Jag har tidigare skrivit om direktören Karl Hedin som suttit häktad i en månad förra året för påstått jaktbrott (av varg). Rättegång har ännu inte inletts. Likaså hör vi varje dag talas om många processer rörande sexbrott, som skett fysiskt eller oftare över internet. Samtidigt ser vi att unga våldsbrottslingar som fångats får lämna polisstationen snabbt utan någon egentlig påföljd. Finns det något mönster i detta?

Enligt min mening finns en rödgrön linje. Den politiska korrektheten talar om för polis/åklagare vilka brott som de ska prioritera. Därför vill polisen värna om skyddade djurarter och stora men också mindre sexbrott. Likaså är det korrekt – även här finns lagstöd – för ordningsmakten att se mellan fingrarna på unga klanbrottslingars framfart med våld och rån. För dem räcker det som sagt med en timme på polisstation och en protokollsanteckning.

Det finns alltså klara besked från den politiska nivån vilken kriminalitet som ska ges företräde vad gäller eventuella domstolsprocesser. Motsatsvis görs det klart vilka typer av brott/brottslingar som ska nedprioriterat. Om vi bortser från sexbrott så tror jag svenska folket inte delar politikernas och ordningsmaktens syn på saken. För flertalet människor tror jag att fysiska våldsbrott har prio ett och hanteringen av miljö- samt sexbrott på distans (!) har mycket lägre angelägenhetsgrad. Detta är i vart fall min gissning rörande privatpersoners attityder till den svenska kriminaliteten av idag. Det finns med andra ord en diskrepans mellan å ena sidan politikernas syn på brott och den breda allmänhetens uppfattning å den andra. Givetvis är detta ytterst besvärande i en demokrati. Det skapar ett svagt förtroende för polis och åklagare, något som i sin tur spiller över på domstolarnas arbete.

Den officiella synen på vad rättsväsendet ska syssla med har stakats ut av vänsterliberala krafter i Riksdagen. Och rättsmaskineriet arbetar förstås lojalt och följsamt. Jag antar att ganska många anställda inom rättsvården är kritiska. Men de hukar ändå. Att bråka gynnar inte arbetsfriden och i vart fall inte karriären.

Det system av korrekt och inkorrekt brottsbekämpning som jag skissat saknar en viktig pusselbit. Sedan Olof Palmes regeringstid finns inte längre något effektivt tjänsteansvar för offentliga makthavare. Även denna frånvaro passar in i det pussel jag nyss lagt. Den offentliga dogmen är nämligen att regelavvikelser av tjänstemän i stat och kommun normalt inte ska hanteras av svensk polis och domstolar. Tanken är att de felande – inom horden av personer som konstituerar vårt lands överdimensionerade byråkratier – enbart ska drabbas av anställningsavtalets påföljder, exv varning, omplacering och skiljande från tjänsten. Men alla vet att denna ”privata” rättskipning inte funkar i praktiken. Fackföreningar och politiker ser nämligen till att locket normalt läggs på och att endast ytterst flagranta fall leder till påföljder. Och dessa blir i allmänhet milda.

Jag skriver detta sedan jag idag på SR P1 hört en intervju med en hög chef inom Riksdagens förvaltning, som fått höra att hans underordnade chefer genomfört en turistresa till Florida som en utfärd i tjänsten. Många tiotusentals kronor rakt åt skogen. Bevisen var graverande. Och vad säger den höga chefen? Jo, svaret blir: ”jag litar på min personal”. Bortsett från att svaret är godag-yxskaft (vad har chefens privata tilltro för någon betydelse i ansvarsfrågan?), så är uttalandet ett försök att släta över det som inträffat. Chefens agerande är som sagt inte unikt. Det är snarare helt i enlighet med det offentligas Sveriges ståndpunkt att vårdslöshet i allmänhetens tjänst ska prioriteras ned.

I många andra nationer ser man allvarligt på missbruk av offentliga medel. Tanken är att tjänstemän som hanterar allmänhetens pengar och förtroende ska granskas särskilt. Enbart existensen av ett straffrättsligt hot -i stil med ett ”tjänsteansvar” – antas leda till polisundersökningar, åtal och domar vid viktiga avvikelser från offentliga regler. Särskilt om det klargörs att utkrävande av ansvar för tjänstefel är centralt. Men i Sverige har alltså denna lösning med öppna ögon slängts i papperskorgen.

Avsaknaden av ett svenskt tjänsteansvar värt namnet är alltså ännu en bricka i ett politiskt genomtänkt spel. Vissa felsteg anses inkorrekta och måste bli polissak. Många andra felhandlingar är delvis korrekta och ska behandlas med silkesvantar. I varje nation sker förstås en prioritering av vad som är svart och vad som är vitt. Det är klart. Men det intressanta är hur Sverige skiljer ut sig jämfört med huvudlinjen i andra länder. Där försöker man koppla rättsvårdens prioriteringar till vad folk i allmänhet tycker ska ske vid viktiga överträdelse av lag.

Men i Sverige gäller som sagt motsatsen. Här har liberalt tänkande slagit knut på förnuftet. Enbart undantagsvis utkrävs ansvar – merparten brottslingar anses som offer. I vårt land släpps därför allvarliga klanbrottslingar på fri fot. Medan företagsledaren Karl Hedin skinnflås (mentalt sett) för ett mindre allvarligt brott som han med kraft menar att han inte utfört. Åtal har som sagt inte väckts på mer än ett år sedan han släpptes från en månad i häktet! Det svenska systemet för prioritering av kriminalitet är inte klokt! There is something rotten in the kingdom of Sweden!

Torsten Sandström

2020-05-11