Public service är en omskrivning för tvång. Wikimedia commons

DN, som med chefredaktören Wolodarski häromdagen hyllade SR/SVT, fortsätter nu med att släppa fram skribenter med samma åsikt om de tvångsfinansierade SR/SVT. Detta är ett känt knep inom gammelmedierna. Öppna dörrar för liktänkande. Stängda för dem med annan åsikt. Det är tröttsamt att se detta ske – i synnerhet som medierna samtidigt påstår att de är fria, oberoende och öppna.

Nu skriar DN alltså ut rubriken:

DET FINNS INGET FOLKLIGT STÖD FÖR ATT BANTA

PUBLIC SERVICE

Författare är två höjdare inom SVT, Eva Beckman och Jan Helin. De är förstås rädda för att de tvångsfinansierade statsmedierna i Sverige ska förlora sina 9 miljarder om året. Röster höjs nämligen i Europa och Sverige för det självklara budskapet att det inte tillkommer det offentliga att tvinga medborgarna att betala avgifter till den radio och teve de inte själva valt att sluta avtal med. Det fria valet – kontraktet – är en självklarhet i de flesta andra sammanhang. Men inte i politiker värld. Där är tvång – inlindat i slöjor – en lösning för att eliten ska få som den vill. Ledande politiker menar att SR och SVT måste leva på pengar som taxeras ut med tvång. Detta händer år 2020.

Jag förstår att Beckman och Helin har svårt att inse tvånget, i och med att de under sina vuxna liv vant sig med att politikerna ska bestämma över medborgarns pengar. Och alltså även över vilka medier vi måste finansiera. S-partiets kollektivism gäller med betongens tyngd, punkt, slut! Nu skriker de två – som talar i egen sak – om att folkligt stöd saknas för att banta public service. Fram med bevisen! Men inte. Så agerar SVT:s ideologer som vistats alltför länge framför den lägereld som de påstår att det egna bolaget vårdar: en tänkt folklig brasafton och samlingsplats. För att illustrera denna vision av kollektiv korvgrillning väljer DN att trycka upp ett foto från landsplågan ”På spåret”. Folkbildning? Nej! Kändisjippo? Ja! En billig time-killer helt enkelt. Detta ska vi tvingas betala.

Är det verkligen sådant skräp som folket ska tvingas betala omkring tusen kronor i avgift per år? Problemet blixtbelyses av frågan: är det ”På spåret” och liknande trams som politiskt motiverar ett statligt tvång för dig och mig att betala? Självklart är svaret nej. Inte ens Beckman och Helin skulle påstå detta. Sådana program massproducerar ju redan av vulgoteve, dvs bonnierägda kanal 4 med flera. Någon brist finns med andra ord inte som SVT måste fylla.

Nej, orsaken till tvånget rörande SR/SVT är att staten och landets etablerade politiker vill kontrollera folkets tänkande genom medieföretag, som presenterar det politiska utbud som eliten gillar. På spåret blir således bara ett fånigt lockbete. Eliten vill helt enkelt att slötittarna emellanåt ska följa nyhetsprogram och framför allt valrörelser i SR/SVT. På så vis vet makthavarna att vänstervridna budskap strategiskt läggs fram mellan allt det fåniga och slafsiga som SVT erbjuder i röken kring lägerelden. Fantasibrasan är alltså bara en ridå av CO2 och andra gaser, på samma vis som orden ”public service” är det. I verkligheten rör det sig om en strävan efter statligt tvång över dina och mina tankar (och pengar). Det luktar faktiskt Sovjetunionen.

Min slutsats blir därför: låt medborgarna prova att fritt få sluta avtal med SR/SVT! Om Beckman och Helin är så säkra på att folket inte vill banta eller slopa SR/SVT så är saken busenkel. Något tvång behövs med andra ord inte om de två har rätt. Slopa därför tvångsavgiften och låt människor själva välja!

Då Beckman och Helin ställs inför det valet tvingas de medge att tanken bakom public service faktiskt är tvång från det politiska etablissemanget. Olof Palme som ung utbildningsminister lär ha sagt detta rakt ut. Han ville för övrigt ha två kanaler på SVT: en s-märkt och en borgerlig. Han fick bingo – dvs två stadigt vänsterinriktade kanaler. När brasaftonen med På spåret är över återstår enbart en stickande lukt av statligt tvång och politiskt korrekta fraser. Fy sjutton!

Vad sägs slutligen om några ord direkt från Palmes mun , som visar att makten över medierna är en politisk fråga om tvång (enligt protokollet från S-partistyrelen, februari 1986)

Om vi skulle få en privat, reklamfinansierad kanal, så skulle det bli ett utflöde av 4-oktoberkommittén … Det skulle raskt utvecklas till ett instrument för Svenska Arbetsgivareföreningen. Detta är oerhört viktigt för oss att förhindra. Därför tycker jag att det är är utomordentligt förgripligt när en person skriver, att vi kan väl göra upp med folkpartiet och släppa Barabas lös.

Torsten Sandström