Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström

Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.

Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.

Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.

På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.

Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.

Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?

Torsten Sandström

Gårdagens förslag från SD visar att partiet är av banan – i diket tillsammans med Jökens partier.

Ett rimligt nytänk är sänkta skatter, så att medborgarna får mer pengar i handen. Men inte bidrag som ska finansieras med upplåning. Vi ser nu att SD fångats av Jökens bidragshysteri. Koko! Och populismen skriks ut! Enligt vanliga mått mätt blir det ju fråga om vänsterpolitik. Ropen skalla – bidrag till alla! Så går det när en framtida maktposition ställs framför förnuftig sakpolitik.

Torsten Sandström

Svenska folket hukar. Från regeringshögkvarteret kommer en ström av nya pålagor. För att behålla regeringsmakten måste S-partiet fjäska med Mp och C/L. Utan stöd från dessa minoritetsintressen så pajar regeringen. Det är därför vi just nu ser en miljardrullning utan like, som du och jag ska betala på sikt.

Alltså har Jökens små partier möjlighet att få igenom sina minoritetsfrågor, alldeles oavsett hur kontraproduktiva de är. C och L som initialt ville konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen (AF) vänder tvärtom och låter S-partiets heliga ko fortsätta att beta miljarder under några år, dvs låta bli att förmedla jobb till arbetslösa. För S är det viktigaste att AF:s anställda blir kvar oavsett om de utför något nyttigt arbete. I stället ges C/L rätt att låna upp pengar för skattesänkningar och minskade arbetsgivareavgifter för unga. En upplåning som antagligen inte kommer att ge de resultat man hoppas på. Men resultat räknas nu inte. Det gäller att låna upp stora pengar när sossarna ger alla frikort för att få behålla makten.

Särskilt utmanande är Mp-talibanernas makt över svensk politik trots att partiet snart inte stöds av väljare tillräckligt för plats i riksdagen. Varje dag godkänner S att minoritetspartiet Mp tillåts bränna av miljarder efter miljarder – enbart för att möta Mp:s hot att lämna regeringen. Först ett hemligt miljarlöfte till Preem, som vips lägger ned sin idé om utvidgning i Lysekil. Sedan hiskeliga eftergifter till Mp om en fortsatt invandring utan grepp om integrationen. Alltså fler arbetslösa, fler bidragsmiljarder och fler våldsbrott. Det är absurt. Svensk politik vilar på kvicksand, där Mp tillåts peka ut färden ner i gyttjan.

En annan absurditet är Mp:s särskilda skatt på vissa plastpåsar. Snabbt möts skatten med alternativa påsar i plast och papper, som många människor använder för att spara pengar (slippa en punktskatt), trots att miljön inte gynnas av de alternativa förpackningar som en dåligt genomtänkt skatt lockar fram. Men i kanslihuset sitter naiva politiker och drar eller rycker i spakarna, utan att ha tänkt igenom problematiken fullt ut. S-partiet håller god min i elakt spel. Makten framför allt är ju valspråket.

Minoritetspartiet, med den lämpliga förkortningen Mp, har tjogtals med liknande korkade miljöprojekt. I ena ända finns förstås något som är någotsånär bra mot utsläpp eller slöseri med kol/olja/naturgas. Men i andra ända finns ett hiskligt slöseri med nationens och skattebetalarnas pengar. S-partiet och Jökboets andra dårpippis tvingas applådera Mp:s storskaliga slöseri med dina och mina pengar. Rena lekstugan råder rörande bidrag till vråldyra elbilar. Eller till solpaneler som bara funkar molnfria dagar och som Jökens partier ändå tror ska kunna ersätta de kärnkraftverk, som funkat problemfritt i vårt land i decennier.

Hasse Alfredsson gisslade Pastor Jansson, som menade att livet var en påse. Alltså något tomt som man måste fylla med något. Det visade sig att Jansson kunde fylla på med vad som helst för att finna lyckan. Det är precist vad vi bevittnar i nutid. I Mp:s regi fylls Jökens påse med dåligt genomtänkta drömmar. Att miljarderna rullar spelar ingen roll. Målet är att hålla S-partiet vid makten och hindra en sund marknadsliberal politik från att regera landet, med stöd av KD. Någon säger kanske att Jökboets medlemmar vill stoppa konservativa krafter. Det är inte detta saken gäller. Det är fråga om fyra års symbolpolitik mot SD under förhoppningen att minoritetspartierna ska vinna fler väljare. Detta är en fientlig handling mot Sverige och folket! Och en för nationen ofantlig dyr och skadlig politik. Effekten blir att nödvändiga reformer går i stå under ytterligare många år, som exv Arbetsförmedlingens nedläggning, en modernisering av LAS, en friare hyressättning för nybyggande, 22 svenska landstings/regioners nedläggning, en kunskapsskola på plats, klanbrottslingar i fängelse samt ett försvar värt namnet. Sverige faller samman …

S-partiets och Jökens politik är som en tom påse med nötter. Dessutom samhällsfarliga nötter.

Torsten Sandström

I tidigare bloggar har jag skrivit att det är svårt att se något gott med Donald Trump. Han är förvisso vald i ett demokratiskt USA-val. Men motståndaren var då – liksom under årets kampanj – en skuggfigurer eller föredetting i en valrörelse som styrs av finanslivet. Hursomhelst, Trump är en översittare, rasist, extrem högerpopulist och oförmögen till mer avancerat intellektuellt tänkande. Världens mäktigast stat styrs av en person med drag av en psykopats själsliv.

Dessutom är han en lögnare. Hans budskap om att covid-19 är ofarligt är ju osant. Det är dessutom cyniskt, med tanke på de vårdresurser han själv förfogar över och den breda allmänheten saknar. Idag skriver den lundensiska historieprofessorn Kim Salomon i SvD om Trumps likhet med Hitler och Göring, som det framgår i deras uttalanden om nyttan av rejäla lögner. Ungefär så här säger de i sammandrag: Små lögner saknar värde för det sysslar alla med. Men stora lögner är att föredra för folk i allmänhet tror att ingen människa sysslar med sånt. Och de får effekt. De två herrarnas linje påminner om Trumps budskap de facto om covid-19 – och många andra meddelanden från presidenten. Därmed förstås inte sagt att Trump är nazist, påpekar Salomon helt riktigt.

Förmodligen får Trump stöd av sina mediala rådgivare att utnyttja covid maximalt till egen nytta. Och de tycker sannolikt att det är bäst att dra till med en rejäl lögn, som skakar om folk, som gärna vill tro att en president i USA talar sanning.

Därför kan jag inte låta bli att tänka på Lars Ekborgs strålande sketch om nyhetsuppläsning i SVT nyheter: Elände, elände, elände …. Idag skulle han sannolikt ha avslutat farsen med …Trump. Undermeningen i hans monolog var en kritik av vänsterliberala mediers indoktrinering av publiken. Och den är förstås aktuell än idag.

Torsten Sandström

EU:s finansministrar har i dag enats om att stödja finansminister Magdalena Andersson (S) som EU:s kandidat för en tung post inom Internationella valutafonden, IMF,  berättar regeringen på sin hemsida.

Den politiska klassen dunkar alltså åter varandra i ryggen. Nu får Sveriges finansminster en klapp på axeln från EU. Den union som nyss har beslutat om en rekordupplåning som våra barn och barnbarn ska tvingas avbetala när de blir vuxna. Alltså beslut om upptagande av krediter för att skänka bidrag (gåvor!) till länder som missskött sin egen ekonomi i åratal och därför hamnat i klistret pga covid. Honnören till Andersson bottnar i en förnöjsamhet hos EU över att hon i sin svenska budget hoppat på tåget om upplåning för tämligen ordinära utgifter. Även här ska 100 miljarders-kredit betalas av framtida svenskar. Hon har alltså kvalat in till positionen som klassens bästa företrädare vad gäller spenderande på kredit.

På min blogg följer jag ett antal av nationens större politiska problem. Därför rapporterar jag ånyo om framväxten av en politisk klass som kan jämföras med forna tids stånd. En elit som försöker göra sig evig och därför håller ihop för framtiden. Alltså nutidens nomenklatura.

Ett svårt problem för mig är att hålla tyst när SVT och Radiohjälpen drar igång en kampanj man kalla ”Världen barn”. Visst kallas det välgörenhet och en del insamlade slantar når nog fram. Men ingen talar om vad administrationen kostar. Och hela upplägget är så förutsägbart: Du måste skänka 100, 500 eller helst ännu fler kronor till ”Världen barn”. För att få oss villiga att pröjsa så intervjuas både fattig och rik. På en teveskärm i bakgrunden rullar siffror som visar att många är villiga att skänka stora pengar till Världens barn. Därför skänker kanske du också en slant. Tack och lov! Prisa Gud!

Jag tror inte att just jag är särkilt hårdhjärtat eller oöm inför verklighetens stora problem. Många människor lever i fattigdom – även om världsekonomin stegvis förbättras och folk får det bättre, men inte alla. Barn dör. Samtidigt finns det ledare, i de nationer där fasansfulla scener utspelas, som lever i största överflöd. Men det är även värt att påpeka att ledaren för den svenska insamlingsstiftelsen bakom Världens barn – en dam i vacker ljusblå klänning som manar tevetittarna till ännu fler insatser – är en person som antagligen uppbär en månadslön på över 50.000 kronor för att just se till att pengar slussas till Afghanistan eller annan okänd plats, i syfte att lindra nöden där.

Min poäng är inte att vi ska sluta visa medlidsamhet. Det är naturligt att visa medkänsla. Men samtidigt måste vi försöka vara realistiska och agera med förnuft och utan förvillande tårar. Vi måste se vad vi själva kan bidra med, vad vi redan betalar över skattsedeln. SIDA delar ut 43 miljarder 2020 av dina och mina pengar och en stor del av dessa hamnar fel. Det finns stora risker på mottagarsidan, dvs lockelser hos personer som stoppar svenskarnas generösa pengabidrag i fickan.

Du som läser min text kanske tycker att jag är känslokall och ovillig att hjälpa personer i knipa. Om du själv är villig att betala utan att närmare tänka på resultaten är det självfallet okej för min del. Var och en måste få skänka iväg det som han eller hon äger. Men min poäng är att endast väl genomtänkta bidrag är nyttiga på sikt. Och att fattigas självhjälp ofta är mest effektivt. Att korrupta mellanhänder skor sig innebär en allvarlig systemrisk. Och bara inom Sverige lever några tusen personer tämligen gott bara på att administrera något som liknar välfärdens affärsrörelse. På så vis blir ett storskaligt och illa genomtänkt givande faktiskt kontraproduktivt. Problemen som du vill upphäva består och förvärras.

Det jag skriver är inte enkelt att förstå för en svensk som i årtionden uppfostrats med budskapet att det är ädelt att skänka (utan att närmare fråga sig över hur pengar ska användas). Därför blir huvudpoängen i min text att vi alla måste vara kritiska. Det är fel att lockas med i den svenska globalismens budskap om att givandet är stort och skönt. Det är en gammal religiös myt att generositet är något gott. Det är en förfelad tanke om att en gåva alltid är något bra. Idag är detta vänsterns politiska och globala budskap. Det gäller nämligen att motivera svenska folket till ytterligare uppoffringar! Jag är inte cynisk, utan i grunden realistisk. Så tänk dig för och följ inte bara propagandans budskap. För visst rör det sig om propaganda, som du dessutom själv betalar via avgifter till SR/SVT.

Torsten Sandström

I Expressen skriver några liberala debattörer att marijuana måste legaliseras för att stoppa de kriminella gängen, med andra ord klanvåldet.

En typiskt liberal kvick fix. Tänk bort knarket och så försvinner själva brottsligheten bakom den. Men ack så korttänkt. Vem tror att klanernas killar kommer att gå till söndagsskolan ifall cannabis börjar handlas på Systembolaget (som liberalerna föreslår). Mest troligt är klanerna kommer att satsa på behovet av tyngre droger då det mildare gräset säljs över disk. Dessutom finns en uppsjö andra kriminella alternativ för gängen att exploatera. Redan idag sysslar de med utpressning under etiketten ”beskyddarverksamhet”. Den som inte betalar får sina fönster sönderslagna. En framtida lukrativ marknad förstås.

Liberalernas dilemma är alltså teori utan praktisk förankring och långa blickar på gammal erfarenhet. Också att de stödjer S-regeringen genom Jöken. Alltså medverkar de tydligt indirekt till LO:s förbud mot låglöner för nyanlända. Nu tror jag förstås inte att alla klanmedlemmar vill jobba skift eller ens åtta till fem till mot låg betalning. Men åtskilliga kommer att se en öppning till en jobbresa bort från förorternas ghetton. Alltså vägen mot assimilering, den lösning som gäller i civiliserade nationer. Men i vårt land ses assimilering som ett övergrepp på de nyanländas klankulturer. Därför är Sverige Absurdistan!

Förr kallades skolbarn – oftast pojkar – som avvek från vanliga normer om ordning och uppförande i skolan för slynglar eller satungar. De åthutades, placerades i skamvrån och till och med luggades eller fick örfilar. I de flesta fall bättrade killarna sig. Andra fortsatte med mindre eller större kriminalitet. Jag talar inte om något idealsamhälle. Ibland gällde alltför hårda tag. Men odygdspåsarna fick klara besked om vad som var fel. Och tydliga instruktioner om att det främst var upp till dem själva att rätta in sig i ledet.

Jag skriver detta efter att ha hört hur det går till i en grundskola i en av storstockholms kranskommuner. Nu utrustas killarna ifråga med intyg på att de lider av ADHD eller annan bokstavsdiagnos. Så fort de ställer till med något trassel så säger de högt ”jag har ADH” för att avvärja ett kritiskt samtal. De får tid hos särskilda lärare. Och går före i matkön (åtminstone i den skola jag talar om). Diagnosen ger dem alltså en form av tolkningsföreträde.

Vi har nu alltså möjlighet att jämföra hur avvikande ordningsstörare behandlades igår och idag. Den unga person som förr kritiserades för sin oförmåga till anpassning får idag en diagnosstämpel, som låter dem åka i en gräddfil i skolan. I slutändan kanske resultaten blir ungefär desamma för vildbattingen ifråga från igår och idag. Några bättrar sig. Men alltfler än förr blir antagligen idag kvar i utanförskap.

Varför har det blivit så här? Om ansvariga kort ska pekas ut så är det landets politiker, pedagoger och läkare med inriktning mot psykiatri. Alltså politiker som tycker allt kravställande är något auktoritärt. Och pedagoger som på synnerligen lösa vetenskapliga grunder menar att ordning, betyg och krav på kunskaper inte är något att eftersträva. I stället beskrivs frihet, självstudier och ständig förståelse som pedagogikens mirakelkur. Och så slutligen läkarna, som genom kvasivetenskapligr hitte-på-diagnoser lägger pannorna i djupa veck och skriver ut läkarintyg som vilar på lösan sand.

Jag har i många blockar kritiserat bristen på krav i kombination med en diffus vetenskaplig idébildning. Jag menar att vi här ser en viktig förklaring till dagens svenska skolkris. Och i förlängningen kanske också till en eskalerande ungdomskriminalitet – även om det här tillkommer en viktig ingrediens: brist på integration av invandrarnas familjer.

Orsaken till min kritik bottnar inte någon vurm för ”lag och ordning” eller en naiv tro att skolan förr var idealisk för fostran av unga och inlärning av kunskaper. Allt var naturligtvis inte bättre förr. Så mitt intresse bottnar inte i någon dogmatisk konservatism. Tvärtom tror jag att min kritik bygger på något allmängiltigt och alltså tämligen tidlöst: en öppen diskussion om hur skolproblem under historien ibland har lösts på ett förnuftigt vis och med höga krav på vetenskaplig evidens. Innan reformer genomförts har lösningarna granskas kritisk, så att det bästa från förr blir kvar och endast det absolut mest trovärdiga förnyelsekraven sätts på plats.

Jag menar att merparten av landets politiker, pedagoger och själsläkare har agerat naivt och oförnuftigt. Allt talar för att de visat god vilja. Men ändå har de konsekvent valt lösningar som är oförnuftiga. Jag tror att många av dem agerat på grund av politisk ovilja mot gammal beprövad erfarenhet. Det nya och inställsamma har drivit på. Framför allt har deras naivitet och humana godtrogenhet lett till en rädsla för krav av nästan alla slag, såsom ordning, tillrättavisningar och betyg. De har besjälats av en naiv vänsterinriktad tro på att avvikarnas beteenden – genom en uppsjö av själsliga diagnosetiketter och allmänt tillmötesgående (dvs kravlöshet) – ska omvandlas till skötsamma unga män. Det är kanske rörande, men faktiskt mycket allvarligt feltänkt. Vi ser nämligen redan hur alltför många människor slutar att anstränga sig för sin egen försörjning. Krav riktas på bidrag från samhället. Sammantaget pekar detta på ett stort svensk dilemma.

Enligt min mening är det som sker i dagens Sverige ett gigantiskt socialt experiment, där riskerna och skadeverkningarna klart överstiger eventuella positiva resultat. Det rör sig om ett farligt hasardspel där riskerna är stora att flera generationer av bångstyriga unga människor – framför allt pojkar – kommer att bli förlorarna. Därför tror jag att historiens dom kommer att bli hård över Sverige. Domen kommer inte att hjälpa de drabbade. Och tyvärr kommer inte heller ansvar att utkrävas av de ansvariga.

Torsten Sandström

Björn Wiman: Därför

är domarens död en

katastrof

Rubriken är förstås från DN och skriven av översteprästen för krisfrågor, Björn Wiman, även propagandist för mycket annat. Nu rör det sig om en allvarligt sjuk HD-domares förväntade dödsfall i USA, alltså Ruth Bader Ginsburg.

Björn Krisman använder ord som påminner om jordens undergång, en katastrof. Bara detta borde vara nog för att uteslutas ur journalisternas yrkesetiska sammanslutning, som kräver sakliga proportioner i nyhetsförmedlingen.

Wiman bryter mot dessa moraliska normer. En dödssjuk domares död kan knappast ses som en plötslig förödelse – ett sammanbrott. I Supreme Court´s mångårig historia har domare avlidit med jämna mellanrum och alltid ersatts efter en tid.

Men det är nog inte själva dödsfallet som får Wiman att trycka på nödsignalen, som han alltid tycks ha bredvid sig på skrivbordet. Orsaken till hans alarmism är vänsterpolitisk. Trump förväntas nominera en konservativ kvinnlig jurist som ersättare för Ginsburg, något som även skett i dagarna. Wiman har svårt att acceptera normala spelregler i demokratins USA. Liberala och konservativa domarkrafter växlar nämligen i politikens historiska cykler. Men samhället består ändå i grunden, utan att det finns anledning till att yla om katastrofer som väcker känslor om jordens undergång. Den amerikanska konstitution, som Supreme Court ska tolka, är så lös i kanten att domstolens svar kan gå åt såväl vänster som höger, utan att för den skull anses vara orättfärdiga. Det är denna juridiska oklarhet som är orsaken till HD:s roll i amerikansk rätt.

Wimans agerande överskrider gränsen för en sansad, saklig och politiskt oberoende journalistik – ett gammalt västerländsk ideal. Den nya tidens åsiktsmånglande och sensationsladdade rapportering projiceras tydligt i Wimans skräckbudskap. Jag påstår därför att han är en alarmistisk pajas. I DN:s kulturdel driver han ett hänsynslöst politiserande. Alltid svart-vita skrikande rubriker och ställningstaganden för vänsterliberalismens politiskt korrekta budskap. Sällan några nyanserade för respektive mot argument. Utan pang på Wimans krisscenario.

Vanligtvis hetsar han upp sig själv och läsekretsen med texter om klimatkrisen. Jag har ännu inte sett honom försöka att i naturvetenskapliga termer belägga att utsläpp av CO2 är orsaken till jordatmosfärens uppvärmning. I så fall måste han samtidigt diskutera möjligheten av att solen – sedan den ”lilla istidens” slut i tidsskedet kring slutet av 1800-talet – bidragit med ökande strålning och alltså uppvärmning.

Problematiken är givetvis komplex. Jag kan självfallet inte ge något svar. Allmänt sett är det förstås bra om mindre olja och gas förbränns – resurserna är dessutom ändliga. Men även biodrivmedel bidrar till CO2 vid förbränning. Då det inte alls råder vetenskaplig konsensus om CO2 som boven i dramat – något som FN och dess klimatpanel helt fräckt påstår – förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Även en alarmist som Wiman måste emellanåt ta upp motsidans argument. Annars framstår han som lika enögd som i kristexten om Ruth Bader Ginsburgs död tyder på.

Torsten Sandström

Som alla vet förliste m/s Estonia 1994. Först tio år därefter avslöjade Uppdrag granskning (UG) att rederiet i all hemlighet tillåtit transporter från Tallin till Stockholm av kvarlämnat ryskt krigsmaterial efter Sovjetunionens fall. Svenska politiker har bestämt förnekat tidigare kännedom om detta. Men nu finns det uppgifter om att nekandet kan vara osant och att den statliga utredning, som genomförts efter UG:s granskning av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, kan vara tillrättalagd. Dessutom har utredaren märkligt nog förstört allt sitt bakgrundmaterial.

Detta avslöjar Peter Axelsson i Kvartal från 2019, en text som tyvärr hamnat i glömska på grund av att vårt minne av förlisningen falnat under 25 års tid.

Det är inte så att jag påstår att de två lastbilar med hemligt materiel, som varit ombord på Estonia olycksnatten, orsakat förlisningen. Knappast heller kan de förklara det hål som nu upptäckts i vraket. Men framför allt avslöjar de nya uppgifterna politikernas mörkläggning samt att det svenska folket kan ha vilseletts – i tio års tid – om den svenska regeringens vetskap om lasten i vraket i tiden vid katastrofen. Först talade nämligen regeringen om bärgning, men senare om betongingjutning och gravfrid. Rysslands intresse rörande krigsmaterielen i havets djup kan vara en rimlig förklaring till svenska regeringars desinformation mot såväl de dödas anhöriga som det svenska folket. Just nu står två svenska journalister åtalade för att ha deltagit i kartläggningen av det nyss avslöjade hålet i vraket.

Politikernas agerande påminner om hanteringen av de rättsskandaler som Vilhelm Moberg engagerade sig i under 1950-talet. Då samverkade höga svenska politiker och jurister för att lägga locket på rättsliga oegentligheter, som riskerat att skada den dåvarande S-regeringen. I den tioåriga mörkläggningen av Estonias last har hela det svenska politiska etablissemanget deltagit. Så läs gärna Peter Axelsson intressanta text i Kvartal, nedan!

Torsten Sandström

https://kvartal.se/artiklar/den-militara-smugglingen-pa-estonia-nar-visste-regeringen/

Som bekant har Mona Sahlin nyligen låtit publicera en skrift som tillverkats av en spökskrivare. Bara det faktum att en före detta partiledare för S-partiet inte själv kan hålla i pennan är ett dystert tidens tecken , särskilt som S-partiet skrytsamt talar om nationen som ett utbildningningsamhälle.

De stora mediernas anmälningar av boken är tämligen svala. Mest rör det sig typiskt nog om – vi lever ju under 2000-talets själskriser – försök till att kartlägga Sahlins psyke. Tydligt är att hon själv gärna bjuder in till sådana spekulationer. Men en närmast omöjlig uppgift. Och inte heller särskilt intressant är psykologiska gissningar om varför just hon gjorde si eller så. Förklaringen till personen Sahlin ligger nämligen, som jag ser det, inte främst på ett psykologiskt plan. Det är en sociologisk fråga.

Den läsare som undrar vad jag nu yrar om bör försöka spana efter sociala krafter bakom Sahlins politiska liv och leverne. Närmast kommer en anmälare i DN, Erik Helmersson, som efter i och för sig korrekta tuppräkningar av Sahlins tjogtals små och stora felsteg skriver att S-partiet framstod som ”en institution som fostrade människor att med maktens rätt tycka sig stå över såväl lag som moral. Kanske – förhoppningsvis – blev Mona Sahlin den sista i raden.”

Det är bra skrivet. Men förhoppningen om att hon blir den sista i raden är urbota naiv. Kom ihåg att Helmersson kommer från ett politiskt korrekt DN. Det innebär att han missar ett viktigt sociologiskt fenomen i sin analys av Sahlins liv i bokform. Det är en central pusselbit – förvisso ett tabu – som jag bloggat om åtskilliga gånger, nämligen att Sahlin är en ledande person inom den politiska klass som odlats i Sverige under mer än femtio års tid. Klassen har sin bas inom S-partiets rörelse, men syns också tydligt inom exv den före detta Alliansens partier. Innebörden är att politiker skolas från ungdomen, via politiska ungdomsorganisationer och uppåt inom partierna till allt högre positioner i det politiska livet. Om du talar vitt och brett samt är lojal mot partiet kan det gå bra. Du blir med andra ord yrkespolitiker. Och med detta följer ett liv inom nationens elit, vilket syns i karriär, löner, arvoden, reträttsposter, pensioner mm. Man kan säga att medlemmarna utgör en politisk adel, med de sköna villkor som förr tillkom grevar och baroner.

En medlem av den politiska klassen lär sig med andra ord att ta sin position för given. Han eller hon blir förblindad av sin överordnade sociala roll. Lagar och regler gäller inte fullt ut för politikens furstar. De allra flesta ledande politiker lyckas ändå navigera så att skandaler undviks, med resultat att de slutar på en hög och föga krävande position (sinekur) inom- eller utomlands. En riktigt golden handshake med andra ord!

Men en minoritet inom klassen lyckas inte med det. Där kan vi placera Mona Sahlin, utan att behöva räkna upp hennes alla fadäser och även de brott som kantat hennes liv inom Sveriges politiska klass. Hon är alltså inte typisk som klassmedlem, men ändå ett bra exempel på en politisk person, som föds in i ett parti och lever inom politiken större delen av sitt liv på synnerligen förmånliga villkor, utan att uträtta något som kommer att berömmas i nationens historieböcker.

Hon är förstås inte ensam. Men många manliga klassmedlemmar (och flertalet kvinnor) har klättrat på ett smartare vis, trots en och annan skandal. De kan idag sola sig i glansen från det politiska livets riddarhus. Sahlin får göra det bästa av situationen. Alltså slicka såren, urskulda sina många snedsteg och via spökskrivare försöka casha in bokroyaltyer som fickpengar.

Torsten Sandström

Förhandlingarna om LAS sprack som väntat. Enligt Jöken ska då en förberedd ny lagstiftning sätta på plats. Men det kommer nog inte att ske. S-partiet kan välja att hota med en regeringskris. Och ingen av gökungarna vågar ta ett nyval med de katastrofala opinionssiffror som nu gäller. Alltså kommer S att ta hemspelet genom att ge de förhandlande parterna längre tid. Alltså dagar, veckor, månader, halvår, år utan den ståtliga och nödvändiga strukturreform som en modern LAS innebär. Och vips är det 2022 och nyval!

Nu händer således samma sak som med den svenska Arbetsförmedling, som i åratal bara lyckats fixa ett par jobb per anställd och därför skulle läggas ned. I Jöken utlovades avveckling och privata lösningar i stil med vad som sker utomlands. Men S-partiet har lyckats att även skjuta upp denna viktiga strukturreform på framtiden.

Vi lär oss att S-partiet har lurat C och L in i gökboet. S motto var: makten till varje pris. För att slippa nyval var de C och L inte svåra att locka, särskilt om S tilläts russia med nyupplånade miljarder att strö ut (pengar som folket själv senare måste betala via skattsedeln). Den viktigaste lärdomen rör dock S-partiets hänsynslösa maktlystnad. Landet har ett tiotal riktigt stora strukturbekymmer. Frågor som legat i träda i många år (även under Alliansen!). En fråga rör LAS en annan Arbetsförmedlingen. Därtill kommer bostäder, skola, sjukvård, kriminalitet, rättsväsende, försvar mm.

För S är regeringsmakten A och O. Resultaten – sakpolitiken – blir enbart bifrågor. Så agerar enbart en politisk klass, som i minoritetsställning, med näbbar och klor, söker klamra sig fast vid statens ledning och feta jobb. Landet måste enligt partiets ideologer styras av S-rörelsens kollektiva och numera döda hand. Att den är är död syns verkligen idag tydligt, då de grundlurade gökungarna C och L tvingas åse att ännu en nödvändig reformering skjuts på framtiden…

Min slutsats är att Sverige lider av en mycket allvarligare pandemi än covid -19. Nämligen S-syndrom – 20 .

Torsten Sandström

Följande rubrik med undertext i Dagens industri 29/9 väcker mitt intresse:

Erik Selin åtalas för folkbokföringsbrott

Fastighetsmiljardären Erik Selin bor inte på kontoret. Ändå har han varit folkbokförd där, varför en åklagare nu åtalat honom för folkbokföringsbrott.

Enligt Erik Selin har han bara försökt skydda sig och sin familj.

”Det har bara varit för att skydda mig och barnen – jag har inte vunnit något på det här, det har tvärtom bara varit krångligt.”

Det är inte så att jag vill försvara den som avviker från svensk lagstiftning om folkbokföring. Dråpligt nog trodde jag först – av misstag – att det var fråga om ”bokföringsbrott” (med tanke på en höjdare från näringslivet).

Men orsaken till att jag reagerade rör en fråga jag bloggat om tidigare. Det finns nämligen många, många tusen invandrare – kanske hundratusen – som fuskar med sin plikt att som boende i landet uppge korrekt adress till folkbokföringen. Många fuskar med dubbel bosättning. Exv genom att vara bokförda i vårt land, medan de i själva verket bor något annan stans, såsom Irak, Iran, Turkiet osv. Problemet är hursomhelst att trixande med boende öppnar för bedrägeri med olika offentliga penningbidrag. Förmodligen rör det sig om fusk i mångmiljardklassen årligen. Men här ligger svenska åklagare lågt!

Det intressanta är alltså att en svensk åklagare väcker åtal mot Erik Selin. Det verkar inte som han undandragit sig skatt genom att skriva sig på kontoret, utan uppger trovärdig förklaring att slippa kriminella besök i familjens bostad. Det som irriterar mig är att åklagare ser mellan fingrarna på fusk i många tusen fall av fifflande invandrare. Däremot hoppar åklagaren på en miljardär som antagligen gjort rätt för sig i övrigt.

I ett rättssamhälle gäller principer om likhet inför lagen. Så om Erik Selin nu åtalas så måste många, många utlänningars brott mot lagen om folkbokföring snarast följa. Här finns ett gigantisk och mycket mer samhällsnyttigt jobb för åklagaren att ta itu med än att plåga en orolig företagsledare!

Nu tror jag inte detta kommer att hända. Och i så fall ser vi klart ytterligare en anledning till att Sverige inte är ett rättssamhälle. Jag har tidigare bloggat om andra exempel (sök på bloggen under ordet ”rättssamhälle”).

Torsten Sandström

Alla har hört att Preem har återkallat sin ansökan om att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Man undrar varför just nu – efter så många år av tvistande?

Preem säger att det rör sig om kommersiella skäl. Det är möjligt att efterfrågan på oljeprodukter är en förklaring. Men det finns sannolikt även andra skäl med i bilden.

Några e-postbrev från Lövins Miljödepartement visar nämligen att statssekreteraren i närtid haft flera kontakter med företagets ledning. Det talas om företagsstöd i miljardklassen för grönare bränslen. Vad som utlovats vet vi förstås inte. Men att Preem de facto fått ett bra bud pekar allt på.

Detta är verkligen en uppvisning i korporativ samhällsstyrning, helt utanför grundlagens regelsystem. Ett statsdepartement nära nog förhandlar med ett företag, som nyss fått klartecken från domstol till utbyggnad. För att regeringen i sista hand ska slippa ett besvärligt tillståndsärende på sitt bord har Mp genom Lövins departement kontakter direkt med med Preem. En regeringskris hotar nämligen om tillstånd beviljas av regeringen. Och för att hålla samman Lövfens kvotering – förlåt regering – utlovas Preem de facto pengar från staten. Enligt skolboken ska ärendet prövas på handlingarna. Men regeringen Löfven förhandlar med vinnande Preem för att få företaget att avstå. Mot bra penningvillkor av allt att döma.

Du och jag ska alltså betala skattemiljarder för att Löfven ska kunna sitta kvar och missköta landets ledning. Svensk miljöpolitik är rena miljardrullningen. Utan minsta nytto- eller effektivitetskalkyl offras miljard efter miljard på klimatets heliga altare. Allt som Mp stämplar Ok anses bra miljö. Och det som Mp vägrar stämpel är en klimatkris.

Det feministiska Sverige gör alltså upp med Preem, som i två företagsled ägs av ett bolag på Cypern. Preem leds av den mycket rike Mohammed (Hussein) Al-Amoudi från Saudiarabien. Den svenska regeringens hantering av ärendet passar väl in beduinernas politiska mönster.

Torsten Sandström

Så här skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski den 27/9:

Det pågår ett krig mot journalistiken, ivrigt påhejat av världens mäktigaste person. Attackerna resulterar i rädsla och självcensur, även i Sverige.

Trump är inte alls min favorit. Men som ivrig kritiker av svenska gammelmedier känner jag mig givetvis ändå något träffad av Wolodarskis ord. Jag menar att svenska gammelmedier missbrukar sin position som föregiven tredje statsmakt. Utan tvekan är det så att vänsterns journalister har ett kraftig grepp över medierna och att de använder positionen för att driva åsiktspolitik, om än ofta inlindad eller förstucken. De formar på så vis en åsiktskorridor, som underförstått framför gällande åsikter, från vilka det är tabu att avvika.

Jag tror inte journalistkåren agerar på detta vis enligt en diabolisk plan. Nej, de uppträder som vänsterns ideologer gjort sedan ett par hundra år tillbaka i tiden: via egen övertygelse ser de sina privata värderingar som givna eller självklara. Den som tycker något annat måste talas till rätta, menar de. Av detta följer begreppet åsiktskorridor eller slagordet politiskt korrekta värderingar. Flertalet journalister inser alltså inte själva att de driver en politisk linje mot vilken invändningar måste kunna resas i ett demokratiskt samhälle. Till bilden hör att en en stor del av Sveriges befolkning – förmodligen en bred majoritet – hyser andra åsikter är journalisternas heliga prästerskap gör. Denna motsättning mellan svenska folket och journalisterna är lika uppenbar som att kritiken mot Donald Trump är befogad.

Wolodarski blir på så vis en i mängden av landets vanliga journalister. En man som satts på en alltför hög medial tron och, som kejsaren i Andersens saga, inte förstår hur landet ligger, dvs vad folk i landet verkligen tycker, tänker och ser.

Från tronen syns givetvis bilden av att ett krig pågår mot furstens många skribenter. I själva verket är kritiken av medierna saklig och även berättigad, med tanke på mediernas tänka position som en tredje statsmakt. Jag menar alltså att Wolodarskis gäng har sig själv att skylla. Det är deras mångåriga och samfällda åsiktsmångling i tidningar, radio och teve som är orsaken till att de nagelfars av många kritiker på sociala medier. Deras eget vägval har gjort dem till måltavlor för högst berättigad kritik. Tuffa invändningar är OK. Däremot inte brutala hot förstås.

Tyvärr talar mycket för att Bonnierprinsens klagan kommer att tillta i styrka. Och att närstående politiska intressenter och makter kommer att ingripa till stöd för journalistkåren. I pipelinen ligger särskilt stöd till livvakter för journalister och regler om att högre straff kan utdömas i situationer då en brottslig gärning rör en journalist. Jag försvarar inte alls brott mot journalister. Men jag är definitivt emot att åsiktskorridorens väktare ska ges särskilt straffrättsligt skydd. De har nämligen inte förtjänat detta. De agerar nämligen inte om sakliga kritiker av den politiska eliten, som tänkt var. De uppträder tvärtom som elitens försvarare.

Toirsten Sandström

DN frågar idag sina mediala kollegor följande:

”Har ni problem med rasism på

redaktionen?”

Den rätta frågan borde vara:

Har ni problem med vänsterism

på redaktionen?

Sveriges främsta mediala problem är inte rasim mot journalister. Det är i stället journalisternas vänsteråsikter mot publiken.

Torsten Sandström, trött bloggare

I Sydsvenskan nätupplaga fanns häromdagen följande rubriker:

HEDERNS VAKANDE ÖGON

”Flickan får en annan regelbok än killarna”

Som yrvaken läsare undrar jag vad det är som händer. Är det ett allmänt problem som tidningen lyfter eller rör det sig bara om en grupp, kanske en minoritet? Den främsta orsaken till att mediereportage idag är så svåra att tolka är att orden formats efter den politiska korrekthetens mönster. Klarspråk används alltså inte, det är dödskallemärkt. Det anses förtryckande, lustig nog efter vad jag nu tänker berätta.

Ett försök till närmare undersökning av de egendomliga rubrikerna i Sydsvenskan visar följande. Det handlar om mäns kontroll och våld mot invandrartjejer i skolan. Men det sägs inte klart ut att det rört sig om nyanlända kvinnor och män. Inte heller att det rör sig om klankulturer och deras privata justis. Uttrycket ”hederns vakande ögon” borde egentligen passa på oss alla – svenskar och nyinflyttade – som vill att det ska vara lugn och ro i skolan.

Men ”heder” är ett kodord. Det luktar så gott, heder är ju något fint. Men kodordet brukas för att tona ned – urvattna – olika klankulturers grova övergrepp mot tjejer som vill bryta sig loss och anpassa sig till den svenska majoritetskulturen. Termen ”heder” avser att utstråla förståelse för klankulturernas egna traditioner, som delvis klandras inom åsiktskorridoren, men som det svenska samhället påstås ha ett ansvar för att förstå mekanismerna bakom. Signalen är alltså såväl negativ som positiv, något som jag tror är avsiktligt. Annars skulle ordet ”klanförtryck” användas, ett begrepp som direkt ger en laddning av något gammalt, främmande och grovt fel. Förvanskningen sammanhänger med en gigantisk respekt för invandrarnas kulturer – faktiskt även livsfarliga aspekter eller förtryckande sådana. Tänk bara på hijab och burka.

Unga svenska journalister har ganska länge skolats i pk-ismens språkbruk. Det rör sig om en i grunden politisk träning, som lär den unge hur hon/han bör skriva respektive inte bör uttrycka sig. Efter månader av skolning sitter beteendet i ryggmärgen. Följden blir att många allvarliga problem lindas in i lungnande ord, liksom bindor av bomull. Framställningen fjärmas med andra ord medvetet från verkligheten. Själva tanken är att vissa ord och uttryck anses politiskt förbjudna.

Som exempel följer här en mycket kort ordlista:

Hederskultultur=invandrarklaners förtryck/privatjustis

Rasifierad=person som påstår sig rasdiskriminerad

Ras=dödskallemärkt ord i svenska munnar

Modersmål=invandrares tungomål

Gängbrottslighet=invandrares klanbrottslighet

MC-gäng=motoriserade klanbildningar

Normkritik=kritisk granskning av manliga strukturer

Binär=heterosexuell läggning

Kön= en socialt självvald sexuell position

Struktur=osynlig social relation som påstås vara kraftfull

Uppvärmningen=ökad medeltemp i atmosfären med av vetenskapen ännu obevisad förklaring

Torsten Sandström

Ekobrottsmyndighetens åklagare Björn Rosenlöv skriver i Dagens Juridik om att klanerna inte bara hanterar droger utan också driver storskaligt fusk med assistansersättning. Hans bedömning ät att fusket omfattar minst 50% av all utbetald ersättning, dvs omkring 14 miljarder per år. Det har åklagare och polis känt till länge, säger han. Enbart en bråkdel av fallen ureds.

Bara under ett par veckor i september har den svenska kriminaldebatten öppnats upp. Sprickan i tystnadens mur har rämnat. Plötsligt sägs sanningar som tidigare varit tabu. Initierade om brottsligheten har sedan länge haft information från insidan, men det offentliga Sverige från topp till botten har haft munkavle. Sådant hände förr bara när diktaturer föll.

Tidigare har bloggare och andra samhällskritiker fått skit för att de spridit rasistiska fördomar om svensk brottslighet. Vi väntar – förmodligen förgäves – på ursäkter från landets politiska eliter. Och inte minst från deras vapendragare inom medierna. Vi fungerar som den tredje statsmakten. Det gör inte de.

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/ebm-aklagare-klanernas-ekobrott-hotar-fundamentet-for-var-valfard/?

Sveriges Radios ledning ställs nu till svars för att SR inte har tillräckligt många olika nationaliteter i sina anställdas led. Det är den anställde Palmira Koukkari Mbenga som leder upproret. Radiochefen svarar att omkring 25%, alltså en fjärdedel, av personalen har utländsk bakgrund. Till saken hör att antalet utrikes födda i landet är 20% av totalbefolningen!

I flera bloggar har jag lyft fram oviljan att stå upp för att det offentliga Sverige måste bygga på kompetens och inte på kvotering. Personer med bäst utbildning och mest erfarenhet ska ges jobb inom stat och kommun. Urvalet ska inte baseras på de som är mest politiskt korrekta. När det gäller SR har därför Koukkari Mbenga inte minsta anledning att klaga. Hon tillhör redan en överrepresenterad grupp. Hennes krav på en bredare representation av olika spridd invandrargrupper – från Somalia, Afganistan och jag vet inte var – är absurt. För mig spelar det ingen roll om jag lyssnar till en smålänning eller till en palestinier – det är substansen, dvs kompetensen och sakligheten jag efterfrågar.

Den fråga som en förvriden svensk diskussion i grunden gäller är alltså kravet på kvotering. I stort sett varenda minoritetsgrupp ska representeras här och där. Enfrågemännsikor kvoteras i alltså in, Sveriges ska på så vis styras eller representeras av de mest jämlika i alla olika avseenden. När det exv gäller regissörer eller journalister bråkas det inte om vem som är bäst utan om vem som är mest jämlik. Därför arrangeras festivaler för kvinnliga regissörer, dirigenter, kompositörer, kockar, konstnärer och nästan alla andra kategorier. De får inte uppmärksamhet för att de är bäst – utan på grund av sin identitet. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta – för det är hög komik – eller gråta över föraktet för konkurrens och kompetens. I bräschen går feminismen som närmast blivit en svensk statsrättsliga dogm. De påminner om den franska revolutionens gormande fiskarkärringar och stickerskor. Längst bak traskar andra som har svårt att komma fram, varför de sluter sig samman och bildar en egen minoritetsgrupp med kravet: kvotering!

Upproret inom SR har ännu en viktig vinkling. Invandrare vill öka kvoten anställda och feminister vill flytta fram sina positioner. Ljudnivån i debatten är hög. Chefer visar förståelse. Tyvärr sker allt i politisk korrekt ordning. Minoritetsgrupperna brukar därför dra längsta strået.

Men ingen chef eller anställd hos SR talar om kvotering av politiska åsikter. Förklaringen är enkel för de ledande. En kvotering behövs inte, urvalet blir ändå sådant på grund av mängden svenska vänsterjouranlister på jakt efter jobb. Omkring 80 % av yrkeskåren är vänsterögd, visar vetenskapliga studier sedan länge. Dessutom påstås med emfas att alla journalister agerar politiskt oberoende. Ha, ha, ha! Politiker och medier uppfattar inte vänstervridning som ett samhällsproblem helt enkelt. Man vill ha det så.

När jag öppnar en tidning eller hör en rapport från SR/SVT blir det därför ibland svårt att avgöra om den mot förmoda rör en faktisk nyhet eller enbart en vanlig signal från någon kvotgrupp. Min slutsats är att Sveriges mediala värld – allmänt sett – är ett stort träsk. I en del av sumpen skriks efter kvotering, kvotering! Och in rekryteras journalister med rätt kön, rätt etnicitet, rätt åsikt osv. Från kvicksanden hörs rop som hävdar att journalister jobbar oberoende trots kön, åsikt politik och andra kvoteringsgrunder.

Jag känner att jag vill skrika. Mitt land är på fel väg. Det enda jag kan göra är att blogga.

Torsten Sandström

I DN den 23/9 ser vi på bild hur Greta T – med en trumpen vet-bäst min – ställer chefredaktören Wolodarski samt tidningens klimatpastor Wiman mot väggen. Stor komik enligt min mening – givetvis helt oavsiktlig.

På ena sidan representanter för en av de många medier som genom intensiv bevakning förvandlat en okänd skolflicka till en världskändis. På den andra finns den lanserade produkten själv, dvs Greta T, i rollen som världens miljösamvete. Tala om av människan skapad klimatkris! Tydligare än så kan vi knappast få se det mediala spektakel som pågår i klimatfrågan. Tre personer som läst sig fördärvade på FN:s klimatbibel uppträder i samma cirkusföreställning. Men nya rubriker skapar förstås nya proselyter. DN är inte längre den tredje statsmakten. I stället krattar man propagandamanegen.

Innan klimathets inleds måste de bevisas vad uppvärmningen beror på. Är det atmosfäriska cykler i relationen solen jorden? Eller är det CO2? Det är den stora fråga som ännu inte vetenskapen lycktas besvara. Ändå har FN och medierna valt Greta T som sitt slagträ.

Torsten Sandström

Jökenpartiernas presentation av en historisk stor skuldsättning av framtida skattebetalare utfördes genom rökridåer av reklam och faktiskt lögner. En ”sjuhelvete” skönmålning kan man säga för att citera experter som verkligen vet vad detta innebär, dvs Löfven och Lööf.

I samma anda säger Finansministern i SVT Aktuellt häromdagen: ”Vi har sparat under de goda åren. Dom pengarna ska vi nu använda.” Så talar en person som förvandlar skuldsättning till påstådd användning av redan sparade pengar. Det är för sjutton inte fråga om användning av besparingar, utan om nyupplåning! Rena lögnen alltså! Att det sparats tidigare är en helt annan sak – statens skuld har då minskat. Nu ökar den katastrofalt med tanke på att man i huvudsak gödslar med pengar och hoppas på skörd i kommande val.

Och C-partiets Källström talar om ”en balanserad budget”. Den vanliga betydelsen av en budget i balans är att inkomster täcker utgifter – alltså utan upplåning. Men inte i C-partiets värld förstås. Där lever man gärna på bidrag, som medför att unga och gamla skattebetalare ska tvingas betala. På Wikipedia sägs att han studerat på Handelshögskolan. Fan trót! I vart fall inte redovisning, utan antagligen marknadsföring.

Det sägs ibland att folket förtjänar den politiska ledning man själv valt. Okej. Men är verkligen svenska folket såå fullständigt under isen? Och om C-partiet inte agerat vindflöjel hade Sverige faktiskt haft en regering som bättre speglar väljarkåren! Det är därför affischen ovan medger att C-politiken är felodlad. På denna punkt har de faktiskt helt rätt!

Torsten Sandström

Varje dag talas det om dödliga skott. Eller om våldsamma påhopp, knivdåd eller andra kränkningar. Jag måste knipa mig i armen för att försöka förstå det nya som händer. Men det är svårt. Jag är van vid ett åldrigt Sverige, där människor respekterar varandra. Man lyssnar – kanske grälar man – men våldet är fjärran. Eller rättare sagt var något främmande förut. Så är det inte längre som alla vet.

Vi har vant oss vid våldet. Mitt i blodflödet hörs plötsligt s-partiets främsta undfallenhetsideolog Jerzy Sarnecki öppna munnen. Mannen son under tio år tid sagt att det inte finns någon anledning att samla statistik om invandrarnas brottslighet. Dessutom har han menat att hårda straff inte funkar. Och vad säger han nu då? Hör och häpna följande:

Nu krävs det – utöver breda insatser – resoluta åtgärder som långa fängelsestraff samt dessutom avskaffad ungdomsrabatt i kampen mot gängkriminaliteten..

En 17-åring som har begått ett gängmord kan inte låsas in i tre år. En 17-åring som deltagit i ett planerat mord måste låsas in på tio år. Då får man i dessa mycket speciella fall offra ungdomsrabatten, tycker jag, säger han.

Jag som följer samhällsdebatten förstår ingenting. Igår talade Sarnecki om diffusa ekonomiska och sociala problem. Och att kriminella inte blir bättre av fängelsestraff. Plötsligt gäller motsatsen, dvs hårdare straff. Men trots tvärvändningen vill Sarnecki fortfarande inte tala om klanbrottslighetens etniska koppling. Dvs att nyinflyttades släkter bygger nätverk kring brottslighet och befäster klanernas egen rättskipning. Han snubblar framåt, men vill ändå inte erkänna verkligheten fullt ut.

Tacka för det. Sarnecki har under sin livstid endast sagt det som är politiskt korrekt. Alltså har har han konsekvent dolt en uppenbar etnisk aspekt av brottsligheten i förorterna. Enligt PK-normen är det nämligen förbjudet att tala om invandrares kriminalitet. Det anses nämligen stigmatiserande för den laglydiga majoriteten av nyanlända. Sanningen rörande den våldsamma minoriteten är med andra tabu. Om sanningen nämns kan den få svenska folket att se ned på invandrare i allmänhet, tror S-partiet, liberalerna och förstås även Sarnecki. Tystnad om sanningen förespråkas med andra ord. Eliten tror att vanliga människor är dumma.

Förr eller senare tvingas landets makthavare inse att det inte längre går att sopa verkligheten under mattan. Det kommer att bli smärtsamt. Sarnecki har sedan länge förlorat sin heder. Och landets politiker kommer att få det svårt att rädda ansiktet. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

Det meddelas idag från USA att Uncle Bens förkokta ris överväger att byta varumärke på grund av att Black Lives Matter.

Från Vita huset meddelas samtidigt att nationalsymbolen – fram till valdagen – ska byta namn från Uncle Sam till Onkel Tom.

Och från Bonnierskrapan berättas att tidskriften BLM kommer att behålla sitt namn.

Häromdagen snubblade jag över en artikel i SvD som påminner mig om något viktigt jag alldeles glömt rörande coronakrisen. Medierna har varit påfallande tysta om saken. Regeringen har inte sagt ett knäpp, utan bara allmänt hänvisat till att vederbörande statliga myndigheter bär ansvar för strategin rörande covid- 19. Inte regeringen själv.

Men efter Tsunamikatastrofen 2004 och Göran Perssons passivitet inrättades en ny myndighet inom regeringen: Kansliet för Krishantering. Där sitter särskilt anställda och uppbär lön för att samordna regeringens insatser i händelse av just en kris. Uppgiften beskrivs så här i en PM:

Regeringskansliets krishanteringsförmåga bör bygga på ett samspel mellan Statsrådsberedningen och departementen. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde. Mer om detta i länken nedan.

Själv meddelar regeringen följande om saken på sin hemsida: Regeringen ansvarar för krishanteringen nationellt. Det innebär bland annat att den ser till att centrala myndigheter samordnar och utvecklar sin krisberedskap.

Jag skriver detta med anledningen av att regeringen upprepade gånger i medierna frånhänt sig covid-ansvar och hänvisat till Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB. Även juristprofessorn från Örebro Joakim Nergelius samt nationalekonomen Lars Jonung från Lund har i medierna ställt upp till regeringens försvar. Jag är inte imponerad över deras argument rörande Regeringsformen (RF). Myndigheterna är tydligt underställda regeringen, som alltså kan ge dem allmänna direktiv. Men givetvis inte kräva beslut i ärenden som rör namngivna personer eller enskilda åtgärder, se 12 kap RF.

Nu visar det sig alltså dessutom att regeringen sedan 2005 haft ett särskilt organ för krishantering. Dessutom yppas det att denna organisation under covidkrisen fortlöpande rapporterat till regeringen och samrått med olika statsråd och myndigheter.

Snaran om ansvar för den dödliga covidkrisen dras alltså åt kring Löfven. Skam åt en regering som inte klarat hanteringen bättre! En regering – som till och med har en egen organisation för krishantering – försöker alltså smita från det politiska ansvaret för covidkrisens många svenska dödsfall. Alltså har Löfven – trots rader av krisbyråkrater – begått en avsevärt mycket större blunder än Persson julen 2004. Skeendet visar också att en stor statlig byråkrati är kontraproduktiv. Sverige är med andra ord illa ute.

Torsten Sandström

https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/mer-om-sveriges-krishanteringssystem/samhallets-ansvar/regeringen

https://www.gov.se/contentassets/b9b5c9f1754b48448a73e7e00e443fe1/krishantering-i-regeringskansliet

I SvD idag kritiserar Benjamin Dousa, ledare för moderaternas ungdomsförbund, Jökens budget. Det är ord och inga visor. Läs gärna länken nedan.

Hans avslutning är pang på-bra: Regeringen belånar nu min ungdomsgeneration för att ge mer pengar till de som inte jobbar.

Jag hoppas därför att den allvarligt sinnade Dousa ska undvika att dras in i den politiska klassens drömvärld och karriärnät. Håll fast vid din högersyn från Rinkeby! Akta dig för en politisk karriär som tvingar dig att korrumperas av politisk korrekthet!

Det blir förstås inte enkelt. Klassystemet vilar nämligen på att befordran sker stegvis under strikt kontroll av lojalitet mot klassens grundvärdering: anpassning till det korrekta. Möjligtvis kan Dousa bli en av de få som klarar av det. Han har ju också en bra utbildning från Handelshögskolan att falla tillbaka på. Kanske är han mannen som kan driva en politik mot Sveriges stora strukturproblem. Frågor som Alliansen i åratal vägrat att ta itu med.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/331707/2020-09-23/15813947/Det-ar-min-generation-som-far-betala

Det finns flera skäl att inte lyssna på Sveriges kår av journalister. Huvudorsaken är att de inte har samma åsikter eller värderingar som den genomsnittliga svensken. Journalisterna röstar nämligen till omkr 80 % åt vänster, dvs de stöder V, S, Mp C och L. Jökboets talesmän är just vad de är. Varför detta är ett problem återkommer jag till i slutet av texten.

Den som är vaken märker förstås detta dagligen. Nu ett exempel från samma dag (13/9) i Stockholm morgontidningar:

Kultursidorna skriver alla om böcker som utgetts av Göran Greider, S-partiets och SR/SVT favoritpolitiker. De skriver också om feministen Johanna Ekström, som haft sex med J-C Arnault och sedan gjort karriär inom #Me too. Att hennes pappa akademiledamoten Per Wästberg var kompis med Arnault tillhör bilden. Dessutom recenseras Alexander Schulmans senaste kria, en man som med emfas jagar personer med högeråsikter.

Sydsvenskans bidrag denna dag rör en lundaförfattare med bastant bakgrund inom vänstern. Rubriken lyder Nina Björk: ”Jag förstår ju inte varför vissa människor ska ha mer än andra”. Uttalandet är grotesk och för tanken till sovjetsamhällets kritik av kapitalismen i väster. Meningen var då att lugna en befolkning av nästan lika fattiga (frånsett partieliten i Moskva). Björk ifrågasätter ett i huvudsak välmående västerländskt system. Och pläderar de facto för en dödfödd planhushållning. Och Sydsvenskan ger henne förstås spaltutrymme på en söndag.

Du kanske invänder att tidningarna bara anmäler nyutkommen litteratur och att den ofta råkar vara skriven av vänstermänniskor. Men bokutgivningen har större volym än så – hela den politiska skalan finns representerad. Orsaken till att de fyra namngivna presenteras samma dag är att de är kändisar inom den trånga svenska åsiktskorridoren. Journalisterna väljer ut personer med åsikter som de tidningsanställda själva gillar.

Många människor med kritisk inställning inser förstås detta och läser inte dagens skörd av vinklade texter. Problemet rör att en ganska stor borgerligt röstande mellangrupp, som gärna vill tro på sin morgontidning, varje dag drabbas av den smygindoktrinering som journalistkåren står bakom. Dessa läsare luras var dag att tro att de läser något unikt, bra och sant. Liksom droppen urholkar stenen påverkas läsarna stegvis av de problemformuleringar som vänsterns skribenter ideligen presterar. Många prenumeranter tror att det som skrivs är objektiva budskap. I själva verket är orden personliga åsiktsförklaringar.

Som kritisk mediekonsument väljer jag alltså bort allt som på håll luktar vänsterliberal propaganda. Och så bannar jag mig själv för att jag betalar för skräpet. Jag har mig själv att skylla. Men problemet rör den mindre initierade och kritiska majoriteten. Risken är mycket stor att de blir lurade, som sagt. Man kan nämligen inte lita på att en text i en nutida morgontidning ens har en strävan efter politiskt oberoende eller saklighet. Jag vill påstå att det rör sig om ett politisk kommando – om än inte helt centralstyrt.

Någon invänder att mina exempel rör kulturjournalistik och att andra reportage har ett mer oberoende politiskt innehåll. Det är inte sant. För även på sportsidan finns det feminister som flitigt skriver texter om kvinnosporter som ytterst få personer läser – inte ens kvinnor komiskt nog. Situationen är liknande inom nyhetsförmedling och politisk debatt. Genomgående tydliga vinklingar i vänsterliberal riktning. Även mängden kåsörer som varje vecka skriver en spalt drar i huvudsak vänsterns, feminismens eller klimathetsens lass! Det mesta är alltså förutsebart och det jag kallar PK.

Så när vi öppnar en tidning – eller knäpper på SR/SVT – så utsätts vi alla för ett åsiktsflöde som vill tala om för dig och mig vad vi ska tänka och tycka. Detta är läskigt med tanke på att bara några tusen journalister får så stor makt över en befolkning på omkring 10 miljoner. För Jökboets partier är denna åsiktspåverkan smaskens. Alltså vänsterpropaganda som du och jag själv betalar för!

Det är därför jag skriver att vi inte ska lita på Sveriges journalister allmänt sett. Några är förvisso kritiska och sakligt skickliga. Men den stora majoriteten är eländiga åsiktsvrängare. Någon säger att jag är illojal mot det svenska samhällets grundideologi, dvs att press, radio och teve utgör en tredje kontrollerade statsmakt. Det är inte heller sant. Jag är tämligen lojal. Problemet är dagens svenska medier i huvudsak inte presenterar oberoende fakta och nyheter. Nästan alla reportage färgas av vänsterns ideologi – ofta i smyg, men inte sällan mer rakt på, som min text ovan illustrerar.

Torsten Sandström

Varför är svenska domstolar så undfallande och förstående inför den grova kriminaliteten tror jag många undrar. Frågan är väsentlig. Många tror att det sitter rader av vänsterjurister, som på alla vis försöker se mellan fingrarna när det gäller brottsligheten. Detta är i grunden en helt felaktig slutsats.

Domarna följer nämligen svensk lagstiftning. Och ansvaret för denna bärs av landets riksdagspolitiker – framför allt de från S och V, men även delar av den före detta Alliansen. I åratal har de sett till att 29 kap i Brottsbalken (om hur påföljder ska bestämmas) slår fast att milda påföljder måste utdömas normalt. Dels ska fängelse generellt sett vara sistahandsvalet, alltså oavsett hur allvarlig kriminaliteten är. Dels ska domarna i regel inte ta hänsyn till sannolikheten för fortsatt brottslighet. Innebörden är att unga brottslingar ska betraktas som offer och därför behandlas extra milt vid valet av påföljd.

Svenska domare är tränade i att följa lagstiftningens krav. Det finns med andra ord ingen allmän vilja hos landets domstolsjurister att vara slapphänta eller förstående. Jag är närmast hundra procent säker på detta. Ty jag har mött många unga och äldre jurister. Men då lagstiftarna – dvs landets riksdagspolitiker i en deform 1989 under S-regeringen Ingvar Carlsson – i Brottsbalken bestämt att brottslingar ska strykas medhårs så följer domarna de regler som staten bestämt. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.

Vi ska således inte skjuta på pianisten, dvs domarna, utan på de naiva eller godtroende politiker som i åratal av landets vänsterkriminologer fått lära sig att tuffa straff inte fungerar mot brottsligheten. Dessa politiserande forskare bär alltså också de ett tungt ansvar för undfallenhetens påföljdsval som idag tillämpas i landets alla domstolar. Särskilt S-partiet har med näbbar och klor kämpat för milda påföljder. De tror att man gör de kriminella och samhället en tjänst genom att visa förståelse och föreskriva låga straff. I själva verket har samhället genom passiviteten hamnat i dagens våldsinferno. Och brottslingarna har fått en klapp i ryggen för fortsatt kriminalitet. Det är helt enkelt inte klokt!

Jag tror många förstår att det inte är enkelt att omvända kriminella till laglydighet. Deras utanförskap är ofta så befäst att hot och hårda bud inte avskräcker fult ut. Men fängelsestraff innebär ändå att de kriminella låses in – under en längre tid – och på så vis hindras från fortsatt brottslighet. Särskilt om fängelsemiljön stegvis förbättras för skötsamma kriminella – från vistelse i skogen utan mobiltelefoner till låsta anstalter närmare anhöriga och kontrollerad mobilanvändning och datorträning. Dessutom kan kanske hårda straff ändå vara en läxa, som får några klyftiga unga brottslingar att tänka om. Det är enligt min mening det man måste hoppas på. Inte på att de på fri fot ska välja en annan bana än brottets väg.

Nu står nationen inför en skiljeväg. Jag menar att den hitillsvarande politiken grovt misslyckats. Alltså dags för den motsatta lösningen, som många länder – exv Danmark – redan bestämt sig för. På några veckor har debatten delvis förändrats – numera talar till och med vissa journalister om klaner. Ja, inte alla medier förstås – de som finansieras av statliga avgifter är ännu ovilliga att tala klarspråk – kolla särskilt SR:s Monika (S)arinen, som komisk nog av misstag släppte fram sanningen i en Lördagsintervju i P1.

Som forskare kan jag inte låta bli att påpeka att de vänsterkriminologer – Sarnecki, GW Persson mfl – som står bakom misslyckandet måste kritiseras hårt. Framför allt måste de sparkas från inflytande via politiker, myndigheter och då framför allt Brå. Ut med dem! De ha genom sina upprepade signaler till riksdagens politiker om 29 kap Brottsbalken försatt Sverige i ett eländigt tillstånd. De personer som medverkat till försätta nationen i en krissituationär kan omöjligt tillåtas fortsätta med rådgivning till staten.

Till bilden hör att jurister normalt har en konservativ läggning. Jag vet att många domare är övertygade över att Brottsbalken av idag är förklaringen till krisen. Alltså domare som – liksom poliser och åklagare – står mitt i våldskarusellen och ofta möter samma brottslingar som tidigare gång efter gång. Men beslutsfattarna inom rättsvården har skolats i att lojalt följa riksdagens lagstiftning. Många kommer säker att känna stor tillförsikt om de får juridiska muskler att låsa in många fler – och på längre tid – än idag.

Efter alla år med S-regeringar, Alliansen, Sarnecki och GW Persson är det dags att pröva ett nytt och mer effektivt spår mot kriminaliten.

Torsten Sandström

Min förklaring till dagens budget är att det nu är så trångt i jökens bo att desperata satsningar krävs av fågelungarna. S-partiet ser sin framtid som hotad från höger. C är en osäker allians – och två gökungar ser ut att snart inte kunna flyga alls, dvs Mp och L. Därför väljer S en massiv bidragssatsning – till och med sänkta skatter som annars ses som en (s)tyggelse. Allt i syfte att om möjligt vinna valet 2022. En annan nödvändighet för lugn i boet tills vidare är att de andra jökungarna också ges tillstånd att slösa med lånta pengar. Därför ännu en bukett av tämligen osäkra satsningar. De är så muntra att de till och låter S spendera ännu mer inför valet 2022 på några långsökta politiska projekt. Alla passar således på att låna för eget valfläsk när upplåningen ändå är ”gratis” och ska betalas av först i framtiden.

Det är rena upplåningssnurren. Lika hysterisk är mediernas reaktion. Nästan alla tycks nöjda av tjogtals bidragstransfusioner på kredit. Få talar om att en skyhög skuldsättning av staten sker för ändamål vid sidan av covid. Sydsvenskan som ingår i Bonniers vänsterstall citerar berömmande finansministers påstående: ”sossepolitik när den är som bäst”. Sådant är läget i den svenska åsiktskorridoren.

En rimlig budget hade självfallet varit balanserad. Alltså ett stort knippe besparingar på ett antal bidragsformer, SIDA och bantning av personalen på dussintals onödiga statliga myndigheter. På samma vis borde bidragen till landstingens sjukvård villkoras av rejäla administrativa bantningar inom vårdsektorn. Vidare bör stora bidrag till EU förstås slopas. Slutligen borde Jökens ungar åtminstone skissa på hur den gigantiska upplåningen ska betalas av i framtiden – så att väljarna får en färdriktning – förmodligen genom en reformerad beskattning av villor, bostadsrätter och fritidshus. Osv. Så hade en ansvarsfull regering agerat. Men i Jökens bo härskar inte sans. Där råder desperation. Och medierna håller som sagt tyst om eländet.

Sådan är den politiska situationen i världens föregångsland in spe: Sverige. Där köps röster inför politiska val med lånta pengar.

Torsten Sandström

Idag presenterar landets medier den nya svenska statsbudgeten för 2021. Det kommande valåret 2022 syns tydligt. Utan tydlig anknytning till coronakrisen strösslar nämligen Jökboets partier med skattepengar. Rena välfärdscirkusen, flertalet satsningar rör inte virusets effekter, utan. valfläsk.

Såväl SRP1 Morgoneko som SvD jublar över allt guld som ska ösas ut från Rosenbad. Så ser vänsterjournalister på spenderandet. Jag kunde inte notera en enda kritisk invändning. För säkerhets skull hade SRP1 hittat en nationalekonom från Uppsala som de (pga hans bakgrund) visste skulle säga något välvilligt om pengaregnet. En förr så samhällskritisk tidning som SvD ritade stora diagram över alla pengar som folk påstås kunna stoppa i fickorna. Jag kunde inte ens finna den traditionella översikten om hur kalaset ska finansieras för att budgeten ska ihop (dvs sparande respektive upplåning). Medierna agerande alltså som Jökens partier önskar, dvs att ett massivt regn av manna från himlen ska locka väljare 2022.

Alltså ingen eftertanke eller kritisk analys av de framtida konsekvenserna för staten och skattebetalarna. Att finansiering måste ske genom omfattande statlig upplåning är ett faktum som inte nämns på en ”glädjedag” som denna. Jökens partier har nämligen inte ens försökt skära i åtskilliga idag onödiga statsutgifter. Nej, man till och med sänker skatter och avgifter med lånta pengar! Alla Jökens partier har beretts möjlighet att spendera på framtida skattebetalares bekostnad. Alla i Jökboet rycker – hit och dit – i spakarna, utan att tänka framtida betalning eller landets stora strukturproblem. S-partiet lyckas skänka bort stora a-kassepengar inför 2022-23. Mp ges möjlighet att slänga ut miljarder på ytterst osäkra miljösatsningar. C-partiet lyckas sänka skatter och avgifter på kredit (!). Osv. Notan överlämnas till framtidens skattebetalare.

Visst måste det till extraordinära satsningar på grund av coronaviruset. Men däremot inte ett brett regn av pengar utan minsta tal om att skatterna måste ökas på något vis i framtiden. Rena glädjebudskapet för att muntra upp folk i coronatider. Någon gång efter valet 2022 kommer alltså räkningens tid. Då ska du och jag betala för Jökens hej-och-hå-politik. Var så säker! För de som inte hittills klarat av att spara på utgifter kommer inte att lyckas att skära i statens frikostiga spenderande på andras bekostnad.

Självgoda svenska politiker brukar ondgöra sig över hur deras kollegor i diverse bananrepubliker agerar. Nu sitter Jökens partier vid spakarna och drar och sliter utav ”sjuhelvete”, som Löfven och Lööf själva beskrivit penningsullningen. Rosenbad har blivit rena biljard – förlåt – miljardsalongen! Inte ett ord om besparingar! Inte ett ord om kommande skattehöjningar! Bara populistisk låt-gå-politik är det vi ser från Jökboet.

Mina förväntningar efter Jöken var i och för sig mycket låga. Men detta storskaliga slösande med hänvisning till corona saknar motsvarighet i svensk politik. Näringslivet använder corona för nytänkande och omstrukturering. Så agerar de som vill och kan hushålla. Jökens partier sätter däremot sprätt på på folkets pengar och kör med full gas mot stupets brant…

Torsten Sandström

Jag har inget mot skattesänkningar eller lägre arbetsgivaravgifter. Men C-partiets snack är rena lurendrejeriet. Statens underskott ökar. Någon plan för att skära i slösande utgifter presenteras inte. Hålen ska fyllas med storskalig statlig upplåning. Och dessa lån måste givetvis betalas förr eller senare.

Hur underskottet i statens kassa ska finansieras (och på sikt elimineras) talar inte Lööf ett ord om. Skattehöjningar ligger alltså i pipelinen. Så typiskt för den felodlade politik partiet för. C-partiet bär ett tungt ansvar för Jöken och för att vi idag har en undermålig S-regering

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige – och för den delen även utomlands – lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i detta fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig exakt lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har omyndiga och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Det senare har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” säger landets genom tiderna mest populistiska regeringschef (i hård konkurrens). Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmer rena dynamiten, Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om det kan tyckas krasst att uttalas av en favoriserad måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft, konkurrens, för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället. Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström

En praktisk illustration av Vilks konstteori. ”Laglydighetens gång” heter skapelsen, enligt Wikicommons.

I ett svar på min undran över hans konsten svarar Lars Vilks idag på Projektsanning, https://projektsanning.com. De facto bekräftar Vilks min beskrivning av hans konstsyn, se länken nedan.

Han skriver nämligen att allt är konst bara en expert bekräftar att så är fallet. I huvudsak går han till angrepp mot min person, utan att själv formulera vad konst är, mer än just en expertstämpel. Vilks beskriver mig som dåligt påläst, som en klagande över högt skattetryck, att jag inte förstått experternas roll, att jag stavat namnet fel på getabockens tillverkare osv.

Alltså främst personangrepp, men i sak småsmulor, frånsett just påpekandet att allt som förstå-sig-påarna erkänna som konst måste anses som konst. Alltså ett cirkelresonemang som är pinsamt. Att de sk kännarna ofta historiskt haft fel – och alltså vägrat ställa ut några av nutidens giganter – bevisar att Vilks konstsyn saknar godtagbar teoretisk grund. Det är klargörande på sätt och vis.

Hjärntvättade svenskar får dagligen höra om ”Den svenska modellen”. Det rör sig om en lovsång till LO:s maktmonopol över lönebildningen på arbetsmarknaden. Att modellen köpts av landets storföretag beror på att LO på så vis utlovar fred på arbetsmarknaden. Jag bestrider inte att lugnet haft sina national- och företagsekonomiska fördelar. Men följden har blivit en svensk arbetsmarknad som byggts i betong, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Människors frihet beskärs.

Det är denna betongskapelse som främst avses då politiker och medier ständigt hyllar ”Den svenska modellen”. Alltså en uppgörelse mellan LO och storfinansen bakom Svenskt näringsliv – en kollektiv och korporativ skapelse som bestämmer arbetsvillkoren för miljontals svenskar. Den står inte att läsa i grundlagarna. Men den har murats in i den svenska arbetsrätten. Fackföreningar utanför LO och arbetare som vill förhandla själva räknas inte av det offentliga Sverige. Det är med andra ord fråga om en odemokratisk* betonglösning.

Hyllandet av ”Den svenska modellen” är enligt min mening djupt problematiskt. Inte bara på så vis att staten i lag de facto tar ställning för S-partiets egen LO-organisation och de kollektivavtal som förbunden slutit. Andra fack saknar stridsrätt för egna avtal! Utan också på grund av att betongskapelsen på ett förödande sätt lagt en död hand över invandrings- och integrationspolitiken. Modellen medför stort mänskligt lidande för nyanlända, miljarder av onödiga bidragspengar från skattebetalarnas sida (till invandrare) samt en våg av grova våldsbrott från ungdomar som känner större närhet till klanerna än den stat som står bakom den modell jag kritiserar. Låt mig förklara närmare.

Det främsta misstaget – när det gäller integration av de många hundra tusen utlänningar som sökt sig till Sverige under senaste decennierna – är LO:s vägran att godkänna kollektivavtal med särskilda låglöner för nyanlända. Få arbetsgivare vill givetvis anställda outbildad, ovan och språkligt svag utländsk arbetskraft till vanlig lönenivå. Särskilda kollektivavtal med temporärt lägre löne för nyanlända skulle därför tillvarata såväl de senares intressen som företagens behov av att rekrytera anställda för mindre kvalificerade sysslor. På så vis skulle många tusen invandrare själva kunna försörja sig och sina familjer, enbart med smärre tillskott av bidrag för barn och boende under en övergångstid (tills de ges normal lön). Genom vardagliga jobb skulle de nyanlända dessutom automatiskt slussas in i svenska språket och den svenska kulturen. Och antalet ungdomar som valt klanbrottslighetens väg borde samtidigt rejält reduceras. Även unga svenska medborgare kan inlemmas på arbetsmarknaden denna väg.

Jag inser att det finns ett antal smärre tekniska invändningar mot mitt förslag om hur gränsen ska dras mellan olika kategorier av outbildade utanför arbetsmarknaden (och risker med att nuvarande anställda stängs ute). Men LO:s och S-regeringens konsekventa nej innebär att de påtar sig ett direkt ansvar för det växande utanförskapet bland de många hundra tusen invandrare som S-partiet (och även Alliansen) lockat till Sverige sedan år 2000. ”Den svenska modellen” är alltså den främsta anledningen till att Sverige lyckas sämre än andra nationer med att få nyanlända i arbete. Det måste stå klart att den svenska modellen på så vis inneburit en död hand.

Jag skriver detta för att påpeka att S-partiet måste ta ansvar för ett nytt tänk rörande avtalen på arbetsmarknaden. Då LO tycks vägra kategoriskt att ta ansvar måste regeringen och riksdagen agera. Men här syns ånyo ”Den svenska modellens” döda hand: ingen vågar tänka utanför boxen som det numera brukar heta. Betongmodellen står med andra ord i vägen, trots att temporära låglöneavtal inte alls skjuter den i sank! Modellen är alltså ännu en helig svensk ko. Detta har åtminstone svenska politiker lyckats inbilla folket.

Min oro över den av S skapade handlingsförlamningen stegras i tider då det från EU talas om nya regler, som inom hela unionen ska garantera minimilöner i nationell lagstiftning. Det är i sammanhanget en bra lösning. Sådana lagar finns redan i många demokratiska stater. S-partiets utsände i Bryssel Helen Fritzon avfärdar upprört sådana regler för svensk del – vi har ju vår svenska modell, hörs från hennes mun. Alltså en typisk vägran att lösa nationens integrationsproblem utan statliga bidrag. Det är därför jag talar om en död hand.

Då LO, S-regeringen och hela den bastanta kollektiva rörelsen står handfallen – och landet härjas av utanförskap, brott och höga skatter – måste alla goda krafter i riksdagen agera. Lagstifta snabbt om minimilön under exv tre års tid för nyanlända och ungdomar. Kör över LO i denna för nationen så viktiga fråga!

Men mina förhoppningar om L- och C-partiernas idag nödvändiga medverkan är inte stor. De har nyligen gjort upp med S-partiet om lägre arbetsgivaravgifter för åldrarna 19-23 år under en period av två år. En stor reform påstår en självgod C-ledare. I stället för att tänka stort och vettigt befäster alltså L/C den svenska modellen. Jökens partier blir på så vis del av den döda hand jag talar om. För ifall detta inte stått klart för dig redan tidigare.

Torsten Sandström

*Modellen är odemokratisk på grund av att svensk lagstiftning inte ska favorisera specificerade personer eller organisationer. Modellen gynnar LO-rörelsen och främjar alltså ett korporativt system.

Med intresse läste jag Vilks inlägg 3100 på ProjektSanning. Hans texter är underhållande, ofta med bra knorr. Men tyvärr blev jag inte så värst mycket klokare denna gång.

Nu undrar jag. Blir det konst om jag pissar på Kungliga Slottet i Stockholm. Nej, antagligen inte. Möjligtvis en polissak. Men om jag kallar mig konstnär och urineringen utpekas av en ”expert” som performancekonst är det antagligen fråga om en finfin konstskapelse. Åtminstone om jag ska tro Lars Vilks.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå Vilks konstbegrepp. Det är flera vaga ord i luften då han skriver om saken. Han talar om verklighet å ena sidan och konst år den andra. Det är ju inget nytt ens i ett flertusenårigt perspektiv. Förmodligen menar han att konsten på något för mig oklart vis ska förmedla verkligheten. Men som jag uppfattar honom behöver inte konsten vara ett ting. Han tycks alltså inte ha något krav på bild, form eller färg. Det räcker med ett skeende, exv en mänsklig handling, såsom exv ett uttalande, en påstådd tanke eller en protest. Allting flyter med andra ord.

Det verkar som Vilks inte bara talar om bilder eller skulpturer som ”konst”, utan även om en oändlig mängd olika andra mänskliga aktiviteter och lösa ting. Möjligtvis skriver han om ett ”allkonst”-begrepp som består av bilder, teater/ord och musik. Det vore i så fall bra om han klargjorde detta, så att vi får veta varför han kan uppfatta Oleg Kuliks hund eller Anna Odells psyksjukdom som ”konst”. Jag ser nämligen deras aktiviteter som politisk teater av en föga imponerande natur.

Han skriver om Rauchenberg, mannen med en berömd uppstoppad get som har ett bildäck kring midjan. Tinget har sagts uttrycka något i stil med konflikten mellan storstadslivets bilism och naturen. Den som inte får berättat för sig vad Rauchenberg avsett måste dock uppfatta installationen som rena löjan. Sannolikt finns det ett mer avancerat bildspråk för att kritisera avgasproblem i New York? Möjligtvis anser Vilks att det räcker med själva tanken eller irritationen hos åskådaren för att skapelsen ska ses som konst? Jag är rädd för det.

Vilks text – särskilt sammanfattningen – tyder på att konst kan vara vad som helst förutsatt att verket i ”konstvärlden” (vad nu det är?) stämplas som konst. I så fall en egendomlig cirkeldefinition av vad konst är. Konst är lika med konst. Men jag tror tyvärr att definitionen faktiskt är gällande i nutidens samhälle. Mitt pissande på Slottets väggar är som sagt ingen konst. Men om Vilks urinerar blir det plötsligt ett konstverk, om jag förstår saken rätt. På samma vis blir ett förskolebarns cykelslang kring en hund ett glatt skämt. Medan Rauchenbergs uppstoppade get – av vissa personer – betraktas som stor konst.

Ja, konstens nutida värld är verkligen en tummelplats för ordstaplare och förstå-sig-påare. Temat behandlas i många av mina bloggar. Jag som tror att konst rör sig om unika bilder – eller av människan skapade ting – som via färg och form presenteras på ett kvalificerat vis, av en vältränad och skicklig bildskapare. Självklart kan bilden ha ett syfte att förmedla verkligheten: antingen som en avbildning eller som konstnärens vision av något han/hon känner för. Men bildkonst är inte ord, gester, ljud eller miner. Det är något excellent som det krävs lång träning för att utföra.

Och sen får framtiden utvisa om konsten ska ses som något skönt, revolterande eller annars unikt sublimt. Helt oavsett vad nutidens gallerister, museianställda eller konstvetare tycker. Flydda tiders sk experter har nämligen ofta visat sig ha fel. Mycket talar för att samma sak gäller idag.

Torsten Sandström

Den svenska kvällspressen är sannerligen inte känd för hög kvalitet. Tvärtom spekulerar kvällstidningarna på människors intresse för skvaller, sex, sensationer och låg nivå på journalistik. I och för sig menar jag att det stora morgontidningarna alltmer lockas följa kvällsblaskorna i spåren. Det sker genom korta texter, enkla budskap, tydliga åsikter i faktareportage osv.

Aftonbladet har en speciell roll som stor kvällstidning med ambition av ständigt försvara S-regeringens och dess många dotterorganisationer runtom i landet. Tidningen har en hög profil avseende den egna rörelsens höga moraliska standard. S-partiet är närapå gudaförklarat i AB:s spalter. Och tidningens chefsideologi, Anders Lindberg, vet alltid bäst vad gäller att vända kappan efter vinden och försvara det egna partiet. Han skriver om flygskam, men blir tagen på bar gärning på Arlanda inför en semesterresa. Alltså den vanliga dubbelmoralen. Det är så förutsägbart och så trist. Men S-politik och sensationsslask är Aftonbladets credo. Liksom dåtidens Pravda är man alltid beredd att försvara partiet.

Att tidningen ägs av Schibstedts är värt att påpeka. Vulgärjournalistik lockar många läsare och alltså många annonsörer. Jag tror Schibstedts struntar i varifrån deras vinster kommer. Pengar från Aftonbladet tycks i vart fall inte lukta, även om borde stinka lång väg. Det är verkligen syndapengar. Överskottet av konstant struntjournalistik. AB är därför Sveriges främsta vulgo-medium – en spekulation i texter som är motsatsen till ”god journalistisk” verksamhet!

Jag skriver detta med anledning av en AB-rubrik häromdagen över en text av en annan man med hög profil, men med eländiga beställningstexter i AB. Häromdagen lyckas han passera ännu ett lågvattenmärke:

Ebba Busch framstår som en

elak liten fan.

Jan Guillou: Hon vill bara gosa med extremhögern.

Du läser rätt. Tala om faktaresistent rubrik. Dels påstås att Busch är ”elak” vilket är svårt att bygga under med sakliga argument. Texten är ett angrepp på hennes personlighet, som varken Guillou eller AB kan känna till närmare. Men än värre är epitetet ”liten fan”. Enligt Google är hon 1,72 cm lång. Enligt samma källa uppges Guillou själv mäta enbart 1,7 – med hänsyn till könsskillnaden är han med andra ord en pjatt. Att han själv uppfattar sig som en bjässe beror bara på dåligt omdöme. Ont om självkritik är det nämligen gott om – för att travestera Blandaren anno dazumal.

Vad gäller AB:s påstående om att hon är en fan – alltså en djävul – möter vi än en gång ett personangrepp som inte går att underbygga. Att många inom vänstern stöter på djävlar i en egna rörelsen kan jag dock förstå. Lika undermålig är underrubriken om att Busch flörtar med extremhögern. Att Guillou själv har sina rötter i extremvänstern är däremot enkelt att styrka. Och att S-partiet i åratal regerat med stöd av kommunisterna är lika klart.

Någon invänder kanske: hur orkar du irritera dig över en tidning som saknar moral och enbart vill stödja S-partiet och Schibstedts vinstintresse? Invändningen är relevant. Men som vän av en öppen och saklig diskussion för jag krig mot alla försök att cementera åsiktskorridoren med osakliga argument. Guillous text i Aftonbladet är ett praktexempel på subjektiv slaskjournalistik.Tala om populism! Hans partivän Fidel Castro sa att ”Historien kommer att frikänna mig”. Det kan han förstås inte räkna med. Inte heller Guillou, som kommer att minnas som en osaklig och egocentrerad partigängare. En liten stöddig fan, som han själv brukar uttrycka sig.

Torsten Sandström

Följande rubrik skriks ut i Sydsvenskan:

150 forskare kräver att Sverige

tar emot flyktingar från

nedbrunnet läger

Vad sjutton har invandringen till Sverige att göra med vad en eller etthundrafemtio forskare anser? Nationen har tusentals personer som kallar sig ”forskare”. Det politiska spektrat inom gruppen är brett. Jag gissar att inte ens hälften av dem röstar för det nuvarande Jökboets partier. Hursomhelst är det en obetydlig minoritet som vill öppna Sverige för flyktingar från Lesbos i en situation där nationen står upp till öronen med arbetslösa nyanlända och klankriminalitet!

Vi ser än en gång hur Bonnnierkoncernens ledning väljer den politiska propagandans väg i sammanhang där publiken väntar sig oberoende nyhetsförmedling. Vad 150 svenskar tycker är ingen stor nyhet – inte ens en liten. Naturligtvis vet även Sydsvenskans journalister att 150 personer enbart är en spillra inom den större gruppen svenska forskare. Men tidningen använder sig av deras upprop som en bricka i ett vänsterliberalt spel. Fullkomligt medvetet. Att skribenterna inte skäms beror på att journalisterna själva håller med de 150. Men de borde faktiskt känna skam i egenskap av utstuderade åsiktsmånglare.

Jag måste påpeka att jag inte saknar medkänsla med personer i flyktingläger. Deras liv är eländigt. Men jag förespråkar en reglerad invandring via särskilt utvalda kvoter av flyktingar. Asylrätten är nämligen ett moment 22 då personer som vägras asyl ändå blir kvar på grund av att utvisning mycket ofta inte kan verkställas. Min åsikt anses dock förkastlig att döma av landets medier. Inom dem regerar nämligen journalister (och tidningsägare) som gillar den propagandalösning vi ser i Sydsvenskan idag.

Torsten Sandström

Först måste jag erkänna att jag inte är någon vän av kriminalfilmer. Det är nära nog det sista alternativet då jag zappar framför teven. Men häromkvällen blev det tio minuter med ”Den unge Wallander” på Netflix. Det handlade om en person som avrättades med en handgarant i munnen på Rosengården i Malmö. Det var ruskigt att se. Jag vet inte om historien var påhittad. Men den verkade ändå trovärdig.

Filmen sänds nu ut över ett av jordklotets största medienätverk: Netflix. Hela världen får alltså bekanta sig med Malmös brottslighet. Alltså ännu en sprängning där. I detta fall med dödlig utgång. Netflix skildrar också det som svenska politiker inte hittills velat erkänna, dvs klanbrottsligheten. Alltså några av de nyanländas familjenätverk baserade på hemlandets kulturella värderingar och normer. Med avsikten att skildra det skånska Malmö, så beskrevs en stad med invandrare i brottens brutala nätverk.

Oavsett sanningsvärdet i Den unge Wallander – som för övrigt kändes som en uppvisning i amatörteater – så blir filmen en uppgörelse med den svenska offentliga självbilden. Alltså med Sverige som ett föredöme för världens folk. På miljontals teveapparater globen runt presenteras alltså Malmö, det svenska S-partiets idealsamhälle, upp som en verkstad av våld och hårt polisarbete. OK att polisen löste mordet i filmen (antar jag), men ändå en bild av ett samhälle som inte klarar av att hantera den integration som måste till, ifall nationens politiker fortsätter att slussa in fattiga och dåligt utbildade invandare från främmande kulturer i söder.

På så vis blir Netflix´framställning en levande bild av dagens Sverige. En nation som leds av en S-regering, som inte vågar stå upp för att invandring förutsätter assimilering och tydliga krav. Det stora invandrarlandet USA har alltid haft som utgångspunkt betydande påbud om anpassning till värdlandets språk, kulturella värderingar, krav på sysselsättning (normalt utan bidrag) osv. En amerikansk dörr på glänt har med andra ord förr balanserats med krav på invandrarnas egna aktiviteter och inordning under rådande värderingar, utan ett kraftigt flöde av bidragspengar. I USA har således demokratin kombinerats med tuffa krav. Man hymlar inte – den nyanlände gynnas själv genom anpassning!

I Sverige har däremot S-partiets bild av demokrati förenats med en undfallenhet för de nyanländas kulturer, i form av språk, traditioner, religion osv. Jag har respekt för de nyinflyttades bakgrund allmänt sett. Det är ändå deras privata sak. Men just som nyanländ i en demokrati måste man i det offentliga livet avstå från sitt hemlands politiska kultur, klaner och företräde för det gamla hemlandets språk. Sverige är självfallet inte längre ett klansamhälle, där olika familjer och stånd representerar samhällsmakten. Vårt land är en enhetsnation, en sammanslutning av jämbördiga medborgare, med ett gemensamt språk, en enda lagstiftning, ett unikt system av domstolar och en gemensam välfärd som alla i görligaste mån måste sträva efter att ekonomiskt bidra till. Ingen har rätt till att åka snålskjuts utan stöd i lag.

Därför bekymrar jag mig över ett av Sveriges grundläggande problem. Det vill säga en fundamental oförmåga att värna det som ses som en gemensam kultur. Det är till och med så att vanliga svenska mönster förringas och ibland även hånas. Utan att vara en vurmare för USA menar jag att vi har mycket att lära vad gäller integration. Visst har den amerikanska staten påtagliga problem med de färgades och andra minoriteters anpassning. Men USA har ändå valt en tydlig väg av krav och rimlig frihet och inte – som Sverige – en enkelriktad kravlöshet och en flummig tilltro till att allt kommer att lösa sig, bara staten utan prut betalar ut månatliga bidrag till dem som inte själva vill offra sin åldriga och i vårt land samhällsfientliga gamla klankultur.

Världen betraktar alltså i nutid våldets Malmö via Netflix. En svensk S-ledd storstad med bidragspipeline direkt från regeringens högkvarter. Samtidigt fortsätter de boende i Rosengård att vända sina paraboler mot sina hemländers kulturer i Irak, Syrien, Somalia, Iran osv. Och det offentliga Sverige vägrar att fixa lagstiftning som öppnar för jobb i näringslivet till minimilöner åt outbildade. Vidare ges stora penningbidrag till islamska skolor och kyrkor. Och i offentliga annonser presenteras nyanlända med slöja – en symbol för manlig makt i feminismens svenska oas. Här ser vi Sveriges problem i ett nötskal.

Torsten Sandström

Vart jag än vänder blicken idag – såväl i påstått seriösa sammanhang som mot landets medier – predikas hållbarhet. Ska man var lite fin så tals det om Sustainability. Fina grejer hade Jocke från Jokkmokk sagt, Tjosan-tjosan!

Idag måste allt vara hållbart. Vad är innebörden? Möjligtvis betyder det klimatsmart, dvs att miljön inte ska belastas i onödan. Och i så fall är jag med på tåget. Men ordet klimatriktigt eller liknande låter förstås alltför svagt och lite amatörmässigt. Genom att tala om hållbarhet får tanken en vetenskaplig framtoning, vilket också syns i rader av forksningsansökningar, projektbidrag, tjänstebenämningar osv inom universitet och högskolor. Alltså ännu ett verbalt trick för att få något ganska självklart att framstå som ytterst avancerat.

Det påminner mig om en väckelserörelse. Hållbarhet blir för klimatets del en gudi behaglig lösning. Själva ordvalet framtvingar acceptans utan närmare sakargument. Vem vill satsa på något som inte håller? Man behöver alltså inte ens nämna CO2 som boven i dramat. Det blir ändå fullt klart att miljörörelsens traditionella mantran gäller. Stoppa fossilt bränsle! (Men bränn ved!). Håll landskapet öppet! (Men hindra skogsavverkning!) Skydda artrikedomen! (Men stoppa invasiva arter!). Osv. Dvs miljötalibanernas normala dubbelmoral.

Ingenting är ju hållbart för evigt. Varken du eller jag eller för den delen mänskligheten som sådan. Inte ens solens strålning mot jordytan är hållbar. Uppvärmningen har växlat under årtusenden efter varandra. Men för miljörörelsens främsta kämpar måste livet på jorden vara hållbart och konstant spegla jordbrukssamhällets miljöer från slutet av 1800-talet.

Du som läsare inser att hållbarhetspaketet omfattar en rad komplexa och politiskt laddade paroller, som delvis är motsägande. Det är dessa som krängs genom dimridån Sustainability. Jag köper inte en sådan tankeoreda. Det är fråga om kategoriska lösningar som påstås vara de ända rätta. Allt kokar ju ihop till ett rimligt skydd för miljön, som i sin tur kanske är bra för den gigantiska frågan om atmosfären kring jordklotet. Och på det budskapet satsar jag.

Personligen är jag alltså för klimatriktiga lösningar, dvs beslut som skonar miljön i rimlig utsträckning. Det tror jag också alla som pratar om hållbarhet egentligen är. Men genom att använda termen hållbar hoppas man kunna tänja ut syftet till något vidare, dvs till den politiskt korrekta synen i klimatdebatten. Innebörden är att man ska köpa FN:s klimatpanels alarmistiska och ödesmättade bild av planetens undergång i närtid. I brist på bevis håller jag inte med. När – eller bättre om – bevisen finns på plats ändrar jag min inställning till CO2 som orsak till en skadlig pågående uppvärmning. Tills vidare anser jag det mest rimligt att tro på att krisen frammanas skeden i kosmos. Och att FN:s politiska skräckscenario rörande CO2 förefaller vara en kraftig överdrift. Den som lever får se.

I stort sett allt ska vara hållbart. Från energianvändning, till maskiner, företag och myndigheter till förstås utsläpp, jordbrukande och fastighetsförvaltning. Även du och jag ska agera hållbart. Hej och hå! Det verkar som om begreppet även gäller omval av politiker. Kronan på verket tycks därför bli hållbara yrkespolitiker. Tjosan, tjosan!

Torsten Sandström

Jag minns min ungdoms politiker. Under 1950-talet var det politiska samtalet stelt och trögt. Ganska trist. Men ändå seriöst för det mesta. Allvarliga farbröder staplade argument och siffror i högtidlig ton. Oftast respektfullt mot varandra, om än med tydlig irritation. Även kommunistledaren Hilding Hagberg behandlades faktiskt artigt, trot att han sprungit i Moskva och pussat höga ledare, liksom många av hans partivänner gjort.

Idag möter vi ett helt annat politisk samtal. Debattklimatet har ändrats. En viktig förklaring är att åsiktsskillnaderna minskat kraftigt. Korridoren av åsikter har med andra ord snävats åt. För att vinna väljare tvingas nutidens yrkespolitiker därför vända ut-och-in på sig själva för att försöka visa på nyanser till sin egen fördel. Det är oftast svårt. Därför bilder mest tomma ord och stora leenden. Den politiska substansen tynar.

En annan förklaring är att dagens elit har den politiska sysslan som ett yrke. Från skolan till pensioneringen. Följden har blivit att de skiljt sig från väljarkåren på flera vis. I och med att erfarenheter från högre studier och vanlig privat eller offentlig anställning blivit en bristvara har de svårt att veta vad vanliga människor tänker och tycker. Denna ovana leder till villfarelser i det politiska samtalet från talarstolarna. Därifrån hörs ett låtsat folkligt samtal. Ofta med inslag av tjohej.

Jag menar därför att det svenska politiska samtalet – på ett allmänt plan – blivit populistiskt. Alltså en populism till vänster- eller högerkant – ofta med antingen en globalistisk respektive nationell inriktning. Men populism är det ändå vanligtvis fråga om. Hur märks det?

Det framgår för det första genom att de politiska ledarna agerar som skådespelare. Deras utseende, minspel, kläder och tonläge är smidigt och inställsamt. Allt är yta – inte längre den strävan efter det seriösa djup jag minns från förr. Det nutida yrkesfolket agerar ungefär som fastighetsmäklare mot sina kunder, dvs du och jag som väljare och skattebetalare. Credot lyder: ju mer estradör en politiker är, mätt i karisma, desto större uppmärksamhet i nationens medier.

För det andra ger mediesamhället den politiska skådespelaren luft under vingarna. Medierna och yrkespolitikerna lever i symbios. Den ene klarar sig inte utan den andre. Sammanväxten är oerhört tydligare än under åren omkring 1950. I dagsläget verkar samtliga stora mediehus – oavsett officiell inriktning – stenhårt för en vänsterliberal politik. Utan medierna hade vi haft en helt annan regering!

Populismen syns för det tredje i de politiska budskapens innehåll och form. Även här framträder förstås anpassningen till radio, press och framför allt teve. Man får en känsla av ett plastartat reklambudskap tonsatt till Sound of Music. Korta ord utan pregnans. Ett tunt budskap i reklamens anda. Alltså inga löften, bara lösa ambitioner. Än en gång påminns man om försäljaren, mäklaren, som försöker kränga sin vara till villrådiga kunder, alltså till dig och mig som ska stå för betalningen.

För det färde har en politisk hätskhet vuxit fram i nutidens politiska landskap. Den förklaras främst av trängseln där – åsiktskorridoren har som sagt krympt. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta. Trängda råttor brukar också gå till anfall, säger kanske någon som gillar hästar. Dagens politiska samtal går därför till stor del ut på hån av motståndaren, som framställs som miltals iväg i politiken. Trots att det bara rör sig om en knapp meter. I stället för sakargument används invektiv och glåpord. Motståndaren – med ungefär samt åsikt – framställs som en marsmänniska. Alla inser att det knappast blir fråga om ett fungerande samtal. Och det är inte heller meningen. Det är fråga om reklam för yrkespolitiker som söker förnyad anställning på din och min bekostnad.

Det kanske mest komiska är att nästan alla anklagar varandra för populism. Ett gäng skådespelarna som var och en försöker iklä sig rollen som hederlighetens vän. Motståndarna framställs följaktligen som skurkar och lögnare. Trots att nästan hela den politiska klassen byggt sin tillvaro på samma politiska samtalsmetod: populism.

Torsten Sandström

Från Jökboet meddelas att en satsning på 900 miljoner kronor avses för något som kallas ”Förortslyftet”. Än en gång används en etikett som försöker dölja vad saken gäller. Fenomenet ”förort” har ju inget med något allmänt problem att göra. Många sådana svenska bostadsområden är rena idyllen.

Nej, nu är det en aspekt av en misslyckad invandring som ska förgyllas via ett åtgärdsprogram, som byråkrater ska slussa ut i det som brukar kallas ”utanförskapsområden”, en term som bättre beskriver målet för regeringens belastning av landets skattebetalare med ytterligare 900 miljoner kronor.

Större delen av pengarna gå till att ”förbättra arbetsmiljön i skolan”, som det så svenskt heter för att linda in något abstrakt och svåråtkomligt i bomull. Nästa lika mycket ska gå till ”familjehem”, sägs det, dvs en form av skyddat boende för barn med sociala problem, förmodligen kriminalitet, droger od. En rejäl slant ska också gå till ”språkutveckling i förskolan” som det heter på kanslisvenska.

Det går att på ett generellt plan förstå vad som är tanken. Spontant kanske något känns riktig, men… Typisk svensk social ingenjörskonst. Byråkrater ska anställas för att sättas i arbete för att fixa något som de antagligen inte klarar av. Okej, kanske kan något kan styras upp. Men jag är rädd för att satsningarna som vanligt kommer att synas i administration, dvs löner, kontor, planer, riktlinjer, tjänsteresor, grakatamenten och dylikt som i pytteliten mån förändrar själva problembilden: bristande integration på grund av ett fortsatt liv inom främmande kulturer i utsatta områden. Det är ju nyanländas knepiga existens där som är problemet. Förmodligen blir följden ännu ett svenskt politiskt slag i luften, innebärande fler byråkrater och högre skatter, som sagt.

Hur skulle jag vilja angripa problemet, kanske någon irriterat undrar? Först och främst borde man tala om vad saken gäller, dvs invandrings- och integrationsproblem. Kärnan är kulturskillnader och rotlöshet. En alltför stor grupp av invandare vägrar – eller saknar möjlighet – att anpassa sig till ett liv i Sverige. Familj, språk, utbildning och religion står så att säga i vägen. Följden är en ond spiral nedåt med kriminalitet och stök i skolan. Inte för alla förstås, men för tillräckligt många att en svensk kris uppstått. Även om en minoritet sysslar med våld och annan kriminalitet så växer Sveriges problem för var tusende nyanländ som inte inlemmas i arbete, språk och svensk kultur. Nu över till effektiva åtgärder.

Jökboets fyra partier har under tre års tid vägrat att fatta ett viktigt beslut med direkt effekt för ökad integration, nämligen rätt för arbetsgivare att anställa nyanlända till lägre lön än den som följer av kollektivavtalen. Då LO blanknekar finns ändå en lösning genom tvångslagstiftning om minimilöner, något som många andra nationer använder. Men för S-partiet är LO:s makt en helig ko, som förstås inte heter Maj-Gull eller Rosa, utan ”Den svenska modellen”. Med många fler i jobb kunde bidragsberoendet lindras och människor ges möjlighet att flytta till mer attraktiva bostadsområden. Om de sätts i låglönejobbet kommer de att prata svenska, försörja sig själva och som nyanställda inlemmas i svensk kultur. Detta borde kalla ”Den riktiga svenska modellen”. Men den är en dröm som stoppats av Jökens partier, som självgoda rycker i byråkratins bidragsspakar på din och min bekostnad

En annan viktig pusselbit är förstås en ny tuff kriminalpolitik. Brottsligheten måste bekämpas, inte bäddas in i bomull eller i vackra ord och förhoppningar. I klartext måste de kriminella klanernas medlemmar låsas in (häktas och sedan fängslas) så att det blir tydligt att fortsatt brottslighet inte är något attraktivt. Alltså fler platser i fängelser och på häkten! Här kunde 900 miljoner ge ett första bidrag med tydlig effekt.

Även klanernas identitets- och bidragsbrottlighet kan stoppas om regeringen tar krafttag. I förslaget talas förvisso om ”stärkt folkbokföring i utsatta områden”. Tanken tycks vara att få ett grepp om dubbla identiteter oss. Men för detta avsätts enbart småsmulor, sammanlagt 60 miljoner! Alltså är min rädsla för ord utan verkstad stor. En relativ snabb och rimlig lösning kan vara lagstiftning om personliga månatliga uttag av bidragsmedel hos Försäkringskassan för varje nyanländ samt folkbokförd svensk med utländskt medborgarskap.

Jag inser att särregler kanske ses som utmanande. Men först genom krafttag kan en allvarlig svensk nedåtgående spiral brytas. Och själva invandringen är ett särartat problemområde! Vi talar nu om personer som initialt inte är svenska medborgare och som tvingas leva på bidrag från det offentliga i ghettoliknade miljöer. Krav på personlig utkvittering av bidrag – alltså legitimering och registrering – gör det möjligt att få ett effektivt grepp om flera identitets- och bidragsproblem. Det stoppar i varje fall snabbt ministrar i Irak och Afghanistan att uppbära månatliga pengar från vårt land (något som alltså hänt)!

Sverige måste därför våga peka med hela handen. Det offentliga måste uttala vänsterns hatord nummer ett: assimilering! Om det behövs med tuffa tag! Det krävs alltså djärvt nytänkande och inte den vanliga låt-gå-politiken i förhoppning av byråkrater ska fixa eländet. Förmodligen krävs att Jökboet rivs för att få kloka politiska tankar på plats.

Torsten Sandström

Följande meddelar Sydsvenskan idag:

Olle Lönnaeus: Löfven och Kristersson bråkar om gängen – trots att båda vill ha hårda tag

Det är förunderligt hur journalister med vänstersyn kan skriva. Intryck skapas av att Löfven och Kristersson är överens om kriminalpolitiken. Men det är fråga om bedrägeri.

Skillnaden är milsvid vill jag påstå. Kristersson driver konsekvent viktiga reformer inom straffrätten. Inte alltid de bästa, men syftet är gott. Löfven pratar mest – skyller ifrån sig – och gör det minsta möjliga. I flera fall mörkar han verkligheten. Han är inte alls någon reformator som vill ha ”hårda tag”. Han tror att brottsligheten kan bekämpas med undfallenhet och välvilja mot gärningsmännen. På så vis kan man säga att han stödjer klanernas kriminalitet.

Jag blir nedstämd över att se hur journalister pläderar för att hjälpa statsministern så att han inte se så handfallen ut i kriminalpolitiken som han i själva verket är. Min barnatro var nyhetsbudskap ska vila på fakta. Inte på skribentens egna åsikter eller värderingar. Nu inser jag åsiktsjournalistiken dominerar alltmer.

Det sägs att dagspressen står inför en ekonomisk kris. Det är kanske rätt. Men den journalistiska krisen är lika stor. Något av ett journalistiskt harakiri…

Torsten Sandström

Nu har jag hört såväl Löfven som Lööf presentera Jökboets budgetförslag som ”sjujäkla” bra. Ordvalet säger en hel del. I ett seriöst samtal skulle det heta ”synnerligen omfattande” eller dylikt på traditionellt politikerspråk, där överdrifter tillhör vardagen. Men båda två säger ”sjujäkla”, alltså brukas en i sammanhanget ovanlig svordom.

Jag är inte pryd. Så det är inte fulspråket jag reagerar mot. Det är en klart avsiktlig populism jag vänder mig mot. Kombinationen: medial presentation plus oklart/enkelt fulspråk plus en folklig flört brukar i vetenskapliga sammanhang fylla kravet på populism. Om du söker på populism på min blogg ska du finna min textserie i ämnet. Populism finns såväl till vänster som till höger, vill jag påpeka. Tänk bara på Hugo Chávez och Jonas Sjöstedt samt Benito Mussolini och Donald Trump.

Här möter vi alltså en statsminister samt en partiledare med hög profil som båda fiskar efter stöd genom att låtsas svära folkligt. Två personer som annars brukar håna populism sysslar alltså själva med just detta. Dessutom avslöjar de sin egen bild av hur det tror ett samtal med folket ska gå till. Och så gör de sig till med lånta och simpla ordalag. Plötsligt står de där nakna! Vi får en inblick i kulturen inom Jökens bo. Det är olustigt.

I viktiga frågor vill folk givetvis höra seriösa budskap och löften från sina politiker. Inte bli tilltalade från ovan av bossar som låtsas vara folkliga. De agerar verkligen gement.

Torsten Sandström

Mediernas eget orakel Leif GW Persson säger i TV4:s ”Nyhetsmorgon” om Löving avslöjande. Löving sa som bekant att det i landet finns minst 40 klaner bakom den allvarliga brottsligheten: “Hade jag varit justitieminister så hade jag lyft ut honom för flera år sedan.”

Nu går alltså vänstern – GW är en gammal sosse har han själv sagt i SR – till anfall på den som avslöjat sanningen. Den enligt egen åsikt så allkunnige profeten GW har nämligen under många år inte vågat eller velat säga sanningen. Han har i de Fyras gäng av kriminologer nämligen medverkat till den svenska mörkläggning som kostat så mycket i människoliv och pengar. Han som vet allt är alltså överkörd av Löving. GW kan inte stå ut med att en hög polis säger emot honom, Jerzy Sarnecki och övriga politiserande professorerna i gänget kring S-partiet…

DN gör i sin ledare idag en liknande mörkläggningsmanöver med sikte på Lövings klanavslöjande. Utan att nämna Löving talas om något som tidningen uppfattar som minst lika allvarligt. Syftet framgår klart. Man undrar varför ingen upprör sig över den ”klan” som funnits mellan Sigtuna kommun och PEAB rörande diverse fastighetsaffärer i förfluten tid? SVT:s Uppdrag granskning har kartlagt detta fenomen. Inte DN själv.

DN:s ledare visar (indirekt) inte bara på vänsterliberalernas ovilja mot Lövings avslöjande. Lika dåligt är att ledarskribenten inte har en susning om vad en klan är. Det som skett i Sigtuna rör sig om korruption. En tidning som inte ens vet vad en klan är ska inte skriva om saken!

Torsten Sandström

På morgonens nyhetsprogram i SR P1 rapporterades om att ”forskare” sysslade med forskning om mäns attityder, avseende en påstådd benägenhet hos män att killgissa, dominera och visa våldstendenser. Forskningen styrdes av en docent vid namn Hultman, som hör och häpna var anställd på Chalmers av alla ställen. En teknisk högskola med stora personalnedskärningar i pipelinen! Kanske förebådas en allt intensivare satsning på feminism?

Sådant prat har vi förstås hört förut, dvs att feminister tror sig vara ägnade att sakligt presentera mäns sociala och biologiska fundament. Det är inte det jag vänder mig mot just nu. Ty vem som helst måste få kommentera en annan (det är F-mönstret som är trist). Det märkliga är att forskningen ska utröna om (den tjejgissade) mansrollen är orsaken till att fler män än kvinnor uttalar sig skeptiskt om CO2:s betydelse för klimatet. Syftet är med andra ord att klimatskepsis är något av en själslig sjukdom. En oförmåga som måste kartläggas av forskare in spe. I syfte att finna en bot.

Det är egentligen horribelt. Tvivel har sedan vetenskapens barndom för mer än 2000 år sedan ansetts som ett adelsmärke. Först när bevisen är otvetydiga blir tvivel något märkligt. Det verkar finnas rimliga bevis för att jordytan – och kanske atmosfären – har fått en högre temperatur under senaste decenniet. Den stora vetenskapliga frågan är, alltså den som vi skeptiker bekymrar oss över , vad som är orsaken. Den som tänker efter kan förstå att det inte alls är säkert att förklaringen är CO2. En lika rimlig förklaring är skeenden ovanför jordens yta, avseende solens strålning och cykler, molnen osv. Så länge jag inte kan ta ställning till om det rör CO2 eller skeenden som är oberoende av människan väljer jag en skeptisk inställning. FN:s klimatpanel är nämligen så späckad av politruker – och alltså vinklat utsedda ledamöter – att svaret från början är givet (dvs CO2). Läs massor om detta på http://klimatupplysningen.se.

Men i Sverige härskar inte skepsis. Här är POLITIK övernormen. Alltså härskar statsfeminismen över medierna och forskningen. Till och med en av landets förr så respekterad teknisk högskola (Chalmers) sysslar nu med politiserande själsforskning.

Den svenska sjukan har en tydlig anknytning till brist på kunskaper. Det syns från landets politiska ledning i toppen ned till politiken över den svenska skolan. Även vetenskapssamhället har invaderas av statsfeminismen. Med största självklarhet tar de plats i kursplaner, val av litteratur, utvärderingar, undervisning och inte minst i det offentligas utdelning av forskningsbidrag. Hundratals miljoner går till politiskt korrekt forskning. Här gäller alltså inte något av det tvivel som kännetecknar hög vetenskaplig nivå.

Den svenska forskningspolitiken saknar på detta vis vetenskaplig grund. Den påminner mest om Lyckoslanten. Politisk styrning, men inte i rimlig tankesparsam riktning. I stället är det Slösa som favoriseras genom hugskott och pengar.

Torsten Sandström

I dagarna är S-partiet irriterat på att en statlig partisammansatt utredning vägrat att föreslå grundlagsskydd till SR och SVT. Alltså en beställd utredning, som syftar till att ge de tvångsfinansierade mediebolagen ”evigt” liv. S-partiet vill givetvis även för framtiden få stöd från horder av vänsterjournalister på SR/SVT. Lyckligtvis har S nu stött på motstånd. Alltid något att glädja sig åt.

I min värld är det en skymf att medborgarna ska tvingas betala år ut och år in för SR/SVT och i vederlag få en massiv rapportering som backar upp S-partiet och partierna på vänsterkanten. Oavsett dina partisympatier måste du betala för vänsterreportage! Det förmedlar en känsla av pressen under Sovjettiden. Det är givetvis ohållbart i ett demokratiskt samhälle. Men så är det i Sverige.

Lika ohållbart är det ”lägerelds”-tänk som SR/SVT utvecklat för att – via underhållning – locka nationens politiskt ointresserade till sändningar från SR/SVT. Även här känner jag mig allvarligt kränkt av att vara tvingad att betala för smörjan. I tidigare bloggar har jag kritiserat den stora enfald som framför allt SVT serverar framför lägerelden. Flabb, kändisar och billiga lekar är den kost som publiken i sotröken framför elden får sig till livs. Host-host!

En kilometerlång rad av personer som råkat bli kändisar för att de är snygga, skrattar brett, sparkar boll, springer snabbt, spelar teater, åker skidor osv. Samma ansikten vecka efter vecka. Samma solvargsleenden och flamsiga skratt. Bilden av att ”Vi har så roligt” projiceras gång efter annan. Nya tävlingar och skratt på rad efter rad. Det liknar de allra larvigaste barnprogram för vuxna. Det är så trivialt att klockorna stannar och göken i uret tuppar av. Det innebär en förnedring att att servera underhållningsprogram av det slag som SVT gör var dag! Kvällsflabb i tevesoffan. Så utstuderat simpelt. Enda tänkbara förklaringen är att hålla folket framför SVT:s lägereld vaket, så att människorna – med flabben ringande i öronen – får en dos vänsterpropaganda och går till valurnan.

Till SVT:s skrattande terror hör reklamen för de egna programmen som skriks ut flera gånger per kväll, vecka efter vecka. Pust! Det sägs att vi skulle slippa reklam genom statsfinansiering. Men SVT:s egna reklam är lika fånig, påträngande och dessutom betalad av mig själv. Tillsammans med de andra fåntrattarna och kulturprissarna har jag nu minst 20 gånger sett att den stora underhållaren Anna Batra ska skoja till det för oss (det skulle inte förvåna mig om hon av vakterna av lägerelden anses som ”folkkär”). Om hon fått uppdraget av politiska skäl eller pga äktenskapet med Batra kan kvitta. Det enda försonande draget är att programmet heter ”Muren”. Med tanke på journalisterna partitillhörighet rör det sig förmodligen om en hyllning till såväl Järnridån som Berlinmuren. I åsiktskorridoren måste man skratta – bara det inte sker på makthavarnas bekostnad!

Efter att i 10 minuter häromdagen ha kollat ”Bäst i test” på SVT smäller jag faktiskt av. Såvitt jag förstår finns det ingen anledning att tvinga skattebetalarna betala för sådan kvalificerad smörja. För mig är det självklart att uppgiften genast bör överlämnas till de reklamfinansierade kanalerna. Och vips kan tvångsavgifterna sänkas med 50 %. Plockas därefter den dagliga vänsterpropagandan bort så minskar ytterligare 30% av de pengar jag måste betala per år till SR/SVT. Kanske lika bra att lägga ned hela SVT/SR-rasket med sin obehagliga tvångslösning. Usch för statligt förmynderi!

Jag lyssnar ibland i bilen på SR P4 och lokalradiokanalerna. Samma pladder, flabb och personliga åsiktsförmedling som vid SVT:s lägereldar. Kolla själv så får du höra. Intryck skapas att folk från gatan samlats i en studio för att skratta och svära med varandra för att få tiden att gå för unga lyssnare. Alltså en form av ”perfect time killer”, som alltså hålls igång med tvångsavgifter från dig och mig.

Min kritik tar således sikte på en framtvingad medial verksamhet som S-partiet och dess proselyter vill ge skydd i grundlag. Om något borde verksamheten förbjudas att hållas igång genom offentliga medel!

Det sist sagda var nog en överdrift. Varje dag presenterar framför allt SR P1 några guldkorn med kritisk och saklig journalistik. Men de försvinner tyvärr i det onyttiga och rentav onda mediebrus jag nyss nämnt. När jag får höra att den politiska klassen till vänster i grundlag (!) vill permanenta en indoktrinering som jag själv måste betala är jag, som framgått, benägen att säga adjö till SR/SVT. Jag är säker på att en nedläggning kommer att resultera i att nischade kvalitetskanaler dyker upp med reklam eller krav på avgift. En sådan lösning är för övrigt logisk i ett samhälle där medborgarna ska göra fria val rörande sin egen konsumtion av varor, tjänster och idéer. Men tanken om fria val är ett rött skynke för landets partier till vänster. De önskar inte frihet, något som grundlagsidén visar. De vill styra åsiktsbildningen i egna hjulspår. De eftersträvar alltså propaganda, även om ingen av dem vill ta ordet i sin mun.

Torsten Sandström

En hög svensk polischef talade häromdagen om att det finns minst 40 klaner bakom den svenska grova brottsligheten. Programledaren började stamma på kanal PK, föråt SR 1. Och på någon minut avrättades en helig svensk ko, dvs den om att brottsvågen inte har en etnisk förklaring. Nu säger Löfving motsatsen: klaner står i centrum. Heder åt honom!

Dagen efter bryter en tsunami av dubbelmoral in över landets politiker och medier. Flera börjar tala om klaner. Såväl Mikael Damberg som Annie Lööf säger att detta inte var en nyhet. Vad hör jag? Två personer, som förut dödskallestämplat allt tal om klaner och etnicitet, har plötsligt länge känt till verkligheten. Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen för att se om jag drömmer.

Men jag inser fuller väl att det följer av den politik som Jökboets partier driver. De menar att all invandring är god. Mantrat är också att alla människor är goda. Därför har det till för någon dag sedan varit tabu att tala om verkligheten bakom den svenska brottsvågen. Men nu står politikerna nakna. Och vad gör de? I klartext sägs att de hittills ljugit för svenska folket om en viktig aspekt av våldsbrottsligheten. Egentligen är det upprörande. Men det svenska folket har tyvärr vant sig vid att lögner är vardagsmat inom politiken.

Nu står ändå ett helt gäng extrema dubbelmoralister vid skampålen, Kopparmatte (se bilden) menar jag, som i bloggen under två års tid ständigt fört fram klantemat som en viktig förklaring. Främst vid Kopparmatte står landet statsminister, som för inte så länge sedan pekat ut knarkköpande brats från Danderyd som orsak till våldet. Strax intill honom – alltså näst intill Damberg, Lööf, Morgan Johansson mfl – står kriminologiprofeten Jerzy Sarnecki, som i åratal bekämpat allt tal om klaner och i tio års tid som expert i Brå sopat behovet av statistik och forskning under mattan. Under Kopparmattes piska står också en stor del av Sveriges medier, som naturligtvis haft god anledning att känna till verkligheten. Men i stället i många rapporter anonymiserat den, till och med genom att ge intervjuade brottslingar fiktiva svenska namn (se bilden nedan från min blogg för flera månader sedan).

Allt sker enligt vänsterliberalismens credo att inte tala om etnicitet. Tanken tycks ha varit att allvarliga fakta riskerar att bygga fördomar om alla invandrare. Politiker och medier har inte ens förstått att människor kan tänka själva. Därför har eliten tagit till lögner. Jag kan kan knappast tänka mig ett tydligare exempel på människoförakt från landets politiska ledning.

Så låt nu den politiska eliten kring Jökboet stå och skämmas vid Kopparmatte på torget i Stockholm. De storsvenska faktavrängarna är verkligen värda folkets spott och spe!

Torsten Sandström

Ordförande i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter är en isländsk jurist som heter Robert Ragnar Spano. Någon kanske väntar sig extra hög moral från en person med det uppdraget och den bakgrunden?

Men inte. Nu visar det sig att han nyss varit i Turkiet och mottagit ett hedersdoktorat vid Istanbuls universitet. Du läste rätt. En jurist som sysslar med humans rights åker till förtryckarstaten Turkiet för att belönas. Turkiet som har fängelserna fulla med politiska fångar, journalister mfl. Det är faktiskt vanvettigt handlat av ordföranden för Europas domstol för skydd av human rights! Han klappar Turkiet på axeln och solar sig i glansen av ryggdunkande kamrater.

Tidigare har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i Genève kritiserats för att ha åtskilliga ledamöter från olika förtryckarregimer. Folk från bloddrypande nationer tros styra upp Human Rights! Den svenske ledamoten Krister Thelin har bland andra framfört en rad kritiska synpunkter.

Många svenskar dyrkar som bekant såväl Europas som FN:s institutioner för human rights. Om flera av ledamöterna i dessa organ visar djup omoral förlorar inrättningarna som sådana min respekt. De tenderar att framstå som organ för legitimering av att goda krafter är i aktion. Enligt min mening fungerar en lång rad internationella sammanslutningar på så vis som flydda tiders påvemakt. Stora ord, men massor av fulspel bakom kulisserna tillhör påvedömets trista historia. Kyrkans många medlemmar trodde att allt var frid och fröjd – och man betalade för sin frälsning. Tyvärr gäller samma sak för en mängd svenskar, som naivt litar på FN och det globala systemets sätt att fungera. Man lutar sig tillbaka och tycker att satsade pengar är väl värda. Men inser inte att internationella organisationer faktiskt driver POLITIK och att förnuftet därför ofta råkar ikläm. Den som öppnar ögonen inser att rader av globala politiska karriärister struntar i den moral man predikar för andra. Liksom korruption är dubbelmoral det goda samhället främsta fiender. De kan liknas vid maskar som förtär samhällskroppen.

Torsten Sandström

En viktig förklaring till det offentliga svenska samhällets problem rör bristen på kompetens eller kunskaper. Det syns från S-regeringen i toppen och nedåt i det offentligas olika förgreningar. Folkhälsomyndighetens vägran att lyssna på andra nationers experter är bara ett exempel. Myndigheten vet nämligen bäst – de ser sig som forskare – och vill därför själv experimentera med svenska folket som försökskaniner. Med väl känt resultat! Mediernas alltmer utslätade journalistkompetens är ett annat exempel på publik kunskapsbrist. För anställning räcker med korta skrivarkurser. Därför lever faktakritik en undanskymd tillvaro, medan åsikter och värderingar flödar som en tsunami. Kunskapskrisen syns förstås även i skolan där universitetsutbildade experter predikar att eleverna själva ska söka kunskap. Givetvis med resultat att lyssnande på lärarna nedgraderas. Och att många elever kör av banan eller sackar efter. Vad kan orsaken vara till denna allvarliga svenska utveckling?

Jag tror man kan ge ett tämligen klart svar. Och då måste man åter titta på den svenska statens topp. S-regeringar har under flera decennier struntat i kunskapssamhället. Förstå mig rätt. Regeringarna har talat vitt och brett om kunskaper. Och satsat stora slantar. Men man förstår inte vad det är fråga om och varför kunnande är bra. Frånvaron av denna baskompetens är orsaken till att det går snett. För vänsterns del är kunskaper fråga om handgrepp, i stil med att söka efter jobb, surfa på internet, söka bidrag hos försäkrings- eller akassan, rabbla värdegrunder, läsa rubriker i Aftonbladet (exv om Glen Hyséns bröllopsdag) osv. Framför allt gäller det att hylla S-partiet och dess dussintals robotorganisationer. Detta är kunskapsbilden hos S-kollektivens Sverige. Alltså handgrepp för att lyfta lön och bidrag samt för att gå och rösta vänster vart fjärde år, efter att suttit i tevesoffan och slötittat på underhållningsprogram, som komiska SVT-chefer kallar samling vid ”lägerelden”. Alltså brasor som brinner i en anda av Unga Örnar och ABF.

Orsaken till denna kultursyn är inget annat än att S-vill fortsätta att kontrollera Sverige. Vi har under senare decennier haft en rad S-regeringar med en utbildningsnivå som inte mycket överskrider grundskolan. Är detta rimligt i ett land som påstår att kunskap står i centrum? Bilden är allvarlig. Visst hade Per Albin Hansson och Tage Erlander många lågutbildade ministrar i sina regeringar. Men på taburetter satt ändå oftast folk med självstudier och ett stort engagemang för förändring av en dyster social omgivning. Dessutom en handfull mycket välutbildade i stil med Ernst Wigfors, Karin Kock, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl.

Idag består S-regeringen av en rad svagt utbildade karriärister, som sedan skoltiden planerat en politisk bana inom S-organisationen. Alltså få personer med examen från landets universitet. I stället individer som tidigt inriktat sig mot yrkespolitik. För dem blev studier enbart en omväg mot målet. Närmast ett hinder för att nå makten. Den som inte själv sysslat med längre – och ofta enformiga – studier samt hårda prov vet inte vad som krävs och behövs för ett samhälle som ska baseras på vetenskapliga rön. Den politiska karriäristen ser till sin egen verksamhet – att styra och ställa -och förstår därför inte forskningens sakta faktasamlande och kritiska analys. Man begriper inte heller skolans behov av kunskaper, prov och ordning. Oförståelsen är logisk med tanke på rekryteringsbasen för politiker. Tyvärr är detta sanningen om dagens svenska politiska ledning.

Någon kanske invänder att tiden under Alliansen inte inneburit någon påtaglig förändring, trots att flera regeringar haft en betydligt högre utbildningsnivå än dagens S-variant. Invändningen är relevant. Men ändå kvarstår mitt svar att politiken idag formas av yrkeskarriärister. Detta gäller för såväl S som andra svenska partier. Därför sammanhänger bristen på förståelse av vad ett kunskapssamhälle kräver ytterst med framväxten av en svensk politisk klass, som murat in sig i Sveriges riksdag. Där finns en samling människor som inte förstår att utbildning är en kritisk och tuff verksamhet. Hårda bud för sökaren, men också stor finnarglädje och belöning i framtiden. Alltså konkurrens och krav. Också individuella drömmar och mål . Dagens politiker funderar inte över hur kunskaper bäst inhämtas. Däremot är man ivrigt sysselsatt med petitioner från olika kollektiva intresseorganisationer rörande LAS, LSS, SOL, VAB, RUT, ROT eller andra bokstavskombinationer. Vardagen består med andra ord av handgrepp – inte funderingar om rätt miljö för utbildning och kunskaper.

För den svenska politiska klassen framstår därför ett kunskapssökande liv som främmande. Man förstår helt enkelt inte att kritiska studier kan leda till något gott och stort. Ifall man tror på utbildning gäller det bara handfasta politiska mål som att jämställdheten måste ökas mellan män och kvinnor eller ”ohälsan” minskas i skolan. Därför öser staten också ut massor av miljoner på forskning med feministiska mål eller om hur barnens rätt ska främjas. Och på så vis närmar sig kunskapssamhället stupets kant.

Torsten Sandström

PS! Läs även gårdagens blogg om Matilda Ernkrans på Ministeriet för Högre inbillning.

I Absurdistan finns en ministerpost som blixtbelyser landets problem. Löfvens regering har en minister för Högre inbillning och på taburetten sitter Matilda Ernkrans. Då några kloka beslut inte väntas passar hon perfekt för posten. Någon akademisk skolning värd att tala om belastar henne alltså inte. Arbetslivserfarenheten är också begränsad, ty hon har suttit i riksdagen sedan 18 år tillbaka (från omkring 20 års ålder). Alltså en typisk medlem av den unga svenska politiska klassen. Hon är med andra skapad för rollen som minister för Högre inbillning.

Jag har i en blogg häromdagen skrivit att bristen på akademiska kunskaper eller gedigen arbetserfarenhet är en viktig delförklaring till Sveriges omfattande problem inom vård, skola, rättsväsende, bostadssektor, skattepolitik, brist på försvar osv. I stället för kompetens har S-partiet valt lågutbildade karriärister, dvs yrkespolitiker sedan unga år.

Häromdagen hör vi Ernkrans säga något som ger handfast bild av att jag har rätt om vådan av bristen på kunskaper. Såväl ministrar som skola lider av ett stort underskott på bokliga kunskaper. Det framgår tydligt av Ernkrans svar på avslöjanden om att unga tjejer utsätts för våldsamt sex av sina unga manliga partners, om än frivilligt av allt att döma. Avslöjanden av detta slag kan givetvis inte gå Absurdistans S-regering förbi. I stället för att säga att det är föräldrarnas sak att tala med sina ungdomar om sex ropar Ernkrans till Sveriges medier: Varje lärare måste utbildas i sexualkunskap så att ungdomar i sin tur kan informeras. På Departementet för Högre inbillning finns det inte tid för eftertanke och analyser. Nej, Ernkrans rycker i spakarna och levererar svar som ska skapa en bild av aktivitet. Alltså handling utan kunskap och tankar.

Den svenska skolan har förvandlats från en kunskapsmiljö till en förvaringsplats för hundratals framkastade kampanjer som byggts på dåligt underlag. På departementet vistas klasar av politiska ideologer med vänsterinriktning. Alltså inga personer med djup kunskap och praktisk erfarenhet av vad inhämtande av kunskap kräver. Inte undra på att unga blir skoltrötta. Eller att det blir svårt med ordningen i skolan.

Men sådana sakliga argument biter förstås inte på en minister för högre inbillning. Hon rycker i sina spakar och trycker på knappar. Här fattas – alltså saknas – kloka beslut. Ministern menar nämligen att kunskaper av teoretiskt slag enbart är besvärande. Akademiska pedagoger har viskat det i hennes öra att kunskaper, betyg och ordning är oväsentligt, ja rentav skadligt. För henne är politiken allt. Förnuftet är intet.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag från början använd orden ”klaner” och ”klanbrottslighet” för att förklara vilka personer som huvudsakligen står bakom det grova våldet i dagens Sverige. Men nationens politiska elit och medierna talar däremot nästan alltid om ”gängbrottslighet”. Skillnaden är oerhört viktig. Närmare bestämt preciserar ordet ”klan” våldsutövarnas bakgrund och gemenskap: de tillhör brottssyndikat med främmande kultur inom invandrarmiljön. En annan skillnad rör det offentliga Sveriges andra vrångbild, nämligen att brottsligheten har en ekonomisk och social förklaring som baseras på fattigdom och brist på jobb. Klanerna agerar nämligen som specialiserade kriminella affärsnätverk med stark sammanhållning. Samt en viljeinriktning mot att bedriva just våld för att främja inflödet av pengar.

En hög polischef, Mats Löfving, berättade tämligen frispråkigt häromdagen i SR:s P1´ lördagsintervju om verkligheten. Programledaren (S)arinen tappade för en stund fattningen och kontrollen över samtalet. Löfving beskrev nämligen rakt upp och ned de minst 40 klaner som opererar i landets våldstyngda förorter (med förgreningar därutanför). Bilden av maffialiknande affärsrörelser presenterades med andra ord. Inte ett ord från Löfving om politikernas och mediernas projektion av fattiga ungdomar som protesterar mot sin utsatthet. Löfvings presenterade unga välorganiserade män som valt ett ”yrkes”liv utanför den svenska lagens domäner. Alltså klaner med egen justis.

Det är nu hög tid att den svenska kriminaldebatten lämnar drömmarnas land. För framgång i kampen mot våldet måste alla relevant fakta om klanerna upp på bordet, så att beslutsfattare och medborgare kan förstå vad som sker samt vad som måste göras för att dämpa brottsligheten. Detta är för mig en självklar slutsats i en demokratiskt stat.

Men för landets politiska eliter innebär öppenheten ett hot mot tankar med djupa rötter. Varför de inte agerat tidigare. För många vanliga människor har det länge varit klart att våldsbrottsligheten har anknytning till invandring och kulturer i fjärran. Ett sådant påståendet har fram till Löfving varit tabubelagt.

Dessutom har har eliterna länge argumenterat utifrån snedvridna folkrättsliga teser om Human Rights. Mantrat har varit att alla människor är lika goda och att kulturella skillnader ständigt är av godo. Sanningen är en annan, nämligen att alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter. Alla människor agerar inte gott och åldriga kulturer kan vara skadliga (vårt land har sedan länge lämnat klanernas idévärld). Det svenska likhetstänkandet är nämligen en skapelse av politisk korrekthet. Ett mantra som fört det svenska samhället vilse i kriminalpolitiken. För detta bär ledande politiker, medier, BRÅ samt inte minst forskare inom framför allt kriminologi ett mycket tungt ansvar!

Löfvings yttranden har alltså öppnat en spricka i den officiella PK-muren. Därifrån hoppas jag att steget blir kortare till ett antal nödvändiga reformer. På grund av decennier av underlåtenhet måste synen på brottslighet att förändras i grunden. Stora penningresurser kommer att krävas för byggande av nya anstalter och häkten samt för anställning av personal som krävs för beslut som rör frihetsberövande. Vad som måste ske kan beskrivas genom följande slagord.

Polis, åklagare och tull måste ges mer muskler. Polisen bör ges resurser för omedelbart omhändertagande av brottslingar i alla åldrar, förutsatt att fängelse ingår i straffskalan. Begäran om häktning måste bli mer regel än undantag. Brott av barn ska i alla offentliga verksamheter anmälas till polisen. Tullen ska (vid färjor och gränser) särskilt kontrollera utförsel av misstänkt stöldgods.

Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning skärps! Ungdomsrabatterna minimeras! Påföljdstypen samhällstjänst används endast vid första resan. Frihetsberövande som påföljd används enligt straffskalan för alla. Ungdomsbrott undantas explicit från tillämpning lagen om barnkonventionen.

Fängelse återinförs som normalpåföljd för unga vid allvarlig eller upprepad brottslighet. Effekten ska vara inlåsning utan uppenbara flyktmöjligheter. Mobiltelefonering med omvärlden ska endast ske under kontroll. Rabatterna för verkställighetens genomförande begränsas rejält (normal ska den dömde sitta tiden ut).

Brå läggs ned. Uppdrag för brottsforskning läggs ut på universiteten och förmedlas via oberoende forskningsråd. Endast politiskt fristående forskare ska ges uppdrag.

Statistik insamlas om samtliga data med relevans för den grova brottsligheten. Det ska inte ses som en integritetskränkning att notera fakta om status som invandrare i första eller andra generationen. Inte heller ska rimlig kontroll av en frihetsberövad anses integritetskränkande.

Det öppna samtalet är särskilt angeläget vid allvarliga samhällsproblem i stil med exv vålds- och egendomsbrott. Löfvings bild av klan- eller yrkesbrottsligheten måste innebära en punkt för slentriantänket att brottslingar inte själva rår för vad de ställer till med. En ung brottsling blir inte bättre av att ständigt möta inställsamhet och förståelse. Däremot blir tuffare tag en tankeställare!

Torsten Sandström

Filosofiska tankar kan var mycket lärorika. Och faktiskt roliga. Bara ett så enkelt fenomen som en gnistrande svensk å med ganska snabbt flytande vatten. Vad sker när vi betraktar ån?

Läsaren suckar kanske tung och säger: alla vet väl för f-n vad vi ser då man stannar vid Lagan! Mitt svar är att filosofi faktiskt kan hjälpa oss att inse vad som händer då vi befinner oss vid rastplatsen invid Lagan. Och framför allt synen på brottsligheten i Sverige.

Det finns nämligen ingen enkel och självklar förbindelse mellan fenomenet – dvs Lagan – och din eller min bild av vad vi ser (förnimmer). Olika personer förnimmer nämligen samma fenomen på högst olika vis. Detta påstår jag med stöd från många – och gamla – tänkare. Om du inte tror på mig så läs vidare.

Det är inte så att jag förnekar existensen av Lagan. Inte heller bestrider jag människors förnimmelser vid rastplatsen därinvid, dvs att de ser, hör, luktar något och kanske även med handen känner av kylan i Lagans sakta strömmande vatten. Det jag menar är att människor behandlar förnimmelserna av fenomenet Lagan på högst skilda vis. Mitt påstående baseras på den kloke Emmanuel Kants tänkande (omkring början av 1800-talet). Även på vad efterföljande filosofer säger i den filosofiska skola som kallas fenomenalism. Påståendet illustreras också av funderingar hos författaren Marcel Proust (omkring 100 år senare), i stil med hans berömda minne av smaken hos madeleinekakan från tiden av hans barndom.

En förhistorisk jägare vid Lagan såg antagligen också vatten, men hans viktigaste förnimmelse av fenomenet var antagligen tillgången till fisk och rent dricksvatten. Stadsbon från 1800-talets senare del uppfattade nog å andra sidan Lagan som en lockande källa för vattenkraft. Dagens betraktare ser kanske mest vatten som riskerar att vara odrickbart? En fransman på besök kommer möjligtvis att tänka på minnet av en camping- och fiskeutflykt från barndomen med föräldrarna. Även många andra kan vid Lagan framkalla sköna dofter och händelser från förr av bad i det fria. Relationen mellan fenomenet och våra förnimmelser varierar med andra ord rejält.

Resultatet är att varje betraktare framkallar bilden av fenomenet Lagan enligt ett eget mönster för behandling av förnimmelser. Varje individ och personer från olika tidsskeden har alltså egna värderingar, fantasier och erfarenheter, som alla färgar det omedelbara intrycket av Lagan.

Det jag skriver har som nämnts en given politisk förklaring av hur du, jag och andra uppfattar olika fenomen i samhället. Tydligast är detta kanske rörande frågor om brottslighet och invandring. Den som i sin värdebas ser unga brottslingar som offer för sociala omständigheter de inte rår över får naturligt nog en mindre kritisk bild till dödandet och våldet. En motsatt projektion får den som – liksom jag – uppfattar brottsligheten som utslag av en alltför öppen invandringspolitik i kombination med en totalt misslyckad integrations- och kriminalpolitik.

Att människor behandlar samma fenomen helt olika är nog inte så mycket att göra åt. Däremot kan öppenheten vad gäller samhällsinformationens tillgänglighet och innehåll självfallet påverka förrådet av fakta och värderingar i varje individs mönstersamling för bildbehandling. Detta är ett viktigt skäl för min kritik av den svenska åsiktskorridoren av betong. I ett totalitärt kommunistiskt samhälle uppstår en kollektiv och likriktad värdebas, som gör att medborgarnas synfält begränsas. I demokratiska samhällen som vårt kan liknande resultat uppnås genom medier, som enbart serverar politisk korrekt information.

Därför måste PK-ismens bekämpas!

Torsten Sandström

Rapportör från Lagan

Efter att frivilligt ha avstått från regeringsmakten under senaste valperiod ska nu Annie Lööf försöka jobba upp partiet ur den kris som Jöken skapat. Det blir nog svårt. För vem kan lita på C-partiet? Jo, landets ganska få bönder förstås. Partiets ledning och politik hämtas och odlas nämligen på bondgårdar. Bönderna garanteras fortsatta bidrag om de bara håller käften om den liberala fristilspolitik som C-ledningen driver för att locka till sig röster från städerna.

Jag lever en god del av året på landsbygden i norra Skåne. Inte sjutton hör man där liberala ord från landsbygdens folk! Att någon av dem ens skulle kunna tänka på att införa månggifte – liksom Lööf en gång i tiden – är faktiskt stor komik. Men bidragen känns bra i plånboken, även om de riktigt stora pengarna går till grevar och baroner på skånska slätten.

På så vis kan Bondeförbundets landsbygdskollektivism leva vidare. Och gå i armkrok med S-partiets lika förlegade fabrikskollektivism. Jag menar: vi lever ändå i en nation där folket inte längre tror på varken blåbyx- eller folkdräktskollektivism á la Arbetets söner och I hängbjörkens skugga. Kombinationen S och C är idag verkligen upp och nedvända Sverige. Men sånt är livet förstås i Jökboets Sverige år 2020. Koko!

Efter ett halvårs envist fasthållande vid tesen att ansiktsmasker inte är bra mot covid -19 signalerar plötsligt Ohälsomyndighetens chef att en kursomläggning kanske är på gång.

Det coronamönster vi sett från myndighetens sida har konsekvent varit detsamma. Först en felaktig start, därefter ett envist tillbakavisande av kritik och till sist en omvändelse under galjen. I stället för att direkt lyssna på utlandet så vet den svenska Ohälsomyndigheten bäst och kör så länge tygen håller. Först när det brister läggs kursen om. Jämförbara nationer i utlandet har genomgående klarat sig bättre, se mina tidigare bloggar. Det svenska samhället har skadats rejält genom regeringens och vårdbyråkraternas agerande.

Därför är det nu hög tid att se över den svenska offentliga administrationen allmänt sett, dvs behovet och inriktningen av landets närapå 300 statliga förvaltningsmyndigheter. Här finns massor med dödkött att skära bort. Även landstingens mångfald av administratörer tynger vårdens tillgänglighet. Och statens ämbetsverk har inte klarat av corona. Det finns flera tiotals miljarder att spara på en rejält slimmad byråkrati. I stället ökar den år efter år. Så fort ett samhällsproblem uppdagas ropas efter nya myndigheter eller samordnare. Kloka människor borde förstå att byråkraters främsta effekt är tillskapande av nya chefer, principer och regler, som i sin tur kräver nya administratörer osv.

Problemet med mitt reformkrav är att det finns starka politiska krafter mot förnyelse. Myndigheterna fyller nämligen en legitimerande funktion: vi ska fixa problemen! Alltså tanken om korståg. De har också en funktion att avlasta regeringen från ansvar: det är myndigheternas sak att fixa saken! Det senare har vi verkligen fått ta del av under coronakrisen. Trots att myndigheterna enligt grundlagen lyder under regeringen hävdar S-ministrar att de inte ens kan föra allmänna samtal och ge allmänna direktiv till de egna myndigheterna. Det är rena löjan! Särskilt som de nästan dagligen träffas.

Självklart behöver en modern välfärdsstat skickliga administratörer. Men det ska vara kompetenta (och inte partigängare). De ska vara så få som absolut är möjligt, av skäl som rör effektivitet och ekonomisk hushållning. De ska tyglas genom skarpa direktiv och inte minst effektiva påföljder, i stil med ett ämbetsansvar (som S-partiet avvecklat). Allt detta klarar svenska affärsföretag normalt av. De jagar resultat, dvs intäkter och kostnader. Så lär av den privata sektorn och ta fram djungelkniven för att röja i den offentliga sektorns byråkrati. Det blir säkert smärtsamt för såväl politiker som onödiga byråkrater. Men bra för svenska folket.

Torsten Sandström

PS! Med anledning av den ökande våldsbrottsligheten i landet föreslog häromdagen två forskare från Lund i SvD att regeringen måste tillsätta en statskriminolog. Jag tar mig för huvudet. Regeringen faller ju redan tillbaka på den S-märkte Jerzy Sarnecki. Därför har det också gått åt skogen. Nej, nu är det ändringar i Brottsbalken som först och främst måste till! Sverige har i många decennier prövat undfallenhetens och de låga/korta straffens väg. Nu gäller det att ta rygg på Danmark.

Den som varit ordförande för det statsbärande S-partiet garanteras en livränta, även om tiden för ledarskapet varit kort och slirig. Sådana är spelreglerna för den politiska klassens högsta division.

Nu gäller det Håkan Juholt, som inte en varit ledare under ett års tid. Efter en sejour på Island ska han nu uppbära fortsatt livränta i Sydafrika. Alltså en form av sinekur (ickejobb) som andra högt uppsatta politiker kvalar in för på din och min bekostnad.

Frågan är vad han ska göra där för att fördriva tiden. Hans afrikanska partikamrater är bra på korruption och har knappast något positivt att lära av Juholt som svensk ambassadör och bidragsutdelare.

I ett korrekt avgörande beslutar Diskrimineringsombudsmannen (DO) att det inte är diskriminering att damfotbollen löneläge är lägre än herrarnas. Det tycker inte Tidningarna Telegrambyrå, TT, som ska förmedla nyheter utan personliga åsikter. Man skriver nämligen något gåtfullt:

Det är inte lika lön för lika arbete inom den svenska landslagsfotbollen. Men spelarersättningarna är inte diskriminerande enligt lagen. Det har Diskrimineringsombudsmannen (DO) slagit fast.TT

Det vi ser är ännu ett exempel på den nya journalistetiken. Säg eller skriv vad du vill! Åsikter går före fakta! Särskilt statsfeminismens syn på Sverige.

Vem som helst bör kunna förstå att det inom kulturens värld är oerhört svårt att jämföra äpplen med päron. Måste alla konstnärer – män som kvinnor – oavsett kvalitet få lika mycket betalt? Måste författarnas royalties vare exakt liga höga i procent helt oberoende av efterfrågan eller försäljning? Måste damer som spelar inför nästan tomma fotbollsläktare – och med ett fåtal sponsorer – ha samma betalning som herrlirare? Alla bör inse att likalöner enbart kan fastställas för samma jobb på samma arbetsplats eller möjligtvis bransch av traditionell lönearbete, vilket inte proffsspel är. Förhållandena inom kultursektorn i vid bemärkelse är så speciella att könsdiskriminerande lönesättning enbart undantagsvis kan bli aktuell. Det borde även en journalist från en skrivarskola i Mörkhagen kunna inse!

Jag undrar därför om journalister saknar förmåga till objektiva analyser, där situationen X jämförs med den annorlunda Y-varianten.Där argument för respektive mot X och Y sakligt rapporteras, utan vinkling. För detta krävs förstås att skribenten frigör sig från sina egna personliga åsikter eller värderingar. Jag menar att dåtidens journalistmajoritet hade denna förmåga. I flera fall med lysande resultat.

Skillnaden med dagens journalister har flera förklaringar. En är tidningarnas chefer, som förr pekade med hela handen. Den stränge chefen tog fram rödpennan och strök bort ovidkommande personliga funderingar från nyhets- och faktarapporter. Sådana chefer är idag en bristvara inom mediehusen, där nya ideal och ideologier gäller, varom mera snart.

En annan är att mediernas konkurrens idag är större om annonsmedel mm, vilket gjort att enklare och mer underhållande material ges plats, dvs sådant som kan levereras av lägre betalda journalister, som inte klarar av stringenta resonemang. Därför köps dagligen massor av texter från TT, som på så vis sköljer över Sveriges medier. 

En tredje förklaring är den ideologi som sprids via journalistseminarier od. Det rör sig dels om indivualismens budskap: du ska lita på dig själv och låta din identitet ta plats. Dels om globalismens tankemönster där teser om mänskliga rättigheter ständigt sätts fokus. Tillsammans skapar dessa (delvis motstående) tankar en sörja av åsiktsdrypande reportage. Sådant säljer ibland – se exv Expressen och Aftonbladet – och gillas därför av mediehusen ledningar som suktar efter annonsörer. Men även cheferna där är påverkade av nutidens individualism och globalismen. Framför allt av tjo och tjim inom nöjesvärlden.

En fjärde förklaring är den vänstervridning som skett inom journalistyrket under loppet av ett antal årtionden. Den är rimligt väldokumenterad forskningsmässigt. Dessutom tydligt upplevd av många sansade iakttagare. Den text jag kritiserat ovan – om kvinnliga fotbollsspelares ersättningar – följer vänsterns allmänna krav på ”likalön”, utan att ens vilja se olika bakgrundsfaktorer. TT-journalistens reaktion hör vi nästan dagligen på SR/SVT. På så vis utvecklas vänsterns flummiga feminism. Och den tar allt större plats i gammelmededierna, som framför vänsterns konservativa ideal, huggna i sten.

Helhetsbilden är tröttsam och i grunden allvarlig. Men min bild är banne mig sann!

Torsten Sandström

I gårdagens SvD uppmärksammas ännu en konstutställning in spe. Tidningen lyfter fram två målningar som är sotgrå upptill och lite ljusare längst ned. Ungefär som på min bild ovan.

Det framgår att ”skaparen” vill uppmärksamma skogsbränder jorden runt. Han ”ville ge gestalt åt stämningen av undergång” skriver journalisten med huvet på sned.

Jag har tidigare bloggat om den nutida bildkonstens utveckling mot intet. Bilder som kan skapas av en apa med en sprayburk. Och så pang på med en titel, som i sotmolnets fall påstås heta Munken vid havet/Röda havets delning. Sist men inte minst måste en politisk korrekt förklaring anges av personen bakom verket. Det tycks som en apa klarar av det…

Vad är det som gör att en person nuförtiden kan förmå en gallerist att ställa ut något liknande och få en förstående artikel av en journalist (som jag dessutom betalar internetprenumeration för)? Svaret måste vara skapandets nivellering till intet gräns. Vem som helst ska kunna göra vad som helst inom kulturens värld, om personen så önskar. Krav på kompetens är något konservativt och auktoritärt. Tanken är en spegelbild av demokrati. Tala om vilken vrångbild det är!

Regering, myndigheter och medier talar om att det nu går bra för Sverige med covid-19. Men faktum är att vi fortfarande ligger kvar på nästan samma trista plats på dödslistan mätt per 100.000 invånare (något snäpp bättre bara). Och USA ligger strax efter oss, trots alla medierapporter om coviddöden där. Våra grannländer är så pass mycket bättre att de inte ens syns i dödstoppen.

Så funkar en svensk nation som ser politiken som en fotbollsmatch. Heja Sverige! Där försöker man lugna medborgarna genom tillrättalagda och delvis falska budskap. Förr uppfattades medierna som kritiker av den offentliga makten. Idag är de tvärtom politikernas beskyddare. Tyvärr.

Det skrivs i tidningarna om att forskningsrön pekar på att män drabbas väsentligt mycket hårdare av coronaviruset. Dödstalen är med andra ord högre för män.

Resultaten överensstämmer i övrigt med mäns kortare livslängd allmänt sett. Och att män oftare dör i arbetsolyckor eller i trafiken. Även av skador på grund av droger. För att inte tala om dödligt våld. Alltså många dystra skillnader till männens nackdel jämfört med det motsatta könet.

Min fråga är hur detta ska tolkas i ett feministisk perspektiv. Mitt svar blir att feministernas tal om sociala könskonstruktioner måste uppfattas som politisk propaganda. Visst finns det sociala attitydskillnader mellan könen. Men den viktigaste skillnaden mellan manligt och kvinnligt ligger på ett djupare plan, där en betydande del av mansrollen skapas. Det är fråga om biologiskt nedärvda belastningar (och även fördelar) som drabbar (resp gynnar) män. Sannolikt är det den kroppsligt påfrestande rollen som jägare och krigare som efter årtusenden fortfarande tar ut sin rätt i manliga skepnader. Förvisso har de starkaste, klokaste och mest anpassningsbara männen gått vidare. Men ändå inte levt så relativt skyddade liv som kvinnor gjort med barn och hem – trots stora risker vid barnafödslar förr i tiden.

Därför anser jag feministernas skrik om manliga härskarstrategier baseras på en oförståelse av biologins betydelse för mäns och kvinnors roller. Det är nog korrekt att vissa män kan vara framfusiga, härsklystna, våldsbenägna osv. Men detta har en liknande biologisk bakgrund som de dystra fakta som syns i ett genomsnittligt kortare och mer riskfyllt liv. Jag vill förstås inte försvara manligt våld eller själviskhet. Men jag menar att feministerna löper amok då de menar att övergrepp är fråga om sociala konstruktioner, som enkelt kan förändras genom lagstiftning, skolutbildning, terapisamtal od. Lika lite som kvinnors dominerande vårdintresse och benägenhet för konsensus är ytliga beteenden som snabbt kan arbetas bort via upplysning. Det rör sig i båda fallen om djupa könsskillnader med stark biologisk eller genetisk förankring.

Trots uråldriga biologiska rötter har såväl mans- som kvinnorollerna ändå förändras under det senaste århundradet. Det är främst fråga om en viljestyrd förändring inom latenta biologiska manliga respektive kvinnliga livskretsar (alltså inte mycket av det naturliga urval som Darwin talar om). Viljan till anpassning har huvudsakligen varit nödvändig och mycket bra. I grunden har utvecklingen styrts av industrisamhällets framväxt och utvecklingen av kontrakt som olika länkar mellan nationens medborgare. Demokratin har vuxit fram på samma samhällsgrund. Så industrialismen och kapitalismen har ett viktigt finger med i spelet, något som landets statsfeminister förstås inte vill kännas vid. Könens biologi anpassar sig således mycket sakta. Inte ens med snigelfart. Men ändå lite.

Detta är skrivet som moteld till den svenska statsfeminismen. Denna baseras alltså på en betänklig teorigrund, som pekar på sociala strukturer och andra ovetenskapliga tankesystem. Framför allt en obenägenhet att fundera över män och kvinnor som biologiska varelser, som sedan årtusenden ”laddats” med genetiskt betingade livsmönster under obetydlig förändring.

Den som inte ser eller förstår detta är blind eller oemottaglig. Eller med andra ord ovillig att försöka se verkligheten. Kvinnans roll har påtagligt ändrats och fått gynnsamma drag relativs sett, vilka delvis balanseras av åldriga nedärvda mönster med rötter i barnafödande och omhändertagande av små barn.

Torsten Sandström

För mig är det närmast ofattbart hur landets globalister vägrar att se verkligheten, dvs de allvarliga utvecklingstendenser som syns inom EU. Stora ord om vikten av större gemenskap. I praktiken mer överstatlighet. Och så tystnad om ytterst oroande tecken på sönderfall och penningslöseri i kolossalformat.

Vi hör igen talas om hur vissa sydeuropeiska nationen missbrukar sitt medlemskap i unionen för vilket flera av dem uppbär miljardbelopp i bidrag. Nu tänker jag exv på den försäljning av pass som Cypern sysslar med. Med en axelryckning tillåts nationen sälja tudentals inträdeskort till varje land inom EU, till glädje för ryska, ukrainska oligarker och andra skurkar. De ges på så vis möjlighet att tvätta sina pengar inom EU. Till detta kommer redan känt fiffel – exv hos Malta – i form erbjudanden om penningtvätt, brevlådeföretag och storskalig skatteplanering.

En fundering över varför detta kan ske och varför korruptionen fortsätter i stort sett hela södra Europa (inklusive Frankrike och Belgien) är att unionens ledarskap är splittrat och svagt. Många förfasar sig över att Libanon i sönderfall har ett kvoterat ledarskap, där olika fraktioner – framför allt religiösa – ges makt över nationens ledning. Men det är ju precis vad som händer också inom EU. Här utgörs inte ledningen av de mest kompetenta politikerna. Tvärtom är det B-laget som sitter på en rad centrala poster inom Kommissionen och EU:s låtsasparlament. Sveriges representeras i Komissionen av Ylva Johansson – en karriärist och fd kommunist som varit gift med höga politiker, först en från VPK och sedan med sonen Åsbrink från S-partiet. Att det rör sig om kvotering blev fullt tydligt genom tydliga feministiska direktiv inför valet av nuvarande kommissionärer.

Men inte nog med detta. Än värre är libaniseringen (i likhet med vad som sker i Beirut). Var och en av de 27 medlemsnationerna har rätt att utse en kommissionär. Alltså även penningtvätts- och fiffelnationer, inklusive före detta kommuniststater med en flödande korruption. Vad kan vi vänta av en sådan unionsledning, som mest påminner om plockepinn? Ja, inte är det kloka beslut, utan i stället revirpinkning, mutor, lobbying och liknade bad management – alltså precis som i dagens Libanon på katastrofens brant.

Jag har ofta bloggat om min positiva inställning till en europeisk gemenskap för handel, affärer och transporter. För det räcker en mindre organisation i stil med fd EG/EEC. Och därmed ett ledarskap med A-lagsspelare, som inte nödvändigtvis kvoteras in nationellt eller via kön, utan på grund av kompetens. Dessutom bör medlemsantalet minskas. För att kvala in i gemenskapen måste varje nation uppfylla höga demokratiska krav. Avvikelser från dessa ska kunna medföra ett snabbt beslut om uteslutning ur gemenskapen. En sådan gemenskap är förstås billigare att hålla i drift, varför dagens enorma bidrag från framgångsrika stater till söderns gamla bossvälden kan slopas.

Som det ser ut idag är det alltså inte underligt att EU stegvis faller samman. Tyvärr måste man tala om ett förfall, som är förutsebart och därför i grunden planerat, till och med. EU är med andra ord en eländig historia.

Torsten Sandström

I Köpenhamn har häromdagen svenska mördare, dvs några våldsamma klanbrottslingar som invandrat till Sverige, dömts till 20 års fängelse eller mer. Brotten är vedervärdiga och oursäktliga. Rena avrättningarna med automatvapen – pang, pang, pang … med dödlig utgång. Och så iväg från Köpenhamn i en stulen bil. Detta är den danska verkligheten. Men de fångades av dansk polis. Grymt våld och två döda, men också stenhårda straff. Tuff rättvisa skipas nämligen på andra sidan sundet.

Utanför domstolen säger försvarsadvokaterna att männen är orättvist dömda, ty i Sverige hade männen högst fått 4 år i fängelse (och sedan eventuellt rabatt). Men i TV talade en dansk åklagare klarspråk. Han menade att Danmark inte vill veta av den svenska ”gäst”brottsligheten. Därför hårda straff. Meningen var att stänga ut svenska klaner från Danmark. Ska de döda och utöva våld måste det ske i Sverige.

Vi ser alltså en tvär kulturskillnad över Öresund. I Danmark talas det klarspråk och inga undanflykter om sociala orättvisor bakom brotten eller liknande undanflykter. Även om ekonomiska förklaringar givetvis finns så anses det ändå inte tillåtet att godta dem för att förminska förfärliga brott som mord och våld. Danskarna förstår nämligen att undfallenhet bara riskerar medföra ytterligare kriminalitet. Därför är det bäst att låsa in på lång tid, som en varning till klanernas medlemmar. Och även som år av skydd från eventuella återfall.

Den svenska lösningen är som bekant den diametralt motsatta. Ett evigt tal om offrens kultur – och då menar man inte de avrättades utan våldsmännens kultur och sociala bakgrund! Från början tycker alltså svenska politiker synd om klanernas ungdomar, precis som om de är robotar och inte har något annat val är en våldsbrottets väg. I Sverige är åklagare och försvarsadvokater ense om yttersta mildhet. De följer bara den svenska brottsbalkens regler, som bygger på att alla brottslingar ska få en andra, tredje fjärde chans osv. Och dessutom ska alla unga kriminella få en femte, sjätte, sjunde osv möjlighet att bättra sig efter ett milt straff – samt dessutom en rejäl straffrabatt. Stackars ungdomsbottslingar! Hur ska de kunna komma på fötter med en sådan undfallenhet. Ansvarslöshet föder bara ny brottslighet.

Mellan Öresund löper med andra ord en juridisk barriär som påminner om en järnridå. På danska sidan en realism – du ska veta vad du ger dig in på om du väljer dödens väg. På den svenska en naiv tilltro till att syndaren kommer att bättra sig om han bara får en mild behandling, dvs ett varmt leende och en klapp på axeln efter en kort visit på polisstationen. Erfarenheten visar att den svenska idealismen totalt saknar verklighetsförankring. Undfallenhet sporrar snarast till förakt för rättvisan och därmed fortsatt och ökad brottslighet. I Danmark stängs fängelsets grindar bakom våldsmännen för lång tid.

Det som nu mest oroar mig är ännu ett svenskt sjukdomssyndrom. Svenska brottslingar som så önskar – kanske de två i Köpenhamn – kan få sina brott sonade i svenska fängelser. Alltså ytterligare en segdragen och oroande omgång av svenskt tycka-synd-om våldsmän. Snart är kanske mördarna från Danmark på svenska anstalter. Och då vet såväl du som jag att de kommer att behandlas med största-möjliga-undfallenhet! Ty i vårt land är straff inte straff. Inte något hotfullt eller tyngande långvarigt. ”Straff” är i Sverige enbart en förhoppning om att personen själv ska välja en ny väg. Om han vill.

Detta är ännu en orsak till att jag kallar Sverige Felfärdssamhället.

Torsten Sandström

I dagens SvD får Ohälsomyndighetens chef plats för sin falska bild av hur myndigheten lyckats hantera coronaviruset:

Carlson: Vår bedömning har visat sig vara korrekt

Trots Sveriges placering i dödsstatistiken vidhåller han således att man har lyckats. Med ”korrekt” måste han ändå mena att nationens strategi minskat virusets skadeverkningar. Alltså agerar Carlsson som Löfven: ”förneka den dystra verkligheten – påstå att nationens strategi varit korrekt”.

SvD sprider på så vis ett falskt budskap. Rubriken fungerar nämligen så. Människor som inte tänker efter själva eller orkar läsa vidare säger: okej, det gick väl bra då. Rubriken bord ha varit något i stil med: ”Carlsson förnekar en felaktig strategi.”

Svenska medier bidrar på så vis – och i flera liknande former – till en förnekelse av verkligheten. De påstår att andra sysslar med fake news, men hur agerar man själv? Medierna kritiserar inte den offentliga makten. I stället politiserar mediehusen och slätar över politikernas fadäser. Att det händer i SvD, som får 40 miljoner kronor per år från staten i pressbidrag, är värt en fundering. Även på andra sidor i SvD ges ofta plats för tankar från vänster, förmodligen som tack för bidragen och hopp om framtida. Inte minst på debattsidorna presenteras tankar som aldrig annars skulle publicerats i en moderat tidning.

Följande meddelar SvD i en kort notis:

Ny DO utsedd: Det är frågor jag brinner för

Lars Arrhenius har utsetts till ny Diskrimineringsombudsman (DO) i Sverige.

Förr fanns det höga statstjänstemän som tillsattes på sakliga grunder, dvs det som kallas ”förtjänst och skicklighet”. Att ämbetsanställda skulle vara politiska oberoende ansågs som självklart. Politiska tjänstetillsättningar var en styggelse. För att kontrollera de offentliga funktionärerna fanns ett omfattande ämbetsansvar, med straff i Brottsbalken. Inte för att den offentliga administrationen funkade klanderfritt. Men det blev i alla fall rättsskandaler då och då. Och ibland räfst och rättarting.

Nu är det tyvärr inte längre så. Tillsättning av en myndighetschef med politisk bakgrund är mer regel än undantag. Med eller utan partiböcker väljs lydiga och slätkammade. Hörsamma chefer följer snabbt informella signaler från regeringen. Oftast är de självgående med S-ideologin som ledstjärna. Den heter Kollektivens Samhälle. Ämbetsansvaret är i huvudsak spolat, genom en reform – eller snarare ”deformering”, av Olof Palme. Sådant är läget i Sverige, där folket hukar under byråkratin och den politiska klass som gett uppdragen. Och politikerna skryter om att vi är ett föredöme. Danskar och norrmän skrattar på sig av att höra den svenska chauvinismen. Övriga världen tror det är fråga om svensk ohälsa – kanske någon av bokstavskombinationerna SAP, LO och ABF

Rubriken ovan hjälper oss att förstå varför de politiska tillsättningarna är allvarliga. Lars Arrhenius är en S-anhängare som ”brinner”. Han är jurist. Som sökande till en domstolstjänst skulle motiveringen – att han brinner – vara skrattretande. En jurist ska passivt följa gällande regler, utan att själv vilja driva en särskild linje. Ungefär som gamla tiders ämbetsmanna-anda, då den var som bäst.

När det gäller landets många ”Korstågsmyndigheter” hamnar alltså juridiken i bakgrunden. Här gäller det att flytta fram politiska positioner. Det är sådant som myndigheter i stil med DO, Jämo, BO och många, många andra sysslar med, dag ut och dag in, utan att det står skrivet i någon grundlag. Därför blir cheferna brinnande sossar. De producerar många fler ord och dimridåer än praktiska lösningar. De ska nämligen legitimera att allt står rätt till i underlandet Sverige.

Nu har alltså den svenska ämbetsmannen brunnit upp och gravsatts. Ansvarsutkrävande behövs heller inte i och med att alla – även offrentliga chefspersoner förstås – är offer för sociala omständigheter. Det är inte deras fel om det går fel, det är strukturerna som styr deras handlingar. I askan efter branden syns ansvarslöshetens Mekka. Ansvaret för branden bär landets politiker med chefspyromanen Palme i spetsen.

Torsten Sandström

Vi ser dem var dag i tidningars näringslivssidor. Breda leenden. Från avsuttna politiker med tidigare hög ställning inom partierna. Såväl statsministrar som regeringsledamöter på mer underordnade positioner. Men också en handfull politiker utan superhöga uppdrag förr. För att bara nämna några namn: Carl Bildt, Göran Persson, Leijonborg, Björn Rosengren, Per Nuder, Ilija Batljan, Göran Hägglund, Ann Batra… Med en förskönande omkring kallas de ibland ”dörröppnare” då de tagit plats i en bolagsstyrelse.

Ingen av dem har någon egentlig affärskompetens eller erfarenhet av just ledande arbete inom näringslivet. Men det behövs inte för dessa gyllne uppdrag i det privata. De tjänar nämligen pengar genom att sälja kontaktvägar mun mot den politiska arena där de tidigare försörjts. Nej, tidigare försörjning är inte rätt ord, i och med att de fortfarande uppbär guldkantade förmåner från livet som medlem i den politiska klassen.

Alla dörröppnare är lika glada. Och tacka för det. De tjänar pengar på det jag uppfattar som skumrasksysslor. Deras affärsråd är nämligen obetydliga. De vet inte mycket mer än gemene man om business. Det är alltså inte ekonomisk eller juridisk kompetens som de tillhandahåller. Men de har sina adressböcker fulla med värdefulla och unika kontakter inom det offentliga, dvs stat och kommun. Genom ett raskt telefonsamtal kan de fixa ett möte för ett företag som vill köpa fastigheter från ett kommunalt bolag. Eller ett möte med en statlig myndighet som förmedlar bidrag till näringslivet eller beviljar kontrakt inom sektorer som rör bredband, telefoni, finanser, försäkring osv.

Här finns miljarder för företagen att hämta via avtal med stat och kommun. Och feta kontrakt hjälper ”dörröppnarna” privata företag att erövra. Konkurrerande bolag som saknar dessa genvägar riskerar alltså att gå miste om kontrakten ifråga. Konkurrensen snedvrids med andra ord medvetet. Det är därför klart att näringslivets pampar försvarar fenomenet ”dörröppnare”, något som skett i Dagens Industri för en tid sedan!

Givetvis vet företagens ägare och VD:ar att dörröppnarna inte har mycket annat att bidra med. Men affärsfolket vet att dörröppnarna just kan mäkla kontakter bakvägen in i stat och kommun till stora pengar. Deras personkontakter och tidigare politiska status blir nämligen en brygga till politiker som förhandlar fram avtal för det offentliga. Dörröppnarna hjälper med andra ord privatägda företag att till ett relativt lägre pris snika åt sig pengar som de offentliga makthavarna – till skattebetalarnas fromma – antagligen kunnat spara in genom en mer öppen budgivning. Det anses visst lagligt. Och det är kanske så. Men det ligger mycket nära korruption. Och är enligt min mening hursomhelst exempel på dålig moral från den politiska klass som redan lever väl på det offentligas bekostnad. Att det saknas regler som hindrar dörröppningsåtgärder eller annan lobbying är därför logiskt. Ingen av de personer som nämnts ovan har mig veterligen motionerat mot dörröppning/lobbying som politiker. Jag har själv länge pekat på problemet i läroboken Svensk aktiebolagsrätt.

Någon tycker kanske att det är svag moral från min sida att skriva texter av detta slag. Jag känner själv viss olust. Men jag anser att svenska folket måste upplysas om vad den politiska klassen sysslar med. Det är mycket viktig! Sanningen måste upp på bordet! Skattepengar finns att spara! Skröplig politisk moral bör alltså avslöjas.

Torsten Sandström

Sveriges kanske mest mediala person heter Göran Greider. Närhelst SR eller SVT sprids i etern hör man rösten från Vingåker. Dialekten påminner om Göran Persson från grannorten.

Jag delar förstås inte Greiders politiska åskådning. Men hans opposition mot S-ledningen är ibland uppmuntrande. Det intressanta med mannen är tyvärr inte hans egna ord och tankar. Det är att han är en nära nog 100%ig medial skapelse. Liksom hans barnkamrat Greta T är Greiders plats i radio, tv och tidningar skapad av framför allt SR/SVT. Medierna behöver nämligen orakel med politiskt korrekta åsikter. Greta T täcker upp klimatpredikan och Greider håller koll på vänsterkanten.

Därför är Greider med i nästan vilket program som helst från SR eller SVT. Det verkar som han är heltidsanställd tyckare där För SR/SVT:s journalister är detta mycket behändigt. De har en aning om att lagen kräver oberoende rapportering. Därför är de förhindrade att själva förespråka teser som är direkt hämtade ur partiprogram från V, S eller Mp. Men vips, då ringer man till Greider. På frågor i etern svarar Greider precis som journalisterna tycker och tänker. Och han gör det så spontant att inget verkar tillrättalagt.

En perfekt programlösning för de genom statligt tvång finansierade bolagen SR och SVT. Greider är en riktig hedersknyffel. En person som alltid går att lita på med väl smord mun! Med hans hjälp blir det enkelt att kringgå kravet på oberoende rapportering. I och med att han tycks bo på radio- och tevehuset drar han ett tungt S-politiskt lass. Att han inte alltid håller med partiledningen är ett plus. Dels framstår han som oberoende. Dels hjälper han S med åsikter från vänster, vilket på sin tid var en av Olof Palmes basala idéer med en statsfinansierad radio och teve.

Greider och Greta T är inte bara helgjutet mediala produkter. De hjälper även till att fylla ett ideologisk vakuum som uppstått inom S-leden sedan klasskampen visat sig inte längre funka som publikmagnet. Då behövs trosvissa förkunnare. Greider och Greta besitter inte expertis på något särskilt fackområde. Inga studier att tala om. Däremot är de djupt troende. De bärs av en strävan efter ordning i livets kaos – ritningar som de två tror på. Greider predikar Guds och vänsterns evangelium. Och Greta frälser klimatet från ondo – djävulen bär mänsklig skepnad, en satan som värmer atmosfären genom CO2. På så vis är de båda lika antropogena. De är formade av människor. De är som sagt mediernas språkrör.

I min ungdom roade jag mig med att lyssna på Maranataledaren Målle Lindberg, som drog landet runt och frälste folk genom att tala i tungor. ”Salamander absurdum” ropade Målle i småländska tältkyrkor och på Folkets hus i Jönköping. Mötesdeltagarna föll i trans. Det var dåtidens människoskapade trosbudskap. Idag är det Greider och Greta som sköter den antropogena trosförmedlingen.

Att så är fallet kan förstås inte de stora mediehusen erkänna.

Torsten Sandström

I det eskalerandet våldets Sverige händer saker som förefaller oförklarliga. Inte alltid förstås. Om en full svensk man misshandlar sin hustru i barnens närvaro brukar händelsen rapporteras av polis och medier så att skeendet går att förstå. En rad viktiga detaljer om mannen, hustrun och händelseförloppet gör att allmänheten kan tolka vad som hänt och bearbeta detta för sig själv och i ett samhällsperspektiv. Det kan i bästa fall leda till att politiska beslut fattas som kan begränsa rysliga brott av liknande slag.

Tyvärr sker en sådan öppen rapportering alltmer sällan i dagens Sverige. Jag tänker nu på ett exempel vi hört talas om de senaste dagarna. På en kyrkogård i Solna har två unga pojkar, okring 15 år, klätts av, misshandlats och utsatt för sexövegrepp under hela åtta timmar nattetid. Förövarna rapporteras vara två män i 20-årsåldern. Så lyder den gåtfulla initiala medieberättelsen.

Det är rena skräckhistorien som förefaller ofattbar utifrån de uppgifter som polis och medier berättar om. Det är klart att allmänheten upprörs och oroas. Varför? frågar många.

Om jag kunnat ge ett klart svar hade jag berättat om det. Men jag surfar vitt och brett på internet och ställs då inför ytterliga uppgifter som varken polis eller gammelmedier berättar om. På en föga respekterad sajt, Friatider.se som befinner sig på skalan högerut från SD, ges idag en rad detaljer, som förefaller trovärdiga med anledning av deras detaljerade innehåll.

Den bild som nu framträder är att de två 15-åriga killarna klätts av och under lång tid utsatts för sexkränkningar av två unga 20-åringar, från Iran respektive Tunisien. Båda männen brottsregister är omfattande och flera detaljer rapporteras om dem i Fria.tider.se. Det verkar var fråga om en brottslighet som ceremoniellt avsett att kränka svenska grabbar.

Jag menar att om förövarnas kulturella bakgrund och brottsbelastning rapporterats öppet och snabbt genom de stora mediehusen hade människors oro lindrats i någon mån. Deras agerande på kyrkogården är nämligen så främmande och svårt att förstå, om man inte inser gärningsmännens bakgrund och klanperspektiv. Genom att centrala fakta mörkas blir med andra ord skeendet i Solna oförklarligt. Eller så öppnar det dörren för fördomar och gissningar.

Jag skriver detta för att befria nationen från åsiktskorridorens tvångströja att nationell bakgrund och brottsbelastning hos invandrare i Sverige inte ska ges medial uppmärksamhet. Inte en idag, tre dagar efter dådet, avslöjar landet stora medier brottslingarnas ursprung! Utomlands anges ofta sådana fakta systematiskt, utan några vidare kommentarer. Den svenska tystnaden leder enligt min åsikt till onödig osäkerhet, oro och ångest hos medborgarna över samhällets utveckling. Vidare kan knappast 20-åriga grovt brottsliga män göra anspråk på integritet rörande allmänna upplysningar om deras egen bakgrund.

Jag har skrivit flera gånger att alla fakta av betydelse för allmänhetens bild av brottslighetens Sverige måste upp på bordet i mediernas rapporter. Brottslingar ska förvisso ges ett skydd avseende personnamn, som inte skapar ökad förståelse. Men deras sociala bakgrund omfattas verkligen inte av skyddet för anonymitet. Särskilt inte fakta om invandring och tidigare brottslighet, som gör kriminaliten möjlig att förstå. Fakta ger samtidigt vissa öppningar för framtida åtgärder som minimerar risken för upprepning.

När nu framtidens invandring ska beslutas av landets politiker måste självfallet den allvarliga brottslighet som en minoritet av de nyanlända står för vägas in. Det finns en tydlig koppling mellan invandring, misslyckad integration och ökad grov brottslighet. Detta samband måste upp på bordet i den dagliga rapporteringen i landets medier. Politiker och mediehus måste tas sitt ansvar och informera svenska folket om viktiga data om den allvarliga klanbrottsligheten.

Torsten Sandström

Det ryktas att Justitiedepartement kommer att utreda en reform, som innebär halvt svenskt medborgarskap. Som alla vet måste man vara 18 år fyllda – och folkbokförd som svensk – för att definieras som medborgare i den svenska nationen. Men nu håller en ny mellanmjölksvariant på att växa fram: halvt medborgarskap.

Bakgrunden är följande. Den lagstiftning som förvandlat den folkrättsliga Barnkonventionen till svensk lag har gett barn från födelsen till 18 år egna rättigheter. Innebörden är att domstolar och andra myndigheter måste respektera den nya lagens regler om barns rätt. Förvisso uppstår en rätt enbart om den inte motsägs av annan lagstiftning. Och många konflikter finns! Men ändå kan man tala om barn med halvt medborgarskap.

Barnrättighetslagen är alltså det första steget. Men det ryktas, som sagt, att S-partiet anser att lösningen med ett halvt medborgarskap kan vara väg- och valvinnande. Man menar nämligen att det är en juridisk innovation som kan visa världens nationer att Sverige sannerligen är den ledande makten, i skiktet strax under supermakterna. Men framför allt kan den öppna dörren till att ge nya subjekt medborgarskapliga rättigheter. Tanken är främst att landets flera hundratusen invandrare – utan folkbokföring som svenskar – på så vis kan ges rösträtt – enligt mönstret för kommunala val från 1976. Den planerade reformen är med andra ord tänkt att ge S-partiet många tusentals nya röster.

Lagen om halvt medborgarskap har även flera andra användningsområden. Också gravida kvinnor kan tänkas ges dubbel rösträtt med intyg om ett foster i magen. Och även hundar, katter och en grupp andra husdjur ligger i pipelinen för deltagande i allmänna val genom sina ägare. Den svenska demokratin avses på så vis vidgas.

En utsträckt rösträtt för ofödda barn och djur vållar dock vissa gränsdragningsproblem. Det främsta rör rätten till abort, som olyckligtvis inskränker fostrets medborgerliga rättigheter. Ett annat problem rör vilka djur som ska omfattas av rättighetslagstiftningen. Källor inom Justitiedepartementet avslöjar att olika skadedjur måhända måste undantas. Särskilt C-partiet driver frågan om att granbarkborren ovillkorligen måste undantas från skydd. Problemet är emellertid att Mp envist är emot. Mp menar att även så små kryp som fästingar har sin rätt till lagligt skydd. Enbart invasiva arter vill Mp undanta från den tänkta lagstiftningen.

Det största problemet är dock rätten till abort. Från kristet håll menas att abort innebär en uppenbar inskränkning av ett fosters rätt till medborgarskap. Tvärtom insisterar L-partiet på att principen om halvt medborgarskap inte kan inskränkas på grund av hänsyn till det ofödda barnets integritet.

Även 20-årsgränsen för att köpa alkohol på Systembolaget sägs vålla svårigheter. Att en person med fullt medborgarskap (från 18 år) har rätt att rösta vid val, men inte köpa öl, vin och sprit medför nämligen att begreppet ”halvt medborgarskap” redan finns i svensk rätt. De två rättsinstituten riskerar alltså att kollidera. Saken måste utredas vidare.

Läsaren anar att den juridiska debatten om halvt medborgarskap är het inom det Jökbo som byggts efter valet 2018. Det är många bollar i luften säger en person med insyn i förhandlingarna. Men ambitionen att Sverige ska vara ett föregångsland för världens folk är ändå en stark drivkraft för en framtida reform.

Torsten Sandström

Häromdagen bloggade jag om statsminister Löfvens uttalade om att S-regeringen ”valt rätt väg” i kampen mot covid-19. Alla som satt sig in i saken förstår att han far med osanning och att det är ett medvetet val. S tycker att förnekelse är den bästa strategin att förringa det elände man ställt till med. Men ändå känner jag mig paranoid över att landets statsminister upprepade gånger sysslar med uppenbar desinformation.

Jag har flera gånger tidigare bloggat om svenska officiella mätningar, som visar att svenska folket alltmer lider av psykisk ohälsa. Men ändå finns det inget som tyder på att svenska folket är sjukare med tanke på vårt relativt höga välstånd, bättre utbildning och kortare arbetstider. Troligtvis är det så att det som förr stämplades som stress eller olust nu har fått en egen diagnos med bokstavskombination mm. Vi är egentligen friskare än förr, men har tvingats yttra oss vår egen status och då är klagan ofta naturlig. Det behövs inte akademisk utbildning för att förstå att missnöje är en vanlig reaktion. Om man frågar efter sjukdom får man i allmänhet sjuka svar.

Min åsikt i tidigare bloggar överensstämmer med de slutsatser som professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Christian Rück, framför i en nyutkommen bok: Olyckliga i paradiset, med under titeln:varför mår vi dåligt när allt är så bra. Jag är alltså övertygad om att hans tes är korrekt.

Nu tillbaka till min oro över hur landets ledning agerar mot medborgarna. Varken Rücks eller mitt eget bloggbudskap är särskilt avancerat i den meningen att man måste vara medicinsk expert för att se att statistiska mätningar av hur svenskar upplever sin psykiska hälsa naturligt nog ger rejält överdrivna resultat vad gäller mängden själsliga åkommor. Men varför görs undersökningar av detta slag? Och varför tas de på största allvar av politiker och myndigheter? Svensk psykisk ohälsa har blivit ett mantra – närmast ett obestridligt faktum. Men varför säger inte ledande politiker ifrån?

Som Rück skriver framstår en sjukdomsdiagnos som ett frikort till sjukskrivning, medicinering och särskilt stöd i skolan. Diagnosen blir ett enkelt kvitto på samhällsåtgärder. Och detta trots att de själsliga krämporna i allmänhet är lindriga och enbart rör stress eller oro. Politikerna väjer alltså för verkligheten och litar på enkätsvar, som måste ses som mycket svaga bevis på verklig psykisk sjukdom.

Enligt min mening ser vi ännu en reaktion som påminner om Lövfens förnekelse av svenskt misslyckande rörande corona. Politikerna anar nog att sanningen är den som Rück skriver om psykisk ohälsa som han liknar vid en dimridå. Men politikerna förnekar ändå verkligheten. Syftet är att vagga in folket i tron att det verkligen är så sjukt som bristfälliga mätresultat visar.

Om jag har rätt – vilket jag tror – så har S-regeringen valt en medvetet förljugen linje mot det svenska folket. Det måste vara ett nytt och främmandet mönster i den moderna svenska politikens historia. Och landets många medier – med enstaka undantag, exv SvD:s ledarsida – jamsar med politikerna och skriver spaltmeter efter annan om den psykiska ohälsan. Jag tror det är därför jag får noja.

Torsten Sandström

DN:s första sida skriker i lördags ut statsminister Löfvens summering av en dödlig vår och sommar med covid-19:

”VI VALDE RÄTT VÄG”

Med tanke på att Sveriges covidresultat har vållat stora rubriker i utländska medier på grund av de på flera punkter sämre svenska resultaten är Löfvens uttalande inget annat än en skandal – ett försök att inför den svenska opinionen förvandla svart till vitt. Det är inte första gången och förmodligen inte den sista… S-partiets medierådgivare vet att Löfvens metod lönar sig. Det finns inte så få svenskar som i varje läge tror på en (s)statsministers ord. Inte minst inom S-partiets åldrande väljarkår.

Det kan inte råda någon tvekan om att Löfven vet att han bluffar. Sveriges coronafacit är hittills helsvart i flera olika avseenden, som sagt. Därför är Löfvens mediala strategi skrämmande oärlig. Sällan ser man hur politiker så uppenbart väljer lögnens väg. I stället för en låg profil och ursäktande ordalag väljer Löfven att blåsa upp sig och fara med osanning. Det är ett lågvattenmärke i svensk politik vi bevittnar.

S-partiet och dess anhängare är flitiga då det gäller att anklaga andra för populistiska budskap. Men det Löfven håller på med är en form av populism. Enkla, braskande och osanna budskap i strålkastarnas ljus är något som flera ökända vänsterledare brukar syssla med. Nu bekräftar Löfven att han tillhör deras krets.

Det som oroar mig mest är regeringens strategival för att bemöta en situation där man uppenbart misslyckats. I stället för ett objektivt erkännande försöker S-partiet slingra sig och blanda bort korten, i syfte att bedra publiken. Det är förvisso inte första gången. Men för att röra ett så allvarligt – och medialt uppmärksammat problem – som ett dödsbringande ande virus markerar bedrägeriförsöket en ny fas i svensk politik. Lurendrejeriet bli officiellt och tränger undan den öppna och sakliga samtalet som är nödvändigt i ett gott samhälle. Kampen om statsrådsposterna blir viktigare än nationens framtid.

Torsten Sandström

Sydsvenskan uppmärksammar igår en doktorand i nationalekonomi, Sanna Ericsson, från Lunds universitet. Hennes forskning sägs visa att välutbildade kvinnor – som tjänar mer pengar än sina män – löper större risk att utsättas för våld.

Då jag själv känner till flera kvinnor som har bättre betalda jobb än sina fredliga partners hajar jag givetvis till. Men framför allt av kunskapsfilosofiska skäl blir jag intresserad. Hur kan man med vetenskapliga metoder fastställa att våldet orsakats av just skillnaden i ekonomi eller utbildning?

Jag antar att Ericsson samlat in ett antal rättsfall och i dessa utläst en statusskillnad mellan offret och gärningsmannen. Utifrån detta tolkningsmaterial dras slutsatsen om orsak och verkan. Ok att domstolen läser in ett brott, men vad lär orsaken till skeendet mellan kvinnan och mannen i rättsfallet? Min första fråga är därför hur representativt forskarens material är. Jag misstänker att det måste finnas än fler offer som misshandlats av partners med bättre eller likvärdig statusställning. Det vill säga allmän brottslighet i nära relationer.

Min andra fråga rör just våldets orsaker. Inte så få kvinnor lockas av män med machotendenser (grottans män beundras ibland fortfarande av kvinnor vid lägerelden). Kanske några av dessa kvinnor tyvärr drabbas av våld från partnern ifråga. Nästa problem är vad som är orsaken till våldshandlingarna. Är det kvinnans överordnade status (utbildning, lön etc) eller några särskilda karaktärsdrag hos mannen respektive kvinnan ifråga. Utan närmare information är jag allmänt sett benägen att tro på den senare förklaringen, dvs att orsaken till våldet finns i offrets och gärningsmannens personlighetsdrag, intellekt, alkohol, droger osv. Men jag är inte säker. Det tycks däremot Ericsson vara rörande betydelsen av status.

Dessutom är det en populär bild att män är avundsjuka på framgångsrika kvinnor. Även denna hypotes är möjlig, men knappast allmängiltig. Framför allt måste den bevisas med vetenskapliga medel. Många kvinnor tycks idag – liksom i forna tider – gilla att slå sig ihop med partners som kan dra in kulor och sprida status åt familjen. Enligt min mening bör samma sak gälla för män som i nutidens Sverige har träffat en kvinna med pengar och god ställning. Finns det rimlig anledning att tro att just statusskillnaden normalt utöser manligt våld mot den kvinnliga guldklimpen? OK, för enstaka fall. Men den som påstår att ett hämndliknande mönster finns, som Ericson tycks göra, har verkligen en vetenskaplig uppförsbacke.

För övrigt måste Anna Ericssons så kallade forskning ge märkliga signaler till landets feminister. Det är egentligen dråpligt. Ett besked är att en kvinna bör skaffa sig en partner som är bättre betald så att risken att utsättas för misshandel minimeras. På så vis blir löneskillnader till männens förmån en framgångsfaktor för tjejer. Ett annat tips är att kvinnan själv måste avstå från karriär i syfte att slippa hamna i ett ekonomisk överläge och av denna anledning drabbas av våld.

Denna och flera av mina tidigare bloggar visar att vetenskapsteori tycks vara en bristvara även på Lunds universitet, ett av landets största och äldsta forskningscentra. Det tycks som om den svenska statsfeminismen vidöppnat dörren för flummiga tankar om könens roller och deras orsaker. Jag bara väntar på budskapet från ”forskningen” att den säkraste metoden för en tjej att slippa manlig våld är en samkönad relation. Det kommer säkert att väcka intresse och bifall från Sydsvenskans journalister.

Slutligen måste jag undra över hur Ericssons forskning platsar inom ämnet nationalekonomi. Misshandel av ekonomiska skäl har som framgått en mycket udda anknytning till pengar och desto mer till psykosociala relationer. Och därför knappast alls till en nations ekonomiska förhållanden. Men ämnesvalet visar hur statsfeminismen fungerar. Kvinnor väljer först ett politiskt korrekt tema. Och försöker sedan tvinga in det i ett vetenskapligt fack. Att det sker med teorier som inte kan sägas vara vetenskapliga blir ofta följden.

Torsten Sandström

Den svenska politiken är märklig. Det finns många olika nyanser och politiker som försöker profilera sig. Men vips, så dras åsiktskorridoren samman. Och det M-parti som tidigare varit en sviktande men stabil bygga börjar gunga. Då ser vi moderata partiledare som försöker apa efter S-partiets gamla trapetsnummer. M vill vara statsbärande och göra om samma trollerinummer som S-partiet nyss lockat väljaropinionen med.

Någon frågar: vad är felet med det? Mitt svar är att Sverige valt att inte dra fördel av det politiska system vi ser i Storbrittanien eller USA. Med det menar jag majoritetsvalkretsarnas naturliga maktskiften. I de nationer som utgör den moderna demokratins vagga växlar nämligen makten, valrörelse efter valrörelse. På så vis ges en ny politisk linje rätten att bära demokratins stafettpinne framåt. Det sker en växling mellan labour och tories samt mellan demokrater och republikaner. Det är förvisso inte alltid som nya makthavare resulterar i nya politiska lösningar. Men politiken bygger ändå på en verklig konfrontation. Ut med det gamla och in med något nytt som kan vara bättre.

Jag är inte någon beundrare av varken Boris Johnson eller Donald Trump. Den senare är en politisk nolla med karktärsdrag av en diktator, enligt min mening. Och Boris är en svajig högerrebell av betydligt mindre format än Margret Thatcher. Men likväl representerar de två motsatsens eller konfrontationens politiska system. Alltså allvarliga försök att eliminera de svagheter som man ser i hittills förd politik. Båda nationernas system – med majoritetsval – ger Boris och Donald den hävstång som behövs för behövs för politisk förändring. Det är inte säker att förändringens vind blir framgångsrik. Det är just det vis sett prov på i USA under de senaste åren. Men min poäng är att det i UK och USA finns en allvarligt menad strävan efter politisk förändring i demokratisk anda.

När jag skriver detta tänker jag på Jökens Sverige. Där sluts överenskommelser mellan förlorarna i syfte att stänga ute SD-partiet från inflytande. Meningen är att låta S-partiet regera vidare i fyra (4!) år nästan som vanligt. Att en majoritet av folket röstat för ett regeringsskifte struntar förlorarna i. Jöken visar på en svag vilja att respektera folkets röst, ett trixande bakom stängda dörrar med handslag som regeringsformen inte känner till. Och därför får det gamla kollektivets S-parti regera vidare.

Så är situationen i mellanmjölkens och mellanölets Sverige. Här lever flertalet politiska partier kvar i bondesamhällets kollektiva gemenskapstro. Innebörden är att S-partiet lyckats forma korporativa strukturer som bygger vidare på böndernas och statskyrkans gamla syn på livet. Alltså en ideologi om att vi alla sitter i samma båt. Detta tänkesätt är i grunden felaktigt – kollektivens makt stämmer dåligt med tanken på ett samhälle där medborgarna som individer ska styra. S-ideologin försöker med ett skohorn tvinga in Sverige i kollektivens drömvärld om grundläggande gemensamma intressen. Som en följd av detta övergripande tankesystem driver M-partiet – då det varit i regeringsställning – faktiskt S-politik light. Vidare backar C- och L-partierna idag upp S-partiets makt över Jökboet.

På så vis har Sverige utvecklats till de politiska dimmornas land. Alla traditionella partier driver nästan samma politik. Och detta har blivit den svenska nationens stora politiska dilemma. Det är möjligt att det är en nödvändig konsekvens av proportionella val. Men jag tror inte det. Mellanmjölkens politik har blivit ett fostervatten för kollektivens gamla gemenskap, trots att nationen sedan mer än hundra år förvandlats till en stat av av individer, medborgare. Med mellanmjölken har följt ett politiskt klassystem där elitens företrädare bara låtsas vara motståndare. I själva verket är de klasskamrater som enats om att dela på makten år efter år. Därför har de bestämt sig för att hålla samman gentemot politiker som hotar deras gemenskap.

I det korta perspektivet tror jag tyvärr att varken majoritetsval eller direktdemokrati är aktuellt för Sveriges del. Men jag menar att M- och KD-partierna måste gräva upp den stridsyxa med de vänsterliberala som varit begravd sedan minst femtio år i svensk politik. Bara genom att höja rösten och garden mot vänster går det att få väljarna att tro att det finns ett icke-kollektivt politiskt alternativ för Sverige. Med det menar jag att M och KD måste visa den kampanda som vi ser hos partierna i UK och USA. Bilden av ett nytt Sverige måste presenteras i en rakryggad stil som Margret Thatcher gav prov på. Visionen ska inte vara avsedd som en politisk lösning för all framtid. Sådant – statsbärande tänkande – är farligt. Det räcker helt enkelt med att politiskt beta av den svenska nationens många och långvariga strukturproblem: bostäder, skatter, tillgänglig vård, skola, kriminalitet, integration, försvar osv. Uppgiften är krävande. Men den löses definitivt inte genom att gamla kollektiva strukturer bevaras.

Torsten Sandström

Följande rubrik syns i Sydsvenskan efter att två unga män, 18 och 19 år, som dömts för att de sysslat med dödlig hantering flytt från Råby. De har fått vapenhjälp utifrån, personer som hjälpt dem rymma. Råby saknar höga stängsel och staket och är alltså enkelt att rymma från.

Facket: Sociala medier möjliggör rymningar

Facket menar vidare att Barnkonventionen har lett till större problem med rymningar.

Fackets reaktion ger en blixtbelysning av det svenska samhällets inställning till grova brott av ungdomar. För det första placeras mördare i ungdomshem som inte uppfyller rimliga krav på rymningssäkerhet, i form av staket och långt gående kontroller. Bara detta är en gest till mördaren att samhället ser milt på gärningen. Samhället signalerar alltså mildhet och slapphet även inför de allra allvarligaste brotten.

För det andra skyller facket på sociala medier, som givetvis kan fungera som en kontaktväg inför flykt. Men i själva verket är det statens underdimensionerade fysiska och personella inlåsningsapparat som är huvudorsaken till flykten. Råby tycks sakna stängsel som försvårar in- och utträde. Och personalen saknar exv el-pistoler ed. Men detta är inte politiskt korrekt att säga. Att skälla på mobiltelefoner är däremot OK. Men att ta ifrån brottslingar telefoner är förbjudet. Vilken idésörja! Allt bottnar i fackens benägenhet till vänstersympatier för brottslingar som samhällsoffer.

För det tredje är det intressant att Barnkonventionen lyfts fram som ett problem att hålla unga mördare inlåsta. Barn som är mördare måste nämligen ha telefoner, enligt S-partiets ideologi. Skydd för kriminella barn ansåg fd Barnombudsmannen Lena Nyberg i själva verket vara konventionens syfte i ett uttalande innan rymningen skedde. Nu verkar båda brottslingarna ha passerat den 18-årsgräns, där barnlagstiftningen upphör att verka. Men ändå ges en inblick i vilka skadeverkningar som en tillämpning av den lagreglerade barnkonvention får. Även för allvarligt kriminella tolkas lagen som en hjälpande hand – reglerna ska brukas så att kontakter underlättas med utomstående.

Jag menar inte att Sverige ska välja en brutal kriminalpolitik. Men den måste ändå kraftigt reformeras och bli hård för allvarliga brott eller brutala handlingar av unga. Dessutom krävs brant stegrade påföljder för upprepning av mindre allvarliga brott. Därför måste en ung mördare få ett mycket kännbart straff innebärande rejäl isolering. Framför allt måste anstalterna försöka säkra att allmänheten skyddas från rymningar och nya brott. Alltså en lång inlåsning med väl tilltaget geografiskt avstånd från hjälpande klaner (och på så vis även från anhöriga).

Vi läser i tidningarna om en ung man som dömts för många tiotals olika brott, knark, bilstölder, våld mm. Det resulterar i samhällstjänst (på en kyrkogård?) samt hjälp av Socialbyrån till eget boende. Efter flera resor blir det ungdomshem i tämligen öppen regi. Tagen för ny brottslighet gör mannen endast ett kortare besök på polisstationen, innan han släpps fri. Efter en tid döms han till ett kortare fängelsestraff. Väl ute kör han omgående i 100 knutar ihjäl en person med en bil han stulit. Givetvis saknar han körkort. Vilket budskap ges killen ifråga av det svenska samhället och rättsvården? Jag menar att budskapet är katastrofalt dysfunktionellt.

Det svenska rättssamhället har av politikerna helt enkelt getts lagregler som föreskriver stor passivitet och betydande förståelse för kriminella som samhällsoffer. Nu har nationen länge nog prövat kriminologernas undfallenhetsdirektiv, dvs mantrat ”fängelse funkar inte”. Men effektiv inlåsning har inte prövats för unga. Hursomhelst kan ordentligt instängda personer inte begå nya brott, så länge de sitter bakom galler. Det är alltså hög tid att välja en ny, tuffare och mer förnuftig kriminalpolitik. Framför allt för unga, som idag lärt sig att man inte behöver ta domstolar och straff på allvar. För detta krävs en ny svensk regering. S-partiet är nämligen kört!

Torsten Sandström

Jag har tidigare bloggat om att Datainspektionen (DI) borde ges nya direktiv och få personalen nedskuren till minst hälften (i ett första steg). Orsaken till min kritik är en mångårig absurd tolkning av regleringen om dataskydd. I stället för att satsa på en förnuftig tolkning av ett begränsat antal centrala integritetsfrågor så jagar DI:s byråkrater landets myndigheter och beslutsfattare med verklighetsfrämmande förbud. Man vägrar att lyssna till vanliga människors syn på integritet och hoten mot privatlivet. Här följer ett exempel som jag nämnt i en tidigare blogg och som nu dömts av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Skellefteå kommun använde i ett pilotprojekt ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro. Projektet omfattade 22 elever under tre veckor. DI beslutade att kommunen brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) och tilldelade kommunen en sanktionsavgift på 200 000 kr samt en varning. Men kommunen invänder att samtycke till behandling av personuppgifter har lämnats av både eleverna och vårdnadshavarna. DI menar däremot att ojämlikhet mellan den personuppgiftsansvarige (kommunen) och den registrerade (eleven) är en faktor av avgörande betydelse för om ett samtycke ska kunna anses frivilligt.

Förvaltningsrätten gör armkrok med DI. Då skolan utgör en verksamhet som har mycket tydlig makt över eleverna – i allmänhet barn – kan samtycke, enligt DI, inte utgöra laglig grund för den behandling av personuppgifter som det överklagade beslutet omfattar. Förvaltningsrätten gör därför samma bedömning som DI och avslår kommunens överklagande.

Skolan är skyldig att kontrollera elevers närvaro. Detta tar sammanlagt avsevärd lärartid i anspråk om man ser uppgiften i ett nationellt perspektiv. Genom datorer underlättas förstås kontrollen. Om såväl elever som föräldrar godtagit kontrollen bör det enligt min mening vara fritt fram.

Men inte i storebrors Absurdistan! Här slår både DI och Förvaltningsrätten in en kil mellan skola (kommun) å ena sidan och föräldrar och barn å den andra. Alltså ännu en systemfientlig (och kontraproduktiv) insats av två statliga myndigheter. Barnens samtycke anser storebror således inte vara bindande – eleven anses beroende av skolan makt. Men skolplikt gäller ju för fasen! Jag anar att domstolens dom i grunden baseras på barnens så kallade rätt, enligt den lagstiftning som nyss gjort Barnkonventionen till gällande rätt. Domen visar alltså på konventionens befarade negativa funktion i svensk lagstiftning. Tolkningen av barns rätt är nämligen som att spela dragspel. Hej och hå!

Dyrbar lärartid måste alltså offras på personlig kontroll på grund av att barn påstås vara tvingade att ge sitt samtycke till datoriserad kontroll. Som om tvånget blivit mindre vid personlig kontroll genom en lärare! Trots skolplikt måste alltså varje år miljontals kronor slängas bort på personlig kontroll bara för att jurister inte vågar tänka förnuftigt. DI:s och domstolens egendomliga principer undergräver skolans försök att använda lärartiden till kunskapssamhällets och elevernas bästa. Någon invänder kanske att Absurdistan inte lägre är ett kunskapssamhälle. Jag är beredd att hålla med.

Min förhoppning är ändå att Skellefteå kommun överklagar.

Torsten Sandström

Det sägs att nutidens tänkande präglas av jämlikhet även på så vis att varje idé är lika bra som någon annan. Frånsett förstås tankar som avviker från vänsterns ideologi. Och det är just denna som är motorn i det tankesystem där allt är lika sant och riktigt som något annat inom åsiktskorridorens gränser.

I mina bloggar har jag lyft fram flera exempel på nivelleringen. Ofta har det rört sig om ett betongfast likhetstänk avseende individers identitet. Men jag har också berört olika kulturinslag. Ett idylliserande program på SR P1 häromdagen gav mig ytterligare ett exempel, som Expressen för övrigt kritiskt uppmärksammat för omkring ett år sedan.

Det rör sig om ett statligt miljonbidrag till en ”konstutställning” i Nordmaling. Pengarna tycks ha fallit ut för att för att sökanden kommit på en så bisarr idé att den helt enkelt måste anses genial och ges stöd. Alltså enligt vänsterns konstideal: allt är konst! Den nyfikne läsaren undrar vad det kan var som är så utmärkt att det är värt en miljon av skattebetalarnas pengar på ett bräde? Projektet avser inte konst för vanliga människor. Inte heller kultur för eliter, som annars är brukligt. Nej, nu är det fråga om konst för djur, växter, insekter och svampar. Dessa ska njuta av konsten inom ett särskilt utstakat markområde, om jag förstår saken rätt. Publiken är alltså omänsklig. Den kan inte heller tala. I några fall kan den inte ens tänka i vanlig mening. Publiken är djur, insekter och svampar.

Projektet är alltså ännu mer utmanande än Gudrun Schymans installation i Almedalen då hon i protest eldade upp 100.000 kronor i sedlar. I Nordmaling rör det sig om 10 gånger så mycket pengar. Alltså större uppmärksamhet och ett avancerat konstprojekt. Dessutom slängs statliga medel bort. Och målgruppen – konstnjutarna – går inte ens att kommunicera med på ett känt språk. Flertalet av dem har ingen aning om att de står inför ett konstverk. Men det spelar ju ingen roll för nutidens kulturtalibaner. Enligt dem finns det nämligen inga gränser för vad som ska kallas konst. Hitta bara på något riktigt konstigt. Allt är konst och därför kan inte något särskilt känneteckna den kultur som är berömvärd.

I verkligheten har den svenska konstvärlden blivit ett fattighus. Tomt på geniala idéer. Men en socialbyrå dit alla med galna tankar kan söka sig för att få ett penningbidrag. En slant utan särskild krav på synbara insatser. I fallet Nordmaling kan inte ens målgruppens uppfattning av konsten utvärderas. Att den inte ens insett att den ställts inför konst är ställt utom tvivel, enligt vetenskapens nuvarande position.

Se exempel på statens främsta konstutställning: Nationalmuseum. Där ställs ett av Zorns mindre betydande konstverk ut med en nedsättande skriftlig kommentar (en skylt vid sidan om målningen) med kritik av Zorns verklighetsbeskrivning. Sveriges mest internationellt kända svenska målare i modern tid hånas på grund av hans kön, kvinnobild och konstsyn. Men på samma museum ställs i dagarna ut ett antal festklänningar som Sara Danius burit. Hon är kvinna och feminismen är S-statens ideologi. Hon har inte ens sytt kläderna själva. Men däremot sagt de rätta orden om männens härskarmakt. Och vips blir det fråga om konst i den nutida nollgraderade sorten, där allt är gott oavsett prestationens genialitet. Bildkonst rör sig inte längre om avancerade former och färger. Det räcker med jippon och oklara ord.

Den som liksom jag tror på upplysning är övertygad om att vänsterns tankefattiga kultursyn med tiden kommer att försvinna. På samma vis som kyrkans bibliska bild av människans roll gick under på grund av tankar av exv Voltaire och Darwin. Förnuftet segrade. Nutidens mörkerkrafter inom kulturen kommer också att föras över till historiens skräpkammare. Det är bara en tidsfråga. Men hur mycket spektakel, skattepengar och medialt beröm måste slösas bort innan mörkrets folk utvisas? Förmodligen måste vänsterns politiker först gå till skamvrån.

Torsten Sandström

I en intervju på SVT i fredagens Rapport ondgjorde sig en äldre invandrarman från Tensta över dödandet i Rinkeby. Det föreföll som han ville lägga huvudansvaret på Sverige, som inte gjort tillräckligt för att stoppa kriminaliteten. Förmodligen har han en poäng i det. Men det föll varken honom eller reportageteamet in att undra över det ansvar som föräldrarna har för de klangäng som dödar, bränner och härjar i förorten. Enligt vanlig rollfördelning brukar föräldrarna bära det främsta ansvaret för att ungdomar spårar ur. Den viktigaste frågan är kanske vad föräldrarna misslyckats med.

Mannens utstyrsel under intervjun ger åtminstone en liten bit av svaret. Han bar fortfarande hemlandets klädedräkt och huvudbonad. Alltså ett tecken på bristande vilja att anpassa sig till det nya samhället. Utifrån detta blir det enklare att förstå de unga invandrarnas problem. De möter ett svenskt samhälle som erbjuder penningbidrag och trångt boende, men knappast jobb (eller löner) som passar för de nyas svaga kompetens vad gäller utbildning och språk. Via de äldre skolas de unga alltså in in klanens traditionella kultur. Och en minoritet bli kvar där för framtiden, tycks det. Deras värld blir kriminalitet och egen rättskipning mot konkurrerande gäng. De unga svenskfödda som de träffat i skolan framstår som ett annorlunda folk, förmöget, statusfyllt och kulturellt samlat, relativt sett. Många allvarliga händelser förklaras delvis på så vis genom hävdelse, hämnd och ignorans, i form av våldtäkter, rån på värdesaker och en våldsutövning som hotar utanförstående människors liv och egendom.

Bilden ovan beskriver Rinkeby torg som en idyll. Det är den svenska offentlighetens förgyllda framställning. Men det som erbjuds i Rinkeby är en dos välfärd samt en dos utanförskap. Inga jobb och inga krav på kulturell assimilering. Det är den svenska modellen. En vacker tanke i en trasig förpackning.

Invandrarmannen, med sin Kopiah på huvudet, ondgjorde sig även över det nya polishuset i Rinkeby. Retoriskt gisslade han polisen omtalade lösning: ska det behövas eskort från T-banan till polishuset, då avståndet bara är omkring 100 meter? Ja, man kan verkligen undra. Men talet om ett behov av eskort är ändå en mätare på våldstemeparturen i Rinkeby. Ett förskräckande mätresultat.

Att hamna i en svensk invandrarförort som Rinkeby blir för många att se som en deportering. De allra flesta överlever förstås och har mat för dagen samt tak över huvudet. Några lyckas bryta sig loss och skapa en god framtid – ibland lysande framgångar. Men alltför många lever ändå kvar i ett limbo, ett utanförskap med ytterst problematisk framtid i kulturell avskildhet och relativ fattigdom. Om med grov våldsbrottslighet. Dödandet står ett antal klanmedlemmar själva för – en minoritet skjuter ihjäl en annan minoritet. Det skrämmande är att deporteringen till Rinkeby ingår i en svensk plan för välfärd: välkommen till vårt land – här finns asylrätt!

Torsten Sandström

Sverige är tillsammans med Frankrike antagligen två av Europas mest centraliserade nationer. Makten utgår från staten och huvudstäderna. Därifrån löper trådar ut regionalt och lokalt. Så är det idag. Så har det varit i flera hundra år.

För svensk del har statens kyrka förr haft en viktig funktion i förmedlingen av central information nedåt till folket. Omvänt har kyrkan genom församlingar och domkapitel fört vidare information uppåt till makthavarna. I äldre tider har tingen och marknader fungerat som medier för nyheter och myndighetsbeslut. Från 1686 har allmänna kungörelser av detta slag skötts av kyrkan från tusentals predikstolar varje söndag. Det raffinerade systemet baserades förstås på att närvaro vid söndagens högmässa var obligatorisk för varje frisk och vuxen människa. Här förmedlades besked från Stockholm, från landshövdingarna och från lokala kyrkliga och sekulära maktinstanser. Man kan därför tala om predikstolarnas kungörelser utgjorde Sveriges första massmedier.

Sedan länge har kyrkans makt över nyhets- och åsiktsförmedling upphört. Men den har tagits över av press, rad, teve och internet. Internet sticker ut i sammanhanget i och med åsiktsförmedlingen knappast kan sägas vara centraliserad. Många enskilda personer står nämligen bakom fria inlägg på sociala medier, dvs bloggar, Facebook, Twitter osv. Men gammelmedierna i form av tidningar, radio och teve för däremot vidare det kungörelsesystem som förr skedde från predikstolarna landet runt. Man försöker med andra ord fortfarande staka ut den åsiktskorridor som ska gälla för landets invånare. I kraft av stora ekonomiska resurser lyckas gammelmedierna ofta hålla svenska folket i tyglarna.

Men än en gång vacklar åsiktskontrollen från ovan. Liksom kyrkan tappade greppet ser vi idag hur landets gammelmedier slirar. Ungdomar i 20-årsåldern söker nästan bara information på internet – man läser/lyssnar/ser inte längre på gammelmediernas reportage. Ungdomar under 20 år vet knappast vad dagstidningar, SR, SVT och andra gammelmedier egentligen är – mer än något som åldringar har kontakt med. Mycket talar alltså för att gammelmediernas PK-kontroll avtar och att den i framtiden kommer att dö helt enkelt.

I grunden är den centrala åsiktskorridoren ett problem som landet politiker och medier själva skapat – förr liksom nu. Därför är det logiskt att medier av detta slag går i graven. Det är självförvållat kan man säga. Det trista är att flera gammelmedier har medarbetare som är skickliga journalister, i den mening att de presenterar obundna, sakliga och kritiska analyser. Tyvärr gäller detta inte majoriteten av landets journalister, som har vigts till uppgiften att förmedla sina egna politiska vänsteråsikter, i allmänhet något inlindande för att vinna ett uns av tilltro.

Om vänsterkorridoren raseras kommer alltså såväl goda som dåliga skribenter och rapportörer att gå under. Jag sörjer de förra. Och bannar de andra, ty de låter något gott förstöras och ersättas av ett otyglat myller av åsikter från sociala medier. Bra som dåligt stoff blandas. Dessa medier öppnar uppenbarligen upp för nya möjligheter – och risker – för kontroll och manipulation av människor tankar.

Enligt min mening har den tredje statsmakten – dvs gammelmedierna – i huvudsak havererat idag. Uppgiften att granska politiker och stat har övergetts för ambitionen att fösa samman folket i en allt snävare åsiktskorridor. För skeendet har mediernas ägare det övergripande ansvaret. En särskild skuld vilar på statens och politikernas axlar. Genom tvångsavgifter från folket har SR/SVT under flera decennier sysslat med den centrala åsiktsförmedling som prästerna förr skötte från landets predikstolar. Förvisso finns lagregler om SR/SVT:s oberoende. Men dessa är en chimär. Höga jurister har enrollerats för uppgiften att på deltid sila mygg och svälja kameler. Granskningen av SR/SVT är alltså i huvudsak enbart en form av legitimering av att det mesta står väl till.

Om inte mediernas ägare kan tygla vänsterns journalister kommer gammelmedierna att gå under. Och vem ska då sakligt och kritiskt kunna ta upp kampen med myllret av åsikter på internet – genom väl underbyggda och sakliga berättelser? För landets mediehus – privat som statliga – gäller det alltså att i tid besinna sitt ansvar för en politiskt obunden förmedling av nyheter och fakta. En sådan är idag en bristvara. I morgon kanske inte ens existerande.

Torsten Sandström

PS! Tack Lennart Helmersson för påtalande att jag skrivit fel nummer på statsmakten. Den tredje ska de stå. Den fjärde är förstås något annat: Det är Swebbteve, som sköter sig väl!

Den mediala diskussionen om covid börjar nu sätta sig. Resultatet är att anhängarna av Jökboets politik – S, Mp, C, och L – tvingas bära ett tungt ansvar för covid härjningar från tiden för virusalarmet till dags dato. Det mesta tyder på att Sverige misslyckats kapitalt jämfört med utlandet:

1 Hög dödlighet jämfört med flertalet andra nationer

2 Sämsta ekonomiska följdverkningar i Skandinavien

3 Dålig lagerhållning rörande sjukvårdsmateriel

4 Frånvaro av virusdirektiv till äldreboenden i tiden då smittan började spridas

5 Sverige går mot strömmen i frågan om behovet av munskydd

Det blev alltså pannkaka av regeringens hemlagade covid-politik. Grundlagen utgår från att regeringen styr landets statliga myndigheter allmänt sett (men förbjuds att ta över deras beslutsfattande mot enskilda/myndighetsutövning). Alltså har regeringen och myndigheterna misslyckats rejält tillsammans. Man har visat en flagrant politisk stöddighet och ovilja att lyssna på forskarsamhället och andra nationers val av lösningar. Förklaringen är att välfärdsnationen Sverige per definition vet vad som är bäst!

Det kan inte bli tydligare än i frågan om behovet av munskydd. Regeringens och Ohälsomyndighetens Tegnell har sedan flera månader bestämt sig för att munskydd inte funkar – dvs att riskerna överväger. Flertalet andra länder har valt den motsatta lösningen – bättre med munskydd än utan trots allt. Men Tegnell insisterar. Det är fråga om prestige. Alltså något synnerligen allvarligt. Men tyvärr en svensk politisk sjukdom.

Vår demokrati har hamnat i platt fall för coronaviruset. I syfte att rädda ansiktet talade Regeringen – och kollektivet av hälsomyndigheter – om en svensk modell av frivillighet och tillit. Allvarliga krisrapporter föstes åt sidan och verkligheten förgylldes. Följden blev att staten Sverige struntade i forskarsamhällets krav på anpassning.

När vi nu närmar oss halvtid ser vi ett förlorande lag: regering och deras alltför många myndigheter. S påstår sig regera landet. Hur många självmål ska tillåtas innan det är dags att byta regering? Och när ska landets gammelmedier erkänna sitt misstag att backa upp förlorarna? Sverige behöver ett nytt ledarskap. Och medier som inte går i vänsterpartiernas ledband.

Torsten Sandström

Hård strid om mineraler i

lågskattelandet Sverige

Denna rubrik i SvD:s näringslivsdel fångade mitt intresse. Framför en bild på ett norrländskt skogslandskap, med ett kalhygge och en blå sjö. Jag anade det värsta: en litania om mineraljakt och miljöskövling i kapitalets intresse. Mina misstankar bekräftades.

De låga skatterna avsåg inte Sverige som världsledare vad gäller skyhögt skatteuttag från folket. Nej, det var fråga om klagan över alltför låga bolagsskatter. Frågan är om detta problem entuasmerar SvD:s läsare?

Alltså har några miljökramande journalister fått i uppdrag av SvD att skriva om jakten på mineraler i Sverige. Allt är således upplagt för vilseledande. Då vinklas det mesta till eländes elände. I bakgrunden hamnar jakten på elkraft i ett samhälle som lägger ned kärnkraftverk och själv skapar elbrist och höjda priser på el. Miljötalibaner berättar inte heller om att Sverige – en glesbefolkad och metalltung nation – bör ställa upp i omställningen av industrins framtid, där nya typer av bilbatterier behövs innehållande flera eftertraktade mineraler. Inte heller om vikten av gruvbrytning i regioner med hög arbetslöshet och därför stort bidragsberoende. En form av hyllat utanförskap i glesbygden.

Alltså serveras SvD Näringsliv läsare ett vinklat miljöbudskap. Inte undra på att Dagens Industri lockar läsare från SvD:s texter av industrifientliga klimatkämpar. Men SvD får förstås 40 miljarder i statlig bidrag per år. Gåvor och gengåvor brukar det heta. Så det blir ofta texter som pay-back. Till sist hotas förstås tidningen av nedläggning. Oj vad många journalisttårar som då kommer att fällas. Skri om hur det ska gå om den fjärde statsmakten hotas. Jag säger bara: en självförvållad nedläggning i så fall!

Men det kan knappast gå så värst mycket sämre för Sverige med en regering där Mp är med och styr. Ett par procent av landets befolkning ges stöd av omkr 15 % av nationens journalister (som röstar Mp) – vilka dessutom backas av övriga vänsterliberala textknådare på 70 %. Summa summarum, en politisk miljöminoritet läxar upp landets väljarmajoritet, som gärna kör elbilar och laddar dem med el från kärnkraftverk – via bilbatterier från en fabrik under byggnad utanför Skellefteå. Och bakom Mp står S-partiet (samt C/L) med parollen: makten framför allt!

Torsten Sandström

Visste du att regeringen har en särskild utredare för förstärkt minoritetspolitik? Så är det och han heter Lennart Rohdin och är L-partist. Som man kan vänta är han bekymrad över att romer, samer, judar och andra svenska minoritetsgrupper inte uppmärksammas i samma utsträckning som hänt genom den nuvarande medievågen om Black lives matter, BLM.

Det är ingen tvekan om att några av de svenska minoritetsgrupperna utsatts för hemska sociala övergrepp i historisk tid, fram till för omkring 70 år sedan. Den flagranta eller tydliga diskrimineringen tillhör således flydda tider. Okej, att spår kanske syns än idag, men det tillhör ovanligheterna. I nutid är det främst de nyanländas grupper som emellanåt utsätts för kränkande särbehandling. Ändå är det enligt min mening alltför starkt att tala om en svensk rasism.

Varför står frågan om minoritetskränkningar ändå så högt upp i det svenska mediala samtalet? Varför en särskild utredare år 2020? Varför kan USA-händelser dra igång en omfattande BLM-diskussion i Sverige?

En del av svaret beror på den pågående avkollektivisering som Sverige upplevt sedan flera årtionden. S-partiets korporativa ledarskap avvecklas sakta och ersätts med den individualism som är normal i ett demokratiskt samhälle. Nationen är är ännu inte fri, men nationen genomsyras i stället alltmer av individens credo. Envar sin egen smed.

En annan del av svaret ligger i det identitetstänk, som sprider sig i individualismens spår. Alltså ett skeende som påminner om #Me too-rörelsen för något år sedan. Det startade med en USA-kampanj, en präriebrand, som nu slocknat, varefter ett antal otrevliga manspåhopp vaskas fram ur askan.

Bakgrunden är uppenbar. Vänstern har hamnat i politisk kris. De gamla klasskampsparollerna går inte längre hem. Arbetarna besöker inte längre fackmöten eller kurser hos ABF, utan sitter hemma och ser på amerikanska filmer på Internet eller foton från vännerna på Facebook. För att få uppmärksamhet tvingas därför politiker och vänstermedier att hitta nya problemformuleringar, som kan utmålas som elände och ge grund för politiska rörelser, lagstiftning och rättsliga insatser. Det är på så vis som den nya identitetspolitiken har fått livsluft. Kön, hbtq och alla möjliga minoritetspositioner passar utmärkt som arena för evigt vinklade reportage och politiska diskussioner.

Det finns ytterligare ett skäl till att minoritetsintressen hamnar i fokus. Denna orsak är av allvarligare karaktär. Jag menar nämligen att upphetsningen kring minoritetsproblematiken – som idag oftast avser frågor med perifer samhällstyngd i praktiken – fungerar som en metod för att dölja den svenska nationens flerfaldiga och påtagliga strukturproblem. Jag tänker på skola, integration, kriminalitet, bostäder, skatteslöseri, byråkrati, brist på försvar osv. Framhävandet av identitet och individ är alltså en medveten kringgående rörelse. Man talar inte om de stora politiska frågorna, utan sätter sökljuset på identitetsaspekter av mindre bäring. Jag anser som nämnts att frågorna har lägre dignitet – dagens minoritetskonflikter saknar allvarlig karaktär och frågan har resulterat i år av lagstiftning och andra omfattande samhällsinsatser.

Slutsatsen är därför klar. Vänsterliberalernas fokus på kön- och minoritetsfrågor syftar till att slå rosa dunster i allmänhetens ögon. Genom att formulera ett mindre samhällsproblem som huvudfråga undgår politiker och medier ansvar för sin skriande passivitet rörande strukturfrågorna. Det rör sig med andra ord om ännu ett försök till politiskt trolleri. En form av populism. I stället för att driva strukturpolitik lyfter trollkarlen fram ett antal identitetskaniner ur sin svarta hatt. Simsalabim! Ett förvånat svenskt folk vet inte vad man ska tro. Men mängden högljudda vänsterliberala politiker – stödda av landet medier – medför att många ändå tror att Sveriges minoriteter har det förfärligt. Hokus-pokus! Och många fortsätter att lägga sina röster på V, S, Mp, C och L! Sådan är politiken i den nation som tror sig vara ett föredöme för världens folk!

Torsten Sandström

Landets morgon- och kvällstidningar – alltså gammelmedierna – har det ekonomiskt besvärligt. Annonsörerna flyr. Särskilt under coronas härjningar har pressen tappat – kvällstidningarna är mest drabbade. Många journalister förlorar sina arbeten. Sveriges mediebyråers statistik visar att dagspressen förlorat omkring 200 miljoner kronor i annonsintäkter i år jämfört med 2019.

Det är inte bara fråga om effekterna av tillfälligt virus. I grunden rör det sig om en flerårig förtroendekris. Människor – särskilt ungdomar – skaffar sig inte längre information via dagliga tidningar. Förklaringen är komplex. Men logisk. Mediasamhället erbjuder idag så många andra alternativ till information, nöjen och förströelse än den som erbjuds i pappersform. Den unga generationen dömer alltså ut gammelmediernas pappersvaror. Jag är övertygad om att det sammanhänger med ett innehåll som inte upplevs som attraktivt. Och för dyrt i förhållande till nätets fria myller av texter och inte mist rörliga bilder.

Är gammelmediernas nedgång bra? Som skribent gillar jag hyfsat välunderbyggda texter, med ett innehåll som markerar gränsen mellan fakta och åsikt/värdering. Med min målsättning är det logiskt att gammelmedierna tynar. Men det är kanske inte helt bra, ty det finns ännu en grupp journalister som försöker göra sakliga analyser där fakta skiljs från egna åsikter. I mina bloggar har jag ofta gett prov på den nya åsiktsjournalistik som väller ut från de stora mediehusen (inkluderande SR/SVT, som finansieras genom tvångsavgifter). Det tycks som om en långsamt döende press försöker rädda sig genom ökat inslag av enkelt och billigt (i flera avseenden) material. Och ännu fler berättelser proppfulla med självbetraktelser, livsstil, sport, nöjen osv. I så fall har jag inget mot pressens svanesång.

Men det händer samtidigt något intressant och allvarligt. Politikerna backar som bekant redan upp SR/SVT. Och för detta stöd får landets vänsterpolitiker bra betalt i form av reportage som ger röster vid offentliga val. Mediernas vänstermegafoner är effektiva. Och partierna till höger är förvånansvärt undfallande – man deltar på sätt och vis i ett självmord. För mig är det ett ofattbart handlande från M och KD. Kanske ett utslag av vardaglig konservatism, i den meningen att man bara följer äldre beslut, utan att reagera över journalistkårens successiva vänstersväng.

Idag är vänsterns politiker rädda över att förlora greppet över väljarna till nutidens sociala medier, You tube, Facebook, Twitter, Snapchat osv. Alltså medier som är omöjliga att kontrollera i ett öppet samhälle. För att inte tala om alla kritiska bloggare och goda elektroniska spalter, såsom Det goda samhället, Ledarsidorna, ProjektSanning mfl.

Mycket tyder på att vänsteralliansen bakom Jöken kommer att ge ökade statsbidrag till pressen i syfte att få fortsatt stöd från detta håll. Som bekant är journalisternas partisympatier tämligen klart till vänster. Det finns redan omfattade presstöd. Och mer är på gång. Ett Coronastöd ligger i pipelinen. Likaså ett slopande av mediehusens betalning för återvinning – en halvmiljardkostnad som är tänkt att läggas över på oss alla, dvs även dig och mig som inte längre köper dagliga papperstidningar (räkningen kommer via kommunalskatten).

Sverige brukar slå sig för bröstet för sin fria press och fria medier. Pyttsan skriver jag. Tendensen är redan tydlig. Staten påtar sig stegvis ett större betalningsansvar. Motiveringen är behovet av en kontrollerande fjärde statsmakt (som upphört att fungera). Visst kommer ökat statligt stöd att synas i tidningarnas spalter. Det märks ju redan i SvD:s debattsidor, där rader av politiker ges företräde med ibland mycket bisarra inlägg om nya myndigheter, mer lagstiftning, höjda skatter mm. Den fria diskussion från höger som man kan vänta sig av SvD har närmast upphört, frånsett ledarsidan möjligtvis.

Enligt min mening är det oförskämt att i dagens Sverige tala om fria medier, samtidigt som statliga pengar regnar över pressen och SR/SVT. Och i samma andetag som bloggare av olika slag hånas och ibland kallas för swish-horor, bara för att de vill få människor att frivilligt ge ett kontant bidrag.

Visst lever vi i ett underligt land. Visst har det goda sidor. Men det finns samtidigt en utveckling mot politiskt förfall som är tydlig och skrämmande. Här några korta exempel: politisk dubbelmoral, censur via SR/SVT, en skola i upplösning, extremt gatuvåld, storskaliga byråkratier, skatteslöseri, en illavarslande tilltro till FN och EU, ett försvar utan resurser, invandring utan möjlighet till bostad och jobb, en bostadspolitik för besuttna osv. Problemen hopar sig. Dagens politiker står delvis handfallna. Men om detta skriver gammelmedierna nästan inget om. Ty de har valt att gå i armkrok med den politiska makten. På väg mot stupet…

Torsten Sandström

För S-partiet finns ett överordnat mål. Trots stegvis sjunkande stöd i riksdagsvalen sedan 1970-talen – och en majoritet ”borgerliga väljare idag – så har S-partiet bestämt sig för att välja regeringsmakten till varje pris. Det finns flera orsaker. Den främsta är att en månghövdad politisk klas(s) måste trygga sin ställning som yrkespolitiker för att försörjas. Att man även hoppas nå kompromisser med ett inslag traditionell kollektivism och bidragspolitik tillhör förstås bilden. Det gör att S-partiet kan spela ut ett annat mantra: höj skatterna och ge ut bidrag.

Jag menar att den tysta dogmen ”makten framför allt” är en samhällsfara. Det finns flera skäl som talar för det. Det första har redan nämnts, nämligen att politikerna inte för ett ärligt samtal med väljarna vad som ska åstadkommas. I och med att det primära intresset blivit att bevara de egna yrkespolitikernas jobb så omöjliggörs ett ärligt samtal. Väljarna måste hela tiden räkna med denna baktanke, dvs att det inte är ett löfte de hör. Många gör det. Men många är naiva och vill tro på de reformer som utlovas, utan att inse det överordnade villkoret om partiets maktposition.

På så vis blir det faktiskt politisk omöjligt för S-partiet att tala sanning. I maktställning måste man ständigt skyla över de brister som samhället har och som partiet faktiskt bär ett tungt ansvar för. Detta syns tydligt inom politikområden som bostad, skola och klankriminalitet. Det går ju åt pipsvängen för Sverige här. Samtidigt finns det tydliga orsaker i S-partiets hyresgästmaffia, i en oförståelse för kunskapsskolans behov samt i en slapp kriminalpolitik blandad med LO:s vägran att öppna för jobb med lägre löner för outbildade nyanlända. Om detta kan inte regeringspartiet tala utan att mörka och även ljuga. För S är det omöjligt att erkänna att invandrande ungdomar står för den största delen av det våld och blod som syns runtom i landet. Därför ljuger statsministern och pekar i stället ut brats från Danderyd som ansvariga i egenskap av knarkköpare.

Dogmen om ”makten framför allt” hindrar följaktligen ett ärligt och öppet samtal. Det medför hisnande avhopp från vallöften med bred förankring inom den egna väljarkåren. En kraftig svensk majoritet svenskar vill idag begränsa invandringen. Men som bekant driver regeringspartiet Mp motsatt politik. Och bakom Mp tycks C-partiet sluta upp. S-partiet talar fortfarande om en begränsad invandring, men saknar alltså möjlighet att realisera den politik man hävdar, på grund just av att den heliga regeringsmakten hotas.

Samhällelig maktlystnad är ett välkänt psykosocialt problem. Money is King säger ibland affärsvärldens miljardärer. Politikens bossar menar tyst att Power is King. Givetvis är det omoraliskt att det goda samhället ska styras av dubbla politiska budskap och rentav lögner. Den politiska klassen menar att det inte är fråga om lögner, utan om pragmatik eller ”politikens villkor”. Men innerst här det fråga om att bluffa och ljuga för att främja yrkespolitikernas intressen. På så vis blir framväxten av en politisk klass ännu ett tungt svensk strukturproblem.

Jag hör aldrig någon riksdagsledamot eller annan politisk höjdare tala om saken. Aldrig heller någon som pläderar för mer direkt demokrati i form av personval (i stället för partival) eller grundlagsreglerad möjlighet för folket att (med stöd av ett föreskrivet antal tusen medborgare) genomdriva petitioner om att en lagstiftning ska underkastas folkomröstning.

Många politiker fnyser åt sådana påfund och utmålar dem som naiva och fåniga. Tacka för det! Det rör sig ju om yrkespolitikernas maktställning. Men i min värld är krav på direkt demokrati inte något som politiker ska håna. Det rör sig tvärtom i grunden om en rörelse som lever i harmoni med tesen om att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som portalparagrafen i Regeringsformen lyder. För att undvika fake news borde formuleringen lyda: all offentlig makt utgår från den politiska klassen.

Torsten Sandström

På SVT:s Rapport presenterads häromdagen huvudförslagen från det som kallas en ”Jämlikhetskommission”. Den leds av pastor primarius, Per Molander. Fokus i reportaget, av ännu en vänsterjournalist, var inte analyser av i vilken mån Sverige kännetecknas av olikhet medborgarna emellan. Nej, olikhet förutsattes, helt enkelt. Jag vill inte påstå att brister inte existerar. Särskilt under coronaepidemin har många äldre inte getts den vård som yngre fått – inte sällan med dödlig utgång. Men för såväl journalisten som Molander själv stod inte jämlikheten i centrum. NU var det fråga om en skattehöjarfest på beställning av S-partiet och alla vänsterpolitiker. I stort sett alla gamla och slopade skatter skulle återupplivas och en rad existerande höjas. Hej och hå!

Det intressanta är två fenomen. För det första att inga ord sades om Sveriges strukturproblem inom bostäder, vård, skola mm, som inte sammanhänger med pengabrist, utan på frånvaron av förnuftig politik och politiskt engagemang. Nej, nu gällde det att beskatta svenska folket! Och då blir jämlikheten ett bra slagträ.

För det andra det paradoxala antagandet att högre skatter med automatik ökar jämlikheten. Vi har redan världens högsta skatter och med Molanders logik borde vi vara mest jämlika. Men ojämlikhet finns ändå, så tydligt illustrerad under coronaepidemin, som sagt. Det är inte högre skatter som krävs, utan en mer förnuftig användning av tillgängliga resurser. Som jag skrivit många gånger finns det till och med utrymme för skattesänkningar, om politikerna bara lär sig att hushålla och vågar skära i Sveriges svärmar av byråkrater och generös bidrag.

Högre skatter blir därför en slogan för att locka lättlurade medborgare. Ett urgammat politiskt trick. I antikens Rom utlovades gratis bröd och skådespel för att lugna stadens fattiga miljonbefolkning. Nu ska det gamla reptricket upprepas för femtielfte gången i vårt land…

Sveriges främsta dilemma rör inte ojämlikhet. Vår kris rör de strukturproblem som redan nämnts. Dessutom de redan superhöga skatterna, som plågar de arbetande och lockar de arbetslösa att hålla sig i bidragsberoende. Men i såväl Rom som Sverige tycks befolkningen tyvärr lätt att lura.

Torsten Sandström

Åren går. Automatvapen avfyras i våra förorter. Blodet dryper från medlemmar i klaner. Oskyldiga hamnar i korselden. Småbarn rånas på öppen gata på mobiler och märkesprylar. Småflickor och äldre våldtas. Rädslan lägrar sig över landet. Många vittnar om att de inte längre vågar gå ut ensamma. Vi lever i skräcksamhället Sverige. Landet som politikerna kaller ett föredöme för världen.

Allt detta är ytterst allvarligt förstås. Men än värre är hur landets politiker, polisen och BRÅ vägrar att tala om hur våldssamhället ser ut. Nu tänker jag inte bara på det naiva tomma skrytet om vårt land. Jag avser vägran att tala om orsakerna till brottsligheten. Varför denna tystnad? Det finns flera skäl, som alla hänger samman med PK.

Det första är att BRÅ – en statlig myndighet under justitiedepartementet – systematiskt vägrat att analysera härkomsten hos de senaste årens grova våldsbrottslingar. Men vissa modiga poliser och kriminalvårdare har – framför allt i sociala medier – framfört åsikten att de i huvudsak hanterar unga invandrares våldsbrott. De stora mediehusen sluter ändå leden med landets ledande politiker: om klanbrottslingar talar vi inte. Till och med landets statsminister vägrar att tala om att invandring är en av orsakerna till våldsvågen. I stället påstår han att brats från Djursholm är ansvariga då de köper knark från ”förortsgängen”.

Någon undrar kanske om brottslingarnas härkomst spelar någon roll. Enligt min mening är deras bakgrund självklart viktig att känna till. Allmänt sett anser jag att all sanning om brottsligheten måste fram, hur obehaglig den är. Särskilt i tider då politiker talar om framtidens svenska invandringspolitik är givetvis statistik rörande brottslingarnas härkomst viktig att känna till. För varje tusen nyanlända kan vi kanske räkna med att omkring 25 kommer att ägna sig åt brottslighet. Denna minoritet är som nästan alla vet oerhört skadlig för nationen Sverige. Så om invandringen begränsas samtidigt som integrationskravet tas på allvar kommer det att synas i kriminalstatistiken. Även för brottsbekämpning och kriminalvård är djupgående uppgifter om brottslingarna av yttersta vikt. Men några sådana aktuella siffror finns ju inte.

Enligt min mening är BRÅ mest beklämmande i sammanhanget. Deras uppgift är att söka sanning med vetenskapliga medel. Men på BRÅ sitter politrukforksare och lyssnar på signaler från PK-samhället. Förklaringen är att majoriteten av BRÅ:s personal lutar åt S-partiet (eller vänsterut). Och följden blir att nödvändiga undersökningar inte utförs. Statistik om brottslingars härkomst samlas inte in. Ofta med svepskäl om existensen av stora svårigheter eller felkällor.

Utomlands beskrivs våldets Sverige med förundran eller skadeglädje. Blodflöde och övergrepp från klanernas sida är ett faktum. Och genom den medvetna mörkningen förvrids den svenska verkligheten. BRÅ har möjlighet att förklara invandrarbrottsligheten. Men vägrar. Den dre(s)serade myndigheten BRÅ bär på så vis ett tungt ansvar för den rättsskandal jag talar om.

Svenska folket är alltså oupplyst om vad som verkligen sker i förorterna. De ser och hör talas om grovt våld. Och om sprängningar och död. Man tvingas dock att gissa om orsakerna. Den kanske viktigaste förklaringen till eländet förtigs. Inget tyder på att landets vänsterliberaler vill förstå att verkligheten måste kartläggas. Men denna bubbla kommer förr eller senare att spricka.

Många politiker kommer då att försöka skaka av sig skammen. Men för BRÅ blir det knappast möjligt att slippa undan. En nedläggning hotar. Uppgifterna bör övertas av politiskt obundna forskare från de stora universiteten, där man ofta vet vad vetenskapligt ansvar innebär.

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag Lena Nyberg, före detta Barnombudsman, BO, prata på radio, SR P1. Hon är socialdemokrat och numera chef för en annan Korstågsmyndighet, som kallas Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Två organisationer med oändligt drömmande uppdrag, som knappast kan genomföras i praktiken, annat än med ord, ord och ännu flera vackra ord. Dessutom en stor dos av byråkrater som sammanträder och skriver reseräkningar. I toppen sitter i allmänhet förstås S-politiker.

I vaga ordalag talade Nyberg om att barnens rätt måste stärkas och barnkonventionen ges företräde. Som jurist häpnar jag över hennes ord då hon pläderar för utvidgad tillämpning av konventionen. Hon nöjer sig alltså inte med den makt som den nya svenska lagen planterat i samhället. Med en pregnans värdig en politiker säger hon ” Det är ju hela kedjan som måste säkerställa barnens rättigheter”. Orden går endast att tolka som ett yrkande om att rätt måste ges ett barn med stöd av konventionen även om det strider mot svensk lag.

Tidigare har jag hört BO ondgöra sig över att brottslingar under 18 år (gränsen för att kallas barn!) hålls kvar hos polisen alltför lång tid. Min bild är den motsatta: klanbrottens killar har klippkort hos polisen och återvänder efter någon kvart på polisstationen till sina brottsliga gärningar. Men för en BO-taliban är detta ändå att gå för långt ”mot kedjan som måste säkerställa barnens rättigheter” för att citera visdomsoraklet Nyberg. Om hon får bestämma kommer dödandet i förorterna endast ses som barnlekar som gått för långt. Den officiella S-ideologin berättar att det är synd om dessa ”offer”-brottslingar.

Jag roade mig med att kolla BO:s hemsida och fick skärmbilden ovan rakt i ansiktet (bilden visar myndighetens förstasida högst upp). Alltså möter vi ännu en av de grodor som hoppar ur BO-myndighetens mun och markerar ett krav på att barn ska få härska. De personer ”som tror att dom vet bättre” måste alltså vara föräldrar, jurister mfl som ska hantera konflikter där barn är inblandade. Innebörden är att barnen och BO vet bäst, och barnen konsekvent ges rätt, något som verkligen gör mig rädd.

Genom att agera som Nyberg gör skjuts en kil in mellan barn och föräldrar. Målet är att domare och andra myndighetsutövare ska ge barnets krav företräde även i strid mot familje- och straffrätt. Det är inte bara orimligt – en föräldrarättslig revolution – utan så fånigt att man smäller av. Vem som helst förstår ju att exv en nioåring inte kan få bestämma själv över sin position. Men för den frälsta barnmaffian saknas juridisk pregnans. Det rör sig närmast om en form av barnatro.

Det svenska rättssystemet är som bekant överlastat med stora och små tvister. Juristerna gör sitt bästa för att analysera lagstiftningen och tolka hur gränser ska dras i tvister rörande enskilda intressen. En stor del av den svenska familje- och straffrätten måste skrivas om, ifall BO:s visioner ska genomföras i praktiken. Nybergs krav på ”säkerställande av barnens rätt” är inget annat än en gräddtårta – som efter att ha kastats – vänder i luften och träffar henne mitt i ansiktet. Ploff! Massor av sossegrädda.

Det riktigt trista är att barnrättsmaffian inte själva förstår vad de ställer till med. Att några av dem är jurister, liksom Nyberg, är inget annat än häpnadsväckande. Detta för att deras teorier som sagt kolliderar med rader av fundamentala regler om familjens inbördes förhållanden och hanteringen av unga kriminella. Att jag liknar barnrättens förespråkare vid maffiosi eller talibaner beror på att de vägrar att se hur makten fördelas enligt svensk rätt – de vill i sin barnatro själva dra gränser mellan vad som är rätt och fel. På senare tid förespråkas till och med specialdomstolar för mål som rör barn (alltså personer under 18 år). Motiveringen är att det behövs särskild ”kompetens” om barns förhållanden. Detta är ett svepskäl för att lagens måste vrängas så att barnens åsikter styr tillämpningen av svensk lag. I stället för att ändra lagen ska den alltså tillämpas medvetet snett.

Att dessa (oftast kvinnliga) maffiosi inte förstår bättre är ett tecken på bristande kunskaper om den juridik de satt sig att missbruka. BO är inget annat än en statsfinansierad gerillarörelse som, under vackra stridsrop, underminerar den svenska rättsordningen. Alltså ännu en kontraproduktiv statlig myndighet med långtgående krav på makt! Så typiskt för det svenska felfärdssamhället! Svenska politiker tycks tro att juridik är en barnlek. Liksom småbarn sniffar thinner eller röker brass sysslar svenska politiker till vardags med att missbruka juridik.

Torsten Sandström

Själv sysslar jag ofta med ”amatör”psykologi. För att roa mig själv och kanske lära mig något. Jag vet också att psykologisk forskning kan vara intressant, om än med ett ständigt bekymmersamt vetenskapligt underlag. Frågan varför en individ handlar på ett visst vis – eller tänker si eller så – är i allmänhet omöjlig att besvara med vetenskapliga ambitioner. Det blir fråga om gissningar. Mer eller tyvärr oftare mindre välgrundade.

Tjejgissning sysslar SvD:s chefspsykolog nästan var dag med. Det anmärkningsvärda är att hon ofta formulerar egna frågor (de kallas för en ”scen”). Därefter presenterar hjärnanalytiker Jägerfeldt sitt eget svar. Som man frågar får man svar, brukar det heta. Och så fylls raskt en textsida i SvD. Nästa dag en ny gissning. Kanske är det okej då det ändå rör sig om skuggboxning.

Alltså precis som min ungdoms veckotidningar med många spalter med frågor och svar. Sådan läsning gillade jag som tonåring på sommarställets torrdass – i lukten av skit och bränd kalk. Där hör också Jägerfeldts gissningar hemma. För min del får hon gärna kalla det psykologi. Texterna blir inte bättre eller mer vetenskapliga för den sakens skull. Tillsammans med många andra åsiktsreportage kastar de en lång skugga över anrika SvD.

Regeringen förslår att landets gammelmedier ska få en halv miljard från skattebetalarna som kompensation för corona. Hur påverkas medierna av covid-19 kan man undra?

Detta måste du veta, som inte ens läser papperstidningar och än mindre betalar för dem. Den officiella förklaringen är – förutom corona – den vanliga:så kallade ”kvalitetsmedier” behövs för att bevaka landets politiker. Pyttsan! Det reella svaret är: politikerna behöver stöd från de stora mediehusens PK- journalister. SR/SVT har som bekant redan full finansiering, tyvärr.

Mer om detta i föregående blogg!

Just nu läser jag med intresse Annika Sandéns bok Fröjdelekar från 2020. Den handlar om folkliga danser och lekar under i 1600-talets Sverige. Även om älskog i bondesamhället. Med liv och lust fröjdade man sig då, liksom idag. Men det fanns förstås en svensk kyrka som ogillade tendenser till att folk gjorde som man ville och struntade i Herrens ord samt söndagens gudstjänster.

Många yttringarna av glädje ansåg prästerna vara djävulens verk. Kyrkan ville alltså kontrollera folket. Därför hade sockenstämmor landet runt hårt jobb med att straffa ungdomar som roade sig efter eget huvud. I värsta fall avrättades faktiskt människor som bara ville förnöja sig. Om detta talar förstås dagens svenska kyrka inte mycket om numera. Inte heller om de hundratusendes som flydde landet till USA. Kyrkan har minsann inga minnes- och sorgedagar för mängden offer för det egna våldet! Inte heller några statliga organisationer vill minnas vad man ställt till med. För stat och kyrka höll ihop och kontrollerade den lilla människan. Då som nu.

Jag skriver detta med anledning av den åsiktskontroll som utövas idag genom svenska medier. Till dem betalar staten stora summor i stöd och bidrag (och fler är i pipelinen då det slipper betala för pappersåtervinningen). Och då har jag inte nämnt de många miljarder i tvångsavgifter som alla svenskar tvingas betala till SR/SVT. För de etablerade politikerna är medierna en förutsättning för fortsatt makt över statens roder. Då gäller det förstås att hålla folket på plats.

Kontrollen omfattar liksom 1600-talets Sverige den vanliga människans tankeliv. Visst får folk idag säga vad man vill, ha sex och skiljas som man önskar och vid riksdagsvalen rösta efter eget huvud. Men ändå utövar makthavarna idag kontroll över dig och mig på ett vis som inte står 1600-talet efter. Skillnaden är att det sker på ett mer raffinerat och mindre våldsamt vis.

Förr skötte staten och prästerskapet kontrollen och idag är det politiker och framför allt landets medier som pekar ut åsiktskorridorens gränser. Detta sker med hjälp av flera utstuderat fördolda metoder. Den vanligaste är att det enbart finns enda lösning på ett givet problem. Andra förklaringar är skadliga, förskräckande eller utslag av politiskt ytterlighetstänk (i riktning åt höger). Sådan är mediebilden rörande exv invandring och klimat.

En annan ofta använd metod är tystnaden. Det är den enda vägens politik som förespråkas, varför mångfalden opponenters och kritikers ord förtigs. Tystnad gäller alltså. Om bara en politisk vägs finns saknas det anledning att presentera alternativen, som för övrigt per definition bär åt skogen.

En tredje viktig metod är att blanda bort korten. Det sker främst genom att publiken bedövas genom ett svall av drogliknande medieinslag. Från mediernas flödar ett utbud av sport, fåniga tävlingar, spel, sex och mycket annat nonsens (som kyrkan förr förbjöd).

Med facit i hand kan man säga att 1600-talets kyrkas hårda hand länge plågat landet, men att den idag bra nog förlorat sitt grepp. I gengäld sköts numera kontrollen av en lågutbildad journalistkår med massiv vänsterliberal åsiktsinriktning. Dessa personer är lika intolerante som dåtidens prästerskap. Nutidens åsiktsregenter har inte samma formella våldsmakt i sin hand. Landet befolkning är inte heller så outbildad och socialt svag som förr. Men den reella makt som medierna har i vår tid är ändå lika farlig på grund av att den är så massiv.

Det som förr sade från predikstolen på trötta söndagsmorgnar uttalas numera var dag i tidningar, radio och teve. Bristen på tillgängliga alternativ medför att svenskarna hukar sig. Den majoritet som inte längre läser tidningar eller lyssnar/tittar på landets traditionella medier söker febrilt själva efter information på det flöde som internet erbjuder, på ont, men mest på gott på grund av bristen på trovärdiga publika alternativ. Likafullt måste denna tysta majoritet betala för politikernas storskaliga skattesatsningar – det rör sig om mer än 10 miljarder per år – på landets politiskt korrekta mediehus (dessutom måste de som sagt snart betala högre avgifter för kommunal pappersåtervinning!).

Sverige är alltså fortfarande enkelriktat. Och därför i hög grad enfaldigt.

Torsten Sandström

Tidigare FN-sändebud chockad över svensk bostadspolitik: ”Lägenheter har blivit en plats att parkera kapital”

Rubriken är från DN. Det ligger mycket i tidningens och FN-sändebudets kritik. Boendet i Sverige har blivit en kapitalplacering, något som inte är så underligt med tanke på samhällsutvecklingen. Det finns ganska billiga fastigheter i glesbygden. Men i storstäderna är konkurrensen tuff. Och att bygga nytt har blivit dyrt, bland annat pga S-partiet och Boverkets inblandning.

I Malmö pågår dråpligt nog ett samarbete med FN i bostadsfrågan, något jag tidigare bloggat om. Vad har FN med boendet i Malmö att göra? I Malmöfallet är det i verkligheten fråga om att visa hur globalt rättänkande S-regimen där är. Man är på hugget och ropar på FN.

Det hela klingar Holbergst: ”alla talar om att Jeppe super, men ingen talar om varför.” Vänsterjournalister och andra liknade pratar om hyreskris, men ingen gör något åt de uppenbara förklaringar som finns. S-partiet har sedan många årtionden överlämnat bostadspolitiken till sin egen frysboxorganisation, dvs hyresgäströrelsen. På så vis har stora centrala lägenheter blivit superbilliga och mindre ytor i förorten dyrare. Dessutom har S-partiets statliga Bostadsverk tillåtits lägga sin döda hand över lagstiftningen om markplanering och bostadskvalitet, med lång tidsfördröjning som resultat samt att kostnaderna rakat i höjden för lägenheter som måste byggas i toppklass. ”Sådan är socialismen!” Stora visioner som slutar i elände.

Därför blir det så fel med påståendet att FN ska fixa saken, när ordsaken till problemen finns i svensk politik. Det är fråga om politikernas okunniga och vilsna drömmar om en ljusnande framtid. Politikerna kan själva – utan ett uns bidrag från FN – ändra färdriktningen inom bostadsmarknaden. Men för det krävs det att man sätter sig ned och funderar över varför bostadsmarknaden inte funkar. Liksom i Jeppes fall är orsakerna tämligen klara. Men de är politisk inkorrekta i och med att de slår mot S-rörelsens ideologi. Och därför försöker S-politikerna blanda in FN i eländet.

Torsten Sandström

När jag bloggar på eftermiddagarna står ofta SR P1 på i bakgrunden. Favoriten är antagligen ”Efter tre”. Däremot är jag mycket frågande till de inslag som kallas Talkshows med Nordegren och Epstein. Likaså semestervarianten med Susanna Dzamic och Gustav Wirtén. Möjligtvis uppskattas inslagen av publiken. Själv ogillar jag det spontana snackandet och spekulerandet hit och dit om ditt och datt. Framför allt befäster programmen intressant nog traditionella könsroller, något som de feministiska statsmedierna annars brukar vara hyperkänsliga för. OK att Dsamic med sökt lekfullhet kör med sin manliga partner och gärna väljer ett feministiskt ordval – exv ”killgissa” – samtidigt som hon själv sysslar just med spekulationer.

Min kritik avser könsrollerna. De manliga radiopratarna har tilldelats mer rationella och analytiska positioner. Medan de kvinnliga framstår som platta pratmakare med en dragning tyvärr ibland åt det våpiga, med inriktning mot barnprogrammens nivå.

Nu svarar kanske min läsare att det är mina egna könsattityder som styr de ord jag nyss skrivit. Det är mycket möjligt. Jag hör antagligen det jag vill och kritiserar det jag är obekväm med. Och kanske är det så att varje lyssnare normalt tar parti för sitt eget kön.

Men jag har svårt att tro att min reaktion bara är fördomar. Pladdriga, egofixerade och svagt underbyggda argument från den kvinnliga sidan möts konsekvent av mer fåordiga och avvaktande manliga analyser. Framför allt den kvinnliga fixeringen vid den egna personen (”jag, jag och jag”) är bekymmersam.

Därför väcks en av mina favoritantipatier till liv: dubbemoralen. SR pratar stort om jämlikhet mellan könen, men serverar till vardags vanliga könsroller. Någon säger att män och kvinnor har olika biologiska egenskaper. Det är också mycket möjligt. Men jag tror faktiskt inte att det gäller just förmågan att föra ett förnuftigt samtal. Ett långt livs erfarenheter ger mig stöd för att tro på jämlik intellektuell förmåga. Därför blir min slutsats att SR misslyckas med de pratshower jag nämnt. Och att SR befäster könsfördomar.

Torsten Sandström

Aftonbladets Åsa Lindeborg säger följande i en intervju i DN a propå #Me too:

”När journalister blir aktivister upphör pressetiken”.

Så sant som det är sagt! Men hon bär själv en tung börda genom den av henne regisserade hetsen mot Stockholms stadsteaters numera tragisk döda chef Benny Fredriksson.

Men ändå saknas det mest viktiga. Det är inte bara i den mediala kampanjen #Me too som Aftonbladet och många många andra medier agerar aktivistiskt genom sina journalister. Som jag skrivit om i många bloggar är aktivismen idag snarare regel än undantag. Flertalet medier fungerar idag som propagandamaskiner, rörande kön, identitet, klimat, asylrätt, EU-hyllningar, byråkrati (exv Ohälsomyndigheten) osv. Reportagen har i allmänhet en klar politisk vinkling åt vänster och planering av ett kollektivt samhälle. Resultatet blir att Sveriges många strukturella problem rörande boende, vårdbyråkrati, skolbråk, klanmord mm lämnas åt sidan eller behandlas kort och föga insiktsfullt (nästan alltid med honnör åt vänster).

Om jag har rätt – och jag stöder mig idag oväntat på Aftonbladets Åsa Lindeborgs slutsats – så blir följden att svenska journalister ständigt avviker från pressetiken så att den numera nästan är död allmänt sett.

Torsten Sandström

De svenska medier, som stolt kallar sig ”den tredje statsmakten”, står inför ett trovärdighetsproblem. Eller en självförvållad kris, vilken beror på att vanligt folk slutar att läsa eller lyssna och i stället surfar på internet. Ändå upprätthåller svenska politiker via skatter och bidrag ett tynande men stort statslojalt mediekomplex.

Det visar sig nämligen än en gång att journalistkåren har en massiv politisk förankring till vänster. I en undersökning som typiskt nog utförts av en norsk statsvetare lutar 70% av Sveriges journalister åt vänster! Alltså liknande dystra siffror som professor Kent Asp tidigare redovisat. Och om JÖK-partierna läggs till så blir stödet i nutid hela 85 %. Journalisternas dåliga samvete syns i en något begränsad svarsfrekvens, sanningen vill man gärna mörka, men siffrorna är ändå tydliga. Så här trist ser det ut:

V-partiet = 32 %, S=24 %, Mp=14,7 %, C+L=14,6 % Totalt c:a 85 %

Högeroppositionen = 10%

Situationens allvar sammanhänger med att flertalet svenska pappersmedier själva betecknar sig som ”oberoende”, ofta med ett tillägg som anger en färdriktning och ibland partilinje. Tyvärr litar en hel del människor på dessa ordkulisser. De påstår att läsarna serveras obunden information. Med tanke på journalisternas politiska val är alltså pressens egen deklaration av en relativt neutral position rena nyset. Och sak samma med journalistkårens upprepade deklamationer om oberoende. Eller SVT:s barnsliga – men försåtliga – snack om program som erbjuder samling vid lägerelden. I vanliga fall hade syndare av liknande slag gjort avbön. Men nu står vi inför en yrkeskår som inte vet bättre och som dessutom besjälas av tesen att ”ändamålet helgar medlen”.

Med tanke på åsiktsfriheten har dock mediernas ägare frihet att gilla läget. Varje medieproducent har rätt att välja. Och de kan alltså släppa sina anställdas pennor politiskt fria så att vitt förvandlas till rött. Sådan är juridiken.

Men detta gäller som bekant inte SR och SVT. Ändå blir utfallet för statsmedierna lika dystert. Avgifter uttas som bekant tvångsvis via lagstiftning. Men det visar sig att statsmakten i praktiken under många år struntat i kravet på oberoende. Lagens neutralitetskrav är bara en vit ros på SR/SVT:s röd-rosa marsipantårta. Och passiviteten är en skamfläck.

Stora skattepengar slussas alltså till den pågående indoktrineringen, via avgifter och bidrag till stormedierna. Det sägs vara ett offentligt samhällsintresse att hålla dem om axlarna. Pyttsan! Det är inte det saken gäller. Politikerna vill indoktrinera allmänheten i vänsterliberal riktning. Man vill propagera för globalism, höga skatter och en storskalig ineffektiv svensk byråkrati. I grunden är det är alltså fråga om politisk kontroll! Kontroll av en svensk befolkning som vid valurnorna till mer än 50% inte röstar vänster. De stora medieföretagen, publicisterna och kåren av journalister ingår på så vis i ett omfattande svenskt mediepolitiskt komplex. Och de som borde kritisera detta fenomen – medierna – har själva belagt sig med munkavle i frågan om politisk styrning.

Som vanligt säger nu någon att journalister lärt sig att vara neutrala, dvs att de kan skilja sin politiska värderingar från de fakta man rapporterar om. I begränsad mån är kanske detta sant. Men det är rimligare att tro att den återkommande kritiken om vänstervridning bekräftas genom siffrorna ovan. Och det är svårt att som skribent i samhällsfrågor utplåna sin värdegrund. Men det kan ske om verklig vilja till ansträngning uppbådas. För det krävs att mediernas ägare står på tårna och påminner sina journalister att agera oberoende.

Förstå mig rätt. Jag vet att det är ganska ovanligt med ren partipolitisk propagande – frånsett förstås det oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, som är hopplöst och framstår som det svenska Pravda. Vänstervridningen syns till vardags i nästan alla stora mediehus på flera vis, såsom valet av ämnen, urvalet av intervjupersoner (som tillåts pläderar partibundet), valet av presentation av nöjen och andra distraktioner. Och inte minst i utelämnande av relevant samhällsinformation som talar mot vänsterliberala intressen, exv skyhöga skatter, SIDA-slösande, S-partiets korporativism, kunskapsslapphet i skolan, tydliga orsaker till bostadsbristen, en storskalig offentlig byråkrati osv. Någon gång talas förvisso om detta, men de är undantag som bekräftar regeln.

Min slutsats är att det offentliga Sverige måste upphöra med att satsa pengar på denna fortgående indoktrinering. Alltså inga fler bidrag till press och andra organisationer som har samhällspolitiska uppgifter. Låt alla som vill påverka samhällskroppen – små och stora organisationer av alla slag – finansieras genom personliga bidrag från medlemmarna, dvs de som ska stå för kalaset. Även partistöden måste alltså avvecklas. Det är nödvändigt att de politiska partierna står på egna ben och inte backas upp genom offentliga medel.

I kommande bloggar tänker jag söka en förklaring till att Sverige utvecklats till Absurdistan.

Torsten Sandström

Projektsanning lägger idag ut en text av Rolf Malm som verkligen är läsvärd. En dyster bild, men som jag ser det tyvärr sann.

https://projektsanning.com/2020/08/01/hittat-pa-natet-vart-sverige-i-forfall/

Idag finns en mycket bra ledare i SvD med kritik av S-partiets invandringspolitik. Den är skriven av min namne, Jesper Sandström (vi är inte släkt). Se länken nedan.

I samma tidning finns ännu en intressant text om Sveriges misslyckade invandringspolitik. Ett antal studentpolitiker från S-partiet pläderar – liksom jag gjort i flera bloggar – för ett avskaffande av asylrätten och en satsning på kvoterad invandring.

Det rör på sig, tycks det. Problemet är dock att regeringens allianspartier är för det gamla vanliga globala köret.

https://esvd.svd.se/shared/article/ssu-basens-hyckleri-i-migrationsfragan/J29kwe7G

Denna annons publiceras för hög kostnad i landets papperstidningar. Ännu en form av dolt presstöd. Det är också Pride-tider. Många länder brukar peka på sitt omfattande och välorganiserade försvar. Storslagna försvarsparader på breda gator och torg. Tyvärr kan inte Sverige göra detta. Ett avrustat försvar är nämligen inte mycket att visa upp.

Så vad gör alla guldgalonerade generaler framför sina skrivbord? Jo, man publicerar en sökt och fånig annons med en soldat med regnbågslackerade naglar. Man måste vara minst generalmajor för att komma på en så fånig tanke. Det skrivna budskapet talar inte heller om någon militär kompetens. Bara det vanliga identitetssnacket.

Jag anser självfallet att alla människor oavsett sexuell läggning är jämställda. Det är inte heller så att jag menar att hbtq-personer ska befrias från försvarstjänst. Alla krafter som är nyttiga bör göra en insats som behövs.

Nej, det som retar mig – vid sidan om avrustningen – är det politiska flörtande som försvarsmaktens ledning sysslar med. Utgifter för politisk annonsering går hem i Riksdagen. Alltså det statsorgan som tryckt på knapparna för själva avrustningen. Det vi ser är en form av statlig politisk propaganda. Ändamålet är förvisso väl menat. Men så fånigt och onödigt. Sådan är vardagen i Absurdistan.

Stort leende syntes ovanför Malmö

Så lyder rubriken (med en liknande bild) i Sydsvenska Dagbladet, som är en av Sveriges stora mediala miljökramare. Enligt chefsideologen Heidi Avellan följer man ”försiktighetsprincipen”. Alltså en bonnierägd tidning som jagar CO2-utsläpp som är fossila, men ändå gillar samma gasutsläpp om de kommer från skogsråvaror. Hela tiden lyser den vanliga dubbelmoralen igenom, som bilden ovan visar. Fullständigt onödiga utsläpp från flygplan i form av leenden eller hjärtan anser tidningen som jättetrevliga och charmiga.

Om en miljökramare ska spara in på några utsläpp så måste det väl vara de som är mest onödiga? Sydsvenskans talibaner drar sig inte för att ifrågasätta och ibland fördöma din och min arbetsresa per flyg, samtidigt som de hyllar luftfärder som är rena löjan.

Så funkar mediernas Sverige. Ingen ordning alls, mer än en kraftigt politisk vinkling av nästan alla reportage. Det fördöms åt ena hållet och flörtas vilt åt de det andra. Den enda konsekventa linjen är spottandet på de sociala medier som kommer med besk kritik. Eller så tiger man ihjäl relevant kritik mot samhället och medierna själva.

Var dag hör vi nu hur Tegnell och hans mediala uppbackare talar om att Sverige är på rätt väg i coronakampen. Samtidigt utmålas USA som det stora problemet. Så kan det kanske bli. Men kolla statistiken nedan från John Hopkins University. Sverige håller fortfarande i huvudsak sin position på dödslistan per invånare (plats 6), om vi bortser från lilleputt-staterna San Marino och Andorra. Och sämst i Norden är vi solklart. Tacka för att grannländerna stänger sina gränser för trafik in!

I stället för att presentera raka fakta så håller Ohälsomyndigheten på med undanförklaringar och glädjebesked. Idag rapporteras 28 nya dödsfall….

Efter Brexit bygger nu Storbritannien ett mer frihetligt samhälle. Det vill säga lagar som inte det överstatliga EU godtagit. Och det är inga småsaker politiskt sett britterna genomför. I USA:s efterföljd införs något som påminner om Magnitsky-lagar. Man inför sanktioner mot personer från förtryckande regimer. De hindras på olika vis att leva ett lyxliv i London med stöd av blodiga skumraskpengar.

Varför har inte EU varit intresserad av likande projekt? Svaret är enkelt. Många av de 27 medlemsnationer sysslar själv med tvivelaktiga affärer och detta ibland genom vänskapliga kontakter med förtryckarregimer, såsom Kina och Ryssland. Italien, Grekland och Portugal gullar med Kina och kinesiska pengar. Och exv Italien, Grekland, Cypern och Malta har guldkantade och vänskapliga förbindelser med Ryssland. I många fall tvättas oligarkers pengar vita och de ges pass med tillträde till hela Europa. Vem vill tro att man inom EU kan komma överens om tuffa sanktioner mot fifflare X eller skurkföretag från dessa diktaturer?

Särskilt parodiskt blir därför L-partiets stora kramar av EU. Blint är Sabunis parti som högröstat talar för demokrati samt mot märkliga minoritetsrättigheter och förtryckarregimer. Samma dubbelmoral visas upp av DN:s journalister, som står för musiken till dödsdansen. Mer än en gång visar det sig att EU inte fungerar på grund av att stora skillnader mellan medlemsnationerna rörande ekonomi, politik och kultur. Men också därför att Tyskland och Frankrike till varje pris vill hålla samman den krisande euro-ekonomin. Då är det inte läge att peka ut kriminella affärsmän, som hyllas av Italien, Grekland, Cypern och Malta. Frankrike klarar knappast ens att hålla rent bland sina många egna korrupta politiker. Och vad gäller korruption ska vi inte tala med de problem som exv Bulgarien underlåter att ta itu med. Här ska många gratismiljarder från EU in nu. För övrigt slirar själva EU med sin egen korruptionsbevakning.

Men inget av detta skriker svenska och andra nationers vänsterliberaler om. De personer som sitter i EU:s låtsasparlament har fullt upp med att slussa EU-pengar till de stater jag nyss nämnt. Dessutom jobbar parlamentarikerna flitigt med att tjäna egna extrapengar från köer av lobbyister i Bryssel. Och att klippa och klistra i sina arvodesräkningar till parlamentets kontor.

EU har utvecklats till en hydra. En jätte som inte fungerar enligt de höga ideal som Sabuni talar om. Många kritiker ser det. Men inte de kramare av EU som finns runtom i Europa. Det är tråkigt att behöva skriva att EU delvis framstår som ett råttbo. En organisation som slukar stora medel, som med storslagna planer strös ut över Europa utan träffbilden blir lyckad. I centrum finns en övergödd grupp av politiker och byråkrater. I Bryssel finns inte personer som kan ses som de vassaste knivarna i lådan. Men förmodligen de högst betalda.

En sådan drake avvecklar självfallet inte sig själv. Välbehövliga förändringar måste alltså ske genom hårt motstånd. Det vill säga det som Storbritannien nyss gett prov på genom att helt enkelt stiga av. Vem tror att de frugala fyra – som nyss förlorat – kan samla sig för en hård bantning av EU? Alltså en match för en mindre och effektivare handelsgemenskap. Förnuftiga mänskor inser att det i längden inte går att hålla en slirande union samman. Genom att slänga in mer goda pengar efter de dåliga är som att hälla bensin på en falnande eld.

Torrsten Sandström

Ett stort tack till Klimatupplysningen.se och Rolf Oward för denna lägesrapport!

Då den aktuella
kampen mot klimatet ännu icke ha givit önskat resultat – folk i gemen äro icke alls tillräckligt uppskrämda – finnas enligt Miljöpartiet (MP) i Grönköping planer å att upptrappa kampen så att det äntligen skall bli lättare att införa fler regleringar, myndigheter, förbud och skatter.

Ett steg i den riktningen är att anlita hr förre förr. Hildor Peterzohn såsom panik- och skamkonsult, vilken skall åbörja arbetet i liten skala i Grönköping med att främst å lördagkvällar försöka skrämma och hota så många han kommer åt för att under 2020, när klimat- och undergångsprogrammet ”Levnadsskam” igångdrager å allvar, arbeta å minst heltid med spridande av skrämsel, rädsla och skräck.

Dystra klimatkämpar (MP) redo att ladda Grönköpingsborna med levnadsskam.

Att svenska medier är vänstervridna känner varje svensk till, även om tidningsägare och statsmedier med all kraft slår ifrån sig. En färsk statsvetenskaplig undersökning har nämligen fastslagit detta – något jag återkommer till i en framtida blogg. I vänsterrepertoaren ligger som bekant tricket att förklara brottslingar som ansvarslösa, särskilt om de har bakgrund som invandrare. Åtminstone framhåller medierna konsekvent alla tänkbara förmildrande omständigheter.

Jag skriver detta idag då en invandrarman i första instans dömts till livstid för det brutala mordet på Wilma från Uddevalla. I den dömde mannens lägenhet – inplastad i en väska – återfanns Wilmas avskurna huvud. I övrigt vet ingen så mycket om vad som hänt med Wilma. Utan att känna till alla detaljer måste jag säga att förvaringen av Wilmas huvud i en egen väska hos den tilltalade måste ses som ett ytterst allvarligt indicium, tillsammans med bevisning om upprepade våldsamma konflikter mellan den dömde och hans offer.

Om jag var journalist skulle jag förstås framför allt berätta om Wilmas huvud i väskan i den åtalades lägenhet. Och om bråken mellan de två. Men också säga att mannen nekar till brott.

Framför teven ikväll får jag därför andnöd då SVT Rapport inleder sin presentation av domen med att meddela publiken att att ”någon kropp har inte hittas”. Efter någon minuter sägs att en ”kroppsdel” har hittas, men inte att fyndet gjorts i den dömdes väska. Som du inser har den mest väsentliga bevisningen bakom domen medvetet fördolts av SVT Rapport. Märk att Rapport inte säger något osant – en ”kropp” brukar språkligt ta sikte på något större än en ”kroppsdel”, som kan avse ett finger. Men den som vet att kroppsdelen är den mördades huvud genomskådar givetvis Rapports mörkläggning av verkligheten. Och blir lika upprörd som jag.

Ser nu när det mörknar att en kvinnlig journalist kommenterat rättsfallet i SvD. Trots den oroande rubriken ”Vittnesmålen i domen lämnar mig ingen ro” så vinklar denna journalist sin kommentar på ett annat vis. Texten blir en litania över mäns opålitlighet och våldsamhet. Även här redovisar journalisten bara de fakta som passar in i hennes berättelse och försöker på så vis göra sin berättelse objektiv. Men vad har andra mäns våld med Wilmas död att göra? Dessutom är endast en liten minoritet män våldsbenägna.

De två kommentarerna till Wilmas död illustrerar enligt min mening tydligt den svenska journalistikens bastanta vänsterpolitisering. Rapport döljer väskan med offrets huvud i den dömdes lägenhet. Och SvD – som hör och häpna kallar sig oberoende moderat – gör Wilmas död till en feministisk offerrit riktad mot män i allmänhet.

Sådan är alltså den svenska journalistiken. Jag menar att det inte rör sig om två ”olycksfall” i arbetet. Nej, det är fråga om en samtida medveten och systematisk vinkling av fakta för att passa in i en vänsterideologi. Att det sker i det privat ägda SvD – med 40 miljoner i årligt presstöd från staten – är beklämmande. Men att det skattefinansierade SVT – som i lag är ålagd att vara oberoende – agerar uppenbart vänsterideologiskt är inget annat än en skandal. Jag hoppas att någon gör en anmälan till granskningsnämnden. Efter tidigare misslyckande med denna väg tror jag personligen att nämnden inte är något annat än en instans för legitimering att ”allt är i sin ordning”.

Jag kan meddela att SVT Nyheter kl 21 också gjort en slingrig balansgång mellan kropp och kroppsdel i Wilmafallet. Men ändå nämns fyndet av huvudet, om än inte med närmare detaljer om platsen. Min slutsats blir därför att Olof Palme – 30 år efter sin död – lyckats med sin ambition att ge S-partiet en skattefinansierad nyhetskanal som agerar megafon åt vänstern. Det är väl det som gör ett parti statsbärande?

Torsten Sandström