Om man funderar över den europeiska litteraturens potential – efter antiken – är några slutsatser klara. En är att folkens naturliga språk trängde tillbaka det romerska latinet och dess skriftspråk. Detta på grund av att romarna förlorat makten över Västeuropa. En annan och viktigare slutsats är att affärslivets och ekonomins utveckling kom att gynna litterära förmågor, av vilka några var genier.
Från det ekonomisk framgångsrika Toscana räcker det med att nämna Dante, Petrarca och Bocacio. Alla förnyare på sina områden. Från England måste Chaucer nämnas och senare Shakespeare. Den förres far var vinhandlare. Shakespears far var hantverkare och själv blev William inte bara en stor lyriker och dramatiker utan också en framträdande affärsman inom teaterns värld.
Jag skriver detta med tanke på min blogg häromdagen mot Jan Guillou, som skrivit en hatisk artikel mot kapitalismen. Som före detta marxist kan jag ana hans tankar, men anser dem inte alls genomtänkta och framför allt förlegade. Kapitalismens ses som alltings ondska. Jag undrar på vilken levnadsnivå världens befolkningen idag skulle leva utan industrialismens välsignelse? Drivkraften efter lönsamma affärer genom lönearbete har skapat otroligt mycket gott! Förvisso har kapitalismen gjort få vrålrika. Och skadat åtskilliga andra. Men många tusenden har samtidigt fått det mycket bättre ekonomiskt sett. Idag är en industriarbetare tämligen välbärgad om han spelar det privata kortspelet rätt.
De författare jag nämnt levde inte under industrialismens era. Men de arbetade under tider då utvecklingen drog sig samman mot storskalig produktion som baserats på kapitalinsatser och lönearbete.
Även under den epok vi nu lever i frodas det nya produktionssättet. På grund av ökad arbetsdelning finns det också idag plats för många fler driftiga att på heltid syssla med fria yrken. Det bör Guillou veta, även om han inte vill, utan fördriver tiden med sin populärlitteratur för nöjeslystna.
Enligt min mening är denna blindhet den nutida kulturvänsterns främsta misstag. Den lever i idéerna värld och föraktar de ekonomiska fenomen som i århundraden har försörjt skribenter av olika slag. Och även dem själva idag! De hånar alla kapitalismen, som de i allmänhet enbart har ytterst vaga kunskaper om. De blundar med andra ord för verkligheten och väljer att leva i drömmarnas land.
För min del får de gärna drömma och önska vad de vill. Men de måste ovillkorligen ta ansvar för den typ av samhälle som de (oftast tyst) förespråkar. Världshistoriens erfarenheter av planekonomier är otroligt mörk. Miljontals brutalt mördade. Ännu fler fattiga och okunniga. Och en plundring av miljön som vida överträffar följderna av västvärldens cigarrökande kapitalisters framfart.
Allt detta vet Guillou. Och även ett antal (men inte alla) av hans svartklädda vänsteranhängare. Men av politiska skäl väljer de att följa den (idag konservativa) politik som Marx och Engels stakat ut för mer än hundra år sedan. Egentligen är den självvalda blindheten häpnadsväckande. Men ändå – otroligt nog – sann.
Torsten Sandström
2020-04-18
