SVT:s dokumentär om Tage Erlander är intressant. Jag fastnade särskilt vid Erlanders svar på skjutjärnsjournalisternas fråga från 1966: ”Vad säger du till en ung person som inte lyckas få tag i en bostad?”. Erlanders berömda svar löd ungefär ”Du får väl ställa dig i bostadskön”.
Idag skrattar alla politiker över ett sådant svar. Men svaret var för sjutton hundra procent ärligt. Det fanns ingen annan lösning på bostadsfrågan för den som saknade pengar eller kontakter. Så Erlander talade sanning.
Därför slår skratten från nutidens yrkespolitiker tillbaka på dem själva. De är nämligen fullständigt vana att inte säga som det är, utan att svara positivt undvikande eller i dimmor. Det innebär att inte svara på frågan utan a propå denna. Därför berättar dagens politiker om vilka storslagna framtidsplaner de har och om utredningar som ska tillsättas. Liksom envisa telefonsäljare lovar de vitt och brett. Så har politikerna hanterat bostadsfrågan i många avtalsrörelser ända sedan Erlanders dagar. Fortfarande råder som bekant en skriande brist på bostäder. Vanan att tala med kluven tunga är så utbredd att den blivit en livsstil för våra yrkespolitiker.
Vi hör varje dag regeringsledamöter tala om sina stora insatser mot den klanbrottslighet och annan ungdomskriminalitet som härjar i landet. Ändå ser regelsystemen fortfarande ut som de gör. Det vill säga att ungdomar som tagits på bar gärning gör ett hastigt besök på polisstationen och lämnar den inom en timme. Sedan är den unge på fri fot och på väg mot nya dåd. Ifall det rör sig om en kille som inte fyllt 15 blir normalt den enda följden en anmälan till vederbörandes kommunkontor. Och därefter inte mycket mer än ett samtal med gärningsmannen och hans föräldrar. Är den unge äldre än 15 händer ofta inte heller mycket mer. Endast undantagsvis åtal och rättegång. Och eventuell påföljd blir ett hån mot rättssamhället. Även mot denna bakgrund måste man säga att politikerna talar med kluven tunga.
Ett tredje exempel rör yrkespolitikernas tal om ”arbetslöshet”. Som bekant betalar staten ut många miljarder i ersättningar till personer som drabbats. Men förutsättningen är att personen i fråga står till arbetsmarknadens förfogande, som det heter på byråkratspråk. Detta låter bra. Men nu visar det sig i tider av Covid-19 att landets lantbrukare klippts av från tillfälliga anställningar av utländsk arbetskraft. Grönsaker, bär och annat blir alltså omöjliga att skörda fullt ut. Vidare sägs det att brist hotar det svenska folkhushållet. Problemet är att det uppenbarligen saknas möjlighet att kräva att arbetslösa uppmanas ta dessa tillfälliga jobb. Jag kan förstå att det finns några transportproblem i sammanhanget. Men man måste ändå säga att politikernas språk slirar. I Sverige uppstår samtidigt arbetslöshet och en systematisk efterfrågan på vissa arbeten, som nästan vem som helst kan utföra.
Ett tredje exempel är politikernas stoltserande över den svenska frivilliglinjen vid bekämpning av Covid-19. Det påstås att ”vi” har valt en svensk modell. Men även här klingar det politiska budskapet falskt. Alla som sett hur nationer i södra Europa försökt kontrollera folks rörelser genom stränga order och stora uppbåd av poliser förstår att denna linje faktiskt inte kunnat väljas i vårt land. Vår polis är otillräcklig, dåligt organiserad samt framför allt upptagen med en stor aktion mot klanbrottsligheten (den heter Operation Solsken eller något liknande). I verkligheten har alltså regeringen inte kunnat välja en annan lösning än den ”hemkokta” som tillämpas med osäker framgång men uppbackad av stora ord. Till råga på allt har regering och myndigheter inte förstått att spridning på äldreboende är en framträdande riskfaktor, med tanke på ålderdomssjukdomar, kollektiv samvaro och personal som till stor del är mindre kvalificerad (och dessutom oskyddad!). Jag blir så trött på den svenska förträffligheten i ord samtidigt som bristen på förnuft skriar.
Det jag skriver visar att det svenska politiska samtalet är förvridet. Det är också kontraproduktivt. Uppenbara problem lämnas olösta bakom kaskader av vackra och i bästa fall välmenande ord. Min poäng är att yrkespolitikerna helt enkelt inte klarar av den uppgift som de påtagit sig och som de med bärbar och klor kämpar för att permanenta. Den svenska krisen är alltså mycket djupare och bredare än Covid-19. Det är en sanning som tål att upprepas.
Torsten Sandström
2020-04-25
