Kopia av Kopparmatte (Stockhoms stadsmuseum). Originalet finns på Stockholms tingsrätt. Förr placerad på skampålen, på Stortorget.

Viktiga steg i ett samhälles utveckling skapar nya människoideal. På så vis formar makthavarna ideologiska instrument för styrning av individerna. Två amerikanska sociologer, Bradley Campbell och Jason Manning, har sysselsatt sig med ett intressant historiskt utvecklingsschema i tre steg. Modellen är mycket förenklad, men ger oss viktig förståelse av olika eliters ambitioner att i nutid kontrollera egna och underordnades positioner. 

De tre utvecklingsstadier som lyfts fram är hederskultur, värdighetskultur respektive offerkultur. Jag tror vi egentligen känner till dem alla tre ganska väl. Men vi anar kanske inte fullt ut effekterna av – och de politiska orsakerna till  – deras framväxt.

Äldst är givetvis hederskulturen, som fortfarande lever kvar i stora delar av världen. Den baseras på ett samhälle där en central lagstiftning ännu inte fått en dominerande ställning.  Därför formas spelreglerna i huvudsak av åldriga moralisk mönster som utvecklats av de makthavande. Avsaknaden av en stark central samhällsmakt medför att olika befolkningsgrupper, eller klaner, själva handhar styrningen av levnadssättet, brotten och straffen. Här finns alltså inte våldsmonopolet hos en stat, utan hos olika klaner vilkas medlemmar utgörs av släkter, familjer och regionala eller lokala befolkningsgrupper. Man kan därför tala om ett ”privat monopol” på våldsutövning. Klanens hövding och ledande skikt styr utan domstolars inflytande och deras justis är i allmänhet baserad på en strikt åtlydnad av gruppens moral och drakoniska straff för den som avviker. Som bekant möter vi  idag klankulturer i exv Mellanöstern och delar av Afrika. Men de existerar även hos oss i västvärlden, exv maffian i Italien och inom grupper av invandrare i svenska storstäders förorter. 

Demokratins genombrott innebär ett frontalangrepp på de gamla kulturer som baserats på heder. Det nya samhället bärs nu upp av en värdighetkultur, ett ord som markerar motsatsen till klanens våldsmakt eller den moral som brukar kallas ”djungelns lag”. Fram träder visionen av den dygdige medborgarens rättsstat. Ideal som medborgare, parlament, allmängiltig lagstiftning och domstolarnas oberoende har helt (eller som nyss nämnts, delvis ) sopat undan den äldre gruppmoralen i flera världsdelar. Lagen gäller för alla och avses även skydda individen gentemot statens eventuella övergrepp. Detta demokratiska samhällssystem har sina  rötter i antikens Aten och har senare getts en tydligare bild av upplysningens filosofer. Och sin första gestalt framträder rättsstaten i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna  (1688, 1776 respektive 1789).  För svensk del har en liknande samhällsordning byggts ut under senare halvan av 1800-talet. Genom lag ges alla medborgare samma rätt. Och varje medborgare bär samtidigt ett eget ansvar för att följa gällande regler. Vidare är det  domstolarnas sak att skydda individen samt att utmäta ansvar av henne eller honom.

Mot denna bakgrund är det intressant att fundera över det tredje steget, dvs nutidens offerkultur. Sedan omkring femtio år tillbaka  betraktar den politiska eliten i flera västländer individen inte längre som ansvarig för sina gärningar. Människan ses nämligen som en marionett, som styrs av bakomliggande skeenden i samhället. Samhällsforskare talar nu om strukturer  eller osynliga krafter, som påverkar individen så att denne utför handlingar utan att – som det sägs –  egentligen vilja göra det han eller hon faktiskt gör. I familjen kränker mannen kvinnan.  I skolan bråkar barnet. På stan intar många droger. Och framför allt utförs allvarliga brott av unga människor som ”inte vet bättre”. Alla dessa allvarliga skeenden framträder genom osynliga trådar, som styr händelserna i Sveriges stora dockteater.  

Flera samhällsvetare – från Marx till Durkheim och Foucualt –  har utvecklat olika teorier om strukturer i syfte att med god vilja förklara sociala händelser. Ibland är deras svar spännande. Men de är också spekulativa och vilar i allmänhet på lös vetenskaplig grund. Men mycket viktigare är att politiker med vänsterinriktning missbrukat dessa teorier för sina egna politiska ändamål. Syftet har blivit att legitimera enskilda individers avvikelser från umgängesregler som bestämts i demokratisk ordning – ofta genom lagstiftning. På så vis har offerkulturen häpnadsväckande nog öppnat dörren för en allmän strävan efter att befria individen från ansvar. 

Denna tendens har under några tiotals år blivit tydlig i vårt land. Effekterna är ytterst allvarliga – upplösningen av den enskildes ansvar har stegrats. I SVT:s Uppdrag granskning häromdagen berättar brottsutredande poliser och åklagare om hur den svenska straffrättens regler numera impregnerats så av barnrättskonventionens strukturtänk att det praktiskt taget blivit omöjligt att anhålla unga förövare som begått allvarliga brott. Några åklagare talade liksom frikyrkliga präster i tungor om de stackars barnens roll som offer i det svenska samhället. En ung brottsling som myndigheterna alltså inte kan hålla kvar på polisstationen mer än några få minuter. Ett offer som, väl ute i det fria, snart begår nya illdåd. 

Det tragikomiska i SVT:s reportage är att föräldrar till dessa offer – det rör sig oftast om invandare från främmande kulturer  – anser att det svenska samhället är för slappt och ovilligt att utkräva ansvar. De berättar att de därför skickat sina unga förövarbarn till hemlandet för hård uppfostran under några månader. Detta visar – föga förvånande – att den moderna offertanken strider mot de hårda klankulturer som föräldrarna uppfostrats med i sina ursprungsländer. 

Men framför allt blir det skrämmande tydligt hur den nya offerkulturen luckrat upp moralen i den demokratiska rättsstaten. Den bygger som sagt på värdighet, dvs inte bara på rättigheter utan också på skyldigheter. Meningen är att en person som avviker från gällande straffrättsliga normer ska sakföras, inte enbart smekas medhårs och förklaras som ett offer för sociala omständigheter. Jag menar därför att ett tungt ansvar vilar på de politiker som i riksdagen står bakom den nya svenska straffrätten och barnkonventionens alltmer snedvridna samhällseffekter. Politikerna delar sitt ansvar med många jurister, som tjänstvilligt stått bakom lagreglernas utformning eller mekaniskt tillämpar dem varje dag. På så vis blir den nya offerkulturen ytterligare ett tecken på att Sverige är på väg bort från den demokratiska rättsstatens ideal om nödvändigheten att ansvar utkrävs. Av hög som låg, av gammal som ung. Moderation kan förstås ibland behöva visas. Men ingen brottsling är fri från ansvar!

Torsten  Sandström

2020-03-27