Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Absurd svensk politik anno 2021.

Uncategorised Posted on tor, december 31, 2020 18:01:37

Alla politiska rörelser som bygger på kollektivism försöker beskriva sig som hela samhällets motor. Alltså en förklaring att den egna ideologin och organisationen är nödvändiga. Endast kollektiven sägs kunna fullgöra målet att skapa ett lyckans samhälle. Märk väl att det inte är fråga om att göra individerna fria och handlingskraftiga. Nej, vänsterns S-parti – en sammanslutning av ”arbetare” – vill genom sina kollektiva rörelser åstadkomma ett samhälle som är lyckligt enligt den egna definitionen av lycka.

Därför har många kollektiva rörelser under historiens lopp utvecklat ideologiska nätverk för samhällslycka. Utopismens filosofer lade en grund, som knappast kan sägas ha visas sig fast. Lenin och Trotsky byggde vidare med uttalat förakt för individens frihet. Hela det sovjetiska samhället baserades på olika kollektiva rörelser för en mängd olika sfärer av den ideala ryska arbetarens samhällsliv. Mussolini och Hitler önskade stoppa kommunismen och ersätta den med en ny och bredare medelklassbas. Men de använde båda den kollektiva rörelsen som verktyg i sina samhällsbyggen. Och med lika ohyggliga resultat som de röda i Sovjetunionen.

Den svenska socialdemokratin har insett behovet av en socialism med mänskligt ansikte. Men ansiktet saknar, på samma vis som hos broderkollektiven utomlands, individuella drag. Förklaringen är just att lyckobygget inte skett för alla nationens medborgare, utan endast för dem som tillhör det egna kollektivet. Och detta ansiktslösa S-kollektiv har metodiskt stakats ut genom en rad satellitrörelser, för yrkesarbetare, hyresgäster, konsumenter, kristna, kulturintresserade, arbetarbarn osv. Det är förunderligt att se hur tydligt mönstret liknar det som använts i totalitära stater, av vilka många lyckligtvis gått under.

Nästan lika egendomligt är att S-partiets kollektiva samhällsbygge i grova drag består än i Sverige, år 2021, dvs 130 år efter partiets tillkomst. Trots att antalet partimedlemmar sjunkit med mer än 90% de senaste femtio åren (dvs 1 miljon betalande) klamrar man sig ännu fast vid makten i kraft av jöken. Orsaken är som jag förstår saken inget annat än den omfattande kollektiva kontroll av nationen som S-partiet fortfarande odlar. Ett maktnät som sakta håller på att brista.

Om några delar av den kollektiva rörelsen ska pekas ut som förklaring till maktinnehavet vill jag peka på följande. Viktigast är den kontroll S har över kärngrupperna fackföreningsmedlemmar och hyresgäster. Här sker kontrollen, enligt min mening, med medel som knappast är förenliga med den demokratiska rättsstatens ideal. I demokratin gäller att lagstiftningen ska förhålla sig neutral (öppet eller dolt) till privata subjekts maktrelationer. Det anses därför inte tillåtet att favorisera ett visst subjekt, lika litet som en enskild person ska behandlas negativt.

Nu vet givetvis lagstiftaren vilka egna föreningar som önskar dominera arbetsmarknaden eller vill bestämma över hyrorna i landets hyresbostäder. Genom lagtekniska knep i medbestämmandelagen respektive hyreslagstiftningen har S-partiets organisationer manövrerat sig fram till maktställning. Beträffande arbetsmarknaden ges LO-rörelsens centrala förbund i praktiken monopolställning vad gäller träffande av kollektivavtal (konkurrerande organisationer har till och med nyligen fråntagits strejkrätten!). Och landets bostadshyror bestäms i praktiken genom S-partiets hyresgäströrelse. Vid tvist om rätt hyra anses framförhandlad hyra som skälig – och i praktiken är det enbart S-partiets förening som sysslar med detta (dessutom tvingas majoriteten hyresgäster betala till denna S-förening genom hyresavin!).

Är det möjligt att tänka sig en mer effektiv kontroll av landets väljare? Till bilden hör en annan fångstfälla med svag demokratisk förankring. Genom lagstiftning tvingas svenska folket betala avgift till SVT och SR. Även här nyttjas en trixig konstruktion med en stiftelse som målvakt (bulvan) för staten. Fällan slår till genom det vetenskapligt fastställda faktum som berättar att 70,7 procent av de svenska journalisterna svarar att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval 2019 https://esvd.svd.se/shared/article/skandinaviska-journalister-star-fortsatt-tydligt-till-vanste/jEUJwBlC . Resultatet blir att nationens skattebetalare tvingas betala för daglig vänsterjournalistik i radio och teve. Okej, det finns statsstyrda medier även utomlands, men där finns kloka system för anställning av oberoende journalister samt effektiv kontroll av programutbudet. Förvisso finns en svensk granskningsnämnd, som kan ingripa mot programinslag som anses politisk vinklade/beroende. Men nämnden funkar inte i praktiken. Den silar mygg och sväljer rader av röda kameler.

På detta tämligen utstuderade vis biter sig alltså S-partiet kvar vid makten över Sverige ända fram till 2020-talet! Genom ett mångårigt och listigt konstruerat juridiskt komplex hålls en röd kollektiv folkvilja vid liv. Det mest förvånande är att de svenska partier som driver individualismens budskap – liksom förhäxade – står vid sidan om och tillåter cirkusen fortsätta. De till och med hyllar S-partiets juridiska trixande på arbetsmarknaden som ”en svensk modell”. Och ingen vågar ta tag i det bostadselände som S-partiet i åratal själv åstadkommit genom hyrestak de facto i lagen samt planeringsmyndigheter som gör byggande av bostäder åt de mest behövande mindre lockande.

Så kan alltså kollektivens slipsten dras för att befästa makten över det svenska samhället. S-partiet har alltså hittills lyckats att hålla greppet över nationen. Inte genom politiska lösningar som ger individen mer handlingsfrihet samt pengar som intjänats genom eget arbete. Utan via en gigantisk och kostnadskrävande kollektiv samverkan mellan den egna rörelsen och en omfattande statsapparat i dess tjänst. Och som sagt: den så kallade oppositionen står vid sidan om och tittar häpet på. Medan det politiska förfallet eskalerar.

Jag måste nypa mig i skinnet för att se om det är en mardröm. Men inte!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Varning för gammelmediernas åsiktsmånglare!

Uncategorised Posted on tor, december 31, 2020 12:47:08

En av de mest egofixerade journalisterna i svensk dagspress är Åsa Beckman på DN, en skribent som jag uppmärksammat i flera bloggar. Hon symboliserar en trist tendens inom svenska gammelmedier, dvs utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik (som jag också kritiserat i många bloggar). Hon skriver krönikor som är extremt självreflekterande. Maximum hittills nåddes då hon beklagade sin före detta ”lena hud” (jag trodde först att de två orden i rubriken var ett feltryck och att hennes lena hund blivit överkörd).

Jag förstår fullt väl att mediepubliken behöver förströelse. Därför är en portion lättsamma och personliga ord givetvis på plats. Men tidningsmediernas huvudfunktion är att servera nyheter, dvs fakta om händelser inom och utom landet. Beckman uppfattar sig – liksom allt fler journalister – som politiska och moraliska domare, som ska delge publiken sin egen syn på olika skeenden i samhället nationellt eller globalt.

Det är klart att många läsare – med mig – reagerar över regnet av moralkakor vi utsätts för från medierna självvalda åsiktsgurus. Detta avspeglas i en omfattande kritik av gammelmedierna i den nya tidens massmedier, dvs bloggar, poddar, webbteve samt korta kommentarer på etablerade plattformar som Facebook, Twitter osv.

Det intressanta är den skrå-anda som kritiken framkallar hos gammelmediernas anställda. Häromdagen pekade jag på hur den nya nättidningen Bulletin har hånats av Aftonbladet, Arbetet, SvD med flera. Hånet sammanhänger med en tanke om att endast personer med journalistutbildning anses ha den kompetens och värdighet att skriva texter som gammelmedierna bygger på. I fallet Bulletin blir det extra komiskt i och med att skribenterna där i genomsnitt verkar ha en betydligt högre akademisk utbildningsnivå än de anställda på dagens papperstidningar eller statens radio/teve, där det ofta räcker med personliga kontakter och några kurser från ett skrivarseminarium på en folkhögskola eller närmaste lokala högskola.

Beckmans senaste inlägg vill få läsarna att lyssna på aktivister med politiska, kulturella eller andra syften. Den som följt hennes skriverier anar att hon än en gång talar i egen sak. Hon vill rättfärdiga sin position som förmedlare av personliga åsikter i dagliga massupplagor. Det är på Beckman vi ska lyssna blir det underförstådda budskapet. Och sluta med kritiken.

Hånet mot de internetburna medierna i kombination med försvaret av rätten att strö egna visdomsord omkring sig innebär en rejäl portion dubbelmoral då budskapet kommer från anställda vid etablerade medier. Det innebär såväl ett propsande på monopol som ett underkännande av andras rätt till det fria ordet. Hennes ord blir mums för svenska vänsterpolitiker, som alltmer söker after verktyg för att stoppa kritiska internetmedier. Google och YouTubes nedstängning av SwebbTV blir på så vis ett tidens tecken. Bakom åtgärden smilar en svensk justitieminister, som trots överläggning med bla Google för ett par år sedan, frånkänner sig allt ansvar. I totalitära regimer fattas statliga beslut om nedstängning av medier. I Sverige räcker det med hemliga samtal.

Beckmans dubbelmoral blir även allvarlig om den företräds av journalister, på tidningar som kallar sig liberala, moderata, oberoende etc, som samtidigt ger prov på omfattande mångling av egna politiska eller kulturella åsikter. Här finns nämligen en tydlig skillnad mot den nya tidens nättidningar och bloggar, som i allmänhet tydligt klargör vilken politisk eller annan åsiktsinriktning mediet favoriserar. Det är på åsiktsdeklarerade skribenterna man verkligen ska lyssna. Inte på gammelmediernas högfärdiga tyckare, som inte tydligt vågar anges vilken vänsterpolitisk linje journalisten företräder.

Torsten Sandström

Please follow and like us: