inte kan utföras med vetenskapliga anspråk.

Jag skriver detta i ett Sverige, där tusentals omöjliga problem utsätts för ”forskning”. Särskilt inom samhällsvetenskapen, men även ibland i andra ämnen. Inte bara på landets småhögskolor utan också i Lund, Uppsala, Stockholm osv. Dvs undersökningsuppgifter som över huvud taget inte kan studeras på ett säkert vis, i vart fall inte genom enkäter (muntliga eller skriftliga). Jag gissar att frekvensen av sådana studier förefaller vara högst vid landets högskolor för utbildning av sjukskötare/sköterskor. För att forskningsanknyta yrket genomförs många märkliga studier samt flera med självklara (men osäkra) resultat i stil med karlstadsvarianten. Man producerar en illusion om vetenskap. Ett sådant bete hugger svagt utbildade journalister direkt på.

Vi iakttar sedan några år en politisk sönderfallsprocess. Regering, Riksdag och landsting löser inte de problem de är satta att sköta. Vården går i stå. Bostadsköerna är oändliga. Skolan förmår inte värna respekten för kunskaper eller fridfull inlärning. Försvaret är ett stort hål. Och kriminella ungdomsklaner härjar i landet. Medan tusentals dåligt organiserade poliser står handfallna. Och domstolar och kriminalvård slirar i hanteringen av brottslingar – reglerna från lagstiftaren är alltför toleranta. En svärm av statliga myndigheter som kostar skjortan haltar också utan att kunna samverka med varandra. Människor känner oro då de ser hur deras skattepengar förslösas. Bilden av ett Sverige i kris syns tydligt. Det murbruk som håller samman samhällskroppen håller på att vittra. 

Men om jag lyssnar på landets ledande politiker hörs inget av detta. Här hör man varje dag talas om ”Den svenska modellen”. Jag ser mig om efter något som är verkligt stort och värt att vara stolt över. Men förgäves. Medan dammet från rasande cement och stenar yr ser jag inga stora politiker som träder fram, säger sanningen och pekar ut en klok färdriktning. Inte ens några som försöker beskriva de stora problemen och komma med förslag till strategiska lösningar. Däremot ser jag grådammiga politiker och journalister som irrar omkring likt personer på flykt från de sönderfallande skyskraporna i World Trade Center år 2001.  

När det vilsna gråfolket stannar upp – och kommer fram till mig – väntar jag att få höra utmattade medgivanden av att krisen slagit till i Sverige. Jag tror att de ska berätta om hur vårdapparaten ska göras effektiv. Hur hyresregleringen ska avskaffas så att bostäder kommer att byggas. Antagligen också hur skolan ska få arbetsro och att de flesta av Skolverkets alla vilseledande planer ska slängas i papperskorgen. Kanske också berättelser om hur försvar och brottsbekämpning värda namnet ska realiseras. Men inte. Politikernas och mediernas läppar har täppts till av allt damm. Och av kringflygande byggrester. 

Plötsligt vacklar en man av medellängd fram ur rök och damm. Han är slätkammad. Grå av murbruk tar han sig fram till mig. Han torkar av sig med en servett. Hör och häpna syns han snart leende. Det är landets statsminister visar det sig. Han harklar sig. Och förklarar hostande i brandröken: 

”Så här kan vi inte ha det. Högerns krafter hotar den svenska modellen. Det är bara S-partiet som tar ansvar för löntagare, pensionärer och fattiga. Om vi bara tillåts höja skatterna så kan vi tillföra nya resurser för skolassistenter, flera poliser, bidrag till landstingens vård och för nybyggnad av bostäder. I en global värld måste ett rikt land som Sverige också ta sitt ansvar för Jordens klimat och alla folk på flykt. Vi vet hur de nyanlända ska integreras: ge dem bara flera chanser. Och kriminaliteten beror inte på invandring utan på knarkande brats från Djursholm. Ständigt är det högerkrafterna som sätter käppar i vårt hjul. Högern med SD i spetsen splittrar sammanhållningen i vårt samhälle. De smutskastar och förstör vårt goda land.”

Statsministern tvingas plötsligt slänga sig åt sidan för att undgå att träffas av spillrorna av Arbetsförmedlingen som just håller på att rasa samman, efter att i åratal ha misslyckats med uppgiften att förmedla jobb. Från andra sidan väller resterna av misslyckade förhandlingar om LAS fram. Skriande springer Jökens förhandlare runt och undrar vad som ska hända med gökboet. 

Till sist räddas Löfven av en ambulans från Aftonbladet och DN på blixtutryckning. På sina löpsedlar skriker de båda ut att Jorden hotas av värmekris och undergång i slutet av nästa år om inte rött kött, bensinbilar och kärnkraft omgående förbjuds enligt den nya Lex Greta T. SVT och SR presenterar förslagen som sina toppnyheter. Mats Knutsson, som är född i Sölvesborg och följaktligen kännare av SD, säger i Apport! kl 19.30 att Lex Greta T ”är en logisk följd av Januariöverenskommelsen samt SD:s klimatskepsis”. Programmet följs av ett inslag från SVT:s Dokumentärredaktion med titeln ”Sverige – ett föredöme för västerlandet”. I studion möts fyra svartklädda kvinnliga vänsterjournalister med rödlackerade naglar. Alla enas om att en stram feministisk politik är den svenska nationens adelsmärke.   

Fru Svensson från Hammarkullen vänder sig gäspande till maken i tevesoffan och undrar: har vi inte hört detta förut?” Men han svarar inte. Han sover. 

Torsten Sandström

2019-12-13

DN tar inte in vilka debattartiklar som helst. ”Tyvärr har vi inte plats för din artikel” får många debattörer höra. Även om texten kan tyckas angelägen.

Men samtidigt läser vi på förstasidan/nätversionen idag rubriker som denna:

”Välförtjänt utmärkelse till Greta Thunberg”
INSÄNDARE Sorgligt att vissa drar paralleller till diktatorer.

Den som skriver en insändare som passar DN:s kampanj för Greta T slås upp med dunder och brak. DN väljer alltså debattartiklar och insändare för att främja sin egen åsiktspolitik. Inte för redovisa fakta eller en öppen debatt. Under sovjettiden kallades detta propaganda. I dagens Sverige kallar landets största ”liberala” morgontidning saken nyhetsförmedling. Perspektiven är alltså olika. Det är komiskt att DN talar om diktaturer.

Detta berättar DN idag:

Den förra S-toppen i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, får ett nytt uppdrag av regeringen. Hon ska leda en utredning som tvingar kommunerna att ta ett större ansvar mot brottsligheten.

– Jag tror kommunerna längtar efter det här, säger Hermansson till DN.

Personligen tror jag nästan alla kommuner anser att brottsligheten är statens uppgift, framför allt polisens. Dessutom tror jag många av landets kommuner ogillar att ännu en s-märkt politiker – som till råga på allt sparkats efter demokratiproblem i Göteborg – utses till statlig utredare av en extremt diffus fråga. Alltså ännu en s-fågel, som från Gökboet ska försöka styra upp landet. Pust, säger jag. Tala om sammanhållning i den politiska klassen!

Vad lockande det var att förr kolla sin morgontidning! Svärmar av initierade korrespondenter som oftast faktaspäckat rapporterade om händelser i Sverige och Världen. Morgonpressen levde så att säga upp till beteckningen dagstidningar. Men det var då det.

Här ovan ses ett klipp från dagens SvD. En psykolog som några gånger i veckan berättar hur du ska hantera din nervositet, din besvärliga svärmor, din krävande arbetsgivare etc. De mest förnumstiga texter om saker som folk brukar lösa genom att snacka med någon betrodd. Idag framställs svaren nästan som vetenskapliga. Egentligen är det tröstande åsiktsförklaringar från en person med akademisk examen i psykologi.

Men tro inte att psykologen är ensam om att servera trivialiteter i den tidning du betalar för. Nej, där finns en person som hjälper dig med etikettsfrågor. Och några sk ”vetenskapsjournalister” som först spår vem som ska få nobelpris och sedan förklarar varför någon annan fick det. Vid sidan om reportage om krönikor, galor, pristävlingar, korsord, sport och mycket annat som ofta har mycket låg aktualitet.

Jag har tidigare skrivit att utvecklingen beror på tidningarnas avtagande dragningskraft (hos ungdomar) och pressens svaga ekonomi. Extraknäckande skribenter som levererar någon vecka i förväg gör tidningsframställningen enklare och billigare.

Nu talas det om att fler storstadstidningar ska få statligt presstöd. SvD får redan 40 miljoner kronor per år för att bla trycka texter som de jag nyss nämnt. Att det skulle vara en statlig angelägenhet är skrattretande. Men skrattet fastnar i halsen då jag tänker på att en halv miljard kronor idag går till tidningar som borde leva på sina frivilliga läsare och inte på offentliga medel. Jag anser att detta är fel. Dvs att staten betalar ut pengar för att riksdagens partier ska få uppbackning. Låt såväl politiker som tidningsägare och journalister leva på grund av eget arbete som andra frågar efter och ur egen börs betalar för. En bred ung generation struntar nämligen i dagspressen och SR/SVT. Att de senare tvångsvis drar in omkring nio miljarder (9) årligen från oss alla är därför ett hån .

I stället för att med vetenskaplig noggrannhet, tydlighet och vidsyn rapportera om klimatfrågan så föser västvärldens medier framför sig en flock med barn och ungdomar, under ledning av Greta T. Deras kunskaps- och samtalsnivå dikterar alltså den strida mediala kampanj som pågår.

Det är klart att ungdomens röst måste höras. Men få skulle ersätta Sveriges Riksdag med fritisungdomar (även om skillnaden i svensk politik kanske inte skulle märkas så värst).

Problemet är att det finns en rad vetenskapligt väl underbyggda åsikter för och mot CO2 som orsak till uppvärmningen och avsmältningen. Av naturvetarna bakom denna forskning hörs endast hälften, dvs de som säger det som FN önskar för att bygga under sin ställning som frälsare av Jordens folk. Den tvivlande andra gruppen stängs helt ute från all uppmärksamhet i de etablerade medierna. Men till och med de forskare som hörs har nyanser och gör reservationer i sin sin syn på CO2. Alla sådana preciseringar utelämnas också i tidningarnas, radions och tevens rapportering.

Däremot syns och hörs ständigt Greta T:s förnumstiga dagiskör. Ena dagen är det världsledare som inte tar sitt ansvar – how dare you! Andra dagen måste världens urfolk räddas från klimattsunamin. Tredje dagen läxas norska staten upp i hätska ordalag av mediernas egentillverkade kelgris Greta. Osv.

Är det inte hög tid att lyfta klimadebatten upp från dagis och lågstadiet till de vuxna experternas nivå? Det är dags att rapportera om forskare som samlar och analyserar mätdata från himmelens sfärer – om gasbildning och solstrålning. En fördjupad diskussion för och mot CO2 som förklaring till uppvärmningen måste till omgående. Frågan är avgörande för mänsklighetens förtroende för etablerade medier världen runt. Och för tilltron till nationella politiker, som utan närmare analys hoppat på FN:s tåg mot världsherravälde. Och inte minst har saken betydelse för globens alla skattebetalare som riskerar att få se sina skattepengar förslösas.

Greta säger upprört till närvarande journalister och politiker: ”hur kan ni höra detta utan att känna panik”. Jag kan förstå hennes reaktion. Ty hon har länge matats med mediernas och IPCC vinklade budskap om CO2. Epistlar som är avsedda att skrämma människor till handling. Om Greta i stället lyssnat till de många naturvetare som säger att forskningsläget är oklart rörande CO2:s betydelse hade hon säker känt sig lugnare. Men vips hade ikonen Greta gått upp i rök. Och Greta hade besviken återbördats till skolbänken.

Varje dag uttalar sig så kallade ”klimatforskare” i medierna. Nästan alla blåser under en klimatkris pga utsläpp av växthusgaser. På senare år har jag börjat kolla upp vilken bakgrund de intervjuade personerna har. Det visar sig att klimatforskning i medierna – som annars ordar så mycket om ”fake news” – kan omfatta mycket.

De som forskar om rymd, lufthav, temperaturer, solens strålning och liknande hårda data kallas på universiteten ”naturvetare”. Deras data kan prövas genom nya mätningar eller experiment. Självklart ska vi lyssna på vad dessa forskare säger och skriver om klimatet. Men alltid med en kritisk eftertanke. Historien lär oss att politik och religion har påverkat forskarnas syn på exv solen och jorden. Och idag har FN en tydlig politisk agenda att peka ut CO2 som boven.

Däremot måste man ta uttalande av så kallade ”samhällsvetare” – dvs teologer, humanister, jurister mfl – med en nypa salt. De sysslar inte med mätningar som kan upprepas och på så vis kollas. De studerar mjukare data – i allmänhet texter som andra skrivit eller enkätundersökningar som de själva gjort. Här finns stor risk för politisk vinkling. Många som uttalar sig om CO2 tillhör faktiskt denna grupp. Evx professorer som sysslar me det som kallas klimatpolitik. Dvs studier av hur samhället förhåller sig till CO2. Det är frågor som ligger nära den rena politiken.

Min bild är att många – kanske flertalet – av de som intervjuas i medierna närmast tillhör den senare kretsen. Rockström är exv lantbruksforskare. Han och många andra som kallar sig ”miljöforskare” sysslar förvisso med naturen, men inte med vetenskapliga studier av solen, rymden eller lufthavet ovan jorden. De undersöker vanligtvis konsekvenserna av ett varmare klimat. Ändå uttalar sig många av dem i frågan om varför klimatet blivit varmare. Svaret på den senare fråga är naturvetenskap om klimatet, som nyss nämnts.

Bland de senare äkta klimatvetarna råder det oenighet om orsakerna till uppvärmningen. En grupp anser att CO2 är huvudorsaken. En annan grupp menar att forskningsläget är så oklart att det inte går att svara på frågan om CO2 eller solstrålning (naturliga förändringar) är orsaken. Här samlas omkring 700 forskare inom CLINTEL.

Jag, som alltså inte är naturvetare, utan rättsvetare har sympati för det senare ställningstagandet. Mitt val baseras på vetenskapsteori. Ifall osäkerhet råder – och uppfattningen om oklarhet har stöd av många forskare – bör jag inta en avvaktande inställning. Detta gör jag trots att klimatskepsis blivit ett skällsord i politikernas munnar och i medierna. Det är bedrövligt. Men tyvärr sant.

Juridikens kvarnar mal. Nu har två feministprojekt fått tummen ned. Dels Cissi Wallin, som av någon anledning kallas medieprofil. Dels SVT- reportaget om en svensk sångerska som påstods ha misshandlats till döds av en skådespelare. Det är bra att smutsen slängs på soptippen.

Samtidigt visar många journalistiska reportage om de båda rättsfallen att vänsterfeministerna fullständigt dominerar mediernas scen. De har sååå svårt att sjunga ut om att Wallin begått ett allvarligt brott då hon i sociala medier basunerat ut att hon för länge sedan (fem år före anmälan om brott) blivit våldtagen (rättsapparaten säger att någon våldtäkt öht inte skett – inom femårsfristen har Wallin för övrigt mejlat kärleksfulla budskap till våldtäktsmannen in spe). Det om hänt är omöjligen ett övergrepp i Me too`s namn. Det är just det rättsavgörandena gäller, dvs att markera gränser.

Medierna har ett ansvar att hålla feministmaffian inom de egna leden i strama tyglar. De ser nämligen precis vad de vill. Problemet är bara att de ges en plattform att föra fram sin trosuppfattning så att den syns och hörs över hela landet. Och i SR/SVT sker det till råga på allt med dina och mina pengar.

Med JÖKEN i sönderfall på grund av bråket om den sk Arbetsförmedlingen syns det politiska förfallet inom nationen i blixtbelysning. Det har snart gått två år sedan senaste riksdagsval och det land som skriker efter reformer har ännu bara en regering som trampar vatten. C- och L- partierna hukar för SD. Och S-regeringen är själaglad över att dels ha räddat en minister, dels ha räddat sin kära arbetsförmedling under ytterligare två år. En myndighet där varje varje byråkrat i statistisk genomsnitt enbart fixade 4 jobb per år 2008 och 3 jobb 2017. Och detta för en mångmiljardbudget! Nu får myndigheten leva vidare i ännu uslare skick bara för att C och L har beröringsskräck med SD och hellre väljer att låta S-kvoteringen leva vidare med Mp i bakvagnen till nästa riksdagsval. Schabblet med att räta upp en myndighet som inte förmedlar jobb visar ”att det bidde ingen ny arbetsförmedling (som Jöken golat om) – kom igen om om två år”.

Politiker från den gamla Alliansen brukade förr säga att ”man måste ta ansvar för landet”. Om de menat allvar med ansvaret för nationen – som sedan länge har flera akuta problem – borde C och L genast låta avpollettera S-ministären. Bilda i stället bums en regering med M och KD. En regering som – i samtal med SD – för den reformpolitik som nationen skriker efter, avseende vården, skolan, bostäderna, invandringen, rättssystemet, försvaret osv. Det blir en svår uppgift. Men den är nödvändig. Visst är det kanske surt för C och L att bita i äpplet och låta SD vara med som förhandlingspart vid sidan om. Men annars kan C och L se fram mot ytterligare två år med S som maximalt maskar och skjuter alla viktiga problem framför sig. Och då är siken stor att L och C sveps med i den val-tsunami som hotar S 2022.

En väntan under ytterligare två år medför alltså att väljarnas dom över C och L blir stenhård. Ännu finns det en chans att hoppa på det breda samverkanståg som M och KD hoppas på. Varför inte testa SD:s färdighet att bidra till en god sakpolitik? Låt inte Annie Lööfs familjeutvidgning och Nyamko Sabunis praohopp om ökade opinionssiffror bli anledning till att stoppa den välbehövliga politiska kursändring åt höger som Sverige sannerligen behöver. Ytterligare väntan medför att nationens yrkespolitiker drar skam över sig.

Jag läser i dag en dom från Kammarrätten i Göteborg. Alls inget spektakulärt rättsavgörande om man ser till det juridiska innehållet. Men ändå spärrar jag upp ögonen. Och skriver en liten blogg.

Tvisten gäller en person som fått avslag av kommunen på en begäran om ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för en månads internetkostnad på 279 kronor. Tvisten har passerat Förvaltningsrätten i Karlstad, som godkänt kommunens avslag. I Kammarrätten visas dock den korrekta internetfakturan upp. Och så beviljas personen ekonomiskt stöd på 279 kronor.

Jag tänker nu inte diskutera om personer som betecknas som fattiga ska ha rätt till stöd för internetkostnad ed. Däremot vill jag peka på det svenska rättssystemets närmast obegränsade möjlighet att överklaga myndighetsbeslut av alla de slag. Och detta ofta i åtminstone två instanser som i fallet med internetpengarna.

Vem som helst kan förstå vilken tid och pengar en fri rätt att överklaga kostar för det offentliga och i slutändan landets skattebetalare. Jag gissar att bara domstolsprövningen i detta fall kostat det allmänna omkring 25.000 kronor. För en strunttvist om internet till en person som först i andra instans bekvämar sig att visa upp en faktura. Om vi multiplicerar detta med många tusentals tvister per år så hamnar totalkostnaden snart i miljardklassen.

Många svenskar klagar med rätta över brist på tak över huvudet samt en bostad till rimligt pris. Nu är problemet inte en snårig bidragslagstiftning med rätt att överklaga. Nu gäller det en abnorm svensk plan- och miljölagstiftning. Till detta kommer den närmast obegränsade rätten att gå till förvaltningsdomstol eller annan domstol. Och resultatet blir förstås årslånga tidsfördröjningar samt högre byggkostnader (för räntor mm). Välviljan förvandlas till sin motsats. Vi ser eländet i dagens bostadsbrist.

Allt detta strul bara för en eftergiven svensk stats regelhysteri och fristil vad gäller rätten att överklaga. Jag kan förstå att olika skyldigheter för personer att betala (exv skatt) eller göra något ska kunna prövas av domstol. Men att alla offentliga avslagsbeslut om pengabidrag mm från stat och kommun ska kunna överprövas innebär helt enkelt slöseri med tid pengar och pengar. Vidare är det självklart att ett offentligt avslag på begäran att bygga ska kunna överprövas på begäran av markägaren. Men varför ska alla intresserade miljötalibaner ges en rätt att föra talan mot ett offentligt byggbeslut? Sverige blir genom sin undfallenhet en internationell driftkucku. En nation vars ledare tror att vi är ett föredöme, en modell för övriga världen.

Jag har i bloggar kallat Sverige för kravlöshetens Mekka. Här är alltså ännu ett exempel. En rättsordning som låter en slarver tilltvinga sig 279 kronor i kommunalt stöd, trots att personen ifråga inte visat upp interneträkningen förrän i andra domstolsinstans.

Jag tar mig än en gång för pannan. Det är inte så att jag saknar medkänsla med utsatta eller personer med juridiska problem. Men jag är övertygad om att kravlöshet medför ansvarslöshet och på sikt systemkollaps. Varje bra samhälle måste ställa rimliga krav på sina medborgare. Och givetvis motverka möjligheterna till juridisk obstruktion.

På två år har bloggen idag nått ännu en toppnivå. Över 8000 besök per vecka. Samtidigt läggs flera landsortstidningar ned. Något direkt samband saknas dock. Men en liten vink kanske om läsarnas trötthet att bli iproppade samma svenska långfil varje dag.

Jag har ingen föreställning om att samtliga besökare uppskattar allt jag skriver. Men jag tror att många tycker att det behövs ett motstånd mot den pågående enkelriktningen i nutidens politik och medier. Min huvudtanke med bloggen är att erbjuda ett kritiskt personligt alternativ i samhällsdebatten. Meningen är förstås inte att presentera hela spektrat av åsikter. Jag vill främst protestera mot alla dårfinkar och dönickar inom dagens offentliga debatt. Och ibland kan lite humor göra livet lättare att leva. Bloggosfären fyller på så vis en viktig samhällsfunktion. En uppgift som nutidens medier alltmer försummar. Tyvärr.

I mina många bloggar om den svenska sjukvårdens bristande tillgänglighet har jag inriktat min kritik mot huvudproblemet: en övertung politikerstyrning med åtföljande byråkratikomplex.

Men det har även framskymtat att jag anser att de vårdanställdas fackföreningar lever ett eget liv sidan av sina medlemmars intressen. Facken och deras motpart SKL verkställer den politiska ledningens omdömeslösa agenda. Man kan därför påstå att de värnar om en egen facklig-politisk maktställning.

Ett exempel är en debattartikel i DN häromdagen där Läkarförbundets ordförande tillsammans med LO:s ledare angriper framväxten av privata vårdförsäkringar.

https://dela.dn.se/K1JWUGJYb2ZGNHZhdndTUGxrbUlCNjhhNncvZk1VeWVOWGNIakxlVUNGZnRaS0NTakNjNms4djlja2g2bmphVUlDRmV4VkpHbjZKamFXdGh5MmFhV1E9PQ,

De privata vårdförsäkringarna är främst ett försök till lösning på den bristande tillgänglighet inom vården som politiker, byråkrater och fackföreningar är ansvariga för. Enligt min mening ät det enda rimliga därför att facken försöker utöva en nypa självkritik. Rader av fackliga ledare inom vårdsektorn har i åratal stillatigande sett till att framför allt S-regeringar låtit de ineffektiva landstingen vansköta vårdsektorn. För fackföreningarna har värnandet om den politiska klassen vägt tyngst. Den politiska gemenskap, som flertalet fackliga företrädare själva tillhör. Från vänstern har makten över facken varit en del av en traditionell styrmetod över landet. En slug lösning i de makthavandes perspektiv. Det illustreras även av den nuvarande s-regeringen, som kännetecknas av klassgemenskap via fack, ungdomsförbund, familjerelationer etc.

På så vis har ordförandena i Läkarförbundet systematiskt inlemmats i S-komplexets maktsfär. Tidigare Anders Milton. Nu Heidi Stensmyren, som skrivit texten mot privata sjukförsäkringar tillsammans med LO-bossen.

Jag förstår att personer önskar göra karriär på fackets arena. Det rör sig om individer som önskar bestämma över andra. Vi möter alltför många personer av den typen inom politik och statsapparat. Där funkar de som (i allmänhet) S-partiets förlängda arm. En kår av villiga klättrare med blicken upp mot högre positioner inom politikernas klassgemenskap.

Däremot förstår jag inte hur majoriteten vårdanställda kan acceptera att betala medlemsavgifter till fackliga organisationer, vilkas ledningar driver S-politik och som år efter år hanterar de eländiga landstingen/regionerna i fel riktning. Enligt min mening borde alla anställda inom vården se och kritisera de stora tillgänglighets- och byråkratiproblem som vuxit fram. Man borde klaga på att bristande öppenhet och administrativt slöseri kraftigt urholkat skattebetalarna vårdpengar. Nästan alla är ju skattebetalare själva.

Därför är min paroll idag. Upp till kamp mot det stora fackliga maktkomplexet. Fram för mindre fackliga organisationer, som utan en hord av heltidsanställda i mindre utsträckning driver nationella politiska frågor och mer – samt med kraft – värnar vårdyrkenas egna anställningsintressen. Och framför allt: ut med rader av fackliga karriärister som är mer intresserade av sin egen ställning än att svenskarna ska få en öppen vård (i ordet verkliga mening) till ett rimligare pris. Att det är möjligt att åstadkomma visar exemplet Nederländerna. Därför bör det ske även i Sverige. Och inte kommer de vårdanställdas lönevillkor att bli sämre för att mer arbetstid ägnas åt patienter än åt dyrbar och onödig politiskt styrd administration.

Det är sådana krav som man gärna skulle vilja läsa från Stensmyren och LO-chefen. Men de undviker förstås att begå harakiri. I stället traskar de på i den krisande vårdapparatens felaktiga riktning.

I dagens SvD presenteras Björn-Ola Linnér som klimatprofessor vid Linköpings universitet. I texten ansluter han sig till den vanliga svenska klimathetsen. Kombinationen av CO2, klimat och professor befäster läsarnas övertygelse om att krisen står för dörren.

Många inser inte att klimatförändringarnas orsaker är naturvetenskap. Linnér är inte naturvetare och har inte forskat om vad som sker och påverkar temperaturen ovanför vår planet eller på jordytan. Han har skrivit en avhandling om botanikern Georg Borströms teorier. Dessutom är han professor i klimatpolitik. Alltså sysslar han med rena samhällsvetenskapen, någon form av statskunskap tycks det.

I klimatdiskussion finns det några huvudläger av forskare som gör anspråk på kunskaper om klimatet. Dels rena klimatforskare, dvs naturvetare inom olika discipliner. Deras ord ska man lyssna på och kritsikt analysera. Många av dem är oense rörande verkan av CO2 .

FN-organisationen IPCC är en sådan gruppbildning, även om det även finns deltagare i IPCC som är samhällsvetare, biologer osv. CLINTEL är en annan internationell sammanslutning av forskare som anser att orsakerna till uppvärmningen är oklara. Även här finns det medlemmar som är samhällsvetare, humanister osv.

Var och en som söker ta ställning i klimatfrågan måste därför noga undersöka vilken bakgrund en pratande eller skrivande forskare har. Själv är jag rättsvetare och alltså en person som inte på vetenskaplig grund kan uttala mig om klimatet. Sådana anspråk gör jag givetvis inte heller.

Björn-Ola Linnér sysslar med forskning om politikens konsekvenser i samhället. Han är alltså inte heller expert på vad som sker i gaslager ovanför vår planet eller gasernas och solens verkan på jordytan.

Det intressanta är att många forskare medvetet uttalar sig under falsk flagg. Linnér är inte naturvetare med inriktning på gaser kring jordklotet och borde därför alltid kräva att hans rätta forskningsområde noga görs tydligt. Men det verkar som Linnér – eller för den skull Johan Rockström, Rocket man – medvetet önskar köra under falsk flagg. Det borde journalister och medier känna till. Men de vill inte tala sanning om detta. De sköter flaggningen.

Bakom mig står radion på. Nu ljuder P1 Efter tre. Under en kvarts tid hyllas Greta T. Hennes bravader jorden runt upprepas än en gång. Vi får höra sanningsord från hennes läppar i New York – how dare you. Det meddelas att hon är släkt med såväl sin mamma som med en stor svensk vetenskapsman (död sedan länge). SR-journalisterna bara vevar på. Greta framstår som klartänkthetens frihetsgudinna. SR sprider sin gränslösa beundran över vad helgongreta åstadkommit på kort tid. Oj vad stor hon är Greta!

Det är bara ett viktigt och helt grundläggande påpekande som saknas. Alla kloka män och kvinnor vet vad det är. Men inget sägs om det under de alltför långa minuter som lovsången till Greta ljuder i SR. Vad är det som inte sägs? Jo, det enkla faktum att Gretas position till 99 % skapats av en massiv medial rapportering. Vad vore Greta om tusen och åter tusen medier varit tysta? Då hade hon antagligen återvänt till skolan. Ingen hade hört talas om henne, helt enkelt. Alltså något som händer det mesta som medierna väljer att inte rapporterar om. Men nu gör de sitt val och Greta blir följaktligen världskändis.

Någon säger kanske att Gretas budskap är märkvärdigt. Men så är det inte. Hon upprepar det som sägs i enkla broschyrer skrivna av klimathetsare. Och på så vis närmare jag mig sanningen. Medierna använder sig av Greta som ett vapen i den politiska kamp som medierna själva för. Journalisterna tror nämligen att CO2-hotet mot livet på jorden är sant. De inser inte att det finns en politisk agenda bakom Greta, som medför att en av flera tänkbara orsaker till uppvärmningen – dvs CO2 – upprepas timme efter timme, dag efter dag. Medierna förstår – häpnadsväckande nog – inte att Greta fungerar som deras klimatpolitiska megafon.

Allting går att sälja med mördande reklam sjöng Ulf Peder Olrog om konserverad gröt på 1940-talet. Al Gore sjöng vidare efter tiden som vicepresident i USA. Och visst är det en seg klimatsmet som världens medier serverar på beställning av hemmapolitiker och FN. Hittills verkar den politiska kommersen gå som smort. Men förr eller senare kommer det att stå klart att frågan om uppvärmningens orsaker är såväl oklara som komplexa. När det kommer fram att vetenskapen faktiskt är kluven tvingas antagligen medierna till reträtt. Och då är fenomenet Greta T förstås över. Så funkat tankefoster som människor skapat utan att tänka efter noga.

Torsten Sandström

Nobelstiftelsen bjuder in alla svenska partiledare till Nobelfesten, utom Jimmie Åkesson. Det kan tyckas vara en struntfråga. Och att stiftelsen givetvis själv har rätt att bestämma över festen. Så att det blir en trevlig träff för likasinnade.

Men nu visar det sig att en handfull ambassadörer från en rad grymma diktaturnationer inviterats till festen. I så fall kan inte stiftelsens förklaring vara sann, dvs att SD nobbats för att partiet står för en främmande politisk linje. Förklaringen måste vara en annan. Det luktar med andra ord skunk.

VD för stiftelsen är en person som gjort lång karriär på sin närhet till S-partiet. Han heter Lars Heikensten och har tjänat på hög position bland annat i finansdepartementet under S-regeringar. Det är en person som karaktäriseras av politisk anpasslighet och karriärism. Alltså en individ benägen för bugande och bockande åt alla håll samt samlande av rader av hederstecken och fina samhällspositioner. Följaktligen har han bla varit riksbankschef. Och på sikt blivit direktör över Nobelstiftelsens stora pengapåse.

Heikensten har därför samma inställning till SD som hans vänner i den nuvarande S-regeringen. Den umgås med diktaturer världen runt och med skumma ambassadörer i Stockholm. Men regeringen kan inte tåla SD, som hotar att ta makten från S-partiet. Därför lär oss Heikenstens agerande vad PK betyder. Han fattar nämligen de beslut som ryms inom etablissemangets åsiktskorridor. Som en robot följer han signaler från ovan. Han utnyttjar Nobels stiftelse för sina personliga politiska böjelser.

När det i dagarna avslöjas att Åkesson nobbas, medan ambassadörer från mörkrets makter får klartecken, står Heiken(s)ten där med brallorna på halv stång… Enligt min åsikt är det alltid bra att en klättrare kläs av. Dubbelmoralister och sanningsvrängare måste få det hett om öronen. Men risken är tyvärr att kritik inte biter på dem. De är förhärdade. Och så förnäma att de inte kan tänka sig att någonsin göra fel.

CO2 sprutar tjockt kring alla miljötalibaner som nyss rest till Madrid. Massor av politiker, chefer för miljöorganisationer, diplomater, journalister och forskare (med eller oftare utan inriktning på klimatvetenskap, i och med att de sysslar med samhälls- eller biovetenskap) flyger lång väg för att träffas. Jag påstår att tusentals ton CO2 offras i onödan. I dagens it-värld kan nämligen möten och samtal arrangeras via internet, utan större skada för den yttre miljön. Varför visar madridresenärerna inte miljösansvar? De som står på barrikaden och hånar oss andra. Vi som ska stanna kvar i kylan och leva på kokta och okokta växtdelar, men ändå vara glada över att jetresenärerna tar ansvar för oss.

Det finns flera sammanfallande svar för att tusenden samlas i Madrids växthus och där dopar sig med egna gasutsläpp. För det första rör mötet i Madrid politik, inte klimatvetenskap. En samling politiskt troende möts för att svetsa sig samman och ha det trevligt i de likatänkandes skara. Ingen tid ägnas åt budskap från seriösa forskare i naturvetenskap som ifrågasätter CO2-krisen och menar att den vetenskapliga grunden är oklar och mer komplex. De troende i Madrid har nämligen redan svaret, de vet bäst, som politiker plägar göra.

För det andra tänker de som talibaner brukar och anser att ändamålet helgar medlen. Alltså mer CO2 för den goda sakens skull. Personer som uppfattar sig som utvalda och bättre pålästa än andra har i alla tıder tagit sig friheter som de inte beviljar andra. Lyckligtvis har de i historiens ljus gisslats för de övergrepp som de orsakat (jag tänker exv på jesuiternas inkvisition).

”Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet. ” Selma Lagerlöf, Jerusalem,

För det tredje betraktar madridfararna FN som Jordens frälsare. Genom sin närvaro vill de hylla ”världsorganisationen”. De hoppas på ett globalt politiskt styre som ytterst emanerar från FN. Och FN vill förstås motta hyllningar från sina kramare. Men få av mötesdeltagarna inser att FN har sin egen agenda av makt och ansamling av ekonomiska resurser. Liksom dåtidens påvekyrka skär FN:s ledare pipor i vassen. Bakom fasader av vackra ord driver de en maktfullkomlig politik. Viket vapen är bättre i deras händer än en intensiv tro på planetens undergång till följd av CO2? Några ledare och forskare inom IPCC anar att uppvärmningen helt eller delvis har andra orsaker. Men som sagt: ändamålet helgar medlen.

Torsten Sandström

Skolminister Anna Ekström strålade igår av glädje över senaste PISA resultatet. Svensk skola har höjts från bottenträsket till mittfältet visar siffrorna. Men är fortfarande sämst i Norden. En regering i stark motvind letar därför desperat efter en tröstande napp att suga på.

Anna Ekström representerar själv – tillsammans med Göran Persson och hans kommunalisering av skolan – det socialdemokratiska etablissemangets haveri i utbildningsfrågor. Ekström har under tjugo (20) års tid (utan lärarerfarenhet) drivit utbildningspolitik på olika nivåer inom det s-komplex, som består av departement, fackföreningar, myndigheter och ministerposter. Att hon misslyckats är fullt klart. Hon bär ett tungt ansvar för den svenska skolans allvarliga problem.

Nu anstränger hon sig för att peka på en ljusnande framtida. Men PISA visar inte på ljusning. Sverige har nämligen dopat sina resultat. Omkring 11 % av eleverna har inte deltagit i undersökningen, dvs de med sämst språkkunskaper är inte medräknade. PISA medger en sådan borträkning, men Sverige toppar kraftigt dopingen – 4% är annars det vanliga bortfallet inom OECD-länderna. Om var tionde elev räknats bort kan man knappast säga att det är en svensk framgång att höja sig från botten. Utan att självmant avslöja sanningen om dopingen – sannolikt ett beställningsverk – är Ekström mycket glad över resultaten.  Vi möter en 100 % politisk person – en jurist utan egen erfarenhet från klassrummet – som försöker hylla den egna verksamhet, som sedan länge misslyckats. Det är patetiskt.

Sveriges S-regering sysslar konsekvent med att sprida dimmor om den egna verkligheten. På SVT i går kväll ser vi först Ekström och sedan Lövin som båda på synnerligen svaga grunder försöker bedra svenska folket om sanningen. Ekström luras med ett dopat PISA. Och Lövin med ett stort lass CO2-hysteri. Båda vill bedra svenskarna för att få fortsätta sitt maktmissbruk.

Sedan urminnes tider har mängder av ledare strävat efter kontroll över människornas tankar. En återkommande metod är att presentera en prognos om ett mörkt framtida scenario för människorna ifråga. Ledaren påstår att något stort  ont kommer att inträffa i framtiden och att alla människor måste förbereda sig och underkasta sig det budskap som ledaren bär fram.  I så fall kan en ljusning finnas. Det som målas upp är ödesmättat och så viktigt att var och en måste anpassa sig till de nya idéer som förs fram. Min beskrivning passar förstås ett oräkneligt antal religiösa väckelsepredikanter under årtusendenas lopp. Jesus från Nasaret var inte den förste. Och många har sedan dess utnyttjat samma metod. 

Lanseringen av ödesmättade scenarier är förstås också ett mönster som många profana ledare  utnyttjat på spaning efter en eller annan maktställning. Ofta i kombination med religiösa dogmer har krigsherrar och kungar försökt förmå folk att resa sig, antingen till försvar för det egna riket och nationen eller för anfall mot fiender på annan plats. Sådana appeller  har normalt lanserats via bilder om det egna folkets givna storhet eller motståndarens förutbestämda ondska och farlighet. Ett välkänt exempel är Hitlers propåer om det tusenåriga rike, som lovade livsutrymme för ett utvalt folk på bekostnad av det han kallade mindervärdiga raselement. Stora uppoffringar krävdes förstås, men belöningen skulle bli  lysande för de korade. 

En lika bekant prognos i löftets form finns hos den kommunism som Marx och Engels initierade genom sitt manifest. Kapitalismens gift hotar mänskligheten. Men dess inneboende krafter skapar också ett motgift. Det vill säga arbetarklassens kamp för de egna villkoren. Om alla arbetare förenar sig kommer  de att spränga sina bojor och bygga ett nytt klasslöst samhälle. Där får alla förnödenheter efter sina insatser och förmåga. Inte heller här är budskapet en enkel kamp. Men löftet om en ny och bättre värld är givetvis värt enorma uppoffringar för de troende.  

I denna text är poängen nutidens stora ödesdrama, som presenteras av rader av politiska ledare, dvs hotet mot mänskligheten genom den uppvärmning av klimatet som påstås bero på koldioxid och andra gaser i stil med metan och ozon. Budskapet är att mänsklighetens existens i nutid står på spel om inte orsakerna till de skadliga gasutsläppen snabbt stoppas. Scenariot bygger alltså på mänsklighetens undergång. Och det kryddas av skrämmande bilder av hur den nuvarande generationen av vuxna tar kål på oskyldig barn. Tonläget är som bekant högt. Och genom en allians mellan politiker och medier är profetians genomslagskraft enorm. Genom att klimatrörelsen getts en gedigen förankring i FN får förkunnelsen en prägel av närhet till de mest goda och fria i världsalltet. Närmare ett religiöst evangelium kan man knappast komma, något som för svensk del illustreras av den änglaliknande Greta T som svävar runt jordklotet med bister min. 

Liksom förr under historien ställs vi alltså idag inför ett välkänt gemensamt ödesmönster. Klimathetsarna utnyttjar sig av en strategi som påminner om äldre tiders ledare och kungar, som stoppar halsen full på folk med hot om inferno samt löften om en bättre värld. Mönstret har som framgått några gemensamma komponenter. Först en ovetenskaplig sida. Och sedan en förankring hos politiker i karriären. Låt mig förklara. 

För det första är inget av de nämnda budskapen vetenskapligt förankrade. Att det rör sig om påhitt framgår klart vad gäller alla religiösa propåer. Men även Hitler, Marx, Lenin, Stalin, Mao med flera saknade vetenskapligt stöd. Hitlers tal om raser och nationalkaraktärer är tagna ur luften. Även kommunismens teser om en vetenskaplig socialism är rena nyset. Kommunismens historiska seger går självfallet inte att förutsäga. Följaktligen har den inte inträffat. Ett värre förtryck har  blivit följden.  

Någon kanske säger att nutidens klimatkris har en tydlig vetenskaplig förankring? Mitt svar är tyvärr nej. Att klimatet blivit varmare under ett antal decennier tycks vara en sanning, även om flera vetenskapsmän (och kvinnor) har alternativa förklaringar. Den springande punkten är såvitt jag förstår om en uppmätt ökad halt av växthusgaser är förklaringen till värmestegringen? FN:s IPCC och svenska statens SMHI är båda på det klara med att det finns alternativa förklaringar. Den främsta tycks  sammanhänga med variationer i solens strålning. Såväl IPCC som SMHI väljer dock att peka ut CO2 som  huvudorsaken till uppvärmningen i nutid. Båda organisationernas ställningstagande är omstritt inom vetenskapen. Så även beträffande klimatkrisen saknas ett entydigt svar om den vetenskapliga orsaken till ökad värme. Att påstå att sambandet mellan CO2 och ökad uppvärmning är klart står med andra ord inte på säker vetenskaplig grund. 

För det andra har klimathetsen – liksom tidigare rörelsen inom religionens värld (inklusive nazism, kommunism mm) – en uppenbar politisk förankring. Det finns starka politiska krafter som driver  klimatfrågan till nutidens ödescrescendo. Påståenden om mänsklighetens utrotande under en trettio- eller hundraårsperiod är fullständigt tagna ur luften (i ordets rätta bemärkelse). Jag har svårt att förstå att människor är så naiva att de fäster full tillit till ställningstaganden av  politiska organisationer, i stil med IPCC och SMHI. Båda har en fullt synbar koppling till politiker i karriären, som dragit upp riktlinjerna för deras arbete. Bakom de forskare som utan tvekan tar ställning för CO2 som huvudorsaken till ökad värme finns det flockar av makthungriga politiker som jobbar hårt för målet att erövra en maktposition.

Jag  hade inte skrivit denna text om IPCC, SMHI och mängden politiker klart sagt att det finns viktiga alternativa förklaringar till uppvärmningen, exv solens strålning. Jag hade också avstått om medierna återkommande presenterat att kunniga forskare har viktiga alternativ till CO2 som klimatförklaring. Men här agerar medier och politiker hand i hand och driver – som jag ser det –  en konspiratorisk ödeskampanj. Jag är med på att det är bra att begränsa utsläppen av CO2 och söka alternativa energikällor i vind, vågor och framför allt ny kärnkraft. Kanske kommer det att begränsa uppvärmningen. Men jag vänder mig mot  den pågående sammansvärjningen mellan politiker och medier om CO2 som huvudsorsaken till mänsklighetens förestående undergång. Det är en bedräglig politisk linje, som har sina rötter i rörelser från historiens mörker. Jag hoppas därför på en ny upplysningstid. 

Torsten Sandström

2019-12-03

Kolla bilden här ovanför. Den kostar 17,5miljoner kronor. Tydligare än så kan nog inte den nutida konstsynen illustreras. Fyra knivhugg i en rödmålad dukbotten. Plus en märkvärdig titel förstås, i stil med ”Ett koncept om linjers utsträckning i rummet”. Tala om kejsarens nya kläder!

Om allt anses som stor konst, så måste givetvis själva konstbegreppet förminskas. Är allt märkvärdigt så sticker ju inget ut. Om marknadssamhällets konstexperter får råda kan man lika gärna rama in en check på 17,5 miljoner kronor och ställa ut den på ett förnämt museum. Alltid finns det någon svartklädd och hornbågad konstexpert som beundrande kan lägga huvudet på sned och förnumstigt säga att det är märkvärdigt skönt. Precis som kejsaren en gång i tiden. Tills ett barn skrattar till.

Att upphovsmannen försökt krama pengar ur intet kan jag väl förstå. Däremot inte hur universitetsutbildade konstvetare låter sig förföras av ingenting. Det sägs ibland att dagens PK-kultur är normlös, på så vis att nästan allt anses lika gott. Lundahumoristen Falstaff Fakir skulle säkert ha nickat bifall och skrivit en text om ”Envar sig egen konstnär” (originalet lyder Envar sin egen professor). Det är i och för sig en komisk men demokratisk tanke. Vi är alla konstnärer eller konstvetare. Om kunskaper i skolan är fel så gäller antagligen samma sak komplexa och svårskapade bilder.

Alla vet att det numera råder laglöshet i Tensta och Rosengård. Nu hör vi även att pistoler försvunnit från Rosenbad. Detta blixtbelyser ett mycket allvarligt svenskt problem. Inte ens på regeringsnivån – dvs toppen av den svenska statsförvaltningen – efterlevs normala regler för kontroll och säkerhet. En belastad säkerhetsvakt tillåts operera i ministrarnas omedelbara närhet. Och chefen för säkerheten på Rosenbad säger förstås i teve (liksom landets statsminister) ”att så här kan vi inte ha det”. Men något ansvar utkrävs inte. Varken av honom eller andra i den långa raden av försumliga offentliga befattningshavare i Sverige. SÄPO mörkar som vanligt och vägrar att uttala sig på grund av pågående utredning. Signalen är tydlig: fristil gäller inom svensk offentlig förvaltning. Gör som du vill – allvarliga åtgärder är inte att vänta.

Fram till 1976 riskerade en tjänsteman i stat eller kommun straffansvar vid fel eller försummelser i tjänsten. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde utmätas. Brottet ”tjänstefel” omfattade i princip samtliga påtagliga missgrepp av en offentlig tjänsteman. Men under Olof Palmes regeringstid avkriminaliserades större delen av de handlingar som tjänstefelsbrottet tog sikte på. Bara beslutsfattande visavi enskilda (sk myndighetsutövning) lämnades kvar under straffansvar i Brottsbalken 20:1. Och vips var ämbetsansvaret i praktiken väck.

Tanken var att avtalsrättsliga påföljder i stället skulle brukas i stil med avsked, löneavdrag eller varning. Men i praktiken har Olof Palmes idéer lett till den bisarra ansvarsfrihet vi idag ser inom det offentliga. ”Sådan herre sådan hund” brukar det heta. Fackföreningsrörelsen som står bakom S-partiets marionetteater har av naturliga skäl aldrig intresserat sig för utkrävande av ansvar. Detta är för övrigt en del av den svenska sjukan. I och med att människor genomgående betraktas som offer måste de behandlas med silkesvantar. Vänstern folk ogillar konsekvent krav på utkrävande av ansvar mot anställda. Samma mönster syns för övrigt vid landets brottsdomstolar, i skolan och i samhället som helhet.

Det är uppenbart att Sverige nu nått vägs ände vad gäller normupplösning. Jag är inte någon blodtörstig jägare av olika slags avvikare, varken stora eller små. Men ett rättssamhälle fungerar inte om påföljder saknas för den som inte följer givna regler. I affärslivet är det klart att kontraktsbrott måste angripas. Här finns för övrigt privata intressenter som agerar för ingripande mot försummelser. Effektivitet är en nödvändighet. Ett påföljdslöst samhälle går nämligen under.

Därför måste tjänstemannaansvaret på nytt byggas upp inom det offentliga Sverige. I själva verket är det ännu viktigare att regler efterlevs inom det allmänna (än på privat sektor) i och med att vi alla via skattsedeln dyrt betalar för en offentlig verksamhet som måste fungera. Politiker och offentliga tjänstemän framhåller ofta sitt tunga ansvar. Men det är rena parodin. Alla försumliga knallar vidare utan minsta påföljd.

Olof Palmes anda råder tyvärr ännu i Kamomillas regeringskvarter. Hur länge ska detta inferno bestå? Vi står inför en härdsmälta inom det svenska rättssamhället!

Jag bloggade igår om god vård jag fått hos St Eriks ögonsjukhus. Men pekade samtidigt – än en gång – på det övergripande problem som svensk vård lider av, nämligen bad management. Mängder av politiker och byråkrater som lägger sig i och stör det vårdarbete de saknar yrkeskompetens för.

Idag läser jag i DN en lång artikel (från den 30/11) om sju problem i svensk vård. Journalisterna listar följande förklaringar: 1 Sjuksköterskebrist. 2. Åldrande befolkning. 3. Medicinska framsteg. 4.Psyksik ohälsa. 5 Brist på specialistläkare. 6. Växande stadsbefolkning. 7. Organisation och pengar.

Jag tror du i stort sett förstår vad skribenterna menar. Alla punkterna utom kanske den sjunde ger ett intryck av att det svenska huvudproblemen rör yttre skeenden utanför själva vårdsektorn. Och visst ligger det kanske något i detta. Men det rör sig inte om faktorer som på något vis varit okända för nationens politiker under många år. Dessutom har liknande yttre vårdfenomen hanterats avsevärt bättre i en rad europeiska nationer, exv Holland.

Det mest anmärkningsvärda i artikel blir därför att de svenska landstingens interna förvaltning hamnar i skymundan. Visst nämns i slutändan (punkt 7) ”organisation och pengar”. Men där läser vi en tämligen tafatt analys som baseras på ett fåtal officiella svenska källor nära den politiska apparaten. Det finns nämligen ett ganska fylligt kritiskt studiematerial, som pekar på hur svensk vård har färre patientbesök, färre sängplatser, mer administration/byråkrati än jämförbara nationer i Europa. Vårdapparaten löser inte frågan om tillgänglighet, helt enkelt.

Inget i artikeln lyfter den gigantiska politiska och byråkratiska apparat som finns i 21 landsting/regioner för en svensk befolkning av Londons eller storparis storlek. Mycket tyder på att ett jättelikt överskott av politisk styrning och vänsterideologisk diskussion är en orsak till att människor inte snabbt nog får den hälsovård de söker och betalar skatt för. En massiv administration driver verksamheten i fel riktning (bort från snabb öppenhet). Mycket tid läggs på pappersjobb och på att tala om för vårdsökande att det inte finns tillgängliga akuttider.

Rent komiskt är påståendet att det råder pengabrist inom svensk vård. Varför behövs mycket mer pengar i vårt land än utomlands? Skriet på mer resurser är ett svenskt politiskt mantra. Det döljer den politiska inkompetens som enligt min mening är huvudorsaken till Sveriges stora svårigheter. Mantrat strör blå dunster i missnöjda skattebetalares ögon (jfr bilden ovan). Högre skatt framställs som en naturlag.

Än en gång ser vi hur journalister inte klarar av att presentera verkligheten på ett politiskt oberoende vis. Enbart den svenska åsiktskorridorens trånga vänstersyn på vårdens dilemma basuneras ut. Och då är fokus på yttre skeenden som sägs vara svåra att hantera enligt skribenterna. Och på så vis får landets många yrkespolitiker den ansvarsfrihet de önskar. Pressen – den tredje statsmakten – funkar alltså inte längre, trist nog. Det är de sociala mediernas och bloggarnas fjärde statsmakt som tvingas röja i en trång svensk åsiktskorridor full av ogräs från vänster.

Torsten Sandström

PS! Läser den 9/12 en ledare i DN där mantrat om pengabehov upprepas. Ledaren illustreras med ett foto på den M-politiker som förstört mest pengar på senare inom region Stockholm. https://dela.dn.se/VTFydWZoOWdiWHR4UE9yVFNMVVd2TFZlVUMzSXBkVlpKemhuRzVhdXlHQnNPNHQ5Q3ROa2NXOURTNHdmb0l0bzdWRWNSZHB0V1Q1czcwaXduMm1FT2c9PQ,

I stället för att ta itu med saken och städa bort landstingen ska ny medel tillföras för att förslösas. DN:s journalister är systemets fånge.

Så här säger landets vice statsminister i DN:

Ganska enkelt att lösa klimatfrågan
Klimatministern: Handlar om att sluta använda fossila bränslen – punkt.

Vilken spetsfundig analys om olika orsaker till uppvärmningen! Vilka viktiga nyanseringar i debatten om alternativ el! Så talar bara en politisk ledare från Absurdistan. Rena bönemötet igen. Tyvärr gäller i Sverige inte bara fredagsbön, utan var-dags-bön. Utropade av mulla Lövin från minareten i DN-skrapen. Gud är stor – klimatkrisen är större. Punkt.

De officiella mediernas snabbutbildade journalister beklagar sig ofta över alla blinda bloggare som till vardags utövar samhällskritik. De förfäras över skribenter som ser något annat än vad de själva ser. Idag kan jag bekräfta att de klagande haft rätt de senaste två dygnen. 

Bekännelsen avser mig själv som opererats för näthinneavlossning på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Till saken hör att jag genomgått samma behandling där för två år sedan. Så jag vet vad jag skriver om då jag berömmer S:t Eriks högt kvalificerade vård. Snabbt omhändertagande på akut och retinaklinik, vänlig behandling, millimeterteknisk operation inne i ögat via mikroskop och under behaglig narkos. Vad kan en halvblind bloggare mer begära?

Någon undrar skadeglatt ”att där för fick du” för din återkommande kritik av den svenska sjukvården, i stil med artiklar om Landstingens döda hand, publicerad hos Timbro. Det är därför på plats att peka på skillnaden mellan den medicinska behandlingen å ena sidan och administrationen av vårdapparaten å den andra. Många män och kvinnor utför det dagliga vårdjobbet på i allmänhet en mycket hög nivå, tekniskt och socialt sett. Svenska medborgare ges därför en medicinsk service på toppnivå. Om denna har jag antagligen inte bloggat tillräckligt. 

Men tyvärr gäller motsatsen i regel vad avser vårdens övergripande administration och dess tillgänglighet. Det är ledningen av svensk vård som är sjuk! Här finns ett antal onödiga politiska nivåer som de facto ser till att fel beslut fattas, så att vårdens tillgänglighet försenas, försvåras och att kostnaderna för Sveriges vårdsektor är höga jämförd med övriga Europa. Alltför många regioner går i stå genom en mängd yrkesareabetande politikers försorg. I stället för att leverera snabb vård och tillräckligt antal sjuksängar ser politikerna till att horder av byråkrater använder arbetstiden till att hindra vårdapparatens goda funktion. Antalet adminsitratörer har ökat med c:a 30% under en tioårsperiod, medan den vårdande personalen bara vuxit med några procent. 

Vem som helst kan förstå vad som blir följden. En effekt är att läkare och annan vårdpersonal tyngs av sammanträden, blanketter, pappersjobb, direktiv samt en rad andra politiskt korrekta plikter som alls inte krävs för att människor snabbt ska få sina krämpor botade. Svenska läkare sysslar med tre gånger så mycket pappersarbete än sina engelska kollegor. Inte undra på att Sverige hamnar nära europabotten i antal patientbesök per läkare och tidsenhet. Orsaken är politikers och byråkraters enorma tilltro till en politisk styrning och omvandling av vården och yrkena där. Dessutom tror man sig, löjligt nog, spara på skattebetalarnas pengar. I själva verket borde en betydligt mindre och effektivare vårdadministration bli rejält billigare totalt sett. Regionen egna jämförelser mellan några storsjukhus i storstockholm visar nämligen att S:t Görans sjukhus, som drivs av det privatägda Capio AB, levererar fler vårdinsatser per anställd till omkring 15 % lägre kostnad för skattebetalarna. För hela Sverige rör det sig om en extra kostnad på flera tiotals miljarder kronor per år. 

En annan viktig förklaring till svensk sjukvårds svaga tidsresultat är också politiskt, nämligen den nära samverkan som sker mellan regionerna, SKL och de vårdanställdas fackföreningar. Jag påstår att denna intressekombination fungerar som en bromskloss. Dels för att följden blir en pappers- och sammanträdeshysteri som sinkar vårdarbetet i verkligheten. Dels för att samspelet medfört en officiell acceptans av byråkrattänket. Och dels för att följden blivit kollektivavtal om arbetstider för vårdpersonal som medför att patienter får vänta länge på läkarbesök. Som framgått vore färre byråkrater och en friare tidsreglering av godo samtidigt som pengar kan frigöras för högre löner till vårdens anställda. Men den svenska arbetsmarknaden är – liksom politiken i övrigt – toppstyrd (den går under det självgoda namnet Den svenska modellen). Och i vårdens topp sitter regionpolitiker, SKL och fackföreningsbossar på samma stol. Inte undra på att svensk sjukvård lider av en politisk-byråkratisk systemkollaps. Sjuka får vänta. De blir frustrerade över alla telefonsamtal till vårdenheter som tyvärr inte har lediga tider. Enbart de som har tur eller överlever får normalt en finfin vård. 

S:t Eriks sjukhus drivs som ett aktiebolag med Regionen som ägare. Kan detta vara förklaringen till min ytterst positiva upplevelse de senaste tre dagarna? Det kan tyda på att de att finns stora möjligheter att i framtiden samla en mängd privata enheter under en enda statlig myndighet (med möjligtvis fyra-fem regionala kontor). Om det kan ske i London och Paris – med en motsvarande folkmängd – bör det kunna fungera för hela vår nation. Man behöver inte vara särskilt slug i matematik för att inse vilka enorma skattepengar som kan sparas in. Här finns även den potential till högre löner för de vårdanställda som jag nyss nämnt. 

De stora mediehusen borde kanske skicka sina sk uppsökande journalister till S:t Eriks? Om inte annat för ökad klarsyn.

Torsten Sandström

2019-12-01

Så här skriver en av ledarna för nutidens svenska klimatflagellanter, Johan Rockström, i dagens SvD:

Många förstår inte vad som händer om vi passerar 1,5 grader

Är det en vetenskapsman som formulerar sig så? Vid 1,4 grader verkar det lugnt, men efter 1,6 bryter helvetet löst, tycks det. Vem vet öht vad som händer då termometern en dag visar en halv grad mer eller mindre? Dessutom knyter Rocket man i texten samman ett antal disparata händelser jorden runt och menar att de bildar en klimatenhet som förskräcker. Viket vetenskapligt stöd har han för det? Och än en gång avläser han termometern och skriar: CO2, CO2, CO2! Allt tyder på att Rockström inte syssla med vetenskap, dvs egen forskning om uppvärmningen och dess orsaker. Däremot sysslar han, liksom för övrig jag själv nu, med politisk opinionsbildning. I denna egenskap behöver han ett ständigt tillflöde av händelser som sägs stödja han egna värderingar. Därför gillar han om händelsen kallas vetenskaplig sanning.

Mer allvarligt är att SvD, som förr betraktats som en moderat iakttagare av världen, nu anslutit sig till flagellanternas skara. Den lokala ledaren Peter Alestig slår sig var dag blodig med klimatpiskan. Hans skriande hörs från kön av självspäkare, strax efter Greta T , Rocket man, fd ärkebiskopen mfl. De jobbar alla hårt för att framkalla ångest hos andra. Det gäller att skrämma folket till förståelse och underkastelse. De litar alla blint på rapporter från FN, utan att fråga sig om organisationens avsikt att bli ledare över världen kan vara förklaringen till att skrämselpropaganda används som ett vapen. Maktmänniskor är som bekant inte så noga med sanningen. Både Sokrates och Galileo Galilei fick bittert erfara etablissemangets ovilja att lyssna på sanningar.

Vetenskapens uppgift är att hålla kritiska distans till politik och forskarrapporter av skilda slag. Försiktiga analyser av hårda fakta, vilka kan styrkas genom säkra mätningar är det som i stället behövs. Framför allt behövs tydliga orsakssamband och inte mer eller mindre lösa spekulationer av det slag som politiker brukar uppskatta.

Under medeltiden drog sällskap av fattiga fanatiker fram i Europa. Särskilt under år av pest och andra undergångsscener marscherade många tusentals människor fram. De kallades flagellanter, ty de piskade sig själva för att mildra onda krafter från ovan, krafter som de inte kunde förstå sig på eller tygla. De slog sig blodiga samtidigt som de sjöng hymner och bar fram heliga tecken för att bekämpa tidens ondska. En krönikör berättar att de som inte anslöt sig till flagellanternas led anklagades för att spela samman med djävulen. How dare you!

Det slår mig att vi mer än sex hundra år senare, alltså idag, upplever en liknande hysteri. Dagens ledande politiker och medier eldar på folket i frågan om onda gaser från ovan, dvs CO2. Alltså väl utbildade människor som tror mer på en 16-årig Greta T än 700 grånande vetenskapsmän världen runt. Dvs forskare som inte är övertygade om att orsaken till uppvärmningen är ökningen av växthusgaser. Kanske är förklaringen solens strålning? Många av dessa vetenskapsmän anser – så länge kunskapsläget är ovisst – att man måste vara försiktig med kategoriska krisrapporter av olika slag. Kanske är det politiska krafter som, i strävan att att styra mänskligheten, framkallat de oändliga processioner av klagande som Europa upplever idag? I spetsen tågar en fundamentalistisk grupp av gröna. Om inget sker före utgången av 2020 är det kört, skallar de.

Vilken kunskap baserade sig dåtidens flagellantledare på? Tro och politik formade deras budskap kan vi konstatera idag. Många av dem var förstås sant troende på det krisscenario de manade fram. Men i backspegeln ser vi att flagellanterna misstog sig. Tänk om samma sak gäller idag? Tänk om det visar sig att de tusentals politiker och journalister, som i nutid eldar på klimathetsen, helt enkelt har ha fel! Tänk om kosmiska orsaker styr dagens skeende! Tänk om uppvärmningen är övergående!

Flagellanterna styrdes främst av outbildade människor från folkets led. Kyrkan tog på sikt upp kampen mot dem. Men så är det inte riktigt idag. Många klimathetsare har en ledande samhällsställning. De utnyttjar Greta T som ett slagträ för att nå ungdomar. Och kyrkan backar upp. Men om det i framtiden visar sig att dagens flagellanter haft fel står en stor del av etablissemanget med tomma händer. Miljontals människor har lurats. Tusentals miljarder har de spenderat utan att riktigt veta varför. Pengar som tillstor del slängts i sjön. Miljoner av nutidens besvikna flagellanter frågar sig då: varför?. 

Sven byråkrati är ett problemområde som berör mitt intresse för PK. Detta sammanhänger med den bergfasta tillit som landets politiker – och faktiskt även medier – hyser till nationens myndigheter. Tilltro trots att myndigheterna växer snabbt, är jättedyra och funkar dåligt. Allt således enligt Parkinsons lagar. Och allt betalat av dig och mig över skattsedeln.

Ett särskilt problem som jag lyft flera gånger är att myndigheter tillämpar regler utan förnuft. På så vis blir de bromsklossar i det samhälle som tvärtom tror att myndigheterna ska hjälpa till.

På länken från TT har en av mina favoritantipatier, Datainspektionen/DI, slagit till igen. I bakgrunden finns EU-lagen GDPR, dataskyddsförordningen. Kolla länken:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/50172/article/1006519/17/1/render/?token=d55806b46dec7fcd80ad5957bc373340

På grund av någon form av påstådd sekretess – rörande brottsmisstankar mot en präst, som det tycks pga av missbruk av datauppgifter – menar alltså DI att ett domkapitel inte utan DI:s tillstånd kan gå vidare med ärendet till polis/åklagare. DI:s idé om skydd för en person som felhanterat datauppgifter står alltså över behovet hos den organisation, där felet begåtts, att inskrida mot förövaren. Det verkar orimligt.

En trist bild av Sverige bekräftas alltså än en gång. Det vill säga nationen där brottslingar stryks medhårs medan de som drabbats av brottet får handklovar. Nu i namn av helvetesregleringen GDPR, med 100 sidor av oläsbara paragrafer. GDPR är ett sänke för EU. Men en födkrok för byråkrater där och i Sverige.

Landets jurister är alltför flata och benägna att lyda storebror i stället för att säga ifrån! Rättssamhället hotas av regler i stil med GDPR samt byråkrater som de på DI.

DN är en hysterisk morgontidning. Eller rättare sagt propagandaorgan. I stället för att lugnt och sansat rapportera om fakta (på nyhetssidor) och åsikter (på ledarsidor) är det ett ständigt flöde av starka värderingar.

På ledarsidan idag predikar pastor primarius Per Svensson följande: I SD:s Sverige ska vi alla bo i Sölvesborg. Utan att vara vän av SD måste jag reagera dels över osakligheten, dels över den nazianda som Svensson pådyvlar SD. För det första är SD:s poäng just att vi ska ta lärdom av storstädernas misslyckade utanförskapsområden och värna småskaligheten. Alltså ett mer jordnära byggande och en invandring som anpassas till förutsättningarna att integrera de nyanlända. Här har Svenssons åsiktsfränder inom politiken misslyckats kapitalt.

För det första möter vi på ledarsidan pk-elitens favoritknep att ständigt peka på SD-partiets historiska medlemsförbindelser med 1930-talets nazism. Det skedde exv i söndagens Agenda på SVT inför en intervju med Åkesson. Och det sker idag av Svensson på DN:s ledarsida. Hans text vimlar av nazibilder. Aldrig skulle C-partiet – med en liknande historia från 30-talet – utsättas för något liknande. Men för pk-etablissemanget saknas det gränser för hatet mot SD, som stegvis hotar deras maktposition. Vad kan man i framtiden begära av SD om motståndarna idag agerar som de gör?

För det andra läser vi på nyhetssidorna följande rubrik och undertext: ”Vi kan inte vänta till slutet av 2020”. FN-rapport: Länder måste femfaldiga sina klimatplaner om målen ska nås. Alltså en fullständigt hysterisk artikel, som antyder att mänskligheten hotas av undergång om inger sker inom ett (1) år från idag.

Det finns givetvis anledning av noga följa upp CO2-mätningarna. Är CO2 den utan konkurrens viktigaste orsaken till uppvärmningen? Högt vetenskapligt ansedda forskare svarar nej. I väntan på vetenskapliga sanningar i stället för politiska trosuppfattningar från FN:s ”experter” ansluter jag mig därför till European Climate Declaration, Brussels, 20 November 2019: http://www.klimatupplysningen.se/wp-content/uploads/2019/11/World-Declaration-Sweden.docx

Jag frågar mig slutligen om det finns något gemensamt mellan dagens DN-ledare och klimatångesten på tidningens nyhetssidor? Ja, det gör det. En förut sansad morgontidning löper idag amok. DN:s uppgift att låta läsarna själva värdera fakta har förvandlats till enögd massiv propaganda. Många läsare ser det och vänder DN ryggen. Illavarslande är att journalister och tidningsledning inte förstår vad man håller på med. Eller kanske ännu värre: att de sprider propaganda med berått mod.

Torsten Sandström

2019-11-26

Mikael Willgert är en skicklig granskande journalist som driver en alternativ tevekanal på internet. Han har tagit journalistyrket på allvar och kallar kanalen därför den fjärde statsmakten (den tredje slirar numera tycks det).

I länken nedan uppmärksammar han hur Jesper Johansson, en journalist från Nya Tider, blir avlägsnad från Bokmässan i Göteborg för att han envist, men men lugnt, ställt frågor till Pierre Schori. Vi får också se hur raka frågor till Jan Guillou bemöts med mycket föraktfulla kommentarer.

Det framgår klart att såväl Schori som Guillou blir besvärade över Johanssons frågor och att de ogillar den politiska linje som de menar att Nya Tider driver. Det har de båda naturligtvis rätt att göra, även om deras uppträdande är irriterat smaklöst, med en tydlig doft av förnäm överhet.

Kvar står dock frågan om polisens rätt att avlägsna Johansson från Bokmässans lokaler på begäran av Pierre Schori, en före detta minister från S-partiet. Att arrangören av mässan har juridisk rätt att bestämma vilka som ska vara närvarande i den lokal mässan hyrt är klart. Men för att polisen ska agera som man gjort förutsätter jag att en verklig störning av ordningen skett i mässan lokaler. Johansson har uppenbarligen journalistkort och alltså inträdesbiljett. Det krävs alltså att arrangören gjort en anmälan om störning. Vidare bör polisen, enligt min mening, innan de skrider till verket, väga in arrangemangets officiella målsättning samt om störningen överskrider gränsen för det tillåtna. Frågor på tu man hand är knappast en väsentlig störning. Jag menar att polisen sammantaget gått för långt.

Bortsett från juridiken är reportaget mest moraliskt intressant. En bokmässa som säger sig stå för det fria ordet bussar polisen på en högerjournalist, som envist men lugnt ställer frågor på tu man hand med två intervjuade vänsterkoryféer. Bilden från tidigare bokmässor upprepar sig.

Jag är ingen läsare av Nya Tider och vet därför inte mycket om tidningens högerlinje, som påstås vara extrem. Däremot vet jag att Pierre Schori är en gammal kommunistkramare, som frotterat sig med både Fidel Castro och Robert Mugabe, två av samtidshistoriens stora folkförtryckare (och chefer för mördaregimer).

Att Schori som före detta svensk minister ska skyddas av polisen från närgångna frågor på Bokmässan är därför djupt moraliskt problematiskt. Resultatet blir en öppenhet åt vänster, men bussande av polisen på personer från höger. Den här typen av åtgärder från en handfull poliser måste dessutom bedömas mot bakgrund av den mycket allvarliga kriminalitet som härjar i samhället och kräver polisens närvaro. Hur prioriterar polisen sitt arbete?

Behandlingen av Johansson på Bokmässan avviker alltså tvärt från det goda demokratiska samhällets ideal: det öppna samtalet.

Villaägarnas riksförbund pekar idag I SvD på ännu en förödande kollision mellan svenska myndigheter. Nu gäller det byggandet av laddstolpar för elbilar i villa- och radhusområden. Man tycker att full frihet borde gälla för den som vill att uppföra en sådan viktig och nyttig stolpe på mark man förfogar över. Men inte i (S)verige – miljökramandets eget Mekka ! Nä, nä, nä, glöm det!

Här är (minst) tre (3) olika myndigheter inblandade. Naturvårdsverket, Lantmäteriverket och Boverket. Och de drar som vanligt åt delvis olika håll så att markägarbeslut dras i långbänk. Fy sjutton, säger jag. Tre myndigheter som ska göra nytta, men i stället strular till det för oss. En av dem, Naturvårdsverket, strör dessutom ut statbidrag från folkets oändligt djupa skattekista.

Så går det till i den svenska modell, som politiker från V-partiet till KD-partiet skryter om. Senast häromdagen skönmålande även moderaten Polfjärd från Europaparlamentet den svenska modellen. Det är dags för svenska politiker att vakna upp. Fram med rödpennan och banta myndighetsinfernot! Sänk skatten, så att folk själva får bestämma över sina pengar och sin framtid. Exv rörande laddstolpar.

I dagarna diskuteras med all rätt problemet om att barn idag rör sig alltför lite. De sitter dag och natt framför skärmen. Och blir trötta och feta.

Även på en politisk nivå syns i dagarna ett liknande problem. Politiker som rör sig och tar över landets fackföreningar. Det är inget nytt egentligen. Men att landets största fackförening TCO, med hundratusentals borgerliga väljare, ska tvingas betala månadsavgifter till en fackföreningsordförande från S-partiet är i grunden problematiskt.

Den avgående ordföranden kom till TCO från riksdagen (som S-ledamot) innan hon för en månad sedan lämnade TCO och blev arbetsmarknadsminister. Och nu väljs en ny TCO-ordförande med gedigen S-bakgrund. Vem kan tro annat än att hon kommer att driva S-partiets politik med TCO-medlemmarnas pengar.

Vi ser dessutom ett praktexempel på svensk korporativism. Organisationernas och statens intressen flätas samman. Att det kan råka hända ibland är en sak. Men en systematisk sammankoppling av viktiga organisationer med statsapparat och regering minskar den samhällskritiska bas som är nyttig för all god utveckling.

Så ut med politiker från fackföreningar och andra intresseorganisaitioner! Och ut med fackbossar från regeringen! Mer rörlighet bör alltså gälla för såväl ungdomar som politiker. Medlemmar i facket måste bli mer rörliga (aktivera dig eller lämna facket). Och för såväl politiker och fackledare vore bäst med en stupstock för omval efter en eller högst två mandatperioder. Den som inte rör sig blir en propp. En propp som motverkar en frisk kropp – och som blockerar en god politisk utveckling i samhället. Såväl ungdomar som politiker blir feta och trötta.

Bonniers tidning Sydsvenskan ställer idag upp för en S-regering i kris. Nästan helt och hållet backas den upp. Temat är att det gäller att motverka SD. Tyvärr kan jag inte klippa in SDS´ledare, men predikan verkar tillgänglig på Sydsvenskans nätversion. Men tidningens credo är:” glöm inte vad Stefan Löfven gör helt rätt”.

Jag kan förstå att inte alla gillar SD. Jag röstar själv inte på dem. Men varje regering måste ha en mer genomtänkt politik än den nuvarande som bara vill sätta stopp för SD. En regering som spärrar upp klorna på måfå. Samma kritik gäller för övrigt C och L. Sakpolitiken slänger de alla på soptippen. Man kan därför säga att katten Måns(s) spelar Pelle Svanslös i händerna. Förvisso har SD-Pelle en svans av anhängare, men detsamma har Mån(s) i sin ledning.

Den svenska politiska vardagen erbjuder som bekant en rad svåra problem, som helt överskuggas av den löjliga ödesmatch som S nu spelar upp mot SD. Tänk bara på skolan, bostäderna, vården, kriminaliteten osv. Att S-partiets spel är fånigt visar utvecklingen i Danmark och Norge. Där samarbetas det i sakfrågor!

Det skrattretande spelet rör således inte sakpolitik. Det är fråga om att svartmåla en motståndare. S-partiet vet att om väljarna kommer att betrakta SD som ett vanligt politiskt parti är det slut med S-partiets långa politiska era. Det är alltså regeringsmakten spelet gäller. S balanserar numera på maktstupets yttersta kant. Orsaken till S-retoriken är inte motstånd mot SD:s politik som sådan. Det är rädslan att försvinna från den politiska scenen som är förklaringen till S-partiets patetiska agerande. Måns spärrar upp och visar sina trubbiga klor. Bill och Bull, dvs C- och L-partierna, följer naturligtvis troget i Måns(s) fotspår.

Historien lär oss att Pelle Svanslös tar hem spelet. Kanske inte främst för att han är smart. Utan för att Måns , Bill och Bull agerar korkat och enkelriktat.. De tänker kortsiktigt, inte på nationen, utan på politikernas egna skinn.

Ett bra radioprogram är vardagsmorgnarnas Ring P1. Flertalet programledare för ett sansat och balanserat samtal med olika ledsna eller arga inringare. Så väl kan ett medium fungera för öppen och demokratisk debatt. Programmet står på så vis i bjärt kontrast mot allsköns smörja och vänstervinkling som ofta serveras av de skattefinansierade SR och SVT.

Men även Ring P1 har en svag sida. Det är en av programledarna, Täppas Fogelberg. Han inte bara förolämpar inringar som inte delar hans vänstersyn. Han pläderar också mer eller mindre öppet för sina egna åsikter.

Häromdagen talade han mångordigt om hur han och kollegorna på SR mångårigt skolats i att skilja mellan fakta och värdering/åsikt. I meningen efter sa han att SR förr kallat SD rasistiskt, därefter främlingsfientligt och numera invandringsskeptiskt (om jag hörde rätt). Vi fick en direkt inblick i hur SR:s chefer styr och ställer samt bestämmer det politiska tilltalet! Ska det kallas saklighet att ha en sådan spridning på på etiketterna på just ett av Riksdagens partier? Komiskt nog avslutade Fogelberg med att kommentera ändringen av dessa etiketter i stil med orden: på så sätt har SD alltså fått hjälp att föra ut sitt budskap. Så var det med Fogelbergs förmåga att skilja fakta från värdering. Ridå!

Torsten Sandström

PS! Läser idag att Fogelbergs avtal inte förnyas. Ovanligt klokt av SR, vilket min text är ett bevis på. Ds.

Efter 23 år av tekniska problem och miljöskandaler invigdes 2015 järnvägstunneln genom Hallandsåsen. Bakom beslutet stod S- partiet och Mp. Kostnadskalkylen sprack flera gånger. Men landets järnvägstalibaner fick som de ville.

Varhelst ett spårvägsbygge kan snokas upp så infinner sig Mp. I Lund byggs en spårväg från centrum till en forskningsanläggning några km norrut. Kostnaden är 1 miljard. Och forskarna kommer antagligen ändå att ta taxi direkt från flyget i Köpenhamn. Elbussalternativet kostar bara en liten bråkdel. Men talibaner vänder inte på andras slantar.

Nu när det dags igen. Höghastighetståg låter modernt och bra. Men kostnaden för ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige blir enorm. Riksrevisorer och andra räkneexperter avråder prompt. Och så skönjer vi scenariot från Hallandsåsen än en gång. Men S och MP är åter på väg att gå in i väggen. För talibaner gäller inte vanlig förnuftig hushållning och kloka argument. Nej, så fort det luktar räls startas böneutropen. Mullorna i Rosenbad vill frälsa folket och tror att snabbtåg är modellen.

Alla sansade personer inser att det är bäst att i stället fortast nog underhålla och strategiskt bygga ytterligare spår – här och där – på befintliga stambanor i söder och väster. Snabbare och mycket billigare. Men S och Mp hanterar folkets pengar som luft. Vi höjer skatten är det böneutrop som hörs från minareten i Stockholms centrum. Muezzin Löfven och mueddin Lövin ”står på sin balkong, hejding-iding-iding – hejding-iding-idång” som man sjunger i lundaspexet. Och regeringspartierna är faktiskt en fars i samma stil. Fast komiken är ofrivillig. Och resultatet är dystert.

Ewa Stenberg på DN analyserar idag SD-partiets framgångar, under rubriken:

”Sociala medier har gynnat populister”

Jag har på bloggen skrivit tre artiklar om populism, a propos statsvetaren Benjamin Moffits bok ”The Global Rise of Populism (2016). Vetenskapen verkar tämligen ense om att populism inte främst rör politikens innehåll, utan metoderna för framförandet, såsom sakligheten, stilen, ordvalet, folkligheten osv. Därmed är det klart att populism kan vara såväl ett höger- som ett vänsterknep. På så vis blir Stenbergs analys svår att begripa. Hon tycks blind på vänster öga. Hennes ord får ett inslag av naivitet eller i värsta fall bedrägeri. En vilsegången skribent som leder andra vilse.

Att högerpopulister är aktiva på sociala medier är inte så svårt att förstå. Förklaringen är självfallet att de stora mediehusen har stängt sina dörrar för denna typ av populism. Inte minst DN. Vänsterns populistiska teser – via fraser från exv Löfven och Sjöstedt – får däremot stort utrymme i tidningar och det skattefinansierade SR/SVT. Så hennes rubrik borde i stället lyda: De stora mediehusen har gynnat vänsterpopulismen.

Men en sådan rubrik är förstås tabu. Stenberg och andra lever i tron att endast hennes budskap är sakligt. Eller korrekt. Och visst är det PK!

Stenberg vill inte förstå att folk inte vill ha mer vänsterpolitik. Man frågar i stället efter reformer inom skola, vård, kriminalpolitik, bostäder osv. Det behövs inget surfande på sociala medier för att människor ska inse detta.

Om någon undrar varför exv Löfven kan kallas populist så bidrar jag med två exempel. Det första är hans försök att klandra Djursholms medborgare för att de göder knarkhandeln och sätter stackars fattiga brottslingar i klistret. Det andra är hans uttalande om att han inte såg invandringen/kriminalitetens ”komma” och att han alltså blev tagen på sängen. Efter en handfull år av mördande och mediala rapporter!

En bild säger ofta mer än ord. Att den svenska sjukvården har stora problem på grund av landstingens ineffektivitet är uppenbart. Huvudproblemet är att en mängd politiker får sin försörjning – helt eller delvis – genom att fatta beslut över vårdapparatens utformning. Bilden ovan visar bara politikerna från ett av 22 landsting i en nation med enbart 10 miljoner medborgare. Det måste vara fullständigt klart att det inte behövs så många politiker. Det är till och med så att mängden beslutfattare är en viktig förklaring till att vården gått i stå. Ju flera kockar desto sämre soppa brukar man säga.

Alltför många yrkespolitiker står alltså i vägen för en reformering av vårdsverige. Inte bara i landstingen förstås. Ty politikernas karriärvägar löper i korthet så här: ungdomsförbund – fackföreningar – kommuner – landsting – riksdag – regering. Allt avancemang sker i en politisk värld för sig. Inom en tämligen sluten politisk klass där ekonomiska ersättningar, pensioner, familjerelationer, internationella uppdrag vävs samman till en stenhård ogenomtränglig väv. En struktur som det krävs jättestora politiska beslut för att förändra.

Det finns emellertid några tecken på att ”vanvården” alltmer hamnar i debattens fokus. Det är bra. Men på bilden fortsätter yrkespolitikerna i Stockholm att träta om sin politiska framtid, dvs om hur jobben ska fördelas. En i hög grad ansvarig moderat – som bollat med miljarder i Karolinska sjukhuset – kämpar nu för sin försörjning. Och en före detta S-minister har plötsligt slängts in i landstingets ledning för att få en ny försörjning (efter att ha kört bil berusad). När krubban är tom bits de politiska avelshästarna.

Sådan är bilden från Sverige i november 2019.

Jag är varken vänligt eller kritiskt inställd till Julian Assange. Men jag har tidigare på min blogg hävdat att han utsatts för något som påminner om en feministiskt konspiration. De utdrag jag sett ur förundersökningsprotokoll om påstådd våldtäkt pekar enligt in mening på att sviken kärlek är förklaringen till att Assange misstänkts för brott. Två kvinnor som fått reda på att Assange kört dubbelt har i efterhand – och samordnat – anmält honom för sexövergrepp. Kvinnliga poliser och några kvinnliga åklagare (inte alla) har villigt ställt upp på deras påståenden.

Efter nio år lägger idag en sista (?) åklagare ned förundersökningen mot Assange. Han är alltså inte längre misstänkt för brott. Men vilken enastående kränkning feminist-justisen har förorsakat Assange! Hans liv har förstörts, tycks det. Visst har han själv valt att fly till England och till en ambassad där (för att slippa utlämning till frihetens Sverige). Men han litade uppenbarligen inte på svensk rättvisa. Och med all rätt. Nio bortkastade år för hans del, till följd av övergrepp från svensk polis, åklagare och målsägandebiträde.

Det svenska samhället lider under feminismens ok. Alltså även rättssamhället. Jag är en förespråkare för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är något mycket viktigt. Men feministerna nöjer sig inte med att hantera fru Justitias våg i balans. Nej, de försöker favorisera sitt eget kön på ett utstuderat och fräckt vis.

Under nio år har Assange alltså förföljts av det svenska rättsväsendet. Naturligtvis agerar de allra flesta kvinnliga åklagare lika mot män som mot kvinnor. Men det finns en klick jurister som excellerar i könsteoretiskt tänkande. Och några av dem har fått Assangeärendet på sitt bord. I stället för att snabbt utreda saken – och exv genast höra Assange i London och tillkommande vittnen i Stockholm – har ärendet dragits i långbänk av partiska åklagare. Och efter nio år läggs alltså saken ned.

Detta är en rättsskandal närmast i klass med den franska Dreyfusaffären. Där berodde kränkningen från statens sida på etniskt ursprung. För Assanges del är hans kön anledningen till svenska statens kränkning. Dreyfus fick till sist upprättelse. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att ske i Sverige, i feminismens förlovade land. Visst måste tydliga övergrepp av män påtalas och föras till domstol. Vidare kan idéer om kön i lagom mått kan vara en god krydda i det offentliga samtalet. Men att under nio års tid tro på (som det tycks) två kärlekssvikna kvinnor och inleda en kränkande process mot Assange, på mycket svaga bevis, är inget annat än en rättsskandal. Likheten med Dreyfusaffären finns i den svenska statens ställningstagande för maktfullkomlig kvinnlig könskamp. Tror någon att Sveriges feministiska regering vågar utreda Assangeaffären så att alla papper kommer på bordet?

DN:s förstasida idag annonserar ut en storsatsning på journalistik i identitetens tecken. Alltså en kampanj i tiden. Dvs texter om beroende, hälsa, kost, sömn, stress, familj, relationer, bonusfamilj och psyke. Alla politiskt korrekta ämnen. Och billig journalistik mätt såväl i pengar som kvalitet. Men inte är det fråga om samhällsreportage.

Jag blir så glad! Min tanke går nämligen till min ungdoms torrdass på landet. Där bläddrades det i Veckojournalen och liknande tidningar som inte innehöll några dagsnyheter. Jag läste om familjeproblem, ”fråga doktorn”, heminredning, nyttig mat, vitsar osv. En enkel lektyr. Men alltså inte samhällsreportage och kritisk debatt. Nej, det gällde bara att hålla läsarna lugna och glada.

Vi ser nu hur DN stegvis förvandlas till en dagligt utkommande veckotidning. Allt fler reportage som kan vara en månad gamla och skrivna för lagring. Så det rör sig inte längre om dagens nyheter, kanske veckans, men oftast månadens eller årets icke-händelser. Förklaringen är förstås flykten av läsare från papperstidningarna och en svagare ekonomi för pressen. Dessutom surfar ungdomarna förstås allt mindre på DN:s eller SvD:s nätversioner. I väntan på presstöd från staten anpassar sig alltså DN successivt till en journalistik för en borttynande krets av läsare. Kanske är det inte längre lektyr för dasset. Men skit luktar det ibland.

Även i förlängningen kan mer dynga väntas. Medan folket själv skaffar nyheter via nätet kommer politikerna att skänka bort alltmer av skattebetalarnas pengar till pressen. Sanna mina ord. Det kallas stöd till det fria ordet. Men är egentligen motsatsen – saken gäller att kontrollera väljarkåren.

Johan Rockström säger idag – ödesmättat – att dörren sannolikt stängts till att hålla uppvärmningen i schack under 1,5 grad. Han skärper alltså alarmsignalen. Det förefaller kört, tycks han mena.

Det bör noteras att Rocket man är agronom, som själv har valt att kalla sig miljövetare. Han är alltså ingen klimatforskare, utan lantbruksvetare, som titeln normalt brukar tydas. Om han konfererar med Greta T inför sina klimatprognoser vet jag inte. Men det förefaller troligt.

Inte heller jag är klimatforskare. Därför väljer jag en skeptiskt inställning till alarmrapporter rörande den uppvärmning som påstås ske på grund av växthusgaser, främst CO2. Forskningen är nämligen oense om uppvärmningens orsaker. Att solstrålningen har betydelse råder det dock enighet om. Men ett sådan påstående är hör och häpna politisk inkorrekt och därför tabubelagt i svenska medier. Där är CO2 enda boven i dramat.

Såväl Rocket man som jag agerar i olika medier politiskt. Inte heller det är förstås vetenskap. Vetenskap karaktäriseras av försiktighet. Vem är mest kategorisk: Rockström eller Sandström?

Problemen hopar sig i Sverige. Förutom de vanliga rörande skolan, vården, bostäderna, försvaret, skattetröttheten mm så tillkommer en bunt nya, dvs svår klankriminalitet och utanförskap tillföljd av en kass integrationspolitik. Men inget händer.

Formell sett har vi visst en regering. Men den lever inte upp till namnet, utan är snarast en kvotering. Alltså en sammansättning inte efter kompetens, utan efter kön, region, ålder, etnicitet, fackföreningstillhörighet, äktenskap inom den politiska klassen osv. Plus förstås en handfull personer från Mp som tycks ha plockats från gatan och är nöjda med uppvärmningen inom Rosenbad (som inte beror på CO2). Bristen på kompetens skriks ut…

Detta är förklaringen till att inget händer, vare sig rörande de traditionella krisområdena eller avseende de akuta, som ytterst sammanhänger med en misslyckad invandringspolitik. Och till bilden hör att nya anhöriga strömmar in från utlandet, för att välkomnas av tunga bidrag från trötta skattebetalare. Samtidigt våndas kvoteringen Löfven över någon form av amnesti-liknande lagändring rörande de många tusen som fått en ”andra chans” för gymnasiestudier, men som av naturliga skäl inte klarar av dem. Alltså ytterligare några nyligen självförvållade problem.

Det är en eländig bild av Sverige jag beskriver. Tyvärr är den sann.

Att det kapitalistiska sättet att producera varor har förändrat världshistorien tror jag nästan alla vet. De tekniska framstegen sporrade utvecklingen. Att följderna kortsiktigt inte alltid blev goda för de arbetare som utförde de tunga och monotona arbetet i smuts och rök är väl känt. Men på längre sikt skapade tillväxten, konkurrensen och organisering i fackföreningar ett betydande välstånd. 

Viktigt är också att 1700-talets upplysningsrörelse skänkt sitt bidrag till en politisk omvälvning som passade kapitalismen som hand i handske. Upplysningens män och kvinnor kritiserade nämligen kristendomen och ståndens samhällen. Kyrkans budskap om lydnad mot överheten och uppmaningar att vänta på belöning i Paradiset kunde inte stå pall mot det framvällande missnöjet inom arbetarklassen med löner, arbetstider, arbetsmiljön och andligt förtryck. Kontrasten mellan prästerskapets dogmer och fabrikernas verklighet blev allt tydligare. Därför kan man säga att upplysningsfilosofernas kritik av ståndssamhället, som uteslöt majoriteten av befolkningen från politiskt inflytande, föll i god jord. I England utvidgades Parlamentets makt utan att kungadömet avskaffades (1688). Den franska revolutionen omkring hundra år senare blev däremot blodig och med den gick monarkin stegvis i graven. Man kan säga att även aristokratin och prästerskapet fick en undanskym roll i detta land. Utan tvekan var den engelska lösningen mer ekonomiskt framgångsrik. Framför allt för kapitalisterna, men även för arbetarklassen. 

Den som idag inte är övertygad om fabriksarbetarnas nytta av det nya produktionssättet bör fundera över religionens och politikens mönster av förtryck som den gamla regimen (ancien regime) tillhandahöll. Mot de högre stånden ställdes ett budskap om frigörelse. Detta innebar en förhoppning om medborgarskap och medföljande politiska fri- och rättigheter.  Och tanken om medborgarskap innebar att juridiska regler utvecklades om individernas lika rätt mot det offentliga. Lika viktigt var att individen även erövrade rätt att sluta avtal och idka näring. Nutidens enorma kontraktssamhälle är alltså ett utflöde av den politiska frihetsprocess jag talar om. 

Nutidens svenskar har ofta glömt det utbredda förtryck av befolkningen som utövades i den kristna religionens namn fram till den senare delen av 1800-talet. Den gamla regimens präster agerade ofta – men inte alltid – som de mullor vi idag hör talas om i länder under islam. Det kan därför vara intressant att kortfattat rekapitulera några gemensamma drag för ett maktfullkomligt prästsamhälle, nu närmast i muslimsk skepnad. Den andliga likriktningen och förtrycket står givetvis i centrum. Oliktänkande förföljs – i värsta fall in till döden. Dogmatiken bärs upp av ett ekonomiskt system för överföring av pengar från folket till kyrkan. Kontrasten mellan religionens läror och påbud samt prästernas livsföring är ytterligare ett tecken på förfall. Alla religioner plågas därför av skenhelighet (dubbelmoral) och vänskapskorruption. Prästerna framstår som en egen klass (ett stånd). Och till vardags framstår gruppen som intoleranta hycklare.  Deras samspel med den politiska makten bidrar till bilden av prästen som kontrollör av samhällsgemenskapen. 

Jag har en särskild anledning till denna återblick på religion och politik.  Dagens välfärdssamhälle visar – i allt sitt ekonomiska välstånd och omfattande friheter – allt tydliga tecken på kontroll av medborgarnas tankar. Kontrollen är självfallet inte så grov som de prästsamhällen jag nyss skildrat. Religionen tycks för övrigt ha spelat ut sin roll i dagens Sverige. Prästerna agerar här främst som ceremonimästare vid bröllop och begravningar. Deras kontroll av befolkningen är närapå obefintlig. Och de lever ungefär som medelklassfolk gör mest. Förvisso predikas äktenskapets helighet. Men inte ens prästerna tycks tro på´t. 

Detta innebär givetvis inte att den sociala kontrollen upphört i vårt land. Den har övertagits av en expanderande grupp av åsiktsdomptörer. Fram till omkring mitten av 1900-talet var landets politiker sysselsatta med en ivrig reglering av välfärden på olika samhällsområden. Politikerna lagstiftade och omgestaltade. De hade fram till detta tidsskede knappast tid till utveckling av stora ideologiska system för styrning av medborgarna. Detta sköttes förövrigt av  arbetarrörelsens breda och goda program för vidgad utjämning. 

Men med reformerna på plats och högskattesamhället således etablerat tvingas nationens politiker söka efter nya vägar för kontroll, som ersättning till drivkraften hos de stora bidragssystemens morotseffekter. Låt mig påstå att detta sker ungefär samtidigt med Olof Palmes tid vid makten. Nu har landets industriarbetare erövrat en hög grad av välstånd, även om det förstås inte gäller samtliga människor. För att vinna väljare tvingas därför S-partiet forma om sin politik. Och de vänsterliberala partierna ansluter sig. Nu är det världens fattiga som ska värnas. Men problemet är att det inte är enkelt att få en materiellt inriktad befolkning att vända kampen från det egna livets behov till önskningar hos hungriga och sjuka i avlägsna länder. Politikerna behöver alltså indoktrinerande krafter. Problemet löses snabbt och effektivt. Tidningar, teve och radio tar över den tynande kyrkliga kontrollen över människornas sinnen och predikar dag efter dag behovet av globala satsningar. Stora penningsummor tas således från skattebetalarnas fickor och slussas till SIDA, EU, FN och en lång rad andra internationella organisationer och nätverk. En del av satsningarna är nog nyttiga för det svenska folket. Men enorma belopp används till ytterst tveksamma ändamål. Och mycket stora slantar går helt enkelt till spillo, via inkompetens, mutor/bestickning, vänskapskorruption, byråkrati osv.  

På så vis smälter den politiska klassens intressen samman med mediernas behov att erövra folkets uppmärksamhet. Intressegemenskapen är tydlig.  En stor del av mediesverige – SR och SVT – får sin försörjning direkt via skattsedlarna. Och pappersmedier i motvind får löften från staten om vidgat presstöd. De traditionella medier som idag allt mindre lyckas fånga folkets intressen – särskilt nationens ungdomar – och alltså misslyckas med att dra in pengar till sina journalister och ägare blir i allt större utsträckning ekonomiskt oberoende av publiken. Vi ser en dagspress halvvägs in i bidragsfållan. Samförståndet med den politiska klassen syns också tydligt i en gemensam kamp mot alternativa medier, som själva måste finansiera sina privata kampanjer. Statens makt och skattebetalarnas pengar används alltså, via medierna, för att driva igenom den globala agenda som etablissemanget valt. Kosta vad det vill, globalimsens linje måste genomföras för att säkra den politiska klassens position.  Trots många stora olösta samhällsproblem slösas dina och mina skattepengar på en vänsterpolitik utan sans. Det vi ser är felfärdssamhället. 

Torsten Sandström

2019-11-18

Det är söndag kväll. Bakom mig är kulturprogrammet Babbel på teven. Två svartklädda feminister som samtalar en kvart om #Me too och J-C Arnaults brott. Den ena har skrivit en bok om detta och boken måste få reklam. Allt är helt förutsägbart. Två högt stylade kvinnor som vet bäst, tror de. Därför samtalar de med varandra. Två som pratar ett annat språk än de flesta an dra svenskar. Sitt eget fikonspråk. Detta kallas public service. Och anses politiskt oberoende.

Men nästan alla skattebetalare – särskilt de yngre och medelålders som står för miljarder av tvångsavgifterna till SVT – sysslar under tiden med annat. Nej, inte ser de på SVT! De kollar tevekanaler som de själva frivilligt betalar privat för. Eller så är de ute på internet och ser på You tube eller nå´t liknande.

Sådan är söndagen i dagens Sverige. Ett fritt land, sägs det. Men inte om man ser till SVT. Ett hårt PK-styrt samhälle. Men, var så säker. På sikt kommer förmynderiet att brytas.

Bakom mig rullar Babbel vidare. Nu talas det om biblioterapi. Ännu en nytt fint namn på något gammalt. Dvs att läsande kan läka själsliga sår. Alla bokslukare vet redan detta. Men i feministernas värld upptäcks hjulet var dag…

Sociologiprofessorn från Uppsala, Ted Goldberg, pläderar idag i SvD för en avkriminalisering av knarkhandeln. Den gör att brottsliga ligor gynnas. Ungefär samma sak tycks V-partiets ledare Sjöstedt anse. Vid första anblicken kan argumenten tyckas bra. Alltså, mindre brottslighet blir effekten av laglig knarkhandel.

Enligt min mening är förslaget korttänkt. Inte kommer de kriminella att lägga av med sin framfart och skriva in sig i söndagsskolan eller V-partiet. Allt talar för att de kommer att söka efter nya försörjningsvägar. Alltså många fler bomber mot företagare som inte vill betala för ”skydd” från klanerna eller ligorna. Och kanske inte bara mot företagare, som nu, utan även mot villaägare osv. Eller ännu fler bilbränder på beställning från försäkringsbedragare (bränder som förstås även drabbar laglydiga på samma P-plats). Framför allt kommer starkare eller nya droger antagligen att främjas. De kriminellas drivkraft att skaffa fram pengar är stark. Maffiornas metoder bygger på att pengar måste dras in. Stora pengar, ty riskerna är höga.

Därför är Goldbergs och Sjöstedts förslag mindre väl genomtänkt. Måhända bottnar de i den vanliga vänstersynen om att det är synd om de kriminella. Eller att det är skoj med knark. Men inte ens om pengar förbjuds – ett förslag som snart riskerar att ligga i pipelinen – kommer denna brottslighet att upphöra. Klanerna kommer att utkräva kompensation i annan form.

Först en strikt reglerad invandring med bostäder åt alla (även icke-invandrare), lägre löner som kan ge anställning för nyanlända samt slopande av skolplaner om att alla ska lyckas i studenten kommer att dämpa brottsvågen.

Men för många kommer ändå brott att vara mer lönsamt än vanligt svenssonliv. Det gäller att få de nyanlända att leva som Svensson brukar…

Har du hört att regeringens högkvarter, Rosenbad, har ett mindre förråd av skjutvapen att använda vid extrema säkerhetsrisker. Det verkar klokt. Men har du hört att vapenförrådet i dagarna försvunnit. Det har nämligen stulits av den brottslighet som Regeringen påstår sig bekämpa. Rena farsen. Det verkan som Morgan Johansson själv haft pistolerna på sitt rum.

Nästan alla landets jägare har för dyra pengar tvingats köpa vapenskåp. Samtidigt fungerar inte ens vapenkontrollen i statens centrum, på Rosenbad, där lagstiftarna rörande kravet på vapenskåp finns till vardags.

Det hela verkar som klippt ur ett lundaspex. Men inte. Det händer i mitten av Stockholm år 2019. Visst är kvoteringen Löfven något av ett skämt. Men man har ändå inte frivilligt släppt in Kasper, Jesper och Jonatan i vapenförrådet. Man har bara sumpat att kolla säkerheten i Kamomilla stad.

Svenska statsvetare brukar säga att den svenska statsförvaltningen fungerar bra. Kanske vill de få forskningspengar från staten? Ty förvaltningen funkar ju inte. Det syns varje dag. Endast skattemyndigheten är effektiv. Förklaringen är att den övriga byråkratin är helt beroende av pengar från Skatteverket för att deras blodomlopp ska rusa runt. Alltså transfusioner till liten nytta för att allt ska funka som tänkt. Teori och praktik är som bekant olika fenomen.

Jag tjatar på min blogg om att landstingen är en död svensk hand. Men det tycks som att kallbranden sprider sig inom statsapparaten. Amputation krävs med andra ord. Snabbt!