”Inrätta chefsläkare i kommunal omsorg”

Rubriken är från SvD. Med anledning av coronavirusets härjningar menar debattörerna att det inom sjukvården finns krav på funktionen chefsläkare med övergripande ansvar för patientsäkerheten inom landets kommuner.

Bakgrunden är de kommunala äldreboendenas misslyckande med att planera så att coronasmittan inte smyger sig in på pensionärshemmen. Då blir det enkelt att ropa på nya byråkrater, som ska planera för beredskap.

Men den som tänker efter inser snart att det inte behövs chefsplanerare med läkarutbildning inom varje kommun. Det finns redan ett överföd av pappersvändare där. Läkarna behövs däremot inom vården, i daglig kontakt med människor som blivit sjuka. Den smittohindrande planering som behövs på de äldres boenden är nämligen mycket handfast och tämligen enkel. Den klarar medicinskt outbildade. Det rör sig bara om tydlig kontroll av personal, strikta direktiv, minskad personalväxling, god tillgång till skyddsutrustning osv.

Varför dessa eviga torp på nya myndigheter och fler byråkrater? Det rör sig om en vardaglig svensk sjuka att ständigt ropa på nya experter, som ska klara av saker som inte är särskilt komplexa utan kan ordnas enbart med sunt förnuft. Svenska politiker – som inte själva förmår tänka enkelt och praktiskt – vill nämligen skjuta ifrån sig ansvarsfulla uppgifter till andra. Önskan är att sitta i toppen och utfärda allmänna direktiv. Går något fel skrivs nya riktlinjer.

Den svenska coronastrategin är ett exempel på denna flykt från praktiskt ansvar. Inkompetenta, fega och fantasilösa politiker ropar därför på byråkrater. Inte bara horden av befintliga, utan när det krisar vill man helst att nya funktioner ska inrättas, där administratörer styr upp tämligen självklara och föga komplicerade uppgifter för lägre tjänstemän. På så vis blir ropen efter byråkrati ett sätt för politikerna att själva slippa ta ansvar. Den svenska strategin mot corona innebär därför att politikerna hukar och försöker skjuta över ansvaret på en rad myndigheter och deras chefer. Vi ser raden av ställföreträdare varje dag på teve där de upprepar mängder av självklarheter.

Den svenska författningen baseras däremot på att regeringen bär det verkställande ansvaret över det offentliga Sverige och att regeringen punktvis kan begära hjälp av sina myndigheter. Men regeringen kan inte själv befria sig från det yttersta ansvaret.

Regeringen Lövfen försöker få folket att tro att motsatsen gäller. Det vill säga att myndigheterna bär ansvar för landet och smittan. Det kallar Lövfen ”Den svenska modellen”, dvs att makten förflyttats utanför det mönster som grundlagarna beskriver. Man vill måla upp vrångbilden att partiboksfolket i topparna på myndigheterna inte bara ska sköta vården utan dessutom bära det politiska ansvaret för att den fungerar. Det är fel. Den verkställande makten över staten – och kommunerna – vilar ytterst i regeringens händer.

I många bloggar har jag kritiserat olika funktioner av det som S-partiet kallar ”Den svenska modellen”. Det är en grundlagsfrämmande konstruktion. Dess kärna är att S-partiets kollektiva organisationer ska styra staten tillsammans med lydiga byråkrater som ofta har fått jobbet via partibok. Allt under regeringens koordination. Min envisa kritik syftar därför till att den svenska modell, som S-partiet hyllar, ska slängas på sophögen! Det stora problemet är att flertalet oppositionspolitiker har indoktrinerats att tro att modellen är lagenlig och bra. Därför vill de bara följa minsta motståndets lag och köra vidare i S-partiets hjulspår.

Torsten Sandström

2020-05-26