Det är alltså inte Per Molander, men samma trick…
På SVT:s Rapport presenterads häromdagen huvudförslagen från det som kallas en ”Jämlikhetskommission”. Den leds av pastor primarius, Per Molander. Fokus i reportaget, av ännu en vänsterjournalist, var inte analyser av i vilken mån Sverige kännetecknas av olikhet medborgarna emellan. Nej, olikhet förutsattes, helt enkelt. Jag vill inte påstå att brister inte existerar. Särskilt under coronaepidemin har många äldre inte getts den vård som yngre fått – inte sällan med dödlig utgång. Men för såväl journalisten som Molander själv stod inte jämlikheten i centrum. NU var det fråga om en skattehöjarfest på beställning av S-partiet och alla vänsterpolitiker. I stort sett alla gamla och slopade skatter skulle återupplivas och en rad existerande höjas. Hej och hå!
Det intressanta är två fenomen. För det första att inga ord sades om Sveriges strukturproblem inom bostäder, vård, skola mm, som inte sammanhänger med pengabrist, utan på frånvaron av förnuftig politik och politiskt engagemang. Nej, nu gällde det att beskatta svenska folket! Och då blir jämlikheten ett bra slagträ.
För det andra det paradoxala antagandet att högre skatter med automatik ökar jämlikheten. Vi har redan världens högsta skatter och med Molanders logik borde vi vara mest jämlika. Men ojämlikhet finns ändå, så tydligt illustrerad under coronaepidemin, som sagt. Det är inte högre skatter som krävs, utan en mer förnuftig användning av tillgängliga resurser. Som jag skrivit många gånger finns det till och med utrymme för skattesänkningar, om politikerna bara lär sig att hushålla och vågar skära i Sveriges svärmar av byråkrater och generös bidrag.
Högre skatter blir därför en slogan för att locka lättlurade medborgare. Ett urgammat politiskt trick. I antikens Rom utlovades gratis bröd och skådespel för att lugna stadens fattiga miljonbefolkning. Nu ska det gamla reptricket upprepas för femtielfte gången i vårt land…
Sveriges främsta dilemma rör inte ojämlikhet. Vår kris rör de strukturproblem som redan nämnts. Dessutom de redan superhöga skatterna, som plågar de arbetande och lockar de arbetslösa att hålla sig i bidragsberoende. Men i såväl Rom som Sverige tycks befolkningen tyvärr lätt att lura.
Torsten Sandström
