De svenska medier, som stolt kallar sig ”den tredje statsmakten”, står inför ett trovärdighetsproblem. Eller en självförvållad kris, vilken beror på att vanligt folk slutar att läsa eller lyssna och i stället surfar på internet. Ändå upprätthåller svenska politiker via skatter och bidrag ett tynande men stort statslojalt mediekomplex.
Det visar sig nämligen än en gång att journalistkåren har en massiv politisk förankring till vänster. I en undersökning som typiskt nog utförts av en norsk statsvetare lutar 70% av Sveriges journalister åt vänster! Alltså liknande dystra siffror som professor Kent Asp tidigare redovisat. Och om JÖK-partierna läggs till så blir stödet i nutid hela 85 %. Journalisternas dåliga samvete syns i en något begränsad svarsfrekvens, sanningen vill man gärna mörka, men siffrorna är ändå tydliga. Så här trist ser det ut:
V-partiet = 32 %, S=24 %, Mp=14,7 %, C+L=14,6 % Totalt c:a 85 %
Högeroppositionen = 10%
Situationens allvar sammanhänger med att flertalet svenska pappersmedier själva betecknar sig som ”oberoende”, ofta med ett tillägg som anger en färdriktning och ibland partilinje. Tyvärr litar en hel del människor på dessa ordkulisser. De påstår att läsarna serveras obunden information. Med tanke på journalisternas politiska val är alltså pressens egen deklaration av en relativt neutral position rena nyset. Och sak samma med journalistkårens upprepade deklamationer om oberoende. Eller SVT:s barnsliga – men försåtliga – snack om program som erbjuder samling vid lägerelden. I vanliga fall hade syndare av liknande slag gjort avbön. Men nu står vi inför en yrkeskår som inte vet bättre och som dessutom besjälas av tesen att ”ändamålet helgar medlen”.
Med tanke på åsiktsfriheten har dock mediernas ägare frihet att gilla läget. Varje medieproducent har rätt att välja. Och de kan alltså släppa sina anställdas pennor politiskt fria så att vitt förvandlas till rött. Sådan är juridiken.
Men detta gäller som bekant inte SR och SVT. Ändå blir utfallet för statsmedierna lika dystert. Avgifter uttas som bekant tvångsvis via lagstiftning. Men det visar sig att statsmakten i praktiken under många år struntat i kravet på oberoende. Lagens neutralitetskrav är bara en vit ros på SR/SVT:s röd-rosa marsipantårta. Och passiviteten är en skamfläck.
Stora skattepengar slussas alltså till den pågående indoktrineringen, via avgifter och bidrag till stormedierna. Det sägs vara ett offentligt samhällsintresse att hålla dem om axlarna. Pyttsan! Det är inte det saken gäller. Politikerna vill indoktrinera allmänheten i vänsterliberal riktning. Man vill propagera för globalism, höga skatter och en storskalig ineffektiv svensk byråkrati. I grunden är det är alltså fråga om politisk kontroll! Kontroll av en svensk befolkning som vid valurnorna till mer än 50% inte röstar vänster. De stora medieföretagen, publicisterna och kåren av journalister ingår på så vis i ett omfattande svenskt mediepolitiskt komplex. Och de som borde kritisera detta fenomen – medierna – har själva belagt sig med munkavle i frågan om politisk styrning.
Som vanligt säger nu någon att journalister lärt sig att vara neutrala, dvs att de kan skilja sin politiska värderingar från de fakta man rapporterar om. I begränsad mån är kanske detta sant. Men det är rimligare att tro att den återkommande kritiken om vänstervridning bekräftas genom siffrorna ovan. Och det är svårt att som skribent i samhällsfrågor utplåna sin värdegrund. Men det kan ske om verklig vilja till ansträngning uppbådas. För det krävs att mediernas ägare står på tårna och påminner sina journalister att agera oberoende.
Förstå mig rätt. Jag vet att det är ganska ovanligt med ren partipolitisk propagande – frånsett förstås det oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, som är hopplöst och framstår som det svenska Pravda. Vänstervridningen syns till vardags i nästan alla stora mediehus på flera vis, såsom valet av ämnen, urvalet av intervjupersoner (som tillåts pläderar partibundet), valet av presentation av nöjen och andra distraktioner. Och inte minst i utelämnande av relevant samhällsinformation som talar mot vänsterliberala intressen, exv skyhöga skatter, SIDA-slösande, S-partiets korporativism, kunskapsslapphet i skolan, tydliga orsaker till bostadsbristen, en storskalig offentlig byråkrati osv. Någon gång talas förvisso om detta, men de är undantag som bekräftar regeln.
Min slutsats är att det offentliga Sverige måste upphöra med att satsa pengar på denna fortgående indoktrinering. Alltså inga fler bidrag till press och andra organisationer som har samhällspolitiska uppgifter. Låt alla som vill påverka samhällskroppen – små och stora organisationer av alla slag – finansieras genom personliga bidrag från medlemmarna, dvs de som ska stå för kalaset. Även partistöden måste alltså avvecklas. Det är nödvändigt att de politiska partierna står på egna ben och inte backas upp genom offentliga medel.
I kommande bloggar tänker jag söka en förklaring till att Sverige utvecklats till Absurdistan.
Torsten Sandström
