I SvD finns en bra artikel att läsa skriven av Timbros nya chef Benjamin Dousa. Han talar tydligt om varför Mp har fel om klimatet. Då Mp är en del av regeringen faller kritiken också tungt på Löfvens regering, som just nu har det svettigt… Här är texten.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/365715/2021-01-03/17872223/Miljopartiet-har-fel-om-klimatet

Ännu en annons från staten riktad till dig:

Jag har tidigare bloggat om liknande annonser i samma serie från statliga Arbetsmiljöverket under senhösten 2020. Och jag ryser.

Den idévärld som framtonar är ungefär likadan i samtliga annonser. Alltså bilden av arbetsgivaren som en slavdrivare, som fråntar de anställde närmast allt och det mest personliga. Nu rätten att tänka en fri tanke. Annonskampanjen är en bottennotering vad gäller offentlig propaganda som betalas av skattebetalrna.

I själva verket är det Arbetsmiljöverket och S-partiets ideologi som framstår som slavdrivarens, då de vänder sig till oss alla med sitt förnedrande budskap, precis som människor – chefer och annan personal – inte kan tänka själva. Det är en annonsering som får skönlitterära böcker som Huxley´s ”Du sköna nya värld ”och Orwells ”1984” att framstå som vetenskapliga förutsägelser rörande det elände som följer med storskalig kollektiv planering av ett samhälle. Jag ryser ännu en gång.

Något som verkligen förvånar mig är att inget medium – vad jag kunnat se – har riktat allvarlig kritik mot annonskampanjen. Och det är ett ännu allvarligare tecken på tillståndet i den svenska nationen.

Torsten Sandström

Dan Eliasson stoltserade förr i medierna med att han aldrig har sökt ett jobb. Han har bara av S-partiet uppmanats anmäla intresse och därefter på rad blivit statssekreterare, chef för Migrationsverket, Försäkringskassan, Polisen och nu senast myndigheten för samhällsberedskap. Enbart med partibok är en sådan karriär tänkbar.

Eliasson symboliserar den nutida supersossen. En person som föds in i partiet för att gödas av staten och skattebetalarna. Med andra ord är han urtypen för en person med medlemskap i den svenska politiska klassen. Han har aldrig utsatts för en enda jobbkonkurrens, utan levt hela sitt liv på livräntor från svenska skattebetalare. Hans framgångar är oskrivna, men hans misstag omvittnade. Senast nu flygresan till Kanarieöarna under tydliga flygrestriktioner pga corona samtidigt som han chefar för en myndighet som säger sig verka för beredskap och säkerhet i samhället. Det är upp-och-ned-vända världen. Men inte något ovanligt fenomen i dubbelmoralen förlovade land.

Hur länge ska det svenska samhället tyngas av denna politiska elit, som framför allt – men inte enbart – frodas inom S-partiet? Hur länge ska vi tolerera personer som kräver regellydnad av andra, men själva gör som de vill? Det är dags för ett nutida Dackeuppror!

Men tyvärr delar bonderörelsens ledare Annie Lööf boplats med Göken. Även DN, som också står med två fötter i jökboet, väljer att i sina spalter de facto försvara Eliassons resa under coronakrisens kulmen. Givetvis inte explicit, men indirekt genom att låta Eliasson framföra sina familjeskäl för resan till Kanarieöarna. Han säger att han så gärna vill träffa sin dotter som bor där samt att han jobbat så hårt under coronatiden. Pyttsan! Det finns många inom vården som – med avsevärt lägre löner – har större längtan och tagit större risker. Den risk Eliasson tagit genom att flyga söderut är fullständigt självförvållad och framför allt i strid mot hans egna officiella budskap till folket. Om du inte tror mig så kolla länken till DN nedan!

Torsten Sandström

https://www.dn.se/sverige/msb-chefen-om-resan-till-kanarieoarna-tyckte-den-var-nodvandig/?

Företags jakt efter lönsamhet och vinst riskerar att medföra låg kvalitet. Men enligt marknadens funktionssätt innebär bristfälligt utförande att producenten slås ut av sina medtävlare. Därför har privata företag en naturlig målsättning att åtminstone prestera bättre än existerande konkurrenter. Beteendet är tydligt viljestyrt genom en rad personer i företagets ledning. De chefer som inte klarar av nödvändiga kontroll och ändringsbeslut kommer att lyftas ut ur företaget.

En offentligt styrd verksamhet saknar däremot mekanismer som vad gäller effektivitet kan mäta sig med det privata företagets kvalitetsjakt. Visst har många offentliga organisationer ofta höga mål och många chefer. Men det rör sig i allmänhet om planmål i vackert formulerade ord. Efterlevnaden vad gäller kvalitet är det i allmänhet si och så med, ty tydliga måttstockar för kvalitet respektive vinst saknas normalt. Även cheferna är ett problem inom det offentliga. Det är ofta alltför många, alltför trygga i sadeln och alltför försiktiga när det gäller att fatta de drastiska beslut som krävs för ökad kvalitet. Till bilden hör att valet av chefspersoner nästan alltid har en politisk dimension. Därför utpekas normalt den person som har bäst politiska åsikter och bäst relation till personalens fackföreningar (inte så sällan har chefen facklig bakgrund). Sammantaget blir följden att den offentliga organisationen sväller administrativt och att jakten på kvalitet försvinner bakom oklara planmål och ännu mer oklara resultatbestämningar. Politik medför att byråkraterna ökar samtidigt som effektiviteten sjunker.

Den mest tragikomiska offentliga kvalitetsbedömningen utspelar sig sannolikt inom den högre utbildningen i Sverige. Jag har själv haft nära kontakt med denna cirkus. Förenklat får den universitets- eller högskoleutbildning som ska utvärderas ett formulär, i vilket cheferna för utbildningen uppmanas att skriva ned hur de planerar och verkar för att åstadkomma hög kvalitet inom den egna forskningen och utbildningen. Ett antal statistiska uppgifter efterfrågas naturligt nog även. rörande tex examina, antal forskningsrapporter och jämställdhet mellan könen.

I grunden baseras alltså kvalitetsbedömningen inte på mätbara framgångar i själva verksamheten, utan på oklara formella data beträffande planinnehåll och antal betyg, skrifter och personer med kön av olika slag. Under mina många år på Juridicum i Lund granskades vi två gånger. Första gången fick fakulteten viss kritik. Andra gången (med samma granskare) hade vi formulerat om våra planer och fick beröm. Ändå var kvaliteten inom vår organisation i huvudsak densamma vid tidpunkten för båda bedömningarna!

Någon invänder kanske att antalet examina och forskningsrapporter talar sitt tydliga språk. Men problemet är att varje utbildning själv sätter ribban på vad som är godkänt respektive underkänt vid betygsättning samt för publicering av skrifter. Det finns med andra ord en tydlig mekanism för att förmå lärare och handledare att godkänna så mycket som möjligt. Genom kvalitetsinflation kan alltså de formella resultaten skrivas upp. Särskilt lockande är detta för utbildningar med en kår av lärare, forskare och studenter med jämförelsevis svag kompetens.

Någon invänder att det sist sagda talar emot privata skolor. I privata grundskolor och gymnasier lockas företagen att driva på lärarna, så att betygen blir höga samt elever och föräldrar blir nöjda. Att betygsinflation kan vara lönsam för skolföretaget är obestridligt (men som nyss nämnts förekommer den även inom offentlig utbildning). Därför är det absolut nödvändigt att betyg i studentexamen måste baseras på nationella prov. Idag är proven alltför få och de kan tyvärr enkelt frångås som bestämmelserna är skrivna och skolmini(s)tern vill. Det som måste till är alltså flera tvingande prov. Och reglerna borde vara de omvända mot idag, nämligen att provens betyg endast vid synnerliga skäl får frångås. Skälen måste läraren redovisa.

Min slutsats är att offentlig planering i allmänhet borgar för låg kvalitet och ineffektivitet. En bredare satsning på privatisering av offentlig verksamhet är därför av godo. Men det gäller att skriva ekonomiskt smarta kontrakt, tuff offentlig kontroll av hur uppdragstagaren sköter sig samt tydliga avtalspåföljder (som landets jurister är duktiga på) mot kontraktsbrott. För allt detta behövs en ny generation politiker, som inte bara sysslar med vackra ord, utan har kompetens och mod att sköta de sysslor som de ansvarar för.

Torsten Sandström

Alla politiska rörelser som bygger på kollektivism försöker beskriva sig som hela samhällets motor. Alltså en förklaring att den egna ideologin och organisationen är nödvändiga. Endast kollektiven sägs kunna fullgöra målet att skapa ett lyckans samhälle. Märk väl att det inte är fråga om att göra individerna fria och handlingskraftiga. Nej, vänsterns S-parti – en sammanslutning av ”arbetare” – vill genom sina kollektiva rörelser åstadkomma ett samhälle som är lyckligt enligt den egna definitionen av lycka.

Därför har många kollektiva rörelser under historiens lopp utvecklat ideologiska nätverk för samhällslycka. Utopismens filosofer lade en grund, som knappast kan sägas ha visas sig fast. Lenin och Trotsky byggde vidare med uttalat förakt för individens frihet. Hela det sovjetiska samhället baserades på olika kollektiva rörelser för en mängd olika sfärer av den ideala ryska arbetarens samhällsliv. Mussolini och Hitler önskade stoppa kommunismen och ersätta den med en ny och bredare medelklassbas. Men de använde båda den kollektiva rörelsen som verktyg i sina samhällsbyggen. Och med lika ohyggliga resultat som de röda i Sovjetunionen.

Den svenska socialdemokratin har insett behovet av en socialism med mänskligt ansikte. Men ansiktet saknar, på samma vis som hos broderkollektiven utomlands, individuella drag. Förklaringen är just att lyckobygget inte skett för alla nationens medborgare, utan endast för dem som tillhör det egna kollektivet. Och detta ansiktslösa S-kollektiv har metodiskt stakats ut genom en rad satellitrörelser, för yrkesarbetare, hyresgäster, konsumenter, kristna, kulturintresserade, arbetarbarn osv. Det är förunderligt att se hur tydligt mönstret liknar det som använts i totalitära stater, av vilka många lyckligtvis gått under.

Nästan lika egendomligt är att S-partiets kollektiva samhällsbygge i grova drag består än i Sverige, år 2021, dvs 130 år efter partiets tillkomst. Trots att antalet partimedlemmar sjunkit med mer än 90% de senaste femtio åren (dvs 1 miljon betalande) klamrar man sig ännu fast vid makten i kraft av jöken. Orsaken är som jag förstår saken inget annat än den omfattande kollektiva kontroll av nationen som S-partiet fortfarande odlar. Ett maktnät som sakta håller på att brista.

Om några delar av den kollektiva rörelsen ska pekas ut som förklaring till maktinnehavet vill jag peka på följande. Viktigast är den kontroll S har över kärngrupperna fackföreningsmedlemmar och hyresgäster. Här sker kontrollen, enligt min mening, med medel som knappast är förenliga med den demokratiska rättsstatens ideal. I demokratin gäller att lagstiftningen ska förhålla sig neutral (öppet eller dolt) till privata subjekts maktrelationer. Det anses därför inte tillåtet att favorisera ett visst subjekt, lika litet som en enskild person ska behandlas negativt.

Nu vet givetvis lagstiftaren vilka egna föreningar som önskar dominera arbetsmarknaden eller vill bestämma över hyrorna i landets hyresbostäder. Genom lagtekniska knep i medbestämmandelagen respektive hyreslagstiftningen har S-partiets organisationer manövrerat sig fram till maktställning. Beträffande arbetsmarknaden ges LO-rörelsens centrala förbund i praktiken monopolställning vad gäller träffande av kollektivavtal (konkurrerande organisationer har till och med nyligen fråntagits strejkrätten!). Och landets bostadshyror bestäms i praktiken genom S-partiets hyresgäströrelse. Vid tvist om rätt hyra anses framförhandlad hyra som skälig – och i praktiken är det enbart S-partiets förening som sysslar med detta (dessutom tvingas majoriteten hyresgäster betala till denna S-förening genom hyresavin!).

Är det möjligt att tänka sig en mer effektiv kontroll av landets väljare? Till bilden hör en annan fångstfälla med svag demokratisk förankring. Genom lagstiftning tvingas svenska folket betala avgift till SVT och SR. Även här nyttjas en trixig konstruktion med en stiftelse som målvakt (bulvan) för staten. Fällan slår till genom det vetenskapligt fastställda faktum som berättar att 70,7 procent av de svenska journalisterna svarar att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval 2019 https://esvd.svd.se/shared/article/skandinaviska-journalister-star-fortsatt-tydligt-till-vanste/jEUJwBlC . Resultatet blir att nationens skattebetalare tvingas betala för daglig vänsterjournalistik i radio och teve. Okej, det finns statsstyrda medier även utomlands, men där finns kloka system för anställning av oberoende journalister samt effektiv kontroll av programutbudet. Förvisso finns en svensk granskningsnämnd, som kan ingripa mot programinslag som anses politisk vinklade/beroende. Men nämnden funkar inte i praktiken. Den silar mygg och sväljer rader av röda kameler.

På detta tämligen utstuderade vis biter sig alltså S-partiet kvar vid makten över Sverige ända fram till 2020-talet! Genom ett mångårigt och listigt konstruerat juridiskt komplex hålls en röd kollektiv folkvilja vid liv. Det mest förvånande är att de svenska partier som driver individualismens budskap – liksom förhäxade – står vid sidan om och tillåter cirkusen fortsätta. De till och med hyllar S-partiets juridiska trixande på arbetsmarknaden som ”en svensk modell”. Och ingen vågar ta tag i det bostadselände som S-partiet i åratal själv åstadkommit genom hyrestak de facto i lagen samt planeringsmyndigheter som gör byggande av bostäder åt de mest behövande mindre lockande.

Så kan alltså kollektivens slipsten dras för att befästa makten över det svenska samhället. S-partiet har alltså hittills lyckats att hålla greppet över nationen. Inte genom politiska lösningar som ger individen mer handlingsfrihet samt pengar som intjänats genom eget arbete. Utan via en gigantisk och kostnadskrävande kollektiv samverkan mellan den egna rörelsen och en omfattande statsapparat i dess tjänst. Och som sagt: den så kallade oppositionen står vid sidan om och tittar häpet på. Medan det politiska förfallet eskalerar.

Jag måste nypa mig i skinnet för att se om det är en mardröm. Men inte!

Torsten Sandström

En av de mest egofixerade journalisterna i svensk dagspress är Åsa Beckman på DN, en skribent som jag uppmärksammat i flera bloggar. Hon symboliserar en trist tendens inom svenska gammelmedier, dvs utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik (som jag också kritiserat i många bloggar). Hon skriver krönikor som är extremt självreflekterande. Maximum hittills nåddes då hon beklagade sin före detta ”lena hud” (jag trodde först att de två orden i rubriken var ett feltryck och att hennes lena hund blivit överkörd).

Jag förstår fullt väl att mediepubliken behöver förströelse. Därför är en portion lättsamma och personliga ord givetvis på plats. Men tidningsmediernas huvudfunktion är att servera nyheter, dvs fakta om händelser inom och utom landet. Beckman uppfattar sig – liksom allt fler journalister – som politiska och moraliska domare, som ska delge publiken sin egen syn på olika skeenden i samhället nationellt eller globalt.

Det är klart att många läsare – med mig – reagerar över regnet av moralkakor vi utsätts för från medierna självvalda åsiktsgurus. Detta avspeglas i en omfattande kritik av gammelmedierna i den nya tidens massmedier, dvs bloggar, poddar, webbteve samt korta kommentarer på etablerade plattformar som Facebook, Twitter osv.

Det intressanta är den skrå-anda som kritiken framkallar hos gammelmediernas anställda. Häromdagen pekade jag på hur den nya nättidningen Bulletin har hånats av Aftonbladet, Arbetet, SvD med flera. Hånet sammanhänger med en tanke om att endast personer med journalistutbildning anses ha den kompetens och värdighet att skriva texter som gammelmedierna bygger på. I fallet Bulletin blir det extra komiskt i och med att skribenterna där i genomsnitt verkar ha en betydligt högre akademisk utbildningsnivå än de anställda på dagens papperstidningar eller statens radio/teve, där det ofta räcker med personliga kontakter och några kurser från ett skrivarseminarium på en folkhögskola eller närmaste lokala högskola.

Beckmans senaste inlägg vill få läsarna att lyssna på aktivister med politiska, kulturella eller andra syften. Den som följt hennes skriverier anar att hon än en gång talar i egen sak. Hon vill rättfärdiga sin position som förmedlare av personliga åsikter i dagliga massupplagor. Det är på Beckman vi ska lyssna blir det underförstådda budskapet. Och sluta med kritiken.

Hånet mot de internetburna medierna i kombination med försvaret av rätten att strö egna visdomsord omkring sig innebär en rejäl portion dubbelmoral då budskapet kommer från anställda vid etablerade medier. Det innebär såväl ett propsande på monopol som ett underkännande av andras rätt till det fria ordet. Hennes ord blir mums för svenska vänsterpolitiker, som alltmer söker after verktyg för att stoppa kritiska internetmedier. Google och YouTubes nedstängning av SwebbTV blir på så vis ett tidens tecken. Bakom åtgärden smilar en svensk justitieminister, som trots överläggning med bla Google för ett par år sedan, frånkänner sig allt ansvar. I totalitära regimer fattas statliga beslut om nedstängning av medier. I Sverige räcker det med hemliga samtal.

Beckmans dubbelmoral blir även allvarlig om den företräds av journalister, på tidningar som kallar sig liberala, moderata, oberoende etc, som samtidigt ger prov på omfattande mångling av egna politiska eller kulturella åsikter. Här finns nämligen en tydlig skillnad mot den nya tidens nättidningar och bloggar, som i allmänhet tydligt klargör vilken politisk eller annan åsiktsinriktning mediet favoriserar. Det är på åsiktsdeklarerade skribenterna man verkligen ska lyssna. Inte på gammelmediernas högfärdiga tyckare, som inte tydligt vågar anges vilken vänsterpolitisk linje journalisten företräder.

Torsten Sandström

Medierna rapporterar att Stefan Löfven, Morgan Johansson, Lena Hallengren och Nyamko Sabuni varit ute på stora gallerior och shoppat i trängseln under julen och mellandagarna. Och Dan Eliasson (han som är chef på MSB) har flugit till Kanarieöarna på semester. Detta trots upprepade och allvarliga coronapåbud till allmänheten om att undvika just shopping och flygresor. Bakom maningarna står regeringen, jökens partier och MSB.

Inte nog med att de nämnda personerna bör föregå som goda exempel. Deras agerande försvagar framför allt verkan av kommande direktiv om försiktighet i coronatider. Resultatet riskerar således att bli ökad smittspridning och död. Precis det som påbuden vill åstadkomma.

Mest intressant är att de alla tillhör gräddan av en svensk politisk klass. Definitionen på en sådan elit är inte bara en självständig maktbas och en varaktig position i ekonomisk bemärkelse. Till bilden hör också att man tenderar att uppfatta sig stå ovanför de krav som gäller för vanliga svenskar, avseende påbud som elitens medlemmar själv utfärdar till allmänheten.

Samma överklassbeteende syns inom adel och kungamakt i historisk tid. Sossar och liberaler hånade därför med alla rätt dåtidens eliter. Men år 2020 upprepar de själva samma dubbelmoral. Det är egentligen inte så förvånande. Händelserna befäster enbart att yrkespolitikerna utvecklats till en egen klass, med distinkta funktioner och egenintressen inom det svenska samhället.

I dagarna är det brukligt att önska ”god fortsättning”. Frågan är om detta är på plats i dagens Sverige.

Torsten Sandström

Efter 8-9 månaders snack om tilltro och frivilliga lösningar avseende åtgärder av olika slag mot coronaviruset har igår regeringen äntligen valt tuffare tag via nya lagregler med påföljder. Det var precis vad många med mig förespråkade redan i våras. Vi bemöttes då med hån om okunskap om covid, om juridiken och om lämpligheten med hårda tag.

Den svenska överdödligheten talar nu alltså sitt tydliga språk. Vi ser en regering (eller rätter sagt kvotering) och en folkhälsomyndighet som blivit överkörda. Även en del andra sk experter som backar upp den politiska makten enligt folktron att makten har rätt.

För dem alla passar kanske det nysvenska ordet lesserwissers bra. Grattis!

Google´s och dotterbolaget YouTube´s spektakulära maktställning är väl omvittnad. Det rör sig om världsföretag som behärskar informationstjänster på internet i konkurrens med andra storföretag. Utan tvekan bör de ses som ledande massmediala aktörer. De agerar på en marknad där traditionella massmedier och nya internetbundna konkurrerar.

Googles storlek och marknadsställning har som bekant utsatt företaget för kritik från politiskt håll. Tillsammans med andra techjättar har Google utsatts för förhör i amerikanska kongressen. I sammanhanget har det ytterst talats om en legal uppbrytning av techjättarnas monopolliknande ställning i självständiga företagsenheter. Förhören i den amerikanska kongressen är publika och utspelas alltså framför tevekameror.

I svenska medier berättas nu om att justitieminister Morgan Johansson för ett par år sedan ska ha sammanträffat med chefer för vissa av techjättarnas svenska dotterföretag. Vad som utspelats vid detta möte vet ingen, ty det har försiggått bakom stängda dörrar. Vilka kanaler för direktkontakt akter som byggt upp mellan Rosenbad och svenska Google/YouTube vet ingen.

Detta faktum gör mig allvarligt bekymrad. Orsaken är att det rör svenska mediers frihet. Då tänker jag framför allt på de nya medier som via internetplattformar, bloggar, webbteve och likande presenterar olika politiska program och använder jägarnas nätverktyg. Det offentliga Sveriges relation till dessa medier är reglerad i svensk grundlag. Mot den bakgrunden är det onekligen märkligt att en svensk justitieminister håller hemliga överläggningar om de närmare förutsättningarna för svenska internetmediers rätt att driva sin verksamhet. Vad som justitieministern sagt vet ingen – ty i vårt land handläggs saken i smyg.

Här finns en uppenbar öppning för att de två parterna vid samtalet – regeringen och techjättarna – har tydligt skilda intressen som verkar för att samfällt fatta beslut mot tredje man. Det vill säga en samverkan för att skada fria svenska internetmediers intressen. För detta talar följande.

Å ena sidan är det fullt klart att regeringen – och svenska politiker från olika partier – kan vilja stoppa den politiska diskussion som man uppfattar som obehaglig. Här är även bonniermedierna starka påtryckare för åtgärder mot sina mindre konkurrenter. I den mån dessa utövar olaglig verksamhet över internet ska svensk lag tillämpas och rättsvårdande myndigheter agera. Däremot ska inte på regeringsnivå hemliga påtryckningar ske mot svenska medieföretag som levererar information via plattformar på internet.

Å andra sidan har techjättarna ett tydligt intresse av att släta över sin egen maktställning och därför gå den politiska makten till mötes. Techföretagen är som nyss nämnts utsatta för press som ytterst riskerar leda till svensk tvångslagstiftning eller att bolagens styckas genom reglering i USA. Att böja sig för en svensk justitieminister verkar högst rimligt.

Min allvarliga oro för skumraskaffärer är med andra ord befogad. Jag skriver detta med anledning av besked – för något år sedan och nu – om att en av de större svenska internetplattformarna – SwebbTV – fått sin verksamhet över YouTube helt nedslängd. Swebbteve har tidigare varnats för att enskilda inslag innehållit fake news. Men i dagarna har samtliga inslag på YouTube raderats. Inte bara enskilda inslag, där övertramp kan ha skett, utan flera års tevesändningar på den av Google ägda plattformen YouTube.

Liksom andra privata medieföretag har Google och YouTube rätt att agera som man vill inom det kontrakt man har med SwebbTV. Vad avtalet säger vet jag inte. Men det är inte min poäng nu. Det som oroar mig är justitieminister Morgan Johanssons maktutövning bakom stängs dörrar. Det är fråga om en form av konspiration med Google/YouTube mot SwebbTV.

En annan sak som också bekymrar mig är det vänskapsnätverk som lär finnas mellan svenska politiker och svenska Google´s chef, dvs den person som står bakom nedstängningen av SwebbtTV. Vänskapen avspeglas i sociala medier. Här är det inte fråga om något olagligt, såvitt jag förstår. Det påminner mer om frekventa vänskapsrelationer mellan politiker och svenska medier.

Men i fallet SwebbTV rör det sig inte om vänskap! Här gäller samverkan att skada en politisk motståndare genom samverkan med dennes avtalsmotpart, Google/YouTube. Och samverkan för att skada tredje man är enligt svensk rätt att se som ett kontraktsbrott, något som Google/YouTube och ytterst svenska staten kan tvingas att betala skadestånd för.

Utrikesminister Johansson slår förstås ifrån sig och säger att han inte beordrat Google/YouTube något. Det måste han förstås säga. Och han saknar även formell makt. Ingen vet vad som sagts under hemliga samtal. Men de samtalande parternas sammanfallande intresse talar för att särskilt SwebbTV råkat i onåd. Den svenska ministerns agerande ger alltså intryck av rättsröta.

Torsten Sandström

Sverige har som bekant mångåriga strukturella problem, vad gäller bostäder, arbete, skola, vårdköer, kriminalitet, försvar, skatter osv. Orsakerna är flera. Den viktigaste är en handlingsförlamning, som beror på att många heliga kor står i vägen för nytänkande och radikala lösningar. Samt kortsiktigt tänk hos landets yrkespolitiker.

Flera partier – från vänster till höger – har inte vågat ta tag i problemen, om man ens uppfattat situationen som svår. Till problembilden hör den politiska klass som jag ofta skriver om. För partierna har makten, dvs regeringsställningen, som sådan varit viktigast, inte sakinnehållet i politiken. Jöken är ett tydligt utslag av detta. Visst avses vissa reformer. Men inte de djuplodande eller radikala som situationen kräver och faktiskt varit möjliga efter valet 2018. Sossarna säljer därför nu ut några små heliga kalvar. Men de feta kossorna betar fortfarande på svenska ängar.

Inför valet 2022 ser det (idag) ut som en högervridning kan komma att ske inom väljarkåren. I dagsläget är en regering med stöd från M, SD och KD inom räckhåll. En sådan kombination borde kunna innebära en skördetid för ett antal reformer som legat i träda under tiotals år. Det vore enligt min mening ytterst välkommet.

Men min rädsla är att den politiska klassens metod – dvs deras inriktning på smärre enkla lösningar under ständig partipositionering – riskerar att medföra en fortsättning på dagens duttande hit och dit. Alltså försök att slippa stora partistrider med S, som under flera decennier fungerat som nationens politiska betongsugga. Det som skrämmer mig främst är C och L. Men faktiskt även M och KD. Ty för politikerna är inte nödvändiga reformer prio ett, utan det egna partiets överlevnad. Fortsatt politisk representation är den politiska klassens hjärtefråga.

På så vis blir en mandatperiod främst en startsträcka inför nästa val. Visst är ett antal reformer en bra språngbräda för en kommande valrörelse, men alla politiker vet att folket har kort minne och att varje valrörelse blir en ny löftesroulette. Flest läckra utfästelser är det som gäller. Och det som då utlovas är självfallet inga juridiska förbindelser, utan indikationer, som kan förklaras bort hur enkelt som helst. Se bara på Sveriges äldsta strukturproblem: en av politikerna vållad bostadsbrist! Många vet att det finns lösningar via en fri marknad, friare byggplanering och en ny skattepolitik för bostadssektorn. Men ändå händer inget – sedan 1942 lever vi under en lagreglerad hyresreglering som permanentats under täcknamnet ”bruksvärdesystem”. S-partiets egna rörelse har i nästan hundra år haft vetorätt och den vill inte se reformer som gör att rörelsen förlorar makten.

Partiernas positionering medför att Sverige nu befinner sig i ett politiskt limbo. C-partiets bondeledare, Annie Lööf, säger i medierna att hon inte vet hur man 2022 ska välja mellan SD och V! Med andra ord är kommunistpartiet ett faktiskt valalternativ för C! Förklaringen är förstås SD inställning till invandring, som C-partiet till varje pris vill stoppa.

Invandringsfrågan är också ett dilemma för M och KD, som helst vill göra sig kvitt hotet från höger, dvs från SD. Att eliminera en konkurrent är en del av den politiska klassens vardagsmål. För sin överlevnad tvingas M och SD nu att driva en invandringskritisk linje baserad på kvoter. Tvånget beror även på de två partiernas tidigare fatala misslyckanden i samband med Reinfeldts ord om ”öppna hjärtan”. Dessutom är reformer enligt min mening vettig politik i och med asylrätten inte funkar, varför de som vägras asyl ändå blir kvar och Jökens partier inte klarar av integrationen av dem (exv genom att lagstifta om temporära låglönejobb).

Problemet är att M och KD främst positionerar sig. Om valet 2022 öppnar för en regering i Alliansens tecken kommer M/KD att hälsa C/L välkomna och säga adjö till SD. Detta kan man redan nu höra i det interna kivet mellan de före detta allierade. Resultatet blir givetvis en invandringspolitik av S-modell. Samt i övrigt en återgång till den vänsterliberala linje som utesluter djärva grepp rörande de strukturproblem som ett mångårigt maktinnehav av S skapat.

Min oro rör alltså ytterligare år av borgfred med S, dvs något som konserverar de strukturproblem som lamslår nationen. Jag hoppas jag har fel. Men det jag skriver antyds i de snöflingor som omger tomten i julens kristallkula.

Torsten Sandström

I mina bloggar kritiseras EU flitigt. En organisation som verkar för överstatlighet, byråkrati och penningslöseri. Nu har britterna befriat sig från EU-buren! Det är bara att gratulera den nation som ännu en gång i historien modigt väljer förnuftets väg.

Tyvärr står Sverige kvar i förlorarnas krets. Många av de 27 medlemsnationerna är tyngda av problem – inte minst avseende bristande demokrati, korruption, svag utbildning, statligt mismanegement osv. OK, att svenska företag tjänar pengar på den inre marknaden, men britterna kommer också att få tillgång till denna kommersiella gemenskap, som enligt min mening är det främsta skälet till ett europeiskt samarbete. UK tar alltså ett strategiskt viktigt steg mot att själv kontrollera sin framtid via egen lagstiftning, egen domstolsmakt och en mängd friska pengar i kassan för att satsa på den egna nationens intressen (och inte på EU-bidrag till slappa medlemsnationer).

Johan Westerholm – på alltid läsvärda Ledarsidorna.se – lyfter fram en särskild nyttoaspekt för britterna: de slipper att tillhöra förlorarnas Erasmus-samarbete. Detta förvånar nog en och annan läsare. Men britternas toppuniversitet rankas högre än de bästa som nu bli kvar inom EU, läs själv i länken. Britterna kan alltså själva fritt välja samarbete rörande forskning och högre utbildning med framtidsnationer såsom Kina och Indien (något som EU de facto motverkat via Erasmus). Dessutom har britterna kvar en fot i USA, Kanada och Australien. Och lockbetet i engelska språkets dragningskraft. Läs Westerholms gratulationstext i länken nedan.

Många svenskar tycker att jag nu bara skeriver strunt. Men deras inställning illustrerar det jag ser som PK-ism, dvs följden av indoktrinering i åratal. En stor del svenskar tycker och tänker som storebror S-taten lär ut. För att inte tala om Bonniers L-parti – där DN:s och vänsterns Catrine Marcal beskriver Brexit som en skam för UK . En sund instinkt om att fri handel är bra har via EU-propaganda resulterat i en ineffektiv och dyr federal europeiska struktur. Därför ser inte alla genast att EU:s kejsare förlorat sina kläder. Politiker och medier kritiserar nämligen inte den process av förstelning som EU hamnat i.

Sverige har med andra ord råkat i dåligt sällskap (med några undantag i norr). Efter britternas uttåg är det läge för Sverige att hänga på deras strävan efter återerövrad nationell självkontroll. Jag tror faktiskt att Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland på några års sikt kommer att lämna EU:s järnbur. Marknadens effektivitet hotas nämligen av ett växande kommandosystem från Bryssel. Tänk bara på Dataskyddsförordningen, tidernas juridiska pinoverktyg!

Lärdomen av EU:s misslyckande tror jag är att det inte går att bygga ett palats uppifrån. Det blir i så fall inget annat än ett luftslott.

Torsten Sandström

Det är inte så att jag är oberörd av rapporter om miljön, CO2, corona eller krig och hunger runtom i världen. Men jag har framtidstro. Min övertygelse är att kloka politiker, företagare och framför allt vanliga människor kommer att reda ut en rad problem. Hittills har det ju gått bra får man ändå säga då rapporter anländer om minskat våld utomlands och minskad hunger i fattiga länder. Kruxet är ett antal nya problem förmodligen kommer att yppas.

Det finns journalister och politiker som tror sig kunna vinna något politiskt genom framkallande av hysteri och kris varthelst de ser. De är sannolikt väl menande. Men de påminner om påvekyrkans ständiga upprop under högmedeltiden om kortsåg mot muslimer som erövrat det heliga landet. Och det gick ju inte så bra.

En sådan hysteriker är DN:s kulturchef Björn Wiman. Jag läser ibland hans artiklar, men mest för att han excellerar i ett så utstuderat politiskt vrängande genom eget skapade krisscenarier. Mannen är frälst av FN:s klimatpanel. Att den skulle kunna syssla med politiskt vinklade rapporter är Wiman totalt främmande. I den artikel som jag länkar till målar han ånyo upp civilisationens undergång om inte Parisavtalet snabbt förverkligas. Intryck skapas av förintelse, där coronaviruset bara är en försmak på det elände som står framför mänskligheten.

En annan hysteriker häckar på SvD. Han heter Peter Alestig. För varje vecka blir rubrikerna allt fetare – och bilderna mer skriande – om kris och elände. Även hans texter saknar proportioner rörande utvecklingen i tid och rum. Genom att själv välja ut ett antal forskare – som säger det Alestig tror på – får han läsarna att ana drunkningsdöden ena dagen, svältdöden den andra och att brännas till döds den tredje. Inte ett enda försök att fråga alternativa forskare, som är skeptiker till CO2-problemtiken. Bara ett enda manus: CO2-krisen som kommer närmare för var dag. Inget, som sagt, om att krisens proportioner kanske inte är allvarlig för alla. Många kan kanske till och med få det bättre. Inte ett ord om kärnkraftens fördelar, som verkligen sätter CO2-frågan på sin spets!

Jag är själv öppen för att förbränningen av kol, olja och skogsråvaror kan ge upphov till atmosfäriska problem som bidrar till ett varmare klimat. Däremot tvekar jag inför graden av sannolikhet. Dessutom är frågan om utvecklingens tempo och geografi ytterst osäker. Det är en vetenskapliga frågor, som ännu inte besvarats med tillräcklig säkerhet. Därför är skepsis som vanligt en sund och hedervärd vetenskaplig ståndpunkt. Jag litar lika lite på politikerna i FN:s klimatpanel som på medeltiden påvar. Utan tydliga bevis höjer nämligen politikerna bakom IPCC rösten. Och mediernas megafonerna skruvar upp tonläget. Det inger inte alls förtroende.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-vill-du-verkligen-tillbaka-till-det-normala/

Följande rubrik med undertext har saxats ur Sydsvenskan, som i verkligheten driver en vänsterlinje:

Finansministern ser nyliberalismens död

Pandemin blir den sista sucken för den nyliberala kapitalismen, tror finansministern. Nu efterfrågas mer satsningar på det gemensamma. Och det ska betalas med högre kapitalskatter, säger Magdalena Andersson (S) i en julintervju.

Dessa profetiska ord kommer från munnen på en minister i en regering som fundamentalt misslyckats med att hantera covidpandemin i Sverige. Till och med det norska S-partiets fd statsminister Gro Harlem Brundtland förfasar sig över Sveriges omkring 8000 döda jämfört med Norges 400. En havererad svensk regering försöker nu envist skylla ifrån sig och peka på att ett kapitalistisk marknadssystem visat sig fel. Det ska väck och nu krävs det rejäla skattehöjningar i sann socialistisk anda.

Enbart en troende S-partist kan säga något så inbilskt! Vad har kapitalismen med corona att göra? I så fall ligger väl sossarnas globalism närmare till hands, med tanke på virusets ursprung i Kina? Nej, vi möter en desperat minister i en oduglig regering. En person som bergfast tror att den kollektiva samhällsmodell som S byggt tillhör framtiden.

Sanningen är att S-politiken nått väg ände. Ett av flera bevis är S nu orsakat 20 gånger fler dödsfall i covid än den konservativa regeringens Norge. Det svenska S-partiets fundamentala misslyckande beror på den samhällsform som det byggt under minst femtio år. Det vill säga ministrar med låg utbildningsnivå och utan sakkompetens. Orsaken är tron på framgång genom att partiet och dess underorganisationer ges makt över staten. Samt en alldeles oformlig byråkrati – ett allierad maktkomplex – som leds av chefer med S-sympatier. Den ena byråkraten vet inte vad den andra gör. Däremot vet man att myndigheten är ofelbar. Och att staten tillhös S.

Det enda som coronautfallet tydligt visar för svensk del är alltså att S-partiets korporativa stat och dess gigantiska och ineffektiva byråkrati misslyckats. Det vi ser rör inte alls kapitalismens framtid, utan snarare socialdemokratins förfall och förestående död. Bara den som sedan SSU-tiden matats med S-partiets dogmer kan spå marknadssamhällets undergång. Hon ser att hennes egen ideologi är åldrig och spelat ut sin roll. Att marknaden – med sina brister – trots allt sköter många ting bättre än hennes ineffektiva regim. Det är Magdalena Anderssons barnatro som är färdig för historiens skräphög!

Torsten Sandström

”Va fan får vi för pengarna” utbrast en irriterad företagsledare häromåret. Jag menar att vi får en hel del fin välfärd. Men också en ofattbar mängd meningslösa offentliga insatser. Tiotusentals byråkrater som var dag vänder papper, sammanmträder och åker på konferenser. En finansminister värd namnet skulle med lite mod, en halv dags arbete och en rödpenna kunna minska statens budget med minst 10% (dvs omkring 100 miljarder).

Byråkraterna på Arbetsmiljöverket tycks ha särskilt lite att göra. Vad sägs om annonskampanjen under coronatid som vi skattebetalare måste betala?! Barnsliga, naiva och fördummande pekpinnar till svenska arbetsgivare och anställda. Precis som om människor inte längre kan tänka själva, utan att storebror staten måste tala om det mest elementära. Det är pinsamt att läsa och samtidigt veta att jag är med och betalar skräpet.

Kampanjen befäster också bilden av arbetsgivaren som dum och taskig. Alltså ledningspersoner som inte ens låter sina anställda gå på toa. Eller inte är tillräckligt kloka för att ge de anställda tid till tröst av sjuka och gamla. På något annat vis kan ju inte kampanjen tolkas. De vårdanställda jobbar häcken av sig och vet nog själva bättre än åtminstone hemarbetande byråkrater i Solna.

Byråkraterna på det förvuxna Arbetsmiljöverket lever i en helt annan värld än du och jag. De är nämligen kuggar i S-partiets ideologiska system. Där vet alltid partiet, rörelsen och statens byråkrater bäst. Deras samverkan är ideologisk och behöver inte kommenderas fram. Då de befinner sig miltals från det svenska folkets vardag går det ofta åt pepparn. Den heliga makten över staten och den politiska klassens återval är deras lovsång.

Göran Palm skrev 1968 boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Den röda tråden var att svenska folket indoktrinerades i borgerlig riktning. Idag bör samma titel användas för en bok om S-partiets ideologi. Ett viktigt kapitel handlar om den fördummande propaganda som fjäskande byråkrater serverar för många skattepengar.

Torsten Sandström

Nu är det klart att ett antal finansiärer avsatt några miljoner för att skapa ett högerinriktat debatt- och nyhetsorgan. ”Bulletin” heter det. Penningsatsningen är verkligen på tiden! Trots den svenska väljarkårens borgerliga majoritet har de vänsterliberala en kompakt makt över medierna. Följande språkrör talar för sig själva: Bonnier, Schibstedt och SR/SVT. Resultatet är horder av vänstersinnade journalister. De predikar var dag, så att vänstern håller sig flytande. Än så länge.

Till och med SvD presenterade innan första numret av Bulletin sett dagens ljus – via Elisabeth Andersson – nyheten i en anda av avsmak. Det är miljardärer – och adelsmän! – bakom framhåller hon. Och det är inte främst journalister som ska skriva bulletiner, noterar Andersson i samma typiska skråanda.

Andersson anar inte vilka enväldiga finansiella mekanismer som finns bakom SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och SR/SVT! Eller vilka drösar av vänsterjournalisster som häckar på deras redaktioner. Andersson talar i egen sak, något som svenska journalister alltför länge sysslat med: eller rättare sagt i vänsterns sak. Vilken inbilskhet visar hon inte då hon antyder att det krävs journalister för att driva ett ett nyhetsmedium. Idag skulle jag påstå att merparten svenska journalister – det finns flera lysande undantag – sysslar med åsiktsjournalistik och inte oberoende presentation av händelser i samhället. Den traditionella tredje statsmakten har i vårt land somnat in i en rosenröd törnrosasömn.

Idag läser jag första numret av Bulletin. Jag slås av det försiktiga anslaget i starten. Man helgarderat med att påtala tidningens liberalism, samtidigt som tidningens namn skrivs i frakturstil! Möjligtvis vill Bulletins ledning öka förtroendet hos läsarna genom en honnör mot New York, London eller Frankfurt. Vidare utannonseras för säkerhets skull många nobelpristagare i ekonomi som skribenter. Annars domineras tidningen av en. handfull universitetsutbildade journalister från högerkanten, ofta utan särskild skolning från landets journalistseminarier, vilket verkar lovande och i stil med den konservativa stämpel som också används som säkerhetsnål.

Jag hoppas att det nya organet blir lika frispråkigt och omtyckt som Nyheter och Bulletiner från Mosebacke. Det är en öppen diskussion som behövs i Sverige. Inte den svenska betongkorridoren åt vänster. Utan även glimtar av de samhällskritiska och pragmatiska argument som många konservativa presenterar. Alltså ord i den stil som dagligen förekommer kring miljontals svenska kaffebord.

Mest glad är jag över att förmögna affärsmän insett att det är hög tid att höja rösten. Det gäller enligt min mening att inte bara huka och jamsa med vänstern för att vinna kontrakt med det offentliga. S-partiet har under årens lopp förvandlat Sverige till en enkelriktad autostrada av betong. Och det har stått skattebetalarna dyrt. Många politiska strukturproblem har i åratal legat i träda.

Torsten Sandström

Jag kan inte förstå hur min föräldrars trygga L-parti liksom en zombie vandrar mot politisk undergång. Partiet har släppt sin gamla frisinnade och ofta förnuftiga linje – förvisso med doft av nykterhetssträvan och religiös frälsning. I stället har liberalismens förvandlats till ett principrytteri i politisk korrekthet. Exakt varje PK-problem måste rutas in!

Ett framgångsrikt L-parti – i S-partiets skugga – måste satsa på sakpolitiska lösningar av Sveriges många strukturproblem. Men L-partiet väljer i stället symbolpolitik i Jökens turbulenta bo. Det är ingen slump att partiledaren är en kvinna som invandrat till Sverige. Mer förvånande är att hon inte samtidigt är lesbisk och rörelsehindrad, ty det typiska för L är att först och främst prioritera det korrekta och sedan fundera över förnuftig politik. L-partiet tror sig kunna vinna röster från S genom en radikal demonstrationspolitik där varje minoritet upphöjs till en primär samhällsangelägenhet. Och där globala intressen – inklusive EU – sätts framför nationens behov. Någon kanske tycker det är vackert. Men enligt min kompass rör det sig inte om liberalism, utan om dödsförakt.

Min bild av gamla tiders liberaler visar att de ville frigöra breda skaror av människor, som lever antingen under inflytande av åldriga maktregimer eller under socialismens kollektiva ideal. Alltså en kamp mot två förtryckande dogmer. Nu väljer L-partiet att alliera sig med vänsterns krafter. Och presenterar sig som alla minoriteters kramare. Det kan aldrig leda till en stabil politisk bas i svensk politik. Särskilt inte som C-partiet jobbar hårt för positionen som unga kvinnors bästa vän (varför C mörkar sin maktbas hos nationens manliga lantbrukare).

Det är därför fullständigt logiskt att L-partiets väljarsiffror stadigt sjunker. Påståendet att det beror på att partiets politik inte presenterats tillräckligt tydligt för svenska folket är absurt. Tvärtom har nationens medborgare fuller väl insett att L-partiet för en politik som bär mot undergången. En politik för fåtalet. Sveket mot den samlade borgerligheten går inte heller att tvätta bort.

Idag läser jag att L fått regeringen att gå med på en utredning om förstatligande av skolan. Jag har inget mot detta, men… Det sker efter två år av S-styre och två år kvar till nästa val. Vad värre är, utredningen ska inte mynna ut i förslag till praktiska lösningar av ett förstatligande! Ytterligare en utredning och många förlorade år måste alltså till! Således ännu en symbolpolitik åtgärd från ett L-parti i kris. Och det är S-partiet som åter håller i taktpinnen.

Det vi ser är liberalismens långa färd mot natt. Eller med andra ord en dödskyss från vänsterns andra partier. Min förhoppning är att väljarna slänger ut Jökboets partier vid nästa val.

Torsten Sandström

Svenska politiker kritiserar Polens regering för att staten via ett stålbolag köpt upp en polsk mediekoncern. Svenska politiker och medier skriar om att staten i Polen försöker hindra yttrandefriheten och begränsa nationens demokratiska system. Kritiken är helt berättigad i sak.

Men hur ser det då ut i Sverige? Här har vi en teve och radio som styrs av staten och finansieras via lagreglerade tvångsavgifter. SVT ägs visserligen inte av staten, men genom en stiftelse som fungerar som statens lydiga redskap vad gäller styrning av mediebolaget. Därför blir det vänstervridna reportage.

Nu över till det viktigaste a propå Polen. Kolla hur SVT:s ”konkurent” TV4 numera kontrolleras av staten! Sedan mer än två år tillbaka äger Telia AB alla aktierna i TV4, efter ett köp från Bonniers. Svenska staten äger alltså nära nog 40% av aktierna i Telia. Näst största ägare innehar bara 3 % av aktierna. Effekten är att svenska staten genom det gamla Televerket – som numera heter Telia AB – äger TV4. Trots kritik om statlig mediekontroll av TV4 har regeringen inte avyttrat sina aktier i Telia eller gett bolaget stämmodirektiv om att sälja aktierna i TV4. Den svenska regeringen gillar läget. Och EU-kommissionen har typiskt nog godkänt Telias förvärv från misstankar om konkurrensbegränsning på tevemarknaden. Så funkar EU, som annars skryter om fri konkurrens och åsiktsbildning och skriker om Polen.

Regeringens agerande illustrerar S-partiets mångåriga ambition att kontrollera tevemediet i landet. Visserligen indirekt. Men ändå på samma vis som i Polen! Där högerpopulism, i Sverige vänsterpolitik.

Torsten Sandström

Efter att ha levt med coronkris under mer än ett halvårs tid klarnar nu bilden av Sveriges övergripande politiska problem. Regeringen och myndigheternas vacklande hit och dit – och den ständiga skuldbeläggningen av andra – blixtbelyser att S-partiets statsbygge nått vägs ände.

Häromdagen riktar coronkommissionen stenhård kritik mot regeringen rörande passivitet under våren avsende direktiv rörande äldreboenden där dödligheten slagit i taket. Dagen efter upprepas kritiken av kungen i en teveutsändning. Samma dag försvarar Tegnell sin myndighets linje (dom vet som vanligt bäst). Och en dag senare säger hans chef, Carlsson, att myndigheten minsann tagit fram tuffa besked tidigt, men att regeringen inte godtagit dem. Och samma dag – men åtta månader för sent – uppmanas resande i kollektivtrafiken att bära munskydd. Vilken soppa av bristande regeringspolitik och myndighetshybris.

S-partiet har under minst femtio års tid byggt en svensk statsapparat med sig själv i centrum – omgiven av partiets egna kollektiva drabantrörelser. Under S-rörelsen högkvarter har flera tjog av statliga myndigheter organiserats med tusen och åter tusen byråkrater. För varje skeende i en människas liv har stora byråkratier inrättats. Inte nog med att antalet byråkrater är gigantiskt, samordningen mellan myndigheterna lyser i allmänhet med sin frånvaro. Den ena myndigheten rapporterar inte till den andra och deras databanker är knappast effektivt samordnade. Följden blir mångdubbelt arbete, famlande i mörker och framför allt en hiskelig pengarullning utan tillräcklig kontroll.

Under det gångna året har detta elände blottlagts genom den grovt misskötta hanteringen av svensk covidpolitik. Regeringen som styr landet har varit passiv och litat på sina myndigheter (med chefer som partiet ofta pekat ut). Folkhälsomyndigheten har trott sig vara vetenskaplig mästare i virushantering och valt en linje som förvånat Europa och våra grannar, av vilka de senare visat sig vara mycket skickligare att bekämpa virusets verkningar. Frånsett ett fåtal lagliga ordningskrav har regeringen var dag excellerat i ett flöde av oklara rekommendationer för lokal, regional respektive nationella nivå. Och så de eviga undanflykterna och påpekandena som att det är andra som bär ansvaret. Svenska folket har helt enkelt desinformerats och förts bakom ljuset av landet regering och dess bastanta komplex av byråkrater.

Jag hoppas att kloka politiker på högerkanten nu kan ta lärdom av det som skett. Inte bara genom att i framtiden minska antalet regioner från 21 till exv 6. En centralisering är förvisso bra, men den angriper inte själva kärnan, dvs byråkratieländet. De kvarvarande regionerna kommer att ledas av de högsta medlemmarna i den politiska klass som idag leder en dysfunktionell vårdapparat. Och massor av de bortrationaliserade regioneras administratörer kommer att flyttas över till den nya centraliserade byråkratin.

Framför allt gäller det att skapa en regeringsmakt som själv påtar sig ansvar. Och som utkräver ansvar av de politiker och myndigheter som finns i omgivningen. Myndigheterna måste ovillkorligen bantas, slås samman och manas på genom ett återinförande av brottet mot försumlig myndighetsutövning (som Palme slopat). Sveriges många strukturella problem måste på allvar betas av – det ena efter det andra, utan prut. Det måste således bli slut på S-partiets bevarande av sin egen idealstat, där ideologiska visioner går före hårda politiska resultat. I Sverige förmedlar arbetsförmedlingen nästan inga jobb, facken stänger ut nyanlända från låglönejobb och hyresgäströrelsen stoppar marknadshyror som kan få fart på byggandet. S-partiets betongrörelser förhindrar med andra ord en sund utveckling av nationen!

Det gäller alltså att ersätta S-partiets egna trötta och ineffektiva stat, med en mindre ideologisk och mer resultatinriktad offentlig apparat. Det kommer att krävas hårda nypor. Många byråkrater måste tvingas söka nya jobb, så gott det nu går. Först om en ny högerinriktade regering vågar satsa på tuff reformpolitik kommer Sveriges offentliga sektor att kunna mäta sig med grannländernas.

Men det finns ett krux. Frågan är om M, SD och KD vågar? C- och L-partierna har under coronaperioden stöttat maktmissbrukets S-regering. Den politiska klassens allmänna vägval har hittills varit att försiktigt röra om i köttgrytorna – för att inte rubba sin egen framtid där. Men om M och KD verkligen vill visa mod till förnyelse av den svenska statens ledning kommer de att skrivas in i nationens historiebok. Kapitlet där kommer kanske att ha rubriken: ”Från en korporativ till en resultatinriktad stat”.

Torsten Sandström

Thomas Bodström säger i Dagens industri: ”Ett barns idrottande får aldrig bli en klassfråga”.

Även om man varit justitieminister i en S-regering krävs det ändå lite mer eftertanke än billiga naiva ord. Han väljer att uttala sig om idrott och hamnar så fel. Hela livet i samhället är en kamp. Alla människor har olika bakgrund begåvningsmässigt, framåtanda, ekonomiskt, familjärt osv. En del går att kompensera genom skattebidrag och lagstiftning, men det är trots allt en mindre bit av människornas liv. Det mesta måste flertalet fixa själv genom arbete.

Bodström, som liksom sin farsa en gång i tiden också varit minister i en S-regering, talar nu om att alla ska ha rätt att idrotta. Precis som det är livets mest centrala fråga, jämfört med utbildning, arbete, bostad, familjebildning. Att idrotta får aldrig bli en klassfråga, säger alltså Bodström. Men alla livets val är i det moderna samhället till stor del beroende av individens personliga förutsättningar och enbart i mindre grad av familj och samhälle. Genom regler och bidrag via skattepengar kan endast lite göras, men förstås ändå något.

Viktigare än att snacka om klass är att bygga kämpande och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Förr var skolan en språngbräda för dem som ville göra en klassresa. Men då gällde det att lyssna, plugga och klara av många prov. Flera av mina gamla skolkamrater har gjort en sådan resa. Inte genom att ropa på samhället eller skylla ifrån sig på det sociala för misstag. Utan genom att spotta i nävarna och plugga, som sagt.

Nu har den svenska skolan övergett ideologin om kamp. I S-partiets samhälle är bara orden ”kamp” och ”ansvar” tecken på auktoritära böjelser. Betongens och kollektivens arbetarrörelse har lämnat idén om den enskildes ansträngning för egen framgång. Nu ska alla bäddas in i s-partiets skyddande betonghölje. Mantrat är att allt går väl om du litar på partiet med stort S.

Förvisso bygger varje gott samhälle på samverkan. Men ändå viktigare är krav och ambition till egen ansträngning. Minns John Kennedys ord om att vi ska tala om vad vi själva kan göra! Inget samhälle har någonsin erbjudit sina medborgare ett liv baserat på 100% frikort. Varför inte ta fasta på människans inneboende strävan efter att få det bättre, genom att tala om vad du själv kan göra! Inte bara fråga efter vad samhället ska uträtta.

Och om en politiker ska uttala sig om samhällets uppgifter finns det väl mycket viktigare problem att lyfta fram än rätten att idrotta? Rör livet verkligen möjligheten att spela i fotbollslaget för pojkar eller flickor födda 2006? Framgångar sker inte bara genom en ”rätt”att spela. Det är så mycket mer av kampanda, träning och förmåga att underkasta sig som behövs.

För Bodström och S-partiet framstår livet som en fotbollsmatch där alla har rätt att lira, göra mål, få beröm osv. Alltså rätten till det positiva. Betongens och kollektivens S-folk talar aldrig om det svåra eller negativa (som Kennedy gjorde). Ändå är det ansträngningen och den hårda strävan som skapar framgång. Tillhör du de få som fötts med pengar kanske det går ändå, men ofta utan genuin tillfredställelse och lycka.

Men de som lärt sig kämpa kan ofta häva sig upp över S-partiets led av beroende bidragstagare. Det är just detta som S inte önskar. Man vill nämligen vara den rörelse som hanterar ett kollektiv som ska fråga efter vad den politiska eliten kan fixa. Det är därför en S-politiker uttala sig i landet medier om att ett barns idrottande aldrig får bli en klassfråga. Klass är med andra ord en stoppsignal som partiet själv vill styra över.

Om det är viktigt att tala om ”klass” i dagens samhälle så rör det faktisk framväxten av ledande politiker i stil med dem från familjen Bodström. Alltså personer som vuxit in i S-partiets maktapparat. Och stannat där i olika roller för makt, försörjning och trygghet. Typiskt nog har Bodström en syster som ibland hörs diskutera politik i det skattefinansierade Sveriges Radio.

Mitt bloggande om den politiska klassen anses av många som oförskämt eller dålig ton. Jag kan förstå varför, men absolut inte hålla med. Även under tidigare skeden i svensk historia har folket tvingats försörja sina ledare. Idag är de förvisso valda i allmänna val. Men den som synar den svenska demokratin i fogarna ser tydliga tecken på ovilja att släppa in nya politiska partier eller folkliga rörelser. Detta genom val på parti och inte på person. Genom 4%-spärren till riksdagen. Genom avsaknad av grundlagsregler om rotation vid val till riksdagen. Genom partiernas interna maktstrukturer, som ser till att hålla politiker kvar från ungdomsrörelser, via kommunal politik, till livets slut med goda pensioner mm. Samt inte minst genom ovilja att öppna för direkt demokrati där medborgare tillåts organisera sig för folkomröstning om lagförslag.

Liksom äldre tiders eliter agerar dagens politiska klass mot rotation inom den politiska makten. På så vis har rollen som politiker blivit en klassfråga. Men den utvecklingen kritiserar förstås inte Bodström. Svensk demokrati är ännu inte fullbordad!

Torsten Sandström

För några år sedan förvandlade Göran Persson högskolan i Örebro till universitet. För det fick han en doktorshatt. Nu meddelar en annan S-partist, Matilda Ernkrans, att Mälardalens högskola en timmes resväg längre österut från Örebro planeras att upphöjas till universitet. Till bilden hör att Uppsala och Stockholm inte ligger långt bort. Antagligen behöver även Ernkrans en doktorshatt. Den politiska klassen inom dagens S-parti kan nämligen inte skryta med några utbildningsmeriter. Vad värre är: de saknar även förnuft.

Någon säger kanske: det spelar väl ingen roll om verksamheten kallas universitet! Jo det gör det! För det första lockas unga människor att tro att de nya universiteten har samma kvalitet som de äldre, mätt i antalet kvalificerade forskare, lärare, handledare, bibliotek och en väl prövad kultur för undervisning och forskning med höga krav. För det andra ger stämpeln ”universitet” de nya inrättningarna en möjlighet att konkurrera med de större och mer avancerade om statens forskningspengar. Enligt min mening är det olyckligt om statsbidrag sprids ut över landets alla barfotaforskare. För det tredje blir risken därför stor att de nya universiteten blir lydiga forskningsredskap för S-partiet själv. Jag tycker mig nämligen se att exv universitetet i Malmö (bara några mil från jätten i Lund) har en tydlig profil avseende vänsterinriktad forskning inom flera discipliner. För det fjärde framstår skapandet av lokala universitet som kommunala status- och sysselsättningsprojekt, som ortens politiker vill att hela landets skattebetalare ska finansiera.

Utvecklingen speglar i grunden S-partiets okunskap om vad kunskaper och utbildning innebär för en nation. Precis som med grundskolor och gymnasier tror S-partiet att det rör sig om mängden undgomar som slussas in, alltså kvantiteten. Oförståelsen är stor för att kunskaper avser kvalitet och inte bara kvantitet. Jag tror att synen på studier främst sammanhänger med den politiska klassen egna erfarenheter. Utan egna betydande ansträngningar och erfarenheter – dvs resultat – av påtagliga högre studier vill man tro att det ändå går att göra karriär i det vanliga arbetslivet. Göran Persson har orsakat svensk utbildning fundamental skada genom kommunaliseringen av skolan. Att det går att komma upp sig inom politiken utan formell kompetens är en sak. Ett kunskapssamhälle baseras däremot på tydliga krav, lång träning, hårda prov och tuff konkurrens. Alla anspråk jag nyss räknat upp är förhatliga begrepp inom S-partiet, som kravlöshetens lovsång. Därför kommer S aldrig att bygga ett kunskapssamhälle.

Tillgängliga studier tyder på att Sverige idag lider av en betydande kunskapskris mätt i kvalitet inom såväl lägre som högre utbildning. Förklaringen ligger S-partiets oförnuftiga idéer om skolan som ett ideologiskt växthus. Nu tror S-partiet att det gäller att satsa på nya universitet. Som om själva etiketten skapar något nytt och gott. Precis som med parollen att alla ska få studentmössor – men slippa tuffa betygskrav – blir följden enbart en stegrad kunskapsinflation, dvs formella meriter utan reella kunskaper. Detta är i ett nötskal den utveckling S bidragit med inom svensk utbildning.

Det är hög komik att Ernkrans från Örebro bär titeln ”minister för högre utbildning och forskning”. Efter snuttifierade studier på Göran Perssonuniversitet i Örebro har hon nu genom gåvan till grannstaden kvalificerat sig för en doktorshatt i Västerås.

Torsten Sandström

När ett elände upphör brukar man ju bli förhoppningsfull. Men det gäller tyvärr inte det svenska Jökboets regering. Efter att Mp:s Peter Eriksson idag meddelat sin avgång blev jag glad. Men tyvärr inte länge. Snart insåg jag att han kommer att ersättas av ännu en kvotering från det parti som ställt till med så stor skada för nationen.

Han kommer nog att bli landshövding i Norrbotten från den 1/2 2021. Grattis alla vänsternorrlänningar! A propå medlemmar från den politiska klassen: tala om invasiva arter!

Torsten Sandström

Sverige har 10 miljoner medborgare, unga som gamla. Av landets drygt 5 miljoner anställda betalar enbart 1.3 miljoner skatt till staten. Alltså betalar enbart 20 % av befolkningen statsskatt. Många fler betalar förstås moms och skatt till kommuner.

Jag har tidigare bloggat om att Sidas gåvor till u-länder kostar c:a 45 miljarder totalt per år. Utslaget per svensk blir det omkring 4.500 kr per år. Men utslaget på de 20 % ( dvs 1,3 miljoner anställda) som betalar statsskatt blir det i genomsnitt faktiskt så mycket som mer än 30.000 kronor per år. Då statsskatten är progressiv innebär det förstås att fler betalar mindre och en mindre grupp mycket mer per år. Två högavlönade familjemedlemmar betalar alltså minst 60.000 kronor i u-landsbidrag via Sidas gåvoverksamhet. Ska detta anses rimligt?

Om vi utgår från verkligheten så betalar Tyskland och Frankrike enbart omkring 0,5% av sin BNI (bruttonationalinkomst) till u-länder, medan Sverige betalar dubbelt upp, dvs 1% av BNI. Antalet medborgare och BNI-höjden är förstås större i dessa länder. Men om vi bortser från dessa proportionsskillnader kan man säga att varje genomsnittssvensk som betalar statsskatt skänker omkring 15.000 kronor mer per ån än en tysk eller fransman. Ska detta anses som rimligt?

Mina beräkningar är enkla och kan göras av varje svensk vid köksbordet. Anledningen till att siffrorna upplevs som hiskeliga är att varken politiker, medier och än mindre Sida väljer att presentera verkligheten som den är. Man önskar att totalbeloppet ska försvinna i statens stora budget på drygt tusen miljarder kronor. Om de sanna beloppen blivit kända hade antagligen folk protesterat och undrat varför svenskar måste betala mer än tyskar och fransmän. Något av en omvänd och tragisk vinkling av vitsar om tysken, fransmannen och Bellman! Dessutom hade många säker dragit öronen åt sig och bums slutat ge frivilliga bidrag till Sveriges stora mängd välgörenhetsorganisationer, som profiterar på svenskarnas okunnighet om vad skatterna används till.

Jag är ingen fiende till u-landsstöd på en rimlig nivå och genom en rationell och kontrollerade bidragsgivare. Börja med en sänkning till frans-tysk nivå. Egentligen anser jag det bäst att varje svensk själv väljer om han eller hon privat önskar betala gåvor till främmande land. Då är saken klar, helt utan behov av Sida och dess byråkrater, som tyvärr kostar c:a 1,5 miljarder kronor per år.

Alternativt bör kanske de 20% som av löntagarna som betalar skatt till staten (fullt ut, dvs frånsett moms) kunna kryssa i en ruta på sin självdeklaration och välja den bidragsnivå han eller hon själv anser som lämplig att förmedlas via staten. Antagligen kommer Sidas budget att krympa häftigt. Men det är en demokratisk lösning beträffande nivån på statliga gåvor till utlandet.

Att majoritetsbeslut fattas i riksdagen om skatter är förvisso demokratiskt. Men det rör sig om en simpel demokrati, som inte vill tydliggöra för medborgarna vilka som betalar nationens gåvor till utlandet, hur mycket varje person betalar i snitt samt hur mycket mer pengar svenskar (som betalare skatt till staten) skänker bort jämfört med tyskar och fransmän.

Det är med andra ord ett demokratiskt humbug vi ser i Sverige rörande u-landspolitiken. Sorgligt nog möter vi liknande taskspeleri på andra politikområden. Men utlandsgåvor sticker ut och frågan är om det över huvud taget är en statlig uppgift. Det är ingen slump att nationer med socialistisk inriktning gärna kräver ut skatt från folket för att skaffa sig sympatisörer runt jordklotet. Socialismens credo är nämligen: bra om skatteuttaget enbart drabbar dem som är väl avlönade!

Torsten Sandström

Det svenska svaret är tyvärr ja. Häromdagen säger nämligen Gällivare tingsrätt detta om ett planerat mord av tre afghaner – far och två söner, alla asylsökande. Offret är en man som uppvaktat faderns hustru. Den döde har fått 99 knivhugg i kroppen och allt utspelas på en buss i Kiruna dit han sprungit för att söka skydd. Domstolen talar om hedersmotiv. Fadern döms till livstid fängelse, men inte utvisning till Afghanistan. Han påstår sig ha konverterat till kristendom och rätten säger att han därför riskerar religiös förföljelse efter en utvisning.

Jag vet att termen ”honour” används av samhällsforskare. Till saken hör att antropologer och etnologer gärna vill se kulturella mönster som naturliga – de vill förstå skeenden – alltså förstås även yttringar av grovt våld. Begreppet tar då inte sikte på något hederligt, utan på en företeelse inom klanernas kultur, dvs att en avvikare ska straffas enligt klanens egna mönster. Men samhällsforskarnas förståelse är en sak. En annan är lämpligheten av begreppet heder i ett juridisk språk i civiliserade nationer.

Det är därför högst märkligt att ett synnerligen brutalt mord år 2020 kan rubriceras som hedersbrott. Till saken hör att denna term, av allt att döma, kommer att införas i brottsbalken 2022 enligt ett färskt lagförslag.

Förr i tiden talades det om ”crime passionelle” då en man dödade sin fru pga att hon tagit sig en älskare (eller då kvinnan tog livet av sin otrogna make). Regler om detta fanns exv i svenska landskapslagar. Begreppet passionsmord kunde ytterst innebära ansvarsfrihet för förövaren.

Men rättsutvecklingen har tydligt gått mot att använda det speciella motivet – orsaken – som etikett till brottet mord. Förvisso talas det om terrorbrott, som en försvårande grund till ett mord. Det kan liksom nyligen på Drottninggatan peka ut brottet som försvårande eller kanske rättare sagt som extra förfärligt. Begreppet terror talar dock om vad saken gäller på ett för vanliga människor tydligt vis. Jag menar att valet av termen ”klanbrott” varit ett bättre beteckning för mordet i Kiruna, ifall en sådan precisering över huvud taget behövs. Till skillnad från heder har klan främst en negativ laddning. Men vid mord finns det ändå utrymme att döma ut lagens strängaste straff utan tillägg av klan eller heder.

Men det gör inte tal om ”heder” i domar eller medierapporter. Tvärtom skapas en bild av något som vi måste respektera eller förstå. Jag tror faktiskt att detta delvis är avsikten i Sverige där gärningsmän från utlandet tenderas att ses som offer, särskilt ungdomar. Om avsikten är döma ut tuffare straff förefaller begreppet heder dessutom onödigt. Svensk rätt innehåller nämligen redan ytterst generösa möjligheter att spela dragspel vid valet av påföljd inom den angivna straffskalan för mord.

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera påföljdsvalet i kirunadomen. Här förefaller hedersmotiverade mord medföra låga straff. Genom påstående om konvertering klarar sig mannen kvar i Sverige, trots att utvisningar annars sker till Afghanistan. Även sönerna, 17 resp 15 år gamla, bäddas in i bomull under fyra respektive två år inom den svenska ungdomsvården. Hedersbrott förefaller alltså att löna sig i vårt land.

Torsten Sandström

Du har säkert fått följande meddelande från bla Folkhälsomyndigheten per SMS i din mobil. Inte ett ord om vad skärpningen innebär. Inte ens en länk!

Sydsvenskan som säger sig vara oberoende liberal, men backar regeringen, ställer som vanligt upp med ett försvar för myndigheterna:

Olle Lönnaeus: I sämsta fall är SMS:et som alla snackar om fullständigt meningslöst

I realiteten undviker alltså Sydsvenskan att kritisera regeringens handgångna myndigheter. Tänk vad många möten och byråkrattimmar som ligger bakom detta snutt-SMS! Och så bidde det ingenting, av Tödde och Möddes omtalade ansträngning.

Lönneus skriver om ”sämsta fall”. Han tänker inte på fabeln om pojken som ropade på vargen. Den dag ett SMS verkligen behövs slänger många säkert det i papperskorgen på grund av man är van vid att inget nytt sägs.

Trots all kritik mot myndigheternas hantering av corona fortsätter de att klanta till det. Det stämmer med min bild av stor inkompetens inom den statliga byråkrati, som framför allt S-partiet kramar. Alltså den regering som Sydsvenskan stöttar.

Torsten Sandström

Regeringen och C-partiet är ense om att asylrätten ska utvidgas vid den kommande reformeringen av utlänningslagen. Det talas om införande av en ny ”humanitär” grund för asyl. Som exempel anges den asylsökandes hälsotillstånd. Det talas om särskilt ömmande skäl. Tidigare har asylrätten knutits till politiska förhållande, förtryck, dödsstraff och liknande förhållanden i ursprungslandet.

Enligt min mening är den traditionella rätten till asyl överspelad i vårt land. För detta finns flera skäl:

1 Asylrätt via rättslig prövning förutsätter att ett avslagsbeslut kan verkställas genom exv utvisning. Så är inte längre fallet i många ärenden på grund av regler om att utvisning inte kan ske till stater med förtryckande regimer. Inte ens asylsökande, som begått våldtäkt eller mord i Sverige, kan utvisas till Afghanistan/Irak! Asylrätten har alltså blivit ett svenskt moment 22: öppen dörr in – stängd dörr ut.

2 Asylrätt bör baseras på att ett beslut om beviljande möjliggör jobb och bostad till den sökande för egen försörjning. Det svenska systemet för integration fungerar som bekant inte. Resultatet blir att skattebetalaran tvingas att med bidrag försörja personer bevisas asyl. Inga tecken tyder på att nytänkande finns rörande verktygen för integration, exv i form lagstiftning om minimilöner för nyanlända.

3 Asylrätt som ansöks av en nyanländ på plats i Sverige leder till omfattande missbruk och elände. Kriminella ligor tar ut stora belopp för att hjälpa personer att ta sig till Sverige för att där ansöka om asyl. Ett system med beviljande av asyl på plats i flyktingläger är en avsevärt mer human lösning. Alltså en metod som bygger på flyktingkvoter som Sverige årligen kan anpassa efter nationens förutsättningar att ta emot, integrera och finansiera människor i behov av asyl. I skrivande stund – corona, arbetslöshet, bostadsbrist och pengakris – har möjligheterna till integration av nyanlända uttömts.

Mot denna bakgrund är det ansvarslöst att sätta en nya utlänningslag på plats med utvidgade grunder för asyl. Det föreslagna begreppet om humanitära skäl framstår som en gummilösning som innebär att godtrogna läkare kommer att skriva intyg som domstolarna kommer att få stora problem med att hantera. Och ökad belastning för den svenska vården, som redan går på knä.

Det är beklämmande att se hur gråtmilda globalister lagstiftar för en friare invandring, trots att många nyanlända hamnar i ghetton, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolelände samt inte minst omfattande klankriminalitet. Den naiva ”godheten” och öppenheten förvandlas till en fälla – en tillvaro i kris för många. Och en enorm belastning för det svenska samhället och skattebetalarna.

Vänsterliberalerna reform av asylrätten är rena rama cynismen. Effekten blir en råhet eller fräckhet, dvs ord som slängs mot mig och andra som pläderar för kvotinvandring i ordnande former. Argumentet om Sveriges bundenhet vid folkrättsliga konventioner innebär inte att asylrätten är huggen i sten, ifall effekterna blir lidande för sökande och stora problem för värdlandet. C-partiet, som har möjlighet att ge landet en ny regering till höger bär redan ett tungt ansvar för nuvarande asylkris och storskaliga utanförskap.

Den svenska asylrätten är vid vägs ände. Den måste därför slopas. Inför i stället ett system med flyktingkvoter, som bestäms årligen. Kvotlösningen är en humanitär lösning – det är däremot inte dagens asylrätt.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag kritiserat det svenska samhällets enögda propaganda rörande hotet mot arternas mångfald. Fram tonar bilden av en svensk strävan att bevara Sörgården. Senast pekade jag på att forskarnas Artdatabank och politikernas Naturvårsverk har olika uppfattning om begreppet ”invasiv art”. Artdatabankens forskare beskriver arternas spridning som naturlig, men ibland ekonomiskt eller politiskt oönskad.

En av mina naturvetenskapligt skolade mejlvänner – som väljer att vara anonym – har skrivit följande intressanta inlägg, som jag verkligen tycker bör spridas.

Antalet arter på jorden uppskattas till ungefär 9 miljoner och domineras av insekter och leddjur. Men bara något hundratusental av dessa är kända och katalogiserade. I en rapport från FN anges att ca en miljon arter av växter och djur är hotade av utrotning. En vetenskaplig rapport i Science kommer dock fram till att enbart ca 27 000 arter hotas av de mellan 2 och 2,7 miljoner arter som de anser finns på jorden. En annan studie menar att antalet arter kan vara så stort som en miljard, om man räknar med mikroorganismer. Det är således mycket stor spridning på hur många arter som anses finnas på jorden.

Det finns dock ingen enhetlig definition av vad en art, eller djursort är i vardaglig bemärkelse. Det finns exempelvis ca 900 arter av maskrosen och ingen lär märka om något hundratal av den försvinner, men medierna skulle nog kalla det för massutrotning. Om man däremot begränsar sig till det vardagliga begreppet djur, så anses ca 300 arter har ”utrotats” sedan år 1900, vilket motsvarar ca 3 per år. Det nybildas även arter, varav de flesta inte syns för blotta ögat, som resultat av anpassning till nya livsmiljöer. Resonemanget om en pågående massutrotning bygger ofta på extrapolation av minskning i någon känd art där ett antal ”osynliga” sub-arter försvunnit, varefter man multiplicerar med något stort tal med antagandet att det måste försvinna proportionellt lika många försvunna arter bland de övriga okända.

Världsnaturfonden har t.ex. nyligen visat att ca 70 % av jordens vilda djur har försvunnet sedan 1970. Studien bygger på en extrem minskning av ett groddjur i Sydamerika, som motsvarar ca 1 % av ca 14 000 bestånd. När man skalat bort extremvärdena från den del som minskar mest visar det sig istället röra sig om en svag uppgång. En företrädare för WWF säger dock att man skall se det som en indikation åt vilket håll det lutar (sic).

Så vad skall man tro? Kanske är det så som IPCC:s förste ordförande sagt: Om vi inte förebådar katastrofer kommer ingen att lyssna. Eller som en av Greenpeaces grundare Paul Watson sagt: Det spelar ingen roll vad som är sant, det är bara vad folk tror är sant som har betydelse.

Emellertid har det under de senaste 400 – 500 miljonerna år förekommit fem massiva utrotningar då 45 – 95 % av allt levande försvann från jorden, exempelvis när dinosaurierna försvann för ca 65 miljoner år sedan. En av orsakerna till massutrotningarna är nedslag på jorden av gigantiska meteoriter med diametrar på 50 – 80 km, som gav upphov till stoft som skymde solljuset. Därigenom minskade växtligheten drastiskt, eftersom fotosyntesen behöver koldioxid, ljus, vatten och näringsämnen för att producera syre till luften som är nödvändigt för djurlivet. Allt liv på jorden uppstod för övrigt först ca 4 miljarder år efter att jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Under den senaste halva miljarden år har atmosfärens halt av koldioxid, av mestadels okända orsaker, varierat mellan ca 4000 och 150 ppm, medan nuvarande halt är ca 400 ppm och medeltemperaturen har varit mellan 8 och 24 grader mot nuvarande ca 14 grader. Det är således uppenbart att det i naturen finns andra krafter än människan som styr det mångomtalade ”klimatet”.

Självklart skall vi som människor värna om djur och natur, vara aktsamma om resurser och arbeta för minskad miljöpåverkan. Men, det sker bäst utan hysteriska larm, vilka primärt leder till ångest och oro, vilket inte gagnar bättre levnadsvillkor för flertalet på jorden.

Jag anser att min brevvän resonerar som en forskare bör göra. Öppet, försiktigt och fokuserat på tydliga bevis. Alltså en förebild för landets många klimathysteriker. Hans citat från ledare inom IPCC och Greenpeace visar att de däremot talar som opinionsbildare. Då politiker i Sverige och utomlands – samt inte minst rader av medier – väljer att upphöja deras åsikter till vetenskap måste alla kloka människor säga stopp!

Orsaken till klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, ännu utan tydligt svar. Försiktighetsprincipen är enbart ett politiskt vägval – ett val som självfallet kan visa sig felaktigt och innebära att astronomiska penningbelopp förslösats i onödan. Och inte minst att människor i stor skala letts vilse. Det är skrämmande, även om syftet inte (alltid) är ont. Pläderande för ett mål om politisk makt är emellertid illavarslande. Skrämselpolitik lönar sig tyvärr på valdagen.

Torsten Sandström

Till sist brister det. Bara några dagar efter SVT:s satsning på en flamsig hyllning till en kvartett glättiga EU-parlamentariker så händer det plötsligt. Den skojige och stöddiga Federley – med en liten dotter – har sammanlevt med en allvarlig sexbrottsling, en pedofil som dömts till nio års fängelse.

Federleys öde illustrerar den nutida politikerns dilemma. Med balansgång mellan den politiska klassens frihet och mediernas drev. Följden blir givetvis ett beroendet av medierna, som skapar furstar (eller furstinnor á la Greta T), men lika enkelt också producerar skurkar. Att leva ett dubbelliv som Federley tycks ha gjort är att balansera på gränsen mot avgrunden. Det verkar inte vara särskilt klyftigt handlat av en toppman från C-partiet. Klasskamraternas välvilja har ansträngts till det yttersta. Till sist sprack det.

Det är storkomik att SVT:s politiskt korrekta val av personer som ska hyllas, avbryts genom att en av de gulliga politikerna från statstelevisionen hyllning snubblar i rännstenen. Jag är inte skadeglad visavi Federley, som inte begått något brott, utan enbart agerat synnerligen omoget. Att det skedda skadar C-partiet – där Federley var andre vice ordförande – har jag däremot absolut inget emot. Partiet är en sorglig skepnad, mitt i jökboet, där man driver en politik huvudsakligen för några promille av folket, dvs lantbrukarna. Vidare saknar jag all sympati med SVT:s politiska idolbildning. Vänsterjournalisternas propagandainslag fick tillbaka sin eländiga presentation rakt i nacken. Bravo! Det är rättvisa det!

Skeendet visar även på en annan svensk egendomlighet. En till synes frisk person som drabbas av sociala bekymmer förvandlas plötsligt till ett fall av psykisk ohälsa. Mona Sahlin tog ”time out” som minister – en stor statsrättslig innovation. En annan minister, Jan O Karlsson gjorde en beryktad ”pudel”. Men Federley, mannen från bondförbundet, blir bums psykiskt sjuk. Det finns många olika vis att hantera ett snedsteg. Själsliga åkommor förefaller vara ett listigt val i tiden – psykisk ohälsa beskrivs ju av politikerna som en folksjukdom. Att det rör sig om medicinskt flum blir uppenbart genom Federleys sjukskrivning. Människor förlorar familjemedlemmar utan att bli sjuka, man botar det med sorg. En C-partist sjukskriver sig. Helt i Gökboets anda.

Torsten Sandström

Samma dag presenterar svenska medier två helt olika budskap som visar på en politisk härdsmälta. Båda frågorna rör nationens försvar i vidsträckt bemärkelse. Båda rör även S-partiets sk försvarsminister, en person som i sin ungdom varit vapenvägrare och befriats från värnplikt. Vad är det som händer?

Jo, en dagsnyhet är att Hultqvist menar att landet måste stärka sin cybersäkerhet. Ett nytt centra för cybersäkerhet till en kostnad på hundratals miljoner ska inrättas. Det gäller med andra ord att hindra främmande stater från att tränga sig in i vitala databanker för att där skaffa sig information eller ställer till oreda i data som insamlats. Frågan tycks mycket viktig. Men knappast någon större nyhet, med tanke på vad som sker dagligen i vår omvärld.

Det som gör att jag tappar hakan är därför dagens andra nyhet. Det visar sig nämligen att det svenska försvaret lagt ut hemliga data om försvarsanläggningar på internet med fri åtkomst för fientliga stater och envar. Och främlingarna har tagit för sig med ett stort smil. Den svenska försvarsmakten läcker som ett såll.

Försvarets ena hand skänker potentiella fiender tillgång till hemligheter över internet. Medan den andra handen högtidligt talar om förbättrad cybersäkerhet för 400 miljoner med rader av nya byråkrater. Den ena handen vet alltså inte vad den andra sysslar med! Än en gång ser vi farsen: Hallo, hallo, hemliga armén!

Hultqvist säger i SVT att han litar på alla sina svenska myndigheters förmåga att seriöst agera för cybersäkerhet – ändå ska buntar med nya välbetalda anställas. Det är faktiskt inte klokt!

Vad är orsaken till att det svenska försvaret antagligen sköts bättre av Åsa-Nisse och Klabbarparn än i Hultqvist regi? Det har att göra med svag kompetens inom nationens stora byråkratier. Varför har de svag kompetens? Jo, det sammanhänger med ett nutida myndighetssverige där höga chefer inte rekryteras efter kompetens och skicklighet, utan efter deras anpasslighet till det ledande S-partiet. En stor andel av generaldirektörerna har fått sina jobb för att de sympatiserar med S eller till och med är medlemmar i S-partiet.

Ämbetsansvaret är numera närmast slopat genom Olof Palmes försorg. Följden har blivit att de välutbildade, politiskt oberoende och självständiga ämbetsmännen (eller kvinnorna) sällan syns i vårt land. I stället ser vi lydiga och duckande chefer som inte självständigt och kritiskt kan bedöma fundamentala säkerhetskrav inom den egna verksamheten. Deras uppgift har förvandlats till att vänta på direktiv från storebror S-regeringen. Och den är som bekant ingen källa till kloka beslut. Självständigt tänkande värderas lågt. Men frågan om att täppa till informationsläckor rörande försvarshemligheter måste vara prio nummer ett inom varje organisation. Rena grundkursen med andra ord. Men nutidens svenska politruker i myndigheternas toppar klarar inte ens av detta! Hultqvist och hans lego(s)oldater är rena farsen.

Apropå komik. Tacka veta jag Åsa-Nisse och Klabbarparn! De kanske inte är välutbildade. Men de ger sig inte heller ut för att vara nationella storspelare eller allvetare. Däremot brukar de praktiskt fixa problem som de ställs inför. Vanligt bondförnuft besitter de alltså. De har alltså det enkla, kluriga och kritiska tänkande som Hultqvist och hans kompani av leosoldater definitivt saknar.

Torsten Sandström

Hemkommen från Bryssel och striden om EU:s budget säger Löfven att man fattat ett viktigt beslut om att rättsstatens principer ska gälla inom EU. Jag som trodde saken var klar redan genom EU-fördraget! I själva verket är det fråga om progaganda från Bryssel och Löfven som ska dölja ännu en kompromiss som hotar bli ännu en nederlag för EU-ledningen och dess nationella uppbackare. Beslutet säger att EU-pengar kan hållas inne pga antidemokratisk nationell politik hos ett mottagare land förutsatt att EU-domstolen säger ja. Och medan rättens kvarnar långsamt mal på EU-vis så kommer Polen och Ungern att få stora pengar, som svenska skattebetalare – eller rättare sagt deras barn – i framtiden ska tvingas betala.

Många inser att EU inte längre har styrfart, men ändå slukar gigantiska penningbelopp. problemen tornar upp sig. Brexit från demokratins främsta europeiska stat. Bråk om flyktingpolitik. Bråk om rättsstaten. Bråk om budgetpengar i rekordklass. Korruption och lobbying som frodas. Hyllande av flummiga principer om ”hållbarhet”, som motverkar CO2-god kärn- och vattenkraft. Och så en EU-ledning som ser ut som ett plockepinn-spel. Samt ett låtsasparlament som framstår som en främlingslegion, utan andra vapen än glappande munnar. Att detta är vansinne förstår kloka människor.

Men unionens kejsare i Bryssel och hemma hos nationerna upptäcker inte krisen. Eller rätare sagt: de vill inte tala om den. I stället blir varje urvattnad kompromiss en historisk framgång. Och inte det magplask som det rätteligen är fråga om. Det är faktisk makalöst. Att inte medierna rapporterar tillräckligt kritiskt om jönseriet tillhör bilden.

Men så funkar propaganda. Svart tvättas till vitt. Det är förstås inte värdigt rättsstatens principer. Men kejsarna har ännu inte insett att de är nakna.

Torsten Sandström

Alltfler avsuttna ministrar och andra politiker syns nu i styrelserna för noterade och icke noterade bostadsbolag. Hur kan det komma sig? Det finns några förklaringar som verkligen är trista att inse.

Utgångspunkten är en mångårig vanskötsel av bostads- eller hyrespolitiken. En följd är en totalt byråkratiserad planeringsprocess, som medfört extremt lång tid från plan till spaden i jorden. Dessutom höga standardiserade kvalitetskrav på bostäder som trissar upp byggkostnader och hyror. Men det är kanske inte det största problemet.

I centrum står nämligen hyrespolitiken. På grund av en alltför ideologisk, komplex och S-styrd hyreslagstiftning saknar Sverige idag faktiskt en hyresmarknad. Hyran bestäms inte mellan fria avtalsparter. Äldre tiders hyresreglering lever faktiskt kvar inbakat i ett system som sägs gå ut på bruksvärdeshyror – alltså inte avtalsparternas egna bedömningar. Innebörden är att S-partiets hyresgästförening – via sina avtal på central nivå – pekar ut ett hyrestak (bruksvärde), som enligt hyreslagen ska anses skäligt pris för nästan alla landets hyreslägenheter. Oavsett om jättemånga kan tänka sig att betala hyra ovanför takpriset för att fixa sitt boende.

Följden har blivit att många bostadsföretag inte tillåts ta ut rimliga bostadshyror. Därför håller naturligt nog fastighetsägarna igen på underhållet, dvs nödvändiga reparationer uteblir. Inte minst de kommunala bostadsföretagen har avsevärda problem, som de delvis själv vållat genom åratal av samarbete med de hyresgästföreningar som S-partiet de facto ger makt genom hyreslagstiftningen. Vi ser alltså ännu en dyster ”svensk modell” av statligt i lag reglerat korporativt stöd till sossarnas egna rörelse. Och alltså ännu en marknad som inte fungerar. Vi ser således S-partiets döda hand än en gång.

Bostadshus på väg mot förfall medför att många kommuner nu säljer aktierna i sina bostadsföretag, som komiskt nog brukar kallas ”allmännyttan” (ännu en klart vilseledande beteckning i boendekrisens Sverige). Köpare är de privata fastighetsbolag jag inledningsvis nämnt. De tänker rusta upp för att höja hyrorna. Dessutom väntar sig nog många företag på sikt en utveckling mot marknadshyror i bostadskrisens Sverige. För de privata köparbolagen spelar det förstås ingen roll om de får betalning genom höjda bostadsbidrag, som antagligen temporärt blir följden om marknadshyror införs.

Det vi ser är alltså en stegvis privatisering av det kommunägda bostadsbeståndet. Köparföretagen måste givetvis ha hjälp med att övertyga kommunpolitikerna bakom de nedslitna bostadsföretagen att sälja den egendom som kommunens invånare indirekt äger. Det är här höga politiker kommer in i bilden. Som styrelseledamöter – och ibland aktieägare i köparföretagen – ska de övertyga sina partivänner i kommunerna att sälja. Politikerna på köparsidan, de sk dörröppnarna, får bra betalt för besväret.

Men är det inte bra med en privatisering? Utan en ny lagstiftning om marknadshyror uppkommer självklart ingen marknad, utan bara fortsatta takhyror och bostadsbidrag. Men sannolikt är de privata bolagen mer effektiva i sin bostadsförvaltning. Med marknadshyror får de bingo – via höjda hyror som initialt måste medföra höjda bostadsbidrag till de boende. En framtida hyresmarknad kommer sannolik att medföra ökat byggande och ökad konkurrens. Men vi kan räkna med att S-partiet inte kommer att acceptera marknadsreglerade hyror. De struntar i avtalsfrihet! Och överger inte frivilligt sin lagreglerade korporativa hajbur med takpris på bostadshyror som hyresgästerna måste tåla. Men vid ett regeringsskifte kan mycket hända. Flera partier inser att ett större bostadsutbud förutsätter en riktig marknad, formad efter framgångsrika mönster från utlandet.

Jag är alltså inte emot en privatisering, bara kommunerna får ut fullt pris då de säljer kommunens/skattebetalarnas egendom. Idag får kommunerna inte tillräcklig kompensation. Det jag reagerar mot är de höga politikernas roll i sammanhanget. Det rör sig om personer som i åratal i riksdagen struntat i den dysfunktionella hyreslagstiftningen och dess reglerade takpris på hyror i landet. De har alltså inte gjort något åt bostadsbristen som uppkommit. De har inte heller skurit i Boverkets och planmyndigheternas regelhelvete. De har helt enkelt varit gravt passiva och struntat i hundratusentals medborgarens intressen. I åratal har de till råga på allt på valaffischer lovat alla tak över huvudet. Alltså bara ord – inte verkstad.

Nu ser vi alltså den politiska klassens högsta medlemmar på styrelseposter i de bostadsföretag som köper upp offentlig egendom till underpris. Först nu visar de aktivitet. Feta arvoden mm lockar nämligen till insatser. Men inte för de boendes bästa – nu jobbar de som hyresvärdar i privata bolag som köper upp kommunalägda fastigheter. Det är för eländigt! Tvi vale!

Torsten Sandström

Snart får Stefan Löfven makt att stänga köpcentrum meddelar dagens tidningar. En ny pandemilag är alltså på gång. Det låter bra. Men det sker först efter tre kvartal av intensiv covid-spridning förlöpt. Alltså, snart ett års passivitet med att skaffa fram snabbare och effektivare vapen mot viruset. Skickliga jurister hade kunna fixa en kortare provisorisk lagtext på en dag och riksdagens stöd hade snabbt beviljats. Vi har väntat åtta månader får länge! Här har vi ännu en tydlig förklaring till att Sverige har flest virussjuka och döda i Norden.

En förnuftig och flink svensk regering hade med andra ord minskat dödstalen redan inför sommaren! Men Sverige har inte en sådan regering. Vi har bara ett Jökbo!

Torsten Sandström

SVT sägs vara politiskt oberoende. Pyttsan! Det är bara politiker och tevechefer som tror på det. De märker naturligt nog inte vänstervridningen, ty från deras politiska horisont förfaller rapporteringen helt värderingsfri och sann. Men det är den ju inte. Här följer två exempel från samma kväll.

Jag brukar kolla såväl SVT Rapport och Aktuellt. Varför de har två nyhetsprogram förstår jag för övrigt inte, ty de blir alltmer identiska. Samma reportage vevas i stort sett, men av två olika redaktionsteam. Var blev den omtalade ideologiska spännvidden av? Idag ser vi i huvudsak en seg marsch i vänsterns takt, delvis öppen, delvis dold.

I tisdags var än en gång reportagen i båda kanalerna som kletiga karbonpapperskopior. Till detta kommer den förstuckna vänstervridningen. Genom att dödskallemärka en viss utländsk politisk regim framstår givetvis den svenska modellen som ett underverk, något den definitivt inte är.

Först rapporterades om Storbrittaniens covidproblematik, som är betydande. Man nämner att att antalet UK-dödsfall totalt sett ligger högt upp på den internationella dödslistan. Det är korrekt enligt John Hopkins statistik. Men i UK bor nästan 70 miljoner människor. Och den som kollar den mycket mer intressanta statistiken om dödsfall per 100.000 får en helt annan och mer rättvisande bild. Där syns Belgien i toppen! EU:s värdland och den politiska elitens riktmärke kommer alltså värst ut ur covid-19 i hela världen! Sverige syns för övrigt själv på en föga hedrande topp 20-plats om vissa smånationer räknas bort. Ändå gör SVT reportage om UK och inte Belgien. Inte heller om Sveriges problem som ligger närmast till hands.

En viktig orsak till sparkarna mot UK är att journalisterna på SVT gärna vill ge högerns Boris Johnson en käftsmäll. Det sker nästan varje dag. För övrigt brukar SVT ibland använda sig av Catrin Marcal. Hon är inte bara superröd via läppstiftet. Marcal kommer från Aftonbladet och driver nu vänster- och feministpolitik i DN:s regi. Hundra tusen läsare får varje morgon-tv del av hennes västerbild av Boris Johnson. Att DN kallar sig oberoende liberal är förstås ett aprilskämt som upprepas varje morgon året om.

Men åter till SVT:s vänsterpredikande. Såväl Rapport som Aktuell körde samt kväll också en annan kampanj där högerkritik och klimathets kombinerades. Nu gällde det Polen, som förvisso inte är något föredöme demokratiskt sett, men ändå har godtagits av EU-kresten som medlemsnation och jättestor bidragsmottagare. Reportageupplägget var att smutskasta Polen, men inte lyftes demokratibristen fram. Nej, nu kritiserades Polens goda plan på att ersätta stora mängder med kolkraft genom kärnkraftverk. Kritik av kärnkraft är som bekant PK i den svenska modellen, trots att 40% av den svenska elkraften kommer från atomkraft. Men varför välja Polen? Vore inte Belgien än en gång ett bättre mål för kritik? I Belgien bränns det olja som bara sjutton och antalet kärnkraftverk är 7. Ingen vindkraft av betydelse tycks ännu vara i drift i kustnära Belgien enligt statistiken. Även Sveriges kärnkraft kunde ha lyfts fram. Men själva tanken var ju att använda Polen som politisk vapen mot folket hemma i de svenska stugorna.

Jag driver på min blogg en kampanj mot dolda politiska värderingar. Det gäller därför att kartlägga vilka metoder som journalisternas använder för att presentera sina högst privata åsikter som allmängiltiga. Det sker förstås sällan genom utrop: ”Rösta på S- och V för att rädda nationen!” Nej, det är alldeles för grovt och genomskinligt. Ett mycket vanligt trix är därför att intervjua en vänsterperson, som på så vis håller i yxan som svingas för vänsterns ideal (vi ska exv snart få se Anna Hedenmo intervjua Annika Strandhäll på SVT). Ett annan tjuvknep är som framgått kritisera högernationer och högerpolitikers förehavande, medan vänsterliberala stater med ännu större problem hamnar i skymundan.

Jag förstår verkligen varför S-partiet under årens lopp varit den främsta förespråkaren för en tvångsfinansierad svensk radio och teve. Det har verkligen medfört en omfattande politisk payback till sossarna. Jag är övertygad om att S-partiet för länge sedan förlorat regeringsmakten om det inte vore för SR/SVT. Vänstern har med andra ord landets journalister med röda drömmar att tacka för sin position i dagens Sverige. .

Det är tragikomiskt att se hur Bonniers favorit, L-partiet, håller på att duka under för mängden dödskyssar från journalisterna på koncernens många tidningar. Förvisso driver L en självmordpolitik. Men partiet har körts över av vänsterjournalisternas ångvält. Och vem på högerkanten litar i framtiden på L och vill ha med dem att göra?

Torsten Sandström

Politiker och medier sjunger i kör: hurra, gratis vaccinering! Till och med marknadsliberala tidningar såsom SvD framhåller att vaccinet är gratis. Man glömmer Milton Friedmans tes om det inte finns några fria luncher. Lite problematisering om vilka som betalar statens utgifter vore på plats, låt vara att glädjen över bot mot covid-19 är förståelig.

Den sanna berättelsen är att omkring 80% av befolkningen i Sverige får covidvaccin närmast gratis. Jag tänker på alla de som inte betalar skatt till staten, frånsett moms förstås. För dem finns åtskilliga fria luncher, med tanke på välfärdens många fina skänker i form av ett brett spektrum av bidrag. Idag kritiserar jag inte detta system. Utan enbart effekten av att det inte görs klart för den breda allmänheten att man inte betalar statsskatt, (utan enbart moms plus kommunalskatt). Budskapet borde leda till viss eftertanke och förnöjsamhet (hos icke-betalarna).

Sanningen är således att den återstående 20% av befolkningen – dvs de mer välbärgade – finansierar omfattande statliga bidragssatsningar. Denna grupp betalar alltså i praktiken vaccin för inte bara de egna familjerna, utan för många, många svenskar i väntan på en spruta. Jag menar inte att ett högtidligt tack ska överbringas till finansiärerna. De gör bara sin insats för nationen.

Däremot ogillar S-partiets inställning till de välbärgade, en grupp som den politiska klassen för övrigt själv tillhör. I valrörelserna hånar landets statsministrar modell S ständigt boende i Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge, Lomma eller på Lidingö. De utpekas ibland till och med som skattesmitare. Och statsminister Löfven har nyligen sagt att deras barn är finansiärer av klanernas knarkförsäljning. Ändå är det nästan bara fråga om vanliga svenskar, som lever gott, men jobbar hårt till bra lön, varför de betalar hög statsskatt.

För S-partiet är hånet av de välavlönade en politisk motor, en kvarleva från de klasskampsparoller som numera endast V-partiet tror på. Hånet är ett vanligt grepp, ett försök att så split inom befolkningen. Det fungerar på så vis som en motor för skattehöjningar, som alltså ”fienden” ska betala. Inför riksdagsvalen får de som suktar efter olika ”gratis” förmåner besked om att det bara är att taxera ut högre skatt från dem på samhällets solsida. På så vis framstår den svenska skattemodellen som ett demokratiskt problem: pengar tas från en minoritet för att överbringas till majoriteten. Röstköp är ett klassiskt dilemma.

Ett gott svenskt välfärdsbygge är enligt min åsikt nödvändigt i det goda samhället. Men samtidigt måste folket upplysas om varifrån gratispengarna kommer – i stället för att hetsas att kräva fler fria gåvor från staten. Den svenska statsbudgeten har en stor besparingspotential om onödiga byråkrater, sidabidrag och en uppsjö av andra politiska bidragsformer inräknas. Flera bidrag kan ersättas genom försäkringslösningar. Att det inte skurits i statens budget sammanhänger med att de utgifter jag nämnt används för att hålla S-partiet och den politiska eliten kvar på plats.

Torsten Sandström

Så här hyllar bonnierägda Dagens Industri Annie Lööf och C-partiet efter att två LO-förbund gett klartecken till LAS-reformen via kollektivavtal:

Annie Lööf säger:”Kommer skrivas in i historieböckerna”

Det har gått två år sedan valet 2018. Men efter Jöken har inte mycket hänt. Nästan alla av landets strukturproblem kvarstår olösta. Och då slår sig C-partiet för bröstet. Visst är ändringar i LAS bra och nödvändiga. Men det rör sig om arbetsrättsliga detaljer. Som också skapar nya byråkratiska hinder för landets företag.

Lööf är inbilsk. Efter schabblet med Jöken vill hon förstås få det som hänt att framstå som något stort. En myra ger därför historiska proportioner av en elefant. Självbelåtenheten flödar alltså. Det gäller att lura väljarna att tro att hon åstadkommit något stort. Genom några små avtalsparagrafer.

Lööf ser sig själv i historieböckerna. Jag tror hon får rätt. Men inte för LAS-reformen. Utan för det historiska sveket mot den borgerliga väljarkåren 2018 i och med att hon lät S-partiet fortsätta att regera. Själv såg hon till sitt privatliv och födde barn. Hon hade helt enkelt inte intresse för att regera landet hösten 2018.

En seger för den svenska modellen utropar Sydsvenskan, en annan bonniertidning. Visst är det bra med kollektivavtal som medför vissa reformer. Men det rör sig om tuppfjät. Den svenska modellen – och oviljan att sluta avtal om tidsbegränsade låglöner för nyanlända (eller alternativt lagregler om minimilöner) – förblir däremot ett hinder mot något riktigt stort politiskt sett: nämligen integration av utanförstående. I stället ska staten fortsätta att ge bidrag till sysslolösa, som förpassas till en ghettoliknande tillvaro. Det hade varit något stort att öppna dörren för låga avtalslöner. Ett slag mot segregationen i landet. Men det sätter alltså den svenska modellen stopp för. Inte vågar S-regeringen gå mot LO. Och C- samt L-partierna förstår ingenting. Mer än att skryta om sin bedrift med förhoppningen att väljarna återkommer om två år.

Deras ansvar för en död politisk hand under hela fyra års tid blir historiskt tungt. Jag tror att historieböckerna kommer att berätta om det.

I en intervju häromdagen rörande regeringens misslyckade covid-strategi säger statsminister Lövfen: ”Regionerna bär ansvaret”.

Det är mig främmande att berömma de svenska landstingen, som jag i många bloggar krävt en nedläggning av. Men deras uppgift är den löpande vården. Och de har skött den med bravur rörande covid, med smärre undantag. Däremot är de övergripande och strategiska politiska direktiven alltid ett ansvar för landets regering. Så har också våra nordiska grannars regeringar agerat. Men Lövfen har ännu inte förstått allvaret.

En statsman erkänner sina misstag. En statsman ber om ursäkt. En statsman slickar såren efter ett valnederlag. Men inget av detta gör Löfven! Han är alltså ingen pålitlig politiker (ifall någon skulle komma på tanken).

Liksom högerpopulisten Trump skyller alltså vänstervarianten Löfven ifrån sig. Egna misslyckanden beror på andra. Svart förvandlas till vitt. Vi hör alltså populistens enkla och hundra procent taktiska budskap.

Löfvens regering borde ha sett till att deras egen myndighet fixade tydliga och snabba direktiv om isolering av riskgrupper på äldreboenden. Regeringen gjorde ett fatalt misstag genom att lita på sitt virrvarr av myndigheter med sagolika namn. Under vår, sommar och höst har regeringen vacklat hit och dit. Inga order, rekommendationer, lagregler och kontradirektiv.

Häromdagen sa Löfven till råga på allt att man inte kunnat inse konsekvenserna av den andra covidvågen! Men redan i våras talade virusprofessorer om att en andra våg tillhör det normala (och en tredje osv). Jag har själv hört det sägas flera gånger och läst samma sak i tidningarna under åtta månaders tid. Ändå signalerar Löfven överraskning bara för några dagar sedan! Mitt i det som tycks vara på väg mot kulmen.

Tyvärr saknar Sverige en regering värd namnet. Det närmaste vi kommer är en kvotering. Ett luggslitet hopplock från fackförenings- respektive miljörörelserna. Människor från en politiska klass, som saknar kunskaper om hur ett land ska ledas. Då går det förstås åt fanders. Kanske är det detta som avses med den svenska modellen?

Torsten Sandström

I stora, fåniga och dyrbara tidningsannonser sprider Arbetsmiljöverket onödiga budskap för att legitimera sin egen och S-partiets position. Som vanligt är det du och jag som betalar annonseringen. Nu bekymrar sig myndighetens byråkrater över faran med att under covid jobba hemifrån. – precis som det vore bättre att tvinga anställda kvar i smittan på kontoren.

Många jobbar för mycket där hemma påstår myndigheten. Och alltför ensamt säger en annan affisch. Dessutom kommer barnen ikläm hävdar ett tredje budskap. Hur vet staten det ,undrar jag. Den enskilde bestämmer ju själv takten, slipper restider och kan sköta en del hemsyslor mellan varven. Ensamt? Okej, men det är ju coronavirusets villkor, den farliga smittan, som arbetsgivarna vill lindra genom hemarbete… Och barnen får ju faktiskt mer föräldratid, om än något passiv. Vilket j-a byråkratdrövel säger jag!

Tidigare hördes klagomål om faror på arbetsplatsen. Framför allt olycksfallsrisker, med all rätt. Senare har fokus riktats mot psykiska hälsorisker, som påstods vara orsakade av arbetsgivaren och alltså ett problem. I S-partiets kollektiva betongsamhälle är det nu till och med farligt att med bibehållen lön jobba hemifrån. Därför uppmanar storebror staten – genom myndigheten Arbetsmiljöverket – nu alla arbetsgivare att skärpa sin kontroll över hemarbetet! Läs texten som antyder att arbetsgivare bör snoka i hemmet för att få koll på eventuell hög arbetsbelastning.

År 2020 är alltså kontentan att den anställde blott är en liten fjäder som de elaka arbetsgivarna riskerar att överanstränga, även då jobb tillåts hemifrån med lön. Det är en i grunden falsk bild av nutida anställningsförhållanden.

Men bilden odlas av S-partiet och deras gelikar inom politiken och byråkratin. En form av överdrivet klasskampsbudskap. Syftet är förstås att värva röster i kommande valrörelser. På så vis fungerar betydande delar den svenska statsbyråkratin som stöd för S-partiet. Tusentals byråkrater som var dag jobbar med att sprida en bild av att otrygghet uppkommer i Sverige, om inte det allomfattande och ”goda” S-partiet träder in på arenan förstås och räddar de stackars svenskarna.

Jag har tidigare bloggat om Arbetsmiljöverket som Sveriges högsta politiska domstol. Ifall någon känner sig förfördelad, mobbad eller annars missnöjd i arbetslivet eller skolan – inte sällan pga av sitt eget agerande – så kan personen ifråga nästan alltid förvandla den tämligen ordinära tvisten till ett ärende om arbetsmiljö. Därefter kan skyddsombudet dra i stoppspaken och Arbetsmiljöverket rycka ut med ett föreläggande. Naturliga och vardagliga småproblem upphöjs därmed till rättsärenden, som en offentlig myndighet ska handlägga. Det är en annan sida av den affischering som nu pågår.

Arbetsmiljöverket är alltså ett av flera tecken på det svenska storebrorssamhället. Det finns alltid åtminstone en stor myndighet som ser dig och kan inskrida i ditt liv. Tro inte att S-partiet ogillar detta påstående! Det rör sig nämligen om partiets dröm om den enskilde som en ensam och ynklig person – en skuggfigur som de väl gödda riddarna från S-partiet ska värna och rädda.

I stället för att befria och peppa de enskilda till välutbildade, starka, handlingskraftiga och glada individer håller S-partiet kvar dem i ett missnöje, dvs ett slags självvald träldom. I sin berömda bok, ”Vägen till träldom”, skriver nobelpristagaren Hayek om socialismens frestande ideal. Han konstaterar dock att idealen inte kan uppnås utan att verktyg används som ytterst få gillar.

Arbetsmiljöverkets affischering illustrerar hur missnöje kan kombineras med slugt köp av röster. S-partiets välde är ett tecken på en allvarlig svensk sjukdom, som ännu inget vaccin tycks bita på. Men, som med de flesta åkommor, visar det sig med tiden att bot finns. Den dagen är S-partiet uträknat. Och förvisat till historiens kammare av monster. Det är rättvist, men något tråkigt för en rörelse som i sin ungdom gjort stor nytta.

Torsten Sandström

Enligt min mening är Mp ett samhällsfarligt parti. Detta beror delvis på partimedlemmarnas trosvisshet, som gränsar till talibanernas. Det beror också på en ofta praktiserad dubbelmoralism, som är katastrofal. Nu ett exempel på det senare.

Hur kan Mp få följande att gå ihop? Miljöpartiet är i fronten för jakten på invasiva arter. Djur och växter som inte har sin biologiska bakgrund i Sverige ska väck, menar partiet. Stora pengar satsas följaktligen på detta och exv ska mårdhunden, fisken smörbult och växten skunkkalla förpassas från riket. Givetvis backar Naturvårdsverket upp med uppmaningar till utrotning på sin hemsida. En politisk korrekt myndighet som, tillsammans med landets länsstyrelser, lever alltför gott på Mp:s frälsningsbudskap.

I min värld är dock begreppet ”invasiv art” problematiskt, framför allt från ett tidsperspektiv (när blir en art invasiv?), men också med tanken på det naturliga urvalet och arternas ständiga strävan efter framgångar. Som jag ser det blir därför i princip människan att se som en invasiv art i Europa och även i Sverige.

Nu det centrala för dagen: Mp:s dröm om en storskalig invandring och öppna gränser borde vara omöjlig att förena med partiets jakt på invasiva arter. Men Mp svarar antagligen att alla människor tillhör samma art, Homo sapiens, och så var den saken klar. Men ändå uppstår enligt min mening ett moraliskt problem att utrota vissa arter av djur på land, fiskar och växter i kombination med invandring.

Invasion från människor, djur och växter är något naturligt, som pågått i Sverige sedan istiden. Den politiska och juridiska oviljan mot överskridande av nationsgränser vissa sammanhänger inte med fenomenet ”invasion”, utan att vissa djur och växter skapar praktiska och ekonomiska problem för nationens invånare och landets jord- eller skogsbruk. Detta framgår av följande länk från Artdatabanken, https://www.artdatabanken.se/arter-och-natur/biologisk-mangfald/frammande-arter/. Här är forskarna mer pålästa jämfört med Naturvårdverkets byråkrater. Man pratar följaktligen om ”främmande” arter (inte invasiva). Politiska/ekonomiska hinder skapas genom lag. På så vis uppkommer frågan i vilken mån en invandare från ex Afghanistan ska ses som främmande i Sverige. Lagen använder begreppet ”utlänning” och föreskriver tydliga regler om hinder mot fortsatt vistelse för personer från främmande land som saknar rätt till asyl. ”Land ska med lag byggas”, heter det ju. Och svenska domstolar har som bekant i sista instans beslutat om att omkring 15.000 unga invandrare saknar asylrätt.

Om medierna rapporterar rätt kan en del av förklaringen till Mp:s ovilja att stänga nationens gränser för invandring – efter 2015 års massdito – bero på att partiets taleskvinna i invandringsfrågor, Annika Hirvonen, numera sambor med en kille från Afghanistan. Möjligtvis förklarar detta hennes fanatiska engagemang (och blick) då frågan om invandring dryftas.

Torsten Sandström

Varför ska varje svensk – gammal som ung – i runda slängar betala 4.500 kronor till Sida per år? Om totalbeloppet på c:a 45 miljarder slås ut per skattebetalare blir den enskildes kostnad alltså skyhög. Varför ska staten ta pengar från medborgarna för att skänka bor dem till utlandet? Så var nog inte grundlagens beskattningsmakt avsedd att användas.

Orsaken till detta storskaliga slöseri är en globalism som S-partiet och deras stödgrupper valt att hylla. Det vill säga en dogm om svenskt internationellt ansvar, som avser att fånga väljarna i tider då marxismens klasskampsideal hamnat i skräpkammaren. Om kyrkan förr visste hur folk skulle frälsas har S-partiet idag blivit det nya påveväldet. Halleluja!

Nu läser jag i ansett liberala The Economist att tidningen menar att u-landsbidrag till ett Etiopien i inbördeskrig bör stoppas. Jag har själv tänkt tanken då jag sett bilder på stridsvagnar och flyg som bombarderar provinsen Tigray. Framför mig ser jag Sida-checkar omvandlas till krigsmateriel. Eller snarare att mina pengar till svenska staten medför att regimen i Etiopien får möjlighet att låna pengar för stridsvagnar, flyg och kanoner. Mina pengar håller alltså kriget igång! Tala om blodspengar!

Enligt Sidas hemsida betalas årligen 400 miljoner till Addis Abeba, dvs för varje svensk ett belopp på omkring 40 kronor. Pengar som alltså går till Etiopiens härskarregim, som hör och häpna leds av en före detta fredspristagare, Abiy Ahmed .

Är det bara jag som håller på bli galen? Eller lever jag i ett sjukt land – med en lika krank grannation?

Torsten Sandström

PS! Min huvudräkning har – genant nog – inte varit den bästa rörande Sidas spenderande i Etiopien per svensk och år. 40 kronor per svensk ska det stå! Men bara 20% av landets löntagare betalar statsskatt, dvs 1.3 miljoner personer. Mer om detta i en kommande blogg. Jag tackar mina läsare för påpekandeTS.

DN, som med chefredaktören Wolodarski häromdagen hyllade SR/SVT, fortsätter nu med att släppa fram skribenter med samma åsikt om de tvångsfinansierade SR/SVT. Detta är ett känt knep inom gammelmedierna. Öppna dörrar för liktänkande. Stängda för dem med annan åsikt. Det är tröttsamt att se detta ske – i synnerhet som medierna samtidigt påstår att de är fria, oberoende och öppna.

Nu skriar DN alltså ut rubriken:

DET FINNS INGET FOLKLIGT STÖD FÖR ATT BANTA

PUBLIC SERVICE

Författare är två höjdare inom SVT, Eva Beckman och Jan Helin. De är förstås rädda för att de tvångsfinansierade statsmedierna i Sverige ska förlora sina 9 miljarder om året. Röster höjs nämligen i Europa och Sverige för det självklara budskapet att det inte tillkommer det offentliga att tvinga medborgarna att betala avgifter till den radio och teve de inte själva valt att sluta avtal med. Det fria valet – kontraktet – är en självklarhet i de flesta andra sammanhang. Men inte i politiker värld. Där är tvång – inlindat i slöjor – en lösning för att eliten ska få som den vill. Ledande politiker menar att SR och SVT måste leva på pengar som taxeras ut med tvång. Detta händer år 2020.

Jag förstår att Beckman och Helin har svårt att inse tvånget, i och med att de under sina vuxna liv vant sig med att politikerna ska bestämma över medborgarns pengar. Och alltså även över vilka medier vi måste finansiera. S-partiets kollektivism gäller med betongens tyngd, punkt, slut! Nu skriker de två – som talar i egen sak – om att folkligt stöd saknas för att banta public service. Fram med bevisen! Men inte. Så agerar SVT:s ideologer som vistats alltför länge framför den lägereld som de påstår att det egna bolaget vårdar: en tänkt folklig brasafton och samlingsplats. För att illustrera denna vision av kollektiv korvgrillning väljer DN att trycka upp ett foto från landsplågan ”På spåret”. Folkbildning? Nej! Kändisjippo? Ja! En billig time-killer helt enkelt. Detta ska vi tvingas betala.

Är det verkligen sådant skräp som folket ska tvingas betala omkring tusen kronor i avgift per år? Problemet blixtbelyses av frågan: är det ”På spåret” och liknande trams som politiskt motiverar ett statligt tvång för dig och mig att betala? Självklart är svaret nej. Inte ens Beckman och Helin skulle påstå detta. Sådana program massproducerar ju redan av vulgoteve, dvs bonnierägda kanal 4 med flera. Någon brist finns med andra ord inte som SVT måste fylla.

Nej, orsaken till tvånget rörande SR/SVT är att staten och landets etablerade politiker vill kontrollera folkets tänkande genom medieföretag, som presenterar det politiska utbud som eliten gillar. På spåret blir således bara ett fånigt lockbete. Eliten vill helt enkelt att slötittarna emellanåt ska följa nyhetsprogram och framför allt valrörelser i SR/SVT. På så vis vet makthavarna att vänstervridna budskap strategiskt läggs fram mellan allt det fåniga och slafsiga som SVT erbjuder i röken kring lägerelden. Fantasibrasan är alltså bara en ridå av CO2 och andra gaser, på samma vis som orden ”public service” är det. I verkligheten rör det sig om en strävan efter statligt tvång över dina och mina tankar (och pengar). Det luktar faktiskt Sovjetunionen.

Min slutsats blir därför: låt medborgarna prova att fritt få sluta avtal med SR/SVT! Om Beckman och Helin är så säkra på att folket inte vill banta eller slopa SR/SVT så är saken busenkel. Något tvång behövs med andra ord inte om de två har rätt. Slopa därför tvångsavgiften och låt människor själva välja!

Då Beckman och Helin ställs inför det valet tvingas de medge att tanken bakom public service faktiskt är tvång från det politiska etablissemanget. Olof Palme som ung utbildningsminister lär ha sagt detta rakt ut. Han ville för övrigt ha två kanaler på SVT: en s-märkt och en borgerlig. Han fick bingo – dvs två stadigt vänsterinriktade kanaler. När brasaftonen med På spåret är över återstår enbart en stickande lukt av statligt tvång och politiskt korrekta fraser. Fy sjutton!

Vad sägs slutligen om några ord direkt från Palmes mun , som visar att makten över medierna är en politisk fråga om tvång (enligt protokollet från S-partistyrelen, februari 1986)

Om vi skulle få en privat, reklamfinansierad kanal, så skulle det bli ett utflöde av 4-oktoberkommittén … Det skulle raskt utvecklas till ett instrument för Svenska Arbetsgivareföreningen. Detta är oerhört viktigt för oss att förhindra. Därför tycker jag att det är är utomordentligt förgripligt när en person skriver, att vi kan väl göra upp med folkpartiet och släppa Barabas lös.

Torsten Sandström

Detta är en bild från Sverige hösten 2020. Under min morgonpromenad med hunden på Lidingö ser jag en plundrad bil – fyra nya vinterdäck, väck! Varför har detta blivit en del av vår vardag?

Okej, att den industriella samhällsformen skapat en form av anonymitet, där vanliga människor – vinnare och förlorar – inte längre känner igen varandra. Bristen på social kontroll kan alltså medföra att vissa personer tar sig friheter, som man inte ens kunde tänka sig förr. Men det är absolut inte den huvudsakliga sanningen!

Det svenska civila samhället har i decennier byggts av nationens politiker. Eller rättare sagt: deras underlåtenhet har resulterat i det tjuvsamhälle bilden ovan så brutalt illustrerar. Det finns nämligen rader av politiska beslut som medfört:

• en massinvandring utan låglönejobb och bostäder till de nyanlända,
• en kriminalpolitik med otillräckliga maktresurser för poliser, åklagare och domare,
• en skola som inte vill ställa tydliga och ibland tuffa krav på ordning och ansvar,
• en skola som vägrar att utbilda studietrötta till yrkesinriktade och praktiska jobb,
• en politisk klass som valt att bygga ett storskaligt EU, utan att skapa anordningar för att vid Sveriges gränser stoppa in- och utförsel av vapen resp stöldgods,
• ett EU-system – med alltför många fattiga och odemokratiska medlemsstater – varifrån flockar av sysslolösa släpps in till Sverige för ett liv i limbo,
• ett offenligt styrt samspel mellan politiker och medier som mörkar kriminalitetens orsaker,
• en uppsättning vänsterpolitiskt inriktade forskare, som sopar viktiga förklaringar till brottsligheten under mattan, för att tala om att straff inte fungerar då brottslighetens orsaker är ekonomiskt-sociala,
• en politisk debatt där förövarna av brott ses som offer för samhällsomständigheter och därför inte ska bära sitt eget ansvar.

Andas jag bitterthet? Javisst. Varje år drar klanernas tjuvar fram över vårt sommarland och fyller sina lastbilar med stöldgods för att snabbt lämna landet över närmaste bro eller färjeställe. Detta har hänt mig tre gånger på tio år. Visst är jag också bitter över de våldtäkter, mord och rån som klanernas medlemmar gör sig skyldiga till. Våldet förpestar nämligen vardagen i samhället.

Sist, men inte minst, rör min bitterhet en svensk politisk klass, som i åratal sett kriminaliteten eskalera, men ändå inte gjort vad de ska för bygga ett rimligt välordnat samhälle. Som synes är listan över deras försyndelser lång! Det skrämmer mig att S-regeringen – med sina nickedockor inom C och L – under ytterligare två års tid kan fortsätta att fördjupa en svensk kulturell skymning. De främsta vapnen mot brottsligheten – ett öppet samtal, en tuff kriminalpolitik samt låglönejobb till invandrare – är nämligen belagda med tabu. Den svenska modellen framträder på så vis i sin eländiga skepnad.

Torsten Sandström

Många kommuner håller sedan en tid på att minska sina fastighetsbestånd. I grunden beror avyttringarna på dåliga kommunala satsningar. Men även på S-partiets mångåriga hyrespolitik, som bygger på att den egna hyresgäströrelsen ska bestämma hyresnivån (med resultatet att vi ser en död hyresmarknad, ointresse att bygga hyresrätter samt en svartmarknad). Alltså politiker som gärna vill leka företagare och samtidigt värna sin egen rörelse. Och det brukar ju inte gå så bra. Men vad gör det för den politiska klassen. De sitter kvar och fortsätter med storstilade spekulationer.

Tänk bara på Kalmars kommunalråd Johan Persson från S-partiet. För några år sedan satsade kommunen på att ett kinesiskt företag storskaligt skulle bygga om Kalmar till ett kommersiellt centrum i Europa för kineser och andra. Till Kalmar planerades flygresorna gå i skytteltrafik. Till Kalmar!! Miljonerna rullade förstås och många kalmarpolitiker reste österut och festade till det. Idag syns bara betong- och järnspillror, som påminner om hur det gick för Östtyskland. Men Per(s)son sitter förstås kvar – självklart uppbackad av C- och V-partierna. Och med stöd av makten från (S)tockholm. Vem förvånas över att hälsominister Lena Hallengrens make är politisk höjdare i landstinget på orten?

En annan imperiesosse är Ililja Batljan. Han har förstått att det går att köpa upp kommunala fastigheter till bra pris. Kontaktnät med kommunernas. makthavare har han sedan länge på plats. Han smider medan järnet är varmt, varför hans företag lägger alltfler fastigheter under sig. Det är goda lånetider för Batljan. Och hans företag lånar så det knakar. Företagsobligationer säljs på löpande band, nästan i Ivar Krügers anda.

Det syns i mina bloggar att jag som skattebetalare i Sverige ogillar S-partiets långa välde över nationen. Deras position var i begynnelsen naturlig och god. Sedan kulmen passerats – i och med Erlander – har partiet kämpat i motvind och med sjunkande väljarsiffror. Men inte har de släppt ambitionen till makt för det. Nej, nu klamrar sig S-partiet – till snart sagt varje pris – kvar vid det offentliga Sverige. Mitt återkommande tal om en politisk klass får på så vis en mycket tydlig kontur, menar jag. De mediokras makt över nationen.

Den kommunala egendom som korkade kommunala affärsmän byggt/köpt – för dina och mina pengar – avyttras alltså nu till lycksökare med rötter inom den politiska klassen. Det är sannerligen deprimerande. Svenska medier kritiserar varken säljare eller köpare. Man håller nämligen med makten och den politiska klassen. Det eländiga är på så vis att allmänheten inte får en tydlig bild av vad som händer. Perssons fleråriga kalmarjippo hyllades av många. Nu är det tyst som i den grav det är fråga om (och nya fastighetsplaner odlas hos sossebaronen i Kalmar). Batljans snabba imperiebygge beskrivs också i medierna som god Big business. Bonniermedias Dagens Industri lanserar honom varje dag som Sportspegeln presenterar Zlatan. Hur länge det håller för Persson och Batljan får vi se.

För min del är det tydligt att de finns ett behov att ett ny politisk sverigekarta. Under flera regeringar har nationens uppenbara strukturproblem försummats – rörande boende, anställningar, skola, kriminalitet, vårdtillgänglighet, försvar mm. Åren bara går – idag mer än två sedan valet 2018 – och inget gott händer! Bromsklotsen S-partiet fungerar som klasskamraterna vill. Vi ser ett stillastående samhälle på väg att falla samman. Huvudansvariga för motorstoppet är förstås C och L.

Det som behövs är inte ett Sverige där yrkespolitiker biter sig fast, utan en nation där makthavare med kompetens slussas in från verkligheten och efter några år återvänder till ett civilt liv. Vi måste få ett Sverige där väljarna lägger sina röster på personer med erfarenhet från det vanliga arbetsklivet och inte satsar på betongpartiernas utvalda. Därför hoppas jag – med ett rimligt mått av skadeglädje – att få uppleva såväl Perssons som Batljans fall.

Torsten Sandström

Även om inte allt bör privatiseras underhålls en stor svensk fördom mot att företag tar över offentliga myndigheters sysslor. Fördomen lyder: skattepengar ska inte användas för utdelning till aktieägare. Dn sprids av politiker och gammelmedier.

Varför är det en fördom? Jo, därför att folk har inbillats att tro att de tvingas betala mer skatt, dvs pengar som försvinner ned i aktieägarnas fickor. Finessen med privatisering är ju en anbudsgivning som ska medföra en lägre prislapp för ifrågavarande offentlig tjänst. Varje skattebetalare betalar med andra ord mindre skatt – förutsatt att tjänsten håller samma kvalitet som den som tidigare utförts i offentlig regi. Därför ska vi som skattebetalare inte bekymra oss över att eventuell vinstutdelning äger rum! Det vi däremot måste jobba för är att få fram politiker som ser till att det offentligas upphandling blir effektiv och att kontroll sker av att företagen gör det som bestämts i avtalet om upphandling. Vad gäller skrivande av kontrakt och kontrollen av dem har svenska politiker och offentliga chefer mycket att lära. Därför måste de söka experthjälp!

Hur har fördomen uppkommit? Liksom andra vanföreställningar har den jag nu talar om en politisk (eller moralisk) grund. Det finns starka krafter inom vänsterns rörelser för ett bibehållande av nuvarande dyra och ineffektiva myndighetslösningar. Fackföreningar ogillar nämligen att krav ställs på medlemmarna. Dessutom vill de få fler medlemmar. Byråkratierna växer med andra ord. Dessutom envisas medierna med att peka på varenda misstag inom ett vårdföretag, medan tystnad råder om det skriande slöseri med resurser som idag sker inom exv 22 svenska landsting. Här rullar miljarder i soptunnan pga av överdrivna och dåligt fungerande byråkratier.

Privatisering är förstås ingen Quick fix! Allt lämpar sig för det första inte för drift i bolag, såsom exv domstolar och försvar. För det andra har vi exempel på kommunalpampar, inom framför allt M- och L- partierna, som sålt iväg dagis och vårdcentraler till struntsummor. Det behövs därför kloka jurister bakom varje privatisering. Helst inte kommunens egna! Många advokatfirmor är experter på att skriva avtal med krav, kontroller och påföljder. De känner nämligen till affärslivets såväl goda som dåliga sidor.

Till saken hör alltså att bolagisering ibland missbrukas. Ibland med uppsåt. Det tydligaste exemplet är nog de 9 miljarder som varje år försvinner till SR- och SVT-bolagen. Här möter vi rena hajburen, dvs en bolagskontsruktion med en stiftelse i toppen. Allt för att verksamheten inte ska framstå som offentlig. Den ska låtsas vara oberoende. Nöjes- och sportprogram produceras som bekant redan i överflöd av privata kanaler. Sport och nöjen är det som SVT:s höjdare brukar motivera sin existens med, dvs den berömda sammankomsten av svenska folket framför en tänkt lägereld. Host, host! I själva verket motiveras SR/SVT av politiska skäl om en politisk elits vilja till kontroll av de medier, som man påstår sysslar med ”public service”. Host- host! Röken från brasan besvärar.

Mitt bloggande går bland annat ut på att slå ihjäl heliga kor. Idag har minst två slaktats. Då är det passande att fira första advent!

Torsten Sandström

Dag efter dag fortsätter klanernas skjutningar och dödlig a våld i ett Sverige som påstår sig vara världen föredöme. Polisen står upp till knäna med kriminalitet. Åklagarna också, även om de av politikerna fått reda på att brottslighet inom familjen, klanernas kvinnoförtryck och sex över internet ska ha företräde – dvs den brottslighet som landets feminister fått oss att se som central. Okej, all brottslighet är allvarlig, men den dödliga som angriper landet utifrån är faktisk värst. Den beror nämligen på politiska beslut om invandring ska ske till ett land som redan är tyngd med problem, rörande just den immigration som vänstern anser bra. Jag talar om politiker som inte vill öppna upp för temporära låglöner till invandrare, utan i stället förvisar dem till bidragsliv i ghetton.

Det stora problemet är S-regeringen och jökenpartiernas fortsatta hyllande av invandring. Trots alla blodiga problem envisas de med att Sverige måste fortsätta med att slussa in nyanlända. Man slår till och med knut på sig vad gäller mängden så kallade ”ensamkommande”. Det är tragikomiskt att 35.000 inresande personer år 2015 kan kallas ensamkommande – ofta med tillägget barn – trots att flertalet av dem verkar vara omkring 20 år.

Problemet rör dessa 35.000 unga manliga afghaner/persern, som redan fått sin asylrätt avslagen i flera domstolsinstanser, gång efter annan nu ska få lagliga eftergifter för att de ska kunna bli kvar. Dessa ekonomiska flyktingar har under fem år kostat Sverige ett tiotals miljarder kronor i bidrag av olika slag. Under vistelsen här har tusenden kostat mer än 5.000 kronor per dygn bara för boende, mat och annat. Den svenska nationen har redan stora olösta ekonomiska välfärdsbehov för pensionärer, stökiga skolor, otillgänglig vård och inte minst tsunamin av våldsbrottslighet. Ändå öppnar politikerna famnen för de tusentals personer som (enligt domstolarna) anlänt utan lagliga skäl. Dessa killar ska nu beviljas en andra eller tredje våg av statliga bidrag. Flera av dem har redan haft råd att flyga tillbaka till hemlandet för att hälsa på!

Det allvarliga är att svenska folket, som vart fjärde år går till valurnan, inte blivit upplyst om den storskaliga penningsrullning som gått de 35.000 oinbjudna till mötes. Alltså de tusenden som bort stanna kvar i österlandet för att reformera diktaturer som helt enkelt väljer att exporterat sina oliktänkande. Jag förstår förvisso att de gärna vill stanna i Sverige med tanke på alla pengar som de redan erhållit och hemländers eländiga förhållanden. Men vårt rättssystem baseras på att de som inte bevisas asyl ska åka hem! Annars gäller öppna dörrens princip.

Det är helt enkelt inte Sveriges uppgift att vid sidan om folkrättens konventioner och utlänningslagens regler försörja en stor grupp av afghaner/perser. Att jökens partier tycker annorlunda blir nu tydligt. Men nationen står som sagt redan upp till axlarna med välfärdsproblem rörande bostäder, jobb, skola, vård och kriminalitet. Det är därför orimligt att jökens partier ska fortsätta en storskalig invandring av ungdomar som redan domstolar i flera instanser sagt nej till. De har alltså fått sin begäran om asyl avslagen. Ändå ska S, Mp, C och L tvinga dig och mig att betala ytterligare miljarder för deras inslussning.

Märk alltså att saken inte längre rör de ensamkommandes juridiska rättigheter enligt folkrättens och utlänningslagens regler. Det är enbart fråga om att utöka skattebetalarnas kostnader för politiskt omstridda ändamål. Var och en må tycka synd om de killar saken rör. Men de har som nämnts redan fått en fair chans och bör därför lämna Sverige, som visat sig alltför tillmötesgående.

Torsten Sandström

I ett par domar tolkar HD och Miljööverdomstolen (MÖD) vilka subjekt som har rätt att överklaga beslut i miljöärenden enligt 16:13 miljöbalken. Jag har tidigare kritiserat domstolarnas alltmer tillåtande inställning till överklaganden av olika samhällsbeslut. Det förlänger givetvis beslutsprocesser och kostar stora pengar! Vi ser nu hur eländet utvidgas.

Två aktuella domar kritiseras nu på Karnovs betalsajt JUNO av Pia Pehrson, advokat, och Mikael Jonasson, biträdande jurist. Båda från Foyen Advokatfimra. Jag citerar deras slutkläm (med min kursivering):

Vi konstaterar att den rätt till överklagan som från början var begränsad till vissa, specifikt definierade, miljöorganisationer och ärenden har vidgats betydligt genom de senaste årens rättspraxis. De två avgörandena från den 28 oktober 2020 följer den utvecklingen. MÖD:s avgörande öppnar upp för att fler typer av myndigheters handlande kan överklagas medan HD:s avgörande vidgar den klagoberättigande kretsen avsevärt. En generös tolkning av ’allmänhetens stöd’ leder till att det blir svårare att förutse vilka som kan komma att överklaga ett beslut.

Ett tidskrävande och osäkert prövningssystem riskerar att avhålla från investeringar i viktiga samhällsprojekt. Redan nu försenas projekt, eller förlorar sina investerare, på grund av osäkerhet om hur överklagandeprocessen slutar. I förlängningen innebär det här en risk för att utvecklingen av svensk industri eftersätts. Till exempel leder överklaganden ofta till att satsningar på vindkraft bromsas, även om utbyggnaden av förnybar energi är ett prioriterat samhällsintresse.

Som framgått av mina bloggar anser jag att miljöfrågor allmänt sett är viktiga. Men de måste vägas mot centrala samhällsintressen, såsom behovet av bostäder till rimlig hyra och intresse för investeringar i företag som går med vinst och ger jobb. Utomlands – exv Tyskland – fattas beslut avsevärt snabbare genom en begränsad överklagbarhet, något som skyndat på byggande och hållit ned hyrorna. De två svenska domarna visar att rätten för olika sidointressen att göra sig gällande drivits för långt. Det tycks som tolkningen av lagens regler sker genom att ett fuktat domarfinger sätts i luften för att läsa av hur den politiska vinden blåser. Det är inte bara samhällsskadligt, exv för byggföretag och bostadssökande. Det skapar även rättsosäkerhet. Dessutom fylls domstolarna med skräpärenden, som också tar dyrbar domartid i anspråk.

En allmän begränsning av rätten till överklagande av myndigheters beslut i olika ärenden är enligt min mening den rätta vägen att gå. En minskning av kretsen berättigade subjekt måste alltså övervägas och regleras i lag. Det gäller att motstå populistiska propåer från vänsterns rörelser så att viktiga samhällsfunktioner hålls igång i rimligt snabb takt. I vissa ärenden av masskaraktär (sociala bidrag och miljöfrågor) bör även en krympning av instansordningen övervägas, så att endast en domstol prövar och sedan är det färdigt. Det gäller att få fart på Sverige! Vinden blåser här åt fel håll, dvs från vänster.

Torsten Sandström

Förr skrek folk med fasa ”vargen kommer!” Och så plockades bössan fram. Nu måste vi lägga av med det larvet. Åtminstone enligt Sydsvenskan, som rapporterar följande lyckobudskap (den 24/11):

Länsstyrelsen: vargen har

kommit till Skåne för att

stanna

De statsanställda handläggarna i Malmö stad jublar. Drömmen är att med dina och mina pengar rädda en groda här och bygga ett övergångsställe för kryp där. Tillbaka till Sörgården är målet mitt i den tekniska revolutionen. De arter som med tärningskast ses som invasiva ska utrotas! Till varje pris måste det sena 1800-talets artrikedom skyddas, även om det lär finnas omkring 9 miljoner olika arter kvar på jordklotet. Och nya skapas årligen genom mutationer/det naturliga urvalet. Alla maffiosi på länsstyrelsen gnuggar händerna – det finns mycket regleringsjobb framöver! Allt gammalt ska räddas. Allt nytt ska väck! Alltså många tjänsteresor och sammanträden med nya föreskrifter som följd. Hej och hå! Det går bra för Sverige!

Om klimat- och miljömaffian ska tillåtas härja i landet kommer det att stå skattebetalarna dyrt. Skånes lantbrukare – även de boende på landsbygden med barn och hundar – jublar därför inte över statens och miljörörelsens strävan efter att bygga ett storskaligt Sörgården 2020. Oroade är de som själva måste försörja sig – som bekant skickar inte staten lön varje månad till folket på landet. Länsstyrelsens viltskadepengar är ett hån. Skadorna är en allvarlig extra belastning i jobbet. De visar att man inte bara ska försörja sig själv utan även politiker och folk på länsstyrelsen. Dessutom ska vargarna matas med bondens djur. Och så måste man räkna med att en eller annan människa i framtiden kommer att stryka med som vargföda. Men vad gör det? Människan är ju ändå en invasiv art. För att inte tala om de hundar som kommer att bli vargföda. Hoppla!

Fråga uppkommer därför om människan, hunden eller vargen kom först. till Skåne. Hur såg det ut före respektive efter istiden försvinnande för så där 10.000 år sedan? Svaret spelar ingen större roll för nutidens talibaner i artrikedomens tjänst. Allt ska tillbaka till Sörgårdens tid då hotet från vargen var en realitet.

Det tycks som de styrande i Stockholm ännu finns kvar under ett kilometertjockt istäcke! I skydd av detta utfärdas nämligen bestämmelser för i Skåne levande människor som bara försöker försörja sig själva. Inte undra på att den politiska kartan ser annorlunda ut i sydligaste Sverige. Frånsett Malmö förstås, som via statsbidrag och en minijök befästs som S-partiets reträttpost i regionen.

Torsten Sandström

Det kan tyckas svårt att se negativa sidor med begreppen jämlikhet och hållbarhet. Okej, att de är oklara. Men de uttrycker två viktiga mål för det nutida västerländska samhället. De är inga nyheter direkt, utan båda har i delvis olika skepnader många decennier på nacken. Idag har de blivit så omtalade medialt så de blivit begrepp i centrum för vad som anses politiskt korrekt. Detta väcker förstås mitt intresse.

Så vad är problemet? Som sagt är begreppen oklara. Det ena har sitt centrum i medborgarnas lika juridiska rättigheter. Det andra i en yttre miljö som bör vara rimligt god i relation till samhällets utveckling. Men båda begreppen tillämpas ofta extremt så att nästan alla sociala fenomen kommer att omfattas.

Jämlikheten utvidgas således ofta till att omfatta utländska medborgare, barn och djur. Tanken är att alla människor är lika från en moralisk eller biologisk utgångspunkt. Så är det förstås inte, varken juridiskt eller naturvetenskapligt. Och hållbarhet har blivit rena dragspelet. Varje aspekt av samhällslivet måste numera vara hållbart, såsom vad vi äter, vad vi skiter, på vilket företag vi ska jobba, hur pensionspengar ska förvaltas, hur vi ska semestra, hur husdjuren ska behandlas, vad vi gör på fritiden, vad barnen ska lära sig i skolan osv. Mångfalden är jippoartad. Det är inte seriöst.

Allt detta är delvis redan känt. Men utvecklingen mot en jämlikhets- och hållbarhetstyrrani fortsätter ändå. Bakom eskaleringen syns politiker och medier som använder begreppen som slagträn för att uppnå sina mål. För politikernas del är syftet omval. För mediernas del att hylla politikerna så att det bestående samhället värnas och statliga bidrag till publika och privata medier även framöver ges ut och blir större.

I många bloggar har jag nagelfarit jämlikhetskultens avigsidor, inte minst avseende feminismens avarter. I dagarna väcks en viktig samhällsdebatt om hållbarhetsdogmens risker. Det visar sig nämligen att EU tagit sig an en reglering av vad som unionen ska se som ”hållbart”. Det som inte handplockas blir med andra ord ohållbart. Hållbarhetsbegreppet ska alltså ges en juridisk definition på EU-nivå, med stor praktisk betydelse för medlemsnationernas medborgare och företag. I grunden rör det sig om vad EU ska stödja och ge bidrag. Stora penningbelopp kommer att satsas på det EU gillar! Men följden riskerar förstås samtidigt indirekt bli att det ogillas inte anses som tillåtet.

Ett viktigt exempel rör hur olika energislag ska rankas. Sol , vind och vattenfår frikort från EU. Vattenkraft ligger i farozonen på grund av att djur och växtlighet i älvar kan hotas. Fortsatt eldning av skogsråvaror står (riktigt nog) i strid med FN-dogmen om att CO2 är eländets elände. Tillåtelse att driva kärnkraftverk hotas också (även om fransmännen lyckats föra ut frågan från hållbarhetsträsket till en särskild reglering). Grundproblemet är att olika medlemsnationer saknar vattenkraft, eldningsbar skog samt kärnkraft. Och då är det bara att utfärda röda hållbarhetskort på rad. Nu ska alla frälsas för sol, vind och vatten! EU kommer att betala, dvs du och jag och många andra. ”Sådan är federalismen” lyder sången till känd melodi.

Att Sverige riskerar att hamna i kläm då kolossen EU svingar hållbarhetens slagträ är klart. Vatten- och kärnkraft står för sammanlagt 80% energiförsörjningen i vårt land. Flera företag inom energisektorn klagar därför nu. Klagar gör även personer som på EU-nivå tidigare naivt verkat för bygga upp den union som nu håller på att släppa ut anden ur flaskan. Jag tänker på C-partisten Lena Ek, som har suttit i EU-parlamentet och nu spär på sin pension därifrån (och från många inhemska politikeruppdrag) genom sin roll som ledare för bonderörelsens Södra Sveriges skogsägare. Någon plan för att locka in den vreda EU-anden i flaskan finns förstås inte i EU:s fördrag. Målet är som sagt vidgad federalism, vilket syns i de gigantiska statsbidrag som snart kan komma att delas ut, förmodligen med stöd av de nya hållbarhetsdogmerna.

Sverige som förmodligen är den stat som inom unionen släpper ut minst CO2 per invånare riskerar alltså att drabbas av miljötalibanernas frammarsch inom EU. Detta sker genom ett hokus-pokus om hållbarhet på unionsnivå. Jag menar därför att nationens många EU-kramande politiker och medier bär ett tungt ansvar för det som nu sker. De har i åratal flörtat med olika miljörörelser på hemmaplan och i EU. Inte bara kramar utan miljarder har som bekant rullat. Nu får de hållbarhetssnacket rakt tillbaka i ansiktet. SMACK! Alltså en kletig, vittgående, klåfingrig och oklar EU- normering om hållbarhet, som kommer att stå Sverige mycket dyrt!

Torsten Sandström

Att det är partipiskan som viner är klart inom S-leden. Är en person myndighetschef så ska man lyda regeringen och närmaste statsråd. Detta har Ann-Marie Begler, som varit generaldirektör på försäkringskassan, fått smaka på. Hon förlorade alltså jobbet av politiska skäl av allt att döma. Den som inte lyder Annika Strandhäll får nämligen silkessnöret!

Jag som hyllar flydda tiders ämbetsmannakrav – ordning och reda om än i långsam takt – tycker detta är en förödande utveckling. Partibok och/eller lydnad har blivit en tyst princip för att komma ifråga som myndighetschef i s-partiets Sverige. Visserligen är generaldirektörerna utsedda av regeringen, men är ändå inte rättsligt sett deras politiska legosoldater. De ska med kompetens och skicklighet leda sin myndighet enligt gällande lagregler. Det är just den juridiska självständigheten som är tanken bakom grundlagens regler om de statliga myndigheternas roll. Inga nickedockor, utan skickliga administratörer med respekt för offentligrättsliga regler.

Nu kompliceras systemet av att regeringen ger avsatta generaldirektörer full lön under återstående kontraktstid, oavsett om de utför arbete eller inte. Därför talar man om en Elefantkyrkogård på Rosenbad. Där sitter före detta höjdare och gör kanske ingenting i väntan på att kontraktstiden ska löpa ut. Det måste vara frustrerande för Ann-Marie Regler, som verkar vara klartänkt och driftig. Men samtidigt är det förstås en förmån att slippa jobba mellan 9 och 17. Inget hindrar förstås Begler att säga upp sig för att med liv och lust ägna sig åt annat jobb som hon själv väljer. Det är väl så Elefantkyrkogården är tänkt att fungera emellanåt. Gör något obetydligt – såsom smärre utredningsuppdrag med full lön – eller sluta självmant.

Men Begler tycks vilja sitta på två stolar. Att både äta kakan och göra som hon vill. Hon vill med andra ord ha både full lön som GD på Rosenbad och samtidigt kunna extraknäcka med styrelseuppdrag på privata skolföretag, vilka gränsar till den offentliga utbildningssektor som kontrolleras av regeringen.

Om Beglers extraknäck rört uppgifter som s-partiet hyllar hade hon säkert kunna utföra dem med bibehållna villkor på Elefantkyrkogården och dessutom få en klapp på axeln. Hennes problem är att extraknäcken för privata skolföretag inte är politiskt korrekta i vänsterns Sverige. Det är förklaringen till att S-regeringen bråkar med Begler och anser att extraknäcken inte är godtagbara bisysslor. S-regeringen vägrar med andra ord tillstånd. Strandhäll är en 100% politisk person av den typ som odlas inom S-partiet och den politiska klassen.

I mitt Sverige borde en avsatt hög statlig ämbetsman förlora arbete och lön. Och därefter får han eller hon själv välja nya sysslor om det går. I mellanmjölkens (och mellanölets) land finns däremot en kyrkogård för gamla elefanter som avsatts. Den betalas av dig och mig. Men Begler verkar att ha avsatts utan rimligt sakliga skäl. Återstår för henne att få frågan om avsättningens korrekthet rättsligt prövad. Möjligtvis bör hon sakna skydd för sin höga anställning, just på grund av den har företagsledande karaktär eller motsvarande. Det är möjligt. Men hon har valt linjen att både kräva lön och själv välja sina extraknäck. Även hon har vuxit upp i S-partiets kretsar.

Dessutom vet Begler mycket väl – med tanke på hennes goda kontakter inom S-partiet – vilka moraliska lydnadsnormer som gäller inom en rörelse hon valt att ge sig i lag med. Hon har 2015 med öppna ögon tagit sig an GD-jobbet under Löfvens regering. Hon borde med andra ord känna till S-spelets regler. Därför har jag svårt att sympatisera med hennes krav att både få full GD-lön och fritt välja extraknäck.

Torsten Sandström

Här ett klipp från ett (längre) pressmeddelande från Uppsala universitet:

Ny avhandling om psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar

Pressmeddelande
29 september 2016

Klimatförändringar är ett allvarligt hot mot människor, djur, och jordens ekosystem. Trots detta har effektiva klimatåtgärder dröjt, delvis för att det finns de som fortfarande förnekar att det finns ett problem. I en ny avhandling i psykologi från Uppsala universitet har Kirsti Jylhä undersökt psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar. Resultaten visar att individer som accepterar hierarkiska maktstrukturer har större benägenhet att förneka problemet.

Enligt min åsikt innehåller forskningspresentationen allvarliga vetenskapliga problem. Den bygger på åsikter och spekulationer, som knappast kan anses ha vetenskaplig status:

1. Det går nämligen inte att på vetenskaplig grund undersöka varför individen X säger Y. Forskare kan nämligen inte kika in i X´ hjärna för att utröna vilka motiv X har. Forskaren spekulerar med andra ord.
2. Hur vet Uppsala universitet att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot människor, djur och jordens ekosystem, som det påstås i första meningen? Delade meningar gäller nämligen inom forskningen. Detta vill universitetet inte kännas vid.
3. Hur sjutton kan en forskare i psykologi komma fram till att klimatskeptiker ”accepterar hierarkiska strukturer? Tvärtom vägrar de att godkänna påståenden som inte styrkts vetenskapligt sett. Klimatskeptikerna tvekar över de nuvarande bevisens vetenskapliga hållbarhet. Det tycks alltså som psykologen och Uppsala universitet (se min punkt 2) har en benägenhet att acceptera FN:s och IPCC:s omstridda påståenden om konsensus rörande utsläpp av CO2 som orsak till klimatförändringar. Men detta viktiga antagande redovisas inte, utan tas för givet. Det är för eländigt!
4. När jag läser pressmeddelandet går mina tankar till katolska kyrkans angrepp på Galileis teori om att jorden roterar kring solen. Det var katolska kyrkan som agerade hierarkiskt i förhållande till bibliska normer. Snart visade det sig som bekant att Galilei tänkt fritt och riktigt, som en vetenskapsmän bör. Nu rättar Uppsala universitet in sig i ledet av påvemaktens efterföljare. Och som budbärare används hör och häpna en nybakad doktor i ämnet psykologi.
5. Pressmeddelandet visar att Uppsala universitet – i Olof Rudbecks (den äldres) anda – fortfarande förmedlar uppsvensk politisk korrekt information. Det är bara att beklaga. Vi lever inte längre på Galileis och Rubecks 1600-tal, utan år 2020. Men politisk korrekthet tycks vara ett evigt fenomen.

Torsten Sandström

Igår läste jag på ProjektSanning en text som fick mig att sätta kaffet i halsen. Rubriken lyder: DONALD TRUMP ÄR VÅR TIDS STORA KRITISKA TÄNKARE. Som ett försvar för Trump förmedlar Janne Lundkvist bland annat följande:

”Sann kunskap är ju självupplevd.” – – – ”Och vem säger att kritiskt tänkande måste utgå från kunskap?”

Meningarna är i och för sig lösryckta. Men det spelar ingen roll då de är centrala. Innebörden är ett gränslöst förakt för vetenskaplig kunskap (vilket i övrigt också görs tydligt). Att åsikterna delas med Nanna Gillberg från Göteborgs universitet – i en text från GP – gör inte saken bättre (utan enbart mer pinsam för den sistnämnde, som typiskt nog sysslar med sk genusteori).

Traditionell vetenskap bygger på att det som ska hållas för sant måste kunna bevisas på ett kritiskt och trovärdigt vis så långt som absolut är möjligt. Utsagor måste kunna testas – helst genom experiment som bekräftar (eller falsifierar) dem. Teorier och metoder måste väljas neutralt så att forskarens personliga ideal inte präglar utfallet.

Enbart påståendet att sann kunskap är självupplevd pekar således på att författaren inte har förstått vad vetenskap går ut på. Det Darwin påstår – om det naturliga urvalet – har han sannerligen inte upplevt, utan visat genom teoretiska studier av mönster i naturen. Vidare har några av Einsteins teorier visat sig sanna först lång efter det att han skrivit ned dem. Han har alltså minsann inte upplevt dem. De bygger på rent teoretiska kalkyler. I sammanhanget undrar jag om den nyfrälstes upplevelse av Gud är sann? Författaren förväxlar med andra ord personlig åsikt med sanning/kunskap.

Påståendet om upplevelsens betydelse för kunskap visar också att författaren saknar självdistans. Han tycks aldrig ha tagit miste då han utomhus sett ett fenomen i fjärran och trott att det var X då det något senare visade sig vara Y. Man behöver inte vara synsvag för att kunna överraskas av hur osäkra de egna upplevelserna är även på nära håll. Upplevelser är per definition inte lika med sanningar! En upplevelse kan som framgått vara osann, men förstås emellanåt sann i vetenskaplig bemärkelse. Exv ser man att solen ”går upp” vid horisonten, men man vet samtidigt att det är en projektion av jordklotets rotation trion solen.

Den trista slutsatsen av författarens text blir att sann kunskap (i vedertagen mening!) egentligen inte kan finnas. Allt blir en fråga om egna upplevelser. Det är möjligt – rentav troligt – att detta är Trumps kunskapssyn. Men den är felaktig och farlig. Inte ens grottmänniskor kunde på sin tid bygga kunskaper på blotta upplevelser. Inför jakten lyssnade man nämligen på varandra och diskuterade – självfallet kritiskt – olika metoder för en lyckad fångst. Hörsägen och erfarenhet blandandes med andra ord samman. Åratal av tester och misslyckanden gav jägarna en rimlig grund för kunskap om djurens beteenden och därmed en framgångsrik jakt. Om den var vetenskapligt sann är inte alls säkert. Men den var ingalunda självupplevd av var och en människorna kring grottans eld.

Egots syn på kunskap är inte bara vansklig utan kan också vara farlig. Den frånkänner i praktiken andra från att tänka rätt. Detta påminner om ett litet barns bild av verkligheten. Och förstås även Donald Trumps syn på kunskap. Vad som i dessa dagar händer i USA gör detta fullständigt klart.

Torsten Sandström

Den statliga myndigheten ”Folkbildningsrådet” är en viktig kugge i det svenska bidragskomplexet. Myndigheten skänkte 2019 så mycket som 1, 8 miljarder av dina och mina pengar till en uppsjö olika bildningsorganisationer, små och framför allt stora. Flertalet av dem har liksom S-partiets slagskepp ABF politiska agendor, direkt eller indirekt.

Det svenska bidragskomplexet omfattar inte bara Folkbildningsrådet. Det är en virtuell gåvocentral som genom skänker försöker hålla samman vänsterns Sverige. Den största penningbetalaren i komplexet är SIDA som spenderar omkring 43 miljarder årligen – pengar som strös över u-världens länder för att främja drömmen om globalism (som knappast är en statlig angelägenhet). Andra viktiga armar hos denna stora svenska bläckfisk sysslar med mediestöd, där SR och SVT är de i särklass största mottagarna, som tillsammans håvar in c:a 9 miljarder årligen. Tentakler finns också som ger gåvor till ideella föreningar, press och mycket annat. Till och med Riksidrottsförbundet har sina händer ute och tar emot drygt 2 miljarder. I ledningen sitter en den ärrade (obs! två rr) veteranen Björn Eriksson.

Om jag dessutom räknar in den svenska välfärdens bidragssystem omfattar röstfiskekomplexet närmast astronomiska belopp. Men det är nu en annan historia. En bred välfärd gör nämligen nytta oavsett mottagarens partifärg.

För varje statsbärande parti är det självfallet viktigt att knyta politiska allianser, som har betydelse för kommande valrörelser. Genom att låta staten, eller mao skattebetalarna, stå för gåvor till vänsterns organisationer och intressen så tvingas självfallet personer med borgerliga värderingar finansiera sina politiska motståndare.

I en demokrati måste sådana manipulationer motverkas. Det är ju i praktiken främst fråga om att favorisera vänsterns egna rörelser inför allmänna val. Det officiella syftet är givetvis inte detta – man talar om bildning och demokrati. Men i verkligheten fungerar stöd till olika intresseorganisationer som en motor för vänstern att vinna val efter val. Liknande storskaliga projekt saknas också i västerlandets demokratier! Att de däremot brukas inom diktaturer är en tankeställare.

Därför måste det svenska bidragskomplexet avvecklas eller åtminstone krympas kraftigt. Som ett brev på posten kommer vi i så fall sannolikt att få höra hur folkbildning, globalt samarbete, fria medier och andra samhällsintressen kommer att hamna kläm. Det må vara så. Men offentligt stöd till civila organisationer innebär en stor risk för central statliga åsiktsstyrning samt skatteslöseri. Slopat stöd gör majoriteten av svenska folket till vinnare. De slipper finansiera organisationer som de uppfattar sakna samhällsnytta och som jobbar för att bevara den politiska makten i vänsterns händer. Svenska män och kvinnor vill själva bestämma över sina pengar!

Torsten Sandström

Inget etablerat svensk parti driver frågan om införande av partiella inslag av direkt demokrati. Exv i form av personval (som i Finland framför röda på parti) eller möjlighet till omröstning om föreslagen lagstiftning (enligt schweizisk förebild). Krampaktigt håller partierna fast vid en total representativ demokrati med val vart fjärde år.

Ett viktigt skäl till införande av inslag av direkt demokrati är partiernas minskade folkliga förankring. Medlemsantalet i partierna har sjunkit katastrofalt. Och yrkespolitiker har alltmer tagit över den offentliga makten. Deras återval finansieras med statsbidrag.

Yrkespolitikernas framväxt brukar sägas sammanhänga med det politiska livets komplexitet och behov av kompetens. Detta är en mindre del av sanningen. Minst lika viktigt är partimedlemmarnas uttåg ur partierna. Antalet medlemmar i de svenska politiska partierna har sjunkit med nästan 80% under de senaste 60 åren (från c:a 1.350.000 till 268.000). Här en länk från Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Störst tapp har S-partiet, som förlorat mer än 0,7 miljoner medlemmar. Partiernas medborgarstöd är alltså på väg mot botten. I stället för medlemsavgifter domineras finansieringen därför idag av partistöd från det offentligas kassakistor. Varje år får partierna samhällsbidrag på omkring 1,2 miljarder kronor (löner och arvoden för offentliga politikerjobb oräknade). Sedan 1965 har partibidragen från stat och kommun ökat från drygt 0,2  miljarder kronor per år till drygt 1,2 miljarder (2019)!

Utvecklingen är katastrofal i den enskilda medborgarens perspektiv. I stället för att värva medlemmar – som deltar i partiarbetet med liv och lust – växer en politisk klass fram. Och denna fyller hålet efter medlemmarnas självvalda avgifter med statliga bidrag, som du och jag tvingas betala.

Den svenska demokratin visar tydliga sjukdomstecken. Den ökade distansen till väljarkåren mellan valen kompenseras med statliga bidrag till partier och medier. Den svenska politiska klassen håller alltså på att bygga en egen svårintaglig fästning med hjälp av dina och mina pengar. Vi ser i vårt land inte den rotation vid makten som sker utomlands, särskilt i nationer med personval. Och 4%-spärren för tillträde till den svenska riksdagen håller nya kritiska partier borta från inflytande och inte minst penningstöd.

Jag menar att varje klok människa måste inse att denna utveckling innebär ett allvarligt hot mot demokratin. Därför är reformer som innebär direkt demokrati nödvändiga. Om inte politikerna besinnar sig kommer svenska folket att tvinga fram demokratiska reformer. Politiker som inte går utvecklingen till mötes är okloka. Historieböckerna är fulla av berättelser om hur det går för eliter som klamrar sig fast vid makten. Den politiska klassen måste besinna sig!

Torsten Sandström

Regeringens strategi mot coronaviruset går i dragspelets tecken, hej-och-hå, (S)verige vet alltid bäst! Först inga tuffa regler rörande äldreboenden – med allvarlig dödlig utgång. Sedan skärpning. För en dryg vecka sedan heltom och fritt fram för besök. Och så nu skärpt lagstiftning rörande allmänna sammankomster. Men inget om äldreboenden – inte ens en rekommendation om nedstängning! Kolla statistiken ovan från Folkhälsomyndigheten!

Regeringen har flera gånger visat saktfärdighet och vankelmod. Dödstalen bland äldre blev därför initialt höga. Nu riskerar det att komma en andra våg som drar in över de äldres boenden. Dödligheten är redan nu 30-36% av de covidsmittade i åldersgruppen 80 plus respektive 90 plus. Jag bävar över regeringens hit-och-dit-politik.

Förklaringen är bristande S-kompetens. Utbildningsnivån är beklämmande låg bland ministrarna i Löfvens regering. Mestadels fackliga meriter plus snuttkurser och den vanliga vägen via ungdomsförbunden. Inte ens ministern för högre utbildning har några markanta studiemeriter (mer än en grundkurs i feminism)! Även om utbildning inte är A och O när det gäller behov av verkställighet, så är det en sorgliga kvotering – förlåt – regering vi ser. Politiker måste visa förnuft, framförhållning och mod. När det gäller allvarlig smittspridning ska man inte behöva tänka på Partiet eller den egna framtida yrkesrollen, utan enbart på att fatta rediga beslut.

Från S-partiets kommandocentral i Rosenbad utgår rader av direktiv som baseras på antaganden om väljaropinionen samt tankar hos myndigheter vilkas chefer politikerna själva utsett. I stället för att snabbt skapa ett oberoende forskningsråd med experter på covid – och lyssna på utlandets lärdomar – så drar regeringen i spakar och trycker på knappar så att svetten lackar. Rena rundgången! Resultatet syns i statistikens dödstal.

Det som utspelas inom regeringen ger även en förklaring till hur beslut fattas inom landets kraftigt politiskt överlastade regioner med ansvar för sjukvården. Sverige är illa ute!

Torsten Sandström

PS! Såg idag att Kungl Vetenskapsakademin, KVA, förordar bruk av munskydd mot Corona. Alltså ännu en smäll mot dragspelarna på Rosenbad.

https://www.kva.se/sv/pressrum/pressmeddelanden/ny-rapport-om-munskydd-och-ventilation-fran-vetenskapsakademiens-expertgrupp-om-covid-19

Gammelmedierna slår sig för bröstet och talar om sina goda gärningar i demokratins anda. Allt mer sällan ser vi sådana insatser. Min blogg är skapad för att kritisera en farlig tendens, dvs den politiska korrekthet som leder till att en öppen debatt hotas. Medierna kör tyvärr sitt eget race med politiska paroller inom åsiktskorridoren.

På den vägen ställer de traditionella medierna även till annat elände. Det främsta tecknet är de bedövande giftpilar som de skjuter mot folket för att få det att visa lugn och gott humör. Svenskarna flabbar sig till sömns efter rader av nöjesprogram från den statliga teven och dess privata ”medtävlare”. Och nästan lika illa är sportrapporteringens sömnpiller. I stället för uteliv så tuppar vi av i tevesoffan.

Men värst av allt är det våldstrauma som medierna odlar. Inte nog med att blod, slagsmål, skjutningar, våldtäkter och annan skräck präglar svenska städer dag och natt. Teve, radio och tidningar tar upp spåret och presenterar sitt eget påhittade mediala våld. Kriminalfilmer visas på löpande band och presenteras på kultursidor samt program i radio och teve. De privata tevekanalerna visar våldsberättelser dygnet runt.

Och mitt i detta inferno ser vi SVT lägga ut sina krevader av våld , i syfte att ta upp kampen med de kommersiella kanalerna. Fåniga chefer på SVT talar om sin ”lägereldsteori”. Man vill samla folket framför brasan, dvs dumburken, för att skapa en gemenskap, sägs det. Men detta är inte sanningen. Man vill locka tittare till det tevebolag som sprider den korrekta politiska syn på samhället, som landets ledande politiker står bakom. Genom tvångsavgifter ska därför så många som möjligt samlas framför den lägereld som hålls brinnande genom SVT:s version av Unga Örnar.

Till råga på allt tillverkar SVT själva (eller beställer) våldsprogram på löpande band. Och genom trailers på bästa brastid får vi ta del av hittepå-våld, som följer upp de rysligheter som faktiskt inträffar gator och torg i klanernas Sverige. Gamla rysliga mord från verkligheten dramatiseras och levereras till ett svensk folk som inte har annat att gör än att glo på brasan. Man till och med leker ”Tjuv och polis” för att elden inte ska slockna. Ett bestialisk styckmord från Köpenhamn framkallar stickningar i näsan genom kolröken.

Genom att lägga ned SR/SVT, dvs de medieföretag som kallar sig publika, kommer miljontals svenskar att gynnas av ett lägre skatteuttag. Dessutom befrias de från det våldsok som statens tvångsmedier idag tvingar på alla. Låt alltså människor på 2020-talet välja själva vilka kanaler de vill ha på radio eller teve! Mitt utrop borde omfamnas av alla som kallar sig liberaler (av vänster eller högersnitt). Men inte! Det är ett tydligt tecken på att landets politiska elit vill försöka hålla koll på svenska folket. Och då fungerar våldsprogram som braständare till mängden politiskt korrekta kommentarer mellan pistolskott och tjutande bildäck. Det är inte ”public service” som saken häller, utan politisk styrning av medborgarnas tankevärld. Jag tror både Al Capone och George Orwell hade nickat instämmande.

Torsten Sandström

PS! Jag kan inte låta bli att länka till DN:s ledarsidas devota hyllning av public service häromdagen. Den säger mycket om hur snäv åsiktskorridoren är! Och vad PK innebär.

https://dela.dn.se/eXk3ZUdTaEFBZnhhOXI4RXZ4K0IzaEhTOHVvWHMzMWdWZUFUaXFqS2Vydi9PdXRGRHMvNDlrMDE5eGtYclowcTJEMXFyVGR6cm5zMjZ0NkYwSkpLV1E9PQ,

I antikens Rom bjöd eliten folket på gratis bröd och allehanda tillställningar med hästkapplöpningar och gladiatorer. Det var ett sätt att vinna röster samt få lugn i samhället. En stor del av stadens befolkning levde under hårda ekonomiska omständigheter. De betalade ingen skatt och fick ett något drägligare liv genom elitens satsningar på bröd och skådespel.

För det svenska S-partiet har alltid lönearbete sett som något ont. Något som folk med nödvändighet måste underkasta sig. Partiets roll har enligt den egna propagandan varit att organisera kollektivet av tvångsarbetare. För eliten inom partiet har andra villkor gällt, men funktionen har varit att beskatta mer välbärgade för att på så vis flytta förmögenhet till sina egna väljare. Det har S-partiet sysslat med under åtskilliga decennier. Retoriken har byggt på en form av klasskamp. I många valdebatter har välgödda s-ledare hånat direktörer och djursholmare samt lovat nya former av bidrag till sin stackars tvångsarbetande väljarkår. Hittills har det funkat så att S kan behålla herraväldet över den svenska nationen. Det är en simpel politik. Churchill skulle säkert instämma i mitt omdöme och tillfoga att det tyvärr är en av demokratins mörka sidor.

Det svenska lönearbete har genomgått en fundamental förändring sedan S-partiets barndom. Idag tänks alla går minst nio år i skolan. Jobben ser oftast helt annorlunda ut, med avsevärt mycket mer utrymme för stimulerande teorikunskaper och tekniska färdigheter. Den som vill kan dessutom studera vidare efter grundskolan för att få akademiska sysslor. Okej, att en stor grupp kvinnor tvingas utföra fysiskt hårda och föga spännande jobb. Men ofta rör det sig om individer som själva valt bort möjligheten till studier.

Bilden av lönearbete i nutidens Sverige är alltså inte längre det tidiga 1900-talets tvångsjobb under inte sällan slavdrivande chefer. Stora och generösa svenska välfärdssystem backar dessutom upp dem som är sjuka och svaga. Men partierna till vänster fortsätter med sin retorik om medborgare som måste få mer ledighet och alltså pengar från dem som betalar skatt. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde med rätta vara nöjda över att de eliminerat orättvisor i dåtidens Sverige. Men S-partiets nuvarande ledning tänker främst på återval – dvs den politiska klassens intressen – och tvekar därför inte inför köp av röster i allmänna val.

Trots enorm statlig upplåning under covid-19, lån som snart måste betalas av, så satsar S och Mp på olika ledighetsbidrag till dem som inte vill jobba. Värst är förstås Mp som talar om friår eller utvecklingsledighet för anställda som vill utbilda sig och ändå ha rätt att komma tillbaks till arbetsgivaren. S-partiet pratar om en sk familjevecka, dvs att anställda ska ha rätt till ledighet från jobbet med statlig ersättning på vabb-nivån för att serva sina barn då de är lediga från skolan.

Alltså två lyxreformer. Inte ett ord om krav på individen själv. Inte ett ord om arbetsgivarens bekymmer med att fylla platserna efter män och kvinnor som är lediga för att ta för sig av vänsterns julbord året om. Medborgaren uppmanas bara att tänka på sig själv (och kanske barnen). Det är storebror staten som ska ta ansvar för den enskilde. Vi känner till visionen från Orwells samhälle.

I det goda samhället måste däremot alla medborgare anstränga sig för att få vardagen att fungera. Under socialismen är det statens uppgift (som man dock aldrig klarat av). Vänstern vill nå dit. Och därför vinner de allmänna val på löften som andra ska betala. Svenska gammelmedier – som har till uppgifte att kritisera utvecklingen – hejar på. Tack vare vänsterns journalister.

Det finns tydliga tecken på att S-partiet nu rustar för en bidrags- och löftesflod inför valet 2022. Jökenpartierna C och L ansvarar för att mer än två år gått med en S-politik som går ut å att skjuta på nödvändiga reformer och bara utreda. Skulden hos C och L blir bara större ju närmare nästa valdag kommer. Då sitter de med Jökens tomma bokstäver i handen. Samtidigt kommer C- och L-jökarna att mötas av ett artilleri med bidragslöften om exv betald ledighet och extra pensioner samt propåer om återställande av LAS. Så ser vänsterns färdplan ut inför valet 2022 och kompisarna i gökboet hajar ingenting. Än en gång tycks de partier som kallar sig borgerliga gå i S-partiets fälla. Det är eländigt att se hur de medvetet missat tåget mot ett bättre samhälle. Ansvaret är tungt.

Torsten Sandström

Med anledning av de islamska terrordåden i Europa säger EU-kommissionären Ylva Johansson enligt en lång rad medier att islam inte är ett hot mot Europa. Det är terroristerna som är hotet. Hennes budskap är nog i och för sig riktigt. Religionen – islam – är större än terroristerna, som är en minoritet tillhörande många olika skolor. Men ändå är terrorismen faktiskt sedan länge en del av islam, som måste bekämpas.

Problemet är tystnaden från nationella ledare och präster inom de nationer som tillhör islam. Särskilt utmanande är Turkiets president, som inte tar avstånd från de våldsdåd som drabbar oskyldiga i väst. Ett liknande problem är de palestinska ledarna som också vägrar att kritisera jihadismen. Såväl Turkiet som Palestina motar enorma belopp från Europa (inte minst Sverige), men fortsätter ändå det religiösa krig som islam drivit mot otrogna i mer än tusen år. Och i vårt land visar det sig att statsbidrag hamnar i terroristernas händer!

Jag kan förstå att många inte vill trappa upp motsättningarna visavi islamismen. Men ändå ser vi ständigt eftergifternas – och förståelsens – politik mot den islamska religionen. Islam har sedan sin begynnelse valt en linje av religionskrig mot omvärlden. Förståelse och eftergifter uppfattas av jihadisterna tyvärr som ett tecken på att islams krigare – civila eller militära – har rätt.

Sverige har som nämnts ett särskilt problem med undfallenhet och statliga penningbidrag till islamska organisatoner. Detta innebär ett steg som går för långt, anser jag. Religionsfrihet innebär att alla trosyttringar måste stå på egna ben och inte finansieras från staten. S-partiets linje är att välvilja mot islam ger röster i allmänna val. Partiets credo är nämligen sedan minst ett halvsekel att köpa röster. S-makten ser inga problem med det. Och Ylva Johansson har blivit en supersosse, sedan hon konverterat från kommunistpartiet och blivit en ledande person inom den den politiska klassen modell S.

Jag är inte ute efter ett religionskrig. Men en fastare attityd mot våldets apostlar tror jag bidrar till en fredlig utveckling på längre sikt. Terrorister brukar tolka motståndarens eftergivenhet som tecken på svaghet hos motparten och egna framgångar. De gör aldrig eftergifter mot oliktänkande. Deras krig är heligt. Vi vill visa att demokrati betyder öppenhet. Men inte dumhet! 

Torsten Sandström

Att nästan vad som helst kan manipuleras med statistik är känt. Känt är också att få är kritiska – även inom kåren av journalister. Sveriges gammelmedier slår sig dagligen för bröstet och anklagar sociala medier för fake news. Själva är de inte bättre. Här två återkommande exempel.

Varje år publicerat Lärarförbundet – det lärarfack som styrs av S-partiet – statistik om vilka kommuner som har bäst skola. Vanligtvis placeras ett antal glesbygdskommuner i topp, till läsarnas förundran. Nästan alla gammelmedier hugger på S-partiets riggade bete utan att fundera eller problematisera. Men den som kollar hur Lärarförbundet kokat ihop sin statistik förstår snart vad saken gäller. Det gäller inte skolbetyg eller kunskaper, som borde vara den centrala mätaren på en bra skola. Nej, här mäter Lärarförbundet en rad faktorer som rör löner, lärartäthet, pengar till skolan, sjuktal, miljö och likande fenomen som Lärarförbundet och kommuner subjektivt rapporterar in. Inte undra på att glesbygdens S-kommuner favoriseras – de finansieras ju delvis av bidrag från staten och exv storstockholms skattebetalare. Hur landets föräldrar och skolbarnen rankar skolorna spelar mindre roll för Lärarförbundet. Det gäller som vanligt att politiskt trixa med statistik. På så vis har S-partiet möjlighet att ta hem spelet.

Ett annat exempel är de årliga mätningar som SIFO arrangerar beträffande olika statliga myndigheters popularitet hos svenska folkets. Siffrorna slås med automatik upp i gammelmedierna. Men inte säger en popularitetsprocent något om hur myndigheten verkligen fungerar – om den är bra eller dåligt. Det som mäts är enbart medborgarnas spontana reaktioner eller känslor. Som i sin tur påverkats av hur medierna rapporterar. – oftast inte om egna erfarenheter ens. Inte undra på att Kustbevakning, SMHI eller Naturvårdsverket brukar toppa mätningarna! Eller att Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skolverket placeras i botten. Den som har hört talas om trassel med en myndighet risar den. Och solskensmyndigheter ges förstås beröm.

Svenska journalister håller alltså låg klass som varje år vidarebefordrar sådan dravel. Deras självsyn är däremot gudalik. Men den vardagliga förmågan är – med lysande undantag – medioker. Det allvarliga är den makt som svenska journalister har. De härskar över samhällsdebatten genom att välja ut egna språkrör och andra lämpliga talespersoner. Just valet mellan det politiskt lämpliga och det politisk olämpliga är centralt. Resultatet bli tyvärr ofta enfaldigheter av det slag jag nyss nämnt.

Det mest allvarliga är den åsiktsststyrning som blir följden. Finessen med en tredje statsmakt var en gång i tiden behovet av oberoende kritik av nationens styrande. Idag fungerar kåren journalister däremot närmast som uppbackare till den politiska eliten. Förlorare är nationens medborgare.

Torsten Sandström

I Sverige pågår som bekant en hetskampanj med klimatet som slagträ. Med hänvisning till atmosfärens uppvärmning påstås att mänsklighetens existens hotas och att orsaken är förbränning av fossila bränslen (att bränna biobränsle anses dock okej).

Det allvarliga är att vetenskapen inte alls har en gemensam ståndpunkt rörande CO2-utsläppens påverkan på klimatet. FN och dess klimatpanel påstår detta. Många forskare är däremot skeptiska. FN:s tal om konsensus inom vetenskapen är en bluff och önsketänkande bakom en politisk kampanj för makt åt FN och åt de nationers politiker som delar FN:s åsikt.

Klimatet har en självklar koppling till jordens relation till solen. Man kan säga att det rör sig om kosmos verkan på livet här på Jorden. Det är inte uteslutet att utsläpp av CO2 kan ha viss inverkan på temperaturen på Jorden. Men poängen är att det finns alternativa förklaringar till en möjlig ökad värme (som knyter an till solens relation till jordklotet). Till bilden hör för övrigt att CO2 är nyttigt för växtlivet – därav termen växthusgaser. Så länge vetenskapen är delad – och tydliga bevis saknas – menar jag därför att det är bäst att sluta fokusera på klimat, uppvärmning och CO2-hot. Det är sundare att tala om jordens fysiska miljö – i väntan på fakta om komplexa skeenden i världsrymd och atmosfär.

Däremot är frågan om miljön central – dvs naturen och livsvillkoren på Jorden. Att människorna under årtusenden skapat problem för djur, växter, luft och sig själva är uppenbart. Här finns vetenskapliga bevis i massor. Vi har en gång i tiden utrotat våra släktingar Neandertalarnas och senare även miljontals av våra artfränder i härskarstaters kolonier klotet runt. Också arter av växter och djur har eliminerats i stor skala. Vidare har luft och vatten smutsats ned av olika kemiska partiklar. Dessutom finns det flera exempel på rovdrift vid fiske, boskapsskötsel och skogsbruk. Allt detta fortgår idag, låt vara att förändringstakten antagligen dämpats något.

Enligt min mening är det naturligt att fokusera den politiska diskussionen på dessa miljöproblem, som är uppenbara och närmast liggande vår verklighet under överskådlig tid. Lösningarna har förvisso en politisk koppling, men de vetenskapliga argumenten är många, många gånger tydligare än i klimatfrågan, varför vi får en klart bättre grund att stå på under debatten. Vad gäller miljön finns mycket att göra och vår förmåga att fatta kloka beslut blir mycket bättre än rörande spekulationer om det perifera klimatet.

Min förhoppning är att miljödiskussionen inte bara ska ske enligt dagens talibanlinje, som tycks gå ut på att allt ska bevaras och återställas till Sörgårdens skick. Enligt min uppfattning är dagens miljösamtal föga pragmatiskt eller konstruktivt. I alla tider har artförändringar skett. Några gamla arter har försvunnit – inte bara genom människans försorg utan genom djurens kamp. Nya arter växer fram genom mutationer och naturligt urval. Allt kan inte bevaras – inte varenda art av bakterier, mikrober eller mollusker. Det moderna samhället måste förvisso visa viss hänsyn, men vi kan inte återvända till sörgårdstidens fattigekonomi. I en öppen debatt måste plus och minus dryftas, fördelar vägas mot nackdelar samt miljövinster ses mot kostnader. Talibanens argument om helighet och absolut tolkningsföreträde måste helt enkelt bort. Va´ska väck? Mp:s träck!

Skydd för arter, regler mot spridning av giftiga kemikalier, begränsningar i fiske samt kontroll av jord- och skogsbruk måste alltså ständigt vägas mot vad ingreppen kostar för enskilda och samhället. Målet är rimliga uppoffringar och skälig hänsyn till miljöns behov. Jag tror majoriteten svenskar ställer upp på en sådan pragmatisk linje. Många uppfattar dagens miljösatsningar och artskydd som en extrem eller fanatisk politik. Den saknar sans på grund av att miljökramarnas krav är orubbliga och riskerar att belasta samhällsekonomin alltför kraftigt. Dogmen om artskydd har blivit att allt ska bevaras och invasiva arter utrotas. Det rör sig om en historielös dogmatik. Människan är i vårt land en invasiv art.

Får talibanerna hållas riskerar mänskligheten att gå under. Kanske är det ödets ironi att om nutidens klimatkramare lyckas stoppa CO2 – och skapa stor fattigdom och krig – så kommer de ändå att se till att svenska folket utrotas vid upptäckten att vi är en invasiv art.

Torsten Sandström

I dessa tider av covid funderar jag över hur politiska influenser – givetvis ett ord nära influensa – sprider sig snabbt inom det svenska samhället. Så fort jag slår upp tidningen ser jag hur ett medium (tidningen) hånglar med ett annat. En form av rundgång inträffar. Det ena mediet pratar om det andra osv. Det kan röra sig om kåsörer, popartister eller författare, egentligen nästan allt. Den ena rapportören knyter an till den andra andra, så att en mygga snart framstår som en elefant. Det som gammelmedierna skriver om blir stort, snart större och efter en tid har en stjärna skapats av nästan ingenting. Hjältens uppkomst ger i sin tur medierna ny fart och så uppstår något spektakulärt. Alla känner igen utvecklingen om man bara tänker efter.

Det mest tydliga exemplet på en medial transformation av något enkelt till ett världsscenario är Greta T. En skolflicka med egna idéer passas genom mediernas försorg snart in i ett större schema. Och vips – efter Gretas benägna medverkan förstås – utvecklas en rörelse över kontinenter.

Har detta att göra med Greta T:s unika budskap eller förmåga? Jag tror alla omgående svarar nej. Det hon påstår har många sagt förut. Det som skiljer ut henne från mängden är hennes låga ålder samt en svensk beundran för ungas protestaktioner, särskilt då det gäller rätt kön.

Men detta är absolut inte allt eller det viktigaste. Greta T hävdar teser som det svenska politiska etablissemanget – med support från FN – påstår är vetenskapligt riktiga. Om hennes budskap är korrekt vet ännu ingen, ty två vetenskapliga läger står mot varandra. Men själva sanningen är oväsentlig för den mediala epidemi vi ser sprida sig. Greta T fungerar nämligen som en megafon för ett budskap som politiker i FN, i Sverige och på annat håll har slagit fast som politiskt korrekt. Om budskapet är sant spelar egentligen ingen roll. Som sagt tvistar olika forskare om orsaken till uppvärmningen – den kan bero på CO2 eller på solen och jordens växlande relation. Vem vet det riktiga?

Nu till kärnpunkten. För den mediala epidemin är inte själva sanningen avgörande. I centrum står politikernas vilja att formulera problem och ge korrekta svar. Därför godtar politikerna – utan kritiska studier – FN:s klimatprogram. De lyssnar på personer – experter eller inte – som hyser samma värderingar de själva har. Sanningshalten är inte avgörande. De utnyttjar ett medialt vapen i en politisk maktkamp – antingen i Stockholm eller i FN:s New York. Ytterst beror detta på en politisk elits vilja att säkra sin fortlevnad. Alltså intressen hos den politiska klass som jag flitigt bloggar om. Klimatfrågan är ett bra slagträ för att fösa folk till valurnorna.

PK-ismen blir på så vis en del av en medial epidemi, som påminner om covid-19. Men den är inte biologiskt, utan politisk. Den är starkare än politiska partiprogram på grund av den mediala uppbackning som är förutsättningen för framgång. På så vis är medierna basen för nutidens politiska korrekthet. Utan medier ingen PK.

Men samtidigt binder politikerna medierna allt hårdare till sig, Det syns tydligt i dagens Sverige där lagstiftning brukas får att ge statligt mångmiljardstöd till radio, teve och tidningar. Avsikten hos politikerna bakom statsbidragen är förstås att hålla samman ett intressekomplex av givande och tagande mellan medier och politiker. Utåt talas det förstås, vitt och brett, om det ”fria ordet”. Och jag tror medierna själva inbillar sig att de agerar öppet och oberoende. Men alla som känner till hur tro och vilja kan förblinda människor förstår vad som händer.

På så vis pågår en politiskt och medialt beslutad spridning av PK-epidimin. Det är allvarligt. Vaccin saknas, frånsett olika enskilda och organisationers kamp för öppenhet. Den sanna öppenhetens strid verkar mot budskap som är politiska och inte grundande på fakta. Missbruk av orden ”fakta” och ”sanning” måste kritiseras!

Torsten Sandström

Sven Wollter var en karismatisk skådespelare. Men hans långvariga stalinism förskräcker. Adam Cwejmans dödsruna tillhör den realistiska genren, som vågar ifrågasätta gammelmediernas underdåniga PK-ism. Även Jan Myrdal behandlas nästan på samma devota vis vid sin bortgång för en vecka sedan. Läs gärna Cwejmans ledare i Göteborgsposten, GP:

https://www.gp.se/ledare/med-kommuniststöveln-i-ansiktet-hade-ni-låtit-annorlunda-1.36960540

Kolla denna annons i DN, en text som återkommer i alla Bonnierkoncernen tidningar på nätet!

Det är förstås tidningens ägare – och deras journalisters – tro som annonseras ut, dvs att det som skrivs är oberoende fakta. Men nästan alla vet att DN stödjer L- och S-partierna via Jöken. Detta är enkelt att se vad gäller DN:s politiskt tillsatta ledarskribenter. Men även i övrigt basunerar tidningen ut ett politisk budskap, som inte alls kan sägas vara oberoende. Det är 100 procent PK!

Det är faktiskt en osanning som DN publicerar. Lika osant som Donald Trumps många korkade påståenden. Vad gör egentligen den ansvariga utgivare som DN-annonsen yrar om? Det korrekta svaret är: han driver en av ägarna (Bonniers) beroende politisk linje! Inget annat.

Än en gång sätts regeringen och det svenska medicinska myndighetskomplexet på prov vid hanteringen av covid-19. Dundertabben från våren – dvs underlåten beredskap och frånvaro av strikta direktiv rörande äldreboenden – avlöses nu av en hit-och-dit-politik vid hanteringen av den dödliga influensans andra våg. Mjuka riktlinjer, eländigt långa köer till testning och inga krav på ansiktsmasker. Summa summarum: S-fiasko än en gång.

För några veckor sedan togs de strikta rekommendationerna bort rörande den äldre befolkningsgruppen. Och idag rusar smittospridningen! Intensivvården utsätts för kraftigt ökad press. Dödstalen ökar igen. Och flera kommuner återinför nu lokalt de gamla restriktionerna avseende äldre. Det råder kaos i vårt land! Till och med de statliga myndigheternas dagliga tevesammankomster – de fyras gäng – har ersatts med digitala möten.

I förrgår (den 10/11) intervjuades hälsovårdsminister Hallengren på SVT. En person som alltså nyss lättat på den tidigare kravbromsen för att skydda den grupp som främst hotas av dödlig smitta. Hennes svar är att det fortfarande gäller strikta rekommendationer om fysisk distans. Samtidigt som smittan sprider sig med lavinens fart bland yngre och medelålders. Många människor tror inte att efterlevnad av kraven är så viktig då det bara rör sig om rekommendationer.

Jag menar att grunden till det politisk-byråkratiska misslyckandet är en medveten passivitet att ta till stränga bestämmelser genom lag eller författning. Regering och myndigheter envisas med fria rekommendationer, frånsett författningsregler rörande folksamlingar. Utomlands har från krisens början breda lagliga krav och tuffa påföljder använts. Bland annat av denna anledningen har våra nordiska grannar och Tyskland därför lyckats bättre än S-regeringen med att begränsa smitta och dödsfall.

Det är givetvis förvirrande att tala om krav när det endast rör sig om rekommendationer. Kommunikationen från statsmakten blir synnerligen oklar, eller vilseledande, vilket framgick om man lyssnade på Hallengren igår. Dessutom skyller hon ifrån sig på landstingen/regioner. Att de utför vården innebär inte att regeringen undgår ett övergripande politiskt ansvar för situationen i riket som helhet. Det vi nu ser är rena rröd-grröna-rröran, för att påminna om Carl Bildts ord.

Jag har hört att regeringen anser att rekommendationer är den rätta svenska vägen. Jag har också hört att man påstår sig sakna lagteknisk rätt att utfärda stränga lagbestämmelser och påföljder. Som jag ser det är det fråga om undanflykter. Om rekommendationer ersätts med lagkrav kommer folks respekt att öka. Slarv blir förbjudet, inte bara oönskat. Påföljder hotar också ifall lagen säger så. Se hur andra nationer agerar!

Argumentet om avsaknad av legala rättigheter uppfattar jag som ihåligt. Klart är att grundlagen ger folk frihet att röra sig, umgås, resa osv. En grundlag tar tid att ändra, men det behövs inte. Redan idag finns det legala begränsningar rörande smittsamma sjukdomar och annan sjukdoms-, hälso- och ordningslagstiftning. Om inte befintliga regler ger regering eller myndigheter befogenhet att i förordning utfärda precisa tuffa krav och påföljder, så kan med juridisk klokskap ny lagstiftning snabbt sättas på benen och givetvis räkna med riksdagens godkännande. Men regeringen vet varken ut eller in. Den drar konsekvent alla problem i långbänk – i väntan på vaccin.

Den svenska passiviteten har tydliga ideologiska rötter. Det är en del i en svensk grundnorm om den enskildes ansvarslöshet: individens fria val kan inte begränsas anser man, inte ens i extrema nödfall. Detta måste ses i kombination med dogmen att det offentliga Sverige alltid vet bäst. Enskilda kan förvisso beskattas inpå ryggraden, men då är det främst välbärgade som drabbas. Att däremot kreativt i krisläge bruka hälsolagstiftningen mot människors privatliv är något som är främmande för S-partiet – även sedan dödstalen i covid-9 passerat 6.000. Därför håller man fast vid den sk Folkhälsomyndighetens lösa spekulationer. Den vet bäst. Sverige är ju världens föredöme och kan inte ta miste. För övrigt har polisen inte resurser att kolla att lagregler följs.

Det är ändå möjligt att regeringen snart tvingas tillgripa ingripande lagstiftning. Då uppkommer frågan varför man inte gjort det tidigare, liksom nationer i vår närhet. Varför har regeringen genom passivitet försatt nationen i en ohållbar situation, som skapat så många dödsfall? Jag räknar med att den tillsatta coronautredningen kommer med (inlindad) kritik mor regeringen – men frågan är om utredningen blir färdig före valet 2022. Redan nu har en partiell senareläggning aviserats. S-partiets strategi är att till varje pris – och i varje politisk krisfråga – vinna tid. Och med rätt ordförande i utredningen kommer man kanske att lyckas försena utredningen att bli klar först efter valet 2022.

Min slutsats är att vi saknar en svensk regering värd namnet. Vi har enbart en ”kvotering” . En samling inkompetenta yrkespolitiker plockade från olika organisationer i syfte att representera just dessa. Staten saknar alltså en fast hand i coronafrågan – även om regeringen komiskt nog ständigt talar om behovet av en stark stat. Vi ser därför ett olycksaligt gäng som klamrar sig fast vid taburetterna med stöd från jökboet. Hit och dit dras det i spakar och ljussignalerna skiftar dag efter annan från grönt till rött och sen åter till grönt. Sådant är Sverige hösten 2020 – vid tiden för virusets maximala spridning. Strindberg sa: det är synd om människan. Jag säger: det är synd om svenskarna.

Torsten Sandström

Med intresse har jag tagit del av M-partiets förslag till idéprogram ”Frihet och ansvar”. Det är en välskriven text, som sveper över svensk politik nu och de närmast kommande åren. Nästan alla modeord finns med i rubrikerna. Och kortfattat sammanfattas M-partiets föreslagna idéutveckling. Flera avsnitt avslutas tyvärr med superflummiga slagord med stora blå bokstäver. Populism eller reklam blir frågan.

Trots att det går att hålla med om det mesta känns det som skåpmat. Med tämligen små förändringar hade S-partiet kunna göra texten till sin. Ett ord här tas bort och ett annat läggs till där – vips ett program för landets främsta betongparti. Alltså liknar huvudlinjerna de ord man hör från jökens partier. Alltså en öppning åt nästan alla håll.

Jag spejar efter skrivningar som markerar något spännande och nytt. De är inte enkla att finna i denna söndagsskoleberättelse om Moderaternas framtida Sverige. Men ändå kanske något.

En intressant kritisk ton hörs rörande den svenska debattens utveckling mot kollektivt identitetstänk:

Nya former av kollektivism får samtidigt allt större utrymme i en samhällsdebatt där individen inte längre först och främst bedöms efter sina handlingar, utan där etnisk bakgrund, sexuell läggning och kön anses förklara individens position och möjligheter i samhället. Människors bakgrund anses binda dem vid vissa värderingar, åsikter och politiska rörelser. Denna identitetspolitikens kollektivism strider mot grundläggande värden i vårt samhälle.

Jag uppfattar det som en viktig och riktig kritik av ett nutida flummigt politiskt strukturtänk, där medborgarens ansvar skjuts å sidan och ersätts med påståenden om ödesmättade sociala tryck. På så vis blir individen en lekboll utan eget ansvar. Följden blir att rop på att samhället måste rycka in och rädda folket. De citerade M-orden är därför bra.

Bra är också idéskriftens kritiska ord om den starka staten, en annan av S-partiets kollektiva drömmar (och för mig mardrömmar). Men det blir lite skrattretande att M i stället vill tala om ett starkt samhälle. Och vad skillnaden avses att faktiskt bli visavi S-partiet försvinner i skriftens flöde av vacker ord. Jag påminner om att M-partiet – och många av dess yrkespolitiker – idag värnar landets drygt 20 Landsting eller regioner. Denna delvis döda hand knystar programmet inget om. Men en inlindad kritik av dagens vårdtillgänglighet presenteras genom orden:

… framför allt behöver vi göra upp med tanken om stora enhetssystem. Ur det följer att vi behöver öppna för nya huvudmannaskap och andra finan- sieringsformer. Inte minst är det viktigt på sjukvårdens område. Där bör ett obligatoriskt och heltäckande försäkringsalternativ till regionernas huvudmannaskap övervägas.

Flera av Sveriges stora strukturproblem försvinner bakom svepande rubriker och allmänt hållna positiva förhoppningar. Jag saknar alltså raka besked om bostäder, skatter, vårdtillgänglighet, invandring, utbildning, byråkratisering, strössel med skattepengar till medier och organisationer (exv SIDA och SR/SVT) osv. Inte minst saknar jag kritik av S-partiets kollektivisering via mantrat ”Den svenska modellen”. Skriften manar på så vis fram en känsla sossepolitk light – en förbättrad version jämfört med Reinfeldts storkram.

Jag och många människor i Sverige är kritiska till demokratins utveckling i landet. Det vill säga att en politisk elit ska fortsätta att ensam driva politik utan att lyssna på folket mer än en gång vart fjärde år. För landets yrkespolitiker innebär detta en lockande frihet och beroendeskapande pengar i fickan. Den politiska klassen ger upphov till en folklig konflikt som en modern demokrati måste tackla. Det är högst rimligt att M-partiet i ett idéprogram försöker artikulera denna politiska ödesfråga. Men man gör inte det. I avsnittet om frihet och jämlikhet möts läsaren bara av snömos:

God politik handlar därför om att stärka den enskildes frihet och möjligheter. Men det handlar också om att främja de små mänskliga gemenskaper för trygghet och samhörighet som i hög grad håller vårt samhälle samman. Familjen har här en särställning.

Därför är grundproblemet med idéskriften egentligen en artikulerade ambition hos M att vara statsbärande. Det vill säga inriktningen på den starka staten – förlåt samhället. Bakom skriften står framför allt en rad moderater från den politiska klassen. Alltså personer som hittills försörjts av offentligheten för att utöva politik. Mot den bakgrunden är det förståeligt att den centrala frågan om behov av direktdemokratiska lösningar saknas. Eliten önskar inte någon konkurrens från folket mellan valdagarna. Genom sin tystnad försitter programgruppen sin riktigt stora möjlighet att förnya Sverige i en nödvändig riktning. Man låter bli att svinga det slagträ som i grunden kunnat förändra nationen till det bättre.

Helhetsbilden blir därför en skrift som smakar mellanmjölk. En föga djärv satsning inför valet 2022. Således få konkreta förslag. Tystnad råder – det gäller att lägga sig i mitten, tycks det, så att alla politiska dörrar till regeringsmakten hålls öppna. Med tanke på S-partiets sluga jökentaktik, med förhalningspolitik och strategiska bidrags-, pensions- och LAS löften inför 2022 kommer förmodligen M-partiet än en gång att hamna i svårigheter. Reformfesten kommer sannolikt att utebli.

Det är alltså ett föga lockande bete som den politiska klassens Moderater agnar inför 2022. Det är för övrigt svårt att få mellanmjölk att fastna på kroken.

Torsten Sandström

Amanda Lind från Mp kallas faktiskt ”demokratiminister”. För mig som är intresserad av svensk demokratis problem är detta en tydlig och allvarlig signal. Som framgått av mina bloggar menar jag att demokratin hotas av den politiska klassens tunga hand över Sverige. Yrkespolitiker bestämmer och håller val vart fjärde år. Jag menar nationens medborgare saknar rimligt inflytande mellan valen (direkt demokrati). Exv i form av rätt att begära folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Enligt min mening räcker det inte med representativ demokrati – den måste fortlöpande kompletteras och fördjupas. En av nationens viktigaste politikfrågor har S-partiet alltså lagts i händerna på en oerfaren politiker från klimatets trosvissa talibanrörelse. Det är ett tydligt val.

Talibanismens syns även i invandringsfrågan: öppna dörrar för nyanlända är Mp:s linje och den avspeglar sig delvis i Regeringens valhänta politik. Nu ett allvarligt exempel. Redan 2015 ville riksdagens ledamöter att inga offentliga bidrag skulle gå till våldsbefrämjande organisationer. Flera skolor och kyrkosamfund med islamsk inriktning lever nämligen på statligt stöd. Och i några fall har tydliga våldsbudskap hörts från personer i organisationernas ledningar. Sedan dess har två utredningar 2018 och 2019 slagit fast att bidrag måste stoppas. Men Amanda Lind har dragit saken i långbänk (efter känt mönster från S-partiet att skjuta jöken i sank fram till 2022). Det är troligt att lagstiftning med bidragsförbud inte är på plats före valet 2022.

Vi ser alltså tydligt hur regeringen vägrar att ta demokratin på allvar. S-partiet ska styra Sverige! Det räcker med allmänna val vart fjärde år fulla av vackra löften. Man vet att väljarna har kort minne och kan lockas av nya löften. Mellan valen är det business as ususal, vilket syns i en systematiskt nedprioritering av frågor som kan få den svenska demokratin att funka bättre. Makt till folket är ett hot mot varje politiker. Amanda Lind är ett flagrant exempel. Hon visar till och med prov på statligt stöd till talibaner!

Torsten Sandström

Jag tänker nu inte upprepa de motstående argumenten i klimatdebatten. Dvs hetsarnas utpekande av CO2 som förklaring till den uppvärmning de talar om. Eller skeptikernas motargument om att någon koppling mellan uppvärmning och människans CO2-utsläpp inte bevisats.

Jag intresserar mig idag för de politiska krafter som finns bakom klimathetsen, dvs framför allt FN och en rad nationella politiker världen runt. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger. De är antagligen ärligt bekymrade över människans CO2-hjanterinmg. Men faktiskt inte fullt ut. Ty många förespråkar förbränning av skogsråvaror, vilket förstås också med för att CO2 släpps lös i luften. Det talar man inte så mycket om – folk går att bedra. Men man säger att förbränning av fossila energimedel bör minska. Detta håller jag givetvis med om. Olja, kol mm är ändliga resurser. Om säker kärnkraft pratar politikerna nästan inte alls.

Enligt min mening är klimathetsen främst politiskt betingad. På såväl FN-nivå som på ett nationellt plan finns det starka politiska krafter som vill öka sin maktställning. I och med att klasskampsparoller inte längre går hem så bra gäller det att satsa på andra argument som kan få människor att haja till och bli rädda. Då tanken om en god natur och miljö är något som nästan alla gillar är det logiskt att peka ut människans utsläpp sv CO2 som boven i miljödramat. Ett likande knep använder FN och politiker vad gäller krig, fattigdom och elände världens runt. På så vis blir såväl klimatet som globalismens politiska publikmagneter.

Kimathetsen är alltså ett slagträ för politisk makt. Att det finns några goda syften bakom svingandet av tillhygget gör hanteringen enklare. Men det såväl FN, politiker eller medier verkligen inte önskar är en saklig och kritisk debatt om de vetenskapliga skälen till uppvärmningen. En öppen vetenskaplig diskussion strör givetvis grus i klimathetsarnas maskineri. Därför påstår man att vetenskapligt konsensus råder om CO2-boven. Och därför pratar journalister som ”försiktighetsprincipen” för att peka ut CO2 som klimathot även – om man mellan skål och vägg – medger att orsaken till uppvärmningen inte är vetenskapligt fastslagen. På samma vis agerar tusentals forskare som inte studera solen och jordens relation, utan enbart sysslar med studier av miljön för människor, djur och växter på land, hav och sjöar. De vet inget specifikt om den roll CO2 har i relation till uppvärmningen. Även om de borde tala om att CO2 är bra för växtligheten och livet på jorden.

Det vi ser är en storskalig global dressyr av jordklotets befolkning. Den är alltså 100 procent planerad och legitimeras av att det ändå inte kan vara fel att bränna mindre av fossila bränslen. Men huvudmålet är faktiskt inte värnandet av miljön. Målet är att FN ska utvecklas mot en världsregering. På samma är målet politisk makt över nationer. Och i detta världsomspännande ceremoniel är det teve, radio och tidningar agerar officianter. Många schamaner slår på trumman!

Torsten Sandström

Donald Trumps mediala agerande i samband med sitt högst sannolika valnederlag förstärker min bild av en usel person och president. En man som är rasist, kvinnoförtryckare, verklighetsförfalskare, politisk storfifflare och förbrytare mot demokratins spelregler. Hans handlande medför att man måste ifrågasätta hans mentala hälsa och personliga karaktärsegenskaper. Att han ändå lyckats skapa några få ekonomiskt och diplomatiska framgångar får tillskrivas tesen: ”även en blind höna hittar ibland ett korn.” Några i omgivningen är förmodligen duktiga.

Som gammal – numera tyvärr överårig – golfare kan jag ”roa” mig med att fantisera över en runda på gräset med Trump. Scenariot är närmast givet. Följande skulle hända.

Trump skulle insistera på att väja sin favoritgolfbana.

Han skulle vägra godta min färgade kvinnliga kamrat som medspelare.

Han skulle välja spelform som passar honom bäst och trakassera mig inför utslaget på hål nummer ett (och även under rundans fortsättning).

Han skulle fuska med räkningen av sina egna slag.

Han skulle förneka sin förlust (pga av alltför många pliktslag).

Och gå till domstol för att bli utropad som segrare i golfrundan.

Alltså sammantaget allt en rufflare och bad looser. Fair play är honom främmande. Trots allt skrän om ”America first” representerar Trump något helt annat än det svepande begreppet ”The American dream”, dvs demokrati, öppenhet, förnuft och möjligheten för alla att bygga välstånd.

Detta är en ansiktsmask. Många av världens nationer kräver som bekant att medborgarna ska använda mask mot covid-19. Många svenska vård- och serviceföretag – privat- eller offentligtägda – gör det också. Allt fler svenskar bär frivilligt mask på stan och i affärer.

Men det offentliga Sverige kräver inte ansiktsmakt. Vad värre är att man inte ens rekommenderar mask. Förklaringen tycks än en gång vara den svenska statens skamfilade covidmyndigheter, som anser sig veta bäst. Dvs att masken inte skyddar bäraren, utan bara möjligtvis människor han eller hon möter. Bäraren riskerar att bedras så att han eller hon blir oförsiktig.

För mig är det obegripligt att Sverige inte rättar in sig i ledet. En rekommendation att med försiktigt förnuft bära mask är bra för den som gör det. Att masken dessutom skyddar omgivningen är ännu ett skäl.

Jag menar att maskfrågan är ytterligare ett tecken på en maktfullkomlig och dysfunktionell svensk statlig byråkrati. Bakom byråkratin syns ett tafflig och räddhågat svensk politiskt ledarskap. I stället för att lyssna på omvärlden höjer man rösten och uttalar mantrat: ”Sverige är ett föredöme för världen.” Ett väl känt propagandatrick. Det användes även av sovjetregimens ledare. Omvärlden skrattade bara.

Så in med maskrekommendation! Och ut med S-partiet och dess byråkratikomplex!

Torsten Sandström

Det är uppenbart att politiken i världens största ekonomi bör stå i förgrunden för svenska medier. Det är inte detta jag uttrycker missnöje över i denna text. Det gäller nu hur svenska mediers genomför sin satsning.

Inför valnatten har upplägget varit vänsterliberalism mot högerpopulism. Att Trump är urtypen för en högerpopulist är fullt klart. Men att Biden skulle vara liberal – för att inte tala om vänster – är enbart svenska journalisters önsketänkande. Han är nästan lika konservativ som Trump. Men han är demokratiskt sinnad och sympatisk och därför förstås ett bättre val allmänt sett än Trump. Men Biden tillhör en politisk klass, som knappast framstår som dynamisk, liberal eller vänster.

Det mesta talade för att presidentvalet inte skulle avgöras under den natt som svenska medier – framför allt SVT/SR – sköt bort sin mesta ammunition avseende reportrar hemma och i USA. Alltså ännu en valrapportering från USA i magplaskets tecken. Massor av sega samtal på plats i USA, i soffor och tevestudios. Men ingen verkstad. Expertisen tillhörde med några undantag B-laget.

Eller till och med C-laget. Under den i USA pågående rösträkningen, någon kväll efter valet, presenterade SVT2 från hemmaplan ett valresultat till Bidens fördel – 11 elektorer från Arizona – som ännu inte (7/11 kl 11.30) slagits fast som officiella i CNN eller andra svenska medier. Samma positiva Biden-siffror återkom dagen efter under C-lagets uppföljning av valet från Stockholm i SVT2. Vidare visade SVT:s uppvisade Rapport denna dag en stapplande före detta reporter från SVT Sporten som nybliven USA-reporter. Så segt och så amatörmässigt! Typisk svensk statskontrollerad teve som hejar på vänstern och därför gör Biden till vänsterman.

Jag har i flera dagar ganska noga följt CNN:s rapportering, som varit bländande informativ, utan alltför många kramar av Biden och med en (åtminstone för mig) naturlig kritisk distans till Trump. Även efter valnatten – då den avdankade svenska horden av ”experter” ligger i sängarna – fortsätter CNN med sin lysande rapportering. Så mycket mer fördjupande och schvungfullt! Skillnaden mot SVT:s framställning påminde mig om proffsen mot ”Kom nu då, barnprogram på teve 2”.

Sammantaget är ändå inte mitt främsta intryck av den svenska rapporteringen den valhänthet och platthet som visats. Man måste ju förstå att USA:s mediala resurser är ofantliga. Min huvudkritik rör den svenska partiskheten. Genom att framställa Biden som vänster (och Trump som en ultrahöger populist, vilket är korrekt) bidrar svenska journalister till en intern svensk politisering. Ett svenskt hyllande av Biden, som inte har mycket att göra med valkampen i USA. Okej, att Biden är en demokratisk politiker. Men genom att presentera honom som vänsterliberal och Trump som högerpopulist blir den svenska bilden antikonservativ. Trots att båda kandidaterna faktiskt är djupt konservativa. Och dessutom två åldersstigna personer som finansieras upp till halsen av näringslivsintressen.

Torsten Sandström

I alla tider har det funnits människor som drömmer. Oftast har det varit fråga om religiösa tankar. Men förstås även budskap om ekonomi och politik. Därför återkommer propåer om behovet av ett enda globalt styre. I allmänhet hörs sådana ideér från folk till vänster eller från liberaler. Alltså är det idealister som talar, människor som ofta saknar kontakt med verkligheten. Konservativa ideologer är mer återhållsamma.

Dagens industri (Di) skriker häromdagen ut följande:

Så kan evolutionen driva fram en världsregering

Påståendet härstammar från medierna nya gullpojke, psykiatrihjälten Anders Hansen Han är alltså själsvetare och ingen genetiker eller dna-expert. Ändå pratar han på. Tanken tycks vara att mänsklighetens civilisationsprocess och individernas ökade vilja till samarbete har en genetisk grund. Detta är säker sant, men absolut ingen nyhet. Många – senast Steven Pinker – har framför detta budskap. I ett hundratusenårigt (100.000!) perspektiv är det en rimlig iakttagelse. Men det säger inget om livet på jorden under detta sekel.

Att det finns ett specifikt politiskt mål bakom civiliseringen och samarbetsviljan i människans gensystem är enbart en dröm. Nonsens med andra ord. Genetisk utveckling för fred, frihet och välstånd är inte lika med en framtid under FN:s ledning eller annat överstatligt styre över globen. Det är rena politiserandet för en kommande superglobalism.

Jag menar att sådana tankar inte bara är naiva, utan rentav farliga. De ger luft åt globens stormakter, framför allt Kina, att försöka lägga under sig andra nationer. Vi ser det redan. Globalismen föder även maktambitioner hos den politiska klassen världens runt att skaffa sig en internationell plattform, som inte alls är önskvärd i ett nationellt eller folkligt perspektiv. Vi ser också detta hända.

Hansens drömmar är rena mannan för maktlystna såväl här hemma som utomlands. Och Dagens industri är hans profet.

Torsten Sandström

På DN debatt pläderar professorn i statskunskap Leif Lewin för att forskningens frihet ska ges ett skarpare grundlagsskydd mot antidemokrater än dagens ord i 2:18 Regeringsformen (RF) om ”att forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser … i lag”, dvs närmast högskolelagen. På ett allmänt plan känns Lewin krav vettig. Men det är enklare att tala stora ord om forskningsfrihet, än att förklarar hur den ska formuleras i lagtext. Lewin försöker inte ens. Se länken nedan. Lewins tanke måste bemötas!

Grundproblemet – som Levin går helt förbi – är att allt som kallas forskning på svenska universitet och högskolor – och genom offentliga beslut beviljas stöd – inte är vetenskapligt bevisade sanningar. Visst bygger tanken om forskning på strukturerat, öppet och kritiskt tänkande med målet att söka kunskap. Men flera samhällsvetenskapliga studier baseras idag på metoder (ofta intervjuer) och teorier som knappast kan sägas skapa vetenskapliga sanningar, i den meningen att de med säkerhet går att bevisa. Forskarens politiska omdömen får på så vis stor genomslagskraft. Frågan är om en sådan forskning ska skyddas genom regler i svensk grundlag? Forskning är med andra ord ett högst tänjbart begrepp – man talar faktiskt till vardags om ”god” och ”dålig” forskning.

Inte ens naturvetenskapen är fri från liknande problem. Historien lär oss ju hur Bibelns världsbild – dåtidens ”konsensus” – förflyttats till vetenskapens skräpkammare genom insatser av exv Galilei, Newton, Darwin och Einstein. De senares frihet att att tala och skriva har varit begränsad. Flera på den tiden erkända forskare försökte hindra dem att publicera sina rön. Etablerad forskning är med andra ord tyvärr inte något bevis för att sanningar presenteras. Sak samma gäller förstås unga oetablerade forskare, som inte alltid producerar god vetenskap.

Jag menar att Lewin borde inse detta och därför låta bli att propsa på en grundlagsreglering av forskningen frihet. Det räcker med att grundlagen föreskriver frihet för alla – forskare eller ej – att yppa sina åsikter och alltså, om man vill, presentera dem under etiketten forskning. En sådan etikett är nämligen i sig inte särskilt mycket värd (i och med att den ibland vrängs). Först genom öppenhet, nytänk, kritisk granskning samt andra forskares insatser kan väsentliga kunskapsteg tas framåt. Därför utgör tanke- och åsiktsfriheten i dagens 2:1 RF som grundstenen i en demokratisk författning. Och faktiskt även som vetenskapens bästa skydd.

Lewin hade även haft nytta av att fundera över den naturvetenskapliga konflikt som idag är högaktuell mellan klimatkramare och klimatskeptiker. När det gäller betydelsen av människans CO2-utsläpp står nämligen två månghövdade läger av forskare mot varandra. Den förra sidan stöds av FN och anser att CO2 bevisligen är orsaken till atmosfärens uppvärmning. Som stöd presenterar FN argumentet att det råder ”konsensus” om den egna ståndpunkten. Den andra sidan är skeptisk och menar att bevisen inte är tillräckligt starka vetenskapligt sett. Skeptikerna stödjer sig även på att ”konsensus” inte är ett vetenskapligt bevis samt att FN:s beräkning av konsensus är tydligt riggad (bla genom att skeptiker eller neutrala helt fräckt räknats bort).

Vilken betydelse skulle Lewins grundlagskrav om forskningsfrihet få i denna ödesmättade miljökonflikt? Risken är enligt min mening påtaglig att klimatskeptikernas ställning hotats. Och att CO2-hetsarna ges en ännu större andel av tillgängliga offentliga forskningsmedel. Om klimatskeptiska argument anses stå i strid mot grundlagen är risken även påtaglig för att storskaliga och kostnadskrävande miljösatsningar sker, trots att det inte kan sägas vara vetenskapligt bevisat att CO2 är boven i klimatdramat.

Det är med andra ord ofta svårt att styrka vad som är en vetenskaplig sanning. Därför är det enligt min mening bäst att låta det fria ordet få råda inom forskningen, tillsammans med ordning och reda. Historien ger som nämnts tydligt stöd för detta. Först efter nya forskningsrön, kritik av dessa och alltså tidens gång kan djupare kunskap presenteras, som gör anspråk på att kallas vetenskap. Därför räcker nuvarande svenska reglering i 2:1 RF – dvs opinionsfriheten – tillsammans med rätten till åsiktsspridning enligt grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/debatt/ge-forskningen-skydd-mot-antidemokraterna/

I mina bloggar har jag ofta pekat på att den svenska nationen inte klarar av att lösa en rad politiska strukturproblem, såsom rörande bostadshyra, anställningar, skola, vårdens tillgänglighet, kriminalitet, försvar osv. Följden har blivit det jag kallar ett nationellt förfall, en erodering av den svenska offentlighetens förmåga att lösa politiska problem.

För en tid sedan skrev i SvD Jens Magnusson, från SE-banken, om ytterligare ett viktigt problem i antågande. Det han skriver är superviktigt och har inte fått den uppmärksamhet som enligt min mening behövs. Frågan kan utvecklas till en valvinst för S-partiet 2022. Nu rör det sig om det svenska pensionssystemet, som inte är perfekt, men ändå något av ryggraden i svensk välfärdspolitik. Problemet rör nu inte höjda pensionsåldrar, som nog behövs. Hela pensionssystemet hotas av snyltande vänsterpolitiker, som vill dela ut pengar till behövande, som inte själva deltagit som inbetalare till systemet.

Nuvarande pensionssystem bygger på något som liknar en försäkringstanke. Huvudlinjen är att pensionen ska avspegla vad medborgaren via arbetsgivaravgifter (på drygt 17%) levererat till pensionssystemet, frånsett det pensionstak som finns för högavlönade (med riktigt stora insättningar). Grundprincipen är att utbetalningar från systemet alltså inte ska ske utan täckning i tidigare insättningar.

Sedan flera år manglas frågan om stora förändringar i en blocköverskridande sk Pensionsgrupp. På Regeringens hemsida presenteras få konkreta besked. Men det framgår att S-regeringen bombarderar Pensionsgruppen med reformförslag, som kommer att skuldsätta framtida generationer av pensionärer. Det hela förefaller vara en strategi med sikte på politisk utpressning inför valet 2022. S-partiet kan kanske än en gång ta hem spelet genom att lova skänka bort andras pengar. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/hallbara-pensioner/pensionsgruppen/

Magnusson pekar i sin artikel på hur vänsterpolitikerna inte kan hålla fingrarna från syltburken. På område efter område tycks Sverige vara på väg att överge de principer som var vägledande för pensionsreformen för 20 år sedan. Därmed öppnar Pesionsgruppen för att problemen som tidigare lösts kommer tillbaka, skriver Magnusson, SEB, se länken nedan. Magnusson text är av naturliga skäl tekniskt komplex, varför jag sammanfattar den mycket kort så här:

1. Tanken har hittills varit att statsbudgeten inte ska belastas med pensioner. Nu ska pensioner utbetalas från statskassan och inte från medel som inbetalats till pensionssystemet.
2. Vidare föreslås att många ska få pensioner från systemet som de inte tjänat in genom avgifter, vilka deras arbetsgivare satt in. Politikerna låtsas så att säga att mottagarna betalt in pengar och detta även retroaktivt. Följden blir att ett belopp på omkring 700 miljarder riskerar att skuldföras. Skulden tvingas förstås de yngre att betala – eller förlora – genom sina framtida insättningar.
3. Den tidigare samsynen mellan de politiska partierna håller på att ersättas av konfrontation från vänsterhåll, genom löften om den storskaliga underfinansiering som föreslås. Risken är att inget parti vågar säga nej, ty löften om gåvor är ett väl känt sätt att vinna val på.

Magnusson varnar helt enkelt för att det svenska pensionssystem, som funkat rimligt väl, hotas av sammanbrott. Jag tror att S-partiet som ser makten svikta inför 2022 med öppna ögon kan spoliera pensionssystemet för att rädda sin maktställning. Hursomhelst, om Magnusson har rätt väljer den svenska nationen att skapa ännu ett stort strukturproblem. Men Sverige orkar inte med ytterligare politisk mismanagement!

Torsten Sandström

https://www.svd.se/sverige-overger-ett-sunt-pensionssystem

Ingen kan i vänsterns Sverige ha undgått att V-partiet i helgen fått en ny partiledare. Hon intervjuades i SVT Rapport den 1/11. På frågan om partiets kommunism svarade hon ungefär: ”vi har tagit bort det där” (om jag hörde rätt).

Den som svarade så har för inte så länge sedan varit Ung vänsters vice ordförande. Den som kollar i nu gällande stadgar till Ung vänster (V-partiets ungdomsförbund) kan i 1 § läsa följande:

verkar förbundet för ett kommunistiskt, det vill säga klasslöst, samhälle.

Alltså far partiledaren med osanning. Den partiledare som börjar sin första arbetsdag med en stor lögn kommer med all sannolikhet att fortsätta på samma väg i framtiden. V-partiet är en given fara för det svenska samhället. Just på grund av att V inte driver en ansvarsfull politik, utan lovar att skänka bidrag till alla och envar och för detta ständigt höja beskattningen. V vill inte finansiera bidragen på så att svensk ekonomi hamnar i balans. Ekonomisk jämvikt struntar V i. Underskott är nämligen av godo. Det gör det enklare att rasera nuvarande ekonomiska system.

V vill nämligen åstadkomma ”ett kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst, samhälle”. Det drömmer partimedlemmarna om. Men partiets ledning inser att det är inopportunt att säga sanningen. Därför ljuger man. Och därför inleds den nyvalde partiledarens bana med en lögn. Fortsättning följer…

Torsten Sandström

I mitt bibliotek med skärmdumpar från dagspressen syns flera tydliga mönster. Det främsta är utvecklingen från faktajournalistik till åsiktsrapportering från vänsterkanten. Men det finns flera andra mediala tendenser som delvis överlappar andra.

En högaktuell är rubriksättning och rapportering som framkallar ångest hos tidningarnas läsarna. Meningen är förstås att påverka deras åsikter på ett närmast politiskt plan. Tämligen naturliga, men tråkiga, skeenden framställs som krisartade problem. Typexemplet i mitt klipparkiv är förstås skräckskildringar av klimatet, där ett av FN politiskt bestämt scenario om CO2-utsläpp utpekas som osaken till atmosfärens och jordens uppvärmning. Punkt slut! Inga alternativa förklaringar tillåts! Inget om solen, molnen eller andra möjliga orsaker. Så rabiat agerar inte vetenskapens folk. Däremot forskare som vill politisera.

Ångestmetoden används även i alla möjliga andra sammanhang. I ett klipp från SvD (2020-07-13) skriks det ut att ”Många gravida törs inte prata om att de mår psykiskt dåligt”. Intryck skapas av något nytt hänt kvinnor som är gravida. Alltså något själsligt allvarligt som uppstått just på grund av ett nutida havandeskap. Såvitt jag förstår har kvinnor i flera tusen år drabbats av oro samt kroppsliga och psykiska förändringar i samband med graviditeter.

I ett annat klipp, nu från DN (2020-10-09), klagar ett barn med feta rubriker över att farsan hamnat i fängelse. ”Har inte träffat min pappa på sju månader”. Det är förstås trist. Men inte heller här är det något nytt som händer. Pappan måste ha begått ett allvarligt brott som föranlett ett för svenska förhållande så långt fängelsestraff som mer än sju månader. Dessutom måste ju pappans isolering ses som en skyddsåtgärd från statens sida, som bär ett ansvar för att hindra smittospridning inom fängelser och anstalter. Men i journalisterna värld betraktas i allmänhet världen med enbart ett öga – det vänstra.

Det vi ser är simpel skräck- och ångestjournalistik. Det rör sig om journalisters fiskande i människors själsliv. Fokus inriktas mot individens identitet. Vi ska tycka synd om henne eller honom. Att orsaken är glädjande (typfallet graviditet) eller samhällsnyttig (pappan i fängelse) spelar ingen roll.

Enligt min mening ser vi tydliga sjukdomstecken i mediernas värld. I stället för att faktarikt rapportera om en uppsjö viktiga samhällspolitiska problem sysslar svenska journalister med åsikter som framkallar ångest hos det svenska folket. Förklaringen måste bland annat sökas i en undermålig svenska utbildning av journalister. De skolas i att skriva egotrippat i stället för sakligt och samhällskritiskt. Det är nog ingen slump. Att en sådan bristfällig skolning pågått under många år kan inte förklaras på annat vis än att landets vänsterpolitiska etablissemang gillar läget. Och politiker till höger vågar sällan höja rösten. Av rädsla för den journalistiska mobben.

Mediernas ägare tillhör också syndarnas skara. De tillåter att journalismens fana trampas i smutsen. De tycks nöja sig med att statliga bidrag i miljardklassen (sammanlagt) fyller hålen i balansräkningarna på grund av flyende läsare och annonsörer. Detta händer i Sverige, som ser sig om ett föredöme för resten av världen.

Medierna förfasar sig över den nya domare i US supreme Court som Donald Trump utsett. Alltså en kvinnlig jurist med konservativ läggning. Samtidigt hyllas hennes avlidna företrädare, som en enastående domare. Rader av devota sympatier för den senare blottlägger svenska mediers politiskt korrekta värderingar. Det måste stå klart även för den som är måttligt kritiskt sinnad. Det svenska folket har nämligen efter snart hundra år med S-partiets kollektivism lärt sig att gå passgång. Tesen lyder: vänsterdomare är bra, medan högerdomare verkar för orättvisa och därför är onda.

Den amerikanska demokratin byggdes under senare delen av 1700-talet, medan kungligt envälde ännu härskade i Sverige. USA:s konstitutionella lösning, med domare som utses av presidenten, föreföll givetvis då som en högst demokratisk lösning i en värld med despotiska härskare. Idag är däremot nog den sedvanliga bedömningen att en nations högsta domare också ska vara de främsta, dvs ha en odiskutabel kompetens, erfarenhet och framför allt förmåga att visa politiskt oberoende.

Det svenska folk, som i decennier skolats i att S-partiet är skapat för att evigt leda nationen, har normalt en kritisk inställning till Trumps domare, men däremot största tilltro till de svenska motsvarigheterna. Efter många års verksamhet på en juridisk fakultet är min uppfattning inte lika solitt positiv. Förstå mig rätt. Jag menar att svenska domare allmänt sett gör ett mycket gott arbete. De tillämpar med tränad hand lagen utan påtaglig politisk hänsyn varken åt vänster eller höger (eller åt globalism eller nationell slutenhet).

Men när det gäller utnämningen av domare i Sveriges Högsta domstol menar jag att S-partiets långa maktinnehav avsatt spår som är tydliga. Här finns tydliga tecken på att flera domare under senare decennier valts med politisk hänsyn. S-partiet har sett om sitt eget hus, på samma vis som Trump eller Clinton, men utan uttryckligt stöd i svensk grundlag, som vilar på tesen om förtjänst och skicklighet.

I Sverige fattar en Domarnämnd beslut om förslag till utnämning av ordinarie domare. Nämnden består av nio ledamöter, varav fem domare och två som representerar andra juristyrken. De senare sju ledamöterna utses av Regeringen. Övriga två ledamöter (som sägs företräda ”allmänheten”) utses av Riksdagen. Domarnämndens politiska bas är med andra ord grundmurad politisk! Utnämning av ordinarie domare sker genom Regeringen, som alltså bekräftar nämndens förslag. Det bör noteras att innan 2008 fullgjorde en av Regeringen utsedd tjänsteförslagsnämnd de uppgifter Domarnämnden idag har.

Systemet har logiskt nog kritiserats för att ge stort utrymme åt politiska utnämningar. Förslag har väckts om inrättande av en nämnd som enbart innehåller representanter från den dömande professionen. Motiveringen är att Domarnämnden måste sättas samman så att armlängds avstånd uppstår till den politiska makten. Mitt förslag är att nämnden exv består av cheferna för Högsta domstolen (HD), Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och hovrätterna. Det är enbart fråga om en vilja från landets politiska elit att bestämma sig för en oberoende konstruktion. Denna vilja har hittills saknats.

Under årens lopp har jag funderat över vilka personer som utsetts till höga befattningar som domare. Min allmänna bild är som sagt positiv. När det gäller landets två högsta domstolar – HD och HFD – består de av en majoritet domare med odiskutabel kompetens och högt politisk oberoende. De skriver goda domar på löpande band och agerar oberoende kritiskt i Lagrådet. Vid sidan om dem finns det dock personer som inte fungerar som fullgoda domskrivare och som alltså blivit utnämnda av hänsyn som inte kan knytas till visad hög skicklighet. Jag påstår inte att de tillsatts av partipolitiska skäl. Men sannolikt ibland på grund av politiska strömningar och kontakter – i eller bakom – Domarnämnden.

Min uppfattning är nämligen att Domarnämnden påverkas av ett kotteri av jurister med varierande koppling till huvudstaden, vänskap, examen från Juridiska fakulteten i Uppsala samt inte minst anställning vid Justitiedepartementet (som under många år dominerats av S-partiet). Det förefaller klart att flera personer med nyckelställning inom nätverket haft viktiga positioner på Justitiedepartementet. På departementet syns politiken givetvis i det dagliga livet och anställda juristers vilja till politisk anpassning manifesteras. Men även personer med befattningar inom myndigheter (exv Justitiekanslern) och olika yrkesföreningar (exv Advokatsamfundet) har ingått i det informella nätverk jag talar om. Det är närmast fråga om ett sällskap med vänskapsbindningar och ofta även politiska allianser. Den informella – och alltså ibland den faktiska – makten över utnämningen av höga domare har legat i detta nätverks händer och inofficiellt påverkat Domarnämndens och dess kanslis beslut.

Jag påstår inte att påverkan skett konsekvent, men sannolikt ofta vid tillsättningar av högsta rang. Jag påstår inte heller att någon agerat olagligt. Men nätverket har på ett informellt plan verkat för utseende av flera höga domare som den semipolitiska vänskapsgruppen funnit lämpliga.

Personligen har jag satt frågetecken för ett antal utnämningar där nätverket tycks ha haft inflytande över nämnden (eller den tidigare tjänsteförslagsnämnden). Sten Heckschers utnämning som Justitieråd i HFD är ett exempel, med tanke på hans politiska roll inom S-partiet och ledande arbete på Justitiedepartementet. En liknande bakgrund har Göran Lambertz, utnämnd till Justitieråd i HD, och bekant för att driva misslyckad politik Quick-affären. En intressant person i sammanhanget är även Johan Hirschfeldt, utnämnd till president i Svea hovrätt, med en långvarig och politiskt intim verksamhet inom S-partiets departement för justitieärenden. Samtliga namngivna har skolats vid den Juridiska fakulteten i Uppsala. Jag påstår inte att de agerat som politiska domare i enskilda ärenden. Men deras närhet till ett nätverk för politisk styrning av den dömande makten måste sättas ifråga.

Mot denna bakgrund menar jag att skallet mot politiska domarutnämningar av Donald Trump är dåligt genomtänkt. I USA drivs politiken öppet – i Sverige emellanåt fördolt. Min huvudpoäng är att den svenska Domarnämnden måste reformeras. Moderaterna har visat sådan vilja. Det är bra. Det främjar en svensk rättsstat.

Torsten Sandström

Heidi Avellan skriver på ledarsidan i Sydsvenskan något som överraskar mig. På tapeten har nämligen under flera år varit papperstidningarnas ökande frekvens av värderingar (åsiktsbildning), även när det gäller allmänna reportage om samhälle och nyheter. Dvs att den tidigare centrala skiljelinjen mellan fakta å ena sidan och värderingar/politiserande å den andra håller på att upplösas i nutidens gammelmedier. Allt fler värderande uttalanden sätts på pränt och detta inte alls bara på ledarsidorna. Avellan skriver:

I papperstidningen är det enkelt att ringa in åsiktsbildningen: den stannar på ledarsidan. 

Jag tappar hakan. Hon skriver om hur det borde vara i Sydsvenskan, DN, SvD mfl dagstidningar. Men så är det ju oftare inte alls! Hon skriver att det är enkelt skilja fakta från åsikter. Men problemet är att värderingarna flödar och att det inte alls är så enkelt för otränade läsare att inse detta. Det politiseras, värderas och opinionsbildas på nästan varje sida i de tidningar som nyss nämnts. Mina bloggar är proppfulla med exempel.

Avellan kan alltså inte ha läst sin egen tidnings spalter. Eller snarare är det så att hon är blind för vad som är en värdering. Det hennes kollegor tycker och skriver uppfattar hon antagligen som neutralt, korrekt och faktiskt relevant. Alltså något höjt över värderingar eller åsikter.

Det största svenska mediala problemet i samtiden är journalisternas oförmåga att särskilja sina egna privata åsikter från neutrala uttalanden. En form av politisk ordblindhet. Den är inte biologiskt betingad, utan orsakad av sociala och politisk skäl. Den är också accepterad – och sannolikt påhejad – av mediernas ägare.

Den. som vill läsa mer om detta rekommenderas ta del av min mer än två år gamla text i Det goda samhället, Från fakta- till åsiktsjournalistik, https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/#more-13346

Torsten Sandström

Vi läser i tidningarna att Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) har just avslutat en serie av själv valda debatter. Frågan är varför just C för upprepade samtal med V i vänlig anda?

Att V-partiet alltid vill stå i centrum och söka uppmärksamhet är allmänt känt. Det är ingen nyhet. Men varför ställer Lööf upp på gulliga samtal med V?

En tes bakom Jöken har varit att C (och L) varken vill ha med V eller SD att göra. Därför ger C och L som alla vet stöd till S partiets minoritetsregering. Till och med möjligheten att föra sakpolitik med stöd av M, KD och SD efter valet 2018 förkastades. Och följden har blivit två eländiga år med Jöken och samarbete med ett S-parti som spelar krypkasino genom att gång efter annan vränga Jöken och skjuta beslut så länge som möjligt på framtiden.

Men nu har alltså Lööf rest landet kring och samtalat med V-partiets ledare. Man har förstås inte samma politiska åsikter. Men bara genom att ställa upp på en serie träffar med V-ledaren ger man denne en demokratisk legitimitet som C definitivt vägrar att erkänna SD. Visavi SD finns en skräck för beröring från C- partiets sida (trots att C:s föregångare Bondeförbundet hade uppenbara rasistiska sympatier).

Lööf ställer sig alltså bredvid Sjöstedt på scenen och samtalar vänligt, med små ironiska skämt. Hon vet att V-partiets ungdomsförbund i sina stadgar strävar efter kommunism. Ändå ger hon kramgo scenplats till Sjöstedt, V-organisationens chef.

Lööfs agerande är enligt min mening ytterligare ett bevis på att landet styrs av en vänsterregim, trots att L och C menar att de driver liberal politk. Jag vill inte ens kalla Jökens politik vänsterliberal, ty min definition på liberalism är en idépolitik som frigör nationen från auktoritära krafter. Men också en pragmatisk realpolitik. C-stödet till S-partiet är ett utslag av betongpolitik, som resulterar i att ett knippe svenska strukturproblem sopas under mattan.

Och nu har alltså Lööf haft flera diskussionsträffar med partiledaren för V, som har en kedja av företrädare med kontakter med sovjettidens förtryckarstat och med andra skrämmande regimer jorden runt.

Jag driver på min blogg en kampanj mot dubbelmoral. Alltså måste jag kritisera Lööf och C-partiet. Det behövs inte längre något bondeparti. Inte ens 0.2 % av svenska folket sysslar på heltid med lantbruk år 2020. Men C-partiets styrelse och ledande företrädare domineras av personer som själva eller genom föräldrar driver jordbruk. Det är hög tid att lägga ned C!

Torsten Sandström

Många nationer kämpar med att få det privata och offentliga att funka. Alltså en rimlig blandning av näringslivsfrämjande åtgärder och beskattning för välfärd, utbildning och omsorg. Men också vettiga krav på företag och medborgare att följa gällande spelregler. Det goda samhället är en apparat som ger och tar samt skapar frihet och utövar kontroll. Ett system som är mångfacetterat och där en form av bra balans eftersträvas. Sådana organisationer väcker naturlig respekt inte bara hos medborgarna utan också hos andra nationer.

Jag skriver detta med tanke på den utveckling som den europeiska gemenskapen fått sedan den omvandlats till en union. Jag menar att den naturliga respekten för EU saknas hos många människor i medlemsländerna. Visst är det vanligt att många människor uttrycker förnöjsamhet med att tillhöra en europeisk gemenskap – att vara européer. Men detta innebär inte att man hejar på själva unionsbygget. Om detta vet man för övrigt ofta ganska lite. Vanligast är nog att det hörs irriterade röster över olika korkade detaljregleringar från unionens sida. I och med att många saknar kännedom om att flera regelmonster härstammar från just EU hålls missnöjet med unionen under kontroll.

Som jurist kan inte insikter i EU:s regleringsinferno undvikas. Låt mig först säga att det finns ett bälte med nyttiga normer som härstammar från den tidigare icke överstatliga gemenskapen. Jag tänker främst på direktiv som verkar för en harmonisering av affärer, handel, företag, transporter, arbetssökande osv inom kretsen av nationer. Men sedan antalet medlemsnationer ökats storskaligt – och ett låtsasparlament satts på plats – har sammanslutningen som alla vet förvandlats till en union, med en verksamhetsinriktning som alltmer ska öka federalismen och därmed styra de alltför många 27 medlemsnationerna.

Vi står alltså inför ett snabbygge som inte alls fungerar bra. Det är ett ständigt kiv mellan rika och fattigare nationer, mellan norr och syd, mellan demokratier och ännu inte fullvärdiga sådana, mellan nationalister och federalister, mellan jordbrukare och industriidkare, mellan rättsivrare och korruptionsbenägna osv. EU är idag inte en sammanslutning i harmoni. Och i det parlament in spe som den olycksaliga unionen utrustats med väcker åtta hundra politiker ständigt nya förslag till detaljstyrning, vidgad federalism, ökade kostnader och ännu mer elände. Rådet av ministrar far som tättingar till och från Bryssel för att dra i alla möjliga spakar som ändå inte ger rätt utslag, utan mest skjuter problemen på framtiden.

Coronaepidemin visar tydligt på EU:s eländiga tillstånd. I krisen gör de ledande länderna Tyskland/Frankrike än en gång som de brukar: beslut fattas om storskaliga åtgärder för att öka federalismen. Utan direkt stöd i EU:s konstitution bestäms att unionen ska genomföra en gigantisk upplånings- och bidragskarusell, som kommande generationer ska tvingas betala av. Omkring häften av de många lånemiljarderna ska skänkas bort som gåvor till medlemsnationer, som hittills misskött sina ekonomier. Merparten av upplåningen tvingas de välbärgade medlemsnationerna betala på sikt.

Det som sker är ett gigantiskt hasardspel där en union, som leds av B-lagpolitiker, ska fungera som Bankomat och låta vissa medlemsnationer lyfta ut mängder av sedelbuntar under begränsad kontroll. De nationer/politiker som visat sig absolut sämst att sköta sina finanser ges rätt att plocka ut mest pengar från Bankomaten. Alltså en ensidig storsatsning på unionens sämsta politiker på hemmaplan, ett program som ska administreras av Kommissionens B-lag i Bryssel. Jag tar mig för huvudet.

För mig är det därför självklart att en union av detta slag inte väcker respekt. Det som kännetecknar den goda organisationen saknas helt enkelt, dvs balansen mellan krav och ansvar samt mellan frihet och kontroll. Bakom de högtidliga orden om gemensam europeisk välfärd hotar rader av olösta kriser. Och det mesta talar för att ett ännu större elände kommer att uppstå när det visar sig att Bankomaten är tom på pengar. De politiker som vant sig vid gåvor vill säkert få mer.

Mina enkla slagord blir därför. Lägg ned EU och dess låtsasparlament innan allt blir värre! Återgå till en europeisk gemenskap! Begränsa kraftigt den nya gemenskapens budget! Och inga penningbidrag till odemokratiska eller korrupta nationer!

Torsten Sandström

Svenska medier presenterar Irene Wennemos och det statliga Medlingsinstitutets ställningstagande till statens utredning om nya LAS-regler som ett av flera objektiva utlåtande från den offentliga sektorn. Det är i praktiken såväl naivt som skrattretande. Även om myndigheterna enligt grundlagen ska agera opartiskt.

För det första är knappast något remissvar utan politisk bäring – i allmänhet råder en vinkling åt vänster, dvs åt den S-partihand som föder myndigheterna. Eller kanske oftare remisskrivarens personliga åsikter.

För det andra leds Medlingsinstitutet av Irene Wennemo. En person som har ett gediget förflutet från S-partiets intressesfär. Hon har bland annat under flera år varit anställd på LO! Och sedan jobbat som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet under S-regeringen.

Tala om ett objektivts svar från ett av staten finansierad myndighet! Jag skrattar tills tårarna flödar…

DN har i ett förtjänstfullt reportage granskat en stiftelse som tillkommit genom en gåva. Stiftelsens styrelse domineras av höga chefer från en statlig myndighet: Polisen. Stiftelsens syfte är enligt stadgarna att stödja behövande polisanställda, arbetsskadade och hjältar i tjänsten. Vidare ska stiftelsen ska främja allmänhetens förtroende för polisen! Stiftelsen äger en central belägen fastighet i Stockholm, med attraktiva hyreslägenheter.

Nu visar det sig att en rad högt uppsatta poliser – bland annat stiftelsens dåvarande ordförande länspolismästare och juris kandidat Carin Götblad – fått hyra fina lägenheter. För att fixa detta har hyresgäst med välgörande verksamhet sagts upp. Med hyreskontrakt sitter även en polischef som är gift med en person i ledningen för BRÅ – som ska granska Polisens verksamhet. I stället för att prioritera stiftelsens ändamål har den alltså drivits för höga chefers egen nytta. Enbart obetydliga belopp har avsatts till verkligt behövande. Vi står inför scenariot till en fars – eller egentligen en politisk kollaps.

Jag har i många bloggar kritiserat framväxten av en politisk klass. De personer som jag nyss nämnt kan inte direkt ses som medlemmar i denna elit. Men deras roller och agerande pekar på att de fullgör en viktig uppgift för den politiska klassen. Det syns i avslöjandena om hur Stiftelsen har hanterats.

Såväl Polisen som BRÅ är myndigheter med strategiska uppgifter i dagens Sverige. På höga poster inom de båda myndigheterna parkerar politikerna tjänstemän som man kan lita på ideologiskt sett. Det behöver inte innebära att de är medlemmar i S-partiet – även om det nog inte är ovanligt. Avgörande är att de är fullständigt lojala mot den politiska elit som satt dem på tjänster, via partibossar i centrala beslutspositioner. Lojaliteten byggs genom attraktiva tjänster och medföljande förmåner. En viss frihet från kontroll följer med uppdragen. Förutsatt att de fullgör sina centrala uppgifter att ta till vara det politiska partiets intressen. Och det ska ske med största noggrannhet. Och då har inte en stiftelses ändamål någon större betydelse.

Man kan kalla denna breda grupp av offentliga tjänstemän på nyckelpositioner inom staten för politruker. De utför dagliga politiska uppgifter utan att det syns att partiet har sina fingrar med i spelet. Jag tror de själva tycker att de agerar korrekt och utför betydande samhällsuppgifter. De ser sig som viktiga kuggar i ett större politiskt svenskt maskineri. För alla inblandade – klassmedlemmar och politruker – är mottagande av belöningarna centrala för sammanhållningen. De senare agerar nämligen som legosoldater med uppgifter som ibland är något obehagliga och skumraskbetonade. För detta krävs det riktigt goda vederlag.

Som DN:s goda reportage visar är alltså inte polistjänster och löner tillräcklig ersättning. Det är ibland också möjligt att tränga sig före till attraktiva lägenheter som en Polisen fristående stiftelse äger med ideell målsättning (välgörande ändamål). Det är utmanande att poliser fattar skumraskbeslut i rollen som styrelseledamöter i en stiftelse som ska främja allmänhetens förtroende för polisen. Det är ett tecken på en maktfullkomlighet. Såväl klassmedlemmarna i toppen som politrukerna längre ned känner sig säkra i sadeln. De vet att det har makten över det offentliga Sverige i sina händer.

Än så länge. Eliter brukar störtas och smädas. Min förhoppning är att det sker snarast – även om de ännu så länge skyddas av betongens Sverige. Det svenska samhället lider av en allvarlig sjukdom, som de politiska klassen således bär ansvar för.

Torsten Sandström

Häromdagen läste jag följande rubrik i SvD:

Fler dödades av hajar – kan ha klimatkoppling

Rubriken ackompanjeras med ett läskig hajgap, som uppvisar en rad vassa tänder. På så vis presenteras ett av landet främsta medier en av dagens doser av klimatskräck. Rapporten sägs komma från Australien. Och teorin är att hajarna pga uppvärmningen lockas till varmare vatten med småfisk och därför närmare människorna så att dödliga skador uppstår.

Jag minns min första statistiklektion från ungdomen. Läraren berättade om paradexempel rörande fusk med statistik. Min minnesbild är av förståeliga skäl något dimmig. Men det rörde sig om en person som – via diagram – hävdade ett statististiskt samband mellan frekvensen av solens fläckar och något mänskligt eller samhälleligt fenomen i stil med – säg – magknip. Alla insåg genast att magont inte hade ett direkt samband med solen. Unga killar och tjejer skrattade följaktligen hjärtligt. Och på så vis fick vi en handfast kunskap om missbruk av statistik.

Idag funderar nog många läsare av SvD om tidningens hajteori verkligen beror på en ökad uppvärmning av strandvattnet. Någon säger antagligen att frekvensen hajar sannolikt sammanhänger med en ökad fritid eller turism samt alltså direkt med ett ökat antal badande människor. Med andra ord: fler hajattacker och mer blod. Eller hur?

Den mer logiskt lagde konstaterar kanske att strandvattnet med största sannolikhet bör ha varit varmare än djupvattnet även för mycket länge sedan. Då uppstår frågan varför hajarna länge simmat kvar i kallare vatten för att äta sig mätta på småfisk. Och varför de först nu närmar sig stränderna. Den kallare miljön på djupet ansågs ju tidigare okej för både bytesfiskar och hajar.

Min ungdoms lektion om solens fläckar gör mig obenägen att uppskatta den hajteori som SvD med faktaresistens sprider (förvisso med ordet ”kan” i rubriken som ansats till räddningsplanka). Dessutom känns det naturligare att försöka finna ett svar på ett möjligtvis varmare klimat och vatten just kring den stjärna – Solen – som vår planet färdats kring i miljontals år. Solens omtalade fläckar visar att enorma utbrott av energi sker periodvis. Vi vet också att Jordens elliptiska bana – och planetaxelns lutning mot energikällan – varierat under årmiljonerna. Att varmare och kallare klimat växlat är alltså fullt klart.

Den som är intresserad av klimatet på Jorden borde därför inte spekulera om hajar. Utan naturligtvis starta sina funderingar över ett varmare klimat genom att exv fundera över Solens fläckar och Jordens bana. Men politiker och medier hajar inte vad kunskapsteori går ut på. Eller rättare sagt: man vill nog inte förstå. Ty politisk ledande krafter basunerar ut att det är människan som är orsaken till den ökning av klimatets temperatur som alla talar om.

Liksom under påvedömets era är det nämligen tro, och inte sökande av kunskap, som styr åsiktsbildningen om klimatet i dagens samhälle. Förr präster nu politiker/medier. Nutidens högst prioriterade samtal styrs – liksom förr – främst av skräckteman med svag eller ingen vetenskaplig grund.

Torsten Sandström

Samhället ogillar som bekant en rad beteenden och föreskriver straff för att stoppa dem. Därför kriminaliseras en gärningsman och den som medverkat till brottet. Vid bedrägeri drabbas bedragaren – och hans medhjälpare – medan den lurade är målsägande och kan få skadestånd. Det verkar rimligt. Men om den senare personen inte lurats utan slarvat till det så får han/hon skylla sig själv.

Ett sådant schema verkar rimligt. Men när det gäller vissa typer av avtal menar politikerna bakom lagstiftningen ibland att bara ena parten i ett avtal ska drabbas av straff. Jag kan förstå att man tycker synd om en person som på något vis är beroende och känner sig psykosocialt tvingas att agera i strid mot samhällets önskningar. Men i Sverige ser jag inga självklara mönster i kriminaliseringen av vissa heta beteenden. Vad sägs om följande tre fall från verkligheten?

A. Såväl den som säljer eller köper knark begår brott,

B. Såväl den som säljer eller köper en hyreslägenhet begår brott,

C. Enbart den som köper sex begår brott, medan säljaren anses det synd om och går därför fri.

Nu frågar jag:

1. Är det det bara den svage/utsatte som kriminaliseras? Nej, se A och B.

2. Är det bara den som tillhandahåller något attraktivt som kriminaliseras? Nej, se A och (sedan en lagändring 2019 även) B.

3. Förekommer det att bara köparen av något attraktivt kriminaliseras? Ja, se C.

Vi ser alltså att C-fallet avseende prostitution sticker ut. I min värld motverkas oönskade beteenden mest effektivt om att båda parter i en uppgörelse straffas.

Enligt min mening borde därför A-lösningen med straff för båda parter gälla även i C-fallet. Då blir det sannolikt en något bättre lagefterlevnad. Det är för övrigt tanken bakom kriminaliseringen år 2019 av köp av hyresrätt.

Jag skriver förstås inte detta för att jag gillar straffpåföljder allmänt sett. Orsaken är att jag vill peka på att feminismens enögda syn på prostitution har medför en haltande svensk kriminalisering. Något som svenska politiker dessutom är stolta över!

Torsten Sandström

Sydsvenskan kallar sig oberoende liberal. Tala om falsk varudeklaration! Kolla följande rubrik den 22/10! Avsikten är att skrämma folk med LAS-spöket, dvs ett påstående taget från luften om att vänsterns snuttefilt ska försvinna. Skrämselbudskapet är oriktigt på flera vis. Några beslut är ännu inte fattade. Och dagens LAS skapar betydande negativa effekter för dem som bor i landet. Så här skriar SDS:

Debattinlägg: ”Centerpartiet och

Liberalerna kan redan korka

upp champagnen.”

Jag tänker nu inte bara på att tidningen numera är vänsterjournalisternas tummelplats. Dessutom. Under beteckningen debattinlägg väljer tidningen att presentera utvalda inlägg från publiken, med åsikter som journalisterna gillar politiskt sett. Detta är en vanlig och raffinerad medial teknik, som inte bara försöker signalera oberoende från tidningen, utan också en metod att framkalla folkligt vänsterstöd.

LAS är förstås inte någon gudagåva. En förstelnad svensk arbetsmarknad stänger ute ungdomar och invandrare (precis som svensk hyresrätt gör). Det är ett stort svenskt strukturproblem. L-partiet, som flaggar sig som liberalt, har delvis förstått detta, men inte helt ut. Möjligtvis har Sydsvenskans ledarsida också koll på detta, men få läser dess spalter (mitt intresse är också i botten). Men genom feta rubriker presenterar tidningen det vänsterbudskap som Bonniers valt att satsa på.

Det har givetvis tidningsägaren rätt till. Men att kalla tidningen oberoende liberal är att bedra publiken. Ett trix från slipade publicister, som lägger huvudet på sned, smilar och säger att de strävar efter att presentera fakta och öka friheten.

Dagens svenska journalistik uppvisar många knep att förvandla svart till vitt. Att lägga ett önskat budskap i en främmande persons mun – en insändare eller ett intervjuobjekt – är ett av de vanligaste. Tyvärr.

Torsten Sandström

Vid många möten under årens lopp med företagare av olika slag har jag mött åsikter som är djupt kritiska mot nationens politik och politiska partier, Främst hårda ord om S, V och Mp.

Men i medierna hörs oftast helt andra signaler. Här frotterar sig höga bolagschefer med politiker av alla slag, framför allt de i ledningen för stat och kommun. Därför undrar jag över vad det är som händer inom affärslivet, från det politiska samtalet privat över vinglaset till de ord vi hör eller läser i medierna. Jag menar nämligen att det syns ett oroande tecken på framväxten av ett affärspolitiskt, som ytterst kan bli allvarlig.

Allmänt sett kan jag förstå att bolagens ledningar ofta väljer att gilla läget i frågor som kan irritera deras kunder och på så vis minska omsättningen av varor eller tjänster. Vidare kan jag förstå att företagen önskar göra affärer på en allt bredare offentlig sektor, som sakta söker effektivare lösningar genom privatisering. Företagen lever självklart inte i ett vakuum. Därför är ibland ett dämpat tonläge naturligt.

Men det jag ser är inte en försiktig anpassning till ledande politikers strävanden. Tvärtom är det fråga om en charmoffensiv – där bolagscheferna privata värderingar lämnas åt sidan. Bossarna försöker med kraft ta tillvara affärsmöjligheter med den offentliga sektorns höjdare. Tillspetsat är det fråga om en korporativ utveckling där det privata och offentliga alltmer smälter samman i ett omfattande maktkomplex.

Ett exempel som jag tidigare bloggat om är storföretagens inval av höga före detta politiker i sina styrelser. Mönstret är tydligt avseende bolag som önskar göra affärer med det offentliga. Det kan exv avse bolags försäljning av varor eller tjänster dit respektive förvärv av egendom från det offentliga (fastigheter eller verksamheter). Också stora investeringar eller finansiering, på områden där det offentliga fattar viktiga beslut, exv om statsbidrag. Följden blir en sammanblandning av intressen. Risken är uppenbar att storbolag med goda politiska kontakter favoriseras framför företag som saknar tillgång till politikens bakdörrar. Risken är att höga politiker i bolagsstyrelser korrumperas. Och att konkurrensen vid upphandling sätts åt sidan.

Även stora svenska medieföretag spelar samman med politikerna. Det är uppenbart avseende SR/SVT, som är den politiska klassens tjänare (samt tvångsbetald av folket). Schibstedtskoncernen uppbär statsbidrag för SvD och ger samtidigt ut S-partiets Aftonbladet. Bonniers har sina fingrar med över hela mediesvergie. Det är uppenbart att opinionsbildningen vinklas från bolagens sida för att passa ledande politiska partier. Statliga presstöd av olika slag fungerar som ett lockbete i den politiska råttfällan. Den tredje statsmakten upphör att fungera som tänkt.

Det är nämligen fråga om en mångårig strävan från S-partiet att bygga ett korporativt politiskt komplex. De traditionella polerna är organisationer på arbets- och hyresmarknaderna samt olika kooperativ inom konsumtions- och bonderörelser. Men nu tycks allt större delar av det svenska affärslivet dras in i S-partiets svenska nationsbygge. Jag menar att utvecklingen är allvarlig. Den är först och främst inte avsedd i de svenska grundlagarna, som baseras på distinktionen mellan det offentliga och det privata. Dessutom är sammansmältningen dysfunktionell. Det offentliga riskerar att bygga betongstrukturer som inte är bra för medborgarna och är svåra att se. Och de privata företagen dopas genom enkla pengar från stat och kommun. Korruptionshotet är uppenbart. Och konkurrensen mellan företagen riskerar att sättas åt sidan.

Premraff är ett tämligen tydligt exempel som visar på vådan med sammansmältningen privat-offentligt. Företaget drar tillbaka sin ansökan om expansion i Lysekil efter att fått inofficiella löften om miljardstöd från Miljödepartementet. Och på så vis klamrar sig Löfvens regering kvar på skattebetalarns bekostnad.

I coronasverige har den korporativa gemenskapen ökat spektakulärt. Visst har statliga bidrag till företag för permitterad personal varit rimliga. Men ett brett statligt stöd till företag för omställning är något annat. Vi har sett en pengaregn utan like. Hundar biter inte den hand som föder dem sägs det. För s-partiet har bidrag varit en historiskt beprövad väg att knyta allianser med väljare. Ett vidlyftigt kommersiellt coronastöd riskerar att flytta pengar såväl till företag som inte behöver något, som till bolag som inte är livskraftiga. Företagen blir beroende av doping från skattebetalarna! Staten tar kommandot och talar om när vinstutdelning blir tillåten. Dessutom suger den ekonomiska kriminaliteten till sig en bit av pengarna.

Staten och kapitalet ska enbart umgås på armlängds avstånd. Ingen av dem kan lita på den andre. Deras uppgifter ska vara delade! De har nämligen skilda intressen, folket respektive aktieägarna. I S-partiets stora båt ska som bekant alla få plats. Att många ledande företagare kliver ombord är tecken på allvarliga problem. Faran med statskapitalism är överhängande. Ett sådant maktblock brukar inte förknippas med åsikts- och tankefrihet.

Torsten Sandström

Idag är det än en gång lekstuga på landets största morgontidningen. Pojken Wolodarski lämnar över makten till en skolflicka.

Thunberg blir DN:s chefredaktör

– för en dag

DN och andra medier har själva skapat gurun Greta T. Nu ska de tvinga lyssna på henne – för en dag. Vilket skämt. Helige ande ges plats för en dag att sprida sitt budskap.

Greta T:s och klimatkrisens förespråkare talar om att vetenskapligt konsensus råder i klimatfrågan. Det är osant. Fler avvikande uppfattningar finns hos en stor grupp seriösa forskare om relationerna mellan sol, atmosfär och jordens yta. Det är FN som politiskt bestämt att konsensus råder och har då fuskat med statistiken, så att man bara lyssnat till ett fåtal forskare som tycker precis som FN vill. Läs om detta spektakulära bedrägeri på https://klimatupplysningen.se/vetenskap-2/konsensusfragan/

För övrigt har stora vetenskapsmän som Gallilei, Newton, Darwin och Einstein bidragit med upptäckter som rejält rubbat tidigare konsensus. Vetenskap bedrivs alltså inte genom konsensus. Påvekyrkan har därför tagit stryk flera gånger under historien. Nu riskerar den nya FN-religionen att råka ut för samma sak. Det vetenskapliga läget om CO2 och uppvärmning är alltså ännu oklart. Så länge är det realistiskt att tveka. Det gör jag.

Därför är FN, DN och Greta T predikanter för en osäker dogmatik. De sysslar alltså alla mer med politik än med vetenskap. Att Greta T inte inser det är förlåtligt. Men att DN och FN politiserar storskaligt är skrämmande. Att det sker i jippots respektive bedrägeriets form pekar på att de inte agerar seriöst.

Torsten Sandström

Svenska medier hånar Danmarks sena uppgörelse med sina tafsande politiker. Men ruttna ägg riskerar att stänka tillbaka på kastarna.

I Danmark avgår politikerna med skadad heder. I Sverige sitter en talman från S-partiet kvar mandatperioden ut och ges därefter en ambassadörspost i Kanada som livränta. Den politiska klassen lever nämligen något olika liv i Norden.

Till den svenska bilden hör även att fullvärdiga medlemmar av den politiska klassen behandlas bättre av medierna – och ibland även av rättens tjänare – än andra politiker som ses som parias. Rättegångar mot ledande svenska politiker inom stat och kommun som fångats som sexbrottslingar får endast undanskymd medial uppmärksamhet.

Men en SD-politiker som erkänt att han i fyllan tagit en partivän på brösten drabbas av såväl åtal som mediestorm. Trots att kvinnan ifråga inte reser något krav mot tafsandet och menar att saken är utagerad genom mannens ursäkt. Hon vill inte ens vittna i processen. Men åklagaren visar en gränslös principfasthet i SD-fallet. Den skulle knappast bli aktuell om saken gällde en högt uppsatt S-politiker.

Mönstret är att S-partiet, sedan nästan ett sekel, betraktas som statsbärande. Vi står inför något som liknar ett indiskt kastväsende där den översta klassen, brahminerna, knappast får ifrågasättas. De kastlösa har sedan länge förstås vant sig vid detta. Även de politiska partier som representerar lägre kaster. Sverige är ett underligt och förstelnat samhälle. Särskilt om man jämför med normalitetens Danmark.

Torsten Sandström

Min blogg har för några år sedan startats för att värna det öppna samhället och det fria samtalet. Det hotas från olika håll. Främst syns allvarliga kränkningar från en liten minoritet invandrare, som i sina nya värdländer fortsätter att upprätthålla sin klankultur. Detta genom olagliga affärer, grovt våld och en egen justis. Alltså ett fullständigt förakt för den nation de anlänt till och uppbär penningbidrag från. Och följden har blivit något som liknar ett samhälle under terror, där oskyldiga lider, skadas och även dör.

Halshuggningen av läraren Samuel Paty i Paris häromdagen är bara ett av flera förfärliga exempel på hur islamister vägrar att acceptera den västerländska demokratins öppna samtal. En vanlig lärare som följer demokratins väg och för sina elever förklarar den fria tanken och fria ordet. Islamisterna upprepar – om än i mindre skala – det åsiktsförtryck och de fasor som auktoritära krafter, svarta och röda, framkallat under förra seklet. En modern vision av Dantes helvete med andra ord.

Men nästan lika förfärligt är hur de politiker och medier – som borde veta bättre – agerar för att tysta det fria samtalet i dagens Sverige. Just på grund av att de i ord hyllar demokratin, men ändå med näbbar och klor försöker snäva åt åsiktskorridoren och dödskallemärker motståndarnas åsikter. Trots att deras rivaler enbart framför budskap som är demokratiska. Alltså kränks det öppna samtalet av personer som anser att deras politiska linje är den enda korrekta. Dörren till ett fritt och öppet samtal slängs följaktligen igen med en smäll. Pang!

Att jag grupperar dessa propagandister bara några trappsteg ovanför halshuggande talibaner och likasinnade i Dantes kretsar av helvetet, beror just på att de har vuxit upp och skolats i en svensk kultur, som under hundra år hyllat det fria åsiktsutbytet. De vet att demokrati innebär att lyssna och diskutera. Nu tänker jag främst på politiskt korrekta vänsterpolitiker och en stor grupp intoleranta journalister. Själva förklarar de ständigt hur eftertänksamt och liberalt de uppträder. Men genom att försöka stoppa andra från att tänka annorlunda måste de enligt min mening ta plats som politiskt korrekta syndare i nutidens poetiska helvetesvision.

Jag menar att halshuggningen av läraren Samuel Paty måste bli en tankeställare för alla människor som uppfylls av ett oförstånd och en ovilja mot oppositionella. Givetvis är dödande och våld mycket allvarligare än tystnad och systematisk vägran att bemöta demokratiska åsikter, som omfattas av många, men som går mot åsiktskorridorens snäva teman. Men det måste vara politikernas och mediehusens uppgift att redovisa och – om man vill sakligt kritisera – oliktänkandes demokratiska åsikter. Även om man ogillar dem.

Torsten Sandström

Bilden är från Lidingö stadshus, där en utställning av ”konst” äger rum fortlöpande, vilket är bra. En del verk är kreativa och krävande vad gäller artistens hantverk och ambitioner. Men ett och annat är det jag kallar demokratisk konst. Det vill säga ting som vem som helst – även av misstag – kan åstadkomma. Skapelser som framstår som rent strunt (eller smutsigt). Alltså som sopor.

På grund av mediernas sk konstkritiker lanseras både det ena och det andra som verkar ha släpats in av katten. Vad sägs om det smutsiga lakan som jag fotograferat häromdagen i stadshuset. Förmodligen har skapelsen en titel som är så djup att den vill få oss att imponeras. Antagligen något om klimatkris. Men jag har inte noterat den, för en officiell förklaring gör inte saken bättre.

För mig är nämligen inte konstbegreppet demokratiskt. Det är fråga om kvalitet. Min åsikt är densamma om vetenskapen, exv vad som är bevisbart rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Det är inte fråga om vad FN:s politiskt utsedda klimatpanel anser. Vetenskapliga frågor avgörs inte i politisk ordning – eller genom konsensus – såsom en gång i tiden Påvekyrkan bestämde att solen roterar runt jorden. Vetenskap är en allvarliga sak, som kräver en noggrann och försiktig bevisföring . Orsaken till uppvärmningen måste förklaras genom en kritisk diskussion. Men den vill FN, medierna, nationella politiker och Greta T inte veta av.

Då blir det som utställningen av smutsiga lakan på Lidingö stadshus. Det som borde vara något viktigt förvandlas till pajaskonster.

Jag är medveten om att förstå-sig-påare som Lars Vilks skulle anklaga mig för att inte förstå samhällskritiken bakom verket ifråga. Mitt svar är jag fått nog av sådant tänkande då jag ser den smörja av ting som omgärdar containarna på en näraliggande sopstation. Vad som är god konst är inte heller en fråga om konsensus, utan om existensen av kvalificerade uttryck i bild, färg eller form.

Torsten Sandström

Mediernas försöker få oss att tro att katastrofer enbart tillhör nutiden och ett klimat som människan skapat. Varje svensk måste därför följa klimatupplysningen.se! Det är nämligen nödvändigt att skaffa fram motgift till FN:s stora politiska kampanj för en överhängande klimatkris. Idag presenteras följande nyttiga artikel av Ingemar Nordin.

Nej, naturkatastroferna har inte ökat

För en vecka sedan gick FN ut med en skrämmande rapport om en ”staggering rise in climate-related disasters over the last twenty years” (svindlande ökning av klimatrelaterade katastrofer under de senaste tjugo åren). Rapporten heter ”Human Cost of Disasters” och är sammanställd av FN-organet United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNDRR). En auktoritativ källa med andra ord.

Svenska media hakade givetvis på: SvT, SR, TV4, DN, Aftonbladet etc.

Men det dröjde inte många timmar förrän påståendena om en ökande mängd naturkatastrofer stötte på patrull och visade sig vara helt fel. Det visade sig att om man verkligen läser rapporten så motbevisar rapportens egna diagram den alarmistiska titeln. Om något så verkar det som att naturkatastroferna har minskat något:

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

UNDRR data shows that “climate-related” disasters have declined over the past 20 years (2000-2019)

Texten är hämtad från GWPF https://www.thegwpf.com/un-disasters-report-is-a-huge-blunder-and-embarrassment/

Även holländska tidningen De Telegraaf har en artikel https://www.thegwpf.com/new-un-climate-row-alarming-report-contradicted-by-its-own-data/  om detta. I den artikeln tas även upp problemen med den databas som förmodligen ligger bakom de alarmistiska uttalandena. Klimatkatastrofernas mästare, Roger Pielke Jr, förklarar att rapporten använt sig av en belgisk databas som länge dragits med metodfel i sammanställningen av data.

Men det är som vanligt. Det är de alarmistiska rubrikerna som får publicitet, medan dementierna överhuvudtaget inte nämns. Och sedan upprepas dessa fejk-nyheter av politiker och deras klimatexperter om och om igen tills det blir en del av den offentliga världsbilden. Det är så vilseledande nyhetförmedling går till. Man lär sig aldrig, eller vill inte lära sig, från tidigare blamager. Här är en sådan i det så förtroendeingivande public service från 2007 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kraftig-okning-av-naturkatastrofer : ”Kraftig ökning av naturkatastrofer”.

Ingemar Nordin

Ingemar Nordin

Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.

PS! Även följande text behandlar ett liknande tema. Här räknas också coronavirus in bland katastroferna. Torsten Sandström.

Så här lyder rubriken i söndagens SvD:

”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”

Att SvD uppbär 40 miljoner kronor årligen i statligt stöd är bekant. Att detta leder till en undergiven behandling av vänsterns åsikter måste anses sannolikt. Hursomhelst ger det tidningens stora skara av vänsterjournalister luft under vingarna. Nu ett läskigt vardagsexempel.

I SvD 18/10 presenterar tidningens hetsande klimatreporter Peter Alestig en hyllning av Andreas Malm. Den dyrkade är en person som förespråkar att klimatrörelsen måste ta till hårda tag mot stater, politiker och företag, som inte anammar Malms syn på att mänsklighetens undergång är nära. Nu räcker det alltså inte med fredliga prostester. Malm förespråkar därför våldsaktioner. Så måste SvD-rubriken (ovan) och följande citat tolkas:

Vi är fler nu, i flera storleksordningar. Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?”

Irriterad, men nyfiken googlar jag på våldshetsaren Andreas Malm. I första hand önskar jag kolla om han sysslar med naturvetenskap, så att han har vetenskaplig kompetens att uttala sig om solen, rymden, atmosfären och frågan om jordklotets uppvärmning. Det har han definitivt inte. Läs själv länken som följer:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm

Där berättas att Malm har doktorerat i humanekologi, en vetenskap som inte utför naturvetenskapliga mätningar av vad som sker i atmosfären. Människan står i fokus för disciplinens forskning, som huvudordet ”human” pekar på. Att ämnet vill kalla sig tvärvetenskap är en täckmantel för en ideologisk intresseinriktning utåt mot naturen från människan. Någon egen naturvetenskap drivs alltså inte, utan man faller – som tusentals svenska miljöforskare – tillbaka på politikerna bakom FN:s klimatpanel. Deras bild av uppvärmning pga CO2 gäller mao för humanekologen Malm. För denna anpassning får han och andra forskningsbidrag i miljonklassen. Trots att IPCC inte ens har stöd av majoriteten av världens klimatforskare uttalar sig klimatpanelen tvärsäkert! Och Malm springer med flocken.

Men det som verkligen gjorde mig paff var Malms gedigna förflutna som vänsteraktivist enligt hans egen presentation på Wikipedia (se länken ovan). Han är medlem i det Socialistiska partiet, en trotskistisk organisation. Alltså ingen sosse, inte ens V-partist, utan en maktfullkomlig fullblodskommunist. Därför har Malm stött Hizbollas blodiga kamp mot staten Israel, framgår det av Wikipedia. Malm är uppenbarligen en våldets ideolog. Och nu gäller det klimatvåld.

En söndag i oktober hjälteförklarar alltså SvD och Peter Alestig denne våldets förespråkare. Det är inte bara ett nederlag för det öppna samtalet, som trotskister aldrig gjort sig kända för. Det är ett lågvattenmärke i CO2-hetsarnas ovetenskapliga kamp i SvD under Alestigs ledning. Och för det betalar jag en digital månadsprenumeration! Alestigs text följer i länken nedan.

Detta är inte klokt. SvD mörkar sin hjältes kompakta våldsdyrkan. Därför skriar jag med känd poetisk förebild: ”Jeg er visst kommet på feil klode!”

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1005/Kultur/339553/2020-10-18/16389497/Klimatrorelsen-maste-sluta-gulla?mainissue=339555

Ståndssamhället anses som demokratins motsats. Idén byggde på att olika stånd (intresseorganisationer) styrde samhället utan allmänhetens eller folkets medverkan. Samhället beskrevs som en kropp. Kungamakten och adeln stod för kunskap, krig och beslutsmakt. Prästerna skötte relationen med högre makter. Och borgarna representerade de som arbetade med händerna. I många stater – dock inte Sverige – saknade bondebefolkningen representation. En majoritet av folket räknades med andra ord inte ens politiskt.

Denna brist på representation i ett framväxande industrisamhälle blev dödsstöten mot korporationernas rätt att styra. Industri- och finanskapitalet saknade formell politisk makt. För att inte tala om den allt bredare kretsen av arbetare som flyttat till staden för en bättre försörjning. Den svenska ståndsriksdagen gick därför i graven 1866. Därefter inleddes kampen för rösträtt eller medborgarskap för arbetare och kvinnor. Sverige var sent ute med full rösträtt. För män först 1909 (i begränsad form), allmänt för kvinnor 1919 och fullt ut för alla myndiga medborgare vid valet 1922.

Ståndsriksdagen gav alltså politisk makt till korporationer. Dessa stånd hade olika privilegier, exv hade adeln skattefrihet och rätt till offentliga tjänster. Viktigt i sammanhanget var borgerskapets (alltså hantverkarnas) skrån, som hade monopol på sina respektive sysslor. Medlemsskap, arbetsvillkor och priser bestämdes alltså genom varje skrå. Över huvud taget reglerades det svenska affärslivet strikt byråkratiskt. Någon näringsfrihet existerade således inte för det arbetande folket. Industrialismen – eller kapitalismen om man så vill – banade således väg för skråtvångets slopande och frihet att driva näring 1864. Alla inser att det var fråga om en dramatisk frihetsreform. En rätt för den enskilde att själv söka lyckan och fritt sluta avtal. Därför betonar dagens svenska grundlag näringsfrihet. I Regeringsformen 2:17 (RF ) sägs: ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.”

I dag diskuteras sällan frågan om Sveriges statsskick har korporativa inslag. Mitt svar är både ja och nej. Grundlagen tillåter inte att offentlig politisk makt utövas genom privata organisationer. Men å andra sidan har S-partiet i svensk lag format ett faktiskt förhandlingsmonopol för LO-förbunden, som på vis ges rätt att sluta kollektivavtal om alla anställdas löner. Enligt svensk rätt anses nämligen kollektivavtalens löner bindande för arbetsgivarna även gentemot oorganiserade. Dessutom saknar medlemmar i LO-fackens konkurrenter helt enkelt strejkrätt efter en ändring i MBL nyligen! Följden blir att en enskild arbetare saknar rätt att själv förhandla om lön på en arbetsplats där ett LO-förbund har avtalsmonopol.

För övrigt har ett liknade system genom lag formats för bestämmande av hyror i bostadsföretag. Effekten har blivit att S-partiets systerorganisation, Hyresgästföreningen, också erövrat ett förhandlingsmonopol. Den som inte är medlem i Hyresgästföreningen – och menar att den framförhandlade hyran är oskälig – förlorar normalt i hyresnämnden. Hyresgästföreningens avtal anses nämligen normerande. Monopolet för Hyresgästföreningen att bestämma hyran begränsar alltså den enskildes rätt att själv förhandla. Hyresgästföreningen bestämmer alltså även över icke-medlemmar. Dessutom betalar dessa indirekt en avgift till föreningen vis hyresavin. Tala om brist på avtalsfrihet! Kan tvång att gynna en S-organisation bli tydligare?

Svenska statsvetare har i allmänhet gillat sakernas tillstånd. Många forskare ser nämligen rådande samhällsförhållanden som självklara. Nils Elvander förespråkar en snäv definition av korporativism, som främst omfattar överlämnande av offentligt makt. LO-förbundens och Hyresgästföreningens maktställning avseende förhandlingar anses därför inte som egentlig korporativism. Med adress åt S-döttrarnas ingripande förhandlingsrätt skriver han i Svensk Tidskrift 1976: ”Det bör starkt betonas, att den korporativa metoden i och för sig inte är mindre demokratisk än den parlamentariska Man skulle lika väl kunna kalla den ”styrelse genom intresseorganisationer”.

Jag menar däremot att S-partiet genom lagstiftning byggt upp ett monopolsystem som ger medborgare olika rättslig ställning beroende på organisationstillhörighet. Icke medlemmar i S-partiets systerorganisationer fråntas i princip rätten att själv förhandla om lön respektive hyra. Någon säger kanske att en sådan förhandlingsrätt har begränsat värde på en marknad med brist på arbete och bostäder. Det må så vara. Men ingen skulle våga frånta präster eller bönder rösträtt i allmänna val, med hänvisning till att de ändå är så få att de inte bestämmer valutgången.

För mig är statens och lagstiftarens neutralitet till individer, företag eller intresseorganisationer en principfråga. Samma regler ska gälla för samtliga subjekt, oavsett politisk inriktning. Men det rör sig faktiskt inte bara om principer. Risken för politiskt maktmissbruk och korruption är avsevärd ifall staten och lagstiftaren favoriserar subjekt som är närstående till just en politisk rörelse av flera. Det spelar givetvis ingen roll om en lösning hyllas som ”Den svenska modellen”. Det är ju ändå fråga om S-partiets strävan efter att cementera sina egna intressen och makt via svensk lag.

Alltså menar jag att en reell svensk demokrati förutsätter att S-partiets lagmonopol upphävs. För den politiska oppositionen är detta en synnerligen viktig uppgift. Deras rädsla att irritera S-hydran är anmärkningsvärd. Monopolen lägger nämligen en död hand över arbets- och hyresmarknaderna. Även 2:17 RF (se ovan) kan tolkas som ett stöd för min demokratiuppfattning.

Slutligen är det viktigt att betona det historiska perspektivet. Fackföreningsrörelsen bidrog delvis till raserandet av ståndssamhället och skapande av ett friare demokratisk samhälle. Det vi nu ser är en modernare korporativ tendens, som riskerar att hota friheten. Medborgarnas behov av monopolorganisationer är idag inte stort. De har fullgjort sin uppgift, kan man säga. Nu utvecklas de – under ledning av S-partiet – till den odemokratiska Proppen Orvar.

Torsten Sandström

Sedan årtionden har S-partiet lyckats förföra den svenska allmänheten och sina politiska motståndare med mantrat ”Den svenska modellen”. Begreppet framstår som något heligt och orubbligt. Såå fint! Men ingen talar om vad det innebär, mer än att det påstås vara något gott. Genom att bara viska orden ges S-partiet en form av tolkningsföreträde. Till och med oppositionen har anammat bönen: den svenska modellen – amen!

Kärnan i böneutroparnas tal finns i Saltsjöbadsavtalet från 1938. Då enades LO och SAF om en kompromiss, som bekräftade arbetsgivarnas bestämmanderätt samtidigt som de anställdas rätt att tillhöra facket måste värnas. Dessutom – och för framtiden viktigare bestämdes en förhandlingsordning mellan parternas branschförbund för träffande av kollektivavtal och handläggning av lokala tvister. Detta förhandlingssystem har medfört arbetsfred och schyssta löner för dem med jobb. På så vis har en förhandlingsmodell vuxit fram som varit bra för parterna. Antagligen också för svenska nationen. Men den saknar inte problem!

Viktigare är att notera hur förhandlingsmodellen därefter under 1970-talet och framåt har byggts ut genom lagstiftning, som LO beställt och S-partiet levererat. Denna lagstiftning har inte arbetsgivarns organisationer önskat, men tvingats leva med. LAS har skapat en påfallande trögrörlighet, i och med att begreppet saklig grund gjorts ytterst snävt i situationer då en anställd missköter sig. Vid arbetsbrist är det däremot fritt fram att säga upp. Problemet är här att arbetsgivaren i grunden tvingats att i första hand säga upp personer med kortast anställning. Att detta hämmar effektiviteten i näringslivet är uppenbart.

Ett annat av företag och myndigheter oönskat lagprojekt – bland de många som LO beställt – rör LO-förbundens rätt att driva förhandlingspolitik på arbetsplatsen på mycket gynnsamma villkor: arbetsgivaren ska betala full lön för den facklige förtroendemannen. Detta slås fast i lagen om fackliga förtroendemän (FML). I klartext får förtroendemannen alltså betalt för att förhandla och agitera för LO/S-partiet på arbetsplatsen. Alltså en rejäl bonus för S-partiet i varje valrörelse.

Alla de lagar som LO beställt har en politisk udd. Dels en honnör åt S-partiets goda vilja och maktambitioner. Men också en strävan att stänga ute andra fackföreningar från arbetslivet. Konkurrerande fack har ytterst få – om ens några – rättigheter inskrivna i lagtexten till LAS, MBL, FML osv. S-rörelsens monopolställning har med andra ord värnats i svensk lag – om än inlindad i de till synes neutrala orden ”central arbetstagaroganisation”. Endast en sådan, dvs LO- förbunden, ges en favoriserad ställning inom arbetslivet. Det är detta LO- monopol som är sanningen bakom täcknamnet svenska modellen.

Om något ska pekas ut som kännetecknande för en svensk modell så är det alltså inte det gamla och numera mossiga avtalet från 1938, utan 1970-talets beställningar av lagstiftning från S-partiet och den svenska staten. Alltså en tvångslagstiftning som få arbetsgivare har önskat. Ingen politiker som bugar och säger amen talar om lagtvång på LO-beställning! Orsaken förstår alla, lagtvång ger en obehagligt smak och framstår som ett demokratiskt trixande för att gynna den egna S-rörelsen. Därför väljer S-partiet – och förvånansvärt också oppositionen – att tala om en Svensk modell.

Få svenska arbetsgivarorganisationer vågar idag rikta kritik mot denna demagogi, som används för att favorisera S-rörelsen. Inom parentes gäller ett liknande system ägare av svenska hyresbostäder. Inte heller de vågar knysta om det hyreslagsprojekt som S och Hyregäströrelsen byggt. Här syns betongens skadeverkningar ännu tydligare. En skriande bostadsbrist och hyror som inte förslår till underhåll av bostäderna. Eländet är till och med så stort och uppenbart att ingen idag vill tala om en svensk modell för bostadsmarknaden.

Spm framgått är tal om en svensk modell försåtligt. Kärnan är ju LO och S-partiets maktställning över centrala samhällsfunktioner. De två organisationernas medlemmar kan kanske glädja sig åt en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden, förutsatt att de har jobb. Arbetslösa svenskar och invandrare samt personer från andra fack gör sig däremot inte besvär.

Den svenska modellen är således en vacker etikett på något som rör tvång och beställd lagstiftning för LO- och S-rörelsens egen nytta. Under ståndssamhället (fram till 1860-talet) bestämde hantverkarnas skrån vilka som skulle få jobba och arbetsvillkoren. Idag dikterar LO och dess förbund villkoren för miljontals svenskar, oavsett om de är med i LO-facken eller inte. Därför har Sverige ännu tydliga korporativa drag. Full frihet för arbetsvilliga medborgare är ännu inte genomförd. Svensk demokrati är med andra ord ännu inte färdigväxt. Hindret är den gigantiska betongklump som kallas Den svenska modellen.

Torsten Sandström

SVT-journalisten Christian Catomeris lämnar SVT:s Agenda efter att han kritiserat redaktionen namnval i Agendas alltför starkt regisserade partiledardebatt häromdagen. Partiledarna ombads nämligen diskutera den fiktiva brottslingen ”Hassan”. Att flertalet grova våldsbrottslingarna idag bär invandrarnamn är klart. Därför anser Catomeris antagligen att den fiktiva brottslingen bort kallas ”Nils”, i stil med SvD:s manus för en tid sedan i en artikel om unga invandrares våldsbrott (se bilden ovan).

Samtidigt läser vi om rektor Hamid Zafar från Afghanistan som gjort bort sig genom att under pseudonym ha uttalat sig rasistiskt i fråga om statens Israels medborgare. Detta gör alltså en person som av västertidningen Fokus utsetts till årets svensk 2018! Vidare ställs Zafars medverkan in i SVT:s struntprogram ”På spåret”. M-partiet spolar honom från sin integrationskommitté. Och Mullsjö kommun, som trott sig anställa en stjärna, sitter nu med Svarte Petter på hand. Den korade hjälten och föredömet trampas i smutsen.

Vad säger dessa två exempel om dagsläget i svenskt politik? Enligt min mening blottläggs en typiskt svensk dubbelmoral, som är ytterst allvarlig. Det är fråga om att den politiska korrektheten blivit en överordnad svensk samhällsnorm.

Å en sidan tycks Catomeris – liksom många andra vänsterjournalister – mena att det är förbjudet att använda ett fiktivt invandrarnamn i en diskussion om allvarlig våldsbrottslighet. Till och med höga svenska polischefer medger att invandrarnas klaner dominerar dagens svenska kriminalitet. Men Catomeris ogillar exempel från verkligheten. Heder år Agendas redaktion att – om ett namn öht behövs i diskussion om våld – välja det påhittade Hassan. Det belyser nämligen en dyster svensk verklighet.

Zafars fall visar på en stark strävan i det offentliga Sverige att stryka invandrarnas klanledare medhårs. SR och SVT gör allt för att kvotera in personer med utländska namn. Av antalet anställda på SR är 20% nyanlända, jämfört med c:a 10% totalt i dagens Sverige. Kontrollen av de korade är svag och ibland obefintlig. Och så visar det sig att att Zafar, liksom många andra muslimer i Sverige, uttalar sig hotfullt mot den judiska staten Israel och dess medborgare. Zafar borde aldrig ha uppnått den hyllade position som endast den politiska korrektheten falskeligen har skänkt honom.

Sådan är verkligheten i Absurdistan.

Torsten Sandström

PS! Min första version av denna blogg bygger på ett beklagligt misstag från min sida. Jag trodde nämligen att Catomeris slutat i protest mot Agendas redaktionsledning, som anklagat honom för att välja namnet Hassan. Det var alltså tvärtom. Catomeris slutar i protest mot redaktionens val av ”Hassan”. Jag ber om ursäkt för mitt misstag! Dålig faktakontroll av mig med andra ord!

Så här säger en ledande Mp- politiker (fd VPK-are) Karin Smith enligt Sydsvenskan:

”Skogsplantering på åkermark

blir lite konstigt”, säger Karin

Svensson Smith (MP).

Först vill jag påpeka att jag är en gammal gröna-vågare. Jag har spenderat mycken tid i skogen, med grönsaksodling, biskötsel och jakt. Så min grundinställningen är att naturen bör leva sitt eget liv, utan att för den skull hindra bönder och markägare från att vanlig mån försörja sig på jorden. Bara det sker via minsta möjliga ingrepp och utsläpp av gifter och onyttiga gaser.

Därför blir det viktigt att skydda naturen från en allt större skara av miljötalibaner, som skriker ut sin klimatångest, utan att försöka diskutera vad ett varmare klimat kan bero på – annat än gaser från fossila bränslen. Deras enögdhet gör att de till och med hyllar CO2 från förbrända skogsråvaror.

Som väntat saknar talibanernas politik logik på flera plan. Som Mp-bossens uttalande ovan signalerar så anses tidigare svensk skogsskövling för uppodling OK, medan miljövänlig skogsplantering och återställande av en naturlig äldre miljö blir fel.

Samma problem har talibanerna med invasiva arter. Ännu har jag inte hört att människan är en sådan art, men i det historiska perspektivet bär det svenska folket ett tungt ansvar för sin inflyttning och skogsskövling. För mig är uppodlingen av landet ett faktum som jag godtar. Men då åkrar står oanvända och uppbär bidrag från EU och staten för att hållas öppna blir jag upprörd. Klart att skogsplantering bör ske – något som dessutom är bra i ett CO2-perspektiv. Men talibaner vill inte se skogen, för i vägen står deras religiöst färgade drömmar om ”åter till naturen” av modell år 1800.

Människor, djur och växters förflyttning av egen kraft över nationella gränser är något naturligt. Men talibanerna vill inte ens prata om saken för respektive mot. De bara skriar om arters inflyttning i vårt land och vill satsa miljarder på att stoppa detta. Intryck skapas av att målet är en gigantisk svensk Sörgård modell slutet av 1800-talet.

Bakom detta syns en kolossal teknikfientlighet, som avspeglas i rader av dåligt genomtänkta miljardsatsningar rörande snabbtåg, elcyklar, elbilar, köp av mark för naturparker, hundratals miljoner till räddningsinsatser för vilda djur osv. Pengar strös över talibanernas altare för miljöoffer. För att inte tala om alla rimliga projekt som Mp stoppar till skyhöga kostnader för Sverige: kärnkraft, Premraff, begränsad invandring, skogsplantering osv.

Mp är ett minoritetsparti. Men pga S-partiets maktlystnad får Mp ett bestämmande inflytande över den svenska nationen. Det är i sanning en katastrof. Detta bär S-regimen ett mycket tungt ansvar för.

Torsten Sandström

Annonsen ovan betalas av offentliga och enskilda givare. Svenska UNICEF orkar inte ens att beskriva ett rimligt mål för det penningbidrag man fikar efter. På kanelbullens dag åstadkommer man därför detta elände. Lite tjo och tjim med andra ord.

Förklaringen är att givandet för många svenskar förvandlats till en rit. Oavsett målet eller syftet måste det skänkas pengar. Därför behövs inga rimliga argument. Inte ens ”skänk en slant”. Bara enfaldigt och vulgärt prat om nötkräm, som totalt saknar relevans i sammanhanget.

Sådan politisk korrekthet måste bekämpas! Visst är det okej att ge bort pengar. Men det måste står klart varför och till vilket ändamål pengarna ska användas. Och man måste upplysa potentiella givare att de redan storskaligt bidrar till ändamålet ifråga via skattsedeln. Sverige skänker bort drygt 50 miljarder årligen till många mottager jorden runt, av vilka 43 delas ut av SIDA. Till FN skänker svenska staten (eller du och jag) flera miljarder årligen. Bara UNICEF – moderbolaget bakom annonsen – är största mottagare med omkring 650 miljoner.

Få vet hur många administratörer FN:s UNICEF har. Men bara den svenska stödorganisationen har ett kansli med 50 anställda och väl avlönande (tacka för det om man jobbar med godhetsaffärer)! Den svenska organisationen drar in omkr 600 miljoner från enskilda givare årligen. Affärsidén är att skapa dåligt samvete hos svenska folket – som påstås har råd med nötkräm – för att på så vis kunna mjölka det på gåvor. Därför möts vi på stan av blå-vita ungdomar som avlönas för att samla in skänker. Business as usual. Här blir det inget tal om swish-horor, ty mottagarna på kansliet är sååå goda, ideella och politiskt korrekta!

Torsten Sandström

I utlandet ser man med öppna ögon på vad som händer i vårt land. Här hemma är vänsterpolitiker och stora delar av gammalmedierna blinda. Läs bara.

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8818631/Swedish-police-chiefs-plead-resources-migrant-mafia-gangs-terrorise-country.html

Jag har allmänt sett inget emot Fredrik Önnevall på SVT. Han verkar eftertänksam och välmenande. Men ändå framstår han som en symbol för SVT:s stora problem: den försåtliga vänsterrapporteringen. Trots att han blivit dömd för att i tjänsten olagligt ha smugglat in en flyktingkille så har han en framträdande position hos SVT. Eller rättare sagt kanske på grund av just denna politiskt korrekta kriminalitet.

Önnevall är en i vänstergänget på så vis att han utnyttjar en gemensam arbetsmetod. Den är utstuderad och därför svåråtkomlig för Granskningsnämnden, ifall den mot all förmodan ställs inför problemet. Som intervjuare ger han inte själv de politiskt korrekta svaren åt vänsterns håll. Nej, det sker i stället genom de ämnen och framför allt personer som han väljer i sina intervjuer. Alltså ett intervjuobjekt – ett ombud – som exv är tydligt för vidgad invandring, för existensen av en klimatkris och för feminismens syn på mannen som patriark. På så vis fungerar Önnevall som en effektiv murare av ett bastant värn för den svenska åsiktskorridoren. Och ingen på SVT kritiserar förstås honom – ty detta är vänsterjournalisternas knep, något som även gillas skarpt av PK-ismens chefer.

Häromdagen intervjuade han en popmusiker från Weeping willows. Personen ifråga framförde en hel bunt av de vanliga klimatkrisklichéerna. Rena åsiktsterrorn, från en person som inte gjort sig känd som vetenskapare utan som populärmusiker. Inte ett försök till nyansering. Än mindre underbyggnad med naturvetenskapliga argument om solen, molnens och jordens eventuella roll i sammanhanget. Alltså en repris på Greta T:s eviga spikande av enkla teser på Riksdagshusets dörr. På så vis gjorde Önnevall som intervjuare ännu en insats i den politiska korrekthetens tjänst. Om han förstått sin roll som beroende rapportör vet jag inte. Jag tror han helt enkelt uppfattar åsikterna som 100 % sanna. Och att motsatta åsikter är rena galenskapen. Han utför alltså något av en frälsares gärning.

Enligt min mening har han givetvis rätt att plädera för sina åsikter. Men det ska inte ske i ett publikt medium, som enligt lag ska visa politisk oberoende. Att han – och en stor flock av likasinnade kollegor – systematiskt kringgår reglerna med förbud mot politiskt beroende rapportering i statligt tvångsfinansierade medier är egentligen en rättsskandal. Och det blir inget annat genom att det sker dag efter dag – bara en ännu större rättsskandal. Det visar att landets ledande politiker är slapphänta med att se till att rättsordningen upprätthålls i situationer då de själva gynnas.

Torsten Sandström

Så här skriver Sydsvenskan idag på nätet:

Per T Ohlsson: Absurt att det

kan bli regeringskris mitt

under en pandemi

I USA pågår som bekant presidentval mitt under en pandemi. I Sverige går folk till fabriksjobbet eller skolan mitt under en pandemi.

Och så ser vi statsvetaren Ohlsson förvånas över att V-partiet hotar med misstroendevotum – som de själva inte vill veta av och sannolikt aldrig kommer att verkställa.

Ofta undrar jag över om journalister lever i en annan värld – helt utanför verkligheten. Men så inser jag att de ständigt drivs av sina politiska agendor i vänsterliberal riktning. Givetvis vet Ohlsson att grundlagen inte gör något undantag för pandemier. Men hans rädsla för att L-partiet – Bonniers skyddsling – ska utraderas i ett extra val är så stor att han förlorar sansen. Om något är absurt så är det hans svårighet som publicist att skilja mellan politiska känslor och verkligheten. Han är tyvärr inte ensam.

. –

Realtid berättar den 7/10 så här om den kommande börsintroduktionen av Offentliga hus AB:

Med profiler som Carl Bildt och Björn Rosengren i styrelsen gör sig Offentliga Hus redo för en börsnotering på Nasdaq First North Premier Growth Market

Noteringen kommer att ske senare under oktober månad och ska ge bolaget ett ekonomiskt tillskott om cirka 1,2 miljarder kronor, dels genom en nyemission och ägarförsäljning på 750 miljoner kronor, dels genom lösen av en revers på 415 miljoner kronor.

Någon kanske tror att Bildt och Rosengren är affärsexperter och att detta är förklaringen till deras styrelseposter. Det verkar inte alls rimligt.

Alla tänkande varelser inser att de ska agera frontfigurer då storföretaget ifråga ska kommersialisera lokaler för det offentliga (eller köpa fastigheter från det offentliga). Då ska de två herrarna – beroende på den offentliga motpartens partitillhörighet – fungera som dörröppnare. Alltså snacka, smörja, visa vägen, lägga till rätta osv. Givetvis mot fet ersättning.

Det är fullt klart att risken är stor att den offentliga motparten ger partivännen Bildt eller Rosengren en förmån som ett konkurrentföretag utan politisk dörröppnare saknar. De två herrarnas säljer med andra ord ut sitt politiska kontaktnät och smörjer motsidans personer. De rubbar med andra ord en fri konkurrens. Att den offentliga motparten på så vis riskerar att göra en sämre affär än vid en mer öppen affärsförhandling är uppenbar.

Därför är det inte förvånande att de privata storföretagen numera ofta enrollerar höga politiker för kontakter med en alltmer privatiserad offentlig sektor. Jag är en stor vän av privatisering. Men däremot en fiende till politikernas mygel på skattebetalarnas bekostnad.

Det är ruggigt att se hur höga politiker agerar – män som ofta tar stora och fina ord i sina munnar. Men i skumrask dunkar man sina politiska kamrater i ryggen då man hjälper det privata till en god affär med stat eller kommun. Samtidigt tjänar de avsuttna politikerna feta pengar på mygelkontakter med partikamrater. Det är just dörröppningen som de två får betalt för. För att de ser till att det privata – och indirekt de själva – gör en god affär.

Dörröppning har blivit metoden för den politiska klassens elit att tjäna grova pengar. Att effektiv lagstiftning mot detta saknas är enkelt att förstå.

Torsten Sandström

Min bild av ett välfärdssamhälle rör sig om en rätt till bistånd när det gått ordentligt över styr för den enskilde. Eller alternativt en kortare tids stöd vid mindre behov. Långsiktigt stöd bör hursomhelst endast utgå till en person som är helt satt ur funktion att försörja sig själv. Den kanske viktigaste kuggen i maskineriet är att undvika att någon i onödan blir bunden till stödet från det offentliga. Det riskerar att funka som en beroendeframkallande drog. Drivkraften måste därför vara att försörjning på egen hand – alltså utan stöd från det allmänan – är det som gäller. Bidragsnivån måste alltså konsekvent ligga avsevärt lägre än vad en person med låg lön drar in. Och kontrollen av mottagarna måste också vara ingående, i syfte att undvika fusk och slöseri med allmänna medel.

Jag tror att många svenskar delar min syn på saken. Men jag är medveten om att åtskilliga däremot anser att stat och kommun via beskattning ska kunna försörja svenskar som av olika skäl inte vill eller avstår från att försörja sig. För många vänsterliberala politiker blir det senare en signal att dra till sig väljare. Att värva röster vid allmänna val genom bidragslöften är ett fenomen världen sett sedan romarrikets tid – och kanske ännu längre tillbaks. För demokratiska stater riskerar denna lösning att bli förödande. Att röster köps via löften om bidrag är på så vis demokratins förbannelse. För svensk del är detta dilemma uppenbart. Det är S- och V-partiernas återkommande trumfkort. Men när skatterna blir alltför höga skär den gemensamma motorn. Och väljare som lärt sig njuta av bidrag lockas lyssna till vackra ord från populister, som inte kan infria dem pga att resurser inte går att uppbringa.

Lika allvarlig är lockelsen för individen att anpassa sig till bidragsfloran och därför söka efter olika vägar att slippa eget arbete. Alla svenskar vet att det handlingsalternativet står nästan vidöppet i dagens Sverige. Med hänsyn till skatt på lön – och möjligheten till svartjobb i egen regi – blir det ibland till och med ett bättre ekonomiskt utfall för den enskilde att välja arbetslöshet eller sjukskrivning som försörjningsväg – trots att personen ifråga faktiskt är arbetsför. Här ser vi ett annat av den demokratiska väldärdsstatens stora dilemman. Att Sverige i hög grad lider under detta ok är också uppenbart för många. Men för politiker och medier med vänsterinriktning är det tabu att tala om saken. Mina ord uppfattas alltså som kränkande.

Orsaken till denna reaktion sammanhänger med vänsterliberalernas människosyn. Dogmen är nämligen att människan är god. Därför måste den demokratiska staten lita på den enskilde och inte misstro hennes vilja att själv försörja sig. Detta är det tredje stora problem som belastar den demokratiska välfärdsstaten. Alltså den vackra, men naiva godhetsdogmen.

Enligt min bestämda mening är människans godhet inte alls någon naturlag, oavsett om religiösa eller human-rights-rörelser påstår detta. Det är lika fel som att påstå att människan är egoistisk. Individerna är sociala varelser, som i varierande utsträckning kan tänka på såväl andra som sig själva. Framför allt är människan anpasslig. Och om förmåner bjuds är det naturligt att försöka ta dem tillvara.

Hursomhelst är det enkelt att motbevisa de båda teser som nyss nämnts om att människans natur är god eller ond. Det är lätt som en plätt i tider då vi möter extrem våldsbrottslighet samtidigt som folk skänker stora slantar till välgörande ändamål. Det gäller med andra ord att frigöra sig från både normen om individens godhet och själviskhet. I stället måste fokus riktas mot hur människor tenderar att agera i verkligheten då förmåner erbjuds. Här finns statistik att hämta om nyttjandet av den svenska nationens många välfärdsanordningar. Och ännu bättre uppgifter borde insamlas om politikerna bara önskade – eller vågade – ta itu med saken.

Enligt min mening är taktisk sparsamhet och ivrig kontroll centrala uppgifter för en god demokratisk välfärdsstat. Sverige befinner sig enligt min mening idag mycket långt från idealet. Och som jag antytt kommer det inte att bli bättre om en kursomläggning uteblir.

Torsten Sandström

Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström