Vänsterns journalister hatar SvD:s Lena Andersson av minst två skäl. För det första att hon vågar ifrågasätta deras politiska samsyn. För det andra att Andersson återkommande kritiserar feminismens teser, som hon utmönstrar som ovetenskapliga (utan att därför påstå att det finns en hel del att göra på fronten för jämlikhet mellan könen).

Bonniers landsortsblaska avviker förstås inte från den normala bilden av svenska medier. Den 19/9 träder således Malin Krutmeier fram och avrättar författaren och hennes nya bok ”Studier i mänskligt beteende”. Jag erkänner att jag inte läst boken. Men bara valet av ord i Sydsvenskan talar sitt tydliga språk. Min kännedom om Andersson gör att jag förstår att påhoppet saknar rimlig grund. Vad sägs om följande två rubriker:

Lena Andersson skildrar feministerna som ryggradslösa as


Malin Krutmeijer läser en författare som leker gud.

Valet av ord pekar på politisk propaganda från en av vänsterns drabanter. Den som vågar kritisera feminismens dogmer måste nämligen ifrågasättas av journalistkårens lakejer. Tanken är att kritik som emanera från en person som tillber en annan och främmande gud än Krutmeijer måste förbjudas.

I själva verket rör sig Krutmeijers påhopp om avund samt om en protest mot att en analytisk och väl påläst skribent som Andersson vågar beträda den arena som journalisternas skrå pinkat in. Det finns en tydlig medial strävan efter att hålla alternativa skrivare utanför mediernas offentlighet och avlöningskontor. Där ska enbart av statens särskilt utbildade (läs indoktrinerade) löneskrivare sysselsättas. Mängder av väl skrivna och kritiskt relevanta texter refuseras med andra ord. Inte ens på insändarsidorna tas de in. Ty även där ska bara vänstersynpunkter från folket publiceras – bla i syfte att få journalisternas egen politik att framstå som förankrad i breda folklager.

Jag menar att huvudlinjen i svenska medier är ett hån mot det som borde vara varje demokratiskt samhälle främsta ambition, dvs en öppen samhällsdebatt. Detta gör att att jag ser Krutmeijer som en typisk lakej i kampen MOT åsiktsfrihet. Mer allvarligt är att medieföretagens ägare förhåller sig passiva mot aktörer i stil med Krutmeijer. Hon är bara en i mängden. Det medför att politisk propaganda blivit ett strukturellt samhällsproblem.

Sådant är tyvärr dagens Sverige.

Torsten Sandström