Valrörelsen 2018 är snart igång. Partierna slipar
argumenten. Några söker nya paroller. Men regeringspartiet blickar tillbaka. På
talarstolarna syns redan nu slagordet: Den svenska modellen. Det tonar fram så tryggt
och blågult. Men vad står orden egentligen för? Finns det något typiskt för den
samhällsstruktur som tagit form i Sverige under de senaste femtio eller hundra
åren?

Om man ser till traditionella plusvärden kan modellen knappast
avse hög välfärd. I många av västvärldens nationer (och i Singapore) finns sociala
trygghetssystem som matchar de svenska. Sak samma gäller medborgarnas frihet,
deras rätt att yttra sig och möjligheterna till bra utbildning. Det kan absolut
inte heller vara trygghet i form av militär försvarsberedskap (vi har knappt några soldater längre). Utomlands pekas ibland på den svenska arbetsmarknadens
stabilitet. Det vill säga starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer,
kompromissvilja och få stridsåtgärder. Men detsamma gäller arbetsmarknaden i Tyskland – som faktiskt visar än högre ekonomisk tillväxt.

Om vi synar den svenska arbetsmarknaden i fogarna så har
arbetsgivarna medvetet strävat efter att centralisera avtalsmönstret. SAF har
stegvis tvingat fram branschvisa kollektivavtal. Målet har varit riksavtal, dvs
ett kollektivavtal för varje typ av industriell verksamhetsgren. Denna utveckling
anser jag i huvudsak är stabiliserande och bra. Riksavtalen har i sin tur medfört
en centralisering på den fackliga motsidan. Följden har blivit att fackliga yrkesförbund
först omvandlats till industriförbund. Därefter har dessa fogats samman i en
stark topporganisation, dvs LO. Resultatet har blivit ett triumvirat på
arbetsmarknaden, SAF, LO och staten genom Socialdemokratin (SAP). Intresseblocket
vill befästa status quo. I dagarna vill man till och med (via lagstiftning)
frånta ett majoritetsfack (i Göteborgs hamn) rätten att teckna kollektivavtal
och fullt ut utnyttja förhandlingsrätten enligt medbestämmandelagen. Kollektivavtal
har nämligen hamnbolaget valt att sluta med Transport inom LO (med få medlemmar
i hamnen)!

Kombinationen LO och SAP har i början av 1900-talet gjort
mycket som är bra för Sverige. Men sedan 1960-talet har vinden vänt. Deras
tankesystem vittnar om en förlegad samhällssyn. Man har fastnat i slagordens
betong. S-ideologin har blivit improduktiv. I och för sig vackra tankar om
likhet och stöd till svaga har exv förvandlats till en omfattande nedgradering
av kvaliteten inom skola och universitet. Kommunaliseringen av skolan är ett
exempel. Andra är färre prov, dämpad betygsintensitet, lägre kunskapsnivåer,
regionala högskolor med ograduerade lärare mm. Dom högutbildades barn får hjälp
hemma, arbetarnas barn hamnar i kläm. I stället för tydliga mål och rejäla
tester så sänks kraven för att många ska ”strömma igenom” som det numera heter.
En fortlöpande anpassning sker alltså: med riktning nedåt. Mindre jobb och
ansträngning men ändå godkänt resultat.

Liknande kravlöshet möter man inom bidragssystemen. Givetvis
måste relevanta behov ges ekonomiskt stöd. Men i Sverige flödar bidragen ut ur
statens kassa. Ett exempel är den goda reformen om personlig assistans till
handikappade, som nu har svällt över alla gränser. De senaste 20 åren har en
fördubbling skett av såväl antalet assistansmottagare som totalkostnad för
staten (idag 28 miljarder). Tillspetsat tycks det som om medborgarna tillåts
välja mellan arbete eller sjukdom (och i det senare fallet en försörjning via
bidrag). Det tysta mantrat är ännu en gång: sänk kraven så att individen får
som han eller hon önskar. Kanske framstår jag som hårdhjärtad, i min välfärd,
men varje gott samhälle måste sträva efter en balans mellan å ena sidan bistånd
från det offentliga och å andra sidan tydliga krav på den enskilda individen.

I en tidigare valrörelse har s-partiet gått fram med
slagordet ”alla ska med” (i båten?). Nu har det tillförts en nationell nyans
genom ”Den svenska modellen”. Om jag kokar samman mina påståenden ovan så
innebär parollen i klartext: maktkoncentration
och korporativism, dvs att olika
gruppkonstellationer styr politikområden vid sidan om parlamentet. Här finner
vi den svenska modellens kärna. Men den har även andra komponenter. En är en
tilltagande kravlöshet i umgänget med
den enskilde medborgaren. En annan är viljan hos de styrande att vårt land ska
vara ett internationellt föredöme, dvs talet om Sverige som en moralisk stormakt. En tredje komponent är ett högt
skatteuttag. I s-partiets värld är
varje skatte- eller avgiftshöjning i sig något gott, dom ser det som ett bevis på en vilja
till utjämning. En fjärde komponent i s-modellen är åsiktskoncentration. Varje
dag får du och jag via landets politiker och medier pekpinnar besked om hur vi
ska tänka och tycka. Det jag kallar PK-läran är alltså en viktig del av den
svenska modellen – ifall målet är att beskriva dess verkliga innehåll.

Kontentan av mitt resonemang är att den svenska modellen är
en skuggfigur. Den är en förskönande bild av omoderna maktambitioner hos LO och
s-partiet. I dagens ljus alltså en blandning
av snömos och fräckt lurendrejeri. Jag förstår kanske s-blockets vilja att
manipulera. Men att personer på Alliansens sida talar om en ”svensk modell”
framstår som ren dumhet.

Torsten Sandström

2018-02-02