I en intervju på SVT i fredagens Rapport ondgjorde sig en äldre invandrarman från Tensta över dödandet i Rinkeby. Det föreföll som han ville lägga huvudansvaret på Sverige, som inte gjort tillräckligt för att stoppa kriminaliteten. Förmodligen har han en poäng i det. Men det föll varken honom eller reportageteamet in att undra över det ansvar som föräldrarna har för de klangäng som dödar, bränner och härjar i förorten. Enligt vanlig rollfördelning brukar föräldrarna bära det främsta ansvaret för att ungdomar spårar ur. Den viktigaste frågan är kanske vad föräldrarna misslyckats med.
Mannens utstyrsel under intervjun ger åtminstone en liten bit av svaret. Han bar fortfarande hemlandets klädedräkt och huvudbonad. Alltså ett tecken på bristande vilja att anpassa sig till det nya samhället. Utifrån detta blir det enklare att förstå de unga invandrarnas problem. De möter ett svenskt samhälle som erbjuder penningbidrag och trångt boende, men knappast jobb (eller löner) som passar för de nyas svaga kompetens vad gäller utbildning och språk. Via de äldre skolas de unga alltså in in klanens traditionella kultur. Och en minoritet bli kvar där för framtiden, tycks det. Deras värld blir kriminalitet och egen rättskipning mot konkurrerande gäng. De unga svenskfödda som de träffat i skolan framstår som ett annorlunda folk, förmöget, statusfyllt och kulturellt samlat, relativt sett. Många allvarliga händelser förklaras delvis på så vis genom hävdelse, hämnd och ignorans, i form av våldtäkter, rån på värdesaker och en våldsutövning som hotar utanförstående människors liv och egendom.
Bilden ovan beskriver Rinkeby torg som en idyll. Det är den svenska offentlighetens förgyllda framställning. Men det som erbjuds i Rinkeby är en dos välfärd samt en dos utanförskap. Inga jobb och inga krav på kulturell assimilering. Det är den svenska modellen. En vacker tanke i en trasig förpackning.
Invandrarmannen, med sin Kopiah på huvudet, ondgjorde sig även över det nya polishuset i Rinkeby. Retoriskt gisslade han polisen omtalade lösning: ska det behövas eskort från T-banan till polishuset, då avståndet bara är omkring 100 meter? Ja, man kan verkligen undra. Men talet om ett behov av eskort är ändå en mätare på våldstemeparturen i Rinkeby. Ett förskräckande mätresultat.
Att hamna i en svensk invandrarförort som Rinkeby blir för många att se som en deportering. De allra flesta överlever förstås och har mat för dagen samt tak över huvudet. Några lyckas bryta sig loss och skapa en god framtid – ibland lysande framgångar. Men alltför många lever ändå kvar i ett limbo, ett utanförskap med ytterst problematisk framtid i kulturell avskildhet och relativ fattigdom. Om med grov våldsbrottslighet. Dödandet står ett antal klanmedlemmar själva för – en minoritet skjuter ihjäl en annan minoritet. Det skrämmande är att deporteringen till Rinkeby ingår i en svensk plan för välfärd: välkommen till vårt land – här finns asylrätt!
Torsten Sandström
