Sverige är tillsammans med Frankrike antagligen två av Europas mest centraliserade nationer. Makten utgår från staten och huvudstäderna. Därifrån löper trådar ut regionalt och lokalt. Så är det idag. Så har det varit i flera hundra år.
För svensk del har statens kyrka förr haft en viktig funktion i förmedlingen av central information nedåt till folket. Omvänt har kyrkan genom församlingar och domkapitel fört vidare information uppåt till makthavarna. I äldre tider har tingen och marknader fungerat som medier för nyheter och myndighetsbeslut. Från 1686 har allmänna kungörelser av detta slag skötts av kyrkan från tusentals predikstolar varje söndag. Det raffinerade systemet baserades förstås på att närvaro vid söndagens högmässa var obligatorisk för varje frisk och vuxen människa. Här förmedlades besked från Stockholm, från landshövdingarna och från lokala kyrkliga och sekulära maktinstanser. Man kan därför tala om predikstolarnas kungörelser utgjorde Sveriges första massmedier.
Sedan länge har kyrkans makt över nyhets- och åsiktsförmedling upphört. Men den har tagits över av press, rad, teve och internet. Internet sticker ut i sammanhanget i och med åsiktsförmedlingen knappast kan sägas vara centraliserad. Många enskilda personer står nämligen bakom fria inlägg på sociala medier, dvs bloggar, Facebook, Twitter osv. Men gammelmedierna i form av tidningar, radio och teve för däremot vidare det kungörelsesystem som förr skedde från predikstolarna landet runt. Man försöker med andra ord fortfarande staka ut den åsiktskorridor som ska gälla för landets invånare. I kraft av stora ekonomiska resurser lyckas gammelmedierna ofta hålla svenska folket i tyglarna.
Men än en gång vacklar åsiktskontrollen från ovan. Liksom kyrkan tappade greppet ser vi idag hur landets gammelmedier slirar. Ungdomar i 20-årsåldern söker nästan bara information på internet – man läser/lyssnar/ser inte längre på gammelmediernas reportage. Ungdomar under 20 år vet knappast vad dagstidningar, SR, SVT och andra gammelmedier egentligen är – mer än något som åldringar har kontakt med. Mycket talar alltså för att gammelmediernas PK-kontroll avtar och att den i framtiden kommer att dö helt enkelt.
I grunden är den centrala åsiktskorridoren ett problem som landet politiker och medier själva skapat – förr liksom nu. Därför är det logiskt att medier av detta slag går i graven. Det är självförvållat kan man säga. Det trista är att flera gammelmedier har medarbetare som är skickliga journalister, i den mening att de presenterar obundna, sakliga och kritiska analyser. Tyvärr gäller detta inte majoriteten av landets journalister, som har vigts till uppgiften att förmedla sina egna politiska vänsteråsikter, i allmänhet något inlindande för att vinna ett uns av tilltro.
Om vänsterkorridoren raseras kommer alltså såväl goda som dåliga skribenter och rapportörer att gå under. Jag sörjer de förra. Och bannar de andra, ty de låter något gott förstöras och ersättas av ett otyglat myller av åsikter från sociala medier. Bra som dåligt stoff blandas. Dessa medier öppnar uppenbarligen upp för nya möjligheter – och risker – för kontroll och manipulation av människor tankar.
Enligt min mening har den tredje statsmakten – dvs gammelmedierna – i huvudsak havererat idag. Uppgiften att granska politiker och stat har övergetts för ambitionen att fösa samman folket i en allt snävare åsiktskorridor. För skeendet har mediernas ägare det övergripande ansvaret. En särskild skuld vilar på statens och politikernas axlar. Genom tvångsavgifter från folket har SR/SVT under flera decennier sysslat med den centrala åsiktsförmedling som prästerna förr skötte från landets predikstolar. Förvisso finns lagregler om SR/SVT:s oberoende. Men dessa är en chimär. Höga jurister har enrollerats för uppgiften att på deltid sila mygg och svälja kameler. Granskningen av SR/SVT är alltså i huvudsak enbart en form av legitimering av att det mesta står väl till.
Om inte mediernas ägare kan tygla vänsterns journalister kommer gammelmedierna att gå under. Och vem ska då sakligt och kritiskt kunna ta upp kampen med myllret av åsikter på internet – genom väl underbyggda och sakliga berättelser? För landets mediehus – privat som statliga – gäller det alltså att i tid besinna sitt ansvar för en politiskt obunden förmedling av nyheter och fakta. En sådan är idag en bristvara. I morgon kanske inte ens existerande.
Torsten Sandström
PS! Tack Lennart Helmersson för påtalande att jag skrivit fel nummer på statsmakten. Den tredje ska de stå. Den fjärde är förstås något annat: Det är Swebbteve, som sköter sig väl!
