Anti-PK-bloggen

DN frågar idag sina mediala kollegor följande:

”Har ni problem med rasism på

redaktionen?”

Den rätta frågan borde vara:

Har ni problem med vänsterism

på redaktionen?

Sveriges främsta mediala problem är inte rasim mot journalister. Det är i stället journalisternas vänsteråsikter mot publiken.

Torsten Sandström, trött bloggare

I Sydsvenskan nätupplaga fanns häromdagen följande rubriker:

HEDERNS VAKANDE ÖGON

”Flickan får en annan regelbok än killarna”

Som yrvaken läsare undrar jag vad det är som händer. Är det ett allmänt problem som tidningen lyfter eller rör det sig bara om en grupp, kanske en minoritet? Den främsta orsaken till att mediereportage idag är så svåra att tolka är att orden formats efter den politiska korrekthetens mönster. Klarspråk används alltså inte, det är dödskallemärkt. Det anses förtryckande, lustig nog efter vad jag nu tänker berätta.

Ett försök till närmare undersökning av de egendomliga rubrikerna i Sydsvenskan visar följande. Det handlar om mäns kontroll och våld mot invandrartjejer i skolan. Men det sägs inte klart ut att det rört sig om nyanlända kvinnor och män. Inte heller att det rör sig om klankulturer och deras privata justis. Uttrycket ”hederns vakande ögon” borde egentligen passa på oss alla – svenskar och nyinflyttade – som vill att det ska vara lugn och ro i skolan.

Men ”heder” är ett kodord. Det luktar så gott, heder är ju något fint. Men kodordet brukas för att tona ned – urvattna – olika klankulturers grova övergrepp mot tjejer som vill bryta sig loss och anpassa sig till den svenska majoritetskulturen. Termen ”heder” avser att utstråla förståelse för klankulturernas egna traditioner, som delvis klandras inom åsiktskorridoren, men som det svenska samhället påstås ha ett ansvar för att förstå mekanismerna bakom. Signalen är alltså såväl negativ som positiv, något som jag tror är avsiktligt. Annars skulle ordet ”klanförtryck” användas, ett begrepp som direkt ger en laddning av något gammalt, främmande och grovt fel. Förvanskningen sammanhänger med en gigantisk respekt för invandrarnas kulturer – faktiskt även livsfarliga aspekter eller förtryckande sådana. Tänk bara på hijab och burka.

Unga svenska journalister har ganska länge skolats i pk-ismens språkbruk. Det rör sig om en i grunden politisk träning, som lär den unge hur hon/han bör skriva respektive inte bör uttrycka sig. Efter månader av skolning sitter beteendet i ryggmärgen. Följden blir att många allvarliga problem lindas in i lungnande ord, liksom bindor av bomull. Framställningen fjärmas med andra ord medvetet från verkligheten. Själva tanken är att vissa ord och uttryck anses politiskt förbjudna.

Som exempel följer här en mycket kort ordlista:

Hederskultultur=invandrarklaners förtryck/privatjustis

Rasifierad=person som påstår sig rasdiskriminerad

Ras=dödskallemärkt ord i svenska munnar

Modersmål=invandrares tungomål

Gängbrottslighet=invandrares klanbrottslighet

MC-gäng=motoriserade klanbildningar

Normkritik=kritisk granskning av manliga strukturer

Binär=heterosexuell läggning

Kön= en socialt självvald sexuell position

Struktur=osynlig social relation som påstås vara kraftfull

Uppvärmningen=ökad medeltemp i atmosfären med av vetenskapen ännu obevisad förklaring

Torsten Sandström