Varför är svenska domstolar så undfallande och förstående inför den grova kriminaliteten tror jag många undrar. Frågan är väsentlig. Många tror att det sitter rader av vänsterjurister, som på alla vis försöker se mellan fingrarna när det gäller brottsligheten. Detta är i grunden en helt felaktig slutsats.
Domarna följer nämligen svensk lagstiftning. Och ansvaret för denna bärs av landets riksdagspolitiker – framför allt de från S och V, men även delar av den före detta Alliansen. I åratal har de sett till att 29 kap i Brottsbalken (om hur påföljder ska bestämmas) slår fast att milda påföljder måste utdömas normalt. Dels ska fängelse generellt sett vara sistahandsvalet, alltså oavsett hur allvarlig kriminaliteten är. Dels ska domarna i regel inte ta hänsyn till sannolikheten för fortsatt brottslighet. Innebörden är att unga brottslingar ska betraktas som offer och därför behandlas extra milt vid valet av påföljd.
Svenska domare är tränade i att följa lagstiftningens krav. Det finns med andra ord ingen allmän vilja hos landets domstolsjurister att vara slapphänta eller förstående. Jag är närmast hundra procent säker på detta. Ty jag har mött många unga och äldre jurister. Men då lagstiftarna – dvs landets riksdagspolitiker i en deform 1989 under S-regeringen Ingvar Carlsson – i Brottsbalken bestämt att brottslingar ska strykas medhårs så följer domarna de regler som staten bestämt. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.
Vi ska således inte skjuta på pianisten, dvs domarna, utan på de naiva eller godtroende politiker som i åratal av landets vänsterkriminologer fått lära sig att tuffa straff inte fungerar mot brottsligheten. Dessa politiserande forskare bär alltså också de ett tungt ansvar för undfallenhetens påföljdsval som idag tillämpas i landets alla domstolar. Särskilt S-partiet har med näbbar och klor kämpat för milda påföljder. De tror att man gör de kriminella och samhället en tjänst genom att visa förståelse och föreskriva låga straff. I själva verket har samhället genom passiviteten hamnat i dagens våldsinferno. Och brottslingarna har fått en klapp i ryggen för fortsatt kriminalitet. Det är helt enkelt inte klokt!
Jag tror många förstår att det inte är enkelt att omvända kriminella till laglydighet. Deras utanförskap är ofta så befäst att hot och hårda bud inte avskräcker fult ut. Men fängelsestraff innebär ändå att de kriminella låses in – under en längre tid – och på så vis hindras från fortsatt brottslighet. Särskilt om fängelsemiljön stegvis förbättras för skötsamma kriminella – från vistelse i skogen utan mobiltelefoner till låsta anstalter närmare anhöriga och kontrollerad mobilanvändning och datorträning. Dessutom kan kanske hårda straff ändå vara en läxa, som får några klyftiga unga brottslingar att tänka om. Det är enligt min mening det man måste hoppas på. Inte på att de på fri fot ska välja en annan bana än brottets väg.
Nu står nationen inför en skiljeväg. Jag menar att den hitillsvarande politiken grovt misslyckats. Alltså dags för den motsatta lösningen, som många länder – exv Danmark – redan bestämt sig för. På några veckor har debatten delvis förändrats – numera talar till och med vissa journalister om klaner. Ja, inte alla medier förstås – de som finansieras av statliga avgifter är ännu ovilliga att tala klarspråk – kolla särskilt SR:s Monika (S)arinen, som komisk nog av misstag släppte fram sanningen i en Lördagsintervju i P1.
Som forskare kan jag inte låta bli att påpeka att de vänsterkriminologer – Sarnecki, GW Persson mfl – som står bakom misslyckandet måste kritiseras hårt. Framför allt måste de sparkas från inflytande via politiker, myndigheter och då framför allt Brå. Ut med dem! De ha genom sina upprepade signaler till riksdagens politiker om 29 kap Brottsbalken försatt Sverige i ett eländigt tillstånd. De personer som medverkat till försätta nationen i en krissituationär kan omöjligt tillåtas fortsätta med rådgivning till staten.
Till bilden hör att jurister normalt har en konservativ läggning. Jag vet att många domare är övertygade över att Brottsbalken av idag är förklaringen till krisen. Alltså domare som – liksom poliser och åklagare – står mitt i våldskarusellen och ofta möter samma brottslingar som tidigare gång efter gång. Men beslutsfattarna inom rättsvården har skolats i att lojalt följa riksdagens lagstiftning. Många kommer säker att känna stor tillförsikt om de får juridiska muskler att låsa in många fler – och på längre tid – än idag.
Efter alla år med S-regeringar, Alliansen, Sarnecki och GW Persson är det dags att pröva ett nytt och mer effektivt spår mot kriminaliten.
Torsten Sandström
”Släpp fångarne loss, det är vår! Var männska i sin skäl vill väl…” Ja, så vill man kanske önska eller ” ingen människa blir bättre av straff”, och nu på sistone sk lågaffektivt bemötande med kvinnlig polis på knä. Problemet är att det inte funkar. Vi har facit och det förskräcker. Frågan är dock om våra rikspolitiker kan tänka om och inte fortsätta att med skygglappar ignorera terrängen till förmån för den vilseledande kartan.
Önskar anmäla avvikande åsikt gällande huruvida juristdomare följer lagen.
I tex tvistemål händer förvånansvärt ofta att domare utelämnar bevisning från huf i beslutet i strid med 17 kap.§7 RB. Likaledes tilldelas ombuden olika ersättningar i samma mål, ofta så mycket som hälften/dubbelt vilket är illogiskt då ombuden rimligen bör gjort lika insats i samma ärende. Således finns indicier att domare dömer godtyckligt, i strid med lag
Vidare motiveras aldrig prövningstillstånd trots att det är slutligt beslut (17kap.§12, RB), PT är alltså metoden för att begrava olagliga domslut eftersom beslut om pt aldrig motiveras i strid med svensk lag.
/P