Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Vilhelm Moberg saknas i vår tid.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 22:20:26

En god biografi är nyttig läsning. Vi tillåts följa en känd persons ringlande liv. Hans eller hennes människomöten ger färg åt dåtiden och hjälper oss förstå nuet. Om inte huvudpersonens liv är fängslande nog så kan ändå tidsandan ofta fascinera. Och är  berättelsen god får läsaren en mättad lektion i historia.  

Detta skrivs med anledning av att jag nyligen läst Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, 2018. Denna biografi sticker ut på flera vis. Framför allt den språkliga dräkten. Liljestrands prosa är mjuk och livfull. På så sätt uppstår en harmoni med bokens huvudperson. Mobergs språk bär nämligen den självlärdes omedelbarhet och ordkonstnärens varierade prosa. Utan några märkvärdiga skolstudier stakar Moberg själv ut sitt liv som journalist, författare och inte minst debattör. Från tillvaron som fattig son till en indelt soldat från ”mörkaste Småland” kämpar han sig fram till positionen som Sveriges mest lästa och välbärgade författare.

För min del är kanske inte Liljestrands analyser av Mobergs många böcker och pjäser den mest intressanta läsningen. Men de ger en god inblick i Mobergs tankeliv och blir en viktig hjälp att förstå hans bakgrund, arbete och levnadsöde. För mig blir alltså inte Mobergs författarskap det centrala i biografin – det talar bäst för sig själv vid läslampan – utan hans liv och personlighet. Liljestrands många textsidor gör det möjligt att tränga in minsta vrå av Mobergs karaktär. Det porträtt som läsaren möter framstår som äkta, även om det förstås inte går att bestämma sanningshalten närmare. Man inser snart att Liljestrand är en beundrare av Moberg, låt vara att han anstränger sig att även skildra föremålets mindre behagliga sidor. Som alla människor visar förstås Moberg upp några mindre angenäma drag. Han kunde vara besvärlig, påstridig och långsint. Många personer som han möter i yrket betraktas med tiden som fiender. Men en del av detta var nog en följd av hans ständiga kamp som författare och frispråkig kritiker. 

Som person framstår han ändå som helgjuten. Med tanke på de stora framgångar han med tiden fick är ett behagligt liv i solen att vänta. Det vill säga en materiell tillvaro i överflöd, i kombination med nöjet att låta sig kramas av samhällets eliter. Men här framstår Moberg som den småländska gårdshunden. Han lever närmast hela tiden samma liv på den trygga gårdsplanen, låt vara att platsen varieras rejält geografisk. Han leker, vaktar, skäller och älskar att lapa sol i sin ensamhet. Jag skrev först ”i ensamt lugn”, men måste genast justera mina ord. För det karaktärsdrag som dominerar bilden av Moberg – bakom munspelande, glättigt skämtande och kvällar av fester – är just den oroliga andens. I Liljestrands bok skildras han med manodepressiva drag, som jag ser det. Alltså ett liv mellan skapandets lyckliga stunder och den sömnlöshet och ångest som följer på perioder av improduktivitet. Delvis förklarar den själsliga oron kanske hans knepiga relationer till yrkeskontakter av många slag. Att sömnlösheten till sist ändade hans 75-åriga liv i vågorna utanför Väddö är dock ett faktum. 

Det jag mest beundrar hos Moberg är den helgjutenhet som nyss nämnts. Han agerade som yrkesman efter eget huvud och valde inte åsikter efter omgivningens krav. Med tanke på hans ursprung hade han enkelt kunna bli det statsbärande S-partiets kelgris. Men efter en kort tid som nykterhetskämpe och ungsocialist utvecklades han till en kombination av liberal och anarkist. Däri fanns en logik, ty Moberg var en individualist och frihetskämpe.  Hursomhelst ägnade han stor tid åt att nagelfara S-partiets pågående bygge av ett kollektivt och korporativt Sverige. Han kritiserade alltså tidigt det problemfulla samhällssystem som i våra dagar är på tillbakagång och kanske upplösning. 

Trots möjligheten att motta lagerkransar från samhällets eliter värnade Moberg sina egna åsikter och värderingar. Under hans engagemang i dåtidens rättsröta – affärer som bär namn av Kejne, Haijby och Selling – hånade han den juridiska apparat som S-partiet valt att ta över från äldre tider, då juristkårens var ett slutet skrå som rekryterades från överklassens familjer.  Moberg åstadkom flera mediala frontalkollisioner. Även hans gisslande av den svenska byråkratin är värd beundran. Ändå var den för sjuttio år sedan bara en tåfjutt jämförd med dagens pyramider av statliga tjänstemän. Mobergs kritik tog inte bara sikte på byråkraternas många onödiga arbetstimmar och givna status i samhället, utan främst deras följsamhet mot den politiska makten. Här fanns en given koppling till den rättsröta mot vilken han kämpade. 

Samma frenesi präglar Mobergs kritik av elitens olika institutioner. Hans bok ”Därför är jag republikan” är en klassiker, som jag slukade med hull och hår i min ungdom. Den grep mig så att jag lång tid upprepade Mobergs tankar i min liberala familj. Ända tills min mamma tröttnade och utropade ”ned med monarkin!”.  Fortfarande anser jag att Mobergs kritik är riktigt. Framför allt är bilden av en inför kungahuset bugande och fjäskande klass av politiker (och mediefolk) ännu giltig. Framför mig ser jag bilden av liberalen Ingemar Eliasson som riksmarskalk i vinjetten till min blogg häromdagen.  Mobergs kritik stannade inte vid monarkin som sådan, utan riktades även mot en rad andra gyllne institutioner, såsom Svenska akademin och  utdelningen av hedersdoktorat vid landets universitet. Just nu påminner jag mig att statsminister Göran Persson tilldelats en doktorshatt i Örebro (som Person upphöjt till universitet), något som antagligen får Moberg att skratta i sin grav. 

Mycket av detta och mer därtill finns att läsa i Liljestrands omfångsrika bok. Den är en bred och stillsam hyllning till en stor personlighet. Om fler framträdande svenskar idag vågat agera som Moberg hade den politiska debatten gynnats av en nyttig stökighet. Dagens politiska elit är väl så lämplig måltavla som de Moberg gisslade. Den politiska korrektheten inom medierna är väl så framträdande. Och tillsättningen av höga svenska domare har mer att önska vad gäller frihet från politiskt inflytande. Det behövs således en ungdomlig variant av ”Ville i Momåla” även i vår tid.

Torsten Sandström

2020-03-11



Journalistik via horoskop.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 16:29:57

Marit Richert på SvD tillhör de främsta i kretsen av landet många navelskådande och egotrippade journalister. Nästan varje dag påstår hon något som knappast genomgått sträng faktakontroll.

Många journalister ser att publiken försvinner för dem. Läsarna överger alltmer dagspressen och söker information på internet. Inte undra på att hon låter de få kvarvarande läsarna ta del av rubriken ovan, som verkar tagen helt ur tomluften. Eller rättare sagt från hennes eget huvud.

PS! Den som tror att jag hyser särskild agg till kvinnor bör granska mina bloggar och räkna. I toppen på min lista över bottenjournalister ligger nog Björn Wiman och Peter Alestig. Märk också att det finns fler kvinnliga journalister än manliga, numera. Än fler är under skolning. Varför dras kvinnor till detta jobb? Kan det finnas en biologisk förklaring?



Tryggt i coronatider?

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 15:53:31
Erfarenhet och kompetens krävs i i Coronatider. Här syns en del av Sveriges ledarskap. Hur ska det gå?