Karlsborgs fästning – en symbol för politiskt vanstyre. Öppningsår:1830.

I historiska brytningstider sker en kamp mellan gammal och ny moral. Det är egentligen självklart. Äldre mönster ifrågasätts. August Strindberg beskrev de senare decennierna av 1800-talets Sverige som en döende samhällsform, som borde ersättas av något nytt och bättre. Han skildrade i romanen ”Det nya riket” (1882) Sverige som ett land av självbelåtna skojare, som höll varandra om ryggen. Det gamla samhällets krafter slog förstås tillbaka. Det blev skandal och författaren beskrevs som ärelös och sinnesrubbad. 

Något liknande drabbade Vilhelm Moberg mindre än hundra år senare. Under S-partiets väg till makten byggdes en överdimensionerad statlig byråkrati upp. Där samlades tjänstemän med gemensamma värderingar och en stark kollegialitet. Det var fråga om att forma kollektivens samhälle där den enskildes frihet kom i andra hand. Samhällets styrka, rykte och goda vilja gick före den enskildes rätt. Därför måste varje medborgare visa lojalitet med statens apparat. I sina skrifter stångade sig Moberg blodig. Satiren ”Det gamla riket” (1953) blev ett resultat. Även Mobergs heder och andliga hälsa sattes ifråga. Men idag förefaller många anse att Mobergs kritik i grunden var korrekt, om än kanske något överdriven. 

Jag skriver detta med anledning av några rader i filosofiprofessor Svante Nordins bok ”Sveriges moderna historia” från 2019. Nordin skildrar hur Strindberg bekämpade ett samhälle som sökte försvara något som inte längre verkade för folkets behov och som Strindberg därför såg som orättfärdigt. Elitens motåtgärd att dödskallemärka Strindberg var alltså logisk. Nordin kallar reaktionen för ”politiskt korrekt, …ett villkor för medborgerligt förtroende ”. Med historien som facit visar det sig vem som tänkte rätt. 

Det intressanta med såväl exemplet Strindberg som Moberg är hur eliternas bevarandeideologi växer fram. Vad är det som gör att det bestående samhället kräver förtroende och lojalitet med det rådande systemet? Svaret är inte enkelt. Men det sammanhänger i grunden med ett samhälle som visar tydliga sjukdomssymptom. Alltså en maktapparat som kämpar för sitt bestånd (i det förra fallet) respektive uppbyggnad (i det senare).

I båda fallen möter vi politiker som värnar en bestämd klass´ intressen. På Strindbergs tid en politisk klass som nått vägs ände. På Mobergs en begynnande S-hegemoni. Alltså cementering av eliter med gemensamma värderingar och anspråk på politisk makt. Deras tilltro till den egna politiken är stor och man är därför beredd att bruka maktmedel för att hindra opposition som växer fram. Särskilt farliga betraktas de som via mediala tribuner vågar kritisera de politiker som anser sig fullkomliga och utsedda att leda nationen. Eliterna är därför villiga att gå långt i syfte att stoppa angreppen på ”den rätta vägens politik”. 

Enligt min mening händer i nutid något som påminner framför allt om bilden av 1880-talets Sverige. Några decennier efter Mobergs attacker har S-partiets kollektivisering och korporationernas makt gjutits i betong. Sverige har blivit en centralstyrd fästning, där S-partiets olika organisationer samverkar för att gräva en milsbred vallgrav. Och den byråkrati som förskansat sig i borgen  är lika omfattande och lojal som fästningens torn. Bland väktarna ser vi en rad företag och organisationer som inte utsetts i allmänna val, utan som på olika vis drar nytta av det bygge som svenska folket bekostat. 

Det som fullbordar jämförelsen med flydda tider är att den svenska statsapparaten inte förmår lösa det nutida Sveriges politiska problem. Vård, skola, bostäder, försvar, rättsväsende osv befinner sig i kris trots – och delvis på grund av – att skyhöga skatteuttag gjorts under flera årtionden.  En ytterligare likhet är framväxten av en politisk klass med tydligt gemensamma intressen. Denna består inte längre av enbart S-partiets medlemmar och medlöpare. Större delen nationens yrkespolitiker har gemensamma intressen att försvara från ”Den nya fästningen”. 

Vi ser alltså politiker som är trogna yrkespolitikens spelregler. Det rör sig om personer som kräver lojalitet av svenska folket, som nära nog saknar alternativa politiker att rösta på. Detta mönster av lojalitet eller krav på förtroende avspeglas i den PK-ism som Nordin nämner och som sysselsatt mig och andra bloggare under några år.

Märk att PK-reaktionen fått en något annorlunda karaktär sedan Strindbergs tid (som Nordin skildrar i sin bok). Borta är nu den offentliga apparatens juridiska repression. Numera brukas mer raffinerade former för att motverka att kritiken av det politiska systemet sprids. Framför allt sköts angreppet mot PK-ismens kritiker numera via medierna. Till saken hör att staten själv sett till att skjuta upp de lojala betongsatelliterna SR/SVT och tvingat folket att punga ut 8 miljarder kronor årligen för detta. Inte heller medierna är direkt förtryckande. De fungerar normalt på ett mer försåtligt vis. En metod är att presentera det bestående politiska systemet som det enda rätta. Alltså ett normaltillstånd som inte sätts ifråga. En annan metod är att över huvud taget inte nämna PK:s kritiker vid namn och än mindre ge dem plats i tidningar och etermedier. Försvaret av Den nya fästningen är alltså mer genomtänkt och mer fördolt än de medel som Det nya riket använde på sin tid. 

Lyckligtvis menar jag att försvaret nu som då är dömt att misslyckas på sikt. Kollektivismens fästningsmurar vittrar snabbt och försvararna är under attack. Det svenska folket vandrar nu för tiden till individualismens frihetssång. Jag tror därför att samhället kommer att reformeras. Detta kommer i sin tur att skapa nya spänningar och samhällsproblem. Hur de gestaltas går ännu inte att beskriva. Inte heller hur den politiska klassen kommer att se ut efter det att kollektivens betongsamhälle upphört. 

Torsten Sandström

2020-03-17