En klasskamrat som kommit upp sig utan formella utbildningsmeriter. Han har till och med varit utbildningsmini(s)ter. Wikimedia commons.

För några år sedan förvandlade Göran Persson högskolan i Örebro till universitet. För det fick han en doktorshatt. Nu meddelar en annan S-partist, Matilda Ernkrans, att Mälardalens högskola en timmes resväg längre österut från Örebro planeras att upphöjas till universitet. Till bilden hör att Uppsala och Stockholm inte ligger långt bort. Antagligen behöver även Ernkrans en doktorshatt. Den politiska klassen inom dagens S-parti kan nämligen inte skryta med några utbildningsmeriter. Vad värre är: de saknar även förnuft.

Någon säger kanske: det spelar väl ingen roll om verksamheten kallas universitet! Jo det gör det! För det första lockas unga människor att tro att de nya universiteten har samma kvalitet som de äldre, mätt i antalet kvalificerade forskare, lärare, handledare, bibliotek och en väl prövad kultur för undervisning och forskning med höga krav. För det andra ger stämpeln ”universitet” de nya inrättningarna en möjlighet att konkurrera med de större och mer avancerade om statens forskningspengar. Enligt min mening är det olyckligt om statsbidrag sprids ut över landets alla barfotaforskare. För det tredje blir risken därför stor att de nya universiteten blir lydiga forskningsredskap för S-partiet själv. Jag tycker mig nämligen se att exv universitetet i Malmö (bara några mil från jätten i Lund) har en tydlig profil avseende vänsterinriktad forskning inom flera discipliner. För det fjärde framstår skapandet av lokala universitet som kommunala status- och sysselsättningsprojekt, som ortens politiker vill att hela landets skattebetalare ska finansiera.

Utvecklingen speglar i grunden S-partiets okunskap om vad kunskaper och utbildning innebär för en nation. Precis som med grundskolor och gymnasier tror S-partiet att det rör sig om mängden undgomar som slussas in, alltså kvantiteten. Oförståelsen är stor för att kunskaper avser kvalitet och inte bara kvantitet. Jag tror att synen på studier främst sammanhänger med den politiska klassen egna erfarenheter. Utan egna betydande ansträngningar och erfarenheter – dvs resultat – av påtagliga högre studier vill man tro att det ändå går att göra karriär i det vanliga arbetslivet. Göran Persson har orsakat svensk utbildning fundamental skada genom kommunaliseringen av skolan. Att det går att komma upp sig inom politiken utan formell kompetens är en sak. Ett kunskapssamhälle baseras däremot på tydliga krav, lång träning, hårda prov och tuff konkurrens. Alla anspråk jag nyss räknat upp är förhatliga begrepp inom S-partiet, som kravlöshetens lovsång. Därför kommer S aldrig att bygga ett kunskapssamhälle.

Tillgängliga studier tyder på att Sverige idag lider av en betydande kunskapskris mätt i kvalitet inom såväl lägre som högre utbildning. Förklaringen ligger S-partiets oförnuftiga idéer om skolan som ett ideologiskt växthus. Nu tror S-partiet att det gäller att satsa på nya universitet. Som om själva etiketten skapar något nytt och gott. Precis som med parollen att alla ska få studentmössor – men slippa tuffa betygskrav – blir följden enbart en stegrad kunskapsinflation, dvs formella meriter utan reella kunskaper. Detta är i ett nötskal den utveckling S bidragit med inom svensk utbildning.

Det är hög komik att Ernkrans från Örebro bär titeln ”minister för högre utbildning och forskning”. Efter snuttifierade studier på Göran Perssonuniversitet i Örebro har hon nu genom gåvan till grannstaden kvalificerat sig för en doktorshatt i Västerås.

Torsten Sandström