En praktisk illustration av Vilks konstteori. ”Laglydighetens gång” heter skapelsen, enligt Wikicommons.

I ett svar på min undran över hans konsten svarar Lars Vilks idag på Projektsanning, https://projektsanning.com. De facto bekräftar Vilks min beskrivning av hans konstsyn, se länken nedan.

Han skriver nämligen att allt är konst bara en expert bekräftar att så är fallet. I huvudsak går han till angrepp mot min person, utan att själv formulera vad konst är, mer än just en expertstämpel. Vilks beskriver mig som dåligt påläst, som en klagande över högt skattetryck, att jag inte förstått experternas roll, att jag stavat namnet fel på getabockens tillverkare osv.

Alltså främst personangrepp, men i sak småsmulor, frånsett just påpekandet att allt som förstå-sig-påarna erkänna som konst måste anses som konst. Alltså ett cirkelresonemang som är pinsamt. Att de sk kännarna ofta historiskt haft fel – och alltså vägrat ställa ut några av nutidens giganter – bevisar att Vilks konstsyn saknar godtagbar teoretisk grund. Det är klargörande på sätt och vis.

Hjärntvättade svenskar får dagligen höra om ”Den svenska modellen”. Det rör sig om en lovsång till LO:s maktmonopol över lönebildningen på arbetsmarknaden. Att modellen köpts av landets storföretag beror på att LO på så vis utlovar fred på arbetsmarknaden. Jag bestrider inte att lugnet haft sina national- och företagsekonomiska fördelar. Men följden har blivit en svensk arbetsmarknad som byggts i betong, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Människors frihet beskärs.

Det är denna betongskapelse som främst avses då politiker och medier ständigt hyllar ”Den svenska modellen”. Alltså en uppgörelse mellan LO och storfinansen bakom Svenskt näringsliv – en kollektiv och korporativ skapelse som bestämmer arbetsvillkoren för miljontals svenskar. Den står inte att läsa i grundlagarna. Men den har murats in i den svenska arbetsrätten. Fackföreningar utanför LO och arbetare som vill förhandla själva räknas inte av det offentliga Sverige. Det är med andra ord fråga om en odemokratisk* betonglösning.

Hyllandet av ”Den svenska modellen” är enligt min mening djupt problematiskt. Inte bara på så vis att staten i lag de facto tar ställning för S-partiets egen LO-organisation och de kollektivavtal som förbunden slutit. Andra fack saknar stridsrätt för egna avtal! Utan också på grund av att betongskapelsen på ett förödande sätt lagt en död hand över invandrings- och integrationspolitiken. Modellen medför stort mänskligt lidande för nyanlända, miljarder av onödiga bidragspengar från skattebetalarnas sida (till invandrare) samt en våg av grova våldsbrott från ungdomar som känner större närhet till klanerna än den stat som står bakom den modell jag kritiserar. Låt mig förklara närmare.

Det främsta misstaget – när det gäller integration av de många hundra tusen utlänningar som sökt sig till Sverige under senaste decennierna – är LO:s vägran att godkänna kollektivavtal med särskilda låglöner för nyanlända. Få arbetsgivare vill givetvis anställda outbildad, ovan och språkligt svag utländsk arbetskraft till vanlig lönenivå. Särskilda kollektivavtal med temporärt lägre löne för nyanlända skulle därför tillvarata såväl de senares intressen som företagens behov av att rekrytera anställda för mindre kvalificerade sysslor. På så vis skulle många tusen invandrare själva kunna försörja sig och sina familjer, enbart med smärre tillskott av bidrag för barn och boende under en övergångstid (tills de ges normal lön). Genom vardagliga jobb skulle de nyanlända dessutom automatiskt slussas in i svenska språket och den svenska kulturen. Och antalet ungdomar som valt klanbrottslighetens väg borde samtidigt rejält reduceras. Även unga svenska medborgare kan inlemmas på arbetsmarknaden denna väg.

Jag inser att det finns ett antal smärre tekniska invändningar mot mitt förslag om hur gränsen ska dras mellan olika kategorier av outbildade utanför arbetsmarknaden (och risker med att nuvarande anställda stängs ute). Men LO:s och S-regeringens konsekventa nej innebär att de påtar sig ett direkt ansvar för det växande utanförskapet bland de många hundra tusen invandrare som S-partiet (och även Alliansen) lockat till Sverige sedan år 2000. ”Den svenska modellen” är alltså den främsta anledningen till att Sverige lyckas sämre än andra nationer med att få nyanlända i arbete. Det måste stå klart att den svenska modellen på så vis inneburit en död hand.

Jag skriver detta för att påpeka att S-partiet måste ta ansvar för ett nytt tänk rörande avtalen på arbetsmarknaden. Då LO tycks vägra kategoriskt att ta ansvar måste regeringen och riksdagen agera. Men här syns ånyo ”Den svenska modellens” döda hand: ingen vågar tänka utanför boxen som det numera brukar heta. Betongmodellen står med andra ord i vägen, trots att temporära låglöneavtal inte alls skjuter den i sank! Modellen är alltså ännu en helig svensk ko. Detta har åtminstone svenska politiker lyckats inbilla folket.

Min oro över den av S skapade handlingsförlamningen stegras i tider då det från EU talas om nya regler, som inom hela unionen ska garantera minimilöner i nationell lagstiftning. Det är i sammanhanget en bra lösning. Sådana lagar finns redan i många demokratiska stater. S-partiets utsände i Bryssel Helen Fritzon avfärdar upprört sådana regler för svensk del – vi har ju vår svenska modell, hörs från hennes mun. Alltså en typisk vägran att lösa nationens integrationsproblem utan statliga bidrag. Det är därför jag talar om en död hand.

Då LO, S-regeringen och hela den bastanta kollektiva rörelsen står handfallen – och landet härjas av utanförskap, brott och höga skatter – måste alla goda krafter i riksdagen agera. Lagstifta snabbt om minimilön under exv tre års tid för nyanlända och ungdomar. Kör över LO i denna för nationen så viktiga fråga!

Men mina förhoppningar om L- och C-partiernas idag nödvändiga medverkan är inte stor. De har nyligen gjort upp med S-partiet om lägre arbetsgivaravgifter för åldrarna 19-23 år under en period av två år. En stor reform påstår en självgod C-ledare. I stället för att tänka stort och vettigt befäster alltså L/C den svenska modellen. Jökens partier blir på så vis del av den döda hand jag talar om. För ifall detta inte stått klart för dig redan tidigare.

Torsten Sandström

*Modellen är odemokratisk på grund av att svensk lagstiftning inte ska favorisera specificerade personer eller organisationer. Modellen gynnar LO-rörelsen och främjar alltså ett korporativt system.

Med intresse läste jag Vilks inlägg 3100 på ProjektSanning. Hans texter är underhållande, ofta med bra knorr. Men tyvärr blev jag inte så värst mycket klokare denna gång.

Nu undrar jag. Blir det konst om jag pissar på Kungliga Slottet i Stockholm. Nej, antagligen inte. Möjligtvis en polissak. Men om jag kallar mig konstnär och urineringen utpekas av en ”expert” som performancekonst är det antagligen fråga om en finfin konstskapelse. Åtminstone om jag ska tro Lars Vilks.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå Vilks konstbegrepp. Det är flera vaga ord i luften då han skriver om saken. Han talar om verklighet å ena sidan och konst år den andra. Det är ju inget nytt ens i ett flertusenårigt perspektiv. Förmodligen menar han att konsten på något för mig oklart vis ska förmedla verkligheten. Men som jag uppfattar honom behöver inte konsten vara ett ting. Han tycks alltså inte ha något krav på bild, form eller färg. Det räcker med ett skeende, exv en mänsklig handling, såsom exv ett uttalande, en påstådd tanke eller en protest. Allting flyter med andra ord.

Det verkar som Vilks inte bara talar om bilder eller skulpturer som ”konst”, utan även om en oändlig mängd olika andra mänskliga aktiviteter och lösa ting. Möjligtvis skriver han om ett ”allkonst”-begrepp som består av bilder, teater/ord och musik. Det vore i så fall bra om han klargjorde detta, så att vi får veta varför han kan uppfatta Oleg Kuliks hund eller Anna Odells psyksjukdom som ”konst”. Jag ser nämligen deras aktiviteter som politisk teater av en föga imponerande natur.

Han skriver om Rauchenberg, mannen med en berömd uppstoppad get som har ett bildäck kring midjan. Tinget har sagts uttrycka något i stil med konflikten mellan storstadslivets bilism och naturen. Den som inte får berättat för sig vad Rauchenberg avsett måste dock uppfatta installationen som rena löjan. Sannolikt finns det ett mer avancerat bildspråk för att kritisera avgasproblem i New York? Möjligtvis anser Vilks att det räcker med själva tanken eller irritationen hos åskådaren för att skapelsen ska ses som konst? Jag är rädd för det.

Vilks text – särskilt sammanfattningen – tyder på att konst kan vara vad som helst förutsatt att verket i ”konstvärlden” (vad nu det är?) stämplas som konst. I så fall en egendomlig cirkeldefinition av vad konst är. Konst är lika med konst. Men jag tror tyvärr att definitionen faktiskt är gällande i nutidens samhälle. Mitt pissande på Slottets väggar är som sagt ingen konst. Men om Vilks urinerar blir det plötsligt ett konstverk, om jag förstår saken rätt. På samma vis blir ett förskolebarns cykelslang kring en hund ett glatt skämt. Medan Rauchenbergs uppstoppade get – av vissa personer – betraktas som stor konst.

Ja, konstens nutida värld är verkligen en tummelplats för ordstaplare och förstå-sig-påare. Temat behandlas i många av mina bloggar. Jag som tror att konst rör sig om unika bilder – eller av människan skapade ting – som via färg och form presenteras på ett kvalificerat vis, av en vältränad och skicklig bildskapare. Självklart kan bilden ha ett syfte att förmedla verkligheten: antingen som en avbildning eller som konstnärens vision av något han/hon känner för. Men bildkonst är inte ord, gester, ljud eller miner. Det är något excellent som det krävs lång träning för att utföra.

Och sen får framtiden utvisa om konsten ska ses som något skönt, revolterande eller annars unikt sublimt. Helt oavsett vad nutidens gallerister, museianställda eller konstvetare tycker. Flydda tiders sk experter har nämligen ofta visat sig ha fel. Mycket talar för att samma sak gäller idag.

Torsten Sandström

Den svenska kvällspressen är sannerligen inte känd för hög kvalitet. Tvärtom spekulerar kvällstidningarna på människors intresse för skvaller, sex, sensationer och låg nivå på journalistik. I och för sig menar jag att det stora morgontidningarna alltmer lockas följa kvällsblaskorna i spåren. Det sker genom korta texter, enkla budskap, tydliga åsikter i faktareportage osv.

Aftonbladet har en speciell roll som stor kvällstidning med ambition av ständigt försvara S-regeringens och dess många dotterorganisationer runtom i landet. Tidningen har en hög profil avseende den egna rörelsens höga moraliska standard. S-partiet är närapå gudaförklarat i AB:s spalter. Och tidningens chefsideologi, Anders Lindberg, vet alltid bäst vad gäller att vända kappan efter vinden och försvara det egna partiet. Han skriver om flygskam, men blir tagen på bar gärning på Arlanda inför en semesterresa. Alltså den vanliga dubbelmoralen. Det är så förutsägbart och så trist. Men S-politik och sensationsslask är Aftonbladets credo. Liksom dåtidens Pravda är man alltid beredd att försvara partiet.

Att tidningen ägs av Schibstedts är värt att påpeka. Vulgärjournalistik lockar många läsare och alltså många annonsörer. Jag tror Schibstedts struntar i varifrån deras vinster kommer. Pengar från Aftonbladet tycks i vart fall inte lukta, även om borde stinka lång väg. Det är verkligen syndapengar. Överskottet av konstant struntjournalistik. AB är därför Sveriges främsta vulgo-medium – en spekulation i texter som är motsatsen till ”god journalistisk” verksamhet!

Jag skriver detta med anledning av en AB-rubrik häromdagen över en text av en annan man med hög profil, men med eländiga beställningstexter i AB. Häromdagen lyckas han passera ännu ett lågvattenmärke:

Ebba Busch framstår som en

elak liten fan.

Jan Guillou: Hon vill bara gosa med extremhögern.

Du läser rätt. Tala om faktaresistent rubrik. Dels påstås att Busch är ”elak” vilket är svårt att bygga under med sakliga argument. Texten är ett angrepp på hennes personlighet, som varken Guillou eller AB kan känna till närmare. Men än värre är epitetet ”liten fan”. Enligt Google är hon 1,72 cm lång. Enligt samma källa uppges Guillou själv mäta enbart 1,7 – med hänsyn till könsskillnaden är han med andra ord en pjatt. Att han själv uppfattar sig som en bjässe beror bara på dåligt omdöme. Ont om självkritik är det nämligen gott om – för att travestera Blandaren anno dazumal.

Vad gäller AB:s påstående om att hon är en fan – alltså en djävul – möter vi än en gång ett personangrepp som inte går att underbygga. Att många inom vänstern stöter på djävlar i en egna rörelsen kan jag dock förstå. Lika undermålig är underrubriken om att Busch flörtar med extremhögern. Att Guillou själv har sina rötter i extremvänstern är däremot enkelt att styrka. Och att S-partiet i åratal regerat med stöd av kommunisterna är lika klart.

Någon invänder kanske: hur orkar du irritera dig över en tidning som saknar moral och enbart vill stödja S-partiet och Schibstedts vinstintresse? Invändningen är relevant. Men som vän av en öppen och saklig diskussion för jag krig mot alla försök att cementera åsiktskorridoren med osakliga argument. Guillous text i Aftonbladet är ett praktexempel på subjektiv slaskjournalistik.Tala om populism! Hans partivän Fidel Castro sa att ”Historien kommer att frikänna mig”. Det kan han förstås inte räkna med. Inte heller Guillou, som kommer att minnas som en osaklig och egocentrerad partigängare. En liten stöddig fan, som han själv brukar uttrycka sig.

Torsten Sandström

Följande rubrik skriks ut i Sydsvenskan:

150 forskare kräver att Sverige

tar emot flyktingar från

nedbrunnet läger

Vad sjutton har invandringen till Sverige att göra med vad en eller etthundrafemtio forskare anser? Nationen har tusentals personer som kallar sig ”forskare”. Det politiska spektrat inom gruppen är brett. Jag gissar att inte ens hälften av dem röstar för det nuvarande Jökboets partier. Hursomhelst är det en obetydlig minoritet som vill öppna Sverige för flyktingar från Lesbos i en situation där nationen står upp till öronen med arbetslösa nyanlända och klankriminalitet!

Vi ser än en gång hur Bonnnierkoncernens ledning väljer den politiska propagandans väg i sammanhang där publiken väntar sig oberoende nyhetsförmedling. Vad 150 svenskar tycker är ingen stor nyhet – inte ens en liten. Naturligtvis vet även Sydsvenskans journalister att 150 personer enbart är en spillra inom den större gruppen svenska forskare. Men tidningen använder sig av deras upprop som en bricka i ett vänsterliberalt spel. Fullkomligt medvetet. Att skribenterna inte skäms beror på att journalisterna själva håller med de 150. Men de borde faktiskt känna skam i egenskap av utstuderade åsiktsmånglare.

Jag måste påpeka att jag inte saknar medkänsla med personer i flyktingläger. Deras liv är eländigt. Men jag förespråkar en reglerad invandring via särskilt utvalda kvoter av flyktingar. Asylrätten är nämligen ett moment 22 då personer som vägras asyl ändå blir kvar på grund av att utvisning mycket ofta inte kan verkställas. Min åsikt anses dock förkastlig att döma av landets medier. Inom dem regerar nämligen journalister (och tidningsägare) som gillar den propagandalösning vi ser i Sydsvenskan idag.

Torsten Sandström

Först måste jag erkänna att jag inte är någon vän av kriminalfilmer. Det är nära nog det sista alternativet då jag zappar framför teven. Men häromkvällen blev det tio minuter med ”Den unge Wallander” på Netflix. Det handlade om en person som avrättades med en handgarant i munnen på Rosengården i Malmö. Det var ruskigt att se. Jag vet inte om historien var påhittad. Men den verkade ändå trovärdig.

Filmen sänds nu ut över ett av jordklotets största medienätverk: Netflix. Hela världen får alltså bekanta sig med Malmös brottslighet. Alltså ännu en sprängning där. I detta fall med dödlig utgång. Netflix skildrar också det som svenska politiker inte hittills velat erkänna, dvs klanbrottsligheten. Alltså några av de nyanländas familjenätverk baserade på hemlandets kulturella värderingar och normer. Med avsikten att skildra det skånska Malmö, så beskrevs en stad med invandrare i brottens brutala nätverk.

Oavsett sanningsvärdet i Den unge Wallander – som för övrigt kändes som en uppvisning i amatörteater – så blir filmen en uppgörelse med den svenska offentliga självbilden. Alltså med Sverige som ett föredöme för världens folk. På miljontals teveapparater globen runt presenteras alltså Malmö, det svenska S-partiets idealsamhälle, upp som en verkstad av våld och hårt polisarbete. OK att polisen löste mordet i filmen (antar jag), men ändå en bild av ett samhälle som inte klarar av att hantera den integration som måste till, ifall nationens politiker fortsätter att slussa in fattiga och dåligt utbildade invandare från främmande kulturer i söder.

På så vis blir Netflix´framställning en levande bild av dagens Sverige. En nation som leds av en S-regering, som inte vågar stå upp för att invandring förutsätter assimilering och tydliga krav. Det stora invandrarlandet USA har alltid haft som utgångspunkt betydande påbud om anpassning till värdlandets språk, kulturella värderingar, krav på sysselsättning (normalt utan bidrag) osv. En amerikansk dörr på glänt har med andra ord förr balanserats med krav på invandrarnas egna aktiviteter och inordning under rådande värderingar, utan ett kraftigt flöde av bidragspengar. I USA har således demokratin kombinerats med tuffa krav. Man hymlar inte – den nyanlände gynnas själv genom anpassning!

I Sverige har däremot S-partiets bild av demokrati förenats med en undfallenhet för de nyanländas kulturer, i form av språk, traditioner, religion osv. Jag har respekt för de nyinflyttades bakgrund allmänt sett. Det är ändå deras privata sak. Men just som nyanländ i en demokrati måste man i det offentliga livet avstå från sitt hemlands politiska kultur, klaner och företräde för det gamla hemlandets språk. Sverige är självfallet inte längre ett klansamhälle, där olika familjer och stånd representerar samhällsmakten. Vårt land är en enhetsnation, en sammanslutning av jämbördiga medborgare, med ett gemensamt språk, en enda lagstiftning, ett unikt system av domstolar och en gemensam välfärd som alla i görligaste mån måste sträva efter att ekonomiskt bidra till. Ingen har rätt till att åka snålskjuts utan stöd i lag.

Därför bekymrar jag mig över ett av Sveriges grundläggande problem. Det vill säga en fundamental oförmåga att värna det som ses som en gemensam kultur. Det är till och med så att vanliga svenska mönster förringas och ibland även hånas. Utan att vara en vurmare för USA menar jag att vi har mycket att lära vad gäller integration. Visst har den amerikanska staten påtagliga problem med de färgades och andra minoriteters anpassning. Men USA har ändå valt en tydlig väg av krav och rimlig frihet och inte – som Sverige – en enkelriktad kravlöshet och en flummig tilltro till att allt kommer att lösa sig, bara staten utan prut betalar ut månatliga bidrag till dem som inte själva vill offra sin åldriga och i vårt land samhällsfientliga gamla klankultur.

Världen betraktar alltså i nutid våldets Malmö via Netflix. En svensk S-ledd storstad med bidragspipeline direkt från regeringens högkvarter. Samtidigt fortsätter de boende i Rosengård att vända sina paraboler mot sina hemländers kulturer i Irak, Syrien, Somalia, Iran osv. Och det offentliga Sverige vägrar att fixa lagstiftning som öppnar för jobb i näringslivet till minimilöner åt outbildade. Vidare ges stora penningbidrag till islamska skolor och kyrkor. Och i offentliga annonser presenteras nyanlända med slöja – en symbol för manlig makt i feminismens svenska oas. Här ser vi Sveriges problem i ett nötskal.

Torsten Sandström

Vart jag än vänder blicken idag – såväl i påstått seriösa sammanhang som mot landets medier – predikas hållbarhet. Ska man var lite fin så tals det om Sustainability. Fina grejer hade Jocke från Jokkmokk sagt, Tjosan-tjosan!

Idag måste allt vara hållbart. Vad är innebörden? Möjligtvis betyder det klimatsmart, dvs att miljön inte ska belastas i onödan. Och i så fall är jag med på tåget. Men ordet klimatriktigt eller liknande låter förstås alltför svagt och lite amatörmässigt. Genom att tala om hållbarhet får tanken en vetenskaplig framtoning, vilket också syns i rader av forksningsansökningar, projektbidrag, tjänstebenämningar osv inom universitet och högskolor. Alltså ännu ett verbalt trick för att få något ganska självklart att framstå som ytterst avancerat.

Det påminner mig om en väckelserörelse. Hållbarhet blir för klimatets del en gudi behaglig lösning. Själva ordvalet framtvingar acceptans utan närmare sakargument. Vem vill satsa på något som inte håller? Man behöver alltså inte ens nämna CO2 som boven i dramat. Det blir ändå fullt klart att miljörörelsens traditionella mantran gäller. Stoppa fossilt bränsle! (Men bränn ved!). Håll landskapet öppet! (Men hindra skogsavverkning!) Skydda artrikedomen! (Men stoppa invasiva arter!). Osv. Dvs miljötalibanernas normala dubbelmoral.

Ingenting är ju hållbart för evigt. Varken du eller jag eller för den delen mänskligheten som sådan. Inte ens solens strålning mot jordytan är hållbar. Uppvärmningen har växlat under årtusenden efter varandra. Men för miljörörelsens främsta kämpar måste livet på jorden vara hållbart och konstant spegla jordbrukssamhällets miljöer från slutet av 1800-talet.

Du som läsare inser att hållbarhetspaketet omfattar en rad komplexa och politiskt laddade paroller, som delvis är motsägande. Det är dessa som krängs genom dimridån Sustainability. Jag köper inte en sådan tankeoreda. Det är fråga om kategoriska lösningar som påstås vara de ända rätta. Allt kokar ju ihop till ett rimligt skydd för miljön, som i sin tur kanske är bra för den gigantiska frågan om atmosfären kring jordklotet. Och på det budskapet satsar jag.

Personligen är jag alltså för klimatriktiga lösningar, dvs beslut som skonar miljön i rimlig utsträckning. Det tror jag också alla som pratar om hållbarhet egentligen är. Men genom att använda termen hållbar hoppas man kunna tänja ut syftet till något vidare, dvs till den politiskt korrekta synen i klimatdebatten. Innebörden är att man ska köpa FN:s klimatpanels alarmistiska och ödesmättade bild av planetens undergång i närtid. I brist på bevis håller jag inte med. När – eller bättre om – bevisen finns på plats ändrar jag min inställning till CO2 som orsak till en skadlig pågående uppvärmning. Tills vidare anser jag det mest rimligt att tro på att krisen frammanas skeden i kosmos. Och att FN:s politiska skräckscenario rörande CO2 förefaller vara en kraftig överdrift. Den som lever får se.

I stort sett allt ska vara hållbart. Från energianvändning, till maskiner, företag och myndigheter till förstås utsläpp, jordbrukande och fastighetsförvaltning. Även du och jag ska agera hållbart. Hej och hå! Det verkar som om begreppet även gäller omval av politiker. Kronan på verket tycks därför bli hållbara yrkespolitiker. Tjosan, tjosan!

Torsten Sandström

Jag minns min ungdoms politiker. Under 1950-talet var det politiska samtalet stelt och trögt. Ganska trist. Men ändå seriöst för det mesta. Allvarliga farbröder staplade argument och siffror i högtidlig ton. Oftast respektfullt mot varandra, om än med tydlig irritation. Även kommunistledaren Hilding Hagberg behandlades faktiskt artigt, trot att han sprungit i Moskva och pussat höga ledare, liksom många av hans partivänner gjort.

Idag möter vi ett helt annat politisk samtal. Debattklimatet har ändrats. En viktig förklaring är att åsiktsskillnaderna minskat kraftigt. Korridoren av åsikter har med andra ord snävats åt. För att vinna väljare tvingas nutidens yrkespolitiker därför vända ut-och-in på sig själva för att försöka visa på nyanser till sin egen fördel. Det är oftast svårt. Därför bilder mest tomma ord och stora leenden. Den politiska substansen tynar.

En annan förklaring är att dagens elit har den politiska sysslan som ett yrke. Från skolan till pensioneringen. Följden har blivit att de skiljt sig från väljarkåren på flera vis. I och med att erfarenheter från högre studier och vanlig privat eller offentlig anställning blivit en bristvara har de svårt att veta vad vanliga människor tänker och tycker. Denna ovana leder till villfarelser i det politiska samtalet från talarstolarna. Därifrån hörs ett låtsat folkligt samtal. Ofta med inslag av tjohej.

Jag menar därför att det svenska politiska samtalet – på ett allmänt plan – blivit populistiskt. Alltså en populism till vänster- eller högerkant – ofta med antingen en globalistisk respektive nationell inriktning. Men populism är det ändå vanligtvis fråga om. Hur märks det?

Det framgår för det första genom att de politiska ledarna agerar som skådespelare. Deras utseende, minspel, kläder och tonläge är smidigt och inställsamt. Allt är yta – inte längre den strävan efter det seriösa djup jag minns från förr. Det nutida yrkesfolket agerar ungefär som fastighetsmäklare mot sina kunder, dvs du och jag som väljare och skattebetalare. Credot lyder: ju mer estradör en politiker är, mätt i karisma, desto större uppmärksamhet i nationens medier.

För det andra ger mediesamhället den politiska skådespelaren luft under vingarna. Medierna och yrkespolitikerna lever i symbios. Den ene klarar sig inte utan den andre. Sammanväxten är oerhört tydligare än under åren omkring 1950. I dagsläget verkar samtliga stora mediehus – oavsett officiell inriktning – stenhårt för en vänsterliberal politik. Utan medierna hade vi haft en helt annan regering!

Populismen syns för det tredje i de politiska budskapens innehåll och form. Även här framträder förstås anpassningen till radio, press och framför allt teve. Man får en känsla av ett plastartat reklambudskap tonsatt till Sound of Music. Korta ord utan pregnans. Ett tunt budskap i reklamens anda. Alltså inga löften, bara lösa ambitioner. Än en gång påminns man om försäljaren, mäklaren, som försöker kränga sin vara till villrådiga kunder, alltså till dig och mig som ska stå för betalningen.

För det färde har en politisk hätskhet vuxit fram i nutidens politiska landskap. Den förklaras främst av trängseln där – åsiktskorridoren har som sagt krympt. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta. Trängda råttor brukar också gå till anfall, säger kanske någon som gillar hästar. Dagens politiska samtal går därför till stor del ut på hån av motståndaren, som framställs som miltals iväg i politiken. Trots att det bara rör sig om en knapp meter. I stället för sakargument används invektiv och glåpord. Motståndaren – med ungefär samt åsikt – framställs som en marsmänniska. Alla inser att det knappast blir fråga om ett fungerande samtal. Och det är inte heller meningen. Det är fråga om reklam för yrkespolitiker som söker förnyad anställning på din och min bekostnad.

Det kanske mest komiska är att nästan alla anklagar varandra för populism. Ett gäng skådespelarna som var och en försöker iklä sig rollen som hederlighetens vän. Motståndarna framställs följaktligen som skurkar och lögnare. Trots att nästan hela den politiska klassen byggt sin tillvaro på samma politiska samtalsmetod: populism.

Torsten Sandström

Från Jökboet meddelas att en satsning på 900 miljoner kronor avses för något som kallas ”Förortslyftet”. Än en gång används en etikett som försöker dölja vad saken gäller. Fenomenet ”förort” har ju inget med något allmänt problem att göra. Många sådana svenska bostadsområden är rena idyllen.

Nej, nu är det en aspekt av en misslyckad invandring som ska förgyllas via ett åtgärdsprogram, som byråkrater ska slussa ut i det som brukar kallas ”utanförskapsområden”, en term som bättre beskriver målet för regeringens belastning av landets skattebetalare med ytterligare 900 miljoner kronor.

Större delen av pengarna gå till att ”förbättra arbetsmiljön i skolan”, som det så svenskt heter för att linda in något abstrakt och svåråtkomligt i bomull. Nästa lika mycket ska gå till ”familjehem”, sägs det, dvs en form av skyddat boende för barn med sociala problem, förmodligen kriminalitet, droger od. En rejäl slant ska också gå till ”språkutveckling i förskolan” som det heter på kanslisvenska.

Det går att på ett generellt plan förstå vad som är tanken. Spontant kanske något känns riktig, men… Typisk svensk social ingenjörskonst. Byråkrater ska anställas för att sättas i arbete för att fixa något som de antagligen inte klarar av. Okej, kanske kan något kan styras upp. Men jag är rädd för att satsningarna som vanligt kommer att synas i administration, dvs löner, kontor, planer, riktlinjer, tjänsteresor, grakatamenten och dylikt som i pytteliten mån förändrar själva problembilden: bristande integration på grund av ett fortsatt liv inom främmande kulturer i utsatta områden. Det är ju nyanländas knepiga existens där som är problemet. Förmodligen blir följden ännu ett svenskt politiskt slag i luften, innebärande fler byråkrater och högre skatter, som sagt.

Hur skulle jag vilja angripa problemet, kanske någon irriterat undrar? Först och främst borde man tala om vad saken gäller, dvs invandrings- och integrationsproblem. Kärnan är kulturskillnader och rotlöshet. En alltför stor grupp av invandare vägrar – eller saknar möjlighet – att anpassa sig till ett liv i Sverige. Familj, språk, utbildning och religion står så att säga i vägen. Följden är en ond spiral nedåt med kriminalitet och stök i skolan. Inte för alla förstås, men för tillräckligt många att en svensk kris uppstått. Även om en minoritet sysslar med våld och annan kriminalitet så växer Sveriges problem för var tusende nyanländ som inte inlemmas i arbete, språk och svensk kultur. Nu över till effektiva åtgärder.

Jökboets fyra partier har under tre års tid vägrat att fatta ett viktigt beslut med direkt effekt för ökad integration, nämligen rätt för arbetsgivare att anställa nyanlända till lägre lön än den som följer av kollektivavtalen. Då LO blanknekar finns ändå en lösning genom tvångslagstiftning om minimilöner, något som många andra nationer använder. Men för S-partiet är LO:s makt en helig ko, som förstås inte heter Maj-Gull eller Rosa, utan ”Den svenska modellen”. Med många fler i jobb kunde bidragsberoendet lindras och människor ges möjlighet att flytta till mer attraktiva bostadsområden. Om de sätts i låglönejobbet kommer de att prata svenska, försörja sig själva och som nyanställda inlemmas i svensk kultur. Detta borde kalla ”Den riktiga svenska modellen”. Men den är en dröm som stoppats av Jökens partier, som självgoda rycker i byråkratins bidragsspakar på din och min bekostnad

En annan viktig pusselbit är förstås en ny tuff kriminalpolitik. Brottsligheten måste bekämpas, inte bäddas in i bomull eller i vackra ord och förhoppningar. I klartext måste de kriminella klanernas medlemmar låsas in (häktas och sedan fängslas) så att det blir tydligt att fortsatt brottslighet inte är något attraktivt. Alltså fler platser i fängelser och på häkten! Här kunde 900 miljoner ge ett första bidrag med tydlig effekt.

Även klanernas identitets- och bidragsbrottlighet kan stoppas om regeringen tar krafttag. I förslaget talas förvisso om ”stärkt folkbokföring i utsatta områden”. Tanken tycks vara att få ett grepp om dubbla identiteter oss. Men för detta avsätts enbart småsmulor, sammanlagt 60 miljoner! Alltså är min rädsla för ord utan verkstad stor. En relativ snabb och rimlig lösning kan vara lagstiftning om personliga månatliga uttag av bidragsmedel hos Försäkringskassan för varje nyanländ samt folkbokförd svensk med utländskt medborgarskap.

Jag inser att särregler kanske ses som utmanande. Men först genom krafttag kan en allvarlig svensk nedåtgående spiral brytas. Och själva invandringen är ett särartat problemområde! Vi talar nu om personer som initialt inte är svenska medborgare och som tvingas leva på bidrag från det offentliga i ghettoliknade miljöer. Krav på personlig utkvittering av bidrag – alltså legitimering och registrering – gör det möjligt att få ett effektivt grepp om flera identitets- och bidragsproblem. Det stoppar i varje fall snabbt ministrar i Irak och Afghanistan att uppbära månatliga pengar från vårt land (något som alltså hänt)!

Sverige måste därför våga peka med hela handen. Det offentliga måste uttala vänsterns hatord nummer ett: assimilering! Om det behövs med tuffa tag! Det krävs alltså djärvt nytänkande och inte den vanliga låt-gå-politiken i förhoppning av byråkrater ska fixa eländet. Förmodligen krävs att Jökboet rivs för att få kloka politiska tankar på plats.

Torsten Sandström

Följande meddelar Sydsvenskan idag:

Olle Lönnaeus: Löfven och Kristersson bråkar om gängen – trots att båda vill ha hårda tag

Det är förunderligt hur journalister med vänstersyn kan skriva. Intryck skapas av att Löfven och Kristersson är överens om kriminalpolitiken. Men det är fråga om bedrägeri.

Skillnaden är milsvid vill jag påstå. Kristersson driver konsekvent viktiga reformer inom straffrätten. Inte alltid de bästa, men syftet är gott. Löfven pratar mest – skyller ifrån sig – och gör det minsta möjliga. I flera fall mörkar han verkligheten. Han är inte alls någon reformator som vill ha ”hårda tag”. Han tror att brottsligheten kan bekämpas med undfallenhet och välvilja mot gärningsmännen. På så vis kan man säga att han stödjer klanernas kriminalitet.

Jag blir nedstämd över att se hur journalister pläderar för att hjälpa statsministern så att han inte se så handfallen ut i kriminalpolitiken som han i själva verket är. Min barnatro var nyhetsbudskap ska vila på fakta. Inte på skribentens egna åsikter eller värderingar. Nu inser jag åsiktsjournalistiken dominerar alltmer.

Det sägs att dagspressen står inför en ekonomisk kris. Det är kanske rätt. Men den journalistiska krisen är lika stor. Något av ett journalistiskt harakiri…

Torsten Sandström

Nu har jag hört såväl Löfven som Lööf presentera Jökboets budgetförslag som ”sjujäkla” bra. Ordvalet säger en hel del. I ett seriöst samtal skulle det heta ”synnerligen omfattande” eller dylikt på traditionellt politikerspråk, där överdrifter tillhör vardagen. Men båda två säger ”sjujäkla”, alltså brukas en i sammanhanget ovanlig svordom.

Jag är inte pryd. Så det är inte fulspråket jag reagerar mot. Det är en klart avsiktlig populism jag vänder mig mot. Kombinationen: medial presentation plus oklart/enkelt fulspråk plus en folklig flört brukar i vetenskapliga sammanhang fylla kravet på populism. Om du söker på populism på min blogg ska du finna min textserie i ämnet. Populism finns såväl till vänster som till höger, vill jag påpeka. Tänk bara på Hugo Chávez och Jonas Sjöstedt samt Benito Mussolini och Donald Trump.

Här möter vi alltså en statsminister samt en partiledare med hög profil som båda fiskar efter stöd genom att låtsas svära folkligt. Två personer som annars brukar håna populism sysslar alltså själva med just detta. Dessutom avslöjar de sin egen bild av hur det tror ett samtal med folket ska gå till. Och så gör de sig till med lånta och simpla ordalag. Plötsligt står de där nakna! Vi får en inblick i kulturen inom Jökens bo. Det är olustigt.

I viktiga frågor vill folk givetvis höra seriösa budskap och löften från sina politiker. Inte bli tilltalade från ovan av bossar som låtsas vara folkliga. De agerar verkligen gement.

Torsten Sandström

Mediernas eget orakel Leif GW Persson säger i TV4:s ”Nyhetsmorgon” om Löving avslöjande. Löving sa som bekant att det i landet finns minst 40 klaner bakom den allvarliga brottsligheten: “Hade jag varit justitieminister så hade jag lyft ut honom för flera år sedan.”

Nu går alltså vänstern – GW är en gammal sosse har han själv sagt i SR – till anfall på den som avslöjat sanningen. Den enligt egen åsikt så allkunnige profeten GW har nämligen under många år inte vågat eller velat säga sanningen. Han har i de Fyras gäng av kriminologer nämligen medverkat till den svenska mörkläggning som kostat så mycket i människoliv och pengar. Han som vet allt är alltså överkörd av Löving. GW kan inte stå ut med att en hög polis säger emot honom, Jerzy Sarnecki och övriga politiserande professorerna i gänget kring S-partiet…

DN gör i sin ledare idag en liknande mörkläggningsmanöver med sikte på Lövings klanavslöjande. Utan att nämna Löving talas om något som tidningen uppfattar som minst lika allvarligt. Syftet framgår klart. Man undrar varför ingen upprör sig över den ”klan” som funnits mellan Sigtuna kommun och PEAB rörande diverse fastighetsaffärer i förfluten tid? SVT:s Uppdrag granskning har kartlagt detta fenomen. Inte DN själv.

DN:s ledare visar (indirekt) inte bara på vänsterliberalernas ovilja mot Lövings avslöjande. Lika dåligt är att ledarskribenten inte har en susning om vad en klan är. Det som skett i Sigtuna rör sig om korruption. En tidning som inte ens vet vad en klan är ska inte skriva om saken!

Torsten Sandström

På morgonens nyhetsprogram i SR P1 rapporterades om att ”forskare” sysslade med forskning om mäns attityder, avseende en påstådd benägenhet hos män att killgissa, dominera och visa våldstendenser. Forskningen styrdes av en docent vid namn Hultman, som hör och häpna var anställd på Chalmers av alla ställen. En teknisk högskola med stora personalnedskärningar i pipelinen! Kanske förebådas en allt intensivare satsning på feminism?

Sådant prat har vi förstås hört förut, dvs att feminister tror sig vara ägnade att sakligt presentera mäns sociala och biologiska fundament. Det är inte det jag vänder mig mot just nu. Ty vem som helst måste få kommentera en annan (det är F-mönstret som är trist). Det märkliga är att forskningen ska utröna om (den tjejgissade) mansrollen är orsaken till att fler män än kvinnor uttalar sig skeptiskt om CO2:s betydelse för klimatet. Syftet är med andra ord att klimatskepsis är något av en själslig sjukdom. En oförmåga som måste kartläggas av forskare in spe. I syfte att finna en bot.

Det är egentligen horribelt. Tvivel har sedan vetenskapens barndom för mer än 2000 år sedan ansetts som ett adelsmärke. Först när bevisen är otvetydiga blir tvivel något märkligt. Det verkar finnas rimliga bevis för att jordytan – och kanske atmosfären – har fått en högre temperatur under senaste decenniet. Den stora vetenskapliga frågan är, alltså den som vi skeptiker bekymrar oss över , vad som är orsaken. Den som tänker efter kan förstå att det inte alls är säkert att förklaringen är CO2. En lika rimlig förklaring är skeenden ovanför jordens yta, avseende solens strålning och cykler, molnen osv. Så länge jag inte kan ta ställning till om det rör CO2 eller skeenden som är oberoende av människan väljer jag en skeptisk inställning. FN:s klimatpanel är nämligen så späckad av politruker – och alltså vinklat utsedda ledamöter – att svaret från början är givet (dvs CO2). Läs massor om detta på http://klimatupplysningen.se.

Men i Sverige härskar inte skepsis. Här är POLITIK övernormen. Alltså härskar statsfeminismen över medierna och forskningen. Till och med en av landets förr så respekterad teknisk högskola (Chalmers) sysslar nu med politiserande själsforskning.

Den svenska sjukan har en tydlig anknytning till brist på kunskaper. Det syns från landets politiska ledning i toppen ned till politiken över den svenska skolan. Även vetenskapssamhället har invaderas av statsfeminismen. Med största självklarhet tar de plats i kursplaner, val av litteratur, utvärderingar, undervisning och inte minst i det offentligas utdelning av forskningsbidrag. Hundratals miljoner går till politiskt korrekt forskning. Här gäller alltså inte något av det tvivel som kännetecknar hög vetenskaplig nivå.

Den svenska forskningspolitiken saknar på detta vis vetenskaplig grund. Den påminner mest om Lyckoslanten. Politisk styrning, men inte i rimlig tankesparsam riktning. I stället är det Slösa som favoriseras genom hugskott och pengar.

Torsten Sandström

I dagarna är S-partiet irriterat på att en statlig partisammansatt utredning vägrat att föreslå grundlagsskydd till SR och SVT. Alltså en beställd utredning, som syftar till att ge de tvångsfinansierade mediebolagen ”evigt” liv. S-partiet vill givetvis även för framtiden få stöd från horder av vänsterjournalister på SR/SVT. Lyckligtvis har S nu stött på motstånd. Alltid något att glädja sig åt.

I min värld är det en skymf att medborgarna ska tvingas betala år ut och år in för SR/SVT och i vederlag få en massiv rapportering som backar upp S-partiet och partierna på vänsterkanten. Oavsett dina partisympatier måste du betala för vänsterreportage! Det förmedlar en känsla av pressen under Sovjettiden. Det är givetvis ohållbart i ett demokratiskt samhälle. Men så är det i Sverige.

Lika ohållbart är det ”lägerelds”-tänk som SR/SVT utvecklat för att – via underhållning – locka nationens politiskt ointresserade till sändningar från SR/SVT. Även här känner jag mig allvarligt kränkt av att vara tvingad att betala för smörjan. I tidigare bloggar har jag kritiserat den stora enfald som framför allt SVT serverar framför lägerelden. Flabb, kändisar och billiga lekar är den kost som publiken i sotröken framför elden får sig till livs. Host-host!

En kilometerlång rad av personer som råkat bli kändisar för att de är snygga, skrattar brett, sparkar boll, springer snabbt, spelar teater, åker skidor osv. Samma ansikten vecka efter vecka. Samma solvargsleenden och flamsiga skratt. Bilden av att ”Vi har så roligt” projiceras gång efter annan. Nya tävlingar och skratt på rad efter rad. Det liknar de allra larvigaste barnprogram för vuxna. Det är så trivialt att klockorna stannar och göken i uret tuppar av. Det innebär en förnedring att att servera underhållningsprogram av det slag som SVT gör var dag! Kvällsflabb i tevesoffan. Så utstuderat simpelt. Enda tänkbara förklaringen är att hålla folket framför SVT:s lägereld vaket, så att människorna – med flabben ringande i öronen – får en dos vänsterpropaganda och går till valurnan.

Till SVT:s skrattande terror hör reklamen för de egna programmen som skriks ut flera gånger per kväll, vecka efter vecka. Pust! Det sägs att vi skulle slippa reklam genom statsfinansiering. Men SVT:s egna reklam är lika fånig, påträngande och dessutom betalad av mig själv. Tillsammans med de andra fåntrattarna och kulturprissarna har jag nu minst 20 gånger sett att den stora underhållaren Anna Batra ska skoja till det för oss (det skulle inte förvåna mig om hon av vakterna av lägerelden anses som ”folkkär”). Om hon fått uppdraget av politiska skäl eller pga äktenskapet med Batra kan kvitta. Det enda försonande draget är att programmet heter ”Muren”. Med tanke på journalisterna partitillhörighet rör det sig förmodligen om en hyllning till såväl Järnridån som Berlinmuren. I åsiktskorridoren måste man skratta – bara det inte sker på makthavarnas bekostnad!

Efter att i 10 minuter häromdagen ha kollat ”Bäst i test” på SVT smäller jag faktiskt av. Såvitt jag förstår finns det ingen anledning att tvinga skattebetalarna betala för sådan kvalificerad smörja. För mig är det självklart att uppgiften genast bör överlämnas till de reklamfinansierade kanalerna. Och vips kan tvångsavgifterna sänkas med 50 %. Plockas därefter den dagliga vänsterpropagandan bort så minskar ytterligare 30% av de pengar jag måste betala per år till SR/SVT. Kanske lika bra att lägga ned hela SVT/SR-rasket med sin obehagliga tvångslösning. Usch för statligt förmynderi!

Jag lyssnar ibland i bilen på SR P4 och lokalradiokanalerna. Samma pladder, flabb och personliga åsiktsförmedling som vid SVT:s lägereldar. Kolla själv så får du höra. Intryck skapas att folk från gatan samlats i en studio för att skratta och svära med varandra för att få tiden att gå för unga lyssnare. Alltså en form av ”perfect time killer”, som alltså hålls igång med tvångsavgifter från dig och mig.

Min kritik tar således sikte på en framtvingad medial verksamhet som S-partiet och dess proselyter vill ge skydd i grundlag. Om något borde verksamheten förbjudas att hållas igång genom offentliga medel!

Det sist sagda var nog en överdrift. Varje dag presenterar framför allt SR P1 några guldkorn med kritisk och saklig journalistik. Men de försvinner tyvärr i det onyttiga och rentav onda mediebrus jag nyss nämnt. När jag får höra att den politiska klassen till vänster i grundlag (!) vill permanenta en indoktrinering som jag själv måste betala är jag, som framgått, benägen att säga adjö till SR/SVT. Jag är säker på att en nedläggning kommer att resultera i att nischade kvalitetskanaler dyker upp med reklam eller krav på avgift. En sådan lösning är för övrigt logisk i ett samhälle där medborgarna ska göra fria val rörande sin egen konsumtion av varor, tjänster och idéer. Men tanken om fria val är ett rött skynke för landets partier till vänster. De önskar inte frihet, något som grundlagsidén visar. De vill styra åsiktsbildningen i egna hjulspår. De eftersträvar alltså propaganda, även om ingen av dem vill ta ordet i sin mun.

Torsten Sandström

En hög svensk polischef talade häromdagen om att det finns minst 40 klaner bakom den svenska grova brottsligheten. Programledaren började stamma på kanal PK, föråt SR 1. Och på någon minut avrättades en helig svensk ko, dvs den om att brottsvågen inte har en etnisk förklaring. Nu säger Löfving motsatsen: klaner står i centrum. Heder åt honom!

Dagen efter bryter en tsunami av dubbelmoral in över landets politiker och medier. Flera börjar tala om klaner. Såväl Mikael Damberg som Annie Lööf säger att detta inte var en nyhet. Vad hör jag? Två personer, som förut dödskallestämplat allt tal om klaner och etnicitet, har plötsligt länge känt till verkligheten. Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen för att se om jag drömmer.

Men jag inser fuller väl att det följer av den politik som Jökboets partier driver. De menar att all invandring är god. Mantrat är också att alla människor är goda. Därför har det till för någon dag sedan varit tabu att tala om verkligheten bakom den svenska brottsvågen. Men nu står politikerna nakna. Och vad gör de? I klartext sägs att de hittills ljugit för svenska folket om en viktig aspekt av våldsbrottsligheten. Egentligen är det upprörande. Men det svenska folket har tyvärr vant sig vid att lögner är vardagsmat inom politiken.

Nu står ändå ett helt gäng extrema dubbelmoralister vid skampålen, Kopparmatte (se bilden) menar jag, som i bloggen under två års tid ständigt fört fram klantemat som en viktig förklaring. Främst vid Kopparmatte står landet statsminister, som för inte så länge sedan pekat ut knarkköpande brats från Danderyd som orsak till våldet. Strax intill honom – alltså näst intill Damberg, Lööf, Morgan Johansson mfl – står kriminologiprofeten Jerzy Sarnecki, som i åratal bekämpat allt tal om klaner och i tio års tid som expert i Brå sopat behovet av statistik och forskning under mattan. Under Kopparmattes piska står också en stor del av Sveriges medier, som naturligtvis haft god anledning att känna till verkligheten. Men i stället i många rapporter anonymiserat den, till och med genom att ge intervjuade brottslingar fiktiva svenska namn (se bilden nedan från min blogg för flera månader sedan).

Allt sker enligt vänsterliberalismens credo att inte tala om etnicitet. Tanken tycks ha varit att allvarliga fakta riskerar att bygga fördomar om alla invandrare. Politiker och medier har inte ens förstått att människor kan tänka själva. Därför har eliten tagit till lögner. Jag kan kan knappast tänka mig ett tydligare exempel på människoförakt från landets politiska ledning.

Så låt nu den politiska eliten kring Jökboet stå och skämmas vid Kopparmatte på torget i Stockholm. De storsvenska faktavrängarna är verkligen värda folkets spott och spe!

Torsten Sandström

Ordförande i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter är en isländsk jurist som heter Robert Ragnar Spano. Någon kanske väntar sig extra hög moral från en person med det uppdraget och den bakgrunden?

Men inte. Nu visar det sig att han nyss varit i Turkiet och mottagit ett hedersdoktorat vid Istanbuls universitet. Du läste rätt. En jurist som sysslar med humans rights åker till förtryckarstaten Turkiet för att belönas. Turkiet som har fängelserna fulla med politiska fångar, journalister mfl. Det är faktiskt vanvettigt handlat av ordföranden för Europas domstol för skydd av human rights! Han klappar Turkiet på axeln och solar sig i glansen av ryggdunkande kamrater.

Tidigare har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i Genève kritiserats för att ha åtskilliga ledamöter från olika förtryckarregimer. Folk från bloddrypande nationer tros styra upp Human Rights! Den svenske ledamoten Krister Thelin har bland andra framfört en rad kritiska synpunkter.

Många svenskar dyrkar som bekant såväl Europas som FN:s institutioner för human rights. Om flera av ledamöterna i dessa organ visar djup omoral förlorar inrättningarna som sådana min respekt. De tenderar att framstå som organ för legitimering av att goda krafter är i aktion. Enligt min mening fungerar en lång rad internationella sammanslutningar på så vis som flydda tiders påvemakt. Stora ord, men massor av fulspel bakom kulisserna tillhör påvedömets trista historia. Kyrkans många medlemmar trodde att allt var frid och fröjd – och man betalade för sin frälsning. Tyvärr gäller samma sak för en mängd svenskar, som naivt litar på FN och det globala systemets sätt att fungera. Man lutar sig tillbaka och tycker att satsade pengar är väl värda. Men inser inte att internationella organisationer faktiskt driver POLITIK och att förnuftet därför ofta råkar ikläm. Den som öppnar ögonen inser att rader av globala politiska karriärister struntar i den moral man predikar för andra. Liksom korruption är dubbelmoral det goda samhället främsta fiender. De kan liknas vid maskar som förtär samhällskroppen.

Torsten Sandström

En viktig förklaring till det offentliga svenska samhällets problem rör bristen på kompetens eller kunskaper. Det syns från S-regeringen i toppen och nedåt i det offentligas olika förgreningar. Folkhälsomyndighetens vägran att lyssna på andra nationers experter är bara ett exempel. Myndigheten vet nämligen bäst – de ser sig som forskare – och vill därför själv experimentera med svenska folket som försökskaniner. Med väl känt resultat! Mediernas alltmer utslätade journalistkompetens är ett annat exempel på publik kunskapsbrist. För anställning räcker med korta skrivarkurser. Därför lever faktakritik en undanskymd tillvaro, medan åsikter och värderingar flödar som en tsunami. Kunskapskrisen syns förstås även i skolan där universitetsutbildade experter predikar att eleverna själva ska söka kunskap. Givetvis med resultat att lyssnande på lärarna nedgraderas. Och att många elever kör av banan eller sackar efter. Vad kan orsaken vara till denna allvarliga svenska utveckling?

Jag tror man kan ge ett tämligen klart svar. Och då måste man åter titta på den svenska statens topp. S-regeringar har under flera decennier struntat i kunskapssamhället. Förstå mig rätt. Regeringarna har talat vitt och brett om kunskaper. Och satsat stora slantar. Men man förstår inte vad det är fråga om och varför kunnande är bra. Frånvaron av denna baskompetens är orsaken till att det går snett. För vänsterns del är kunskaper fråga om handgrepp, i stil med att söka efter jobb, surfa på internet, söka bidrag hos försäkrings- eller akassan, rabbla värdegrunder, läsa rubriker i Aftonbladet (exv om Glen Hyséns bröllopsdag) osv. Framför allt gäller det att hylla S-partiet och dess dussintals robotorganisationer. Detta är kunskapsbilden hos S-kollektivens Sverige. Alltså handgrepp för att lyfta lön och bidrag samt för att gå och rösta vänster vart fjärde år, efter att suttit i tevesoffan och slötittat på underhållningsprogram, som komiska SVT-chefer kallar samling vid ”lägerelden”. Alltså brasor som brinner i en anda av Unga Örnar och ABF.

Orsaken till denna kultursyn är inget annat än att S-vill fortsätta att kontrollera Sverige. Vi har under senare decennier haft en rad S-regeringar med en utbildningsnivå som inte mycket överskrider grundskolan. Är detta rimligt i ett land som påstår att kunskap står i centrum? Bilden är allvarlig. Visst hade Per Albin Hansson och Tage Erlander många lågutbildade ministrar i sina regeringar. Men på taburetter satt ändå oftast folk med självstudier och ett stort engagemang för förändring av en dyster social omgivning. Dessutom en handfull mycket välutbildade i stil med Ernst Wigfors, Karin Kock, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl.

Idag består S-regeringen av en rad svagt utbildade karriärister, som sedan skoltiden planerat en politisk bana inom S-organisationen. Alltså få personer med examen från landets universitet. I stället individer som tidigt inriktat sig mot yrkespolitik. För dem blev studier enbart en omväg mot målet. Närmast ett hinder för att nå makten. Den som inte själv sysslat med längre – och ofta enformiga – studier samt hårda prov vet inte vad som krävs och behövs för ett samhälle som ska baseras på vetenskapliga rön. Den politiska karriäristen ser till sin egen verksamhet – att styra och ställa -och förstår därför inte forskningens sakta faktasamlande och kritiska analys. Man begriper inte heller skolans behov av kunskaper, prov och ordning. Oförståelsen är logisk med tanke på rekryteringsbasen för politiker. Tyvärr är detta sanningen om dagens svenska politiska ledning.

Någon kanske invänder att tiden under Alliansen inte inneburit någon påtaglig förändring, trots att flera regeringar haft en betydligt högre utbildningsnivå än dagens S-variant. Invändningen är relevant. Men ändå kvarstår mitt svar att politiken idag formas av yrkeskarriärister. Detta gäller för såväl S som andra svenska partier. Därför sammanhänger bristen på förståelse av vad ett kunskapssamhälle kräver ytterst med framväxten av en svensk politisk klass, som murat in sig i Sveriges riksdag. Där finns en samling människor som inte förstår att utbildning är en kritisk och tuff verksamhet. Hårda bud för sökaren, men också stor finnarglädje och belöning i framtiden. Alltså konkurrens och krav. Också individuella drömmar och mål . Dagens politiker funderar inte över hur kunskaper bäst inhämtas. Däremot är man ivrigt sysselsatt med petitioner från olika kollektiva intresseorganisationer rörande LAS, LSS, SOL, VAB, RUT, ROT eller andra bokstavskombinationer. Vardagen består med andra ord av handgrepp – inte funderingar om rätt miljö för utbildning och kunskaper.

För den svenska politiska klassen framstår därför ett kunskapssökande liv som främmande. Man förstår helt enkelt inte att kritiska studier kan leda till något gott och stort. Ifall man tror på utbildning gäller det bara handfasta politiska mål som att jämställdheten måste ökas mellan män och kvinnor eller ”ohälsan” minskas i skolan. Därför öser staten också ut massor av miljoner på forskning med feministiska mål eller om hur barnens rätt ska främjas. Och på så vis närmar sig kunskapssamhället stupets kant.

Torsten Sandström

PS! Läs även gårdagens blogg om Matilda Ernkrans på Ministeriet för Högre inbillning.

I Absurdistan finns en ministerpost som blixtbelyser landets problem. Löfvens regering har en minister för Högre inbillning och på taburetten sitter Matilda Ernkrans. Då några kloka beslut inte väntas passar hon perfekt för posten. Någon akademisk skolning värd att tala om belastar henne alltså inte. Arbetslivserfarenheten är också begränsad, ty hon har suttit i riksdagen sedan 18 år tillbaka (från omkring 20 års ålder). Alltså en typisk medlem av den unga svenska politiska klassen. Hon är med andra skapad för rollen som minister för Högre inbillning.

Jag har i en blogg häromdagen skrivit att bristen på akademiska kunskaper eller gedigen arbetserfarenhet är en viktig delförklaring till Sveriges omfattande problem inom vård, skola, rättsväsende, bostadssektor, skattepolitik, brist på försvar osv. I stället för kompetens har S-partiet valt lågutbildade karriärister, dvs yrkespolitiker sedan unga år.

Häromdagen hör vi Ernkrans säga något som ger handfast bild av att jag har rätt om vådan av bristen på kunskaper. Såväl ministrar som skola lider av ett stort underskott på bokliga kunskaper. Det framgår tydligt av Ernkrans svar på avslöjanden om att unga tjejer utsätts för våldsamt sex av sina unga manliga partners, om än frivilligt av allt att döma. Avslöjanden av detta slag kan givetvis inte gå Absurdistans S-regering förbi. I stället för att säga att det är föräldrarnas sak att tala med sina ungdomar om sex ropar Ernkrans till Sveriges medier: Varje lärare måste utbildas i sexualkunskap så att ungdomar i sin tur kan informeras. På Departementet för Högre inbillning finns det inte tid för eftertanke och analyser. Nej, Ernkrans rycker i spakarna och levererar svar som ska skapa en bild av aktivitet. Alltså handling utan kunskap och tankar.

Den svenska skolan har förvandlats från en kunskapsmiljö till en förvaringsplats för hundratals framkastade kampanjer som byggts på dåligt underlag. På departementet vistas klasar av politiska ideologer med vänsterinriktning. Alltså inga personer med djup kunskap och praktisk erfarenhet av vad inhämtande av kunskap kräver. Inte undra på att unga blir skoltrötta. Eller att det blir svårt med ordningen i skolan.

Men sådana sakliga argument biter förstås inte på en minister för högre inbillning. Hon rycker i sina spakar och trycker på knappar. Här fattas – alltså saknas – kloka beslut. Ministern menar nämligen att kunskaper av teoretiskt slag enbart är besvärande. Akademiska pedagoger har viskat det i hennes öra att kunskaper, betyg och ordning är oväsentligt, ja rentav skadligt. För henne är politiken allt. Förnuftet är intet.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag från början använd orden ”klaner” och ”klanbrottslighet” för att förklara vilka personer som huvudsakligen står bakom det grova våldet i dagens Sverige. Men nationens politiska elit och medierna talar däremot nästan alltid om ”gängbrottslighet”. Skillnaden är oerhört viktig. Närmare bestämt preciserar ordet ”klan” våldsutövarnas bakgrund och gemenskap: de tillhör brottssyndikat med främmande kultur inom invandrarmiljön. En annan skillnad rör det offentliga Sveriges andra vrångbild, nämligen att brottsligheten har en ekonomisk och social förklaring som baseras på fattigdom och brist på jobb. Klanerna agerar nämligen som specialiserade kriminella affärsnätverk med stark sammanhållning. Samt en viljeinriktning mot att bedriva just våld för att främja inflödet av pengar.

En hög polischef, Mats Löfving, berättade tämligen frispråkigt häromdagen i SR:s P1´ lördagsintervju om verkligheten. Programledaren (S)arinen tappade för en stund fattningen och kontrollen över samtalet. Löfving beskrev nämligen rakt upp och ned de minst 40 klaner som opererar i landets våldstyngda förorter (med förgreningar därutanför). Bilden av maffialiknande affärsrörelser presenterades med andra ord. Inte ett ord från Löfving om politikernas och mediernas projektion av fattiga ungdomar som protesterar mot sin utsatthet. Löfvings presenterade unga välorganiserade män som valt ett ”yrkes”liv utanför den svenska lagens domäner. Alltså klaner med egen justis.

Det är nu hög tid att den svenska kriminaldebatten lämnar drömmarnas land. För framgång i kampen mot våldet måste alla relevant fakta om klanerna upp på bordet, så att beslutsfattare och medborgare kan förstå vad som sker samt vad som måste göras för att dämpa brottsligheten. Detta är för mig en självklar slutsats i en demokratiskt stat.

Men för landets politiska eliter innebär öppenheten ett hot mot tankar med djupa rötter. Varför de inte agerat tidigare. För många vanliga människor har det länge varit klart att våldsbrottsligheten har anknytning till invandring och kulturer i fjärran. Ett sådant påståendet har fram till Löfving varit tabubelagt.

Dessutom har har eliterna länge argumenterat utifrån snedvridna folkrättsliga teser om Human Rights. Mantrat har varit att alla människor är lika goda och att kulturella skillnader ständigt är av godo. Sanningen är en annan, nämligen att alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter. Alla människor agerar inte gott och åldriga kulturer kan vara skadliga (vårt land har sedan länge lämnat klanernas idévärld). Det svenska likhetstänkandet är nämligen en skapelse av politisk korrekthet. Ett mantra som fört det svenska samhället vilse i kriminalpolitiken. För detta bär ledande politiker, medier, BRÅ samt inte minst forskare inom framför allt kriminologi ett mycket tungt ansvar!

Löfvings yttranden har alltså öppnat en spricka i den officiella PK-muren. Därifrån hoppas jag att steget blir kortare till ett antal nödvändiga reformer. På grund av decennier av underlåtenhet måste synen på brottslighet att förändras i grunden. Stora penningresurser kommer att krävas för byggande av nya anstalter och häkten samt för anställning av personal som krävs för beslut som rör frihetsberövande. Vad som måste ske kan beskrivas genom följande slagord.

Polis, åklagare och tull måste ges mer muskler. Polisen bör ges resurser för omedelbart omhändertagande av brottslingar i alla åldrar, förutsatt att fängelse ingår i straffskalan. Begäran om häktning måste bli mer regel än undantag. Brott av barn ska i alla offentliga verksamheter anmälas till polisen. Tullen ska (vid färjor och gränser) särskilt kontrollera utförsel av misstänkt stöldgods.

Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning skärps! Ungdomsrabatterna minimeras! Påföljdstypen samhällstjänst används endast vid första resan. Frihetsberövande som påföljd används enligt straffskalan för alla. Ungdomsbrott undantas explicit från tillämpning lagen om barnkonventionen.

Fängelse återinförs som normalpåföljd för unga vid allvarlig eller upprepad brottslighet. Effekten ska vara inlåsning utan uppenbara flyktmöjligheter. Mobiltelefonering med omvärlden ska endast ske under kontroll. Rabatterna för verkställighetens genomförande begränsas rejält (normal ska den dömde sitta tiden ut).

Brå läggs ned. Uppdrag för brottsforskning läggs ut på universiteten och förmedlas via oberoende forskningsråd. Endast politiskt fristående forskare ska ges uppdrag.

Statistik insamlas om samtliga data med relevans för den grova brottsligheten. Det ska inte ses som en integritetskränkning att notera fakta om status som invandrare i första eller andra generationen. Inte heller ska rimlig kontroll av en frihetsberövad anses integritetskränkande.

Det öppna samtalet är särskilt angeläget vid allvarliga samhällsproblem i stil med exv vålds- och egendomsbrott. Löfvings bild av klan- eller yrkesbrottsligheten måste innebära en punkt för slentriantänket att brottslingar inte själva rår för vad de ställer till med. En ung brottsling blir inte bättre av att ständigt möta inställsamhet och förståelse. Däremot blir tuffare tag en tankeställare!

Torsten Sandström

Filosofiska tankar kan var mycket lärorika. Och faktiskt roliga. Bara ett så enkelt fenomen som en gnistrande svensk å med ganska snabbt flytande vatten. Vad sker när vi betraktar ån?

Läsaren suckar kanske tung och säger: alla vet väl för f-n vad vi ser då man stannar vid Lagan! Mitt svar är att filosofi faktiskt kan hjälpa oss att inse vad som händer då vi befinner oss vid rastplatsen invid Lagan. Och framför allt synen på brottsligheten i Sverige.

Det finns nämligen ingen enkel och självklar förbindelse mellan fenomenet – dvs Lagan – och din eller min bild av vad vi ser (förnimmer). Olika personer förnimmer nämligen samma fenomen på högst olika vis. Detta påstår jag med stöd från många – och gamla – tänkare. Om du inte tror på mig så läs vidare.

Det är inte så att jag förnekar existensen av Lagan. Inte heller bestrider jag människors förnimmelser vid rastplatsen därinvid, dvs att de ser, hör, luktar något och kanske även med handen känner av kylan i Lagans sakta strömmande vatten. Det jag menar är att människor behandlar förnimmelserna av fenomenet Lagan på högst skilda vis. Mitt påstående baseras på den kloke Emmanuel Kants tänkande (omkring början av 1800-talet). Även på vad efterföljande filosofer säger i den filosofiska skola som kallas fenomenalism. Påståendet illustreras också av funderingar hos författaren Marcel Proust (omkring 100 år senare), i stil med hans berömda minne av smaken hos madeleinekakan från tiden av hans barndom.

En förhistorisk jägare vid Lagan såg antagligen också vatten, men hans viktigaste förnimmelse av fenomenet var antagligen tillgången till fisk och rent dricksvatten. Stadsbon från 1800-talets senare del uppfattade nog å andra sidan Lagan som en lockande källa för vattenkraft. Dagens betraktare ser kanske mest vatten som riskerar att vara odrickbart? En fransman på besök kommer möjligtvis att tänka på minnet av en camping- och fiskeutflykt från barndomen med föräldrarna. Även många andra kan vid Lagan framkalla sköna dofter och händelser från förr av bad i det fria. Relationen mellan fenomenet och våra förnimmelser varierar med andra ord rejält.

Resultatet är att varje betraktare framkallar bilden av fenomenet Lagan enligt ett eget mönster för behandling av förnimmelser. Varje individ och personer från olika tidsskeden har alltså egna värderingar, fantasier och erfarenheter, som alla färgar det omedelbara intrycket av Lagan.

Det jag skriver har som nämnts en given politisk förklaring av hur du, jag och andra uppfattar olika fenomen i samhället. Tydligast är detta kanske rörande frågor om brottslighet och invandring. Den som i sin värdebas ser unga brottslingar som offer för sociala omständigheter de inte rår över får naturligt nog en mindre kritisk bild till dödandet och våldet. En motsatt projektion får den som – liksom jag – uppfattar brottsligheten som utslag av en alltför öppen invandringspolitik i kombination med en totalt misslyckad integrations- och kriminalpolitik.

Att människor behandlar samma fenomen helt olika är nog inte så mycket att göra åt. Däremot kan öppenheten vad gäller samhällsinformationens tillgänglighet och innehåll självfallet påverka förrådet av fakta och värderingar i varje individs mönstersamling för bildbehandling. Detta är ett viktigt skäl för min kritik av den svenska åsiktskorridoren av betong. I ett totalitärt kommunistiskt samhälle uppstår en kollektiv och likriktad värdebas, som gör att medborgarnas synfält begränsas. I demokratiska samhällen som vårt kan liknande resultat uppnås genom medier, som enbart serverar politisk korrekt information.

Därför måste PK-ismens bekämpas!

Torsten Sandström

Rapportör från Lagan

Efter att frivilligt ha avstått från regeringsmakten under senaste valperiod ska nu Annie Lööf försöka jobba upp partiet ur den kris som Jöken skapat. Det blir nog svårt. För vem kan lita på C-partiet? Jo, landets ganska få bönder förstås. Partiets ledning och politik hämtas och odlas nämligen på bondgårdar. Bönderna garanteras fortsatta bidrag om de bara håller käften om den liberala fristilspolitik som C-ledningen driver för att locka till sig röster från städerna.

Jag lever en god del av året på landsbygden i norra Skåne. Inte sjutton hör man där liberala ord från landsbygdens folk! Att någon av dem ens skulle kunna tänka på att införa månggifte – liksom Lööf en gång i tiden – är faktiskt stor komik. Men bidragen känns bra i plånboken, även om de riktigt stora pengarna går till grevar och baroner på skånska slätten.

På så vis kan Bondeförbundets landsbygdskollektivism leva vidare. Och gå i armkrok med S-partiets lika förlegade fabrikskollektivism. Jag menar: vi lever ändå i en nation där folket inte längre tror på varken blåbyx- eller folkdräktskollektivism á la Arbetets söner och I hängbjörkens skugga. Kombinationen S och C är idag verkligen upp och nedvända Sverige. Men sånt är livet förstås i Jökboets Sverige år 2020. Koko!

Efter ett halvårs envist fasthållande vid tesen att ansiktsmasker inte är bra mot covid -19 signalerar plötsligt Ohälsomyndighetens chef att en kursomläggning kanske är på gång.

Det coronamönster vi sett från myndighetens sida har konsekvent varit detsamma. Först en felaktig start, därefter ett envist tillbakavisande av kritik och till sist en omvändelse under galjen. I stället för att direkt lyssna på utlandet så vet den svenska Ohälsomyndigheten bäst och kör så länge tygen håller. Först när det brister läggs kursen om. Jämförbara nationer i utlandet har genomgående klarat sig bättre, se mina tidigare bloggar. Det svenska samhället har skadats rejält genom regeringens och vårdbyråkraternas agerande.

Därför är det nu hög tid att se över den svenska offentliga administrationen allmänt sett, dvs behovet och inriktningen av landets närapå 300 statliga förvaltningsmyndigheter. Här finns massor med dödkött att skära bort. Även landstingens mångfald av administratörer tynger vårdens tillgänglighet. Och statens ämbetsverk har inte klarat av corona. Det finns flera tiotals miljarder att spara på en rejält slimmad byråkrati. I stället ökar den år efter år. Så fort ett samhällsproblem uppdagas ropas efter nya myndigheter eller samordnare. Kloka människor borde förstå att byråkraters främsta effekt är tillskapande av nya chefer, principer och regler, som i sin tur kräver nya administratörer osv.

Problemet med mitt reformkrav är att det finns starka politiska krafter mot förnyelse. Myndigheterna fyller nämligen en legitimerande funktion: vi ska fixa problemen! Alltså tanken om korståg. De har också en funktion att avlasta regeringen från ansvar: det är myndigheternas sak att fixa saken! Det senare har vi verkligen fått ta del av under coronakrisen. Trots att myndigheterna enligt grundlagen lyder under regeringen hävdar S-ministrar att de inte ens kan föra allmänna samtal och ge allmänna direktiv till de egna myndigheterna. Det är rena löjan! Särskilt som de nästan dagligen träffas.

Självklart behöver en modern välfärdsstat skickliga administratörer. Men det ska vara kompetenta (och inte partigängare). De ska vara så få som absolut är möjligt, av skäl som rör effektivitet och ekonomisk hushållning. De ska tyglas genom skarpa direktiv och inte minst effektiva påföljder, i stil med ett ämbetsansvar (som S-partiet avvecklat). Allt detta klarar svenska affärsföretag normalt av. De jagar resultat, dvs intäkter och kostnader. Så lär av den privata sektorn och ta fram djungelkniven för att röja i den offentliga sektorns byråkrati. Det blir säkert smärtsamt för såväl politiker som onödiga byråkrater. Men bra för svenska folket.

Torsten Sandström

PS! Med anledning av den ökande våldsbrottsligheten i landet föreslog häromdagen två forskare från Lund i SvD att regeringen måste tillsätta en statskriminolog. Jag tar mig för huvudet. Regeringen faller ju redan tillbaka på den S-märkte Jerzy Sarnecki. Därför har det också gått åt skogen. Nej, nu är det ändringar i Brottsbalken som först och främst måste till! Sverige har i många decennier prövat undfallenhetens och de låga/korta straffens väg. Nu gäller det att ta rygg på Danmark.

Den som varit ordförande för det statsbärande S-partiet garanteras en livränta, även om tiden för ledarskapet varit kort och slirig. Sådana är spelreglerna för den politiska klassens högsta division.

Nu gäller det Håkan Juholt, som inte en varit ledare under ett års tid. Efter en sejour på Island ska han nu uppbära fortsatt livränta i Sydafrika. Alltså en form av sinekur (ickejobb) som andra högt uppsatta politiker kvalar in för på din och min bekostnad.

Frågan är vad han ska göra där för att fördriva tiden. Hans afrikanska partikamrater är bra på korruption och har knappast något positivt att lära av Juholt som svensk ambassadör och bidragsutdelare.

I ett korrekt avgörande beslutar Diskrimineringsombudsmannen (DO) att det inte är diskriminering att damfotbollen löneläge är lägre än herrarnas. Det tycker inte Tidningarna Telegrambyrå, TT, som ska förmedla nyheter utan personliga åsikter. Man skriver nämligen något gåtfullt:

Det är inte lika lön för lika arbete inom den svenska landslagsfotbollen. Men spelarersättningarna är inte diskriminerande enligt lagen. Det har Diskrimineringsombudsmannen (DO) slagit fast.TT

Det vi ser är ännu ett exempel på den nya journalistetiken. Säg eller skriv vad du vill! Åsikter går före fakta! Särskilt statsfeminismens syn på Sverige.

Vem som helst bör kunna förstå att det inom kulturens värld är oerhört svårt att jämföra äpplen med päron. Måste alla konstnärer – män som kvinnor – oavsett kvalitet få lika mycket betalt? Måste författarnas royalties vare exakt liga höga i procent helt oberoende av efterfrågan eller försäljning? Måste damer som spelar inför nästan tomma fotbollsläktare – och med ett fåtal sponsorer – ha samma betalning som herrlirare? Alla bör inse att likalöner enbart kan fastställas för samma jobb på samma arbetsplats eller möjligtvis bransch av traditionell lönearbete, vilket inte proffsspel är. Förhållandena inom kultursektorn i vid bemärkelse är så speciella att könsdiskriminerande lönesättning enbart undantagsvis kan bli aktuell. Det borde även en journalist från en skrivarskola i Mörkhagen kunna inse!

Jag undrar därför om journalister saknar förmåga till objektiva analyser, där situationen X jämförs med den annorlunda Y-varianten.Där argument för respektive mot X och Y sakligt rapporteras, utan vinkling. För detta krävs förstås att skribenten frigör sig från sina egna personliga åsikter eller värderingar. Jag menar att dåtidens journalistmajoritet hade denna förmåga. I flera fall med lysande resultat.

Skillnaden med dagens journalister har flera förklaringar. En är tidningarnas chefer, som förr pekade med hela handen. Den stränge chefen tog fram rödpennan och strök bort ovidkommande personliga funderingar från nyhets- och faktarapporter. Sådana chefer är idag en bristvara inom mediehusen, där nya ideal och ideologier gäller, varom mera snart.

En annan är att mediernas konkurrens idag är större om annonsmedel mm, vilket gjort att enklare och mer underhållande material ges plats, dvs sådant som kan levereras av lägre betalda journalister, som inte klarar av stringenta resonemang. Därför köps dagligen massor av texter från TT, som på så vis sköljer över Sveriges medier. 

En tredje förklaring är den ideologi som sprids via journalistseminarier od. Det rör sig dels om indivualismens budskap: du ska lita på dig själv och låta din identitet ta plats. Dels om globalismens tankemönster där teser om mänskliga rättigheter ständigt sätts fokus. Tillsammans skapar dessa (delvis motstående) tankar en sörja av åsiktsdrypande reportage. Sådant säljer ibland – se exv Expressen och Aftonbladet – och gillas därför av mediehusen ledningar som suktar efter annonsörer. Men även cheferna där är påverkade av nutidens individualism och globalismen. Framför allt av tjo och tjim inom nöjesvärlden.

En fjärde förklaring är den vänstervridning som skett inom journalistyrket under loppet av ett antal årtionden. Den är rimligt väldokumenterad forskningsmässigt. Dessutom tydligt upplevd av många sansade iakttagare. Den text jag kritiserat ovan – om kvinnliga fotbollsspelares ersättningar – följer vänsterns allmänna krav på ”likalön”, utan att ens vilja se olika bakgrundsfaktorer. TT-journalistens reaktion hör vi nästan dagligen på SR/SVT. På så vis utvecklas vänsterns flummiga feminism. Och den tar allt större plats i gammelmededierna, som framför vänsterns konservativa ideal, huggna i sten.

Helhetsbilden är tröttsam och i grunden allvarlig. Men min bild är banne mig sann!

Torsten Sandström

I gårdagens SvD uppmärksammas ännu en konstutställning in spe. Tidningen lyfter fram två målningar som är sotgrå upptill och lite ljusare längst ned. Ungefär som på min bild ovan.

Det framgår att ”skaparen” vill uppmärksamma skogsbränder jorden runt. Han ”ville ge gestalt åt stämningen av undergång” skriver journalisten med huvet på sned.

Jag har tidigare bloggat om den nutida bildkonstens utveckling mot intet. Bilder som kan skapas av en apa med en sprayburk. Och så pang på med en titel, som i sotmolnets fall påstås heta Munken vid havet/Röda havets delning. Sist men inte minst måste en politisk korrekt förklaring anges av personen bakom verket. Det tycks som en apa klarar av det…

Vad är det som gör att en person nuförtiden kan förmå en gallerist att ställa ut något liknande och få en förstående artikel av en journalist (som jag dessutom betalar internetprenumeration för)? Svaret måste vara skapandets nivellering till intet gräns. Vem som helst ska kunna göra vad som helst inom kulturens värld, om personen så önskar. Krav på kompetens är något konservativt och auktoritärt. Tanken är en spegelbild av demokrati. Tala om vilken vrångbild det är!

Regering, myndigheter och medier talar om att det nu går bra för Sverige med covid-19. Men faktum är att vi fortfarande ligger kvar på nästan samma trista plats på dödslistan mätt per 100.000 invånare (något snäpp bättre bara). Och USA ligger strax efter oss, trots alla medierapporter om coviddöden där. Våra grannländer är så pass mycket bättre att de inte ens syns i dödstoppen.

Så funkar en svensk nation som ser politiken som en fotbollsmatch. Heja Sverige! Där försöker man lugna medborgarna genom tillrättalagda och delvis falska budskap. Förr uppfattades medierna som kritiker av den offentliga makten. Idag är de tvärtom politikernas beskyddare. Tyvärr.

Det skrivs i tidningarna om att forskningsrön pekar på att män drabbas väsentligt mycket hårdare av coronaviruset. Dödstalen är med andra ord högre för män.

Resultaten överensstämmer i övrigt med mäns kortare livslängd allmänt sett. Och att män oftare dör i arbetsolyckor eller i trafiken. Även av skador på grund av droger. För att inte tala om dödligt våld. Alltså många dystra skillnader till männens nackdel jämfört med det motsatta könet.

Min fråga är hur detta ska tolkas i ett feministisk perspektiv. Mitt svar blir att feministernas tal om sociala könskonstruktioner måste uppfattas som politisk propaganda. Visst finns det sociala attitydskillnader mellan könen. Men den viktigaste skillnaden mellan manligt och kvinnligt ligger på ett djupare plan, där en betydande del av mansrollen skapas. Det är fråga om biologiskt nedärvda belastningar (och även fördelar) som drabbar (resp gynnar) män. Sannolikt är det den kroppsligt påfrestande rollen som jägare och krigare som efter årtusenden fortfarande tar ut sin rätt i manliga skepnader. Förvisso har de starkaste, klokaste och mest anpassningsbara männen gått vidare. Men ändå inte levt så relativt skyddade liv som kvinnor gjort med barn och hem – trots stora risker vid barnafödslar förr i tiden.

Därför anser jag feministernas skrik om manliga härskarstrategier baseras på en oförståelse av biologins betydelse för mäns och kvinnors roller. Det är nog korrekt att vissa män kan vara framfusiga, härsklystna, våldsbenägna osv. Men detta har en liknande biologisk bakgrund som de dystra fakta som syns i ett genomsnittligt kortare och mer riskfyllt liv. Jag vill förstås inte försvara manligt våld eller själviskhet. Men jag menar att feministerna löper amok då de menar att övergrepp är fråga om sociala konstruktioner, som enkelt kan förändras genom lagstiftning, skolutbildning, terapisamtal od. Lika lite som kvinnors dominerande vårdintresse och benägenhet för konsensus är ytliga beteenden som snabbt kan arbetas bort via upplysning. Det rör sig i båda fallen om djupa könsskillnader med stark biologisk eller genetisk förankring.

Trots uråldriga biologiska rötter har såväl mans- som kvinnorollerna ändå förändras under det senaste århundradet. Det är främst fråga om en viljestyrd förändring inom latenta biologiska manliga respektive kvinnliga livskretsar (alltså inte mycket av det naturliga urval som Darwin talar om). Viljan till anpassning har huvudsakligen varit nödvändig och mycket bra. I grunden har utvecklingen styrts av industrisamhällets framväxt och utvecklingen av kontrakt som olika länkar mellan nationens medborgare. Demokratin har vuxit fram på samma samhällsgrund. Så industrialismen och kapitalismen har ett viktigt finger med i spelet, något som landets statsfeminister förstås inte vill kännas vid. Könens biologi anpassar sig således mycket sakta. Inte ens med snigelfart. Men ändå lite.

Detta är skrivet som moteld till den svenska statsfeminismen. Denna baseras alltså på en betänklig teorigrund, som pekar på sociala strukturer och andra ovetenskapliga tankesystem. Framför allt en obenägenhet att fundera över män och kvinnor som biologiska varelser, som sedan årtusenden ”laddats” med genetiskt betingade livsmönster under obetydlig förändring.

Den som inte ser eller förstår detta är blind eller oemottaglig. Eller med andra ord ovillig att försöka se verkligheten. Kvinnans roll har påtagligt ändrats och fått gynnsamma drag relativs sett, vilka delvis balanseras av åldriga nedärvda mönster med rötter i barnafödande och omhändertagande av små barn.

Torsten Sandström

För mig är det närmast ofattbart hur landets globalister vägrar att se verkligheten, dvs de allvarliga utvecklingstendenser som syns inom EU. Stora ord om vikten av större gemenskap. I praktiken mer överstatlighet. Och så tystnad om ytterst oroande tecken på sönderfall och penningslöseri i kolossalformat.

Vi hör igen talas om hur vissa sydeuropeiska nationen missbrukar sitt medlemskap i unionen för vilket flera av dem uppbär miljardbelopp i bidrag. Nu tänker jag exv på den försäljning av pass som Cypern sysslar med. Med en axelryckning tillåts nationen sälja tudentals inträdeskort till varje land inom EU, till glädje för ryska, ukrainska oligarker och andra skurkar. De ges på så vis möjlighet att tvätta sina pengar inom EU. Till detta kommer redan känt fiffel – exv hos Malta – i form erbjudanden om penningtvätt, brevlådeföretag och storskalig skatteplanering.

En fundering över varför detta kan ske och varför korruptionen fortsätter i stort sett hela södra Europa (inklusive Frankrike och Belgien) är att unionens ledarskap är splittrat och svagt. Många förfasar sig över att Libanon i sönderfall har ett kvoterat ledarskap, där olika fraktioner – framför allt religiösa – ges makt över nationens ledning. Men det är ju precis vad som händer också inom EU. Här utgörs inte ledningen av de mest kompetenta politikerna. Tvärtom är det B-laget som sitter på en rad centrala poster inom Kommissionen och EU:s låtsasparlament. Sveriges representeras i Komissionen av Ylva Johansson – en karriärist och fd kommunist som varit gift med höga politiker, först en från VPK och sedan med sonen Åsbrink från S-partiet. Att det rör sig om kvotering blev fullt tydligt genom tydliga feministiska direktiv inför valet av nuvarande kommissionärer.

Men inte nog med detta. Än värre är libaniseringen (i likhet med vad som sker i Beirut). Var och en av de 27 medlemsnationerna har rätt att utse en kommissionär. Alltså även penningtvätts- och fiffelnationer, inklusive före detta kommuniststater med en flödande korruption. Vad kan vi vänta av en sådan unionsledning, som mest påminner om plockepinn? Ja, inte är det kloka beslut, utan i stället revirpinkning, mutor, lobbying och liknade bad management – alltså precis som i dagens Libanon på katastrofens brant.

Jag har ofta bloggat om min positiva inställning till en europeisk gemenskap för handel, affärer och transporter. För det räcker en mindre organisation i stil med fd EG/EEC. Och därmed ett ledarskap med A-lagsspelare, som inte nödvändigtvis kvoteras in nationellt eller via kön, utan på grund av kompetens. Dessutom bör medlemsantalet minskas. För att kvala in i gemenskapen måste varje nation uppfylla höga demokratiska krav. Avvikelser från dessa ska kunna medföra ett snabbt beslut om uteslutning ur gemenskapen. En sådan gemenskap är förstås billigare att hålla i drift, varför dagens enorma bidrag från framgångsrika stater till söderns gamla bossvälden kan slopas.

Som det ser ut idag är det alltså inte underligt att EU stegvis faller samman. Tyvärr måste man tala om ett förfall, som är förutsebart och därför i grunden planerat, till och med. EU är med andra ord en eländig historia.

Torsten Sandström

I Köpenhamn har häromdagen svenska mördare, dvs några våldsamma klanbrottslingar som invandrat till Sverige, dömts till 20 års fängelse eller mer. Brotten är vedervärdiga och oursäktliga. Rena avrättningarna med automatvapen – pang, pang, pang … med dödlig utgång. Och så iväg från Köpenhamn i en stulen bil. Detta är den danska verkligheten. Men de fångades av dansk polis. Grymt våld och två döda, men också stenhårda straff. Tuff rättvisa skipas nämligen på andra sidan sundet.

Utanför domstolen säger försvarsadvokaterna att männen är orättvist dömda, ty i Sverige hade männen högst fått 4 år i fängelse (och sedan eventuellt rabatt). Men i TV talade en dansk åklagare klarspråk. Han menade att Danmark inte vill veta av den svenska ”gäst”brottsligheten. Därför hårda straff. Meningen var att stänga ut svenska klaner från Danmark. Ska de döda och utöva våld måste det ske i Sverige.

Vi ser alltså en tvär kulturskillnad över Öresund. I Danmark talas det klarspråk och inga undanflykter om sociala orättvisor bakom brotten eller liknande undanflykter. Även om ekonomiska förklaringar givetvis finns så anses det ändå inte tillåtet att godta dem för att förminska förfärliga brott som mord och våld. Danskarna förstår nämligen att undfallenhet bara riskerar medföra ytterligare kriminalitet. Därför är det bäst att låsa in på lång tid, som en varning till klanernas medlemmar. Och även som år av skydd från eventuella återfall.

Den svenska lösningen är som bekant den diametralt motsatta. Ett evigt tal om offrens kultur – och då menar man inte de avrättades utan våldsmännens kultur och sociala bakgrund! Från början tycker alltså svenska politiker synd om klanernas ungdomar, precis som om de är robotar och inte har något annat val är en våldsbrottets väg. I Sverige är åklagare och försvarsadvokater ense om yttersta mildhet. De följer bara den svenska brottsbalkens regler, som bygger på att alla brottslingar ska få en andra, tredje fjärde chans osv. Och dessutom ska alla unga kriminella få en femte, sjätte, sjunde osv möjlighet att bättra sig efter ett milt straff – samt dessutom en rejäl straffrabatt. Stackars ungdomsbottslingar! Hur ska de kunna komma på fötter med en sådan undfallenhet. Ansvarslöshet föder bara ny brottslighet.

Mellan Öresund löper med andra ord en juridisk barriär som påminner om en järnridå. På danska sidan en realism – du ska veta vad du ger dig in på om du väljer dödens väg. På den svenska en naiv tilltro till att syndaren kommer att bättra sig om han bara får en mild behandling, dvs ett varmt leende och en klapp på axeln efter en kort visit på polisstationen. Erfarenheten visar att den svenska idealismen totalt saknar verklighetsförankring. Undfallenhet sporrar snarast till förakt för rättvisan och därmed fortsatt och ökad brottslighet. I Danmark stängs fängelsets grindar bakom våldsmännen för lång tid.

Det som nu mest oroar mig är ännu ett svenskt sjukdomssyndrom. Svenska brottslingar som så önskar – kanske de två i Köpenhamn – kan få sina brott sonade i svenska fängelser. Alltså ytterligare en segdragen och oroande omgång av svenskt tycka-synd-om våldsmän. Snart är kanske mördarna från Danmark på svenska anstalter. Och då vet såväl du som jag att de kommer att behandlas med största-möjliga-undfallenhet! Ty i vårt land är straff inte straff. Inte något hotfullt eller tyngande långvarigt. ”Straff” är i Sverige enbart en förhoppning om att personen själv ska välja en ny väg. Om han vill.

Detta är ännu en orsak till att jag kallar Sverige Felfärdssamhället.

Torsten Sandström

I dagens SvD får Ohälsomyndighetens chef plats för sin falska bild av hur myndigheten lyckats hantera coronaviruset:

Carlson: Vår bedömning har visat sig vara korrekt

Trots Sveriges placering i dödsstatistiken vidhåller han således att man har lyckats. Med ”korrekt” måste han ändå mena att nationens strategi minskat virusets skadeverkningar. Alltså agerar Carlsson som Löfven: ”förneka den dystra verkligheten – påstå att nationens strategi varit korrekt”.

SvD sprider på så vis ett falskt budskap. Rubriken fungerar nämligen så. Människor som inte tänker efter själva eller orkar läsa vidare säger: okej, det gick väl bra då. Rubriken bord ha varit något i stil med: ”Carlsson förnekar en felaktig strategi.”

Svenska medier bidrar på så vis – och i flera liknande former – till en förnekelse av verkligheten. De påstår att andra sysslar med fake news, men hur agerar man själv? Medierna kritiserar inte den offentliga makten. I stället politiserar mediehusen och slätar över politikernas fadäser. Att det händer i SvD, som får 40 miljoner kronor per år från staten i pressbidrag, är värt en fundering. Även på andra sidor i SvD ges ofta plats för tankar från vänster, förmodligen som tack för bidragen och hopp om framtida. Inte minst på debattsidorna presenteras tankar som aldrig annars skulle publicerats i en moderat tidning.

Följande meddelar SvD i en kort notis:

Ny DO utsedd: Det är frågor jag brinner för

Lars Arrhenius har utsetts till ny Diskrimineringsombudsman (DO) i Sverige.

Förr fanns det höga statstjänstemän som tillsattes på sakliga grunder, dvs det som kallas ”förtjänst och skicklighet”. Att ämbetsanställda skulle vara politiska oberoende ansågs som självklart. Politiska tjänstetillsättningar var en styggelse. För att kontrollera de offentliga funktionärerna fanns ett omfattande ämbetsansvar, med straff i Brottsbalken. Inte för att den offentliga administrationen funkade klanderfritt. Men det blev i alla fall rättsskandaler då och då. Och ibland räfst och rättarting.

Nu är det tyvärr inte längre så. Tillsättning av en myndighetschef med politisk bakgrund är mer regel än undantag. Med eller utan partiböcker väljs lydiga och slätkammade. Hörsamma chefer följer snabbt informella signaler från regeringen. Oftast är de självgående med S-ideologin som ledstjärna. Den heter Kollektivens Samhälle. Ämbetsansvaret är i huvudsak spolat, genom en reform – eller snarare ”deformering”, av Olof Palme. Sådant är läget i Sverige, där folket hukar under byråkratin och den politiska klass som gett uppdragen. Och politikerna skryter om att vi är ett föredöme. Danskar och norrmän skrattar på sig av att höra den svenska chauvinismen. Övriga världen tror det är fråga om svensk ohälsa – kanske någon av bokstavskombinationerna SAP, LO och ABF

Rubriken ovan hjälper oss att förstå varför de politiska tillsättningarna är allvarliga. Lars Arrhenius är en S-anhängare som ”brinner”. Han är jurist. Som sökande till en domstolstjänst skulle motiveringen – att han brinner – vara skrattretande. En jurist ska passivt följa gällande regler, utan att själv vilja driva en särskild linje. Ungefär som gamla tiders ämbetsmanna-anda, då den var som bäst.

När det gäller landets många ”Korstågsmyndigheter” hamnar alltså juridiken i bakgrunden. Här gäller det att flytta fram politiska positioner. Det är sådant som myndigheter i stil med DO, Jämo, BO och många, många andra sysslar med, dag ut och dag in, utan att det står skrivet i någon grundlag. Därför blir cheferna brinnande sossar. De producerar många fler ord och dimridåer än praktiska lösningar. De ska nämligen legitimera att allt står rätt till i underlandet Sverige.

Nu har alltså den svenska ämbetsmannen brunnit upp och gravsatts. Ansvarsutkrävande behövs heller inte i och med att alla – även offrentliga chefspersoner förstås – är offer för sociala omständigheter. Det är inte deras fel om det går fel, det är strukturerna som styr deras handlingar. I askan efter branden syns ansvarslöshetens Mekka. Ansvaret för branden bär landets politiker med chefspyromanen Palme i spetsen.

Torsten Sandström

Vi ser dem var dag i tidningars näringslivssidor. Breda leenden. Från avsuttna politiker med tidigare hög ställning inom partierna. Såväl statsministrar som regeringsledamöter på mer underordnade positioner. Men också en handfull politiker utan superhöga uppdrag förr. För att bara nämna några namn: Carl Bildt, Göran Persson, Leijonborg, Björn Rosengren, Per Nuder, Ilija Batljan, Göran Hägglund, Ann Batra… Med en förskönande omkring kallas de ibland ”dörröppnare” då de tagit plats i en bolagsstyrelse.

Ingen av dem har någon egentlig affärskompetens eller erfarenhet av just ledande arbete inom näringslivet. Men det behövs inte för dessa gyllne uppdrag i det privata. De tjänar nämligen pengar genom att sälja kontaktvägar mun mot den politiska arena där de tidigare försörjts. Nej, tidigare försörjning är inte rätt ord, i och med att de fortfarande uppbär guldkantade förmåner från livet som medlem i den politiska klassen.

Alla dörröppnare är lika glada. Och tacka för det. De tjänar pengar på det jag uppfattar som skumrasksysslor. Deras affärsråd är nämligen obetydliga. De vet inte mycket mer än gemene man om business. Det är alltså inte ekonomisk eller juridisk kompetens som de tillhandahåller. Men de har sina adressböcker fulla med värdefulla och unika kontakter inom det offentliga, dvs stat och kommun. Genom ett raskt telefonsamtal kan de fixa ett möte för ett företag som vill köpa fastigheter från ett kommunalt bolag. Eller ett möte med en statlig myndighet som förmedlar bidrag till näringslivet eller beviljar kontrakt inom sektorer som rör bredband, telefoni, finanser, försäkring osv.

Här finns miljarder för företagen att hämta via avtal med stat och kommun. Och feta kontrakt hjälper ”dörröppnarna” privata företag att erövra. Konkurrerande bolag som saknar dessa genvägar riskerar alltså att gå miste om kontrakten ifråga. Konkurrensen snedvrids med andra ord medvetet. Det är därför klart att näringslivets pampar försvarar fenomenet ”dörröppnare”, något som skett i Dagens Industri för en tid sedan!

Givetvis vet företagens ägare och VD:ar att dörröppnarna inte har mycket annat att bidra med. Men affärsfolket vet att dörröppnarna just kan mäkla kontakter bakvägen in i stat och kommun till stora pengar. Deras personkontakter och tidigare politiska status blir nämligen en brygga till politiker som förhandlar fram avtal för det offentliga. Dörröppnarna hjälper med andra ord privatägda företag att till ett relativt lägre pris snika åt sig pengar som de offentliga makthavarna – till skattebetalarnas fromma – antagligen kunnat spara in genom en mer öppen budgivning. Det anses visst lagligt. Och det är kanske så. Men det ligger mycket nära korruption. Och är enligt min mening hursomhelst exempel på dålig moral från den politiska klass som redan lever väl på det offentligas bekostnad. Att det saknas regler som hindrar dörröppningsåtgärder eller annan lobbying är därför logiskt. Ingen av de personer som nämnts ovan har mig veterligen motionerat mot dörröppning/lobbying som politiker. Jag har själv länge pekat på problemet i läroboken Svensk aktiebolagsrätt.

Någon tycker kanske att det är svag moral från min sida att skriva texter av detta slag. Jag känner själv viss olust. Men jag anser att svenska folket måste upplysas om vad den politiska klassen sysslar med. Det är mycket viktig! Sanningen måste upp på bordet! Skattepengar finns att spara! Skröplig politisk moral bör alltså avslöjas.

Torsten Sandström

Sveriges kanske mest mediala person heter Göran Greider. Närhelst SR eller SVT sprids i etern hör man rösten från Vingåker. Dialekten påminner om Göran Persson från grannorten.

Jag delar förstås inte Greiders politiska åskådning. Men hans opposition mot S-ledningen är ibland uppmuntrande. Det intressanta med mannen är tyvärr inte hans egna ord och tankar. Det är att han är en nära nog 100%ig medial skapelse. Liksom hans barnkamrat Greta T är Greiders plats i radio, tv och tidningar skapad av framför allt SR/SVT. Medierna behöver nämligen orakel med politiskt korrekta åsikter. Greta T täcker upp klimatpredikan och Greider håller koll på vänsterkanten.

Därför är Greider med i nästan vilket program som helst från SR eller SVT. Det verkar som han är heltidsanställd tyckare där För SR/SVT:s journalister är detta mycket behändigt. De har en aning om att lagen kräver oberoende rapportering. Därför är de förhindrade att själva förespråka teser som är direkt hämtade ur partiprogram från V, S eller Mp. Men vips, då ringer man till Greider. På frågor i etern svarar Greider precis som journalisterna tycker och tänker. Och han gör det så spontant att inget verkar tillrättalagt.

En perfekt programlösning för de genom statligt tvång finansierade bolagen SR och SVT. Greider är en riktig hedersknyffel. En person som alltid går att lita på med väl smord mun! Med hans hjälp blir det enkelt att kringgå kravet på oberoende rapportering. I och med att han tycks bo på radio- och tevehuset drar han ett tungt S-politiskt lass. Att han inte alltid håller med partiledningen är ett plus. Dels framstår han som oberoende. Dels hjälper han S med åsikter från vänster, vilket på sin tid var en av Olof Palmes basala idéer med en statsfinansierad radio och teve.

Greider och Greta T är inte bara helgjutet mediala produkter. De hjälper även till att fylla ett ideologisk vakuum som uppstått inom S-leden sedan klasskampen visat sig inte längre funka som publikmagnet. Då behövs trosvissa förkunnare. Greider och Greta besitter inte expertis på något särskilt fackområde. Inga studier att tala om. Däremot är de djupt troende. De bärs av en strävan efter ordning i livets kaos – ritningar som de två tror på. Greider predikar Guds och vänsterns evangelium. Och Greta frälser klimatet från ondo – djävulen bär mänsklig skepnad, en satan som värmer atmosfären genom CO2. På så vis är de båda lika antropogena. De är formade av människor. De är som sagt mediernas språkrör.

I min ungdom roade jag mig med att lyssna på Maranataledaren Målle Lindberg, som drog landet runt och frälste folk genom att tala i tungor. ”Salamander absurdum” ropade Målle i småländska tältkyrkor och på Folkets hus i Jönköping. Mötesdeltagarna föll i trans. Det var dåtidens människoskapade trosbudskap. Idag är det Greider och Greta som sköter den antropogena trosförmedlingen.

Att så är fallet kan förstås inte de stora mediehusen erkänna.

Torsten Sandström

I det eskalerandet våldets Sverige händer saker som förefaller oförklarliga. Inte alltid förstås. Om en full svensk man misshandlar sin hustru i barnens närvaro brukar händelsen rapporteras av polis och medier så att skeendet går att förstå. En rad viktiga detaljer om mannen, hustrun och händelseförloppet gör att allmänheten kan tolka vad som hänt och bearbeta detta för sig själv och i ett samhällsperspektiv. Det kan i bästa fall leda till att politiska beslut fattas som kan begränsa rysliga brott av liknande slag.

Tyvärr sker en sådan öppen rapportering alltmer sällan i dagens Sverige. Jag tänker nu på ett exempel vi hört talas om de senaste dagarna. På en kyrkogård i Solna har två unga pojkar, okring 15 år, klätts av, misshandlats och utsatt för sexövegrepp under hela åtta timmar nattetid. Förövarna rapporteras vara två män i 20-årsåldern. Så lyder den gåtfulla initiala medieberättelsen.

Det är rena skräckhistorien som förefaller ofattbar utifrån de uppgifter som polis och medier berättar om. Det är klart att allmänheten upprörs och oroas. Varför? frågar många.

Om jag kunnat ge ett klart svar hade jag berättat om det. Men jag surfar vitt och brett på internet och ställs då inför ytterliga uppgifter som varken polis eller gammelmedier berättar om. På en föga respekterad sajt, Friatider.se som befinner sig på skalan högerut från SD, ges idag en rad detaljer, som förefaller trovärdiga med anledning av deras detaljerade innehåll.

Den bild som nu framträder är att de två 15-åriga killarna klätts av och under lång tid utsatts för sexkränkningar av två unga 20-åringar, från Iran respektive Tunisien. Båda männen brottsregister är omfattande och flera detaljer rapporteras om dem i Fria.tider.se. Det verkar var fråga om en brottslighet som ceremoniellt avsett att kränka svenska grabbar.

Jag menar att om förövarnas kulturella bakgrund och brottsbelastning rapporterats öppet och snabbt genom de stora mediehusen hade människors oro lindrats i någon mån. Deras agerande på kyrkogården är nämligen så främmande och svårt att förstå, om man inte inser gärningsmännens bakgrund och klanperspektiv. Genom att centrala fakta mörkas blir med andra ord skeendet i Solna oförklarligt. Eller så öppnar det dörren för fördomar och gissningar.

Jag skriver detta för att befria nationen från åsiktskorridorens tvångströja att nationell bakgrund och brottsbelastning hos invandrare i Sverige inte ska ges medial uppmärksamhet. Inte en idag, tre dagar efter dådet, avslöjar landet stora medier brottslingarnas ursprung! Utomlands anges ofta sådana fakta systematiskt, utan några vidare kommentarer. Den svenska tystnaden leder enligt min åsikt till onödig osäkerhet, oro och ångest hos medborgarna över samhällets utveckling. Vidare kan knappast 20-åriga grovt brottsliga män göra anspråk på integritet rörande allmänna upplysningar om deras egen bakgrund.

Jag har skrivit flera gånger att alla fakta av betydelse för allmänhetens bild av brottslighetens Sverige måste upp på bordet i mediernas rapporter. Brottslingar ska förvisso ges ett skydd avseende personnamn, som inte skapar ökad förståelse. Men deras sociala bakgrund omfattas verkligen inte av skyddet för anonymitet. Särskilt inte fakta om invandring och tidigare brottslighet, som gör kriminaliten möjlig att förstå. Fakta ger samtidigt vissa öppningar för framtida åtgärder som minimerar risken för upprepning.

När nu framtidens invandring ska beslutas av landets politiker måste självfallet den allvarliga brottslighet som en minoritet av de nyanlända står för vägas in. Det finns en tydlig koppling mellan invandring, misslyckad integration och ökad grov brottslighet. Detta samband måste upp på bordet i den dagliga rapporteringen i landets medier. Politiker och mediehus måste tas sitt ansvar och informera svenska folket om viktiga data om den allvarliga klanbrottsligheten.

Torsten Sandström

Det ryktas att Justitiedepartement kommer att utreda en reform, som innebär halvt svenskt medborgarskap. Som alla vet måste man vara 18 år fyllda – och folkbokförd som svensk – för att definieras som medborgare i den svenska nationen. Men nu håller en ny mellanmjölksvariant på att växa fram: halvt medborgarskap.

Bakgrunden är följande. Den lagstiftning som förvandlat den folkrättsliga Barnkonventionen till svensk lag har gett barn från födelsen till 18 år egna rättigheter. Innebörden är att domstolar och andra myndigheter måste respektera den nya lagens regler om barns rätt. Förvisso uppstår en rätt enbart om den inte motsägs av annan lagstiftning. Och många konflikter finns! Men ändå kan man tala om barn med halvt medborgarskap.

Barnrättighetslagen är alltså det första steget. Men det ryktas, som sagt, att S-partiet anser att lösningen med ett halvt medborgarskap kan vara väg- och valvinnande. Man menar nämligen att det är en juridisk innovation som kan visa världens nationer att Sverige sannerligen är den ledande makten, i skiktet strax under supermakterna. Men framför allt kan den öppna dörren till att ge nya subjekt medborgarskapliga rättigheter. Tanken är främst att landets flera hundratusen invandrare – utan folkbokföring som svenskar – på så vis kan ges rösträtt – enligt mönstret för kommunala val från 1976. Den planerade reformen är med andra ord tänkt att ge S-partiet många tusentals nya röster.

Lagen om halvt medborgarskap har även flera andra användningsområden. Också gravida kvinnor kan tänkas ges dubbel rösträtt med intyg om ett foster i magen. Och även hundar, katter och en grupp andra husdjur ligger i pipelinen för deltagande i allmänna val genom sina ägare. Den svenska demokratin avses på så vis vidgas.

En utsträckt rösträtt för ofödda barn och djur vållar dock vissa gränsdragningsproblem. Det främsta rör rätten till abort, som olyckligtvis inskränker fostrets medborgerliga rättigheter. Ett annat problem rör vilka djur som ska omfattas av rättighetslagstiftningen. Källor inom Justitiedepartementet avslöjar att olika skadedjur måhända måste undantas. Särskilt C-partiet driver frågan om att granbarkborren ovillkorligen måste undantas från skydd. Problemet är emellertid att Mp envist är emot. Mp menar att även så små kryp som fästingar har sin rätt till lagligt skydd. Enbart invasiva arter vill Mp undanta från den tänkta lagstiftningen.

Det största problemet är dock rätten till abort. Från kristet håll menas att abort innebär en uppenbar inskränkning av ett fosters rätt till medborgarskap. Tvärtom insisterar L-partiet på att principen om halvt medborgarskap inte kan inskränkas på grund av hänsyn till det ofödda barnets integritet.

Även 20-årsgränsen för att köpa alkohol på Systembolaget sägs vålla svårigheter. Att en person med fullt medborgarskap (från 18 år) har rätt att rösta vid val, men inte köpa öl, vin och sprit medför nämligen att begreppet ”halvt medborgarskap” redan finns i svensk rätt. De två rättsinstituten riskerar alltså att kollidera. Saken måste utredas vidare.

Läsaren anar att den juridiska debatten om halvt medborgarskap är het inom det Jökbo som byggts efter valet 2018. Det är många bollar i luften säger en person med insyn i förhandlingarna. Men ambitionen att Sverige ska vara ett föregångsland för världens folk är ändå en stark drivkraft för en framtida reform.

Torsten Sandström

Häromdagen bloggade jag om statsminister Löfvens uttalade om att S-regeringen ”valt rätt väg” i kampen mot covid-19. Alla som satt sig in i saken förstår att han far med osanning och att det är ett medvetet val. S tycker att förnekelse är den bästa strategin att förringa det elände man ställt till med. Men ändå känner jag mig paranoid över att landets statsminister upprepade gånger sysslar med uppenbar desinformation.

Jag har flera gånger tidigare bloggat om svenska officiella mätningar, som visar att svenska folket alltmer lider av psykisk ohälsa. Men ändå finns det inget som tyder på att svenska folket är sjukare med tanke på vårt relativt höga välstånd, bättre utbildning och kortare arbetstider. Troligtvis är det så att det som förr stämplades som stress eller olust nu har fått en egen diagnos med bokstavskombination mm. Vi är egentligen friskare än förr, men har tvingats yttra oss vår egen status och då är klagan ofta naturlig. Det behövs inte akademisk utbildning för att förstå att missnöje är en vanlig reaktion. Om man frågar efter sjukdom får man i allmänhet sjuka svar.

Min åsikt i tidigare bloggar överensstämmer med de slutsatser som professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Christian Rück, framför i en nyutkommen bok: Olyckliga i paradiset, med under titeln:varför mår vi dåligt när allt är så bra. Jag är alltså övertygad om att hans tes är korrekt.

Nu tillbaka till min oro över hur landets ledning agerar mot medborgarna. Varken Rücks eller mitt eget bloggbudskap är särskilt avancerat i den meningen att man måste vara medicinsk expert för att se att statistiska mätningar av hur svenskar upplever sin psykiska hälsa naturligt nog ger rejält överdrivna resultat vad gäller mängden själsliga åkommor. Men varför görs undersökningar av detta slag? Och varför tas de på största allvar av politiker och myndigheter? Svensk psykisk ohälsa har blivit ett mantra – närmast ett obestridligt faktum. Men varför säger inte ledande politiker ifrån?

Som Rück skriver framstår en sjukdomsdiagnos som ett frikort till sjukskrivning, medicinering och särskilt stöd i skolan. Diagnosen blir ett enkelt kvitto på samhällsåtgärder. Och detta trots att de själsliga krämporna i allmänhet är lindriga och enbart rör stress eller oro. Politikerna väjer alltså för verkligheten och litar på enkätsvar, som måste ses som mycket svaga bevis på verklig psykisk sjukdom.

Enligt min mening ser vi ännu en reaktion som påminner om Lövfens förnekelse av svenskt misslyckande rörande corona. Politikerna anar nog att sanningen är den som Rück skriver om psykisk ohälsa som han liknar vid en dimridå. Men politikerna förnekar ändå verkligheten. Syftet är att vagga in folket i tron att det verkligen är så sjukt som bristfälliga mätresultat visar.

Om jag har rätt – vilket jag tror – så har S-regeringen valt en medvetet förljugen linje mot det svenska folket. Det måste vara ett nytt och främmandet mönster i den moderna svenska politikens historia. Och landets många medier – med enstaka undantag, exv SvD:s ledarsida – jamsar med politikerna och skriver spaltmeter efter annan om den psykiska ohälsan. Jag tror det är därför jag får noja.

Torsten Sandström

DN:s första sida skriker i lördags ut statsminister Löfvens summering av en dödlig vår och sommar med covid-19:

”VI VALDE RÄTT VÄG”

Med tanke på att Sveriges covidresultat har vållat stora rubriker i utländska medier på grund av de på flera punkter sämre svenska resultaten är Löfvens uttalande inget annat än en skandal – ett försök att inför den svenska opinionen förvandla svart till vitt. Det är inte första gången och förmodligen inte den sista… S-partiets medierådgivare vet att Löfvens metod lönar sig. Det finns inte så få svenskar som i varje läge tror på en (s)statsministers ord. Inte minst inom S-partiets åldrande väljarkår.

Det kan inte råda någon tvekan om att Löfven vet att han bluffar. Sveriges coronafacit är hittills helsvart i flera olika avseenden, som sagt. Därför är Löfvens mediala strategi skrämmande oärlig. Sällan ser man hur politiker så uppenbart väljer lögnens väg. I stället för en låg profil och ursäktande ordalag väljer Löfven att blåsa upp sig och fara med osanning. Det är ett lågvattenmärke i svensk politik vi bevittnar.

S-partiet och dess anhängare är flitiga då det gäller att anklaga andra för populistiska budskap. Men det Löfven håller på med är en form av populism. Enkla, braskande och osanna budskap i strålkastarnas ljus är något som flera ökända vänsterledare brukar syssla med. Nu bekräftar Löfven att han tillhör deras krets.

Det som oroar mig mest är regeringens strategival för att bemöta en situation där man uppenbart misslyckats. I stället för ett objektivt erkännande försöker S-partiet slingra sig och blanda bort korten, i syfte att bedra publiken. Det är förvisso inte första gången. Men för att röra ett så allvarligt – och medialt uppmärksammat problem – som ett dödsbringande ande virus markerar bedrägeriförsöket en ny fas i svensk politik. Lurendrejeriet bli officiellt och tränger undan den öppna och sakliga samtalet som är nödvändigt i ett gott samhälle. Kampen om statsrådsposterna blir viktigare än nationens framtid.

Torsten Sandström

Sydsvenskan uppmärksammar igår en doktorand i nationalekonomi, Sanna Ericsson, från Lunds universitet. Hennes forskning sägs visa att välutbildade kvinnor – som tjänar mer pengar än sina män – löper större risk att utsättas för våld.

Då jag själv känner till flera kvinnor som har bättre betalda jobb än sina fredliga partners hajar jag givetvis till. Men framför allt av kunskapsfilosofiska skäl blir jag intresserad. Hur kan man med vetenskapliga metoder fastställa att våldet orsakats av just skillnaden i ekonomi eller utbildning?

Jag antar att Ericsson samlat in ett antal rättsfall och i dessa utläst en statusskillnad mellan offret och gärningsmannen. Utifrån detta tolkningsmaterial dras slutsatsen om orsak och verkan. Ok att domstolen läser in ett brott, men vad lär orsaken till skeendet mellan kvinnan och mannen i rättsfallet? Min första fråga är därför hur representativt forskarens material är. Jag misstänker att det måste finnas än fler offer som misshandlats av partners med bättre eller likvärdig statusställning. Det vill säga allmän brottslighet i nära relationer.

Min andra fråga rör just våldets orsaker. Inte så få kvinnor lockas av män med machotendenser (grottans män beundras ibland fortfarande av kvinnor vid lägerelden). Kanske några av dessa kvinnor tyvärr drabbas av våld från partnern ifråga. Nästa problem är vad som är orsaken till våldshandlingarna. Är det kvinnans överordnade status (utbildning, lön etc) eller några särskilda karaktärsdrag hos mannen respektive kvinnan ifråga. Utan närmare information är jag allmänt sett benägen att tro på den senare förklaringen, dvs att orsaken till våldet finns i offrets och gärningsmannens personlighetsdrag, intellekt, alkohol, droger osv. Men jag är inte säker. Det tycks däremot Ericsson vara rörande betydelsen av status.

Dessutom är det en populär bild att män är avundsjuka på framgångsrika kvinnor. Även denna hypotes är möjlig, men knappast allmängiltig. Framför allt måste den bevisas med vetenskapliga medel. Många kvinnor tycks idag – liksom i forna tider – gilla att slå sig ihop med partners som kan dra in kulor och sprida status åt familjen. Enligt min mening bör samma sak gälla för män som i nutidens Sverige har träffat en kvinna med pengar och god ställning. Finns det rimlig anledning att tro att just statusskillnaden normalt utöser manligt våld mot den kvinnliga guldklimpen? OK, för enstaka fall. Men den som påstår att ett hämndliknande mönster finns, som Ericson tycks göra, har verkligen en vetenskaplig uppförsbacke.

För övrigt måste Anna Ericssons så kallade forskning ge märkliga signaler till landets feminister. Det är egentligen dråpligt. Ett besked är att en kvinna bör skaffa sig en partner som är bättre betald så att risken att utsättas för misshandel minimeras. På så vis blir löneskillnader till männens förmån en framgångsfaktor för tjejer. Ett annat tips är att kvinnan själv måste avstå från karriär i syfte att slippa hamna i ett ekonomisk överläge och av denna anledning drabbas av våld.

Denna och flera av mina tidigare bloggar visar att vetenskapsteori tycks vara en bristvara även på Lunds universitet, ett av landets största och äldsta forskningscentra. Det tycks som om den svenska statsfeminismen vidöppnat dörren för flummiga tankar om könens roller och deras orsaker. Jag bara väntar på budskapet från ”forskningen” att den säkraste metoden för en tjej att slippa manlig våld är en samkönad relation. Det kommer säkert att väcka intresse och bifall från Sydsvenskans journalister.

Slutligen måste jag undra över hur Ericssons forskning platsar inom ämnet nationalekonomi. Misshandel av ekonomiska skäl har som framgått en mycket udda anknytning till pengar och desto mer till psykosociala relationer. Och därför knappast alls till en nations ekonomiska förhållanden. Men ämnesvalet visar hur statsfeminismen fungerar. Kvinnor väljer först ett politiskt korrekt tema. Och försöker sedan tvinga in det i ett vetenskapligt fack. Att det sker med teorier som inte kan sägas vara vetenskapliga blir ofta följden.

Torsten Sandström

Den svenska politiken är märklig. Det finns många olika nyanser och politiker som försöker profilera sig. Men vips, så dras åsiktskorridoren samman. Och det M-parti som tidigare varit en sviktande men stabil bygga börjar gunga. Då ser vi moderata partiledare som försöker apa efter S-partiets gamla trapetsnummer. M vill vara statsbärande och göra om samma trollerinummer som S-partiet nyss lockat väljaropinionen med.

Någon frågar: vad är felet med det? Mitt svar är att Sverige valt att inte dra fördel av det politiska system vi ser i Storbrittanien eller USA. Med det menar jag majoritetsvalkretsarnas naturliga maktskiften. I de nationer som utgör den moderna demokratins vagga växlar nämligen makten, valrörelse efter valrörelse. På så vis ges en ny politisk linje rätten att bära demokratins stafettpinne framåt. Det sker en växling mellan labour och tories samt mellan demokrater och republikaner. Det är förvisso inte alltid som nya makthavare resulterar i nya politiska lösningar. Men politiken bygger ändå på en verklig konfrontation. Ut med det gamla och in med något nytt som kan vara bättre.

Jag är inte någon beundrare av varken Boris Johnson eller Donald Trump. Den senare är en politisk nolla med karktärsdrag av en diktator, enligt min mening. Och Boris är en svajig högerrebell av betydligt mindre format än Margret Thatcher. Men likväl representerar de två motsatsens eller konfrontationens politiska system. Alltså allvarliga försök att eliminera de svagheter som man ser i hittills förd politik. Båda nationernas system – med majoritetsval – ger Boris och Donald den hävstång som behövs för behövs för politisk förändring. Det är inte säker att förändringens vind blir framgångsrik. Det är just det vis sett prov på i USA under de senaste åren. Men min poäng är att det i UK och USA finns en allvarligt menad strävan efter politisk förändring i demokratisk anda.

När jag skriver detta tänker jag på Jökens Sverige. Där sluts överenskommelser mellan förlorarna i syfte att stänga ute SD-partiet från inflytande. Meningen är att låta S-partiet regera vidare i fyra (4!) år nästan som vanligt. Att en majoritet av folket röstat för ett regeringsskifte struntar förlorarna i. Jöken visar på en svag vilja att respektera folkets röst, ett trixande bakom stängda dörrar med handslag som regeringsformen inte känner till. Och därför får det gamla kollektivets S-parti regera vidare.

Så är situationen i mellanmjölkens och mellanölets Sverige. Här lever flertalet politiska partier kvar i bondesamhällets kollektiva gemenskapstro. Innebörden är att S-partiet lyckats forma korporativa strukturer som bygger vidare på böndernas och statskyrkans gamla syn på livet. Alltså en ideologi om att vi alla sitter i samma båt. Detta tänkesätt är i grunden felaktigt – kollektivens makt stämmer dåligt med tanken på ett samhälle där medborgarna som individer ska styra. S-ideologin försöker med ett skohorn tvinga in Sverige i kollektivens drömvärld om grundläggande gemensamma intressen. Som en följd av detta övergripande tankesystem driver M-partiet – då det varit i regeringsställning – faktiskt S-politik light. Vidare backar C- och L-partierna idag upp S-partiets makt över Jökboet.

På så vis har Sverige utvecklats till de politiska dimmornas land. Alla traditionella partier driver nästan samma politik. Och detta har blivit den svenska nationens stora politiska dilemma. Det är möjligt att det är en nödvändig konsekvens av proportionella val. Men jag tror inte det. Mellanmjölkens politik har blivit ett fostervatten för kollektivens gamla gemenskap, trots att nationen sedan mer än hundra år förvandlats till en stat av av individer, medborgare. Med mellanmjölken har följt ett politiskt klassystem där elitens företrädare bara låtsas vara motståndare. I själva verket är de klasskamrater som enats om att dela på makten år efter år. Därför har de bestämt sig för att hålla samman gentemot politiker som hotar deras gemenskap.

I det korta perspektivet tror jag tyvärr att varken majoritetsval eller direktdemokrati är aktuellt för Sveriges del. Men jag menar att M- och KD-partierna måste gräva upp den stridsyxa med de vänsterliberala som varit begravd sedan minst femtio år i svensk politik. Bara genom att höja rösten och garden mot vänster går det att få väljarna att tro att det finns ett icke-kollektivt politiskt alternativ för Sverige. Med det menar jag att M och KD måste visa den kampanda som vi ser hos partierna i UK och USA. Bilden av ett nytt Sverige måste presenteras i en rakryggad stil som Margret Thatcher gav prov på. Visionen ska inte vara avsedd som en politisk lösning för all framtid. Sådant – statsbärande tänkande – är farligt. Det räcker helt enkelt med att politiskt beta av den svenska nationens många och långvariga strukturproblem: bostäder, skatter, tillgänglig vård, skola, kriminalitet, integration, försvar osv. Uppgiften är krävande. Men den löses definitivt inte genom att gamla kollektiva strukturer bevaras.

Torsten Sandström

Följande rubrik syns i Sydsvenskan efter att två unga män, 18 och 19 år, som dömts för att de sysslat med dödlig hantering flytt från Råby. De har fått vapenhjälp utifrån, personer som hjälpt dem rymma. Råby saknar höga stängsel och staket och är alltså enkelt att rymma från.

Facket: Sociala medier möjliggör rymningar

Facket menar vidare att Barnkonventionen har lett till större problem med rymningar.

Fackets reaktion ger en blixtbelysning av det svenska samhällets inställning till grova brott av ungdomar. För det första placeras mördare i ungdomshem som inte uppfyller rimliga krav på rymningssäkerhet, i form av staket och långt gående kontroller. Bara detta är en gest till mördaren att samhället ser milt på gärningen. Samhället signalerar alltså mildhet och slapphet även inför de allra allvarligaste brotten.

För det andra skyller facket på sociala medier, som givetvis kan fungera som en kontaktväg inför flykt. Men i själva verket är det statens underdimensionerade fysiska och personella inlåsningsapparat som är huvudorsaken till flykten. Råby tycks sakna stängsel som försvårar in- och utträde. Och personalen saknar exv el-pistoler ed. Men detta är inte politiskt korrekt att säga. Att skälla på mobiltelefoner är däremot OK. Men att ta ifrån brottslingar telefoner är förbjudet. Vilken idésörja! Allt bottnar i fackens benägenhet till vänstersympatier för brottslingar som samhällsoffer.

För det tredje är det intressant att Barnkonventionen lyfts fram som ett problem att hålla unga mördare inlåsta. Barn som är mördare måste nämligen ha telefoner, enligt S-partiets ideologi. Skydd för kriminella barn ansåg fd Barnombudsmannen Lena Nyberg i själva verket vara konventionens syfte i ett uttalande innan rymningen skedde. Nu verkar båda brottslingarna ha passerat den 18-årsgräns, där barnlagstiftningen upphör att verka. Men ändå ges en inblick i vilka skadeverkningar som en tillämpning av den lagreglerade barnkonvention får. Även för allvarligt kriminella tolkas lagen som en hjälpande hand – reglerna ska brukas så att kontakter underlättas med utomstående.

Jag menar inte att Sverige ska välja en brutal kriminalpolitik. Men den måste ändå kraftigt reformeras och bli hård för allvarliga brott eller brutala handlingar av unga. Dessutom krävs brant stegrade påföljder för upprepning av mindre allvarliga brott. Därför måste en ung mördare få ett mycket kännbart straff innebärande rejäl isolering. Framför allt måste anstalterna försöka säkra att allmänheten skyddas från rymningar och nya brott. Alltså en lång inlåsning med väl tilltaget geografiskt avstånd från hjälpande klaner (och på så vis även från anhöriga).

Vi läser i tidningarna om en ung man som dömts för många tiotals olika brott, knark, bilstölder, våld mm. Det resulterar i samhällstjänst (på en kyrkogård?) samt hjälp av Socialbyrån till eget boende. Efter flera resor blir det ungdomshem i tämligen öppen regi. Tagen för ny brottslighet gör mannen endast ett kortare besök på polisstationen, innan han släpps fri. Efter en tid döms han till ett kortare fängelsestraff. Väl ute kör han omgående i 100 knutar ihjäl en person med en bil han stulit. Givetvis saknar han körkort. Vilket budskap ges killen ifråga av det svenska samhället och rättsvården? Jag menar att budskapet är katastrofalt dysfunktionellt.

Det svenska rättssamhället har av politikerna helt enkelt getts lagregler som föreskriver stor passivitet och betydande förståelse för kriminella som samhällsoffer. Nu har nationen länge nog prövat kriminologernas undfallenhetsdirektiv, dvs mantrat ”fängelse funkar inte”. Men effektiv inlåsning har inte prövats för unga. Hursomhelst kan ordentligt instängda personer inte begå nya brott, så länge de sitter bakom galler. Det är alltså hög tid att välja en ny, tuffare och mer förnuftig kriminalpolitik. Framför allt för unga, som idag lärt sig att man inte behöver ta domstolar och straff på allvar. För detta krävs en ny svensk regering. S-partiet är nämligen kört!

Torsten Sandström

Jag har tidigare bloggat om att Datainspektionen (DI) borde ges nya direktiv och få personalen nedskuren till minst hälften (i ett första steg). Orsaken till min kritik är en mångårig absurd tolkning av regleringen om dataskydd. I stället för att satsa på en förnuftig tolkning av ett begränsat antal centrala integritetsfrågor så jagar DI:s byråkrater landets myndigheter och beslutsfattare med verklighetsfrämmande förbud. Man vägrar att lyssna till vanliga människors syn på integritet och hoten mot privatlivet. Här följer ett exempel som jag nämnt i en tidigare blogg och som nu dömts av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Skellefteå kommun använde i ett pilotprojekt ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro. Projektet omfattade 22 elever under tre veckor. DI beslutade att kommunen brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) och tilldelade kommunen en sanktionsavgift på 200 000 kr samt en varning. Men kommunen invänder att samtycke till behandling av personuppgifter har lämnats av både eleverna och vårdnadshavarna. DI menar däremot att ojämlikhet mellan den personuppgiftsansvarige (kommunen) och den registrerade (eleven) är en faktor av avgörande betydelse för om ett samtycke ska kunna anses frivilligt.

Förvaltningsrätten gör armkrok med DI. Då skolan utgör en verksamhet som har mycket tydlig makt över eleverna – i allmänhet barn – kan samtycke, enligt DI, inte utgöra laglig grund för den behandling av personuppgifter som det överklagade beslutet omfattar. Förvaltningsrätten gör därför samma bedömning som DI och avslår kommunens överklagande.

Skolan är skyldig att kontrollera elevers närvaro. Detta tar sammanlagt avsevärd lärartid i anspråk om man ser uppgiften i ett nationellt perspektiv. Genom datorer underlättas förstås kontrollen. Om såväl elever som föräldrar godtagit kontrollen bör det enligt min mening vara fritt fram.

Men inte i storebrors Absurdistan! Här slår både DI och Förvaltningsrätten in en kil mellan skola (kommun) å ena sidan och föräldrar och barn å den andra. Alltså ännu en systemfientlig (och kontraproduktiv) insats av två statliga myndigheter. Barnens samtycke anser storebror således inte vara bindande – eleven anses beroende av skolan makt. Men skolplikt gäller ju för fasen! Jag anar att domstolens dom i grunden baseras på barnens så kallade rätt, enligt den lagstiftning som nyss gjort Barnkonventionen till gällande rätt. Domen visar alltså på konventionens befarade negativa funktion i svensk lagstiftning. Tolkningen av barns rätt är nämligen som att spela dragspel. Hej och hå!

Dyrbar lärartid måste alltså offras på personlig kontroll på grund av att barn påstås vara tvingade att ge sitt samtycke till datoriserad kontroll. Som om tvånget blivit mindre vid personlig kontroll genom en lärare! Trots skolplikt måste alltså varje år miljontals kronor slängas bort på personlig kontroll bara för att jurister inte vågar tänka förnuftigt. DI:s och domstolens egendomliga principer undergräver skolans försök att använda lärartiden till kunskapssamhällets och elevernas bästa. Någon invänder kanske att Absurdistan inte lägre är ett kunskapssamhälle. Jag är beredd att hålla med.

Min förhoppning är ändå att Skellefteå kommun överklagar.

Torsten Sandström

Det sägs att nutidens tänkande präglas av jämlikhet även på så vis att varje idé är lika bra som någon annan. Frånsett förstås tankar som avviker från vänsterns ideologi. Och det är just denna som är motorn i det tankesystem där allt är lika sant och riktigt som något annat inom åsiktskorridorens gränser.

I mina bloggar har jag lyft fram flera exempel på nivelleringen. Ofta har det rört sig om ett betongfast likhetstänk avseende individers identitet. Men jag har också berört olika kulturinslag. Ett idylliserande program på SR P1 häromdagen gav mig ytterligare ett exempel, som Expressen för övrigt kritiskt uppmärksammat för omkring ett år sedan.

Det rör sig om ett statligt miljonbidrag till en ”konstutställning” i Nordmaling. Pengarna tycks ha fallit ut för att för att sökanden kommit på en så bisarr idé att den helt enkelt måste anses genial och ges stöd. Alltså enligt vänsterns konstideal: allt är konst! Den nyfikne läsaren undrar vad det kan var som är så utmärkt att det är värt en miljon av skattebetalarnas pengar på ett bräde? Projektet avser inte konst för vanliga människor. Inte heller kultur för eliter, som annars är brukligt. Nej, nu är det fråga om konst för djur, växter, insekter och svampar. Dessa ska njuta av konsten inom ett särskilt utstakat markområde, om jag förstår saken rätt. Publiken är alltså omänsklig. Den kan inte heller tala. I några fall kan den inte ens tänka i vanlig mening. Publiken är djur, insekter och svampar.

Projektet är alltså ännu mer utmanande än Gudrun Schymans installation i Almedalen då hon i protest eldade upp 100.000 kronor i sedlar. I Nordmaling rör det sig om 10 gånger så mycket pengar. Alltså större uppmärksamhet och ett avancerat konstprojekt. Dessutom slängs statliga medel bort. Och målgruppen – konstnjutarna – går inte ens att kommunicera med på ett känt språk. Flertalet av dem har ingen aning om att de står inför ett konstverk. Men det spelar ju ingen roll för nutidens kulturtalibaner. Enligt dem finns det nämligen inga gränser för vad som ska kallas konst. Hitta bara på något riktigt konstigt. Allt är konst och därför kan inte något särskilt känneteckna den kultur som är berömvärd.

I verkligheten har den svenska konstvärlden blivit ett fattighus. Tomt på geniala idéer. Men en socialbyrå dit alla med galna tankar kan söka sig för att få ett penningbidrag. En slant utan särskild krav på synbara insatser. I fallet Nordmaling kan inte ens målgruppens uppfattning av konsten utvärderas. Att den inte ens insett att den ställts inför konst är ställt utom tvivel, enligt vetenskapens nuvarande position.

Se exempel på statens främsta konstutställning: Nationalmuseum. Där ställs ett av Zorns mindre betydande konstverk ut med en nedsättande skriftlig kommentar (en skylt vid sidan om målningen) med kritik av Zorns verklighetsbeskrivning. Sveriges mest internationellt kända svenska målare i modern tid hånas på grund av hans kön, kvinnobild och konstsyn. Men på samma museum ställs i dagarna ut ett antal festklänningar som Sara Danius burit. Hon är kvinna och feminismen är S-statens ideologi. Hon har inte ens sytt kläderna själva. Men däremot sagt de rätta orden om männens härskarmakt. Och vips blir det fråga om konst i den nutida nollgraderade sorten, där allt är gott oavsett prestationens genialitet. Bildkonst rör sig inte längre om avancerade former och färger. Det räcker med jippon och oklara ord.

Den som liksom jag tror på upplysning är övertygad om att vänsterns tankefattiga kultursyn med tiden kommer att försvinna. På samma vis som kyrkans bibliska bild av människans roll gick under på grund av tankar av exv Voltaire och Darwin. Förnuftet segrade. Nutidens mörkerkrafter inom kulturen kommer också att föras över till historiens skräpkammare. Det är bara en tidsfråga. Men hur mycket spektakel, skattepengar och medialt beröm måste slösas bort innan mörkrets folk utvisas? Förmodligen måste vänsterns politiker först gå till skamvrån.

Torsten Sandström

I en intervju på SVT i fredagens Rapport ondgjorde sig en äldre invandrarman från Tensta över dödandet i Rinkeby. Det föreföll som han ville lägga huvudansvaret på Sverige, som inte gjort tillräckligt för att stoppa kriminaliteten. Förmodligen har han en poäng i det. Men det föll varken honom eller reportageteamet in att undra över det ansvar som föräldrarna har för de klangäng som dödar, bränner och härjar i förorten. Enligt vanlig rollfördelning brukar föräldrarna bära det främsta ansvaret för att ungdomar spårar ur. Den viktigaste frågan är kanske vad föräldrarna misslyckats med.

Mannens utstyrsel under intervjun ger åtminstone en liten bit av svaret. Han bar fortfarande hemlandets klädedräkt och huvudbonad. Alltså ett tecken på bristande vilja att anpassa sig till det nya samhället. Utifrån detta blir det enklare att förstå de unga invandrarnas problem. De möter ett svenskt samhälle som erbjuder penningbidrag och trångt boende, men knappast jobb (eller löner) som passar för de nyas svaga kompetens vad gäller utbildning och språk. Via de äldre skolas de unga alltså in in klanens traditionella kultur. Och en minoritet bli kvar där för framtiden, tycks det. Deras värld blir kriminalitet och egen rättskipning mot konkurrerande gäng. De unga svenskfödda som de träffat i skolan framstår som ett annorlunda folk, förmöget, statusfyllt och kulturellt samlat, relativt sett. Många allvarliga händelser förklaras delvis på så vis genom hävdelse, hämnd och ignorans, i form av våldtäkter, rån på värdesaker och en våldsutövning som hotar utanförstående människors liv och egendom.

Bilden ovan beskriver Rinkeby torg som en idyll. Det är den svenska offentlighetens förgyllda framställning. Men det som erbjuds i Rinkeby är en dos välfärd samt en dos utanförskap. Inga jobb och inga krav på kulturell assimilering. Det är den svenska modellen. En vacker tanke i en trasig förpackning.

Invandrarmannen, med sin Kopiah på huvudet, ondgjorde sig även över det nya polishuset i Rinkeby. Retoriskt gisslade han polisen omtalade lösning: ska det behövas eskort från T-banan till polishuset, då avståndet bara är omkring 100 meter? Ja, man kan verkligen undra. Men talet om ett behov av eskort är ändå en mätare på våldstemeparturen i Rinkeby. Ett förskräckande mätresultat.

Att hamna i en svensk invandrarförort som Rinkeby blir för många att se som en deportering. De allra flesta överlever förstås och har mat för dagen samt tak över huvudet. Några lyckas bryta sig loss och skapa en god framtid – ibland lysande framgångar. Men alltför många lever ändå kvar i ett limbo, ett utanförskap med ytterst problematisk framtid i kulturell avskildhet och relativ fattigdom. Om med grov våldsbrottslighet. Dödandet står ett antal klanmedlemmar själva för – en minoritet skjuter ihjäl en annan minoritet. Det skrämmande är att deporteringen till Rinkeby ingår i en svensk plan för välfärd: välkommen till vårt land – här finns asylrätt!

Torsten Sandström

Sverige är tillsammans med Frankrike antagligen två av Europas mest centraliserade nationer. Makten utgår från staten och huvudstäderna. Därifrån löper trådar ut regionalt och lokalt. Så är det idag. Så har det varit i flera hundra år.

För svensk del har statens kyrka förr haft en viktig funktion i förmedlingen av central information nedåt till folket. Omvänt har kyrkan genom församlingar och domkapitel fört vidare information uppåt till makthavarna. I äldre tider har tingen och marknader fungerat som medier för nyheter och myndighetsbeslut. Från 1686 har allmänna kungörelser av detta slag skötts av kyrkan från tusentals predikstolar varje söndag. Det raffinerade systemet baserades förstås på att närvaro vid söndagens högmässa var obligatorisk för varje frisk och vuxen människa. Här förmedlades besked från Stockholm, från landshövdingarna och från lokala kyrkliga och sekulära maktinstanser. Man kan därför tala om predikstolarnas kungörelser utgjorde Sveriges första massmedier.

Sedan länge har kyrkans makt över nyhets- och åsiktsförmedling upphört. Men den har tagits över av press, rad, teve och internet. Internet sticker ut i sammanhanget i och med åsiktsförmedlingen knappast kan sägas vara centraliserad. Många enskilda personer står nämligen bakom fria inlägg på sociala medier, dvs bloggar, Facebook, Twitter osv. Men gammelmedierna i form av tidningar, radio och teve för däremot vidare det kungörelsesystem som förr skedde från predikstolarna landet runt. Man försöker med andra ord fortfarande staka ut den åsiktskorridor som ska gälla för landets invånare. I kraft av stora ekonomiska resurser lyckas gammelmedierna ofta hålla svenska folket i tyglarna.

Men än en gång vacklar åsiktskontrollen från ovan. Liksom kyrkan tappade greppet ser vi idag hur landets gammelmedier slirar. Ungdomar i 20-årsåldern söker nästan bara information på internet – man läser/lyssnar/ser inte längre på gammelmediernas reportage. Ungdomar under 20 år vet knappast vad dagstidningar, SR, SVT och andra gammelmedier egentligen är – mer än något som åldringar har kontakt med. Mycket talar alltså för att gammelmediernas PK-kontroll avtar och att den i framtiden kommer att dö helt enkelt.

I grunden är den centrala åsiktskorridoren ett problem som landet politiker och medier själva skapat – förr liksom nu. Därför är det logiskt att medier av detta slag går i graven. Det är självförvållat kan man säga. Det trista är att flera gammelmedier har medarbetare som är skickliga journalister, i den mening att de presenterar obundna, sakliga och kritiska analyser. Tyvärr gäller detta inte majoriteten av landets journalister, som har vigts till uppgiften att förmedla sina egna politiska vänsteråsikter, i allmänhet något inlindande för att vinna ett uns av tilltro.

Om vänsterkorridoren raseras kommer alltså såväl goda som dåliga skribenter och rapportörer att gå under. Jag sörjer de förra. Och bannar de andra, ty de låter något gott förstöras och ersättas av ett otyglat myller av åsikter från sociala medier. Bra som dåligt stoff blandas. Dessa medier öppnar uppenbarligen upp för nya möjligheter – och risker – för kontroll och manipulation av människor tankar.

Enligt min mening har den tredje statsmakten – dvs gammelmedierna – i huvudsak havererat idag. Uppgiften att granska politiker och stat har övergetts för ambitionen att fösa samman folket i en allt snävare åsiktskorridor. För skeendet har mediernas ägare det övergripande ansvaret. En särskild skuld vilar på statens och politikernas axlar. Genom tvångsavgifter från folket har SR/SVT under flera decennier sysslat med den centrala åsiktsförmedling som prästerna förr skötte från landets predikstolar. Förvisso finns lagregler om SR/SVT:s oberoende. Men dessa är en chimär. Höga jurister har enrollerats för uppgiften att på deltid sila mygg och svälja kameler. Granskningen av SR/SVT är alltså i huvudsak enbart en form av legitimering av att det mesta står väl till.

Om inte mediernas ägare kan tygla vänsterns journalister kommer gammelmedierna att gå under. Och vem ska då sakligt och kritiskt kunna ta upp kampen med myllret av åsikter på internet – genom väl underbyggda och sakliga berättelser? För landets mediehus – privat som statliga – gäller det alltså att i tid besinna sitt ansvar för en politiskt obunden förmedling av nyheter och fakta. En sådan är idag en bristvara. I morgon kanske inte ens existerande.

Torsten Sandström

PS! Tack Lennart Helmersson för påtalande att jag skrivit fel nummer på statsmakten. Den tredje ska de stå. Den fjärde är förstås något annat: Det är Swebbteve, som sköter sig väl!

Den mediala diskussionen om covid börjar nu sätta sig. Resultatet är att anhängarna av Jökboets politik – S, Mp, C, och L – tvingas bära ett tungt ansvar för covid härjningar från tiden för virusalarmet till dags dato. Det mesta tyder på att Sverige misslyckats kapitalt jämfört med utlandet:

1 Hög dödlighet jämfört med flertalet andra nationer

2 Sämsta ekonomiska följdverkningar i Skandinavien

3 Dålig lagerhållning rörande sjukvårdsmateriel

4 Frånvaro av virusdirektiv till äldreboenden i tiden då smittan började spridas

5 Sverige går mot strömmen i frågan om behovet av munskydd

Det blev alltså pannkaka av regeringens hemlagade covid-politik. Grundlagen utgår från att regeringen styr landets statliga myndigheter allmänt sett (men förbjuds att ta över deras beslutsfattande mot enskilda/myndighetsutövning). Alltså har regeringen och myndigheterna misslyckats rejält tillsammans. Man har visat en flagrant politisk stöddighet och ovilja att lyssna på forskarsamhället och andra nationers val av lösningar. Förklaringen är att välfärdsnationen Sverige per definition vet vad som är bäst!

Det kan inte bli tydligare än i frågan om behovet av munskydd. Regeringens och Ohälsomyndighetens Tegnell har sedan flera månader bestämt sig för att munskydd inte funkar – dvs att riskerna överväger. Flertalet andra länder har valt den motsatta lösningen – bättre med munskydd än utan trots allt. Men Tegnell insisterar. Det är fråga om prestige. Alltså något synnerligen allvarligt. Men tyvärr en svensk politisk sjukdom.

Vår demokrati har hamnat i platt fall för coronaviruset. I syfte att rädda ansiktet talade Regeringen – och kollektivet av hälsomyndigheter – om en svensk modell av frivillighet och tillit. Allvarliga krisrapporter föstes åt sidan och verkligheten förgylldes. Följden blev att staten Sverige struntade i forskarsamhällets krav på anpassning.

När vi nu närmar oss halvtid ser vi ett förlorande lag: regering och deras alltför många myndigheter. S påstår sig regera landet. Hur många självmål ska tillåtas innan det är dags att byta regering? Och när ska landets gammelmedier erkänna sitt misstag att backa upp förlorarna? Sverige behöver ett nytt ledarskap. Och medier som inte går i vänsterpartiernas ledband.

Torsten Sandström

Hård strid om mineraler i

lågskattelandet Sverige

Denna rubrik i SvD:s näringslivsdel fångade mitt intresse. Framför en bild på ett norrländskt skogslandskap, med ett kalhygge och en blå sjö. Jag anade det värsta: en litania om mineraljakt och miljöskövling i kapitalets intresse. Mina misstankar bekräftades.

De låga skatterna avsåg inte Sverige som världsledare vad gäller skyhögt skatteuttag från folket. Nej, det var fråga om klagan över alltför låga bolagsskatter. Frågan är om detta problem entuasmerar SvD:s läsare?

Alltså har några miljökramande journalister fått i uppdrag av SvD att skriva om jakten på mineraler i Sverige. Allt är således upplagt för vilseledande. Då vinklas det mesta till eländes elände. I bakgrunden hamnar jakten på elkraft i ett samhälle som lägger ned kärnkraftverk och själv skapar elbrist och höjda priser på el. Miljötalibaner berättar inte heller om att Sverige – en glesbefolkad och metalltung nation – bör ställa upp i omställningen av industrins framtid, där nya typer av bilbatterier behövs innehållande flera eftertraktade mineraler. Inte heller om vikten av gruvbrytning i regioner med hög arbetslöshet och därför stort bidragsberoende. En form av hyllat utanförskap i glesbygden.

Alltså serveras SvD Näringsliv läsare ett vinklat miljöbudskap. Inte undra på att Dagens Industri lockar läsare från SvD:s texter av industrifientliga klimatkämpar. Men SvD får förstås 40 miljarder i statlig bidrag per år. Gåvor och gengåvor brukar det heta. Så det blir ofta texter som pay-back. Till sist hotas förstås tidningen av nedläggning. Oj vad många journalisttårar som då kommer att fällas. Skri om hur det ska gå om den fjärde statsmakten hotas. Jag säger bara: en självförvållad nedläggning i så fall!

Men det kan knappast gå så värst mycket sämre för Sverige med en regering där Mp är med och styr. Ett par procent av landets befolkning ges stöd av omkr 15 % av nationens journalister (som röstar Mp) – vilka dessutom backas av övriga vänsterliberala textknådare på 70 %. Summa summarum, en politisk miljöminoritet läxar upp landets väljarmajoritet, som gärna kör elbilar och laddar dem med el från kärnkraftverk – via bilbatterier från en fabrik under byggnad utanför Skellefteå. Och bakom Mp står S-partiet (samt C/L) med parollen: makten framför allt!

Torsten Sandström

Visste du att regeringen har en särskild utredare för förstärkt minoritetspolitik? Så är det och han heter Lennart Rohdin och är L-partist. Som man kan vänta är han bekymrad över att romer, samer, judar och andra svenska minoritetsgrupper inte uppmärksammas i samma utsträckning som hänt genom den nuvarande medievågen om Black lives matter, BLM.

Det är ingen tvekan om att några av de svenska minoritetsgrupperna utsatts för hemska sociala övergrepp i historisk tid, fram till för omkring 70 år sedan. Den flagranta eller tydliga diskrimineringen tillhör således flydda tider. Okej, att spår kanske syns än idag, men det tillhör ovanligheterna. I nutid är det främst de nyanländas grupper som emellanåt utsätts för kränkande särbehandling. Ändå är det enligt min mening alltför starkt att tala om en svensk rasism.

Varför står frågan om minoritetskränkningar ändå så högt upp i det svenska mediala samtalet? Varför en särskild utredare år 2020? Varför kan USA-händelser dra igång en omfattande BLM-diskussion i Sverige?

En del av svaret beror på den pågående avkollektivisering som Sverige upplevt sedan flera årtionden. S-partiets korporativa ledarskap avvecklas sakta och ersätts med den individualism som är normal i ett demokratiskt samhälle. Nationen är är ännu inte fri, men nationen genomsyras i stället alltmer av individens credo. Envar sin egen smed.

En annan del av svaret ligger i det identitetstänk, som sprider sig i individualismens spår. Alltså ett skeende som påminner om #Me too-rörelsen för något år sedan. Det startade med en USA-kampanj, en präriebrand, som nu slocknat, varefter ett antal otrevliga manspåhopp vaskas fram ur askan.

Bakgrunden är uppenbar. Vänstern har hamnat i politisk kris. De gamla klasskampsparollerna går inte längre hem. Arbetarna besöker inte längre fackmöten eller kurser hos ABF, utan sitter hemma och ser på amerikanska filmer på Internet eller foton från vännerna på Facebook. För att få uppmärksamhet tvingas därför politiker och vänstermedier att hitta nya problemformuleringar, som kan utmålas som elände och ge grund för politiska rörelser, lagstiftning och rättsliga insatser. Det är på så vis som den nya identitetspolitiken har fått livsluft. Kön, hbtq och alla möjliga minoritetspositioner passar utmärkt som arena för evigt vinklade reportage och politiska diskussioner.

Det finns ytterligare ett skäl till att minoritetsintressen hamnar i fokus. Denna orsak är av allvarligare karaktär. Jag menar nämligen att upphetsningen kring minoritetsproblematiken – som idag oftast avser frågor med perifer samhällstyngd i praktiken – fungerar som en metod för att dölja den svenska nationens flerfaldiga och påtagliga strukturproblem. Jag tänker på skola, integration, kriminalitet, bostäder, skatteslöseri, byråkrati, brist på försvar osv. Framhävandet av identitet och individ är alltså en medveten kringgående rörelse. Man talar inte om de stora politiska frågorna, utan sätter sökljuset på identitetsaspekter av mindre bäring. Jag anser som nämnts att frågorna har lägre dignitet – dagens minoritetskonflikter saknar allvarlig karaktär och frågan har resulterat i år av lagstiftning och andra omfattande samhällsinsatser.

Slutsatsen är därför klar. Vänsterliberalernas fokus på kön- och minoritetsfrågor syftar till att slå rosa dunster i allmänhetens ögon. Genom att formulera ett mindre samhällsproblem som huvudfråga undgår politiker och medier ansvar för sin skriande passivitet rörande strukturfrågorna. Det rör sig med andra ord om ännu ett försök till politiskt trolleri. En form av populism. I stället för att driva strukturpolitik lyfter trollkarlen fram ett antal identitetskaniner ur sin svarta hatt. Simsalabim! Ett förvånat svenskt folk vet inte vad man ska tro. Men mängden högljudda vänsterliberala politiker – stödda av landet medier – medför att många ändå tror att Sveriges minoriteter har det förfärligt. Hokus-pokus! Och många fortsätter att lägga sina röster på V, S, Mp, C och L! Sådan är politiken i den nation som tror sig vara ett föredöme för världens folk!

Torsten Sandström

Landets morgon- och kvällstidningar – alltså gammelmedierna – har det ekonomiskt besvärligt. Annonsörerna flyr. Särskilt under coronas härjningar har pressen tappat – kvällstidningarna är mest drabbade. Många journalister förlorar sina arbeten. Sveriges mediebyråers statistik visar att dagspressen förlorat omkring 200 miljoner kronor i annonsintäkter i år jämfört med 2019.

Det är inte bara fråga om effekterna av tillfälligt virus. I grunden rör det sig om en flerårig förtroendekris. Människor – särskilt ungdomar – skaffar sig inte längre information via dagliga tidningar. Förklaringen är komplex. Men logisk. Mediasamhället erbjuder idag så många andra alternativ till information, nöjen och förströelse än den som erbjuds i pappersform. Den unga generationen dömer alltså ut gammelmediernas pappersvaror. Jag är övertygad om att det sammanhänger med ett innehåll som inte upplevs som attraktivt. Och för dyrt i förhållande till nätets fria myller av texter och inte mist rörliga bilder.

Är gammelmediernas nedgång bra? Som skribent gillar jag hyfsat välunderbyggda texter, med ett innehåll som markerar gränsen mellan fakta och åsikt/värdering. Med min målsättning är det logiskt att gammelmedierna tynar. Men det är kanske inte helt bra, ty det finns ännu en grupp journalister som försöker göra sakliga analyser där fakta skiljs från egna åsikter. I mina bloggar har jag ofta gett prov på den nya åsiktsjournalistik som väller ut från de stora mediehusen (inkluderande SR/SVT, som finansieras genom tvångsavgifter). Det tycks som om en långsamt döende press försöker rädda sig genom ökat inslag av enkelt och billigt (i flera avseenden) material. Och ännu fler berättelser proppfulla med självbetraktelser, livsstil, sport, nöjen osv. I så fall har jag inget mot pressens svanesång.

Men det händer samtidigt något intressant och allvarligt. Politikerna backar som bekant redan upp SR/SVT. Och för detta stöd får landets vänsterpolitiker bra betalt i form av reportage som ger röster vid offentliga val. Mediernas vänstermegafoner är effektiva. Och partierna till höger är förvånansvärt undfallande – man deltar på sätt och vis i ett självmord. För mig är det ett ofattbart handlande från M och KD. Kanske ett utslag av vardaglig konservatism, i den meningen att man bara följer äldre beslut, utan att reagera över journalistkårens successiva vänstersväng.

Idag är vänsterns politiker rädda över att förlora greppet över väljarna till nutidens sociala medier, You tube, Facebook, Twitter, Snapchat osv. Alltså medier som är omöjliga att kontrollera i ett öppet samhälle. För att inte tala om alla kritiska bloggare och goda elektroniska spalter, såsom Det goda samhället, Ledarsidorna, ProjektSanning mfl.

Mycket tyder på att vänsteralliansen bakom Jöken kommer att ge ökade statsbidrag till pressen i syfte att få fortsatt stöd från detta håll. Som bekant är journalisternas partisympatier tämligen klart till vänster. Det finns redan omfattade presstöd. Och mer är på gång. Ett Coronastöd ligger i pipelinen. Likaså ett slopande av mediehusens betalning för återvinning – en halvmiljardkostnad som är tänkt att läggas över på oss alla, dvs även dig och mig som inte längre köper dagliga papperstidningar (räkningen kommer via kommunalskatten).

Sverige brukar slå sig för bröstet för sin fria press och fria medier. Pyttsan skriver jag. Tendensen är redan tydlig. Staten påtar sig stegvis ett större betalningsansvar. Motiveringen är behovet av en kontrollerande fjärde statsmakt (som upphört att fungera). Visst kommer ökat statligt stöd att synas i tidningarnas spalter. Det märks ju redan i SvD:s debattsidor, där rader av politiker ges företräde med ibland mycket bisarra inlägg om nya myndigheter, mer lagstiftning, höjda skatter mm. Den fria diskussion från höger som man kan vänta sig av SvD har närmast upphört, frånsett ledarsidan möjligtvis.

Enligt min mening är det oförskämt att i dagens Sverige tala om fria medier, samtidigt som statliga pengar regnar över pressen och SR/SVT. Och i samma andetag som bloggare av olika slag hånas och ibland kallas för swish-horor, bara för att de vill få människor att frivilligt ge ett kontant bidrag.

Visst lever vi i ett underligt land. Visst har det goda sidor. Men det finns samtidigt en utveckling mot politiskt förfall som är tydlig och skrämmande. Här några korta exempel: politisk dubbelmoral, censur via SR/SVT, en skola i upplösning, extremt gatuvåld, storskaliga byråkratier, skatteslöseri, en illavarslande tilltro till FN och EU, ett försvar utan resurser, invandring utan möjlighet till bostad och jobb, en bostadspolitik för besuttna osv. Problemen hopar sig. Dagens politiker står delvis handfallna. Men om detta skriver gammelmedierna nästan inget om. Ty de har valt att gå i armkrok med den politiska makten. På väg mot stupet…

Torsten Sandström

För S-partiet finns ett överordnat mål. Trots stegvis sjunkande stöd i riksdagsvalen sedan 1970-talen – och en majoritet ”borgerliga väljare idag – så har S-partiet bestämt sig för att välja regeringsmakten till varje pris. Det finns flera orsaker. Den främsta är att en månghövdad politisk klas(s) måste trygga sin ställning som yrkespolitiker för att försörjas. Att man även hoppas nå kompromisser med ett inslag traditionell kollektivism och bidragspolitik tillhör förstås bilden. Det gör att S-partiet kan spela ut ett annat mantra: höj skatterna och ge ut bidrag.

Jag menar att den tysta dogmen ”makten framför allt” är en samhällsfara. Det finns flera skäl som talar för det. Det första har redan nämnts, nämligen att politikerna inte för ett ärligt samtal med väljarna vad som ska åstadkommas. I och med att det primära intresset blivit att bevara de egna yrkespolitikernas jobb så omöjliggörs ett ärligt samtal. Väljarna måste hela tiden räkna med denna baktanke, dvs att det inte är ett löfte de hör. Många gör det. Men många är naiva och vill tro på de reformer som utlovas, utan att inse det överordnade villkoret om partiets maktposition.

På så vis blir det faktiskt politisk omöjligt för S-partiet att tala sanning. I maktställning måste man ständigt skyla över de brister som samhället har och som partiet faktiskt bär ett tungt ansvar för. Detta syns tydligt inom politikområden som bostad, skola och klankriminalitet. Det går ju åt pipsvängen för Sverige här. Samtidigt finns det tydliga orsaker i S-partiets hyresgästmaffia, i en oförståelse för kunskapsskolans behov samt i en slapp kriminalpolitik blandad med LO:s vägran att öppna för jobb med lägre löner för outbildade nyanlända. Om detta kan inte regeringspartiet tala utan att mörka och även ljuga. För S är det omöjligt att erkänna att invandrande ungdomar står för den största delen av det våld och blod som syns runtom i landet. Därför ljuger statsministern och pekar i stället ut brats från Danderyd som ansvariga i egenskap av knarkköpare.

Dogmen om ”makten framför allt” hindrar följaktligen ett ärligt och öppet samtal. Det medför hisnande avhopp från vallöften med bred förankring inom den egna väljarkåren. En kraftig svensk majoritet svenskar vill idag begränsa invandringen. Men som bekant driver regeringspartiet Mp motsatt politik. Och bakom Mp tycks C-partiet sluta upp. S-partiet talar fortfarande om en begränsad invandring, men saknar alltså möjlighet att realisera den politik man hävdar, på grund just av att den heliga regeringsmakten hotas.

Samhällelig maktlystnad är ett välkänt psykosocialt problem. Money is King säger ibland affärsvärldens miljardärer. Politikens bossar menar tyst att Power is King. Givetvis är det omoraliskt att det goda samhället ska styras av dubbla politiska budskap och rentav lögner. Den politiska klassen menar att det inte är fråga om lögner, utan om pragmatik eller ”politikens villkor”. Men innerst här det fråga om att bluffa och ljuga för att främja yrkespolitikernas intressen. På så vis blir framväxten av en politisk klass ännu ett tungt svensk strukturproblem.

Jag hör aldrig någon riksdagsledamot eller annan politisk höjdare tala om saken. Aldrig heller någon som pläderar för mer direkt demokrati i form av personval (i stället för partival) eller grundlagsreglerad möjlighet för folket att (med stöd av ett föreskrivet antal tusen medborgare) genomdriva petitioner om att en lagstiftning ska underkastas folkomröstning.

Många politiker fnyser åt sådana påfund och utmålar dem som naiva och fåniga. Tacka för det! Det rör sig ju om yrkespolitikernas maktställning. Men i min värld är krav på direkt demokrati inte något som politiker ska håna. Det rör sig tvärtom i grunden om en rörelse som lever i harmoni med tesen om att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som portalparagrafen i Regeringsformen lyder. För att undvika fake news borde formuleringen lyda: all offentlig makt utgår från den politiska klassen.

Torsten Sandström

På SVT:s Rapport presenterads häromdagen huvudförslagen från det som kallas en ”Jämlikhetskommission”. Den leds av pastor primarius, Per Molander. Fokus i reportaget, av ännu en vänsterjournalist, var inte analyser av i vilken mån Sverige kännetecknas av olikhet medborgarna emellan. Nej, olikhet förutsattes, helt enkelt. Jag vill inte påstå att brister inte existerar. Särskilt under coronaepidemin har många äldre inte getts den vård som yngre fått – inte sällan med dödlig utgång. Men för såväl journalisten som Molander själv stod inte jämlikheten i centrum. NU var det fråga om en skattehöjarfest på beställning av S-partiet och alla vänsterpolitiker. I stort sett alla gamla och slopade skatter skulle återupplivas och en rad existerande höjas. Hej och hå!

Det intressanta är två fenomen. För det första att inga ord sades om Sveriges strukturproblem inom bostäder, vård, skola mm, som inte sammanhänger med pengabrist, utan på frånvaron av förnuftig politik och politiskt engagemang. Nej, nu gällde det att beskatta svenska folket! Och då blir jämlikheten ett bra slagträ.

För det andra det paradoxala antagandet att högre skatter med automatik ökar jämlikheten. Vi har redan världens högsta skatter och med Molanders logik borde vi vara mest jämlika. Men ojämlikhet finns ändå, så tydligt illustrerad under coronaepidemin, som sagt. Det är inte högre skatter som krävs, utan en mer förnuftig användning av tillgängliga resurser. Som jag skrivit många gånger finns det till och med utrymme för skattesänkningar, om politikerna bara lär sig att hushålla och vågar skära i Sveriges svärmar av byråkrater och generös bidrag.

Högre skatter blir därför en slogan för att locka lättlurade medborgare. Ett urgammat politiskt trick. I antikens Rom utlovades gratis bröd och skådespel för att lugna stadens fattiga miljonbefolkning. Nu ska det gamla reptricket upprepas för femtielfte gången i vårt land…

Sveriges främsta dilemma rör inte ojämlikhet. Vår kris rör de strukturproblem som redan nämnts. Dessutom de redan superhöga skatterna, som plågar de arbetande och lockar de arbetslösa att hålla sig i bidragsberoende. Men i såväl Rom som Sverige tycks befolkningen tyvärr lätt att lura.

Torsten Sandström

Åren går. Automatvapen avfyras i våra förorter. Blodet dryper från medlemmar i klaner. Oskyldiga hamnar i korselden. Småbarn rånas på öppen gata på mobiler och märkesprylar. Småflickor och äldre våldtas. Rädslan lägrar sig över landet. Många vittnar om att de inte längre vågar gå ut ensamma. Vi lever i skräcksamhället Sverige. Landet som politikerna kaller ett föredöme för världen.

Allt detta är ytterst allvarligt förstås. Men än värre är hur landets politiker, polisen och BRÅ vägrar att tala om hur våldssamhället ser ut. Nu tänker jag inte bara på det naiva tomma skrytet om vårt land. Jag avser vägran att tala om orsakerna till brottsligheten. Varför denna tystnad? Det finns flera skäl, som alla hänger samman med PK.

Det första är att BRÅ – en statlig myndighet under justitiedepartementet – systematiskt vägrat att analysera härkomsten hos de senaste årens grova våldsbrottslingar. Men vissa modiga poliser och kriminalvårdare har – framför allt i sociala medier – framfört åsikten att de i huvudsak hanterar unga invandrares våldsbrott. De stora mediehusen sluter ändå leden med landets ledande politiker: om klanbrottslingar talar vi inte. Till och med landets statsminister vägrar att tala om att invandring är en av orsakerna till våldsvågen. I stället påstår han att brats från Djursholm är ansvariga då de köper knark från ”förortsgängen”.

Någon undrar kanske om brottslingarnas härkomst spelar någon roll. Enligt min mening är deras bakgrund självklart viktig att känna till. Allmänt sett anser jag att all sanning om brottsligheten måste fram, hur obehaglig den är. Särskilt i tider då politiker talar om framtidens svenska invandringspolitik är givetvis statistik rörande brottslingarnas härkomst viktig att känna till. För varje tusen nyanlända kan vi kanske räkna med att omkring 25 kommer att ägna sig åt brottslighet. Denna minoritet är som nästan alla vet oerhört skadlig för nationen Sverige. Så om invandringen begränsas samtidigt som integrationskravet tas på allvar kommer det att synas i kriminalstatistiken. Även för brottsbekämpning och kriminalvård är djupgående uppgifter om brottslingarna av yttersta vikt. Men några sådana aktuella siffror finns ju inte.

Enligt min mening är BRÅ mest beklämmande i sammanhanget. Deras uppgift är att söka sanning med vetenskapliga medel. Men på BRÅ sitter politrukforksare och lyssnar på signaler från PK-samhället. Förklaringen är att majoriteten av BRÅ:s personal lutar åt S-partiet (eller vänsterut). Och följden blir att nödvändiga undersökningar inte utförs. Statistik om brottslingars härkomst samlas inte in. Ofta med svepskäl om existensen av stora svårigheter eller felkällor.

Utomlands beskrivs våldets Sverige med förundran eller skadeglädje. Blodflöde och övergrepp från klanernas sida är ett faktum. Och genom den medvetna mörkningen förvrids den svenska verkligheten. BRÅ har möjlighet att förklara invandrarbrottsligheten. Men vägrar. Den dre(s)serade myndigheten BRÅ bär på så vis ett tungt ansvar för den rättsskandal jag talar om.

Svenska folket är alltså oupplyst om vad som verkligen sker i förorterna. De ser och hör talas om grovt våld. Och om sprängningar och död. Man tvingas dock att gissa om orsakerna. Den kanske viktigaste förklaringen till eländet förtigs. Inget tyder på att landets vänsterliberaler vill förstå att verkligheten måste kartläggas. Men denna bubbla kommer förr eller senare att spricka.

Många politiker kommer då att försöka skaka av sig skammen. Men för BRÅ blir det knappast möjligt att slippa undan. En nedläggning hotar. Uppgifterna bör övertas av politiskt obundna forskare från de stora universiteten, där man ofta vet vad vetenskapligt ansvar innebär.

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag Lena Nyberg, före detta Barnombudsman, BO, prata på radio, SR P1. Hon är socialdemokrat och numera chef för en annan Korstågsmyndighet, som kallas Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Två organisationer med oändligt drömmande uppdrag, som knappast kan genomföras i praktiken, annat än med ord, ord och ännu flera vackra ord. Dessutom en stor dos av byråkrater som sammanträder och skriver reseräkningar. I toppen sitter i allmänhet förstås S-politiker.

I vaga ordalag talade Nyberg om att barnens rätt måste stärkas och barnkonventionen ges företräde. Som jurist häpnar jag över hennes ord då hon pläderar för utvidgad tillämpning av konventionen. Hon nöjer sig alltså inte med den makt som den nya svenska lagen planterat i samhället. Med en pregnans värdig en politiker säger hon ” Det är ju hela kedjan som måste säkerställa barnens rättigheter”. Orden går endast att tolka som ett yrkande om att rätt måste ges ett barn med stöd av konventionen även om det strider mot svensk lag.

Tidigare har jag hört BO ondgöra sig över att brottslingar under 18 år (gränsen för att kallas barn!) hålls kvar hos polisen alltför lång tid. Min bild är den motsatta: klanbrottens killar har klippkort hos polisen och återvänder efter någon kvart på polisstationen till sina brottsliga gärningar. Men för en BO-taliban är detta ändå att gå för långt ”mot kedjan som måste säkerställa barnens rättigheter” för att citera visdomsoraklet Nyberg. Om hon får bestämma kommer dödandet i förorterna endast ses som barnlekar som gått för långt. Den officiella S-ideologin berättar att det är synd om dessa ”offer”-brottslingar.

Jag roade mig med att kolla BO:s hemsida och fick skärmbilden ovan rakt i ansiktet (bilden visar myndighetens förstasida högst upp). Alltså möter vi ännu en av de grodor som hoppar ur BO-myndighetens mun och markerar ett krav på att barn ska få härska. De personer ”som tror att dom vet bättre” måste alltså vara föräldrar, jurister mfl som ska hantera konflikter där barn är inblandade. Innebörden är att barnen och BO vet bäst, och barnen konsekvent ges rätt, något som verkligen gör mig rädd.

Genom att agera som Nyberg gör skjuts en kil in mellan barn och föräldrar. Målet är att domare och andra myndighetsutövare ska ge barnets krav företräde även i strid mot familje- och straffrätt. Det är inte bara orimligt – en föräldrarättslig revolution – utan så fånigt att man smäller av. Vem som helst förstår ju att exv en nioåring inte kan få bestämma själv över sin position. Men för den frälsta barnmaffian saknas juridisk pregnans. Det rör sig närmast om en form av barnatro.

Det svenska rättssystemet är som bekant överlastat med stora och små tvister. Juristerna gör sitt bästa för att analysera lagstiftningen och tolka hur gränser ska dras i tvister rörande enskilda intressen. En stor del av den svenska familje- och straffrätten måste skrivas om, ifall BO:s visioner ska genomföras i praktiken. Nybergs krav på ”säkerställande av barnens rätt” är inget annat än en gräddtårta – som efter att ha kastats – vänder i luften och träffar henne mitt i ansiktet. Ploff! Massor av sossegrädda.

Det riktigt trista är att barnrättsmaffian inte själva förstår vad de ställer till med. Att några av dem är jurister, liksom Nyberg, är inget annat än häpnadsväckande. Detta för att deras teorier som sagt kolliderar med rader av fundamentala regler om familjens inbördes förhållanden och hanteringen av unga kriminella. Att jag liknar barnrättens förespråkare vid maffiosi eller talibaner beror på att de vägrar att se hur makten fördelas enligt svensk rätt – de vill i sin barnatro själva dra gränser mellan vad som är rätt och fel. På senare tid förespråkas till och med specialdomstolar för mål som rör barn (alltså personer under 18 år). Motiveringen är att det behövs särskild ”kompetens” om barns förhållanden. Detta är ett svepskäl för att lagens måste vrängas så att barnens åsikter styr tillämpningen av svensk lag. I stället för att ändra lagen ska den alltså tillämpas medvetet snett.

Att dessa (oftast kvinnliga) maffiosi inte förstår bättre är ett tecken på bristande kunskaper om den juridik de satt sig att missbruka. BO är inget annat än en statsfinansierad gerillarörelse som, under vackra stridsrop, underminerar den svenska rättsordningen. Alltså ännu en kontraproduktiv statlig myndighet med långtgående krav på makt! Så typiskt för det svenska felfärdssamhället! Svenska politiker tycks tro att juridik är en barnlek. Liksom småbarn sniffar thinner eller röker brass sysslar svenska politiker till vardags med att missbruka juridik.

Torsten Sandström

Själv sysslar jag ofta med ”amatör”psykologi. För att roa mig själv och kanske lära mig något. Jag vet också att psykologisk forskning kan vara intressant, om än med ett ständigt bekymmersamt vetenskapligt underlag. Frågan varför en individ handlar på ett visst vis – eller tänker si eller så – är i allmänhet omöjlig att besvara med vetenskapliga ambitioner. Det blir fråga om gissningar. Mer eller tyvärr oftare mindre välgrundade.

Tjejgissning sysslar SvD:s chefspsykolog nästan var dag med. Det anmärkningsvärda är att hon ofta formulerar egna frågor (de kallas för en ”scen”). Därefter presenterar hjärnanalytiker Jägerfeldt sitt eget svar. Som man frågar får man svar, brukar det heta. Och så fylls raskt en textsida i SvD. Nästa dag en ny gissning. Kanske är det okej då det ändå rör sig om skuggboxning.

Alltså precis som min ungdoms veckotidningar med många spalter med frågor och svar. Sådan läsning gillade jag som tonåring på sommarställets torrdass – i lukten av skit och bränd kalk. Där hör också Jägerfeldts gissningar hemma. För min del får hon gärna kalla det psykologi. Texterna blir inte bättre eller mer vetenskapliga för den sakens skull. Tillsammans med många andra åsiktsreportage kastar de en lång skugga över anrika SvD.

Regeringen förslår att landets gammelmedier ska få en halv miljard från skattebetalarna som kompensation för corona. Hur påverkas medierna av covid-19 kan man undra?

Detta måste du veta, som inte ens läser papperstidningar och än mindre betalar för dem. Den officiella förklaringen är – förutom corona – den vanliga:så kallade ”kvalitetsmedier” behövs för att bevaka landets politiker. Pyttsan! Det reella svaret är: politikerna behöver stöd från de stora mediehusens PK- journalister. SR/SVT har som bekant redan full finansiering, tyvärr.

Mer om detta i föregående blogg!

Just nu läser jag med intresse Annika Sandéns bok Fröjdelekar från 2020. Den handlar om folkliga danser och lekar under i 1600-talets Sverige. Även om älskog i bondesamhället. Med liv och lust fröjdade man sig då, liksom idag. Men det fanns förstås en svensk kyrka som ogillade tendenser till att folk gjorde som man ville och struntade i Herrens ord samt söndagens gudstjänster.

Många yttringarna av glädje ansåg prästerna vara djävulens verk. Kyrkan ville alltså kontrollera folket. Därför hade sockenstämmor landet runt hårt jobb med att straffa ungdomar som roade sig efter eget huvud. I värsta fall avrättades faktiskt människor som bara ville förnöja sig. Om detta talar förstås dagens svenska kyrka inte mycket om numera. Inte heller om de hundratusendes som flydde landet till USA. Kyrkan har minsann inga minnes- och sorgedagar för mängden offer för det egna våldet! Inte heller några statliga organisationer vill minnas vad man ställt till med. För stat och kyrka höll ihop och kontrollerade den lilla människan. Då som nu.

Jag skriver detta med anledning av den åsiktskontroll som utövas idag genom svenska medier. Till dem betalar staten stora summor i stöd och bidrag (och fler är i pipelinen då det slipper betala för pappersåtervinningen). Och då har jag inte nämnt de många miljarder i tvångsavgifter som alla svenskar tvingas betala till SR/SVT. För de etablerade politikerna är medierna en förutsättning för fortsatt makt över statens roder. Då gäller det förstås att hålla folket på plats.

Kontrollen omfattar liksom 1600-talets Sverige den vanliga människans tankeliv. Visst får folk idag säga vad man vill, ha sex och skiljas som man önskar och vid riksdagsvalen rösta efter eget huvud. Men ändå utövar makthavarna idag kontroll över dig och mig på ett vis som inte står 1600-talet efter. Skillnaden är att det sker på ett mer raffinerat och mindre våldsamt vis.

Förr skötte staten och prästerskapet kontrollen och idag är det politiker och framför allt landets medier som pekar ut åsiktskorridorens gränser. Detta sker med hjälp av flera utstuderat fördolda metoder. Den vanligaste är att det enbart finns enda lösning på ett givet problem. Andra förklaringar är skadliga, förskräckande eller utslag av politiskt ytterlighetstänk (i riktning åt höger). Sådan är mediebilden rörande exv invandring och klimat.

En annan ofta använd metod är tystnaden. Det är den enda vägens politik som förespråkas, varför mångfalden opponenters och kritikers ord förtigs. Tystnad gäller alltså. Om bara en politisk vägs finns saknas det anledning att presentera alternativen, som för övrigt per definition bär åt skogen.

En tredje viktig metod är att blanda bort korten. Det sker främst genom att publiken bedövas genom ett svall av drogliknande medieinslag. Från mediernas flödar ett utbud av sport, fåniga tävlingar, spel, sex och mycket annat nonsens (som kyrkan förr förbjöd).

Med facit i hand kan man säga att 1600-talets kyrkas hårda hand länge plågat landet, men att den idag bra nog förlorat sitt grepp. I gengäld sköts numera kontrollen av en lågutbildad journalistkår med massiv vänsterliberal åsiktsinriktning. Dessa personer är lika intolerante som dåtidens prästerskap. Nutidens åsiktsregenter har inte samma formella våldsmakt i sin hand. Landet befolkning är inte heller så outbildad och socialt svag som förr. Men den reella makt som medierna har i vår tid är ändå lika farlig på grund av att den är så massiv.

Det som förr sade från predikstolen på trötta söndagsmorgnar uttalas numera var dag i tidningar, radio och teve. Bristen på tillgängliga alternativ medför att svenskarna hukar sig. Den majoritet som inte längre läser tidningar eller lyssnar/tittar på landets traditionella medier söker febrilt själva efter information på det flöde som internet erbjuder, på ont, men mest på gott på grund av bristen på trovärdiga publika alternativ. Likafullt måste denna tysta majoritet betala för politikernas storskaliga skattesatsningar – det rör sig om mer än 10 miljarder per år – på landets politiskt korrekta mediehus (dessutom måste de som sagt snart betala högre avgifter för kommunal pappersåtervinning!).

Sverige är alltså fortfarande enkelriktat. Och därför i hög grad enfaldigt.

Torsten Sandström

Tidigare FN-sändebud chockad över svensk bostadspolitik: ”Lägenheter har blivit en plats att parkera kapital”

Rubriken är från DN. Det ligger mycket i tidningens och FN-sändebudets kritik. Boendet i Sverige har blivit en kapitalplacering, något som inte är så underligt med tanke på samhällsutvecklingen. Det finns ganska billiga fastigheter i glesbygden. Men i storstäderna är konkurrensen tuff. Och att bygga nytt har blivit dyrt, bland annat pga S-partiet och Boverkets inblandning.

I Malmö pågår dråpligt nog ett samarbete med FN i bostadsfrågan, något jag tidigare bloggat om. Vad har FN med boendet i Malmö att göra? I Malmöfallet är det i verkligheten fråga om att visa hur globalt rättänkande S-regimen där är. Man är på hugget och ropar på FN.

Det hela klingar Holbergst: ”alla talar om att Jeppe super, men ingen talar om varför.” Vänsterjournalister och andra liknade pratar om hyreskris, men ingen gör något åt de uppenbara förklaringar som finns. S-partiet har sedan många årtionden överlämnat bostadspolitiken till sin egen frysboxorganisation, dvs hyresgäströrelsen. På så vis har stora centrala lägenheter blivit superbilliga och mindre ytor i förorten dyrare. Dessutom har S-partiets statliga Bostadsverk tillåtits lägga sin döda hand över lagstiftningen om markplanering och bostadskvalitet, med lång tidsfördröjning som resultat samt att kostnaderna rakat i höjden för lägenheter som måste byggas i toppklass. ”Sådan är socialismen!” Stora visioner som slutar i elände.

Därför blir det så fel med påståendet att FN ska fixa saken, när ordsaken till problemen finns i svensk politik. Det är fråga om politikernas okunniga och vilsna drömmar om en ljusnande framtid. Politikerna kan själva – utan ett uns bidrag från FN – ändra färdriktningen inom bostadsmarknaden. Men för det krävs det att man sätter sig ned och funderar över varför bostadsmarknaden inte funkar. Liksom i Jeppes fall är orsakerna tämligen klara. Men de är politisk inkorrekta i och med att de slår mot S-rörelsens ideologi. Och därför försöker S-politikerna blanda in FN i eländet.

Torsten Sandström

När jag bloggar på eftermiddagarna står ofta SR P1 på i bakgrunden. Favoriten är antagligen ”Efter tre”. Däremot är jag mycket frågande till de inslag som kallas Talkshows med Nordegren och Epstein. Likaså semestervarianten med Susanna Dzamic och Gustav Wirtén. Möjligtvis uppskattas inslagen av publiken. Själv ogillar jag det spontana snackandet och spekulerandet hit och dit om ditt och datt. Framför allt befäster programmen intressant nog traditionella könsroller, något som de feministiska statsmedierna annars brukar vara hyperkänsliga för. OK att Dsamic med sökt lekfullhet kör med sin manliga partner och gärna väljer ett feministiskt ordval – exv ”killgissa” – samtidigt som hon själv sysslar just med spekulationer.

Min kritik avser könsrollerna. De manliga radiopratarna har tilldelats mer rationella och analytiska positioner. Medan de kvinnliga framstår som platta pratmakare med en dragning tyvärr ibland åt det våpiga, med inriktning mot barnprogrammens nivå.

Nu svarar kanske min läsare att det är mina egna könsattityder som styr de ord jag nyss skrivit. Det är mycket möjligt. Jag hör antagligen det jag vill och kritiserar det jag är obekväm med. Och kanske är det så att varje lyssnare normalt tar parti för sitt eget kön.

Men jag har svårt att tro att min reaktion bara är fördomar. Pladdriga, egofixerade och svagt underbyggda argument från den kvinnliga sidan möts konsekvent av mer fåordiga och avvaktande manliga analyser. Framför allt den kvinnliga fixeringen vid den egna personen (”jag, jag och jag”) är bekymmersam.

Därför väcks en av mina favoritantipatier till liv: dubbemoralen. SR pratar stort om jämlikhet mellan könen, men serverar till vardags vanliga könsroller. Någon säger att män och kvinnor har olika biologiska egenskaper. Det är också mycket möjligt. Men jag tror faktiskt inte att det gäller just förmågan att föra ett förnuftigt samtal. Ett långt livs erfarenheter ger mig stöd för att tro på jämlik intellektuell förmåga. Därför blir min slutsats att SR misslyckas med de pratshower jag nämnt. Och att SR befäster könsfördomar.

Torsten Sandström

Aftonbladets Åsa Lindeborg säger följande i en intervju i DN a propå #Me too:

”När journalister blir aktivister upphör pressetiken”.

Så sant som det är sagt! Men hon bär själv en tung börda genom den av henne regisserade hetsen mot Stockholms stadsteaters numera tragisk döda chef Benny Fredriksson.

Men ändå saknas det mest viktiga. Det är inte bara i den mediala kampanjen #Me too som Aftonbladet och många många andra medier agerar aktivistiskt genom sina journalister. Som jag skrivit om i många bloggar är aktivismen idag snarare regel än undantag. Flertalet medier fungerar idag som propagandamaskiner, rörande kön, identitet, klimat, asylrätt, EU-hyllningar, byråkrati (exv Ohälsomyndigheten) osv. Reportagen har i allmänhet en klar politisk vinkling åt vänster och planering av ett kollektivt samhälle. Resultatet blir att Sveriges många strukturella problem rörande boende, vårdbyråkrati, skolbråk, klanmord mm lämnas åt sidan eller behandlas kort och föga insiktsfullt (nästan alltid med honnör åt vänster).

Om jag har rätt – och jag stöder mig idag oväntat på Aftonbladets Åsa Lindeborgs slutsats – så blir följden att svenska journalister ständigt avviker från pressetiken så att den numera nästan är död allmänt sett.

Torsten Sandström

De svenska medier, som stolt kallar sig ”den tredje statsmakten”, står inför ett trovärdighetsproblem. Eller en självförvållad kris, vilken beror på att vanligt folk slutar att läsa eller lyssna och i stället surfar på internet. Ändå upprätthåller svenska politiker via skatter och bidrag ett tynande men stort statslojalt mediekomplex.

Det visar sig nämligen än en gång att journalistkåren har en massiv politisk förankring till vänster. I en undersökning som typiskt nog utförts av en norsk statsvetare lutar 70% av Sveriges journalister åt vänster! Alltså liknande dystra siffror som professor Kent Asp tidigare redovisat. Och om JÖK-partierna läggs till så blir stödet i nutid hela 85 %. Journalisternas dåliga samvete syns i en något begränsad svarsfrekvens, sanningen vill man gärna mörka, men siffrorna är ändå tydliga. Så här trist ser det ut:

V-partiet = 32 %, S=24 %, Mp=14,7 %, C+L=14,6 % Totalt c:a 85 %

Högeroppositionen = 10%

Situationens allvar sammanhänger med att flertalet svenska pappersmedier själva betecknar sig som ”oberoende”, ofta med ett tillägg som anger en färdriktning och ibland partilinje. Tyvärr litar en hel del människor på dessa ordkulisser. De påstår att läsarna serveras obunden information. Med tanke på journalisternas politiska val är alltså pressens egen deklaration av en relativt neutral position rena nyset. Och sak samma med journalistkårens upprepade deklamationer om oberoende. Eller SVT:s barnsliga – men försåtliga – snack om program som erbjuder samling vid lägerelden. I vanliga fall hade syndare av liknande slag gjort avbön. Men nu står vi inför en yrkeskår som inte vet bättre och som dessutom besjälas av tesen att ”ändamålet helgar medlen”.

Med tanke på åsiktsfriheten har dock mediernas ägare frihet att gilla läget. Varje medieproducent har rätt att välja. Och de kan alltså släppa sina anställdas pennor politiskt fria så att vitt förvandlas till rött. Sådan är juridiken.

Men detta gäller som bekant inte SR och SVT. Ändå blir utfallet för statsmedierna lika dystert. Avgifter uttas som bekant tvångsvis via lagstiftning. Men det visar sig att statsmakten i praktiken under många år struntat i kravet på oberoende. Lagens neutralitetskrav är bara en vit ros på SR/SVT:s röd-rosa marsipantårta. Och passiviteten är en skamfläck.

Stora skattepengar slussas alltså till den pågående indoktrineringen, via avgifter och bidrag till stormedierna. Det sägs vara ett offentligt samhällsintresse att hålla dem om axlarna. Pyttsan! Det är inte det saken gäller. Politikerna vill indoktrinera allmänheten i vänsterliberal riktning. Man vill propagera för globalism, höga skatter och en storskalig ineffektiv svensk byråkrati. I grunden är det är alltså fråga om politisk kontroll! Kontroll av en svensk befolkning som vid valurnorna till mer än 50% inte röstar vänster. De stora medieföretagen, publicisterna och kåren av journalister ingår på så vis i ett omfattande svenskt mediepolitiskt komplex. Och de som borde kritisera detta fenomen – medierna – har själva belagt sig med munkavle i frågan om politisk styrning.

Som vanligt säger nu någon att journalister lärt sig att vara neutrala, dvs att de kan skilja sin politiska värderingar från de fakta man rapporterar om. I begränsad mån är kanske detta sant. Men det är rimligare att tro att den återkommande kritiken om vänstervridning bekräftas genom siffrorna ovan. Och det är svårt att som skribent i samhällsfrågor utplåna sin värdegrund. Men det kan ske om verklig vilja till ansträngning uppbådas. För det krävs att mediernas ägare står på tårna och påminner sina journalister att agera oberoende.

Förstå mig rätt. Jag vet att det är ganska ovanligt med ren partipolitisk propagande – frånsett förstås det oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, som är hopplöst och framstår som det svenska Pravda. Vänstervridningen syns till vardags i nästan alla stora mediehus på flera vis, såsom valet av ämnen, urvalet av intervjupersoner (som tillåts pläderar partibundet), valet av presentation av nöjen och andra distraktioner. Och inte minst i utelämnande av relevant samhällsinformation som talar mot vänsterliberala intressen, exv skyhöga skatter, SIDA-slösande, S-partiets korporativism, kunskapsslapphet i skolan, tydliga orsaker till bostadsbristen, en storskalig offentlig byråkrati osv. Någon gång talas förvisso om detta, men de är undantag som bekräftar regeln.

Min slutsats är att det offentliga Sverige måste upphöra med att satsa pengar på denna fortgående indoktrinering. Alltså inga fler bidrag till press och andra organisationer som har samhällspolitiska uppgifter. Låt alla som vill påverka samhällskroppen – små och stora organisationer av alla slag – finansieras genom personliga bidrag från medlemmarna, dvs de som ska stå för kalaset. Även partistöden måste alltså avvecklas. Det är nödvändigt att de politiska partierna står på egna ben och inte backas upp genom offentliga medel.

I kommande bloggar tänker jag söka en förklaring till att Sverige utvecklats till Absurdistan.

Torsten Sandström

Projektsanning lägger idag ut en text av Rolf Malm som verkligen är läsvärd. En dyster bild, men som jag ser det tyvärr sann.

https://projektsanning.com/2020/08/01/hittat-pa-natet-vart-sverige-i-forfall/

Idag finns en mycket bra ledare i SvD med kritik av S-partiets invandringspolitik. Den är skriven av min namne, Jesper Sandström (vi är inte släkt). Se länken nedan.

I samma tidning finns ännu en intressant text om Sveriges misslyckade invandringspolitik. Ett antal studentpolitiker från S-partiet pläderar – liksom jag gjort i flera bloggar – för ett avskaffande av asylrätten och en satsning på kvoterad invandring.

Det rör på sig, tycks det. Problemet är dock att regeringens allianspartier är för det gamla vanliga globala köret.

https://esvd.svd.se/shared/article/ssu-basens-hyckleri-i-migrationsfragan/J29kwe7G

Denna annons publiceras för hög kostnad i landets papperstidningar. Ännu en form av dolt presstöd. Det är också Pride-tider. Många länder brukar peka på sitt omfattande och välorganiserade försvar. Storslagna försvarsparader på breda gator och torg. Tyvärr kan inte Sverige göra detta. Ett avrustat försvar är nämligen inte mycket att visa upp.

Så vad gör alla guldgalonerade generaler framför sina skrivbord? Jo, man publicerar en sökt och fånig annons med en soldat med regnbågslackerade naglar. Man måste vara minst generalmajor för att komma på en så fånig tanke. Det skrivna budskapet talar inte heller om någon militär kompetens. Bara det vanliga identitetssnacket.

Jag anser självfallet att alla människor oavsett sexuell läggning är jämställda. Det är inte heller så att jag menar att hbtq-personer ska befrias från försvarstjänst. Alla krafter som är nyttiga bör göra en insats som behövs.

Nej, det som retar mig – vid sidan om avrustningen – är det politiska flörtande som försvarsmaktens ledning sysslar med. Utgifter för politisk annonsering går hem i Riksdagen. Alltså det statsorgan som tryckt på knapparna för själva avrustningen. Det vi ser är en form av statlig politisk propaganda. Ändamålet är förvisso väl menat. Men så fånigt och onödigt. Sådan är vardagen i Absurdistan.

Stort leende syntes ovanför Malmö

Så lyder rubriken (med en liknande bild) i Sydsvenska Dagbladet, som är en av Sveriges stora mediala miljökramare. Enligt chefsideologen Heidi Avellan följer man ”försiktighetsprincipen”. Alltså en bonnierägd tidning som jagar CO2-utsläpp som är fossila, men ändå gillar samma gasutsläpp om de kommer från skogsråvaror. Hela tiden lyser den vanliga dubbelmoralen igenom, som bilden ovan visar. Fullständigt onödiga utsläpp från flygplan i form av leenden eller hjärtan anser tidningen som jättetrevliga och charmiga.

Om en miljökramare ska spara in på några utsläpp så måste det väl vara de som är mest onödiga? Sydsvenskans talibaner drar sig inte för att ifrågasätta och ibland fördöma din och min arbetsresa per flyg, samtidigt som de hyllar luftfärder som är rena löjan.

Så funkar mediernas Sverige. Ingen ordning alls, mer än en kraftigt politisk vinkling av nästan alla reportage. Det fördöms åt ena hållet och flörtas vilt åt de det andra. Den enda konsekventa linjen är spottandet på de sociala medier som kommer med besk kritik. Eller så tiger man ihjäl relevant kritik mot samhället och medierna själva.

Var dag hör vi nu hur Tegnell och hans mediala uppbackare talar om att Sverige är på rätt väg i coronakampen. Samtidigt utmålas USA som det stora problemet. Så kan det kanske bli. Men kolla statistiken nedan från John Hopkins University. Sverige håller fortfarande i huvudsak sin position på dödslistan per invånare (plats 6), om vi bortser från lilleputt-staterna San Marino och Andorra. Och sämst i Norden är vi solklart. Tacka för att grannländerna stänger sina gränser för trafik in!

I stället för att presentera raka fakta så håller Ohälsomyndigheten på med undanförklaringar och glädjebesked. Idag rapporteras 28 nya dödsfall….

Efter Brexit bygger nu Storbritannien ett mer frihetligt samhälle. Det vill säga lagar som inte det överstatliga EU godtagit. Och det är inga småsaker politiskt sett britterna genomför. I USA:s efterföljd införs något som påminner om Magnitsky-lagar. Man inför sanktioner mot personer från förtryckande regimer. De hindras på olika vis att leva ett lyxliv i London med stöd av blodiga skumraskpengar.

Varför har inte EU varit intresserad av likande projekt? Svaret är enkelt. Många av de 27 medlemsnationer sysslar själv med tvivelaktiga affärer och detta ibland genom vänskapliga kontakter med förtryckarregimer, såsom Kina och Ryssland. Italien, Grekland och Portugal gullar med Kina och kinesiska pengar. Och exv Italien, Grekland, Cypern och Malta har guldkantade och vänskapliga förbindelser med Ryssland. I många fall tvättas oligarkers pengar vita och de ges pass med tillträde till hela Europa. Vem vill tro att man inom EU kan komma överens om tuffa sanktioner mot fifflare X eller skurkföretag från dessa diktaturer?

Särskilt parodiskt blir därför L-partiets stora kramar av EU. Blint är Sabunis parti som högröstat talar för demokrati samt mot märkliga minoritetsrättigheter och förtryckarregimer. Samma dubbelmoral visas upp av DN:s journalister, som står för musiken till dödsdansen. Mer än en gång visar det sig att EU inte fungerar på grund av att stora skillnader mellan medlemsnationerna rörande ekonomi, politik och kultur. Men också därför att Tyskland och Frankrike till varje pris vill hålla samman den krisande euro-ekonomin. Då är det inte läge att peka ut kriminella affärsmän, som hyllas av Italien, Grekland, Cypern och Malta. Frankrike klarar knappast ens att hålla rent bland sina många egna korrupta politiker. Och vad gäller korruption ska vi inte tala med de problem som exv Bulgarien underlåter att ta itu med. Här ska många gratismiljarder från EU in nu. För övrigt slirar själva EU med sin egen korruptionsbevakning.

Men inget av detta skriker svenska och andra nationers vänsterliberaler om. De personer som sitter i EU:s låtsasparlament har fullt upp med att slussa EU-pengar till de stater jag nyss nämnt. Dessutom jobbar parlamentarikerna flitigt med att tjäna egna extrapengar från köer av lobbyister i Bryssel. Och att klippa och klistra i sina arvodesräkningar till parlamentets kontor.

EU har utvecklats till en hydra. En jätte som inte fungerar enligt de höga ideal som Sabuni talar om. Många kritiker ser det. Men inte de kramare av EU som finns runtom i Europa. Det är tråkigt att behöva skriva att EU delvis framstår som ett råttbo. En organisation som slukar stora medel, som med storslagna planer strös ut över Europa utan träffbilden blir lyckad. I centrum finns en övergödd grupp av politiker och byråkrater. I Bryssel finns inte personer som kan ses som de vassaste knivarna i lådan. Men förmodligen de högst betalda.

En sådan drake avvecklar självfallet inte sig själv. Välbehövliga förändringar måste alltså ske genom hårt motstånd. Det vill säga det som Storbritannien nyss gett prov på genom att helt enkelt stiga av. Vem tror att de frugala fyra – som nyss förlorat – kan samla sig för en hård bantning av EU? Alltså en match för en mindre och effektivare handelsgemenskap. Förnuftiga mänskor inser att det i längden inte går att hålla en slirande union samman. Genom att slänga in mer goda pengar efter de dåliga är som att hälla bensin på en falnande eld.

Torrsten Sandström

Ett stort tack till Klimatupplysningen.se och Rolf Oward för denna lägesrapport!

Då den aktuella
kampen mot klimatet ännu icke ha givit önskat resultat – folk i gemen äro icke alls tillräckligt uppskrämda – finnas enligt Miljöpartiet (MP) i Grönköping planer å att upptrappa kampen så att det äntligen skall bli lättare att införa fler regleringar, myndigheter, förbud och skatter.

Ett steg i den riktningen är att anlita hr förre förr. Hildor Peterzohn såsom panik- och skamkonsult, vilken skall åbörja arbetet i liten skala i Grönköping med att främst å lördagkvällar försöka skrämma och hota så många han kommer åt för att under 2020, när klimat- och undergångsprogrammet ”Levnadsskam” igångdrager å allvar, arbeta å minst heltid med spridande av skrämsel, rädsla och skräck.

Dystra klimatkämpar (MP) redo att ladda Grönköpingsborna med levnadsskam.

Att svenska medier är vänstervridna känner varje svensk till, även om tidningsägare och statsmedier med all kraft slår ifrån sig. En färsk statsvetenskaplig undersökning har nämligen fastslagit detta – något jag återkommer till i en framtida blogg. I vänsterrepertoaren ligger som bekant tricket att förklara brottslingar som ansvarslösa, särskilt om de har bakgrund som invandrare. Åtminstone framhåller medierna konsekvent alla tänkbara förmildrande omständigheter.

Jag skriver detta idag då en invandrarman i första instans dömts till livstid för det brutala mordet på Wilma från Uddevalla. I den dömde mannens lägenhet – inplastad i en väska – återfanns Wilmas avskurna huvud. I övrigt vet ingen så mycket om vad som hänt med Wilma. Utan att känna till alla detaljer måste jag säga att förvaringen av Wilmas huvud i en egen väska hos den tilltalade måste ses som ett ytterst allvarligt indicium, tillsammans med bevisning om upprepade våldsamma konflikter mellan den dömde och hans offer.

Om jag var journalist skulle jag förstås framför allt berätta om Wilmas huvud i väskan i den åtalades lägenhet. Och om bråken mellan de två. Men också säga att mannen nekar till brott.

Framför teven ikväll får jag därför andnöd då SVT Rapport inleder sin presentation av domen med att meddela publiken att att ”någon kropp har inte hittas”. Efter någon minuter sägs att en ”kroppsdel” har hittas, men inte att fyndet gjorts i den dömdes väska. Som du inser har den mest väsentliga bevisningen bakom domen medvetet fördolts av SVT Rapport. Märk att Rapport inte säger något osant – en ”kropp” brukar språkligt ta sikte på något större än en ”kroppsdel”, som kan avse ett finger. Men den som vet att kroppsdelen är den mördades huvud genomskådar givetvis Rapports mörkläggning av verkligheten. Och blir lika upprörd som jag.

Ser nu när det mörknar att en kvinnlig journalist kommenterat rättsfallet i SvD. Trots den oroande rubriken ”Vittnesmålen i domen lämnar mig ingen ro” så vinklar denna journalist sin kommentar på ett annat vis. Texten blir en litania över mäns opålitlighet och våldsamhet. Även här redovisar journalisten bara de fakta som passar in i hennes berättelse och försöker på så vis göra sin berättelse objektiv. Men vad har andra mäns våld med Wilmas död att göra? Dessutom är endast en liten minoritet män våldsbenägna.

De två kommentarerna till Wilmas död illustrerar enligt min mening tydligt den svenska journalistikens bastanta vänsterpolitisering. Rapport döljer väskan med offrets huvud i den dömdes lägenhet. Och SvD – som hör och häpna kallar sig oberoende moderat – gör Wilmas död till en feministisk offerrit riktad mot män i allmänhet.

Sådan är alltså den svenska journalistiken. Jag menar att det inte rör sig om två ”olycksfall” i arbetet. Nej, det är fråga om en samtida medveten och systematisk vinkling av fakta för att passa in i en vänsterideologi. Att det sker i det privat ägda SvD – med 40 miljoner i årligt presstöd från staten – är beklämmande. Men att det skattefinansierade SVT – som i lag är ålagd att vara oberoende – agerar uppenbart vänsterideologiskt är inget annat än en skandal. Jag hoppas att någon gör en anmälan till granskningsnämnden. Efter tidigare misslyckande med denna väg tror jag personligen att nämnden inte är något annat än en instans för legitimering att ”allt är i sin ordning”.

Jag kan meddela att SVT Nyheter kl 21 också gjort en slingrig balansgång mellan kropp och kroppsdel i Wilmafallet. Men ändå nämns fyndet av huvudet, om än inte med närmare detaljer om platsen. Min slutsats blir därför att Olof Palme – 30 år efter sin död – lyckats med sin ambition att ge S-partiet en skattefinansierad nyhetskanal som agerar megafon åt vänstern. Det är väl det som gör ett parti statsbärande?

Torsten Sandström

Trots att Europas gränser alltmer öppnas upp så behåller flera nationer restriktioner mot att ta emot svenskar. Förklaringen är förstås Sveriges dåliga skydd av sina medborgare och den höga dödligheten i vårt land. Det säger flera regeringar rakt på. Men den svenska regeringen varken ser eller hör den svenska krisen. Eller rättare sagt, man vill av politiska skäl inte se den och det ansvar som drabbar S-regeringen.

Följden har dessutom blivit tråkiga gester från rader av S-politiker. Nästan alla tar regeringens parti och förnekar något ansvar. Man skyller på sina egna myndigheter! Regeringens egen B-lagskommissionär i EU – före detta kommunistpartisten Johansson – säger var dag att ”Kommissionen vill” att gränserna ska öppnas för svenskar, trots att EU inte har något med den saken att göra enligt EU:s konstitution. Men vad spelar juridik för någon roll då B-lagets politiker snackar?

Vidare syntes häromdagen på statstelevisionen en före detta S-minister, som från Haparanda uttalade ord om att fientliga motsättningar uppstått mellan grannationernas folk på grund av den gräns som Finland stängt. Alltså ingen förståelse för det elände som S-regeringen ställt till med genom sin dödliga hantering av covid-19 eller högre smittofrekvens hos oss.

Det mest spektakulära och trista är svenska UD:s ”hämndaktioner” mot exv Danmark, som med all rätt stängt dörren för uppsvenskars resor in i landet. UD varnar nu vårt lands medborgare för turistresor till Danmark!

Det vi ser är en motbjudande hantering av makten från S-regeringens och dess anhängares sida. Det är ovärdigt en demokratisk stat att vränga makten för att släta över sina egna spektakulära felgrepp. Men så djupt har alltså S-partiet fallit för att försöka rädda sin maktställning.

Maktväxling anses naturlig och bra i de flesta demokratier. Men inte i vårt land. Detta kallas förskönande för en vilja att vara ”statsbärande”. Och landets medier agerar som vanligt som en skock får. Med tanken på forskningrapporten om att 85 % av landets journalister röstar åt vänster (inklusive L och C) är inte detta svårt att förstå. Utan direkt jämförelse mellan nationerna önskade inte heller Pravda publicera sovjetkritiska fakta. Jag återkommer till denna statistik snart – den visar på ett mycket allvarligt svenskt samhällsproblem.

Torsten Sandström

Läser att EU:s höga pärmbärare von der Leyen har avsatt tid för att samtala med Greta T. Nyheten stämmer bra med min bild av klimatalarmismen.

Det finns nämligen två motstående läger i klimatfrågan. Det ena dominerar den politiska arenan och styrs från FN via dess sk klimatpanel, IPCC. Detta läger är klara över att fossila bränslen är orsaken till ett varmare klimat. Det oppositionella lägret är framför allt CO2-skeptiskt. Här samlas en rad forskare som menar att det inte är bevisat att CO2 ligger bakom ett varmare klimat ( om ens en uppvärmning är styrkt). Därmed inte sagt att de gillar bilavgaser och annan smuts.

Det tycks alltså som även forskare har svårt att ta ställning. Men politikerna bakom IPCC har bestämt sig. Hej och hå, och så utnämns CO2 till boven i det drama som FN regisserar. Jag är inte alls klimatforskare och har svårt att veta vad som gäller. Men jag tycker ändå att en tvekande position är rimlig då två läger står mot varandra. Det tycks som om alarmisterna driver politik. De väljer att tro på det värsta scenariot utan klara bevis. Det riktigt tragiska är mängden forskare som backar upp IPCC, trots att de inte studerar just klimat, utan ekonomi, växter, djur och annat som inte styr klimatet (utan möjligtvis är beroende av det).

Lika tragiskt är att EU ledare valt att driva den okritiska linjen. De hänvisar i sin tur till de oklara antagande som IPCC gör samt inte minst till horden av forskare som nyss nämnts och som inte sysslar med vad som händer i atmosfären. Von der Leyen väljer till och med att samtala med Greta T, som sannerligen inte är forskare med atmosfärens som disciplin. Hon är bara något äldre än ett barn. Men hon är en person som gjorts till en symbol av medierna. Och hon passar bra som back up för IPCC och politikerna från den stora FN-organisationen. Samt inte minst rader av alarmistiska politiker i Sverige och utomlands.

Därför lever EU upp till min djupt kritiska ståndpunkt om ett fuskbygge i sönderfall. Fusk är ett allvarligt ord, men det som sker just nu för att rädda Euron från att krisa som valuta berättigar faktisk min kritik. Hela Europa ska låna upp 800 miljarder Euros – och 2/3 av beloppet ska skänkas till raden av krisnationer. Bilden av fusk understryks av informationen om att von der Leyen ska samtala med krismegafonen Greta T. EU framstår på så vis som ett gigantiskt dagis. Där härskar politikens andrasortering. Där finns ett låtsasparlament. Där finns en stor byråkrati som vill blir större. Där används Greta som dragplåster för att locka ungdomar att gilla EU. Det är faktisk synnerligen allvarligt.

Torsten Sandström

Häromdagens fattade EU:s regeringschefer ett uppseendeväckande beslut, mätt i pengar och inte minst politisk dynamit. EU tar ett stort steg mot överstatlighet. Det vill säga storskalig upplåning för sociala stöd i gåvoform till många medlemsländer med svaga ekonomier. Dessutom en öppning för att ge unionen egen beskattningsrätt. Vidare inga tydliga hinder mot att stater med odemokratisk tendenser ska hindras från att motta gåvor (bara några försåtliga och till intet förpliktande ord).

Vad säger då M-partiet? Det jag sett och hört medialt är påfallande litet. Bara att M kanske ställer sig bakom V-partiets anmälan till KU. Dessutom en bra men kort kritisk text på M:s hemsida, som bara de närmast sörjande kollar. Men inga uttalanden i de skattefinansierade SR och SVT. På så vis får regeringens politik alltså mest applåder. Och inga riktigt kritiska ord från M om det ödesmättade EU-beslutet.

Visst är det semestermånad. Och mest plats för sommarvikarier med familjeband till semestrande redan fast anställda, i stil med det nya namnet Fanny Hedenmo. Det verkar alltså som landets yrkespolitiker låter skeendena inom EU passera, trots att de är spektakulära. Ska M än en gång anpassa sig till S-partiets politik, i förhoppning om att bilda regeringen 2022 med L och C? En dyster framtid i så fall, enligt min mening.

Under femtios års tid har jag varit verksam vid Lunds universitet. Det är en ynnest att tillåtas jobba – och få lön – för det som man verkligen är intresserad av. Och att möta några generationer av klipska ungdomar. Även rader av kollegor som vet vad de talar och skriver om.

Men akademin är också mötesplatsen för en och annan ordvrängande själ, som faktiskt sysslar med mörkläggning. Jag menar inte att dimmor sprids avsiktligt. Men tänker på personer, som med gott uppsåt, ofta förgäves, söker efter vishetens bägare. I allmänhet sker det via teorier av mer eller mindre filosofiskt slag. På många vis är detta sökande naturligt. Det är forskningens uppgift. Men med svaga teorier är risken stor att forskningsresultaten blir därefter.

Jag skriver detta med anledning av en svärm studier som gemensamt kanske kan sägas baseras på ”normkritik”. Alltså tankar som vuxit i styrka under de senaste decennierna. Om min ungdoms marxism, kring 1960-talet, skapade åtskilliga stickspår, så var ändå anknytningen till handfasta politiska samhällskrafter uppenbar. De nya kritiska teoribildningarna är däremot långt mer lösa i kanten. Och dessutom laddade med politik som tar sikte på individens svårutgrundliga identitet.

Nu gäller det teorier rörande genus, sexualitet, ras, invandrarbakgrund, funktionshandikapp och liknande. Det vill säga teser om individen och hennes relationer. Till saken hör att det finns en mångfald forskare med med olika åsikter om sina egna och andras relationsproblem. Detta medför att den som väljer någon aktuell ”kritisk teori” kan nå forskningsresultat som i huvudsak vilar på de politiska värderingar som vetenskapsidkaren själv har. All komplex tolkning av verkligheten sätter självklart egot i spel. Och vips råkar hårda vetenskapliga bevis i farosonen.

Läsaren ropar vid det här laget på exempel, tror jag. Här ett vardags exempel från SVT1 Rapport häromdagen. Faisal Muse, en färgad man från Rinkeby – som uppenbarligen tagit del av några forskares idéer – försöker förklara det tragiska utfallet av coronasjukdom i hans förort. Hans korta svar blir ”en rasistisk diskurs”. Meningen är uppenbarligen att färgade medborgare diskriminerats på grund av samhällets passivitet vid hanteringen av covid-19. OK, att det offentliga agerat försumligt vad gäller information. Men det har väl ändå inte varit syftet! Och dessutom bär ändå enskilda boende ett visst ansvar, varför stämpeln rasism blir en grov överdrift.

Häromdagen bloggade jag om två rättssociologer, som menar att den svenska polisens verksamhet måste bantas för att poliser agerar rasistisk i förorten. Deras bevis för rasism visade sig vara svepande misstankar pga att poliser knackat dörr i Malmös invandrartäta förorter på jakt efter våldsbrottslingar. Min undran är om de spanande poliserna borde ha knackat på hos boende i välmående villaområden. Mina exempel från Rinkeby och Malmö visar att sagesmännen tolkat två tämligen neutrala skeenden i samhället som rasism. I själva verket finns det flera motsatta tolkningar som är minst lika rimliga. Alltså kan man säga att aktörernas tolkningar är politiskt betingade. De ”vill” se den rasism – som de tolkat fram – och inget annat.

Ett tredje exempel är de många feministiska analyser av kvinnors roller – och alltså av männens övergrepp – som vid landets högskolor vanligtvis går under den neutrala benämningen ”normkritk”. Alltså inte vilken kritik som helst, utan av mäns agerande mot kvinnor och medföljande påstådda förtryck.

Ett gemensamt drag i den nämnda typen av akademiska studier är en försåtlig (riggad) begrepps bildning. Det rör sig inte om generella eller öppna studier, utan om en problemlösning som endast ger ett av forskaren önskat resultat. Kärnan är en överdrivet abstrakt, svårgenomtränglig och alltså försåtlig begreppsbildning. Att tala om ”rasifiering”, ”dekonstruktion” eller ”intersektionella studier” kan för lekmannen förefalla vetenskapligt. Men det är i huvudsak kejsarens nya teorier om påstådd diskriminering.

Vi står alltså inför ”forskning” som syftar till att visa att en typ av individer diskrimineras av andra. Detta påminner om marxismens förutbestämda svar med hänvisning till klass. De nya teorierna medför att vita manliga individers problem blir vetenskapligt ointressanta. Dessutom utelämnas icke-diskriminerande förklaringar hos det agerande subjektet. Borta är också den kränktes egen tänkbara medverkan. Alla skeenden är sociala och inlärda. Och de felande måste pekas ut så att de kan lära om. De utsatta har nämligen alltid rätt.

Man kan säga att de nya teorierna bygger på en fri politisk tolkning från forskarens sida. Det är hans eller hennes individuella rätt, tycks normkritikerna mena. Men i själva verket blir resultatet en parodi på forskning. En dos begreppstrolleri och en dos vinklad tolkning.

Väl känd i forskarkretsar är S-ministern Mona Sahlins favorisering av Masoud Kamali som utredare av integrationsfrågor. Resultatet blev en statlig utredning med den rasistiska soppa som nyss nämnts. En lång rad forskare kritiserade hans resultat. Sahlin svarade i sin tur att protesterna gav uttryck för ”rasistiska undertoner”.

Det är alltså hög tid att Sverige får en ny forskningspolitik fri från statlig tankestyrning. En första förutsättning är tillsättning av en minister som vet vad högre utbildning innebär. Alltså någon annan än dagens Matilda Ernkrans, som enbart läst enstaka kurser, vid det som heter Örebros universitet (av elaka tungor kallat Göran Perssonuniversitet). Att Ernkrans inte avlagt något examen måste sägas bevisa normkritikens riktighet. Prov och kvalitetskrav anses nämligen av S-eliten som något auktoritärt. Inom hennes akademi räcker det med kritiska teorier och vänsterpolitik.

Torsten Sandström

2010-07-23

Jag läser i tidningen att Greta T ska få många miljoner i pris från en internationell organisation som en oljemagnat (!) står bakom. Nyheten följs i medierna normalt upp med kommentaren hur duktig hon är, den svenska Greta. Men jag undrar. Har hon kanske uppfunnit något? Eller presterat forskningsresultat om klimatet eller CO2? Eller skrivit en nydanade bok? Svaret är förstås nej. Barnstjärnan Greta T har skapats av svenska och utländska medier och det är samma kramare som nu hyllar henne. Genom den marknadsföring har hon förvandlats från en vanlig skolflicka till en celebritet, som kan dra in nästan hur mycket pengar som helst. Det vill säga: förutsatt att den mediala vågen håller henne flytande. Och medierna gör vad de kan. I stället för att klargöra vilka huvudfaktorer som kan stå bakom klimatets förändring.

Egentligen är jämförelsen med fotbollsspelaren Ronaldo ganska bra. Även han drar in stora slantar på grund av sin mediala uppmärksamhet i nutiden (sportsajterna är som flugpapper för annonsörerna). Förr hade en god fotbollslirare inte haft så många följare på sociala medier eller blivit så rik som Ronaldo. Hans skicklighet med bollen och medierna: genom sin talang har han skapat sitt nuvarande idolskap. Skillnaden mot Greta T är att han har en unik kompetens, dvs att sparka boll jättebra. Greta lyckas kompensera sig genom att ha så många politiskt korrekta uppbackare, från FN till EU och flera stora och små nationer. Hon är deras megafon för att nå folket. Och för det måste hon göras känd och belönas.

Någon säger kanske att hennes mediala kompetens är av högre kvalitet i och med att hon vill rädda klimatet. Att se på fotboll är i så fall något lägre stående än att höra vad Greta T säger då hon upprepar det politiska budskapet från FN:s klimatpanel, IPCC, dvs regeringarnas internationella panel för klimatförändring (som översättningen lyder). Alltför få inser att det rör sig om ett politiskt organ med klimatet som vapen.

Någon säger kanske också att Greta T har rätt? Om detta är jag osäker. Jag håller med om att det är bra att hushålla med olja, bioprodukter od som vid förbränningen skapar gaser som åtminstone smutsar ned och är cancerogena. Men det är inte det IPCC pekar på. De menar att lufthavet och jordens uppvärmning beror på just CO2, som bildas vid förbränning av fossila ämnen. Att även biomassa som förbränns skapar CO2 talar IPCC och Greta T nästan inte alls om. Det är inte politiskt korrekt. Och att atmosfärens uppvärmning kan bero på solens strålning, molnbildning osv tror varken IPCC eller Greta på. Själv vet jag inte vad som är huvudorsaken till en i nutid uppmätt högre temperatur på jordytan. Därför är jag klimatskeptiker i den meningen att man inte ska ropa CO2 innan orsaksbevisningen är fullt klar. Men i väntan på svar bör man hushålla med olja och satsa på kärnkraft.

Det intressanta är mediernas makt. Greta T hyllas ofantligt. Medan omkring tusentalet klimatskeptiska forskare hånas. Jag hörde häromdagen på SR P1 en sk vetenskapsjournalist stenhårt plädera för IPCC:s budskap (det anses uppenbarligen förenligt med kravet på politiskt oberoende för statsradion). En svensk klimatprofet, som intervjuades radioprogrammet, var antagligen på IPCC:s linje (han kanske är medlem där). Men det intressanta var att han inte kategoriskt vågade instämma i propagandan från statsradions journalist. Han helgarderade genom tystnad på programledarens driv. Jag anade det vetenskapligt dilemma han insåg. Han var osäker på om CO2-bevisningen håller vetenskapligt sett.

Torsten Sandström

Idag skriver flera kloka journalister att Sverige valt ekonomin framför den fria rättsstaten. Tyskar och fransmän har definitivt befäst sin makt över EU och drivit igenom ytterligare ett steg mot en federal union, med socialbidrag, beskattningsrätt och rätt att låna upp pengar (och skuldsätta medlemsstaterna). Alltså en tydlig trend mot en mer planekonomisk union. Sveriges S-regering – och den svenska EU-nämnden – står bakom detta beslut, som kommer att diskuteras i åratal…

Inte undra på att Tysklands och Frankrikes B-lagsspelare på bilden är nöjda. Det som skulle vara en handelsgemenskap utvecklas nu mot en politisk union som styrs från Berlin och Paris. I första hand för att rädda euron. Men sanna mina ord, det kommer att krävas flera räddningsaktioner och överstatliga åtgärder. Britterna steg av EU-tåget i grevens tid, sett i deras eget perspektiv. Med dem kvar i EU hade aldrig detta inträffat! Och den svenska riksdagen är överkörd och tillplattad. Det har många begabbade kritiker av EU:s överstatlighet sedan länge förutspått. Nu tycks den svenska riksdagens framtid som maktorgan hotad.

Torsten Sandström

Medierna tävlar om att utse manliga hatobjekt. Inte bara vanliga vita heterosexuella av hankön, utan nästan alla killar över 15 år ses som hot vänsterfeministernas hegemoni. Det ”andra könet” har därför numera blivit det första. Bara ett axplock från dagens tidningar styrker mitt påstående.

I Dagens industri skriver två feminister om hur bedrövligt lite pengar som riskkapitalister satsar på projekt som drivs av tjejer. Det verkar alltså vara kön som ska styra kapitalsatsningarna på riskprojekt. Tanken att att kvinnor är få bland aktiva riskföretagare eller att deras företagsidéer är usla faller inte feministerna in. Det finns nämligen bara två variabler i deras tankevärld: män och kvinnor, alltså två könsgrupperingar eller strukturer och inga individer med olika intressen och skicklighet.

Annars är det mediala drevet idag mest inriktat på en uppföljning av #Me too genom #BLM. Och som vanligt är det vita män som hamnar i skottgluggen – var dag i dagstidningarnas spalter. Nu är det urgamla tankar om att förhatliga bilder/statyer ska stormas och förgöras. Närmast religiösa stämningar uppbådas. Ned med bilder på alla gamla vita män från gator och torg. Inte en tanke om att stormarna själva i framtiden kommer att ses som vettvillingar (och minnesmärken efter dem hånas). Stormarna tror sig ligga i det modernas front, men agerar som blinda talibaner. Det finns inte någon annan kultur än deras egen. Dessutom styrd från USA av alla nationer.

Men det finns trots allt hopp. Om ett antal år kommer deras tankar att vara bortblåsta. Man kommer att säga att ”så var det då”! Då kommer vänsterfeministernas projekt att vara glömda. Visserligen kommer nutidens minnesmärken över feminismen att vara kvar tills vidare. Men de kommer som sagt antagligen också att hamna i vanrykte då ”#Vita mäns liv betyder också något” drar fram.

Alltså är jag hoppfullt, trots allt. Och av ännu ett skäl. De som skriker mest idag bör egentligen kallas nutidens konservativa. Maktlystna som vill cementera sin egen världsbild som den enda riktiga (liksom de fördärvliga slavägarna). En annan positiv nyhet blir då att även S-partiet – konservatismens reella bastion i dagens Sverige – kommer att blåsa bort, låt vara att det med näbbar och klor försöker klamra sig fast vid köttgrytorna.

Framtiden är alltså ljus, hur dyster den än ser ut idag.

Torsten Sandström

SvD:s underrubrik bevisar att vänstern tagit över nyhetsvärderingen – om inte detta redan varit känt. Nu blir det mycket tydligt. Den svenska regering som vill spara på skattebetalarnas slantar betecknas som ”snåljåp”. För M-partiet har det under åren varit en viktig fråga att hålla igen på skattehöjningar. Men idag ser vi alltså hur SvD, som anses stå närmast M, ansluter sig till dem som gärna sätter sprätt på andras pengar. Hej och hå – där får du din snåljåp!

Rubriken andas den vanliga vänsterinställningen till skatter: höj dem bara, ty det är bra att ta från de rika. Nu är det tyvärr så att även medelklassens folk drabbas.

Till och med S-partiet verkar ha en en mer principiell och riktig linje än den som SvD:s rubrik ger uttryck för. Regeringen talar om att spara på kraven från EU. Än så länge åtminstone. Vad som blir resultatet av förhandlingarna i Bryssel vet ingen.

Sydsvenskan vill ge röst åt två lundensiska rättssociologers personliga åsikter. De anser – i BLM:s efterföljd – att polisen agerar rasistsikt och att polisens verksamhet därför bör minskas. Av artikeln att döma tar deras kritik inte bara sikte på vad som sker i USA, utan också på Operation Rimfrost´s framfart i Malmös förorter.

Först förbluffas jag över det svepande påståendet: svensk polis agera rasistisk. Hur de två ”forskarna” kommit fram till detta genom vetenskapliga studier är svårt att förstå. Möjligtvis beror det på slutsatsen att jakt på grova brottslingar bedrivits i Malmös förorter, dvs i områden där många nyanlända bor. Och att många frågor på så vis kommit att ställas till invandrare. Detta tycks uppenbarligen räcka för stämpeln: poliserna agerar rasistiskt. Bevisföringen imponerar verkligen inte. Den kan över huvud taget inte betraktas som vetenskaplig.

Den som bara funderar en kort stund kommer fram till att det finns skäl att söka efter kriminella i invandrarnas kretsar. Statistik visar nämligen att invandare är kraftig överrepresenterade inom kategorin grov våldsbrottslighet. Det är därför i hög grad rimligt att poliser på spaning inte knackar dörr i Limhamn eller andra välmående bostadsområden, utan i ställer energiskt ställer frågor i exv Rosengård, där majoriteten just är invandrare.

Utan att jag tar parti för poliskåren i USA finns en liknande förklaring till polisens våld i detta land. Många brottslingar är svarta och mindre bemedlade. Konflikter mellan polis och svarat bör därför bli ytterst frekventa. Det är alltså inte förvånande om handgemäng uppstår, bråk som emellanåt kan spåra ut och få de allvarliga följder som rapporteras i medierna. Till saken hör att poliser ofta själva utsätts för våld och att det i ”stridens hetta” kan vara svårt att finna en balans, varför konflikten spårar ut. Det är givetvis ingen ursäkt, men en högst rimlig förklaring.

Men sådana enkla resonemang är inget för det två forskarna från Lund. De har en egen politisk agenda av vanligt vänstersnitt. Där likställs ofta poliser med den förtryckande statsapparatens förlängda arm. En hel yrkeskår – poliser på spaning efter brottslingar – stämplar alltså forskarna som rasister på synnerligen svaga forskningsgrunder. Det är häpnadsväckande. Men också moraliskt motbjudande. Två forskare som skjuter från höften och kasserar en hårt arbetande grupp statsanställda, dvs poliser på spaning, med mycket svåra arbetsuppgifter.

Det sista sagda utmynnar i att de två forskarnas slutsats om att polisen måste nedmonteras inte bara saknar vetenskaplig grund, utan dessutom är verklighetsfrämmande. Jag är själv kritisk till den svenska polisens organisation, i ett Sverige där dessa befattningshavare ska sköta allt från omhändertagande av fyllerister och psykiskt sjuka till att agera springpojkar till S-partiets synnerligen ineffektiva kriminalpolitik. För S-partiet gäller nämligen en famlande jakt – med silkesvantarna på – efter kriminella skuggfigurer. Alla vet att våldsbrottslingarna i 7 fall av 10 tillhör invandrarnas klaner. Men ingen får säga detta offentligt. Ändå söks som sagt Rosengården igenom.

Det Sverige behöver är inte en nedmontering av polisen, utan en mer professionell, effektiv och framför allt mer politiskt oberoende polismyndighet. Låt lagen styra polisens arbete, inte okunniga och ideologiskt snedvridna politiker.

Torsten Sandström

I Kiruna häromdagen har tre afganska flyktingar från samma familj samordnat ett mord på en landsman som sökt skydd i en buss. Det lär röra sig om en hämnd. Den dödade hade en kärleksrelation med en kvinna i den afganska familjen.

Det riktigt allvarliga är att händelsen i politiskt korrekta svenska medier inte tillåts att beskrivas som jag nyss gjort. Det är nämligen tabu att tala om brottslingars etniska bakgrund eller om klanuppgörelser. Därför rapporterar medierna endast haltande fakta, dvs fullständigt oförståeliga uppgifter om bråk på en buss i Kiruna med dödlig utgång. Händelsen anonymiseras alltså avsiktligt. Att tala om invandrarbrottslighet är nämligen tabu. Det har Sveriges statsminister gjort fullständigt klart.

Det intressanta är att många svenskar ändå ser igenom falskskyltningen och tänker ”det måste väl vara flyktingbrottslighet”. I kirunafallet visar sig detta detta vara helt rätt. Men annars ibland fel, enbart för att folket vant sig vid att svenska medier mörkar verkligheten. Därför tolkas ett skeende efter vad som förefaller vara mest sannolikt. Något som i sig förstärker fördomar.

Enligt min mening kan sanningen aldrig vara tabu, frånsett uppgifter som avslöjar en persons namn (identitet) utan rimlig anledning. Döljandet av verkligheten slår tillbaka på mediernas demagoger. Ty inte kan allmänheten lita på medier som inte vågar talar sanning.

Därför är PK-ismen en samhällsfiende.

Min kritik av DN är återkommande och hård. Tidningen representerar vanligvis en navelskådande vänster-liberalism. Men i morse satte jag smörgåsen i halsen. Jag ser en ledare med djupt kritiska argument mot de föreslagna jättebidragen från EU till Spanien, Italien, Polen mfl. Jag instämmer verkligen i DN:s kritik.

https://dela.dn.se/RHV2UkxmNVNoUE9aYy84Q3crRUhaWDM1N241a1hMMEI3SkI5ZnNTcjR2QVloMzhJNkhzdnh1aGtlUkxkUEc5cVExdm5KS0p1WHJiSlp4TG1wUUdCMVE9PQ

En intressant fråga är varför ett annars så bedrövlig ledarsida plötsligt tar en helt annan riktning. Är det fråga om att en sjuk ledaredaktion frisknat till? Eller bara att en frisk sommarvikarie fått plats för fritänkande? Jag tror inte på något av detta.

Snarast är det fråga om en uppslutning bakom S-partiets hittills goda politik i bidragsfrågan. Och därmed en örfil år L-partiets eviga kramande av allt som kommer från Bryssel. Det är en skön politisk smäll, tycker jag. Och på så vis ytterligare ett steg mot att L hamnar utanför riksdagen. Det är i så fall också bra! Min föräldragenerations goda nationella och frisinnade parti är nämligen på väg mot historiens sophög. Täten i marschen utför har bla tagits av Ole-dolyckan Westerberg och We shall overcome-Friggebo. Helt självförvållat har L-politikerna under flera år fjärmat sig från folkets berättigade ideal och stenhårt drivit en korkad och dyrbar minoritetslinje. Då går det ofta åt skogen…

Antagligen har jag utvecklat en form av allergi. Den är inte biologisk. Utan medialt betingad. Så fort jag öppnar en tidning eller slår på teve/radio så grips jag av en form av vanmakt. Ett slags kroppslig och mental ångest drabbar mig.

Förklaringen sammanhänger med att jag räknar med att en journalist ska rapportera det han eller hon verkligen har sett eller hört. Inte bara en spontan inlevelse, utan vad som faktiskt hänt och framstår som riktigt efter en analys av om det inträffade verkligen speglar sanningen. Mina sjukdomssymptom utlöses av varje vinklad rapportering. Och denna typ av journalistiska utsagor tillhör tyvärr numera vardagen.

Det är inte så att jag tror att den rapporterande journalisten vanligtvis vill vinkla sitt reportage eller önskar fuska. Problemet är det motsatta. Rapportören är så fixerad vid sina egna värderingar att han eller hon tror att det som rapporteras är allmängiltigt och korrekt, även om det som sägs är tillrättalagt i linje med journalistens värderingar.

Jag skriver detta den 10/7 efter SVT Rapport där journalisterna än en gång presenterar covidsvårigheter hos ett privat vårdbolag i Sundbyberg. Detta trots att Socialstyrelsen visat att vårdbolag i kommunal regi har högre dödlighet i covid (se min blogg 30/6). Trots att statistiken är klar och SVT rättsligt har skyldighet att agera oberoende är reportagen är vinklade mot det privata – och därför omvänt till förmån för kommunala äldreboenden. I bakgrunden intervjuas än en gång en fackföreningspamp från Kommunalarbetareförbundet som för S-partiets sedvanliga talan gentemot vård i privat regi.

Om du förstår mig rätt menar jag att reportagen är en typ av propaganda, dvs ord som döljer sanningen och för fram ett falskt budskap. Som skattebetalare och finansiär av SVT tycker jag förstås att detta är allvarligt. Och jag kan tyvärr säga dig att det lönar sig inte att klaga hos det som kallas Granskningsnämnden. Med närapå vändande post får jag ett besked om att ärendet är avskrivet. Jag har nämligen försökt klaga. Men kommer inte att fortsätta med denna dödsdans. Granskningsnämnden fungerar inte som kontrollör, utan främst som ett instrument för legitimering av att SVT:s utbud är neutralt. Vilket det alltså inte alls är.

Mina allergiska reaktioner är alltså i hög grad naturliga. I detta läge står jag inför två val. Att antingen lägga av med kritiken efter konstaterandet att upplägget med ett oberoende SVT (eller SR) är rena löjan. Eller så fortsätter jag kampen mot vinklad journalistik. Jag väljer den senare vägen, trots allt.

Förklaringen är att jag önskar se det goda samhället. Jag vill se en öppen och kritisk journalistik, där skribenter och rapportörer försöker att rapportera sakligt och med kritisk distans till de egna åsikterna. I dagsläget saknar journalistiken ofta denna kvalitet. De stora medieföretagen godtar avvikelserna – ja det tycks som man till och med uppmuntrar åsiktsjournalistiken. Ty den verkar att sälja tidningar.

Som vän av det öppna samhället jobbar jag ändå oförtrutet mot de många åsiktsmånglare som härjar på mediernas redaktioner. Vilken sida som kommer att segra är svårt att säga. Men så länge sociala medier existerar och tillåts sprida fria budskap finns det ändå en möjlighet att jag kommer att få rätt. Men vägen dit tycks tyvärr svår och lång.

Torsten Sandström

Så här skriver DN om en ung musiker.

Låtarna är resultatet av en en typisk 19-årskris.

Varje dag som jag öppnar en dagstidning eller knäpper på teven möts jag av en svärm av reportage som baseras på identitet. Bilden ovan och rubriken från DN är bara ett av många exempel.

Absolut vanligast är könstänket och då vinklat mot vilket elände svenska kvinnor har. Även om fokus numera förstås är på coronavirus så anstränger sig ändå medierna att vinkla budskapet så att att kvinnor påstås drabbas särskilt, exv av arbetslöshet eller våld i hemmet. Alla vet att död i viruset främst drabbat äldre män, men ändå mal identitetskvarnens journalister på: svenska kvinnor har det för jäkligt i nästan alla avseenden!

Andra identitetsteman som flödar medialt rör sexuella minoritetsgruppers svåra ställning. Eller den utsatta position personer med olika handikapp har. Likaså oroar sig medierna var dag över de problem som människor med psykisk ohälsa lever under. Jag förstår verkligen att enskilda individer har sexuella problem, trängs tillbaka av handikapp eller våndas under oket av själsliga problem. Men samtidigt vet vi att de faktiska problemen antagligen är mindre i Sverige än utomlands och att många offentliga och privata organisationer gör stora insatser. Likväl späder medierna varje dag på med identitetsfixerade krisbudskap. Även i coronatider som sagt.

Rubriken ovan är bara ytterligare ett exempel på framhävandet av en enskild individs funderingar om sin egen livsposition. Det rör sig inte nu om fattigdom, som man annars kanske kan tro av bilden med hålet i hennes pullover. Nej, nu bekymrar hon sig och journalisten över intervjuobjektets ”19-årskris”. Jag tar mig för pannan. Varje ålder har väl sina bekymmer, större eller mindre, men att nittonåringar toppar har jag aldrig hört talas om. Reportaget rör alltså en omvänd ålderskris i coronatider!

Du kanske invänder att alla de problem som jag nämnts är viktiga att dryfta i dagens samhälle. Jag kan förstå din reaktion, men menar att samtliga identitetsproblem måste sättas i sitt sociala sammanhang. Och då tänker jag inte främst på coronaviruset, som sprider sig delvis av egen kraft, låt vara att regeringen och några svenska myndigheter gjort dundertabbar som ökat dödligheten på äldreboenden. Nej, min huvudpoäng är att de svenska samhället – trots all vänlig och kostsam välfärd – brottas med en rad allvarliga strukturproblem rörande exv bostadsbrist, kunskapsbrist i skolan, brist på rörlighet på arbetsmarknaden, brist på tillgänglig vård, brist på integrationspolitik, brist på kriminalpolitik och brist på militärt försvar. Dessutom en övergripande brist på förnuftig skattepolitik. Under denna tsunami av gigantiska samhällsproblem lyfter alltså svenska medier ständigt fram mängden av relativt milda identitetsproblem av det slag jag nyss nämnt. Det är förstås allvarligt.

Den intressanta frågan blir varför journalister och medieägare gör ett sådant val av reportage. Jag tror att det finns ett antal samverkande förklaringar. En är att de medieanställda kanske inte främst är de som drabbas av strukturproblemen. De lever ofta gott – avskilda från vanliga människors sociala svårigheter. Dessutom umgås de i högsta grad med varandra och personer som är synnerligen upptagna av kön, psykisk hälsa, ålder osv. Alltså med individer som bär sociala skygglappar.

Men en lika viktig orsak tror jag rör mediernas och journalisternas kopplingar till politiska intressen på den vänsterliberala arenan. Det innebär att de lever i symbios med de politiska partier som länge haft en maktställning här i landet. Med det menar framför allt partierna S, V och C:s fundamentala misslyckande med att undanröja de strukturella problem jag nyss nämnt (även alliansregeringar bär visst ansvar). I så fall ligger det nära till hands att medierna koncentrerar sig på problem av en lägre dignitet. Journalisterna sprider med andra ord dimridåer då de skriver om sina egna vardagsproblem.

Jag blir alltså trött då jag läser texter med det eviga navelskådandet. Det vill säga drapor om alla upptänkliga slags individuella problem. Samtidigt blir jag förbannad. Enligt min mening har medier och journalister ett samhällsansvar. Det gäller därför att dryfta allvarliga problem i samhället! Genom flykten till enskilda individers dilemman undviker mediehus och journalister således att ta sitt ansvar. Alltså en form av medveten mörkläggning. Det är djupt tragiskt att detta ska behöva påtalas av en åldrig person (som jag) med egen blogg.

Torsten Sandström

Ett känt fenomen är det svenska folkets krav på bidrag som andra skattebetalare ska stå för. Ok, att stöd ibland måste utgå mot fattigdom, men drivet efter bidrag är som en evighetsmaskin. En apparat som sluga politiker inte är sena att bruka i valrörelser och diskussioner. Vi ser det S-partiets Sverige. Vi ser det i Polen.

Häromdagen hör vi att den av corona hårt drabbade Stockholmsregionen i inte vill betala utjämningsstöd till landets fattigare regioner. Företrädare för dessa går givetvis upp i varv och menar att stockholmarna mycket väl tål högre skatter. Och S-regeringen saknar naturligtvis förståelse för kravet från landets mäktigaste region. Utjämning är själva idén säger man.

Just nu pågår en ännu större bidragskarusell på EU-nivå. Plötsligt vill Frankrike och Tyskland att jättegåvor ska tilldelas de nationer som har det sämst ställt. Än så länge tillhör Sverige lyckligtvis gruppen motståndare. Men raden av nationer i syd och öst som väntar på bidrag rasar och talar om snåljåpar i nordvästra Europa.

Bidragsrörelserna i Sverige och Europa är tydlig. Nästan alla vill – liksom antikens romare – få gåvor, som andra mer välbärgade ska stå för. Alltså ett gigantiskt Robin Hood-casino från norr till söder. Men ingen vågar tala om vad som är orsaken till att vissa inte vill betala för sig. Det politiskt korrekta svaret är att likabehandling är det rätta och därför ska den med mer pengar stå för andras kostnader.

Själva idén om att en offentlig verksamhet måste hushålla med sina egna resurser råkar alltså i bakgrunden. Och risken för det mångåriga bidragsberoendet är också en fråga som få vågar tala om. Likhet anses nämligen som en rättvis grund för att ta från andra. Jag är däremot övertygad om att en rejäl bantning av bidragen kan få nyttiga effekter. Många – inte alla förstås – har möjlighet att själv gör en nysatsning, hushålla bättre och på så vis lägga om sin ekonomi.

Och vad säger att personer från alla platser i Sverige ska ha samma välfärd? Möjligheten att välja flytt till annan ort finns för många – idag liksom förr i tiden. Inget säger att samma service som ges i tätorten måste tillhandahållas i glesbygd.

Riktigt eländiga är bidragskramarna inom EU. Varför ska de plötsligt ges gigantiska gåvor i en coronkris som drabbat nästan alla? I flera fall rör det sig dessutom om länder som i åratal levt över sina tillgångar. I stället för att höja skatterna har länderna skuldsatt sig. Och nu ska EU satsa på en helt ny linje. De mer välbärgade och sparsamma nationerna ska stå för de misskötsammas utgifter i hopp om att de ska komma på rätt köl. Vem tror att de med gåvor i hand kommer kommer att välja en ny politik? Mest troligt är att de fortsätter med bristfälligt hushållande. Och så står de kvar i kön med händerna utsträckta efter fler bidrag. Det som var tänkt som en handelsgemenskap utvecklas till en bidragsdito. Var tog nytänkandet vägen?

Den vind med krav på bidrag som blåser från norr till söder är enligt min mening ett tecken på att tanken om planekonomi växer sig starkare. Alltså mindre krav på den enskilde utan medel. Marknadens tänk om att själv agera för sitt eget bästa försvagas med andra ord. Och till sist hotar ett sammanbrott. Vem vill försörja andra om man själv kan foga sig till dem som söker bidrag? Jag menar alltså att mycket tyder på att Sverige och Europa har valt fel färdriktning. Den som lever får se.

Torsten Sandström

Först snackas det länge om tilltro och frivillighet rörande den svenska coronastrategin. Och sedan utfärdas mjuka rekommendationer och riktlinjer, alltså enbart råd, men inga hårda bud alls om hur vi måste göra. Resultatet har som bekant blivit en stor svensk överdödlighet.

Nu ser vi till råga på allt Ohälsomyndighetens chef på TV där han ryter mot ungdomar som inte lyder myndighetens milda råd. Ska jag skratta eller gråta? I min (eller juridikens) värld måste man inte lyda rekommendationer. Kanske bör man göra det. Särskilt vad gäller corona, men man MÅSTE absolut inte lyda. Dessutom bör myndighetspersoner som ger allvarliga råd tala tydligt och med mild röst. Det har man inte gjort från början, men ändå hörs gårdagens ”rytande”.

Den svenska strategin bygger alltså på dubbemoral. Som vanligt är jag lockad att säga. Vi är inte skyldiga att agera på visst vis mot virushotet, men ungdomar är det ändå påstår chefen för myndigheten med det egendomliga namnet.

Så går det för Don Quijote, chef för myndigheten med den sorgliga skepnaden.

Torsten Sandström

Man ska som bekant undvika att att satsa nya pengar på projekt som visat sig dåliga. Men det är precis vad som just nu håller på att ske inom EU. Gigantiska lån på omkr 750 miljarder Euros ska tas upp på mer än 30 års amorteringstid (barn och barnbar ska alltså betala). Vidare ska alla nationer – inte bara euroländerna – solidarisk svara för återbetalningen. Och så det värsta: 500 av dessa miljarder euros ska skänkas bort till EU-länder med svag ekonomi. Alltså ett nytt politiskt steg inom unionen. En storskalig socialhjälp tillförs i gåvoform de nationer som saknar pengar. Och länder som har ordning i sina ekonomier ska betala.

Hur många svenskar hade idag röstat för EU om denna verklighet varit känd? Ingen vill kasta nya pengar på ett ruttet projekt. Bättre att krympa EU till den gemensamma marknad som var den ursprungliga tanken. I så fall kanske till och med Europas främst demokrati – UK- kan lockas tillbaka.

Det vi nu ser är, som jag ser det, ett stort steg mot att EU agerar planekonomiskt, påhejad av de B-lagspolitiker som sitter i EU:s låtsasparlament. Följden blir att friska ekonomier ska finansiera de länder som inte klarar att hushålla och ställa om. OK, att vissa industristater i nordväst gynnas av EU:s inre marknad. Men för att eftersläntrarna ska hänga med krävs nytänkande och budgetsdiciplin hos dem. Hittills har vi inte sett särskilt mycket av den varan. Nu ska alltså stora skänker överösas dem. Vem tror att de gamla syndarna ska använda gratispengarna bra? Vem tror att de på sikt ska kunna betala sin 1/3-del av skuldpaketet? Jag har tidigare skrivit om nutidens EU som en sjunkande Ebberöds Union. Man bygger ut då själva grunden svajar. Vi ser ett Europa där politiker ska hantera gigantiska affärsprojekt. Historien visar att planekonomier inte brukar gå bra.

Torsten Sandström

Bland många märkliga fenomen i nutiden sticker ändå synen på konst ut. Bilden ovan föreställer ett dåd (från 2016) av Saga Berlin, som hon och några kulturtalibaner på landets medier kallar ”konst”. Att det i själva verket rör sig om kriminell skadegörelse kan förstås inte dessa cykloper förstå. Konsten är alltså illa ute om vi ska döma efter vettvillingar av detta slag.

Saga Berlins dåd har rätteligen blivit ett brottmål och en skadeståndstvist. Berlin har förlorat i första instans. Hovrätten ansåg tingsrättens dom onödig att överpröva. Men nu ska saken ändå prövas av hovrätten, menar HD. Allt talar för att hovrätten kommer till ett likande resultat som tingsrätten. HD:s beslut framställdes i SR Kulturnytt närmast som en seger för Saga Berlin.

Att talibaner inte förstår sig på juridik kan man förstå. De förstår ju inte ens vad som är ett konstverk. För dem är även det simplaste något unikt (se bilden igen!). Och med denna ståndpunkt blir givetvis allt märkvärdigt.

Tyvärr kan vi därför räkna med att Berlins straff och skadestånd kommer att ses som ett konstverk i sig. Hennes mediala kramare kommer säkert att se påföljderna mot Berlin som ”performancekonst.”

Man kan bli gråhårig för mindre!

Även om det är åklagaren som för talan härrör misstanken om att Sveriges kvinnliga ambassadör i Kina begått brott från UD. Alltså ett regeringsdepartement. Jag har tidigare spekulerat över att bakgrunden är Margot Wallströms syn på sig själv som en stjärna av första magnituden. Storhetsdrömmen är med stor sannolik orsak till att Wallström fått sparken från UD.

Kvar blev brottmålsprocessen mot ambassadören – dvs Margot Wallströms bondeoffer med syfte att visa sin makt över UD. Alltså Wallströms räfst inom departementet mot en kvinnlig ambassadör, ett pikant inslag i det S själv kaller ”en feministisk utrikespolitik”. Som väntat har ambassadören idag frikänts (se min blogg Margots skådeprocess, den 14/6). Domstolen anser att ambassadören – i sin yrkesroll – har varit behörig att förhandla med Kina. Dessutom menar tingsrätten att de kinesiska affärsmännen faktiskt inte formellt representerat Kina. Alltså en klar tillrättavisning av åklagaren. Och av S-partiets UD.

Kvar står alltså S-partiet med skammen över att bedriva utrikesverksamhet med sossarnas vanliga paroll: partiet och makten framför allt. I detta perspektiv är en självständig ambassadör inte vatten värd. Nu ska det bli intressant att se hur ett skadeskjutet S-parti ska kunna förklara sig och be ambassadören om ursäkt. Det blir säkert svårt.

Två svenska partier gillar märkligt nog att se sig som ”statsbärande”, dvs S och M. Nu ser vi ännu ett tydligt exempel på hur fel denna vision är. Växling vid makten är en av demokratins stora idéer. Och därför luktar betongtankar illa!

Ett annat problem, som också ger dålig smak, är åklagarens agerande. Man har lyssnat på signaler från regeringen – dvs UD – och utan armlängds avstånd väckt åtal. Här finns en risk för att åklagarmyndigheten tagit hänsyn till politiska påtryckningar. Möjligtvis också till myndighetspersoners egna befordringsmöjligheter. På så vis har rättssamhället utsatts för hot. Men tingsrättens frikännande dom, som baseras på legalitetsprincipen, visar att det finns hopp.

Torsten Sandström

Svenska företag i syd, väst och stockholmsregionen klagar över elbrist. Och värre lär det bli om Ygeman & Co får hållas. Klagomålen förvånar knappast efter att S-regeringen stängt ned kärnkraftverk i förtid för att än en gång fjäska för miljötalibanernas parti. Makten framför allt med andra ord. Regeringsinnehav framför sunt förnuft med andra ord.

Därför påminns vi än en gång om att landet leds av en regeringen som konsekvent är på fel väg, men med sin vanliga propaganda försöker framställa sig som ett föredöme för världen. Det är inte längre parodiskt. Det är djupt tragiskt.

I S-komplexets politik ligger att konsekvent peka ut en myndighet som ska styra den spirande svenska planekonomin. Därför hör jag idag på SR Ekot en ung chef från det sk ”Tillväxtverket”, som talar om myndighetens pågående planering av el-energitillgången i syd, väst och 08-regionen. Med späd röst – men med tydlig ambition att försöka låta myndig – förklaras att myndigheten har läget under kontroll.

Jag har i många bloggar talat om olika svenska politikområden i kris. Nu får vi bekräftat att ytterligare en krishärd aktualiserats genom S-partiets mismanagement rörande produktionen av el. Vi ser ännu ett exempel på misslyckad planekonomi av S- modell. Trots sovjetsamhällets misslyckande tror trogna sossar på ett land som alltmer ska planeras av myndigheter. Det har inte gått så bra med coronaviruset. Samtidigt ser vi en myndighet planera för faktisk elbrist.

Är det inte snart dags för en statlig ”Lyckomyndighet”?

Torsten Sandström

2020-07-10

Bostadspolitiken har varit en av Sveriges politiska mardrömmar under decennier. Ett mångårigt S-välde är huvudförklaringen. Man har som vanligt litat mer på sina egen politik och organisationskomplex än på marknaden. Men Alliansens regeringar har inte heller tacklat problemet, utan bara räddhågset låtit saken passera. Delvis är detta märkligt i och med att orsakerna till eländet är tämligen enkla att ringa in. Men bromsklossen är ideologisk. Närmare bestämt att S-partiets korporativa makt ska lämnas orubbad. Alltså ett hyllande av det bestående, även från vänsterkretsar som använder ”konservativ” som skällsord.

Den främsta bromsklossen mot en förnuftig syn på bostäder och hyror är S-partiets samverkan med sitt eget åldriga bostadskomplex, dvs Hyresgäströrelsen, HSB, ABF och andra producenter av en drömideologi om bostäder åt alla till låga hyror. Alltså en nästan hundraårig rörelse, som utmynnat i bostadsbrist och höga hyror. Detta syndikat är inget annat än den stora svenska ”Proppen Orvar”. Dvs en spindel i ett nät där rader av statliga och kommunala myndigheter också agerar. I åratal har Orvar predikat sitt gyllne budskap. Men lika länge har alltså den svenska bostadsmarknaden krisat. Ingen vill eller vågar angripa Orvar – roten till det onda. Som sagt inte heller Alliansen i regeringsställning.

Ett grundproblem – som inte främst rör nybyggnationen – är Hyresgäströrelsens rätt att konfiskera en stor del av det äldre fastighetsbeståndets värde. Med det menar jag förbudet mot att ta ut rimliga marknadshyror i äldre hus med attraktiva lägen. Alla känner till de problem som därför uppstått med andrahandsuthyrning, svartkontrakt eller att det ofta är billigast att bo kvar i den stora lägenheten till en strunthyra per m2. Men i S-maffians värld är underprissättning på hyror inget problem. Marknaden är för dem något ont. De egna kamraterna är goda.

Vad gäller nyproduktion är problembilden delvis annorlunda. Här blir det dyrare att bygga än utomlands – exv Tyskland – på grund av en klåfingrig S-politik proppfull med ideologi för drömmarnas land. Här finns lagstiftning som kostar pengar och dyr tid.

En orsak är att den svenska planeringsprocessen är extremt trög från plan till spaden i jorden. Mängder av myndighetsbeslut och år försvinner tillsammans med kostnader för byggare som väntar på tillstånd. Klart är att detta på sikt syns i hyresavierna. Jag läste häromdagen en dom från Högsta domstolen om rätt för två bostadsrättsinnehavare att överklaga ett byggtillstånd för ett näraliggande höghusprojekt, som kommunen och bostadsrättsföreningarna uppenbarligen godtagit. HD tolkar den snåriga lagstiftningen så att det är bostadsrättsföreningarna som har rätt till besvär. Men kommer ändå fram till att en undantagsregel också kan ge enskild medlem rätt att överklaga. Och så rullar åren på och byggföretagets kostnader ökar för räntor på markens värde. Allt medan potentiella hyresgäster står i kö och väntar. Förklaringen till eländet är som sagt ideologisk, orsaken är den svenska hysterin att ge minoritetsintressenter juridisk makt. Vackra idéer som alltså motverkar ökat byggande.

En annan orsak till höga hyror är också ideologisk i och med att S-partiet genom Bostadsverket drivit fram kvalitetskrav för boendet som är extremt höga eller överdrivna. I stället för att låta byggare och hyresgäster komma överens om kvalitet på låg- eller mellannivå kräver S-maffian högsta kvalitet. Och med det topphyror förstås. Till bilden hör att även minoritetsintressen spär på kostnaderna. I alla nya hus – och även äldre – ska mycket kostsamma handikappinstallationer ske oavsett om något boende har rörelsehinder. Sådan är nämligen den korrekta politiska ideologin i vårt land.

Enligt min mening är det därför hög tid för stora reformer inom bostadssektorn. Viktigast är att Proppen Orvar löses upp och förpassas till historiens skräpkammare. Ty skräp rör sig Orvar om.

Därefter måste planeringsprocessen krympas till en minimum av tid. Alltså inte dagens maximun för minoritetsintressen! Och Boverkets planeringsiver måste kylas ned och myndigheten krympas rejält. Byggfaror rörande el, konstruktion od ska förstås hanteras, men i övrigt lämna kvaliteten åt marknadens spel.

Allvarligast är kanske den svenska illusionen om att S-komplexets alla allierade gör nytta för medborgarna. Inte ens Alliansens regeringar har alltså vågat ta fajten med Orvar. Detta trots att deras framfart allvarligt skadar landets medborgare på jakt efter bostad. På så vis är den svenska politiska arenan eländig. Man har låtit Orvar härja i decennier.

Sammantaget krävs alltså en stor dos avreglering. Och ut med S-partiets korporativa struktur som är roten till mycket elände här i landet.

Torsten Sandström

2020-07-09

Sverige lider som bekant inte bara under coronavirus utan också under en rad andra problem som uppkommit via S-partiets och dess satelliters framfart. Jag tänker på skola, bostäder, vård, arbetsmarknad, kriminalitet, försvar osv. Under en normal politisk ledning borde alltså intresset fokuseras på nationens allvarliga svårigheter.

Men vad är det som händer? Jo, just det att försöket att skapa ordning i en viktig källa till svensk oreda – invandringspolitiken – slutar i ett stort magplask. S väljer som väntat maktens väg framför förnuftets och böjer sig för Mp och C. Följden lär tyvärr bli att den vanliga svenska invandringspolitiken kommer att fortsätta – resulterande i utanförskap och stora statliga penningbidrag.

Skeendet visar tydligt motsättningen mellan nationella och globala ambitioner inom politiken. Här löper en mur genom Sverige. För S-partiet rör det sig alltså om en linje som framför allt Palme initierat för att försöka hitta en ny plattform, som döljer att svenska arbetare inte längre tror på klasskampsparoller. Därför gäller nu globala konfliktperspektiv. Och miljarderna rullar alltså ut från statens kassa (läs skattebetalarnas plånböcker) till behov och även många ickebehov utomlands.

I stället för att vända blicken mot de riktigt stora nationella problemen väljer alltså S och dess vasaller de globala. En tydlig majoritet av svenska folket (63 % enligt Novus/SVT den 5/7) vill se en annorlunda invandringspolitik. Men det struntar S och de andra rövarna i Kamomilla stad i. De har en egen agenda. Och den är global säger de.

I ett demokratiskt samhälle är det förstås möjligt att vilseföra folket en och annan gång. Och att göra det medvetet. Det kanske går att klamra sig fast vid makten en tid. Men i allmänhet brister det till sist. Jag har svårt att tro att majoriteten svenskar kommer att godta en fortsatt satsning på en fortsatt invandringspolitik under rådande förhållanden. Coronakrisen tynger tillräckligt och de strukturproblem som nämnts består. Detta bör resultera i att JÖKENs gäng får sparken 2022 (till dess klamrar de sig tyvärr fast)! Och fallet från salongens höjd till rännstenen kan som bekant bli brutalt. Men sådan är rännstenens politik.

Jag är säker på att regeringspartiernas skulle svara på min kritik med invektiv, dvs ord i stil med konservativ, nationalistisk och odemokratisk. Men i själva verket värnar jag om nationen, dvs det svenska folkets intresse av skola, bostäder vård etc. Jag, liksom de som svarat på Novus opinionsundersökning om invandring, vill se en annan flyktingpolitik. Och det är bråttom. Miljarderna rullar ur folkets fickor i fel riktning. Jag efterfrågar mer av förnyelse och demokrati. Att bevara asylrätten är verkligt konservativ politik!

Torsten Sandström

DN:s egen klimatclown Björn Wiman snubblar än en gång genom tidningens spalter i alltför stora skor. Han skriver om det helgon han själv marknadsfört, dvs Greta T, och målar vid sidan om henne upp en skräckfigur som heter Naomi Seibt. Den senare har jag aldrig hört talas om, men enligt Wiman måste hon vara ondskan personifierad i och med att hon vågar kritisera Greta T. Läs själv Wimans predikan:

Naomi Seibt försvann lika snabbt som hon kom. Men hon uppstod inte ur ett tomrum. Till skillnad från Greta Thunberg hade hon inte världens samlade klimatforskare bakom sig, utan pengar från kretsen av rika klimatkrisförnekare i den ökända amerikanska tankesmedjan Heartland Institute. Seibt har också varit aktiv inom ramen för högerextrema Alternativ für Deutschlands verksamheter och utgjorde därmed ytterligare ett bevis på den väl belagda kopplingen mellan klimatforskningsförnekelse, konservatism och våldsbejakande främlingsfientlighet.

I syfte att få fram sitt budskap drar sig inte Wiman för att ljuga. Först och främst påstår han att Greta T har världens samlade klimatforskare bakom sig. Det finns en ansenlig grupp högt utbildade naturvetare (med inriktning mot klimat) som är skeptiska till att uppvärmningen sammanhänger med CO2. Om de har rätt vet inte jag. Men att skriva att Greta S stöds av ” världens samlade klimatforskare” är fel och står klart i strid mot journalistisk etik.

För det andra målar Wiman upp Heartland-stiftelsen som en rik och ökänd motståndare till Greta T. Det är korrekt att organisationen för fram ett FN-skeptiskt klimatbudskap. Men vad säger att FN:s ord är mer fyllda av sanning? Bakom FN finns rader av politiker som gärna vill se sig själva återvalda och därför ser till att miljarder slussas till FN. Via FN byggs ett klimatpolitiskt komplex upp för att regera världen.

För det tredje använder Wiman det ökända knepet att svartmåla en motståndare genom att – utan tydliga bevis – påstå en ”koppling” till en rad skräckfenomen. Han nämnder därför att Greta T:s kritiker har anknytning till ”konservatism och våldsbejakande främlingsfientlighet.”

Wiman för således en ovärdig argumentation i den viktiga frågan om hur allvarlig uppvärmningen ska ses och vad som är orsaken (CO2, solen, något annat eller kombinationer med CO2). Hans höga tonläge och enögda argumentation – utan minsta försök till bevisföring i sakfrågan – gör att Wiman är ett hån mot den som vill se en saklig och kritisk journalistik. Han agerar som en vildsint propagandist. Liksom en medlem av inkvisitionen är han förblindad av sitt hat mot de som yppar kritiska budskap. Wimans nivå är slamkryparens.

Torsten Sandström

SR P1:s Luncheko utropar detta idag. Även om det verkar vara fråga om pyttesmå luftfarkoster ovanför UD, så sägs det ut precis vad jag länge tyckt. Sverige har en alltför stor och starkt politiserad utrikesförvaltning! I globalismens tider funkar UD som ideologisk megafon för vänsterliberala program och svenskt självförhärligande. Och som hjälpmotor till ett storskaligt slösande i SIDA:s regi. Inom verksamheten finns alltför många drönare. Det romerska begreppet sinekurer hoppar också fram.

Till min bild av UD hör ett lunchsamtal jag överhört på Restaurang Catelin på Storkyrkobrinken för en hel del år sedan. Tyvärr finns inte längre detta strålande brasserie kvar – oj, då jag tänker på kall kalvhjärna i remoulad.

Men till saken. Jag lyssnade alltså till ett fullständigt oseriöst skvallrande mellan ett gäng då ganska politiskt kända UD-medarbetare, varav några med partibok S. Ett liknande ”tetigt” snack hördes aldrig ens i ankdammens Lund (frånsett kanske i spexets form). Alla UD-töntarna snackade flummig och egotrippat samtidigt som man ohejdat baktalade andra anställda på departementet. Vilken dålig anda avslöjades inte! Och att bara våga, med tanke på att jag (då en ung forskare) ensam åt min lunch en knapp meter från deras bord.

”Vilka drönare”, tror jag att jag tänkte då. Nu har saken blivit fullt klar genom några ekande korta ord på lunchnyheterna.

Ännu en gång diskuteras svensk asylrätt. Och partiernas positioner är de gamla vanliga. Vänsterliberaler är för asyl med hänvisning till folkrättsliga konventioner och global flyktingnöd. De kritiska menar att Sverige tills vidare gjort sitt och att eventuell invandring i vart fall måste kvoteras.

Jag instämmer med de återhållsamma av framför allt ett skäl. En asylrätt förutsätter nämligen en prövning av flyktingskapet samt inte minst att personer som inte uppfyller kraven ska utvisas. Idag fungerar inte den senare grundförutsättningen i och med att utvisningar normalt inte kan verkställas på grund av att den som vägrats asyl hotas i sitt hemland och därför blir kvar i svenskt limbo. Det går därför inte att tala om en asylrätt i egentlig mening. I stället blir verkligheten den öppna dörrens politik eller snarare en invitation till utanförskap och ett liv som andra klassens individ. Det är denna hemska verklighet som minst hundratusen människor lever under i dagens Sverige. Att situationen tynger vår nation ekonomiskt, moraliskt, kriminellt och politiskt är fullständigt klart.

På så vis kan man säga att asylrätten inom folkrätten spelat ut sin roll. Den måste alltså ersättas med ett system som inte medför öppenhet, utan en balansering av de flyendes och Sveriges nationella intressen. Alla som förespråkar en rätt till asyl pläderar för moment 22.

Därför kan man säga att dagens försvarare av asylrätten agerar konservativt i och med att de stöder ett numera döfött system. De vill inte se verkligheten, dvs att folkrättens system inte längre fungerar som tänkt. Deras försvar av asylrätten blir därmed något som påminner om en religiös dogm. En predikan.

De partier som däremot kan tänka sig kvoter – dvs att flyktingar i ordnade former slussas från läger – tänker som kloka förnuftspolitiker alltid gjort. De agerar dessutom modigt. Ty de förnuftiga möts av hån från fanatiska predikanter. I brist på sakliga argument har spott och spe alltid varit de blint trosvissas vapen.

Torsten Sandström

2020-07-05

PS! Klargörande statistik saknas. Men det kan noteras att omkring 800.000 personer av svenska staten tilldelats sk samordningsnummer i och med att grund för utfärdande av personnummer saknats. Se min blogg 2020-01-17 (sök på ”låtsasbevis”). DS.

Idag har jag läst HD:s dom som rör frågan om en kommun blivit skadeståndsskyldig mot en en 13-årig kille som vägrat att flytta på sig i ett skolutrymme på en lärares begäran och påföljande (milt) handgripliga besked. Jag har tidigare kritiskt bloggat om Skolinspektionens talan i ärendet. HD:s majoritet ogillar idag skadeståndstalan vilket är bra. Majoriteten menar att läraren inte kränkt eleven i och med att greppet om killens nacke (för att få honom att resa sig och gå) varit kortvarigt. Utgången i målet är alltså gott så långt.

Men domen lämnar ändå otrevliga spår efter sig som jag menar är olyckliga. I stället för en enhällig dom, med korta och klara besked, möter vi en oenig domstol där faktiskt även majoriteten slirar på målet.

Majoriteten ägnar en hel del utrymme i domskälen åt skeenden som talar mot lärarens ingrepp. Framför allt att eleven haft psykiskt betingade diagnoser som medfört att skolledningen bestämt att killen skall bemötas ”lågaffektivt” (se mina kritiska bloggar i denna ämne). Att läraren ifråga inte känt till detta beslut rörande eleven verkar ha format majoritetens ogillande av kravet på skadestånd.

Men den juridiska oredan tilltar. Motiveringarna från de två skiljaktiga (kvinnliga) justitieråden medför att domen blir ett ännu sämre stöd för den som menar att lärarens ordningsmakt tydligt måste klargöras för räddhågade rektorer och kommunledningar. En minoritetsledamot helgarderar nämligen. Hon menar att det varit en ringa kränkning, om än kortvarig. Den andre skiljaktige menar däremot att det varit en kränkning som inte är ringa. Hon anser att läraren saknat fog för att ingripa.

Sammantaget möter vi alltså ett avgörande från landets högsta domstol som i domskälen inte tydligt sätter ned foten i frågan om ordningens upprätthållande i skolans lokaler. I stället för ett snabbt och samfällt besked om att ett övergrepp inte skett så ser vi en dom med en moraliserande berg-och-dalbana. Jag är givetvis inte för fysiskt våld eller elaka åtgärder mot skolelever. Men i det aktuella fallet har läraren enbart på ett lugnt vis, genom en hand bakom en ung killes nacke, fört denne ur vägen i en klart ordningsstörande situation.

Med tanke på att rektorer och kommunala chefer har stor respekt för ”lagens ord” är jag rädd för att domen – trots ogillandet av skadeståndskravet – kommer att slå tillbaka på så vis att lärare uppmanas att visa ännu mer försiktighet i konfliktsituationer. Följden riskerar därför att bli fortsatt svensk slapphet i ordningsfrågor. Och alltså ytterligare steg mot den svenska skolans pedagogiska försvagning.

Dessutom är jag rädd för att Skolinspektionen inte får den befogade tillrättavisning som majoritetens domslut faktiskt innebär. En kritiserad myndighet kan tolka domen som ett smärre olycksfall i myndighetens arbete mot kränkning av elever. Och så kör den pedagogiska ohälsans myndighet vidare.

Min ståndpunkt är således att Skolinspektionens rätt att jaga skadestånd av landets kommuner är en samhällsfara som snarast måste avvecklas. Det räcker gott och väl med kommunal tillsyn och möjligheten att kalla på polis/åklagare.

Jag konstaterar också att Sverige som vanligt väljer fel sida i viktiga samhällskonflikter. Det är inte så att jag efterfrågar våld, aga eller repression i svensk skola. Men saken gäller faktiskt endast sunt förnuft. En hand bakom en nacke är inte automatiskt en kränkning – något som nästan alla medborgare vet med erfarenhet från idrott och lek! En förutsättning för en god skolmiljö är också lugn och ordning. Detta är solklart för majoriteten elever och deras föräldrar. Men S-partiets svenska stat tar som vanligt parti för minoriteten, även i situationer då stökiga elever stör skolans arbete. En elev som förstör ordningen måste milt kunna tas om nacken och föras åt sidan, utan att två höga domare slapphänt skriver att orosstiftaren utsatts för en kränkning.

Men det är just det som tyvärr händer i felfärdssamhället.

Torsten Sandström 2020-07-03

Förvirringen är stor från klimatmaffian om vad som ska gälla. Huvudfrågan kommer i skymundan för drivmedelproducenternas och andras krav. På DN debatt pläderar företagsintressen för mer biodrivmedel i tanken. Okej, att fossila bränslen är ändliga. Men även råvaror från skog och åkrar orsakar CO2 vid förbränningen.

Huvudfrågan är vad som orsakar klimatets uppvärmning. Om det är CO2 så ska väl inte heller bonderåvaror brännas. Inlägget på DN kan uppfattas som att det är OK att släppa ut CO2 bara det sker genom förbränning av icke fossila råvaror. Jag förstår inte logiken. Kärnkraftsel borde vara en bättre lösning på sikt så att människor vågar satsa på köp av elbilar.

Det pågår alltså ett kommersiellt lurendrejeri, där klimatmaffian försöker blanda bort korten med uppbackning från Mp:s gamla partiledare. Man pläderar de facto för att det är bättre att bilar släpper ut CO2 från landets bönder än från oljebolagen. Så kanske det är i någon mån, ty olja och kol är ändliga råvaror. Men om CO2 är boven i klimatdramat så kvittar det i princip lika. Och då måste man tal klarspråk och säga att CO2 bildas även vid förbränning av biogaser od.

Vad sägs om följande rubrik i SvD från tidningspsykologen Jägerfeld?

Jenny Jägerfeld: Partnern hånglar och tafsar, är det otrohet?

När det gäller mediala psykologer kan man vänta sig vad som helst, tycks det. Exv svar på frågor i stil med om det är det grymt att döda sin make? Eller: måste man vara snäll mot sin mamma? Osv.

Genom att ställa gripande frågor, som inte går att besvara på ett vetenskapligt plan, lockas läsare till tidningen. Sex och våld är som bekant säkra inslag i sensationsjournalistik. Det vet SvD:s ägare som också håller i Aftonbladets tyglar. Och så får Jägerfeld fortsätta att ragga läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur pressen och SR/SVT stegvis förvandlas från faktapresentation till allmänt tyckande. Det behövs nämligen ingen utbildning för att besvara de frågor som Jägerfeld låtsas knäcka med hjälp av sin examen från ett universitet. Sådana skrivare blir billiga.

Det är inte så att jag är fientlig mot vetenskap. Inte alls. Men jag är skeptisk mot vetenskapens politisering och vulgarisering. Det vill säga samtal om frågor som inte går att lösa på ett vetenskapligt plan. Utvecklingen företräds bland annat av feminister och vissa klimatforskare, dvs personer som använder vetenskapen som täckmantel för att kunna driva åsiktspolitik.

Det parodiska är att medierna samtidigt anklagar rader av kritiska och seriösa bloggare för ”fake news”.

Regeringskansliet och Aftonbladet berättar idag om intressanta skeenden inom den politiska klassen. Minister Morgan Johansson och fd minister Annika Strandhäll uppges ha blivit ”ett par”. Det är inte deras personliga relation jag nu bloggar om. Men apropå. Det rör sig ytterst om maktfenomen inom den svenska staten.

I historieböckerna kan vi läsa om hur adels- och finansfamiljer noga bygger maktrelationer genom äktenskapsallianser. Det var ett sätt för eliterna att cementera sina positioner. Någon kanske skrattar åt detta idag och tycker att det var då det. Visst är det ålderdomligt.

Men det händer ju även idag! En elit kännetecknas bland annat av ambitionen att bygga sin status vidare. Och det som sker inom den politiska klassen idag är ännu ett exempel på denna utveckling. Inom den politiska eliten kombineras ekonomi, jobb och framtida positioner med familjerelationer.

Någon säger kanske att det ”’är sött”. På ett personlig plan för de berörda S-koryféerna stämmer kanske detta, vad vet jag? Men jag skriver nu om offentlig makt. En viktig pusselbit i en levande demokrati är enligt min mening växling vid makten. Motsatsen – koncentration – är något som bör motverkas. På så vis är yrkespolitikernas allt fastare klassgemenskap något mycket problematiskt. Vi ser ett allt tydligare mönster hur politiska, ekonomiska och familjära relationer vävs samman inom de svenska politiska klassen.

Jag beklagar detta djupt. För mig är politiken inte en fråga om framtidsinriktad försörjning eller makt. Strävan måste som antytts gälla maktdelning och växling mellan civilt arbete och offentligt politiserande. Denna växling karaktäriserar ett sunt samhälle. I Schweiz är det vanligare och delvis författningsreglerat.

Det problem jag nu talar om är ännu ett tabu i det svenska samhället. Det anses därför motbjudande att bara tala om det, såsom jag gör. Men för mig är det viktigt att peka på utvecklingen inom felfärdssamhället.

Jag väntar bara på att Håkan Juholt – efter sin sejour på Island – strax ska bli landshövding i Kalmar…

Torsten Sandström

Projektsanning publicerade häromdagen intressant statistik som Tino Sanandaji lagt upp på Facebook. Den visar coronadödligheten på äldreboenden i privat- respektive kommunalstyrd regi. En något större dödlighet i offentlig regi. Se bilden nedan med förklaringar. Statistiken är från Socialstyrelsen. På grund av dess innehåll är landets vänsterjournalister förstås kallsinniga.

När jag såg dessa fakta erinrade jag mig ett teveinslag för några veckor sedan på såväl SVT Rapport som Aktuellt samma kväll. Där intervjuades en facklig representant från S-anstrukna Kommunalarbetareförbundet. Det rörde sig om påstådd överdödlighet på ett privat äldreboende. Intryck skapades av att ” så är det med privat vård”. Jag tänkte: Det ska bli intressant att i framtiden få se statistik om detta.

Nu finns den första rapporten, alltså statistiken ovan från Socialstyrelsen. SVT måste därför visa skam över sitt reportage. Och alla kramare av vård i offentlig regi måste inse att privata vårdföretag inte allmänt sett erbjuder lägre kvalitet. Den tycks tvärtom vara högre, något jag bloggat en hel del om.

När jag idag renskriver detta blogginlägg hör jag i bakgrunden ett reportage från SR P1 Nyheterna. Där anklagas privata Attendo för att ha undermåliga ansiktsmasker för sin personal. Möjligtvis är det så. Men hur ser det ut på alla kommunala vårdinrättningar?

Landet politiska elit har under årtionden haft svårt att förstå mängden anklagelser mot vänstervridning inom SR/SVT. Lika blinda är juristerna i Granskningsnämnden. Jaja, de ser och hör vad de vill, säger jag och pekar på min två exempel från vårdsektorn.

Torsten Sandström

Svensk politik har cementerats i två år genom minoriteternas sammankoppling med S. Än en gång visar S att makten är viktigare är politiken. Så Mp, C och L har sugits in i S-partiets politiska vakuum.

Nu verkar det ha uppstått oro i Mp-leden om att S gör upp om invandringspolitiken. Röster från Mp har hörts för nyval osv. Men det verkar fullkomligt orealistiskt. Skulle de tre skadeskjutna S-satelliterna (Mp, C och L) våga möta väljarna när deras opinionssiffror rasar på grund av närheten till betongpartiet? S-partiet har alltså skaffat sig trumf på hand än en gång.

Mer troligt är att Mp lämnar regeringen. Och att S gör ännu en ommöblering bland sina ministrar. Kanske är det bäst så. Jag hoppas nämligen att C och L får ännu mer stryk hos väljaropinionen. Låt folket se vad de två partierna ställt till med. Det fanns 2018 en möjlighet att välja en ny väg bort från S-partiets rader av misslyckade politikområden. Kanske en snårig väg kantad med kompromisser med SD. Men ändå framåtriktad mot de många struktur problem som S skapat. I stället valde C och L fyra år av gammal betongpolitik. Måtte det leda till rejäla väljartapp!

En klok politik efter de stora corona-satningarna måste stå på två ben: utgiftssänkningar inom den hittillsvarande statsbudgeten samt ett fåtal strategiska skattehöjningar.

Vad gäller höjda skatter tror jag tyvärr att villor och bostadsrätter måste stå i skottlinjen. Dels har tidigare sänkningar skapat hål statskassan. Dels har höjda skatter en prisdämpande (och låneminskande) god effekt. Mycket talar för en mer genomtänkt bostadsbeskattning. En mer gynnsam beskattning av reavinster på bostadsaffärer kan driva på i vettig riktning.

I övrigt tror jag det finns flera hundra miljarder luft i nuvarande statsbudget. Jag tänker inte bara ett antal dyrbara och alltför generösa bidragsformer samt SIDA-pengar åt skogen, utan framför allt på en utomordentligt nyttig bantning av kostnaderna för en storskalig och ineffektiv svensk byråkrati. Vi har en rad statliga myndigheter som bara finns till för att legitimera social vaksamhet. Vi har flera myndigheter med överlappande uppgifter. Vi har ett överflöd av chefer på hög och låg nivå som mest sysslar med S-politik. Och inom den landstingskommunala sektorn har vårdbyråkratin under senare är fått gigantiska proportioner utan att vården har blivit effektivare.

Men jag tror inte att den nuvarande politiska klassen vågar spara på utgifterna. Lagda kort ligger, brukar det sägas, och klassintresset är stort för att hålla de politiska B- och C-lagen med jobb. Heliga kor slaktas inte i en handvändning – jag tänker på SIDA och pengar till FN, EU och många andra svarta hål.

Det mest troliga är därför en lösning i stil med den vi ser inom EU idag. Skattehöjningar plus upplåning, som framtida generationer tvingas amortera. I stället för rejäla och rimliga lösningar väljs kosmetiska, så att Sveriges problem sopas under mattan.

Stormen mot Sveriges covidhantering är hård. Flera nationer och organisationer riktar befogad kritik för att den svenska regeringen passivt låtit egna myndigheter experimentera med en egen strategi, som avviker från utlandets. Kritiken bottnar i att den svenska statsledningen vägrat lyssna samt att de svenska sjuk- och dödstalen visat sig skrämmande höga.

I stället för att be svenska folket om ursäkt och slicka de egna politiska såren så fortsätts ett försvar av den galna linje som valts. Att regeringen gör det är synnerligen oklokt, men kanske förståeligt i ett politiskt perspektiv. Däremot är det otillständigt att Folkhälsomyndigheten – smaka på detta självgoda namn! – i dagarna angriper sina kritiker runtom i världen. Ohälsomyndigheten gräver ner sig i skyttegraven.

Vi ser alltså hur en skadeskjuten myndighet driver politik och avfyrar missiler i olika riktningar. På sätt och vis är det en blixtbild av en nation under politisk förfall – påminnande om självgoda (auktoritära) regimer jorden runt. Regeringen S kallar ut de egna fotsoldaterna i försvar för landets ära. En trupp med folkhälsans symboler på bröstet. En trupp som redan framstått som förlorare i slaget mot covid-19. Det är patetiskt.