Det som anses känneteckna en modern demokrati är ett samhälle under lagarna. Land ska med lag byggas, heter det. Offentliga och privata subjekt måste alltså underkasta sig lagstiftningen och visa den största respekt. Framför allt de regler som bär upp statsförfattningen måste hyllas i handling. Och politikerna ska inte fingra på reglerna och vränga begreppen så att de får som de vill. Vissa tysta överordnade regler finns antagligen också som kräver respekt, inte minst från domstolarnas sida. Detta har framgått av flera av mina inlägg på denna blogg och på nättidningen Bulletin.nu i frågan om naturrätt, dvs rule of law.

Det vi nu ser i Sverige – framför allt från sosseregringens sida – är en minskad respekt för rättsordningen och ett vidgat vrängande till skada för rättsstaten och medborgarna. Häromdagen kungjorde Regeringen att man inte ska lyssna på Lagrådets kritik av ett förslag till beställningslagstiftning – en lag som enbart tar sikte på ett enda företag. Det är förvisso inte första gången lagstiftning sker på beställning av privata subjekt – jag tänker på LO och TCO:s makt över arbetsrätten – men Cementafallet är ändå flagrant.

Jag kan förstå att den dom som beställningslagen ska förpassa till papperskorgen är ett hinder för det svenska samhällsekonomin. Men bakgrunden till domen är en mångårig hysterisk offerpolitik på miljöns altare. Politikerna har överlämnat beslut om miljötillstånd i domstolarnas händer. Det är inte domstolarnas sak att fatta beslut om politiska frågor där många skilda frågor om ekonomi, sysselsättning, miljö mm måste vägas samman. Genom Miljöbalken har flera politiska frågor gjorts till domstolsärenden, vilket inte alls är det normala i en rättsstat. Där ska politikerna styra!

Även om Regeringen överkörning av Lagrådet inte är katastrofal är det ändå fråga om tecken på en oordning inom den svenska statsapparaten. Tillsammans med andra brister syns ett mönster av rättsstatlig förfall. Jag tänker på att Sverige saknar en författningsdomstol, som ska pröva om lagförslag är förenliga med nationens grundlagar.

Vidare sker tillsättning av höga domare genom en nämnd där politikerna har den yttersta makten och påstå vis kan utse politiskt korrekta domare. Dessutom flödar flummig lagstiftning ut ur Riksdagen, såsom exemplet med Miljöbalken visar. För att inte tala om Barnkonventionen, som i praktiken (inte formellt) närmast upphöjts till svensk grundlag!

Dessutom har det åldriga systemet med nämndemän i domstolarna förvandlats till ett partipolitiskt inflytande över dömandet (i ett modern samhälle med väl utbildade jurister).

Slutligen vill jag peka på att socialdemokratin på ett hänsynslöst vis använder sig av skatte- och bidragslagstiftningen för att köpa röster till det egna partiet i framtida val. Reformlagar är naturligtvis okej, men inte dysfunktionell och samhällsskadlig lagstiftning för att hålla ett visst regeringsparti kvar vid makten. Mer om detta i en kommande blogg.

Sammantaget är det därför min bedömning att den svenska rättsstaten stegvis är under förfall. Men naiva svenska politiker anar ingen oro. De är nämligen upptagna av det som kallas klimatkris, med delvis okänd förklaring, oviss hastighet och oklara effekter. Man kan faktiskt få dåndimpen för mindre.

Torsten Sandström