Alla vet att samvaron i ett gökbo inte är friktionsfri. I själva verket rör det sig om ett råkurr. Några fågelungar måste bort.

Jag skriver detta med anledning av att oron nyligen varit stor för att den svenska Jöken ska spricka. Den huvudsakliga samvaron baseras ju på ett motstånd mot SD, medan folket önskar sakpolitik i borgerlig riktning. Det rör sig med andra ord om en ohelig allians. Alla är rädda inför ett nyval, varför L-partiets dödsångest och ambivalens möts med hårda ord från Jökens Annie Lööf. Förmodligen har C-partiet mest att förlora på ett nyval. Mängden missnöjda svenskar kommer då förmodligen att straffa C, i egenskap av den främsta kramaren av Löfvens regering. Men inte heller regeringen vill ha nyval på en invandringsfråga.

Om L hoppar av Jöken blir frågan om Löfven kan regera kvar med stöd av SD, C och V? Annie Lööf brukar förvisso krama V, men det blir nog ändå omöjligt för C att fortsatt stödja S. Om inge vill ha nyval kan alltså L med sina 20 mandat åstadkomma en borgerlig regering inkluderande SD. Men det är förstås ännu bara spekulationer.

Det finns alltså skäl för hårda ord från Lööf mot den skönsjungande sirenen Kristersson från M, som lockar med SD-samarbete. Men än en gång använder hon SD som slagträ mot M, i stället för att tala sakpolitik. Lööf attackerar även orosstiftaren Sambuni, jökungen från L. Och då använder jur kand Lööf lagen på ett vrängande vis. Hon pekar på Jöken och säger att ett ”avtal” måste hållas. Tanken är förstås att ordet ”avtal” ska imponera och få allmänheten att tycka illa om Sambunis tilltag. Ingen gillar nämligen avtalsbrott.

Men Jöken är inte något ”avtal” juridiskt sett. Det är inte fråga om ett kontrakt mellan parter som med bindande verkar utväxlar rättigheter och skyldigheter. Avtalslagen. gäller med andra ord inte för det som ”lovats” genom Jöken. Ty det som bestämts är inte ens några löften, juridiskt sett. Alltså ingen förpliktelse som kan utlösa kontraktsrättliga påföljder. Detta blir enkelt att förstå för den som inser att svensk riksdagspolitik regleras i grundlag, Regeringsformen. Och där står minsann (än så länge) inget om att landet styrs genom löften mellan partiledare.

Så rättsligt sett är Jöken ingenting, bara några ord på ett papper. Men såväl S som C envisas ändå med att beskriva detta intet som ett avtal. Det är en form av vänsterpopulism – i och med att man vill slå rosa dunster i ögonen på folk.

Torsten Sandström

Sverige är ett märkligt land. Här är allt tal om raser förbjudet. Däremot finns det flera minoritetsgrupper enligt svensk lagstiftning. De kallas ”nationella” minoriteter. Inte för att de utgör en egen nation, utan för att de omfattar svenskar som lagen genom uppräkning pekar ut som tillhörande en minoritet: ”Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar…”

På så vis sopas den svåra frågan om gränsdragning under mattan. Vilka personer tillhör de angivna grupperna? Lagen ger en liten ledtråd genom uppräkning av de olika gruppernas språk. Men språket är uppenbarligen inte det avgörande kriteriet för att definieras som jude eller same. Det är tydligt att lagen bygger på att det finns ett antal dolda rekvisit, såsom religion, etniskt ursprung, historisk bosättning mm.

På så vis blir min slutsats att minoritetslagen på ett oklart vis definierar vilka som tillhör en svensk minoritet. Men samtidigt tycks regleringen ändå delvis vila på begreppet ras. Eller är det kanske så att lagstiftaren menar att varje grupp själv ska bestämma gränsdragningen? Alternativt är det möjligtvis upp till varje individ att avgöra om han eller hon tillhör någon av de angivna sk ”minoriteterna”. Lagen tar inte direkt ställning. Det är mycket förbryllande.

Oklarheten kan hänga samman med att ordet ”ras” är tabu i Sverige, trots att ärftliga biologiska skillnader är klart synliga för ögat och i genkoder som framkommer vid dna-prov. I Storbritannien och USA talar man därför öppet om ras. Det verkar vara såväl vetenskapligt rimligt som en avdramatisering en socialt känslig fråga. Men i Sverige tycks enbart missnöjda invandrare tillåtas bruka ordet ras utan invändning, i och med att han eller hon påstår sig vara ”rasificerad”, dvs behandlad som olik andra eller diskriminerad. Det är mycket besynnerligt.

Det svenska tabut är alltså inte vetenskapligt, utan politiskt betingat. Som bekant brukas här ordet ”rasist” flitigt som politiskt skällsord riktat mot personer som misstänks för att vara emot fri invandring. Det är också märkligt. Den svenska utlänningslagen baseras nämligen inte alls på fri invandring.

Jag skriver inte detta som förespråkare för en vidgad användning av begreppet ras i vardagen. Det är ingen stor fråga och inte heller nödvändigt. Jag tar alltså avstånd från exv SD:s riksdagsledamot Björn Söder som ofta fiskar i grumligt vatten genom att flitigt tala om ”ras”.

Orsaken till min text är en pågående pikant konflikt inom de svenska samernas värld. Där har nyligen frågan om vem som har rösträtt till Sametinget väckt viss medial uppmärksamhet. Den upprättade preliminära röstlängden för tinget har nämligen överklagats av valnämndens egen ordförande, som önskar diskvalificera ett antal personer från röstlängden, trots att de tycks ha en gedigen samisk släktbakgrund. Det hela förefaller bottna i politiska motsättningar mellan olika grupper av samer, såsom renägare, jägare/fiskare eller rentav samer bosatta söderut.

Det tycks med andra ord som en undergrupp inom den samiska minoriteten vägrar att betrakta andra personer med samisk etnicitet som fullvärdiga medlemmar. De drabbade talar förstås om diskriminering.

Roten till det onda är att inte heller lagen om sametinget klart definierar vem som är same och har rösträtt till tinget. Än en gång sopas det känsliga problemet under mattan, nu genom orden: ”Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.” Alltså en form av cirkelresonemang, som lagstiftaren med öppna ögon bjuder på. Det är mycket egendomligt.

Följden av lagstiftarens rädsla – eller oförmåga – har alltså nu blivit öppna motsättningar mellan olika samiska grupper. I bakgrunden tycks finnas en svensk ovilja att tala klartext om vem eller vilka som tillhör de av lagstiftaren hyllade minoriteterna. Jag tror att det sammanhänger med tabuordet ”ras”. Men ordet ”ras” är som framgått inte alls nödvändigt att använda i sammanhanget. Det går att i lagtexten hänvisa till en person som med stöd i religion, etniskt ursprung, historisk bosättning eller liknande grunder uppfattar sig som same. Representation vid tinget rör sig ju om politik och bör därför vara vid och inte inskränkt.

Torsten Sandström

Man skulle kunna tro att Sverige är en kommuniststat. Så är det ju inte. Men det finns mångåriga tendenser i denna riktning som oroar. Det S-parti som älskar att se sig som statsbärande har nämligen sina tentakler över riket och svensk ideologi. Flera tusen socialdemokrater – på såväl hög som låg nivå – arbetar dagligen på att befästa partiets politiska budskap. Det sker genom ett stort nätverk där S´egna organisationer verkar. Men vad värre är så används flitigt också den svenska statens resurser – dvs dina och mina pengar – för att inte bara bygga den gamla S-kollektivismen utan också nutidens globala S-ideologi.

Och i denna ideologi hyllas en lydig svensk statsapparat som i varje stund planerar en nation i S-partiets händer. För detta krävs förstås en lojal kår av yrkespolitiker, som agerar spindlar i S-partiets nät. Alltså några tusen personer som sedan sin ungdom mot lön jobbat för S-rörelsen i olika strategiska sammanhang.

Detta betyder förstås att ideologin står i främsta ledet och att nationens intressen hamnar i bakgrunden. Det betyder förstås även att saklighet, sunt ekonomiskt tänkande och moralisk distans till förtryck blir sekundära frågor. Vidare händer det ofta att S-koryféer, som kramat ledare från väldens förtryckarregimer, på svensk hemmaplan lanseras som fredsänglar.

Ett aktuellt exempel är Palmefondens stora penninggåva till Black Lives Matter. Jag har absolut inget emot gåvomottagaren som sådan. Vi har ju nyligen sett hur en rasistisk president lämnat Vita huset. Det jag kritiserar är den kluvna S-ideologi som syns bakom beslutet. Ordförande i Palmefonden är Pierre Schori, en typisk medlem av den svenska politiska klassen. Hans CV är späckat med lojala uppdrag som medfört rikliga belöningar. Det är en man som flera gånger kramat Fidel Castro i Havanna – även tillsammans med Olof Palme själv. För Schori är det därför otänkbart att att stödja en rörelse i stil med Cuban Lives Matter. Att peka på det förtryck i Kuba som Schori själv bidragit till – om än indirekt – skulle innebära att S-partiets förtrollning som globens godaste kraft spricker.

Ett annat aktuellt exempel på S-partiets maktambitioner väcks till minne då Telia AB häromdagen redovisade ett uselt ekonomiskt resultat. Svenska staten är majoritetsägare i bolaget (nästan 40% av aktierna). Det finns inget saklig skäl till att svenska nationen ska vara ägare till ett telefonibolag. Förklaringen är S-ideologin om partiets makt över Sverige och en dunkel dröm om planekonomi. Till bilden hör att företaget har en nutidshistoria av misslyckade affärer med förtryckarländer i öst. På grund av ett mångårigt svagt ledarskap via styrelse och VD – givetvis orsakat av huvudägaren staten – har nämligen Telia AB satsat på skumraskaffärer med regimer som har blod på sina händer. Stora ekonomiska förluster har blivit följden för bolaget. På tal om skymningsaffärer så har Telia AB på senare år köpt upp TV4, något som medfört att svenska staten kontrollerar samtliga stora svenska tevebolag. Den nuvarande S-regeringen har förstås ingenting emot detta.

Tydligast syns sossarnas krampaktighet i den dödsdans som utspelats kring svensk coronastrategi. Önskerollen hade förstås varit att agera nationens hjälte. Men resultatet har blivit det motsatta, dvs en regering som konsekvent ”varit sist på bollen” och därför förorsakat många gånger fler dödsfall än i grannländerna. Det är motbjudande att se S-partiets strävan efter hegemoni. Än läskigare är det att konstatera svenska mediers passivitet. Samt hur oppositionens partier ömsom kramar S, ömsom hukar.

Torsten Sandström

Kanske är det obekant att du lider av BDD? Vi drabbas nog av det lite var och en. Men för mig var sjukdomen faktiskt obekant. Fram till häromdagen då SvD helt okritiskt presenterade den nya folksjukdomen, BDD. Diagnosen lyder: Body Dysmorfic Disorder, som ungefär innebär en upplevd eller inbillad fulhet, alternativt en tvångsmässig fixering vid det egna utseendet.

Okej, jag förstår att den finns synnerligen allvarliga tvångstankar som kan utlösa exv yttringar av förföljelse, bulemi eller andra självskador. Men det är inte detta som BDD tar sikte på (och där finns separat diagnoser). Nu rör det sig om fokusering på frisyr, sminkning , val av kläder och accessoarer eller liknande.

Jag häpnar över SvD-journalistens distanslösa presentation av folksjukdomen BDD. Hon skriver om intervjupersonens val av smink och glasögon. Så länge som människor funnits har många av båda könen funderat över sitt utseende och tänkt såväl positiva som negativa tankar. Ingen har på ett par miljoner år kommit på tanken att en kritisk självsyn av den egna outfiten skulle innebär något sjukligt. Så vad är det som händer i nutidens samhälle?

Det rör sig om individualismens baksida, dvs en onaturlig koncentration på det egna jaget. Jag skriver onaturlig, ty intresse för egot har som sagt alltid funnits, men inte till den grad som det moderna samhället framkallar. Vidare finns en nutida samhällsfunktion att sjukdomsbelägga även tämligen självklara fenomen, som alltid existerat och som kan sägas vara ett vanligt tankemönster hos homo sapiens.

Den framväxande individualismen har sina rötter i det liberala marknadssamhället och innebär i grunden en frigörelse. Men den överdrivna fokuseringen på kroppssjukdomar – även själsliga sådana – är något nytt. Den måste hör och häpna kopplas till en form av kollektivism, som går ut på att samhället måste ta ansvar för individernas liv och hälsa. Kollektivismens krafter söker kontrollera medborgarna för att dämpa deras självständighet och naturliga strävan att själva styra upp livet. Ytterst är syftet att få dem till valurnorna. Det är framför allt vänstern som strävar efter denna smetiga och påträngande kontroll. En form av omyndigförklaring av individen för att få henne att gå i kollektivets takt.

En mer närliggande orsak är psykologiämnets expansion i västerlandet sedan omkring 1950-talet. Idag är intresset som bekant på topp av svenska medier att döma. Massor av psykologer och deras deras medicinska drabanter (psykiatrer) ägnar sina liv åt att omtolka vardagliga beteenden till själsliga åkommor. Och för att höja resultatens legitimitet utfärdas diagnoser i bokstavsform. På så vis kan ett starkt intresse för exv kosmetika, kläder och tillbehör skapa en egen bokstavskombination.

Jag har flera gånger bloggat om detta rörande ADHD och andra liknade lekar med alfabetet. Enligt min mening rör det sig inte om vetenskap, utan faktiskt om en form av skadligt kvacksalveri. Det som förr kloka gummor och marknadsförsäljare utövade sker numera i regi av stat och kommun. Och verksamheten kostar många, många miljoner kronor per år för landets skattebetalare.

Förr ägnade sig föräldrar och omgivning åt att milt eller men handfast kritisera den som lägger ned för mycket intresse på sitt utseende. ”Ta´t lugnt, skärpning eller lägg av – problemen går nog snart över” var vanliga kommentarer. Och i normalfallet fungerade denna tillrättavisning från närstående eller kamrater bra.

Min rädsla är att dagens sjukdomsetiketter i stället kommer att leda in ungdomar i rollen som sjuk. Alltså en resa mot en form av utanförskap. Den stigmatisering är fullständigt onödigt medicinskt sett i de allra flesta fall. Det vill säga rörande vanligt återkommande triviala grubblerier, som i alla tider rättat till sig genom enkla samtal utan behov av samhälle eller tabletter.

Det svenska samhället ställer sig med andra ord bakom detta människofientliga system. Avsikten är ytligt sett välvillig, men som många gånger i vårt samhälle, får den skadliga verkningar. Det vi ser är inget annat än att ett sjukt samhälle förklarar friska människor som sjuka. Det är förstås inte klokt. Men faktiskt sant.

Torsten Sandström

Många undrar över demokratins framtid efter pöbelns stormning av den amerikansk Kongressen. Mörka krafter agerar med förankring i yttersta högern och vänstern. Detta måste kritiseras! Men samtidigt glömmer alla att demokratin har såväl reella problem som relevanta försvarsåtgärder.

I min blogg har de båda senare frågorna diskuterats flitigt. Demokratins nutida problem rör främst klyftan mellan politiker (partier) och kåren av väljare. Å ena sidan ser vi partiernas yrkespolitiker som vuxit fast vid makten och verkar nöjda med det. Å andra sidan många år av gigantiska medlemstapp för partierna, som numera kompenseras med frikostiga bidrag från stat och kommun. Betalar gör alltså främst personer som betalar skatt och inte är partimedlemmar.

Om nu politiker och medier oroar sig över demokratin – en ängslan som märks i USA och även i Europa – så borde alla kloka människor diskutera vad som bör ske för att få demokratin i trim. Men det gör nästan ingen, bara enstaka gamla bloggare och några politiska uppstickare i skymundan på internet.

För mig är det ytterst allvarligt att den svenska kåren av politiker sitter stilla och väntar på avgång med god pension. Folkets oro är ett faktum, som kan avläsas i sociala medier och i spontana aktioner i USA, Tyskland, Frankrike osv. Varje klokt parti borde jobba stenhårt med idé- och åtgärdsprogram. Moderaternas handlingsprogram ”Frihet och ansvar” innehåller förvisso flera vettiga ord, men inget om den klyfta jag nu talar om. Och inga tuffa förslag.

I mina bloggar har jag kortfattat lanserat rimliga åtgärder. Partiernas medlemstapp bör rimligtvis mötas med val på person och inte på parti. Alltså rakare rör mellan väljare och vald, med ökat ansvar som följd för den som fått förtroende. Vidare bör folkets oro och kritik av politikernas liv i i den egna glaskulan mötas med ändringar i grundlagen som innebär att lagförslag i riksdagen måste utsättas för en bestämmande folkomröstning förutsatt – förslagsvis – att 100.000 personer skrivit på kravlistor om detta. I sammanhanget bör noteras att folkliga opinioner nu enkelt kan samlas upp av de politiska partierna genom omröstningar via BankId eller andra digitala lösningar. Men partierna vill uppenbarligen inte tänka i termer av direkt demokrati.

Det finns alltså mycket att göra för att vitalisera demokratin. Men det tycks som landets yrkespolitiker är nöjda med sina trygga uppdrag. Samtidigt skriar de över protester på nätet och på staden. Jag är förvisso pensionär – med något nedsatt syn och hörsel – men inte ser eller hör jag något intressant hända för att trygga den svenska demokratin. Just nu styrs nationen genom jöken och inte en öppen debatt i riksdagen.

Torsten Sandström

Just nu intresserar sig svenska massmedier för kärleksaffärer som Julian Assange haft med två kvinnor för omkring 10 år sedan. Det verkar som han med ganska nära tidssamband befunnit sig i bådas sängar. Han har åtminstone varit inneboende hos den kvinna jag idag berättar om, såväl före som efter den kritiska händelse som inträffat. Vad som hänt där är oklart. Men det verkar vara fråga om vardagliga kärleksaffärer med båda kvinnorna. Och efter att kvinnorna fått reda på Assanges dubbelspel så går de tillsammans till polisen för att anmäla var sina våldtäkter eller sexuella ofredanden.

Alla minns nog utgången. Åklagaren lade först ned anmälan, för att efter en feministreaktion ta upp åtalet igen. Assange lämnade landet och hamnade några år i London på en välkomnande ambassad. Efter flera år där hamnar Assange i arrestlokalen på grund av en begäran från USA om utlämning för brott mot rikets säkerhet. En brittisk domstol har avslagit begäran, men Assange är ännu frihetsberövad pga överklagande. Han förefaller ha blivit allvarligt sjuk på grund av många års isolering.

Den ena kvinnan, Anna Ardin, har nu skrivit en bok om hennes egen syn på händelseförloppet. Jag anar att hon gärna vill få medial uppmärksamhet så att boken säljer bra. Svenska medier uppfattar typiskt nog båda kvinnornas berättelser per automatik som sanna och att Assange som en sexbrottsling. Den bokskrivande kvinnas intervjuas därför i SvD 2020-01-24 under rubriken ”Förlåtelse” med stora bokstäver. Det kan ju tyckas generöst.

Men Ardin har som sagt haft en kärleksaffär med Assange under några dagar före och efter att den kritiska händelsen inträffat. Hon medger i SvD:s artikel att hon inte uppfattat skeendet som ett övergrepp då det utspelats, utan först några dagar efteråt. Assange har alltså delat bostad och kanske säng med henne under denna tid. Först via kontakten med den andra kvinnan inser Ardin att Assange verkar ha spelat dubbelt. Och så går de två besvikna kvinnorna till polisstationen där de möter en tillmötesgående kvinnlig polis. Resten är historia, som det heter. Men en allvarlig sådan.

Jag menar att kvinnornas möte och det dubbelspel som då uppdagats är centralt för att förstå om de tidigare sexhändelserna ska ses som en våldtäkt. Först i och med att kvinnorna samtalar skildras skeendet som ett övergrepp och inte bara som en vanlig sexuell lek, om än med en ombytlig manlig partner. Varken kvinnornas möte eller det dubbelspel som klarlagts har enligt min mening skildrats med tydlighet i svenska medier. Inte heller i SvD:s artikel häromdagen, där annars nästan en hel sida ägnas åt att beskriva tidsförloppet i själva Assangeaffären. Medierna nämner inte några tidpunkter för sänggåendena, kvinnornas möte, den kvinnliga polisens drivande aktivitet vid anmälan, den första åklagarens nedläggning av ärendet osv. Det mesta som talar till Assanges fördel mörkas med andra ord.

Om min tolkning är rätt – jag har tagit del av polisprotokoll som funnits på internet – förefaller det röra sig om att kvinnorna upplevt sviken kärlek. Det är givetvis inte något bra. Men upplevelsen är vanlig och är framför allt inte grund för en brottsutredning. Därför ligger det nära till hands att uppfatta den svenska hanteringen av åtalsfrågan som ett rättsövergrepp mot Assange.

Att svenska medier nu fortsätter drevet mot Assange i typisk #Me too-anda förstärker min misstanke. I och för sig innehåller SvD:s text någon kommentar med kritisk udd mot Ardin som skrivit boken. Men om någon har rätt att utfärda en ”förlåtelse” för skeendet så tycks det vara Assange och inte Ardin.

Torsten Sandström

”

Häromdagen publicerade DN en fin text av göteborgsforskaren John Lapidus, ekonomisk historiker, om vådan av att kommersialisera psykiska diagnoser, se länken nedan. Han visar med tydlighet hur läkare, läkemedelsföretag och svenska skolor (inte bara friskolor som Lapidus tyvärr skriver) tjänar stora pengar på att utreda unga människors själsliga svårigheter och stämpla dem med etiketten ”ADHD”.

Lapidus debattinlägg är ord och inga visor. vad sägs om följande smocka:

För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en parad­våning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.

Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28 000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.

Som framgått av mina bloggar är jag en vän av privatisering av offentlig öppen- och sjukhusvård. Men det gäller givetvis för uppdragsgivarna att skriva kloka avtal med de privata intressen som är med i spelet. De företag som hyrs in måste självklart KONTROLLERAS. Här är okunskapen och viljan än så länge synnerligen svag i vårt godtroende land. Citatet ovan visar hur det offentliga misslyckas med att hålla profitintresset i schack.

Det offentliga – alltså de olycksaliga svenska landningen (regionerna) – har än gång visat sin döda hand. De har byggt ett finansieringssystem som på ett tydligt vis gynnar ett maskinellt utfärdande av diagnosen ADHD på diffusa själsliga krämpor, som det nu är fråga om. Ett skadat öga eller en utsliten led kräver däremot inga större pappersutredningar, utan vården blir hands on, dvs fram med vårdande personal, apparater, instrument, injektioner och tabletter. Men inom själavården är det rörande ADHD fråga om smash- and- grab från oseriösa företagare utanför det offentliga kontroll. Alltså ingen vårdpersonal, utan bara utredare med färdigskrivna mallar för diagnoser som snabbt kan tryckas ut på en skrivare. Vinnare är hej-och-hå-entreprenörer samt mer indirekt de läkemedelsföretag som tillhandahåller tabletter mot diffusa krämpor.

Förlorare är inte bara skattebetalarna utan framför allt de ungdomar som i kö radas upp för långvarig utdelning av medicin. Följden blir en ibland katastrofal stigmatisering samt ett allvarligt beroende för den unge. Förlorare är också vetenskapen, som brukas av oseriösa forskare för skumraskaffärer. Alltså något av en lek med bokstavskombinationer som inte tycks kunna mätas med med traditionella naturvetenskapliga metoder, utan ger läkarna stort spelrum för spekulativa antaganden om en människas själsliga status. I stället för att föräldrar uppmanas att ömsom peppa och ömsom tygla sina unga killar träder den svenska offentligheten in och strör ut nävar av tabletter. En sådan sådd ger givetvis en dålig skörd. Man kan därför säga att vetenskapen bär ett tungt ansvar genom att öppna dörren för en roulette om diagnoser. Kolla gärna mina tidigare bloggare i ämnet.

Minns någon filmen ”Gökboet” med jack Nicholson? Nu spelas en ny uppsättning i den svenska offentlighetens regi. Allt kan uppenbarligen hända i jökens land.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/2357/Dagens-Nyheter/371001/2021-01-18/18145547/Adhd-diagnoser-ska-inte-stallas-av-vinstintressen

Att feminismen är en statsangelägenhet i Sverige är väl bekant. Men tyvärr kanske även i Finland. Häromveckan intervjuade nämligen SvD författaren Sofi Oksanen. I fokus för artikeln stod inte hennes skrivkonst. Däremot Oksanens val att att inte skaffa egna barn.

Givetvis är det individens val att själv bestämma över fortplantningen. Det är inte det som irriterar mig i SvD:s vanliga vänsterupplägg. Det är artikelns rubrik, där tidningen vill skänka läsekretsen Oksanens privata visdomsord:

”Alla kvinnor uppfostras till att vilja skaffa barn”

Genom feminismens trollspö ska tidningens läsare förstå att barnalstring är en social konstruktion. Barnafödandet rör sig om uppfostran, en inlärningsmekanism, som enkelt kan stängas av och på. Gör som Oxanen – minska befolkningsökningen och rädda miljön!

På så vis hamnar många viktigare förklaringar i bakgrunden. En är att barnalstring är ett biologiskt fenomen, som människor, djur, växter och många andra arter i naturen sysslar med. En näraliggande förklaring rör vikten av att värna samhällslivets fortbestånd. Varje mänskligt (och för den delen djuriskt) samhälle verkar för att hålla gemenskapen samman och igång. Inte för inte utdelas barnbidrag till de människor som liksom myrorna drar sitt strå till stacken.

Feminismens ideologi är en extrem och besynnerlig blandning av kollektivism och individualism. En form av misch-masch. Å ena sidan upphöjs den till samhällsnorm som sägs representera alla kvinnor. Dvs ett strukturtänk där arbetslösa kvinnor varvas med studerande tjejer och kvinnliga chefer (eller journalister för den delen). Å andra sidan en långtgående individualism där varje person väljer sitt eget kön och dess framtid. Båda extremerna är som jag ser det såväl antisociala som antibiologiska. Resultatet blir att femismen inte vilar på vetenskaplig grund.

Därför ska den inte läggas till grund för universitetsstudier – annat än som exempel på politisk förvillning. Vidare bör medierna stänga feminismen ute från finrummet. Det mest intressanta i intervjun med Oksanen är därför att SvD hjälper henne att sprida sin samhällsfientliga ideologi. Nu tillhör galna politiska budskap förvisso den svenska vardagen. Men det borde vara främmande för en tidning som kallar sig ”obunden konservativ”.

Torsten Sandström

Idag ska jag vidarebefordra en tänkvärd text om en månadsgammal ändring i vapenlagen. Texten kommer från Karnov JUNO:s juridiska nyhetsbevakning. Jag gör det dels för att jag håller med författaren och intervjuobjektet, hovrättsrådet Fredrik Landgren, dels för att det stämmer med min egen uppfattning av att fokus i svensk brottsbekämpning är felriktat.

Vapenlagstiftningen får verkningar för tusentals svenska laglydiga jägare och sportskyttar. Den är redan tillräckligt trasslig och säker allmänt sett.

Däremot är kriminaliseringen och framför allt påföljdssystemet i Brottsbalken otillräckligt för att bekämpa nationens huvudproblem: en tilltagande, rå och hänsynslös klanbrottslighet. Principen är idag: ”minsta möjliga påföljd”. Och den backas upp av en tendens att se unga våldsbrottslingar som barn, vilka måste få samhällets skydd.

När detta är sagt överlämnar jag gärna ordet till Ulf Widlunds (JUNO), inledning och Fredrik Landgrens intervjuliknande svar.

Straffen för vapenbrott skärps igen – detaljnivån problematisk

Imorgon den 1 december skärps straffen för vapenbrott – igen. Det blir tredje gången på sju år som påföljderna för vapenbrotten justeras uppåt, och det verkar dessutom inte vara stopp där. När riksdagen röstade om lagskärpningen var en majoritet för att fortsätta utreda vapenlagen. Samtidigt höjs varnande röster för att lagstiftningen för vapenbrott börjar blir så detaljreglerad att det kan vara svårt att förstå hur den ska tillämpas.
Vid en första anblick ser inte lagändringarna ut att vara särskilt omfattande. Det är endast grovt- och synnerligen grovt vapenbrott som berörs i form av några tillägg till befintligt lagrum där vissa specificeringar görs. För vapenbrott av normalgraden sker ingenting alls. Till synes mindre ändringar och tillägg till lagtexten kan ändå få stort genomslag i praktiken.
Fredrik Landgren, hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge samt författare till kommentaren till vapenlagen, kan inte komma på någon annan brottstyp där påföljderna höjts med så pass täta steg, 2014, 2018 och nu 2020, under det senaste decenniet.

• Det är min spontana uppfattning. Men man har inte skärpt straffskalan för alla grader av vapenbrott varje gång utan det har gått lite zick-zack. Skärpningarna kan delvis förklaras med att polisen har haft synpunkter på lagstiftningen och velat få möjlighet att använda tvångsmedel i större utsträckning. Det har fått genomslag hos politikerna och det har lett till de här höjningarna.
  Fler kommer att häktas
  Vid den senaste lagändringen 2018 höjdes minimipåföljden för grovt vapenbrott till två års fängelse, vilket innebar att det förelåg en presumtion för att häktning vid misstanke om brott. Antalet häktade har därefter ökat med flera hundra procent för brottstypen.
• Med de nya ändringarna som träder ikraft den 1 december utvidgar man tillämpningen för de grova vapenbrotten ganska mycket, så man kan räkna med ännu fler häktade om det följer samma mönster, säger Fredrik Landgren.
  Vid misstanke om grovt brott ska det i fortsättningen vägas in ”om vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning”. Något som Fredrik Landgren bedömer som en kodifiering av tidigare förarbetsuttalanden och praxis (HD B 958-20, 8 juli 2020). Ändringen kan dock göra att vapen som annars inte skulle anses tillräckligt kraftfulla för att kvalificera för grovt brott ändå gör det om handhavandet sker i en viss kontext.
  Hög detaljnivå skapar svårigheter
  Att det i lagtexten tillkommer särskilda förtydliganden om enhandsvapen tror han kommer få större genomslag. I den omarbetade 9 kap. 1 a § kommer det nu att stå att enhandsvapen ”anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning”. Något som får betydelse både vid grovt- och synnerligen grovt brott.
• Man har i förarbeten och praxis lagt rätt stor vikt vid vapnens anslagsenergi, hur kraftfulla de är, förklarar Fredrik Landgren.
• Ett större antal pistoler och revolvrar kommer att anses som särskilt farliga och kvalificera brottet som grovt.
• I praxis och doktrin har gränsen legat över polisens tjänsteammunition, 9 mm Parabellum. Genom det som uttalas i förarbetena kommer framöver 9 mm Parabellum och patroner med motsvarande styrka att innefattas. Man har sänkt ribban helt enkelt.
  Av förarbetena framgår att det är en rad olika parametrar som ska vägas mot varandra för att avgöra om ett enhandsvapen ska klassas som ”särskilt farligt”, främst vapnets eldkraft och patronernas anslagsenergi. Men även ammunitionstyp, eldhastighet, ljuddämpare, lasersikte, att det är lätt att dölja eller manipulerat, med flera faktorer därtill, kan påverka bedömningen. Det vill nog till att man har läst förarbetena ordentligt för att förstå tillämpningen av de nya bestämmelserna.
• Jag som jobbar med det vet vad det innebär, men det är en så hög detaljnivå på reglering och förarbeten att det är svårt för gemene man att hänga med, säger Fredrik Landgren.
• Jag var med och skrev Malmö tingsrätts remissyttrande över utredningsförslaget, och där framhöll vi att regleringen börjar bli så pass krånglig och invecklad att den är svår att ta till sig.
  Mer att vänta kring vapenlagen
  För synnerligen grovt vapenbrott kan lagändringen den 1 december få ännu större genomslag. Tidigare skulle man beakta om brottet innefattade ett stort antal vapen, men nu räcker det med ”flera vapen” om de är av särskilt farlig beskaffenhet. Således kan det räcka med endast två vapen. Lagändringen kan ses som en reaktion på HD-avgörandet NJA 2017 s. 794 där tre personer som innehaft fem helautomatiska automatkarbiner och ammunition på allmän plats, inte hade gjort sig skyldiga till synnerligen grovt vapenbrott.
  Trots de lagändringar som nu träder ikraft är Riksdagen inte färdig med vapenlagen. I samband med voteringen röstade en majoritet i kammaren även för en översyn av lagen som ska göra en tydligare skillnad mellan legala och illegala vapen, så att de nya strängare reglerna inte ska försvåra i onödan för jakt- och sportskyttar.
  Däremot ställde sig kammaren inte bakom en ytterligare skärpning av den högsta påföljden för synnerligen grovt vapenbrott. Den stannar nu vid en höjning från sex till sju års fängelse.
  
• Ulf Widlund, jurist och redaktör på JUNO nyheter, Norstedts Juridik
  Publicerad: 2020-11-30

DN:s chefredaktör Wolodarski sade häromkvällen i SVT Aktuellt:

 Den journalistiska uppgiften är inte att vara opartisk utan att försöka söka sanningen

Detta på grund av att SVT sänt uttalanden av Donald Trump utan att bifoga en varning för fake news.

Det rör sig om ett klassikt medialt problem om rapportering av fakta. Lika traditionell är uppgiften att avgöra vad som är fakta eller sanning. Givetvis kan budskap till sitt innehåll vara osanna om data bakom uttalandet granskas i sömmarna.

Vad gäller Trump är saken något enklare, ty det är en man med en allvarlig själslig avvikelse (som inte är helt ovanlig) vilken yttrar sig i att det han säger alltid är sant enligt hans egen mening. Men ändå måste det Trump säger i egenskap av makthavare ges offentlighet. Ord från auktoritära ledare med automatik som tveksamma eller felaktiga, varför folk rycker på axlarna och låter bli att lyssna. Från den svenska horisonten blir Trump därför ett mindre problematiskt fall. Svenska medier – exv SVT och DN – har med rätta varit konsekvent kritiska mot Trumps politiska ord. Alltså blir den risk Wolodarski pekar på liten.

Allmänt sett hjäper annars enbart en öppen medial diskussion. Det vill säga att det finns alternativa medier som noga visar varför ett budskap inte stämmer. Det är frånvaron av öppenhet – såsom i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen – som skapar enkelriktning och en allvarlig samhällssituation.

På ett allmänt plan delar jag förstås Wolodarskis uppmaning att söka sanningen. Men frågan är hur det ska gå till. Han tycks mena att budskap som är substantiellt tveksamma eller fel måste antingen censureras eller påklistras en varningsstämpel. Vägran att publicera (censur) brukas synnerligen flitigt i svenska medier.

I vårt lands tidningar har det blivit allt vanligare att en text publiceras med stämplar som anger att orden står för författarens egen uppfattning. Omvänt måste detta givetvis uppfattas som att texter i samma tidning utan varningsstämpel har en högre grad av sanning (i och med att orden helt delas av tidningens redaktion). Det intressanta blir på så vis att majoriteten av mediets budskap – dvs det som skrivs av egna medarbetarna och utan varnande stämpel – ska anses ha en högre sanningsgrad. Egentligen rör det sig inte om sanningshalt. Utan om hur textens ord förhåller sig till tidningens eller samhällets officiella måttstock för fakta som ska anses trovärdiga. Och denna bedömningsgrund kan vara hur sann eller osann som helst.

Klimatkrisen anses av flertalet svenska medier som ett faktum om man ska döma efter mängden budskap som dagligen presenteras för allmänheten. Här kör SVT och DN samma race som många andra svenska och utländska medier. Budskapens sanningshalt anses uppenbarligen så hög att inga varnande stämplar ens behövs. Följden blir också att alternativa budskap om klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls. Är detta tecken på ett gott sökande efter sanning?

För mig är inte huvudproblemet att fokus riktas på budskapet om klimatkris. Uppvärmningen verkar vara ett faktum och det är möjligt att CO2 har betydelse i sammanhanget. Kruxet är att alternativa förklaringar presenteras av forskare med hög kompetens och att dessa orsaker kanske kan förklara uppvärmningen helt eller åtminstone delvis. Detta medger till och med statens SMHI i en tydlig presentation på myndighetens hemsida, se https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/klimatpaverkan/naturliga-faktorer-som-paverkar-klimatet-1.3831Märk att SMHI talar om ”naturliga orsaker” som påverkar klimatet.

Det allvarliga är med andra ord att relevanta alternativa förklaringar till klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls i Sverige. Än värre är att kritikerna av klimathetsen beskrivs som dilettanter och dårfinkar.

Vad gäller Donald Trump fungerar alltså en svensk öppenhet. Hans ord kritiseras och alternativa fakta presenteras. Däremot funkar uppenbarligen inte den mediala öppenheten vad gäller klimat och uppvärmning. Alternativa förklaringar ges nästan inget utrymme i tidningar, radio och teve. Inga andra åsikter får plats i exv DN eller SVT. Varje dag samma enögda budskap! Och detta bekymrar inte Wolodarski det minsta, ty han menar att det bara finns en enda sanning.

Jag är inte naturvetare – med inriktning mot rymd och atmosfär – och kan inte själv bedöma klimatfrågan på en vetenskaplig nivå. Men då alternativa förklaringar finns från olika vetenskapliga läger måste jag tveka, se länken nedan. Jag uppfattar tvivlarnas skäl som trovärdiga. Mitt tvivel förstärks av den vanliga samhällsmekanism som innebär att politisk inkorrekta förklaringar tenderar att förtigas eller döljas medialt. I klimatfrågan finns mycket stora politiska och ekonomiska intressen med i bilden, såväl nationellt som internationellt. Så länge en öppen diskussion inte tillåts mellan motstående läger med hög kompetens föreligger ett allvarligt samhällsproblem!

Torsten Sandström

Läs gärna om detta i mängden av texter på klimatupplysningen.se

Häromdagen presenterade SvD i Sins spalter två nya medarbetare. Att det sker med snömos-snack om hur intressanta nyheter bör förmedlas är lika nödvändigt som den rosa marsipanrosen på princesstårtan. Men det är inte dessa drömmar jag skriver om nu.

Den som vill få reda på vad jag är ute efter ska läsa faktarutan om de två SvD-journalisternas bakgrund (se länken nedan). Båda två har en gedigen förankring i vänsterliberala medier. De två har exv jobbat för Fokus, som framstår som en sosseblaska i fårakläder. Och de har alltså nu fått jobb hos SvD som formellt kallar sig ”obunden konservativ”.

Statistik visar att landets journalister till 70% röstar till vänster. Detta medför givetvis att urvalet av personal till en tidning begränsas kraftigt. Men då det finns tusentals skrivkunniga svenskar med kompetens att rapportera så rör det sig om en medveten rekrytering av personer med samma åsikter från samma skrå. Förvisso sker urvalet inte direkt efter åsikt, men en vänsterbakgrund är inte ens något främmande på ett konservativt svenskt medium idag. Det är tvärtom högst vanligt.

Journalism är ett relativt ungt yrke. Kompetens att skriva förutsätter egentligen ingen speciell utbildning. Först sedan slutet av 1800-talet syns en professionalisering av yrket. Högskoleutbildningar i journalism är dock ett mer sentida fenomen.

Idag hotas yrket av marknadens utveckling. Allt pekar på att framtidens medieföretag kommer att se mycket annorlunda ut än dagens. Internet, bildsändningar över nätet samt en tilltagande åsikts- och nöjesförmedling minskar behovet av kvalificerade kunskaper om samhälle och kultur i mediernas tjänst. Anpasslighet och hejsan-svejsan passar bättre och sådan arbetskraft är dessutom billigare. Detta medför att samhällskunskaper – och teoristoff – blir mindre nödvändiga för ”yrket” som journalist. I mediernas fabriker prioriteras därför inte längre faktabaserade rapporter i samma utsträckning som förut. I fokus står numera åsikter, livsstil, egotrippade krönikor, händelser i mediernas egen värld samt framför allt underhållning. Politik och fakta skiljs därför inte längre åt på tidningarnas redaktioner som förr. De vävs samman av journalisten till en åsiktsrapport a propå något som skett i samhället. I stället för att berätta om vad som händer i verkligen, så berättas alltså en saga som skribenten X själv hittat på. Och detta sker normalt utan varningsskyltar i stil med att ”detta är X´ personliga uppfattning”.

Processen syns tyvärr även vid starten av nättidningen Bulletin. I och för sig väljer Bulletin en liberalkonservativ riktning. Men man ser ändå hur redaktionen ständigt ger honnörer åt alla håll, inte minst liberaler till vänster. Det är nämligen det politiska läger som en framtida uppdragsgivare kan antas tillhöra, ifall Bulletin misslyckas och journalisterna måste söka nya uppdrag. Karriärsintresset drar alltså skribenterna åt PK-hållet. Därför har tidningen tyvärr inte fått den konservativa prägel som en bredare folklig krets sannolikt efterfrågar. Med några lysande undantag ser det mesta i Bulletin ut som DN:s och SvD:s spalter (det är ju också därifrån journalisterna kommit till Bulletin). Vad värre är blir följden för Bulletin ännu kortare texter (och alltså mindre fördjupning). Majoriteten läsare kommer därför att även i fortsättningen besöka andra nätsajter och bloggare för att skaffa sig information. Eller stanna kvar i gammelmedierna.

Mediernas teknik och ekonomi ändras obevekligt. Framför mig ser jag journalistyrkets stora kris. Såväl produktionen av tidningar – som jobben för journalister – tycks i framtiden bli beroende av statligt stöd. Denna process är redan igång. Miljarder rullar från statskassan (dvs från dina och mina fickor) till svenska medieföretag. Dessutom ökas styrkan i kraven på kontroll över de nya medierna på nätet. Det tycks inte räcka med existerande straffrättsliga regler, till skydd mot kränkningar av individer och folkgrupper. Nej, nu ska även substansen – faktainnehållet – i budskap över nätet faktagranskas. Och detta i ett västerland där Guds ord och nöjesindustrins Mammon får fritt spelrum!

Vänsterliberala politiker, tidningsägare och journalister på en darrig marknad sitter därför alltmer i samma båt. De tre grupperna kämpar gemensamt för makt över det politiska ordet, i syfte att främja sin egen ekonomiska trygghet. Då betyder folkets behov av fri information och en självständig tredje statsmakt lite.

Världens historia visar tydligt att medier som är beroende av staten hotar demokrati och frihet. When will they ever learn?

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/370871/2021-01-17/18136697/Nyheten-finns-ofta-i-de-forvanande-perspektiven-pa-de-stora-handelserna

Artig som jag är vill jag gärna gratulera den som fyller år. Nu är det Maria Leissner som passerar 65.

Hon är en sann representant för den svenska kåren av yrkespolitiker. Även om hon knappast kan sägas ha stått i det politiska rampljuset har hon levt ett helt liv i politikens värld. Läs om detta i länken från Wikipedia.

Vi ser hur en lojal partiarbetare – även från spillran av Liberaler – kan skaffa sig försörjning via rader av offentliga uppdrag som skänkts henne från ovan. Just nu uppbär hon livränta som ambassadör från ett afrikanskt land som nästan ingen känner till. Hon har fått det jobb som den politiska klassen önskar. Leissner bor förstås inte bland de fattiga vid Guineabukten, utan är stationerad i Stockholm.

Så praktiskt det kan bli för vissa!

https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Leissner

SVT har under några veckors tid bedrivit massiv reklam för en egenproduktion med Carina Berfeldt i tevesoffan. Företagsreklam anses som bekant förbjuden i statsmedierna. Men de egna programmen marknadsförs stenhårt. Det tjatas in ett budskap om att en tummetott är något stort. Alltså använder SVT samma vulgära metoder som de privata varuhandlarna och TV4. Nu gällde det att skapa bilden av den tuffa tjejen Carina B. En helt vanlig USA-reporter som ska upphöjas till tevedrottning. I reklamens rampljus kommenderar hon i värsta feministstil: ”Nu åker vi hem! Nu kör vi! Ta in gästerna!

En av de fångar som hon kallat in premiärdagen är den svenska statsministern och hans fru. Jag har inte sett programmet så jag vet inte annat än att hon uppenbarligen startar med att presentera sin favorit med hustru. Vidare antar jag att samtalet avslutades med programledarens vanliga myndiga uppmaning: Nu röstar vi på sossarna! Alltså ännu en statsfeminist som tar täten.

Det sägs att Sverige har en oberoende statstelevision. Men journalisternas oberoende är rena farsen. Och själva mediebolaget manipulerar publiken, som liksom dresserade möss bugar och bockar. Tillsammans med världens medier har SVT lyckats skapa en ung klimatguru i Greta T – allt genom en hiskelig marknadsföring av hennes och FN:s budskap. Och snart ska vårens massiva satsning på Melodifestivalen dra igång. Från SVT talas om samling vid ”lägerelden” under ”Mellot”. Allt i sämsta Unga Örnars stil – på den tid då de begav sig för tevebolagets politiska gudfader, S-partiet.

Och så häromdagen tackar Carina B för statstelevisionens grandiosa uppbackning av henne själv. Följaktligen sker det genom att bjuda i herr och fru Löfven för en tids mys i hennes soffa. Detta är den svenska offentlighetens definition av oberoende medier.

Torsten Sandström

I en bra ledare i SvD (2021-01-14) skriver Fredrik Johansson om Löfvens idoga arbete med att polarisera svensk politik, så att splittring uppstår. Löfven gräver en klyfta – en skyttegrav – mot M/KD och SD längst ut till höger. Mot bakgrund av skeendena utanför Kongressen i USA innebär ett onödigt framkallande av motsättningar en lek med elden.

I och för sig är det inte enkelt att avgöra vad som ska ses som onödig polarisering. Det tillhör förstås en öppen debatt att nagelfara motståndarna. Men ändå, från båda sidor av gränsen höger-vänster kastas politiska pajer på motståndarna. Likväl pekar Johansson på ett allvarligt fenomen i svenskt politik, se länken nedan.

Jag påstår att problemet är större än enbart S-partiets val av strategi. Samverkan mellan jökens partier bygger på denna polarisering. Alla partierna – frånsett L – gullar med V-partiet på distans. Samtidigt är de alla sedan länge upptagna med att brännmärka SD som ett fascistiskt parti. I och för sig har SD ett antal företrädare som gärna tala om ras, kritiserar judiska affärsmän (typ Soros) och kramar politiker från Ungern och Polen som driver en politik med odemokratiska inslag. Det räcker för att jag inte vill ge SD min röst. Men de personer inom SD som agerar felaktigt är en minoritet och fenomenet fascism syns inte i partiets sakpolitik. Lika lite som att C-partiet idag driver en raspolitik av det slag Bondeförbundet stod bakom under 1930-talet.

Jag menar att kritik av en motståndares sakpolitik aldrig kan anses onödig på ett vis som riskerar att framkalla polarisering och på sikt odemokratiska våldsamheter. Varje parti måste svara för sina faktiska krav och handlingar. Och motståndaren måste alltid ha rätt att påtala reella sakproblem i partiets politik. Men om ett fiktivt politiskt problem – som att SD står för fascism – ständigt kritiseras är syftet inget annat än just att skapa splittring inom väljarkåren på ett vis som påminner om vad Trump åstadkommit i USA. Men i Sverige är det populister från vänster som söker efter splittring för att gynna sin sak.

För mig är det klart att jökens partier förenats omkring en strategi som avser att hålla SD utanför makt i svensk politik. Annars hade jöken över huvud taget inte träffats för två år sedan. Orsaken är helt klart inte SD:s sakpolitiska agenda, som i stort sett påminner om M-partiets. Kritiken mot SD bottnar i förebråelser mot partiet att driva en brun-svart linje (dessa ord återkommer ofta i retoriken). Förklaringen är SD:s inställning till invandring, där politiken faktiskt liknar det danska S-partiets linje eller M:s nuvarande strategi. I realiteten vill jökens partier bara vinna röster åt det egna lägret via argument som inte håller i sak.

Jöken-partierna har helt enkelt valt polariseringens metod för att stänga ute SD från inflytande över svensk politik. Det sker genom ett ständigt upprepande av att SD är fascistiskt och brunsvart. Men den bild som ideligen målas upp från gökboet är inte densamma som 20% av Sveriges befolkning ser. Och ingen annan än V påstår att SD:s väljarbas består av fascister, judehatare eller antidemokrater. Flertalet av partiets väljare lägger sina röster på SD för att man är missnöjda med vad de vänsterliberala partierna under årtionden åstadkommit i svensk politk. Om man ser på mängden olösta svenska strukturproblem måste deras missnöje förstås.

Löfvens parti bär ett särskilt ansvar för sammansvärjningen mot ”högerns krafter” (som det ofta heter). Ty det rör sig om en komplott, som baserats på svaga argument och egenintresse. Sedan S-partiet passerat sitt väljarmaximum har strategin varit att banka in hos folket hur eländiga ”högerns krafter” är. Förklaringen är inte främst stora åsiktsskillnader eller i grunden olika sakpolitik (även om det finns en skillnad mellan kollektivism och individens frihet). Orsaken är att en intensiv polarisering fungerar som vapen för S att behålla regeringsmakten. Länge som det går. För detta är jöken ett tydligt bevis.

På så vis har nationens vänsterliberala partier planlagt den polarisering som sker i vårt land. Detta har fört in nationen i en ond cirkel. Många väljare från högersidan ogillar de osakliga angreppen från vänsterliberalerna. Deras ogillande får sin röst i bloggar och andra sociala medier. Denna kritik över internet leder i sin tur att vänsterns partier alltmer söker efter lösningar som går ut på att försöka få techjättarna att stoppa det fria ordet över nätet (ytterst talas det om förbudslagstiftning rörande uppgifter på internet). På så vis har en självvald S-strategi mot oppositionen från höger skapat en påtaglig svensk polarisering.

Jag uppfattar utvecklingen som allvarlig. Den är i sig en viktig förklaring till att jag valt att bli bloggare. Det öppna samtalet är som jag ser det enda vägen ut ur den onda cirkeln. Tala sakpolitik och inte hitte-på om motståndarens ambitioner! I vägen för det fria samtalet – liksom en betongkloss – står S-partiet, som kämpar för sin framtida politiska existens. Därför är min prognos dyster. Inget talar för att S väljer öppenhetens och saklighetens väg. Det är nämligen politisk S-makt saken gäller.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/369201/2021-01-14/18063495/Stefan-Lofven-eldar-pa-polariseringen

Efter att ha sett den franska socialistmogulen Strauss-Kahn granskas på Netflix – ”Rum 2806: Anklagelsen” – får jag dålig smak i munnen. Inte pga filmseriens kvalitet, som är god. Jag påminns nämligen om att så få i vårt land talar om ”den politiska klassen”. I Frankrike och USA tillhör nämligen detta vardagen. Och jag gör det flitigt i mina bloggar. Men de svenska gammelmediernas tystnad är slående – alltså de organ som påstås bevaka nationens makthavare.

Att politik blivit ett yrke i en stegrad takt under 1900-talet går nämligen inte att förneka. Rollen som företrädare för ”svenska folket” har numera tydligt blivit utmejslad såväl socialt som ekonomiskt. Från skolbänken till graven utövar politiker offentliga maktsysslor. Inte sällan föds en person in i politiken och han eller hon bildar ofta familj med en partner från klassen. Utan att skaffa sig högre utbildning startar loppet normalt i något ungdomsförbud (en icke tenterad strökurs på en lantlig högskola förgyller ibland CV:et). Och den som är lojal följer i allmänhet en snitslad bana från ett uppdrag på ett kommunalt eller fackligt plan till partitrogen knapptryckning i riksdagen. Dessutom slutar det i allmänhet inte där, utan banan förlängs i regel genom andra offentliga uppdrag på högre nivå och med bättre betalning. De stora elefanterna toppar med ett uppdrag utomlands. Där finns det stora pengar och låga skatter att hämta. Yrkespolitikerns bana är alltså trygg ekonomiskt för den som är pålitlig. Oftast en tämligen guldkantad tillvaro. Fråga bara Margot Wallström!

Då maktpositionen är synbar för var och en med kritisk blick uppstår den viktiga frågan varför begreppet politisk ”klass” inte diskuteras i Sverige. Andra grupper av makthavare avhandlas ju flitigt. Särskilt näringslivets samt en del särskilda yrkesgrupper med hög status granskas ibland som grupp.

Det enkla svaret är att det ses som ofint att prata om klass. Det är alltså något kränkande att klumpa ihop individer med en nedsättande stämpel. Det sker ändå på löpande band vad gäller företagsägare och direktörer. Allt i Marx´anda i syfte att förgylla den hyllade motparten: industriarbetaren. Men att kalla yrkespolitikerna för en klass är tabu. Varför?

En bättre förklaring är att existensen av en klyfta mellan politiker och folk måste döljas i vårt land, även om – eller på grund av – att den faktiskt syns tydligt. För de svenska politikerna rör det sig om en strävan efter social legitimitet. Även om många politiker inser den egna gruppens ambitioner så vill man förstås inte att den ska pekas ut och kritiseras. Men inte har väl tidningar, radio och teve samma intressen? De kallar ju gärna sig själva för den tredje statsmakten!

Mediernas tystnad är svårast att förstå. En hel kår av journalister kan väl inte vara blind. Nej, de ser givetvis utvecklingen. Men de vill ändå inte skriva om den. Det anses nämligen inte korrekt. En förklaring är att S-partiets hegemoni i landet och att drygt 70 % av journalistkårens röstar vänster. En annan orsak är att den svenska staten – i tydlig S-regi – i åratal knutit till sig mediernas ägare genom utdelandet av statsbidrag i mångmiljardklassen. En tidning biter förstås inte den hand som föder den. Särskilt inte när nyhetsmediernas lönsamhet och de anställdas jobb hotas. Då gäller lydnad eller lojalitet!

Min enkla analys visar på en allvarlig svensk verklighet. En medialt viktig diskussion för nationen tystats. Det har skett genom politiska allianser med medierna. Vad värre är har tystanden åstadkommits genom lagstiftning om statens rätt att ge ekonomiska bidrag till stora och små medieföretag. Om en öppen debatt ska ske om den svenska politiska klassen måste denna lagstiftning snarast rivas upp. Den får nämligen odemokratiska effekter i och med att medierna inte utför en viktig del av sin uppgift som kritisk granskare av svensk politik.

Och mediernas klagan om dåliga tider är delvis självförvållad. Den viktigaste orsaken rör trovärdigheten i journalisternas budskap i tider då fria åsikter gratis förmedlas över internet. Dessutom har den tredje statsmakten spelat ut sin roll i nuvarande skick.

Torsten Sandström

Sofia Nerbrand heter en vänsterliberal som får utrymme att breda ut sig i DN varje dag. Häromdagen varnade hon för svenska populister, se länken nedan. I tre tidigare bloggar har jag presenterat statsvetaren Benjamin Moffitt´s intressanta bok ”The global Rise of Populism”, 2016. Därför skärpte jag blicken för att se vad Nerbrand vet om saken.

Populism kännetecknas enligt Moffit av en politikers strävan efter starkt ledarskap, mediala grepp, förenklade dogmer och en strävan efter att framkalla ett krisbudskap. Alltså kan en populist vara såväl höger (Bert Karlsson och Jimmy Åkesson) eller vänster (Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar). Likaså många personer från Mp som använder dåligt underbyggda gröööna krisbudskap. Även statsminister Löfven har populistiska drag då han simpelt förklarar bort coronamisstag eller säger att brats från Djursholm är ansvariga för våldsbrottsligheten genom att köpa knark från invandrare.

Nu ser Nerbrand bara med vänster öga. Därför blir Trumps otäcka pöbel ett slagträ mot SD. Jag sympatiserar inte med detta parti. Men några massdemonstrationer och upplopp har inte skådats. Och framför allt har partiledaren har inte drivit någon revoltlinje, enbart tyvärr sagt att Trump är ett bättre val än Biden.

En journalist med full syn borde också varna för eventuella odemokratiska aktioner från vänsterhåll. Men Nerbrand har skygglapp för V-partiets demagoger. Hon och DN nojsar gärna med vänstern. Den har för övrigt starkt stöd inom DN:s journalistkår. Därför presenterar hon populism som en högerfråga. Och uppnår på så vis det politiska budskap som DN driver bakom förklädnaden ”oberoende liberal”.

Den som vill läxa upp högerpopulister och varna för påtagliga risker gör nytta om kritiken även omfattar vänsterns kramande av allsköns enkla budskap och kramande av skurkstater. Men Nerbrand har inte fokus på fakta och saklighet, utan efter att själv ta ställning och bilda opinion. Att det även är DN:s linje bekräftas av chefredaktören Wolodarskis aktuella plädering för de korrekta åsikternas journalistik. Det är trist att se hur en gammal fin liberal tidning förfaller.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/ledare/sofia-nerbrand-var-inte-naiv-om-svenska-populister/?

EU:s beslutade nyligen om en storskalig upplånings- och bidragspolitik. Den innebär en gigantisk omställning av unionen. Jag har tidigare bloggat om hoten som syns i den nära framtiden. Hela unionen ska omställas till EU:s klimatpolitiska agenda. Det flummiga begreppet ”hållbarhet” ska styra allt. Farorna är uppenbara för överstatlig styrning, lägre ekonomisk tillväxt och drastisk planering som medför stor ingrepp i marknadens mekanismer.

Därför är det intressant att ta del av Deutsche Banks dystopiska rapport, som nås via denna korta presentation på Klimatupplysningen.se. Kolla länken nedan.

Det är hög tid att varna för den planerade ekonomi som är på gång och hotar individernas frihet på marknaden! Genom denna ska alltså B-lagets politiker i EU ta makten över Europas ekonomi och frihet. Var det denna typ av europeisk samverkan som vi önskade? Var det inte något mindre?

Torsten Sandström

Bonniers, nu genom Sydsvenska Dagbladet försvarar som bekant jökens vänsterliberala regering. Idag läser vi därför följande rubrik med stora bokstäver på förstasidan samt med med bild på Tegnell:

Tegnell: Ingen såg det extrema komma

Tegnells svar i intervjun är i huvudsak en osanning. Våra grannländer, som lyckats fler gånger bättre än vad Sverige gjort med covid, såg uppenbarligen tidigt problemet med sårbarheten inom vården av de äldre. De sände snabbt ut tydliga direktiv och utnyttjade lagens hårda bud som vapen.

Om rubriken sagt att ”Ingen inom regering och Folkhälsomyndighet såg det extrema komma i tid närmar vi oss alltså sanningen. Sydsvenskans och Tegnells osanning är givetvis politiskt betingad. Tidningen vill skydda den regering som man i praktiken backar upp via L-partiet. Det är tragiskt att se hur den tredje statsmakten går byråkratin till mötes för att skydda Bonniers politiska intressen. Lika allvarligt är att höga statstjänstemän använder sin tid för att försöka försvara sina uppenbara strategiska felsteg. En statlig utredning har med ovanligt hårda ord kritiserat regeringens och den sk folkhälsans myndighets för dess covidagerande. Då tillhör det den svenska demokratins spelregler att de utpekade ligger lågt och rättar in sig i ledet. Man kan förstås yttra sig, men knappast driva en lång personlig propagandakampanj som Tegnell gör.

Den som följer min blogg ser att jag anser att den svenska demokratin sakta vittrar inifrån. Det rör sig om en stegvis urgröpning av politikernas och myndigheternas ansvar. Under stridsropet ”en stark stat” tillåts ett stort politiskt/byråkratisk/kollektivt komplex – med svag kompetens – försöka hålla samman en vacklande statsapparat. Inte bara vad gäller covid förstås, utan framför allt då det gäller att leva upp till de storstilade löften som presenterats inför valen till riksdagen, avseende nationens många ödesfrågor.

I stället för att i riksdagen via regeringsformens bestämmelser driva kompromisspolitik i sakfrågor med M, KD och SD, så väljer man att inbilla folket att ett kontrakt skrivits – jöken – som låter den politiska motståndaren S sitta kvar vid makten och med största saktfärdighet sälja ut små bitar av sin egen politik. Samtidigt skäller jökens partier som bandhundar på nätsajter och bloggare som vågar opponera sig. Kritikerna kallas odemokratiska och populistiska. Det är ett sorgligt skådespel.

Torsten Sandström

Då jag googlar på Sidas hemsida för att undersöka hur mycket pengar Uganda och Tanzania får av svenska skattebetalare häpnar jag. Enligt de senaste siffrorna på nätet får de två diktaturerna 486 resp 643 miljoner kronor år 2019. Uppgifter för 2020 saknas på nätet trots att en miljard varit i rullning…

Pengar utbetals alltså trots att valen i nationerna inte alls varit fria. Opponenter jagas och fängslas. Inte ens har utländska valbevakare släppts in i de två länderna. Och internet har stängts av så att information och insyn stoppas. Med sådana nationer skriver alltså svenska Sida gåvokontrakt i mångmiljonklassen.

Bilden av svensk biståndspolitik modell S är dyster. Jag förvånas över att M- och KD-partierna inte skriker. I stället håller oppositionen igång en årlig biståndskarusell där 40 miljarder bränns av med inte mycket större nytta än en nyårsraket (som ändå betalas privat och muntrar upp en och annan).

Det svenska 1%-målet gör att Sida år efter år helt enkelt måste kasta bort en stor bit av dina och mina pengar till diktaturer världen runt. Sida är en svensk helig ko, som ingen vågar slakta. Det är dubbelt orättfärdigt att staten tvingar folk att betala skatt för att kunna ge offentliga penninggåvor till skurkstater. Kom igen Kristersson och Busch – våga ta bladet från munnen. Lova att skära kraftigt i kommande anslag till Sida!

Svenska politiker ojar sig över att de ofta får tung kritik över social medier. Politikerna påstår att smutskastning sker och att falska uppgifter sprids. Som kritik av det jag nu skriver kan man räkna med att få höra att Uganda och Tanzania bara är undantagsfall. Det må så vara, men det är absolut inte ovanligt att sidapengar förslösas i stor skala.

Min kritik är inte populistisk som kanske någon försvarare av Sida menar. Varje förslösad miljard är något allvarlig. Den gamle sossen Möller menade att ”varje slösad skattekrona är en stöld från folket”. Nu talar jag alltså om organiserad stöld från folket. Därför bidrar jag inte till smutskastning. Den som bara öppnar ögonen förstår snabbt varför politikerna så ofta utsätts för angrepp. De hanterar folkets pengar oförsiktigt, för att inte säga vårdslöst. Det retar förstås vanliga svenskar som själva vill behålla vad de tjänat in. Varför ska du och jag tvingas se hur svenska politiker med lagens stöd snor våra pengar och skänker dem till två diktaturstater?

Torsten Sandström

Sverige är ett besynnerligt land. Här är den officiella dogmen att man måste tro det bästa om alla sina medmänniskor. Det är en vacker tanke och förstås befogad i vardagens närrelationer. Men däremot inte i naturliga konfliktsituationer där juridiken står i mitten av spelet.

Idag serverar SR:s Eko två exempel på den vanliga svenska undfallenheten och vilsegången. Det rör sig om samhällspassivitet i två typfall, starkt juridiskt laddar, där man måste tänka sig risker för uppenbara problem finns. Men där det svenska samhället ändå blundat.

I det ena fallet berättar SR om en invandrarfamilj med ett utvecklingsstört barn. Familjen har kontaktats av en offentligt finansierad assistansfirma som lovat barnet assistans och föräldrarna jobb som vårdare ifall de söker asyl i Sverige. Det är tydligt att invitationer av detta slag är vanliga. Assistansfirman skriver skriver nämligen ut intyg som visar att de asylsökande föräldrarna har jobberbjudande i Sverige. Nästan alla vet att många personer i fjärran länder söker efter gynnsamma statsbidrag i egenskap av invandrare till Sverige. Ändå täpps mygelvägarna inte till. Och manipulationerna bekostas av svenska skattebetalare. Miljon på miljon bara flödar ur statens skattekista. Till detta kommer att det är mycket vanligt att assistansfirmorna begår brott genom att på många vis fuska med skatter och sociala avgifter. Bakom många assistansföretag står nyanlända som alltså försörjer sig genom brottslighet liknande den jag skriver om.

Det andra fallet som SR så bra lyfter fram rör en ung man som intagits på rättspsyket i Huddinge för ett knivmord för ett par år sedan. Under bevakad frigång springer han ifrån vårdarna, som uppenbarligen har direktiv om att inte förfölja en flyende. Några dagar senare på fri fot begår den unge mannen ännu ett knivmord i Rissne.

Enligt min mening är det fullständigt klart att det svenska samhället agerat med största slapphet i båda fallen. Till och med öppna ögon. Det rör sig om olika slags rättslig reglering som varit alltför liberal och godtrogen. Ty Sverige vill sååå väl! I det ena fallet miljoner till rufflande assistansföretag och deras sammansvurna flyktingar in spe. I det andra en uppenbar slapphet som kostat en ung familjefar livet. Officiall talesmän beklagar förstås det inträffade. Men de är ju själva ansvariga för eländet.

Rättssystemet för assistans är rena svängdörren för lycksökare och rufflare, trots att utredningar visat att just detta är fallet. Naiva politiker vill så väl att man inte förmår se att kriminella gäng lurar skjortan av skattebetalarna.

Sak samma med den svenska kriminalvården. Anstalter byggs för begränsad isolering, var för det blir tämligen enkelt att fly. Personalen instrueras att vara förstående och passiva. Trots att alla vet att just intagna har stor benägenhet att försöka återvinna friheten. Men stränga straff med rejäl inlåsning är i vårt land en politisk styggelse. Och tydliga direktiv till personalen uteblir då såväl chefer som fackföreningar spjärnar emot.

I flera bloggar har jag skrivit om behovet av en svensk ansvarsrevolution. Myndighetspersoner som missköter sina uppgifter måste drabbas av påföljder. Till bilden hör också att politiker måste sluta med att forma system som inte fungerar på grund av slapphet och godtrogenhet hos handläggande myndigheter. Trots tusentals svenska byråkrater fungerar inte ens det självklara. Eller – och det gör mig rädd – just på grund av stora opersonliga offentliga förvaltningar med silkesvantade chefer går den naturligaste kontroll i stå.

Alla svenska regeringar under senaste sextio åren bär ett ansvar för de monsterbyråkratier som skapats. Men utan tvekan är S-partiet värsta boven. Deras ideologi vilar nämligen på ansvarsfrihetens grund. Partiet anser att nämligen att krav i sig är en styggel(s)e.

Som svensk skäms jag över att leva i en nation där politiker och myndigheter tycker synd om personer som i riskzonen för problem begår allvarliga brott eller förseelser. Medan det offentliga Sverige i efterhand bara beklagar det inträffade. Jag hör inte ens standardfrasen till ursäkt: vi ska se över våra rutiner. Problemlavinen rullar bara vidare.

Torsten Sandström

Man kan undra om mer korkade politiska aktioner kan genomföras än den som levererats av moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby dagarna före det nya året i en telefonintervju på P4 Sjuhärad.

Hon anklagade statsminister Löfven för den dubbelmoral han onekligen visat genom att shoppa i julhandeln trots stränga direktiv till allmänheten om motsatsen. Det var väl bra att hon påpekade detta? Problemet var att hennes anklagelse skedde per telefon från Spanien! Ridå!

Torsten Sandström

Att mycken politik är en lek med ord är fullt klart. Jag tänker exv på på Olof Palmes ord om att ”politk är att vilja”. Det uttalade syftet tas alltså för gott som politisk färdriktning. Vad som händer i verkligheten blir en sekundär fråga. Det finns ju alltid möjligheter till en och annan undanflykt.

På ett filosofiskt plan är det tydligt att språk och tankar flätas samman. Talaren vill genom ord förmedla sina ambitioner. Lyssnarna riskerar ta orden på allvar för att sedan gå till valurnan. För omkring sextio år sedan användes i svensk politik ett mer återhållsamt språkbruk. Talande stenansikten var då mer försiktiga med sina krav och löften.

Mediesamhället har luckrat upp sakligheten i det politiska samtalet. En framväxande populism från höger och vänster gynnas av ett vidlyftigt språkbruk och storslagna löften. Det är idag mindre noga med att leva upp till ambitionerna, något som Sveriges ackumulerade strukturproblem tydligt visar, exv bostadseländet. Dagens politiker lovar runt för att fånga väljare vid valurnorna och därefter se tiden an. Man kan därför säga att nutidens politiska språk saknar ”hållbarhet”. Det är alltför lockande att gillra en fälla via slagord och flummiga löften.

Det intressanta är att själva ordet ”hållbarhet” under något årtionde vuxit fram som en allomfattande maxim för god moral. I centrum för den gummisega ordskapelsen står ett mänskligt agerande som inte påfrestar den fysiska miljön alltför mycket. Men genom ordets makt har termen ”hållbarhet ” – eller engelskans ”sustainability”- utvidgats till att omfatta alla människors livssituation socialt och ekonomiskt. Bakom denna strävan finns starka vänsterliberala krafter. Det är ingen tvekan att världens S-partier – och många nyliberala -gärna vill bruka ordet ”hållbarhet” som slagträ för nationell politisk.

Således definierar Brundtlandkommissionen hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Strävan tar sikte på en kontroll inte bara av miljön utan också av människans sociala och ekonomiska behov. På så vis har ordet hållbarhet blivit en ideologisk svängdörr till allt mänskligt liv. Bilden av Ali Baba och hans 40 rövares gömställe ligger nära till hands. Vägen till grottan med rövarnas skatter blir fri genom orden ”Sesam, öppna dig!”, dvs ”hållbarhet är vägen fram!”

Det svenska samhället lider idag under det ideologiska flum som ordet ”hållbarhet” skapat. I ställe för att tala klartext, med rader av detaljer, preciseringar och tydliga förklaringar, så flödar ett politiskt gungfly ut över Sverige under mantrat ”hållbarhet”. Det är allvarligt. En öppen och saklig politisk debatt förhindras.

Vad värre är har Brundlandtkommissionen lyckats med sitt uppsåt att kontrollera världens politiska diskussion. Sedan årtionden har FN fjättrats av hållbarhetens flummiga kedjor. Magin avspelas förstås i FN:s Klimatpanel, dvs IPCC:s grundtes om att den pågående uppvärmningen är orsakad av människan (andra tänkbara förklaringar trängs alltså genast undan).

Hållbarhetens fälla har även slagit till om EU. Hela organisationens politik genomsyras av en närmast medeltida dogmatik. Kommissionen skriver: Det yttersta målet är att utrota fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling för alla i hela världen till 2030. Målen för de kommande 15 åren omfattar de tre aspekterna av hållbar utveckling: ekonomi, sociala frågor och miljö. Och följden har blivit att all EU-politik måste uppfylla hållbarhetens gummirekvisit. Massor av miljarder spenderas på uppgifter som lever upp till den nya sega dogmatiken. Till och med svensk vattenkraft hotas i framtiden på grund av att växter och fiskar mår illa av byggnaden av vattenmagasin.

Det mest allvarliga i det som sker är den storskaliga planering som hållbarheten föder. Många tusen politiker och administratörer jobbar med att uppfylla ett planmål som är lika oklart som kommunismens klasslösa samhälle. Redan nu ser vi hur marknadsekonomin tvingas retirera. In stövlar en en gigantisk flock av frälsare som ska uttolka vad som är hållbart. Regeringar lagstiftar för glatta livet för att sätta nya gummiregler på plats. Företagens belastas med illa genomtänkta och byråkratisk krav. Och folkets sparfonder för framtida behov tvingas satsa på lösningar som klimathetsarna anser nödvändiga. Individens frihet och innovationskraft hotas med andra ord.

Under historien har ordens makt alltid varit ett politiskt problem. Upplysningstiden innebar därför en frihetsrevolution genom att kristen och filosofisk dogmatik skingrades. Men under mediesamhället har dimmorna ånyo tätnat. Hållbarhetsfällan har nämligen slagit till.

Torsten Sandström

DN har intervjuat Dan Eliasson via e-post om varför han rest till Kanarieöarna under tiden för strikta covidrestriktioner mot flygresor.

Han svarar skriftligen att han fattade beslutet att resa ”efter noga överväganden”. ”Mitt val då var att prioritera familjen, som har fått stå tillbaka under både det gångna året och också under de närmare 20 år jag haft ledande befattningar i min statliga yrkeskarriär”.

Så talar en medlem av den politiska klassen. Hela svenska folket lider under virusets härjningar och rådande inskränkningar i den personliga friheten. Flertalet har det betydligt påvrare än Eliasson. Svaret sammanfattar hans position inom den politiska klassen. Hans intressen är överordnade vanliga människors livsvillkor. Eliten vill ha folkets pengar, men inte anpassa sig till vanliga människors levnadsförhållanden. Maktställningen gör dem svåråtkomliga för kritik. Därför gör de som de vill.

Torsten Sandström

Staten är en juridisk person, ett subjekt som inte bara har makt utan också äger förmögenhet för medborgarnas räkning. Liksom ett företag kan staten inte själv agera, utan det sker givetvis via ett myller av höga och låga representanter, dvs politiker, administratörer och andra.

Den gamla fina marknadsliberalismen har alltid strävat efter att begränsa statsapparatens omfång och maktutövning. Ursprungligen talades om en en minsta nödvändig nattväktarstat. Den nödvändiga utvecklingen mot välfärd innebär självfallet en utökad statligt förvaltning via tjänstemän. Men ändå måste den politiska strävan vara att med näbbar och klor hålla statsmakten så liten som möjligt.

Det är här skiljelinjen löper mot socialister av olika slag, oavsett om de kallar sig vänsterliberaler eller kommunister. I S-partiets Sverige har kollektivens stat blivit prio nummer ett. Inte bara för att bygga en stor stat mätt i byråkrater och pengar, utan också för att kapsla in individerna i S-partiets mångarmade rörelse, som samverkar och vuxit samman med staten som finansierar det hela. Det är detta omfattande maktkomplex som Löfven avser då han dagligen talar om behovet av ”stark stat”. Jag ryser över att se den i verksamhet nästan över allt och var dag. För mig är det därför solklart att C och L hamnat i dåligt sällskap genom jöken. Att C av gammal kollektiv vana godtar Löfvens ”starka stat” kan jag förstå. Men det hat utvecklats till en katastrof för L att hoppa på S-partiets kollektiva tåg.

Därför är det uppfriskande att M-partiet i sitt idéprogram, Frihet och ansvar, 2020, talar klartext. Förvisso ordar partiet inledningsvis om att politikens mål inte är ”en stark stat, utan ett starkt samhälle” – ett flum som gör att jag reser ragg. Samhället behöver inte i sig mer styrka än vad som krävs för individernas välfärd, som måste vara god, men ändå rimligt begränsad.

Men sedan skriver M ord som är värda att läsa. Man menar att individerna behöver:

”en stat som gör det den ska och gör det bra.

—

I ett fritt samhälle är staten stark där den måste vara stark och den agerar med oväld och integritet. Den är lagstyrd,professionell och underkastad konstitutionell, politisk och medial granskning. Den prioriterar sitt grunduppdrag och agerar med försiktighet på andra områden.
Politiken har en viktig uppgift att prioritera och välja bort, men också att vara tydlig mot medborgarna: Försvar, polis och rättsväsende; välfärdens kärna; skolan och utbildnings- systemet; samt ansvar för de svaga och utsatta kommer först. Allt detta måste fungera. Så länge det inte gör det, så kan inte annat få gå före.

—

En stat som sträcker ut långtgående ambitioner över alla samhällsområden kommer aldrig att vara stark där den verkligen behövs. En stor stat leder då till ett svagare samhälle (min kursivering).

Det är kloka ord från M:s programkommitté. S-partiets storskaliga ambition står inför en kollaps. Bara under coronkrisen ser vi hur maskineriet slirar. Men min oro är stor för att idéprogrammets principer stannar på papperet. Ty om de ska sättas i verket med M vid regeringsmaktens roder krävs ett underverk. Skapandet av en god slimmad stat kräver nämligen såväl stor handlingskraft som starkt mod från M.

Och så fort politiskt stöd krävs från KD, SD, C och L kommer projektet att stöta på hinder. Genomförandet av den stat som M drömmer om förutsätter nämligen rejäla bantningar av den statliga byråkratin, med uppsägningar och oro som följd. Och om överflödet av välfärd här och där ska skäras bort, så kommer KD, SD och de vänsterliberala att protestera. Bara en besparing på 20 miljarder på Sida – för att anpassa Sverige till tysk och fransk biståndsnivå – kommer snabbt att gå i stöpet. Därför kommer de befriande skattesänkningar som M:s idealstat medför på papperet att utebli, om inte landet ännu en gång ska försättas i skuld för ett bibehållet extravagant spenderande.

Att tala om en lagom och effektiv stat stat låter sig göra. Men hur M ska nå målet är skrivet i stjärnorna. Vid makten talar alltså mycket för att M kommer att föra S-politik light. Och kollektivens Sverige kommer att leva vidare, trots att individernas frigörelse kräver en upplösning av S-partiets korporativa stat.

Torsten Sandström

I dagarna hör vi att elpriset rusar till det högsta på fem år. Samtidigt skriver Peter Rudling på Klimatupplysningen.se en mycket intressant artikel om svensk energipolitik i skuggan av den stora klimathetsen. Textens rubrik talar för sig själv, ”Elnätet går mot en katastrof”.

Artikel innehåller en mångfald intressanta fakta. Författarens data om kärnkraften visar att Sverige valt fel väg genom nedstängning, utan motsvarande modernisering av svenska atomreaktorer. Dödligheten är låg, materialbehovet detsamma och driftssäkerheten övertygar jämfört med den helgonförklarade svenska vindkraften. Så kolla gärna länken som följer!

I bunkern på Rosenbad sitter Ygeman, som avskedats efter ett misslyckande som infrastrukturminister, men ändå en tid därefter tas tillbaka som energi- och digitaliseringsminister. Frågan är vem som kan känna sig trygg rörande driftsäkerheten i elnätet med en sådan man vid spakarna. För S går nämligen den politiska klassens intressen före nationens behov. I stället för en expert på energi så ska Ygeman, en av S-partiets politiska yrkesarbetare, hantera för nationen superviktiga frågor.

Torsten Sandström

https://klimatupplysningen.se/elnatet-gar-mot-katastrof/

Sydsvenskan kommer antagligen snart att ändra sin officiella inriktning till: ”oberoende jökliberal”. Häromdagen lyckade man hitta en statsvetare från Lund som kunde konstatera: ”Varken resorna eller shoppingturerna är särskilt allvarliga.” Så var det vetenskapligt bevisat, efter hundratals propåer från regeringen om shopping- och flygstopp. Alltså ännu ett politiskt trick som Bonniers medier frossar i för att backa upp Jökens partier. Sydsvenskan säger detta med anledning av man sett braskande uttalanden på bloggar och andra sociala medier med kritik mot regeringen Löfven och hans vapendragare. Men tidningen vet alltså bäst.

Många seriösa kommentatorer säger att det rör sig om en förtroendekris. Dvs om en risk för att allmänheten inte tar coronaproåer på allvar då höga politiker och myndighetschefer (bakom propåerna) agerar som de själva önskar.

Vi ser alltså hur bloggare och andra internetmedier granskar makten och kritiserar rådande politisk dubbelmoral. Samtidigt gjuter Bonniers Sydsvenska de facto olja på vågorna och kramar S-partiets och dess egna myndighetschefer. Att Bonniers skötebarn L-partiet med fasta steg vandrar mot undergången är därför ren logik.

Igår uttalade sig Löfven i medierna och gjorde en populistisk honnör i shoppingfrågan, alltså ingen pudel. Han säger nämligen att han aldrig handlat på internet. På så vis räknar han förstås med sympati från mängdens S-pensionärer från norrländska Bakvattnet och runtom landet. Utan att tänka på hur egendomligt det är att en svensk statsminister år 2021 inte vet hur det går till att köpa via nätet. Men förmodligen sköter någon i hans närhet denna typ av shopping! Och så flyger Löfven över gökboet och låser in galenskapen i kollektivens bunker av betong!

Alltså bugar medierna och rapporterar stöd för statsmakten. Så kan det gå i ett land där den tredje statsmakten förlorat kompassriktningen och springer vilse i skogen. Koko-koko, sjunger göken! Lyssna på den så blir du kanske muntrare:

https://sverigesradio.se/artikel/2777734

Torsten Sandström

I en fin understreckare i SvD (den 4/1 2021) – ”När ska demokratin bli sant demokratisk?” – diskuterar den alltid intressante Carl Rudbeck demokratins nuvarande problem i västvärlden. Från västerns håll anses den hotad, på grund av högerpopulism och sociala medier. Något ligger det kanske i denna kritik. Men den nya tidens budskap rubbar i grunden inte det vardagliga arbetet i Sveriges riksdag.

Den motsatta sidan – dvs högern, till vilken jag ansluter mig – framhåller att den representativa demokratin i exv Sverige byggts så att de etablerade partierna gynnas vid valen till riksdagen. I grunden sker val inte på viss person, utan på en lista av partilfunktionärer. Lydiga riksdagsledamöter utvecklas på så vis till knapptryckare under fyra år, då det är dags för nya val. Mellan valen saknar svenska medborgare helt inflytande över beslut om exv ny lagstiftning.

Det intressanta med Rudbecks artikel är att den representativa demokratins inbyggda problem lyfts fram i dagens debatt. Bra är också att han presenterar två forskare – från prestigeuniversitet i USA – som anser att avsaknaden av direktdemokratiska inslag i den amerikanska konstitutionen är ett betydande problem. Detta visar på en friskhet inom forskarsamhället i USA, något som saknas bland svenska statsvetare, möjligtvis med undantag för Bo Rothstein i Göteborg.

Däremot finns mer att säga än vad Rudbeck gör om hur en direkt demokrati bör utformas. I flera bloggar har jag lyft fram Finlands system vid val till riksdagen. På röstsedeln anger väljaren enbart numret på en enda person i stället för en anonym flock. Partiernas makt minskas dessutom genom att organisationer kan gå samman och ange gemensamma namn/nummer på kandidater av vilka alltså endast en kan utpekas på väljarens röstsedel.

Lika viktig är frågan om väljarmakt mellan valen. Flera gånger har jag i bloggar hyllat Schweiz´system med möjlighet till folkomröstning om parlamentets förslag till ny lagstiftning. På begäran av ett visst antal medborgare måste en. bestämmande folkomröstning hållas.

Såväl Finland som Schweiz är välmående nationer. Det rör sig om stabila demokratier där makten över staten emellanåt växlar händer. Även i Sverige anser en hel del människor att folket måste få mer makt över hur riksdagens arbete ska falla ut på valdagen och under mandatperioden. I en fullödig demokrati – baserad på representanter för väljarna – måste folket ges största möjliga makt att påverka parlamentets beslut. Därför behöver inte bara USA utan också Sverige en debatt i stil med Rudbecks goda braständare (enligt länken nedan)!

Slutligen undrar jag vad svenska statsvetare sysslar med? Kramar de bara partiernas välde? Parollen ”Direkt demokrati!” är alltså värd att upprepas.

Direkt demokrati! Direkt demokrati! Direkt demokrati!

Torsten Sandström

https://www.svd.se/nar-ska-demokratin-bli-sant-demokratisk

L-partiets fortsatta nedgång i folkopinionen intresserar mig. Många kanske inte tror att jag har vissa liberala böjelser. Men det har jag faktiskt i ordets ursprungliga bemärkelse där individuell frihet och marknadshushållning står i centrum.,

Efter att ha konsulterat en av mina ideologiska ledstjärnor, dvs Hayeks bok ”Vägen till träldom” från 1943, klarnar L:s problem ytterligare. Kort sagt: genom jöken har L hamnat i dåligt sällskap.

Med det menar jag att L lockats till samverkan med två korporativa och kollektiva politiska rörelser, S och C. I spetsen går förstås S-partiet, en gjuten motståndare till individualism, marknadsfrihet (tänk exv på hyror inom bostadssektorn) samt språkrör för politiska lösningar i samverkan med olika korporationer/myndigheter! Tänk också på C-partiets (inofficiella) huvudlinje som intresseorganisation för landets kraftigt krympta bondekollektiv. De två partierna är en kvarleva från 1900-talets början.

S och C har sedan länge en delvis gemensam plattform, den sk kohandeln. För C:s del är tal om individualism främst liberalt munväder. Huvudlinjen är att främja landets bondekollektiv. Vad C gör för landets övriga individer är svårt att se. Visst vill man reformera LAS, men i grunden cementerar C genom jöken sossarnas kollektiva modell för arbetslivet, där S-partiets organisationer gör upp med arbetsgivarnas kollektiv. Dessutom driver C en invandringspolitik som knappast gynnar svenskarnas intressen, utan lockar till sin invandrare som skattebetalarna måste betala för. Bönderna på landsbygden drabbas inte heller så mycket av mord och våld.

I jöken, denna kollektivens betongklump, befinner sig nu sedan mer än två år L-partiet, som redan vid mandatperiodens ingång var allvarligt skadeskjutet. Utifrån min bild av det liberala samhället är jöken en frontalkollision med individens frihet och effektiva marknadslösningar. L befäster genom jöken sitt medlemskap i S/C:s kollektiva system. Vilka fri val ligger bakom idén om att SR/SVT hålls vid liv genom tvångsavgifter? Vilka fria val ligger bakom det överstatliga EU, som L är främsta kramare av? Vilka fria val för dig och mig ligger bakom Sidas storskaliga bidrag till mer eller mindre skurkaktiga regimer världen runt? Vilka fria val ligger bakom en skattepolitik som plundrar delar av svenska folket?

Att förtroendet för L sjunker som en sten är med andra ord helt logiskt. Deras bild av liberalismens ligger fjärran från Hayeks. Okej, samhället har förändrats och blivit mer komplexts sedan 1940-talet. Men då vill jag peka på att Hayek bestämt menade att komplexiteten inte stod i motsättning. mot individernas grundläggande strävan efter frihet och egna val. Hindret för friheten var politiskt vald i syfte att främja kollektiv makt. I sin bok citerar Hayek den inte okände Benito Mussolini som sagt: Vi var de första att framhålla att ju mer komplicerad en samhällsform blir, desto mer begränsad måste individens frihet bli.

Med omkring hundra år på nacken visar sig uttalandet fel på många vis. Inte bara så att Italien genom Mussolini drabbats av en fatal kris som delvis ännu tynger nationen. Utan också genom att individerna i många av nutidens verkligt liberala nationer har avsevärt större frihet och välstånd än Sverige, som gärna ser sig som Guds gåva till mänskligheten. Tänk bara på en så komplex samhällsform som Schweiz. Och även på efterkrigets Tyskland, som dessutom nästan dubbelt så snart som Sverige fixar riktiga jobb åt nyanlända – utan statlig planering!

Därför är det ett hån mot liberalismen att grupper inom L-partiet i opposition mot jöken vill slå fast en borgerlig samverkan. Men inte nu, utan först om två år! Då hoppas jag att partiet är utraderat. Först om L genast byter sida – och lämnar den fåniga jöken som inte är juridiskt bindande – kommer väljarna åter. Särskilt om jökboets splittring leder till extraval.

Torsten Sandström

För vanliga människor gäller normalt en uppsägningstid på en månad för den som säger upp sig själv. Detta enligt anställningsskyddslagen, LAS. Ifall arbetsgivaren säger upp har den anställde enligt LAS rätt till 6 månaders arbete med lön.

Nu har Dan Eliasson sagt upp sig och brutit sitt kontrakt på viss tid. Men han sitter ändå kvar på Rosenbads Elefantyrkogård med full lön på 160.000 kronor i månaden. Det ska han vara glad för. En förklaring är att han tillhör den politiska klassen. Troligtvis har han under många år i S-partiets högre maktkrets fått tillgång till information som inte gynnar partiet om den kommer till allmänhetens kännedom. Detta är ännu en förklaring till hans golden handshake.

Förvisso är elefanter en utrotningshotad art. Men det är sannerligen inte medlemmar i den svenska politiska klassen. Därför tvingas inte Eliasson att för första gången i sitt vuxna liv söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Torsten Sandström

Här följer en artikel som är skriven för Wisseltoftabladet, som förenar en bygd mellan Osby och Vittsjö i västra Göinge.

På resa från Vesljunga till Visseltofta tänker jag ibland på hur det måste ha sett ut kring vägen i början av 1900-talet. Trots decennier av utvandring till USA bodde år 1900 omkring 70 % av Sveriges befolkning på landsbygden. Idag bara c:a  20%. På gårdarna kring landsvägen var det alltså efter sekelskiftet (1900) liv och rörelse under flera decennier. Och ett antal butiker och caféer var givna mötesplatser.

Alltså mängder med människor som skötte jord och kreatur. Flera sågverk fanns också längs vägen med pausande snusgubbar bland vedstaplarna. Över allt höggs ved, mjölkades, matades höns, dracks kaffe (på bit och med gök) och skvallrades. Många gick till kyrkan på söndagarna. Men man kan inte tala om något utbrett välstånd. Det var skillnad mellan folk och folk. Detta syntes om det på 1920-talet dök upp en bil på landsvägen. Många längtansfulla blickar mötte bilen från rader av cyklister. 

Den sörgårdsdröm som idag odlas inom vissa politiska läger haltar. Visst har en livlig social gemenskap tråkigt nog försvunnit. Men med flykten från landsbygden har också en stegring av den ekonomiska standarden inträffat. De få jordbruk som idag finns kvar drivs rationellt, vilket framför allt innebär att skogen inbringar pengar. Skogsmarkens värdeökning har som bekant varit dramatisk. Det som idag kännetecknar landsbygden är lugnet och tystnaden. Och så en och annan bilist förstås. Framför allt under sommarhalvåret. Skiftet i aktiviteter mellan vinter och sommar – mätt i antalet människor, djur, cyklister och bilar – är kanske det som framför allt präglar livet på landet idag jämfört med 1920-talet. 

Idag är västra Göinge som alla vet en turistbygd. För sydvästskåningar och danskar sker alltså sommartid en flykt till landet. Närheten till skön natur, bad, frånvaron av trängsel och inte minst ett tempo som verkligen skulle förundra traktens befolkning från 1920-talet. Industrialiseringen har alltså vänt upp och ned på livet på landet. 

Men det finns fantaster som säger att utvecklingen idag håller på att bli den motsatta. Det talas om flykten till landsbygden. Än en gång är det den ekonomiska utvecklingen inom företagsamheten som driver på. Alltså färre tillverkningsindustrier och flera jobb inom service och tjänster. Även en ökad datorisering och utbyggnaden av fibernät driver på tendensen till arbete på distans, dvs på landsbygden. Till detta bidrar förstås en högre livskvalitet till lägre priser för boende och livsmedel. Så säger många – dvs de som flyttat från staden. 

En  tillväxt av den permanenta befolkningen i västra Göinges byar är alltså tänkbar. Men i så fall ändå ett annorlunda scenario, med bilresor till tätorterna för skolgång, vård, shopping och inte minst transporter vidare till storstäderna. Dessutom kommer kanske klimatets högre temperatur att medföra att mer mark läggs under plogen. Ytterst kan till och med mjölkbilar börjar rulla igen – för att trängas med raden av långtradare med timmer. Men ändå är det inte mycket som talar för återkomsten av samma folktäta odlingslandskap som i början av 1900-talet. 

Hursomhelst kommer ett ökat utrymme för lokala intresseföreningar att finnas för de boende mellan Boalt och Visseltofta. Men förmodligen inte för att hylla det tidiga 1900-talets by- och odlingssamhälle. Utan mer för att knyta samman nutidens skiftande grupper av göingebor samt deras gemensamma intressen och behov av ett modernt slag. Alltså ett föreningsliv som är handlingsinriktat och koncentrerat på de boendes behov av gemenskap, trivsel och service. Mycket tyder också på att Osby kommun och andra regionala organisationer uppskattar en flink och praktisk lokal part från vår bygd att samtala med. 

För övrigt framstår, enligt min mening, den dröm som nutidens miljökämpar hyser om bevarande av det öppna landskapet som såväl ekologiskt som ekonomiskt oförsvarlig. I vart fall ska inte landskapet  hållas öppet med bidrag från staten eller EU. Om marken inte brukas bör den planteras med barr- eller lövskog, som bidrar till kretsloppet av växthusgaser. Framför allt är det upp till enskilda boende att med sina penningmedel välja hur naturen ska se ut kring de egna husen. Drömmen om en EU-finansierad Sörgård är en förlegad fantasi.  En levande landsbygd är det som saken gäller. 

Torsten Sandström

Den svenska regeringen och dess egna myndigheter – framför allt Folkhälsovarianten – har under snart ett års tid gått allvarligt vilse vad gäller hanteringen av coronaviruset. Man har gång efter annan legat flera steg efter hur andra regeringar och deras myndigheter agerat. Detta syns i de svenska dödssiffrorna!

Först dröjde Folkhälsomyndigheten med direktiv om isolering och skyddsåtgärder avseende äldreboenden. Andra nationer har redan gjort det. Efter höga dödstal under omkring 4 månader var Sverige på banan.

Sedan väntade regeringen med strikta lagreglerade direktiv – frivillighet var melodin – om nedstängning av nationen. Andra länder gjorde det från början med polisens hjälp. Bara för några veckor sedan började svenska regeringen presentera bredare lösningar via tvångslagstiftning med påföljder.

Därefter kritiserade ministrar och byråkrater bruket av munskydd som de ansåg mindre säkert i coronatider. I utlandet var munskydd en enkel och primär skyddsåtgärd från dag nummer ett. Först för en månad sedan trillade poletten ned inom den svenska offentligheten om behovet av munskydd. Först sedan sjukvårds- och transportexperter landet runt gått i bräschen.

Och så senast frågan om i vilken ordning vaccineringen skulle ske. Sveriges regering och myndigheter satsade något skamset på de äldsta som man tidigare försummat. Utomlands var däremot kritisk sjukvårdspersonal prio nummer ett. Och då svenska landsting/regioner valde att ställa upp på den tämligen naturliga lösningen att känslig vårdpersonal måste få sprutan först bytte regeringen och Folkhälsan snabbt fot häromdagen.

Det svenska mönstret av försummelser är glasklart. Vår regering och Ohälsomyndigheten – har saknat kompetens för sin uppgift. Man har valt lösningar som kokats samman av myndigheternas egen läkarkår i stället för att lyssna på det svenska forskarsamhället och på hur utlandet valt att agera. Alltså än en gång det svenska syndromet att ständigt veta bäst. Med näsan i vädret har därför regeringen tillsammans med ohälsans myndighet kört rakt ned i diket. Inte bara en gång, utan flera gånger under nästan ett helt års tid. Det vi ser är en svensk politisk viruskatastrof. Och inget annat.

Man kan fundera över varför det gått så fel i vårt land. Mitt svar bygger på ett knippe svenska offentliga dysfunktioner. S-partiet kollektiva maktkomplex har under årtionden utvecklat en självsyn om att man är världsbäst på i stort sett allt. Myndigheterna har proppats fulla av byråkrater som vet bäst och naturligtvis leds av personer som ofta har partibok eller relationer till S-partiets makthavare. I denna inskränkta och självtillräckliga miljö har det inte funnits plats för att lyssna på universitetens högt utbildade experter eller hur andra nationer hanterat strategin mot corona. I stället har den svenska regeringen var dag hållit högmässa framför teves kameror där folket fått lyssna på Tegnells ord från predikstolen. Mannen som tror sig vara så kompetent att han till och med läxar upp landets samlade kår av professorer i virologi och coronakommissionens utredare. Det hela låter som en rapport från sovjettidens Kreml. Men det utspelas i Stockholm år 2020-21.

Jag har bloggat många gånger och anklagat en inkompetent regering och dess predikande ohälsobyråkrater. Facit är att landet samlade kritiker fått rätt. Regeringen och dess byråkrati har misslyckats.

Varför får vi då inte en ny regering? Mitt första svar är att jökens partier håller samman mot SD och därför låter fyra år av svensk sakpolitik ligga i träda. Det andra är att landets stora mediehus i huvudsak också stöder jökens partier och alltså ytterst S (först på senare tid har kritiska ord yttrats). I Sverige byter man nämligen inte till en ny regering. Det tycks som man hoppas på att byta ut det svenska folket.

Slutligen visar utvecklingen att många kloka personer inom vården – och vanliga människor – helt enkelt struntar i regeringen och dess byråkrater. Man ser att den starka stat Löfven yrar om är en kuliss för fortsatt kollektiv missköt(s)el av nationen. Individerna frågar inte efter en sådan organisation. Man vill se en förnuftig statsapparat, som klarar av individernas behov. Alltså inte S-partiets byråkratiska komplex av betong, som armerats med korttänkta byråkrater.

Torsten Sandström

Mina förväntningar är stora på Bulletin.nu. Det behövs en nättidning som vågar presentera kritik av jökenpartiernas politiska moras, där den ena säger si och den andra så, dvs motsatsen, men ändå regerar de tillsammans. Det tycks dock som det är denna position som Bulletin vänligt och artigt närmar sig.

Alltså inte det alternativa och ivrigt kritiska budskapet från högerkanten – även om sådana inslag förvisso finns punktvis Bulletin. Men planen tycks vara att skapa ett medium som är en variant på SvD, fast mer i snuttformat. Därför smyckas spalterna med traditionella rapporter om aktiebörsen, svårtolkade kulturkrumbukter, teknik, hälsa, livsstil och mycket annat, utom förstås sport, väder och korsord (vad jag kan se). Dessutom TT:s massfabricerade texter färdigkokta för alla medier. Ömkligt är att se den politiska slingerbulten Lars Leijonborg uppträda som krönikör.

Alltså ingen fräck och vägvinnande start med inriktning på politikens stora problemområden, utan en ganska vanlig svensk lättmjölk, med en och annan fraskudde i. Och dessutom en tendens att låta examinerade journalister föra talan, särskilt om de tillhör det ”andra könet”. Alltså mycket som påminner om gammelmedierna.

En hel del som skrivs är ändå bra, exv rörande miljö, kriminalitet och vänsterns mest uppenbara tillkortakommanden. Men det mesta är kortfattat och framstår som en flört med Bonniers och Schibstedts mediers politiska helgardering. Syftet tycks varar att vinna sympati och läsare från alla håll.

Ett sådant exempel från Bulletin är en krönika av Lars Åberg om ”förortens problem” som han menar att ingen vet hur de ska hanteras. ”Förorten” är den term Åberg utstuderat väljer för Sveriges svåraste problemområden. Men krisen rör ju inte vilken förort som helst i stil med Hässelby, Solna, Täby, Nacka eller Djursholm. Det rör ett tjog invandrartäta bostadsområden. Genom valet av en neutral term döljer Åberg problemen. Därför ordna han inget om problemens orsaker eller tänkbara motåtgärder.

Krisen rör i huvudsak en storskalig invandring till ghettoliknande bostadsområden. Och inflyttningen har skett samtidigt som staten medvetet undvikit att att fixa avtal som möjliggör låglönejobb för nyanlända (ytterst går det att lagstifta om detta då LO vägrar hjälpa till). Vidare har invandringen understötts trots att bra bostäder uppenbart saknas för de inflyttande. Följden har naturligtvis blivit ett omfattande utanförskap, som särskilt satt de yngre i kriminell rörelse. Alltså har en alltför stor minoritet unga börjat försörja sig genom grov brottslighet. De har alltså byggt vidare på traditionen från sina föräldrars klansamhällen, med egna normer och grova påföljder.

Allt detta vet förstås Åberg. Men han vänder bort blicken. Han vågar eller vill inte skriva om det i Bulletin. Han påstår till och med att Sverige inte vet vad man ska göra åt problemen. Det finns åtskilliga lösningar. Men de är politiskt jobbiga. Särskilt för en vänsterliberal.

Jag menar därför att Åberg sprider vänsterliberala dimmor. En given alternativ startpunkt är nämligen att skriva om utformningen av den framtida svenska invandringspolitiken. Ett stopp för invandring – i väntan på normala förhållanden – bör påtagligt minska framväxten av utanförskap och kriminalitet. En annan lösning rör tuffare påföljder – även mot yngre, som idag smilande lämnar polisstationen för att återgå i brott. Allt detta vet antagligen också Åberg, även om jag nu tvekar något. Men han vågar inte skriva om politisk heta fenomen. Ty det anses definitivt politisk inkorrekt att tala om hårdare tag . Dessutom kan det göra att vänsterliberala läsare av Bulletin får dålig smak i munnen vid morgonkaffet.

Det tycks alltså som om Bulletin önskar att frälsa en bred krets av traditionella vänsterliberaler med god utbildning och en ekonomi som är beroende av börsen. Målgruppen är intellektuella och inte vanliga knegare. Enligt min mening är detta ett ytterst tveksamt vägval. Det gäller att vinna en bredare grupp av väljare, dvs de som tänker höger, men ändå faktiskt röstar med sossarna. Krönikor som den Åberg skrivit leder inte till tydliga aktionsmål. Tvärtom förvillas läsarna av hans dimlandskap. De passiviseras rentav. Läs själv vad han skriver på länken nedan.

Frågan är därför vilken nytta Bulletin kommer att göra. Enligt min mening behövs en satsning från näringslivets finansiärer på medier som vill aktivera vanliga passiva svenskar för individens frihet mot en tilltagande kollektiv svensk politik. Åbergs ord lämnar läsaren kvar i vänsterliberal ångest. Och väljare med borgerliga preferenser får faktiskt nästan samma information från SvD. Dessutom bättre ekonomisidor, fördjupningar samt sport och korsord!

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/kronikorer/all/vi-vet-redan-det-mesta-om-forortens-problem-utom-vad-man-kan-gora-at-dem

I SvD finns en bra artikel att läsa skriven av Timbros nya chef Benjamin Dousa. Han talar tydligt om varför Mp har fel om klimatet. Då Mp är en del av regeringen faller kritiken också tungt på Löfvens regering, som just nu har det svettigt… Här är texten.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/365715/2021-01-03/17872223/Miljopartiet-har-fel-om-klimatet

Ännu en annons från staten riktad till dig:

Jag har tidigare bloggat om liknande annonser i samma serie från statliga Arbetsmiljöverket under senhösten 2020. Och jag ryser.

Den idévärld som framtonar är ungefär likadan i samtliga annonser. Alltså bilden av arbetsgivaren som en slavdrivare, som fråntar de anställde närmast allt och det mest personliga. Nu rätten att tänka en fri tanke. Annonskampanjen är en bottennotering vad gäller offentlig propaganda som betalas av skattebetalrna.

I själva verket är det Arbetsmiljöverket och S-partiets ideologi som framstår som slavdrivarens, då de vänder sig till oss alla med sitt förnedrande budskap, precis som människor – chefer och annan personal – inte kan tänka själva. Det är en annonsering som får skönlitterära böcker som Huxley´s ”Du sköna nya värld ”och Orwells ”1984” att framstå som vetenskapliga förutsägelser rörande det elände som följer med storskalig kollektiv planering av ett samhälle. Jag ryser ännu en gång.

Något som verkligen förvånar mig är att inget medium – vad jag kunnat se – har riktat allvarlig kritik mot annonskampanjen. Och det är ett ännu allvarligare tecken på tillståndet i den svenska nationen.

Torsten Sandström

Dan Eliasson stoltserade förr i medierna med att han aldrig har sökt ett jobb. Han har bara av S-partiet uppmanats anmäla intresse och därefter på rad blivit statssekreterare, chef för Migrationsverket, Försäkringskassan, Polisen och nu senast myndigheten för samhällsberedskap. Enbart med partibok är en sådan karriär tänkbar.

Eliasson symboliserar den nutida supersossen. En person som föds in i partiet för att gödas av staten och skattebetalarna. Med andra ord är han urtypen för en person med medlemskap i den svenska politiska klassen. Han har aldrig utsatts för en enda jobbkonkurrens, utan levt hela sitt liv på livräntor från svenska skattebetalare. Hans framgångar är oskrivna, men hans misstag omvittnade. Senast nu flygresan till Kanarieöarna under tydliga flygrestriktioner pga corona samtidigt som han chefar för en myndighet som säger sig verka för beredskap och säkerhet i samhället. Det är upp-och-ned-vända världen. Men inte något ovanligt fenomen i dubbelmoralen förlovade land.

Hur länge ska det svenska samhället tyngas av denna politiska elit, som framför allt – men inte enbart – frodas inom S-partiet? Hur länge ska vi tolerera personer som kräver regellydnad av andra, men själva gör som de vill? Det är dags för ett nutida Dackeuppror!

Men tyvärr delar bonderörelsens ledare Annie Lööf boplats med Göken. Även DN, som också står med två fötter i jökboet, väljer att i sina spalter de facto försvara Eliassons resa under coronakrisens kulmen. Givetvis inte explicit, men indirekt genom att låta Eliasson framföra sina familjeskäl för resan till Kanarieöarna. Han säger att han så gärna vill träffa sin dotter som bor där samt att han jobbat så hårt under coronatiden. Pyttsan! Det finns många inom vården som – med avsevärt lägre löner – har större längtan och tagit större risker. Den risk Eliasson tagit genom att flyga söderut är fullständigt självförvållad och framför allt i strid mot hans egna officiella budskap till folket. Om du inte tror mig så kolla länken till DN nedan!

Torsten Sandström

https://www.dn.se/sverige/msb-chefen-om-resan-till-kanarieoarna-tyckte-den-var-nodvandig/?

Företags jakt efter lönsamhet och vinst riskerar att medföra låg kvalitet. Men enligt marknadens funktionssätt innebär bristfälligt utförande att producenten slås ut av sina medtävlare. Därför har privata företag en naturlig målsättning att åtminstone prestera bättre än existerande konkurrenter. Beteendet är tydligt viljestyrt genom en rad personer i företagets ledning. De chefer som inte klarar av nödvändiga kontroll och ändringsbeslut kommer att lyftas ut ur företaget.

En offentligt styrd verksamhet saknar däremot mekanismer som vad gäller effektivitet kan mäta sig med det privata företagets kvalitetsjakt. Visst har många offentliga organisationer ofta höga mål och många chefer. Men det rör sig i allmänhet om planmål i vackert formulerade ord. Efterlevnaden vad gäller kvalitet är det i allmänhet si och så med, ty tydliga måttstockar för kvalitet respektive vinst saknas normalt. Även cheferna är ett problem inom det offentliga. Det är ofta alltför många, alltför trygga i sadeln och alltför försiktiga när det gäller att fatta de drastiska beslut som krävs för ökad kvalitet. Till bilden hör att valet av chefspersoner nästan alltid har en politisk dimension. Därför utpekas normalt den person som har bäst politiska åsikter och bäst relation till personalens fackföreningar (inte så sällan har chefen facklig bakgrund). Sammantaget blir följden att den offentliga organisationen sväller administrativt och att jakten på kvalitet försvinner bakom oklara planmål och ännu mer oklara resultatbestämningar. Politik medför att byråkraterna ökar samtidigt som effektiviteten sjunker.

Den mest tragikomiska offentliga kvalitetsbedömningen utspelar sig sannolikt inom den högre utbildningen i Sverige. Jag har själv haft nära kontakt med denna cirkus. Förenklat får den universitets- eller högskoleutbildning som ska utvärderas ett formulär, i vilket cheferna för utbildningen uppmanas att skriva ned hur de planerar och verkar för att åstadkomma hög kvalitet inom den egna forskningen och utbildningen. Ett antal statistiska uppgifter efterfrågas naturligt nog även. rörande tex examina, antal forskningsrapporter och jämställdhet mellan könen.

I grunden baseras alltså kvalitetsbedömningen inte på mätbara framgångar i själva verksamheten, utan på oklara formella data beträffande planinnehåll och antal betyg, skrifter och personer med kön av olika slag. Under mina många år på Juridicum i Lund granskades vi två gånger. Första gången fick fakulteten viss kritik. Andra gången (med samma granskare) hade vi formulerat om våra planer och fick beröm. Ändå var kvaliteten inom vår organisation i huvudsak densamma vid tidpunkten för båda bedömningarna!

Någon invänder kanske att antalet examina och forskningsrapporter talar sitt tydliga språk. Men problemet är att varje utbildning själv sätter ribban på vad som är godkänt respektive underkänt vid betygsättning samt för publicering av skrifter. Det finns med andra ord en tydlig mekanism för att förmå lärare och handledare att godkänna så mycket som möjligt. Genom kvalitetsinflation kan alltså de formella resultaten skrivas upp. Särskilt lockande är detta för utbildningar med en kår av lärare, forskare och studenter med jämförelsevis svag kompetens.

Någon invänder att det sist sagda talar emot privata skolor. I privata grundskolor och gymnasier lockas företagen att driva på lärarna, så att betygen blir höga samt elever och föräldrar blir nöjda. Att betygsinflation kan vara lönsam för skolföretaget är obestridligt (men som nyss nämnts förekommer den även inom offentlig utbildning). Därför är det absolut nödvändigt att betyg i studentexamen måste baseras på nationella prov. Idag är proven alltför få och de kan tyvärr enkelt frångås som bestämmelserna är skrivna och skolmini(s)tern vill. Det som måste till är alltså flera tvingande prov. Och reglerna borde vara de omvända mot idag, nämligen att provens betyg endast vid synnerliga skäl får frångås. Skälen måste läraren redovisa.

Min slutsats är att offentlig planering i allmänhet borgar för låg kvalitet och ineffektivitet. En bredare satsning på privatisering av offentlig verksamhet är därför av godo. Men det gäller att skriva ekonomiskt smarta kontrakt, tuff offentlig kontroll av hur uppdragstagaren sköter sig samt tydliga avtalspåföljder (som landets jurister är duktiga på) mot kontraktsbrott. För allt detta behövs en ny generation politiker, som inte bara sysslar med vackra ord, utan har kompetens och mod att sköta de sysslor som de ansvarar för.

Torsten Sandström

Alla politiska rörelser som bygger på kollektivism försöker beskriva sig som hela samhällets motor. Alltså en förklaring att den egna ideologin och organisationen är nödvändiga. Endast kollektiven sägs kunna fullgöra målet att skapa ett lyckans samhälle. Märk väl att det inte är fråga om att göra individerna fria och handlingskraftiga. Nej, vänsterns S-parti – en sammanslutning av ”arbetare” – vill genom sina kollektiva rörelser åstadkomma ett samhälle som är lyckligt enligt den egna definitionen av lycka.

Därför har många kollektiva rörelser under historiens lopp utvecklat ideologiska nätverk för samhällslycka. Utopismens filosofer lade en grund, som knappast kan sägas ha visas sig fast. Lenin och Trotsky byggde vidare med uttalat förakt för individens frihet. Hela det sovjetiska samhället baserades på olika kollektiva rörelser för en mängd olika sfärer av den ideala ryska arbetarens samhällsliv. Mussolini och Hitler önskade stoppa kommunismen och ersätta den med en ny och bredare medelklassbas. Men de använde båda den kollektiva rörelsen som verktyg i sina samhällsbyggen. Och med lika ohyggliga resultat som de röda i Sovjetunionen.

Den svenska socialdemokratin har insett behovet av en socialism med mänskligt ansikte. Men ansiktet saknar, på samma vis som hos broderkollektiven utomlands, individuella drag. Förklaringen är just att lyckobygget inte skett för alla nationens medborgare, utan endast för dem som tillhör det egna kollektivet. Och detta ansiktslösa S-kollektiv har metodiskt stakats ut genom en rad satellitrörelser, för yrkesarbetare, hyresgäster, konsumenter, kristna, kulturintresserade, arbetarbarn osv. Det är förunderligt att se hur tydligt mönstret liknar det som använts i totalitära stater, av vilka många lyckligtvis gått under.

Nästan lika egendomligt är att S-partiets kollektiva samhällsbygge i grova drag består än i Sverige, år 2021, dvs 130 år efter partiets tillkomst. Trots att antalet partimedlemmar sjunkit med mer än 90% de senaste femtio åren (dvs 1 miljon betalande) klamrar man sig ännu fast vid makten i kraft av jöken. Orsaken är som jag förstår saken inget annat än den omfattande kollektiva kontroll av nationen som S-partiet fortfarande odlar. Ett maktnät som sakta håller på att brista.

Om några delar av den kollektiva rörelsen ska pekas ut som förklaring till maktinnehavet vill jag peka på följande. Viktigast är den kontroll S har över kärngrupperna fackföreningsmedlemmar och hyresgäster. Här sker kontrollen, enligt min mening, med medel som knappast är förenliga med den demokratiska rättsstatens ideal. I demokratin gäller att lagstiftningen ska förhålla sig neutral (öppet eller dolt) till privata subjekts maktrelationer. Det anses därför inte tillåtet att favorisera ett visst subjekt, lika litet som en enskild person ska behandlas negativt.

Nu vet givetvis lagstiftaren vilka egna föreningar som önskar dominera arbetsmarknaden eller vill bestämma över hyrorna i landets hyresbostäder. Genom lagtekniska knep i medbestämmandelagen respektive hyreslagstiftningen har S-partiets organisationer manövrerat sig fram till maktställning. Beträffande arbetsmarknaden ges LO-rörelsens centrala förbund i praktiken monopolställning vad gäller träffande av kollektivavtal (konkurrerande organisationer har till och med nyligen fråntagits strejkrätten!). Och landets bostadshyror bestäms i praktiken genom S-partiets hyresgäströrelse. Vid tvist om rätt hyra anses framförhandlad hyra som skälig – och i praktiken är det enbart S-partiets förening som sysslar med detta (dessutom tvingas majoriteten hyresgäster betala till denna S-förening genom hyresavin!).

Är det möjligt att tänka sig en mer effektiv kontroll av landets väljare? Till bilden hör en annan fångstfälla med svag demokratisk förankring. Genom lagstiftning tvingas svenska folket betala avgift till SVT och SR. Även här nyttjas en trixig konstruktion med en stiftelse som målvakt (bulvan) för staten. Fällan slår till genom det vetenskapligt fastställda faktum som berättar att 70,7 procent av de svenska journalisterna svarar att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval 2019 https://esvd.svd.se/shared/article/skandinaviska-journalister-star-fortsatt-tydligt-till-vanste/jEUJwBlC . Resultatet blir att nationens skattebetalare tvingas betala för daglig vänsterjournalistik i radio och teve. Okej, det finns statsstyrda medier även utomlands, men där finns kloka system för anställning av oberoende journalister samt effektiv kontroll av programutbudet. Förvisso finns en svensk granskningsnämnd, som kan ingripa mot programinslag som anses politisk vinklade/beroende. Men nämnden funkar inte i praktiken. Den silar mygg och sväljer rader av röda kameler.

På detta tämligen utstuderade vis biter sig alltså S-partiet kvar vid makten över Sverige ända fram till 2020-talet! Genom ett mångårigt och listigt konstruerat juridiskt komplex hålls en röd kollektiv folkvilja vid liv. Det mest förvånande är att de svenska partier som driver individualismens budskap – liksom förhäxade – står vid sidan om och tillåter cirkusen fortsätta. De till och med hyllar S-partiets juridiska trixande på arbetsmarknaden som ”en svensk modell”. Och ingen vågar ta tag i det bostadselände som S-partiet i åratal själv åstadkommit genom hyrestak de facto i lagen samt planeringsmyndigheter som gör byggande av bostäder åt de mest behövande mindre lockande.

Så kan alltså kollektivens slipsten dras för att befästa makten över det svenska samhället. S-partiet har alltså hittills lyckats att hålla greppet över nationen. Inte genom politiska lösningar som ger individen mer handlingsfrihet samt pengar som intjänats genom eget arbete. Utan via en gigantisk och kostnadskrävande kollektiv samverkan mellan den egna rörelsen och en omfattande statsapparat i dess tjänst. Och som sagt: den så kallade oppositionen står vid sidan om och tittar häpet på. Medan det politiska förfallet eskalerar.

Jag måste nypa mig i skinnet för att se om det är en mardröm. Men inte!

Torsten Sandström

En av de mest egofixerade journalisterna i svensk dagspress är Åsa Beckman på DN, en skribent som jag uppmärksammat i flera bloggar. Hon symboliserar en trist tendens inom svenska gammelmedier, dvs utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik (som jag också kritiserat i många bloggar). Hon skriver krönikor som är extremt självreflekterande. Maximum hittills nåddes då hon beklagade sin före detta ”lena hud” (jag trodde först att de två orden i rubriken var ett feltryck och att hennes lena hund blivit överkörd).

Jag förstår fullt väl att mediepubliken behöver förströelse. Därför är en portion lättsamma och personliga ord givetvis på plats. Men tidningsmediernas huvudfunktion är att servera nyheter, dvs fakta om händelser inom och utom landet. Beckman uppfattar sig – liksom allt fler journalister – som politiska och moraliska domare, som ska delge publiken sin egen syn på olika skeenden i samhället nationellt eller globalt.

Det är klart att många läsare – med mig – reagerar över regnet av moralkakor vi utsätts för från medierna självvalda åsiktsgurus. Detta avspeglas i en omfattande kritik av gammelmedierna i den nya tidens massmedier, dvs bloggar, poddar, webbteve samt korta kommentarer på etablerade plattformar som Facebook, Twitter osv.

Det intressanta är den skrå-anda som kritiken framkallar hos gammelmediernas anställda. Häromdagen pekade jag på hur den nya nättidningen Bulletin har hånats av Aftonbladet, Arbetet, SvD med flera. Hånet sammanhänger med en tanke om att endast personer med journalistutbildning anses ha den kompetens och värdighet att skriva texter som gammelmedierna bygger på. I fallet Bulletin blir det extra komiskt i och med att skribenterna där i genomsnitt verkar ha en betydligt högre akademisk utbildningsnivå än de anställda på dagens papperstidningar eller statens radio/teve, där det ofta räcker med personliga kontakter och några kurser från ett skrivarseminarium på en folkhögskola eller närmaste lokala högskola.

Beckmans senaste inlägg vill få läsarna att lyssna på aktivister med politiska, kulturella eller andra syften. Den som följt hennes skriverier anar att hon än en gång talar i egen sak. Hon vill rättfärdiga sin position som förmedlare av personliga åsikter i dagliga massupplagor. Det är på Beckman vi ska lyssna blir det underförstådda budskapet. Och sluta med kritiken.

Hånet mot de internetburna medierna i kombination med försvaret av rätten att strö egna visdomsord omkring sig innebär en rejäl portion dubbelmoral då budskapet kommer från anställda vid etablerade medier. Det innebär såväl ett propsande på monopol som ett underkännande av andras rätt till det fria ordet. Hennes ord blir mums för svenska vänsterpolitiker, som alltmer söker after verktyg för att stoppa kritiska internetmedier. Google och YouTubes nedstängning av SwebbTV blir på så vis ett tidens tecken. Bakom åtgärden smilar en svensk justitieminister, som trots överläggning med bla Google för ett par år sedan, frånkänner sig allt ansvar. I totalitära regimer fattas statliga beslut om nedstängning av medier. I Sverige räcker det med hemliga samtal.

Beckmans dubbelmoral blir även allvarlig om den företräds av journalister, på tidningar som kallar sig liberala, moderata, oberoende etc, som samtidigt ger prov på omfattande mångling av egna politiska eller kulturella åsikter. Här finns nämligen en tydlig skillnad mot den nya tidens nättidningar och bloggar, som i allmänhet tydligt klargör vilken politisk eller annan åsiktsinriktning mediet favoriserar. Det är på åsiktsdeklarerade skribenterna man verkligen ska lyssna. Inte på gammelmediernas högfärdiga tyckare, som inte tydligt vågar anges vilken vänsterpolitisk linje journalisten företräder.

Torsten Sandström

Medierna rapporterar att Stefan Löfven, Morgan Johansson, Lena Hallengren och Nyamko Sabuni varit ute på stora gallerior och shoppat i trängseln under julen och mellandagarna. Och Dan Eliasson (han som är chef på MSB) har flugit till Kanarieöarna på semester. Detta trots upprepade och allvarliga coronapåbud till allmänheten om att undvika just shopping och flygresor. Bakom maningarna står regeringen, jökens partier och MSB.

Inte nog med att de nämnda personerna bör föregå som goda exempel. Deras agerande försvagar framför allt verkan av kommande direktiv om försiktighet i coronatider. Resultatet riskerar således att bli ökad smittspridning och död. Precis det som påbuden vill åstadkomma.

Mest intressant är att de alla tillhör gräddan av en svensk politisk klass. Definitionen på en sådan elit är inte bara en självständig maktbas och en varaktig position i ekonomisk bemärkelse. Till bilden hör också att man tenderar att uppfatta sig stå ovanför de krav som gäller för vanliga svenskar, avseende påbud som elitens medlemmar själv utfärdar till allmänheten.

Samma överklassbeteende syns inom adel och kungamakt i historisk tid. Sossar och liberaler hånade därför med alla rätt dåtidens eliter. Men år 2020 upprepar de själva samma dubbelmoral. Det är egentligen inte så förvånande. Händelserna befäster enbart att yrkespolitikerna utvecklats till en egen klass, med distinkta funktioner och egenintressen inom det svenska samhället.

I dagarna är det brukligt att önska ”god fortsättning”. Frågan är om detta är på plats i dagens Sverige.

Torsten Sandström

Efter 8-9 månaders snack om tilltro och frivilliga lösningar avseende åtgärder av olika slag mot coronaviruset har igår regeringen äntligen valt tuffare tag via nya lagregler med påföljder. Det var precis vad många med mig förespråkade redan i våras. Vi bemöttes då med hån om okunskap om covid, om juridiken och om lämpligheten med hårda tag.

Den svenska överdödligheten talar nu alltså sitt tydliga språk. Vi ser en regering (eller rätter sagt kvotering) och en folkhälsomyndighet som blivit överkörda. Även en del andra sk experter som backar upp den politiska makten enligt folktron att makten har rätt.

För dem alla passar kanske det nysvenska ordet lesserwissers bra. Grattis!

Google´s och dotterbolaget YouTube´s spektakulära maktställning är väl omvittnad. Det rör sig om världsföretag som behärskar informationstjänster på internet i konkurrens med andra storföretag. Utan tvekan bör de ses som ledande massmediala aktörer. De agerar på en marknad där traditionella massmedier och nya internetbundna konkurrerar.

Googles storlek och marknadsställning har som bekant utsatt företaget för kritik från politiskt håll. Tillsammans med andra techjättar har Google utsatts för förhör i amerikanska kongressen. I sammanhanget har det ytterst talats om en legal uppbrytning av techjättarnas monopolliknande ställning i självständiga företagsenheter. Förhören i den amerikanska kongressen är publika och utspelas alltså framför tevekameror.

I svenska medier berättas nu om att justitieminister Morgan Johansson för ett par år sedan ska ha sammanträffat med chefer för vissa av techjättarnas svenska dotterföretag. Vad som utspelats vid detta möte vet ingen, ty det har försiggått bakom stängda dörrar. Vilka kanaler för direktkontakt akter som byggt upp mellan Rosenbad och svenska Google/YouTube vet ingen.

Detta faktum gör mig allvarligt bekymrad. Orsaken är att det rör svenska mediers frihet. Då tänker jag framför allt på de nya medier som via internetplattformar, bloggar, webbteve och likande presenterar olika politiska program och använder jägarnas nätverktyg. Det offentliga Sveriges relation till dessa medier är reglerad i svensk grundlag. Mot den bakgrunden är det onekligen märkligt att en svensk justitieminister håller hemliga överläggningar om de närmare förutsättningarna för svenska internetmediers rätt att driva sin verksamhet. Vad som justitieministern sagt vet ingen – ty i vårt land handläggs saken i smyg.

Här finns en uppenbar öppning för att de två parterna vid samtalet – regeringen och techjättarna – har tydligt skilda intressen som verkar för att samfällt fatta beslut mot tredje man. Det vill säga en samverkan för att skada fria svenska internetmediers intressen. För detta talar följande.

Å ena sidan är det fullt klart att regeringen – och svenska politiker från olika partier – kan vilja stoppa den politiska diskussion som man uppfattar som obehaglig. Här är även bonniermedierna starka påtryckare för åtgärder mot sina mindre konkurrenter. I den mån dessa utövar olaglig verksamhet över internet ska svensk lag tillämpas och rättsvårdande myndigheter agera. Däremot ska inte på regeringsnivå hemliga påtryckningar ske mot svenska medieföretag som levererar information via plattformar på internet.

Å andra sidan har techjättarna ett tydligt intresse av att släta över sin egen maktställning och därför gå den politiska makten till mötes. Techföretagen är som nyss nämnts utsatta för press som ytterst riskerar leda till svensk tvångslagstiftning eller att bolagens styckas genom reglering i USA. Att böja sig för en svensk justitieminister verkar högst rimligt.

Min allvarliga oro för skumraskaffärer är med andra ord befogad. Jag skriver detta med anledning av besked – för något år sedan och nu – om att en av de större svenska internetplattformarna – SwebbTV – fått sin verksamhet över YouTube helt nedslängd. Swebbteve har tidigare varnats för att enskilda inslag innehållit fake news. Men i dagarna har samtliga inslag på YouTube raderats. Inte bara enskilda inslag, där övertramp kan ha skett, utan flera års tevesändningar på den av Google ägda plattformen YouTube.

Liksom andra privata medieföretag har Google och YouTube rätt att agera som man vill inom det kontrakt man har med SwebbTV. Vad avtalet säger vet jag inte. Men det är inte min poäng nu. Det som oroar mig är justitieminister Morgan Johanssons maktutövning bakom stängs dörrar. Det är fråga om en form av konspiration med Google/YouTube mot SwebbTV.

En annan sak som också bekymrar mig är det vänskapsnätverk som lär finnas mellan svenska politiker och svenska Google´s chef, dvs den person som står bakom nedstängningen av SwebbtTV. Vänskapen avspeglas i sociala medier. Här är det inte fråga om något olagligt, såvitt jag förstår. Det påminner mer om frekventa vänskapsrelationer mellan politiker och svenska medier.

Men i fallet SwebbTV rör det sig inte om vänskap! Här gäller samverkan att skada en politisk motståndare genom samverkan med dennes avtalsmotpart, Google/YouTube. Och samverkan för att skada tredje man är enligt svensk rätt att se som ett kontraktsbrott, något som Google/YouTube och ytterst svenska staten kan tvingas att betala skadestånd för.

Utrikesminister Johansson slår förstås ifrån sig och säger att han inte beordrat Google/YouTube något. Det måste han förstås säga. Och han saknar även formell makt. Ingen vet vad som sagts under hemliga samtal. Men de samtalande parternas sammanfallande intresse talar för att särskilt SwebbTV råkat i onåd. Den svenska ministerns agerande ger alltså intryck av rättsröta.

Torsten Sandström

Sverige har som bekant mångåriga strukturella problem, vad gäller bostäder, arbete, skola, vårdköer, kriminalitet, försvar, skatter osv. Orsakerna är flera. Den viktigaste är en handlingsförlamning, som beror på att många heliga kor står i vägen för nytänkande och radikala lösningar. Samt kortsiktigt tänk hos landets yrkespolitiker.

Flera partier – från vänster till höger – har inte vågat ta tag i problemen, om man ens uppfattat situationen som svår. Till problembilden hör den politiska klass som jag ofta skriver om. För partierna har makten, dvs regeringsställningen, som sådan varit viktigast, inte sakinnehållet i politiken. Jöken är ett tydligt utslag av detta. Visst avses vissa reformer. Men inte de djuplodande eller radikala som situationen kräver och faktiskt varit möjliga efter valet 2018. Sossarna säljer därför nu ut några små heliga kalvar. Men de feta kossorna betar fortfarande på svenska ängar.

Inför valet 2022 ser det (idag) ut som en högervridning kan komma att ske inom väljarkåren. I dagsläget är en regering med stöd från M, SD och KD inom räckhåll. En sådan kombination borde kunna innebära en skördetid för ett antal reformer som legat i träda under tiotals år. Det vore enligt min mening ytterst välkommet.

Men min rädsla är att den politiska klassens metod – dvs deras inriktning på smärre enkla lösningar under ständig partipositionering – riskerar att medföra en fortsättning på dagens duttande hit och dit. Alltså försök att slippa stora partistrider med S, som under flera decennier fungerat som nationens politiska betongsugga. Det som skrämmer mig främst är C och L. Men faktiskt även M och KD. Ty för politikerna är inte nödvändiga reformer prio ett, utan det egna partiets överlevnad. Fortsatt politisk representation är den politiska klassens hjärtefråga.

På så vis blir en mandatperiod främst en startsträcka inför nästa val. Visst är ett antal reformer en bra språngbräda för en kommande valrörelse, men alla politiker vet att folket har kort minne och att varje valrörelse blir en ny löftesroulette. Flest läckra utfästelser är det som gäller. Och det som då utlovas är självfallet inga juridiska förbindelser, utan indikationer, som kan förklaras bort hur enkelt som helst. Se bara på Sveriges äldsta strukturproblem: en av politikerna vållad bostadsbrist! Många vet att det finns lösningar via en fri marknad, friare byggplanering och en ny skattepolitik för bostadssektorn. Men ändå händer inget – sedan 1942 lever vi under en lagreglerad hyresreglering som permanentats under täcknamnet ”bruksvärdesystem”. S-partiets egna rörelse har i nästan hundra år haft vetorätt och den vill inte se reformer som gör att rörelsen förlorar makten.

Partiernas positionering medför att Sverige nu befinner sig i ett politiskt limbo. C-partiets bondeledare, Annie Lööf, säger i medierna att hon inte vet hur man 2022 ska välja mellan SD och V! Med andra ord är kommunistpartiet ett faktiskt valalternativ för C! Förklaringen är förstås SD inställning till invandring, som C-partiet till varje pris vill stoppa.

Invandringsfrågan är också ett dilemma för M och KD, som helst vill göra sig kvitt hotet från höger, dvs från SD. Att eliminera en konkurrent är en del av den politiska klassens vardagsmål. För sin överlevnad tvingas M och SD nu att driva en invandringskritisk linje baserad på kvoter. Tvånget beror även på de två partiernas tidigare fatala misslyckanden i samband med Reinfeldts ord om ”öppna hjärtan”. Dessutom är reformer enligt min mening vettig politik i och med asylrätten inte funkar, varför de som vägras asyl ändå blir kvar och Jökens partier inte klarar av integrationen av dem (exv genom att lagstifta om temporära låglönejobb).

Problemet är att M och KD främst positionerar sig. Om valet 2022 öppnar för en regering i Alliansens tecken kommer M/KD att hälsa C/L välkomna och säga adjö till SD. Detta kan man redan nu höra i det interna kivet mellan de före detta allierade. Resultatet blir givetvis en invandringspolitik av S-modell. Samt i övrigt en återgång till den vänsterliberala linje som utesluter djärva grepp rörande de strukturproblem som ett mångårigt maktinnehav av S skapat.

Min oro rör alltså ytterligare år av borgfred med S, dvs något som konserverar de strukturproblem som lamslår nationen. Jag hoppas jag har fel. Men det jag skriver antyds i de snöflingor som omger tomten i julens kristallkula.

Torsten Sandström

I mina bloggar kritiseras EU flitigt. En organisation som verkar för överstatlighet, byråkrati och penningslöseri. Nu har britterna befriat sig från EU-buren! Det är bara att gratulera den nation som ännu en gång i historien modigt väljer förnuftets väg.

Tyvärr står Sverige kvar i förlorarnas krets. Många av de 27 medlemsnationerna är tyngda av problem – inte minst avseende bristande demokrati, korruption, svag utbildning, statligt mismanegement osv. OK, att svenska företag tjänar pengar på den inre marknaden, men britterna kommer också att få tillgång till denna kommersiella gemenskap, som enligt min mening är det främsta skälet till ett europeiskt samarbete. UK tar alltså ett strategiskt viktigt steg mot att själv kontrollera sin framtid via egen lagstiftning, egen domstolsmakt och en mängd friska pengar i kassan för att satsa på den egna nationens intressen (och inte på EU-bidrag till slappa medlemsnationer).

Johan Westerholm – på alltid läsvärda Ledarsidorna.se – lyfter fram en särskild nyttoaspekt för britterna: de slipper att tillhöra förlorarnas Erasmus-samarbete. Detta förvånar nog en och annan läsare. Men britternas toppuniversitet rankas högre än de bästa som nu bli kvar inom EU, läs själv i länken. Britterna kan alltså själva fritt välja samarbete rörande forskning och högre utbildning med framtidsnationer såsom Kina och Indien (något som EU de facto motverkat via Erasmus). Dessutom har britterna kvar en fot i USA, Kanada och Australien. Och lockbetet i engelska språkets dragningskraft. Läs Westerholms gratulationstext i länken nedan.

Många svenskar tycker att jag nu bara skeriver strunt. Men deras inställning illustrerar det jag ser som PK-ism, dvs följden av indoktrinering i åratal. En stor del svenskar tycker och tänker som storebror S-taten lär ut. För att inte tala om Bonniers L-parti – där DN:s och vänsterns Catrine Marcal beskriver Brexit som en skam för UK . En sund instinkt om att fri handel är bra har via EU-propaganda resulterat i en ineffektiv och dyr federal europeiska struktur. Därför ser inte alla genast att EU:s kejsare förlorat sina kläder. Politiker och medier kritiserar nämligen inte den process av förstelning som EU hamnat i.

Sverige har med andra ord råkat i dåligt sällskap (med några undantag i norr). Efter britternas uttåg är det läge för Sverige att hänga på deras strävan efter återerövrad nationell självkontroll. Jag tror faktiskt att Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland på några års sikt kommer att lämna EU:s järnbur. Marknadens effektivitet hotas nämligen av ett växande kommandosystem från Bryssel. Tänk bara på Dataskyddsförordningen, tidernas juridiska pinoverktyg!

Lärdomen av EU:s misslyckande tror jag är att det inte går att bygga ett palats uppifrån. Det blir i så fall inget annat än ett luftslott.

Torsten Sandström

Det är inte så att jag är oberörd av rapporter om miljön, CO2, corona eller krig och hunger runtom i världen. Men jag har framtidstro. Min övertygelse är att kloka politiker, företagare och framför allt vanliga människor kommer att reda ut en rad problem. Hittills har det ju gått bra får man ändå säga då rapporter anländer om minskat våld utomlands och minskad hunger i fattiga länder. Kruxet är ett antal nya problem förmodligen kommer att yppas.

Det finns journalister och politiker som tror sig kunna vinna något politiskt genom framkallande av hysteri och kris varthelst de ser. De är sannolikt väl menande. Men de påminner om påvekyrkans ständiga upprop under högmedeltiden om kortsåg mot muslimer som erövrat det heliga landet. Och det gick ju inte så bra.

En sådan hysteriker är DN:s kulturchef Björn Wiman. Jag läser ibland hans artiklar, men mest för att han excellerar i ett så utstuderat politiskt vrängande genom eget skapade krisscenarier. Mannen är frälst av FN:s klimatpanel. Att den skulle kunna syssla med politiskt vinklade rapporter är Wiman totalt främmande. I den artikel som jag länkar till målar han ånyo upp civilisationens undergång om inte Parisavtalet snabbt förverkligas. Intryck skapas av förintelse, där coronaviruset bara är en försmak på det elände som står framför mänskligheten.

En annan hysteriker häckar på SvD. Han heter Peter Alestig. För varje vecka blir rubrikerna allt fetare – och bilderna mer skriande – om kris och elände. Även hans texter saknar proportioner rörande utvecklingen i tid och rum. Genom att själv välja ut ett antal forskare – som säger det Alestig tror på – får han läsarna att ana drunkningsdöden ena dagen, svältdöden den andra och att brännas till döds den tredje. Inte ett enda försök att fråga alternativa forskare, som är skeptiker till CO2-problemtiken. Bara ett enda manus: CO2-krisen som kommer närmare för var dag. Inget, som sagt, om att krisens proportioner kanske inte är allvarlig för alla. Många kan kanske till och med få det bättre. Inte ett ord om kärnkraftens fördelar, som verkligen sätter CO2-frågan på sin spets!

Jag är själv öppen för att förbränningen av kol, olja och skogsråvaror kan ge upphov till atmosfäriska problem som bidrar till ett varmare klimat. Däremot tvekar jag inför graden av sannolikhet. Dessutom är frågan om utvecklingens tempo och geografi ytterst osäker. Det är en vetenskapliga frågor, som ännu inte besvarats med tillräcklig säkerhet. Därför är skepsis som vanligt en sund och hedervärd vetenskaplig ståndpunkt. Jag litar lika lite på politikerna i FN:s klimatpanel som på medeltiden påvar. Utan tydliga bevis höjer nämligen politikerna bakom IPCC rösten. Och mediernas megafonerna skruvar upp tonläget. Det inger inte alls förtroende.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-vill-du-verkligen-tillbaka-till-det-normala/

Följande rubrik med undertext har saxats ur Sydsvenskan, som i verkligheten driver en vänsterlinje:

Finansministern ser nyliberalismens död

Pandemin blir den sista sucken för den nyliberala kapitalismen, tror finansministern. Nu efterfrågas mer satsningar på det gemensamma. Och det ska betalas med högre kapitalskatter, säger Magdalena Andersson (S) i en julintervju.

Dessa profetiska ord kommer från munnen på en minister i en regering som fundamentalt misslyckats med att hantera covidpandemin i Sverige. Till och med det norska S-partiets fd statsminister Gro Harlem Brundtland förfasar sig över Sveriges omkring 8000 döda jämfört med Norges 400. En havererad svensk regering försöker nu envist skylla ifrån sig och peka på att ett kapitalistisk marknadssystem visat sig fel. Det ska väck och nu krävs det rejäla skattehöjningar i sann socialistisk anda.

Enbart en troende S-partist kan säga något så inbilskt! Vad har kapitalismen med corona att göra? I så fall ligger väl sossarnas globalism närmare till hands, med tanke på virusets ursprung i Kina? Nej, vi möter en desperat minister i en oduglig regering. En person som bergfast tror att den kollektiva samhällsmodell som S byggt tillhör framtiden.

Sanningen är att S-politiken nått väg ände. Ett av flera bevis är S nu orsakat 20 gånger fler dödsfall i covid än den konservativa regeringens Norge. Det svenska S-partiets fundamentala misslyckande beror på den samhällsform som det byggt under minst femtio år. Det vill säga ministrar med låg utbildningsnivå och utan sakkompetens. Orsaken är tron på framgång genom att partiet och dess underorganisationer ges makt över staten. Samt en alldeles oformlig byråkrati – ett allierad maktkomplex – som leds av chefer med S-sympatier. Den ena byråkraten vet inte vad den andra gör. Däremot vet man att myndigheten är ofelbar. Och att staten tillhös S.

Det enda som coronautfallet tydligt visar för svensk del är alltså att S-partiets korporativa stat och dess gigantiska och ineffektiva byråkrati misslyckats. Det vi ser rör inte alls kapitalismens framtid, utan snarare socialdemokratins förfall och förestående död. Bara den som sedan SSU-tiden matats med S-partiets dogmer kan spå marknadssamhällets undergång. Hon ser att hennes egen ideologi är åldrig och spelat ut sin roll. Att marknaden – med sina brister – trots allt sköter många ting bättre än hennes ineffektiva regim. Det är Magdalena Anderssons barnatro som är färdig för historiens skräphög!

Torsten Sandström

”Va fan får vi för pengarna” utbrast en irriterad företagsledare häromåret. Jag menar att vi får en hel del fin välfärd. Men också en ofattbar mängd meningslösa offentliga insatser. Tiotusentals byråkrater som var dag vänder papper, sammanmträder och åker på konferenser. En finansminister värd namnet skulle med lite mod, en halv dags arbete och en rödpenna kunna minska statens budget med minst 10% (dvs omkring 100 miljarder).

Byråkraterna på Arbetsmiljöverket tycks ha särskilt lite att göra. Vad sägs om annonskampanjen under coronatid som vi skattebetalare måste betala?! Barnsliga, naiva och fördummande pekpinnar till svenska arbetsgivare och anställda. Precis som om människor inte längre kan tänka själva, utan att storebror staten måste tala om det mest elementära. Det är pinsamt att läsa och samtidigt veta att jag är med och betalar skräpet.

Kampanjen befäster också bilden av arbetsgivaren som dum och taskig. Alltså ledningspersoner som inte ens låter sina anställda gå på toa. Eller inte är tillräckligt kloka för att ge de anställda tid till tröst av sjuka och gamla. På något annat vis kan ju inte kampanjen tolkas. De vårdanställda jobbar häcken av sig och vet nog själva bättre än åtminstone hemarbetande byråkrater i Solna.

Byråkraterna på det förvuxna Arbetsmiljöverket lever i en helt annan värld än du och jag. De är nämligen kuggar i S-partiets ideologiska system. Där vet alltid partiet, rörelsen och statens byråkrater bäst. Deras samverkan är ideologisk och behöver inte kommenderas fram. Då de befinner sig miltals från det svenska folkets vardag går det ofta åt pepparn. Den heliga makten över staten och den politiska klassens återval är deras lovsång.

Göran Palm skrev 1968 boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Den röda tråden var att svenska folket indoktrinerades i borgerlig riktning. Idag bör samma titel användas för en bok om S-partiets ideologi. Ett viktigt kapitel handlar om den fördummande propaganda som fjäskande byråkrater serverar för många skattepengar.

Torsten Sandström

Nu är det klart att ett antal finansiärer avsatt några miljoner för att skapa ett högerinriktat debatt- och nyhetsorgan. ”Bulletin” heter det. Penningsatsningen är verkligen på tiden! Trots den svenska väljarkårens borgerliga majoritet har de vänsterliberala en kompakt makt över medierna. Följande språkrör talar för sig själva: Bonnier, Schibstedt och SR/SVT. Resultatet är horder av vänstersinnade journalister. De predikar var dag, så att vänstern håller sig flytande. Än så länge.

Till och med SvD presenterade innan första numret av Bulletin sett dagens ljus – via Elisabeth Andersson – nyheten i en anda av avsmak. Det är miljardärer – och adelsmän! – bakom framhåller hon. Och det är inte främst journalister som ska skriva bulletiner, noterar Andersson i samma typiska skråanda.

Andersson anar inte vilka enväldiga finansiella mekanismer som finns bakom SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och SR/SVT! Eller vilka drösar av vänsterjournalisster som häckar på deras redaktioner. Andersson talar i egen sak, något som svenska journalister alltför länge sysslat med: eller rättare sagt i vänsterns sak. Vilken inbilskhet visar hon inte då hon antyder att det krävs journalister för att driva ett ett nyhetsmedium. Idag skulle jag påstå att merparten svenska journalister – det finns flera lysande undantag – sysslar med åsiktsjournalistik och inte oberoende presentation av händelser i samhället. Den traditionella tredje statsmakten har i vårt land somnat in i en rosenröd törnrosasömn.

Idag läser jag första numret av Bulletin. Jag slås av det försiktiga anslaget i starten. Man helgarderat med att påtala tidningens liberalism, samtidigt som tidningens namn skrivs i frakturstil! Möjligtvis vill Bulletins ledning öka förtroendet hos läsarna genom en honnör mot New York, London eller Frankfurt. Vidare utannonseras för säkerhets skull många nobelpristagare i ekonomi som skribenter. Annars domineras tidningen av en. handfull universitetsutbildade journalister från högerkanten, ofta utan särskild skolning från landets journalistseminarier, vilket verkar lovande och i stil med den konservativa stämpel som också används som säkerhetsnål.

Jag hoppas att det nya organet blir lika frispråkigt och omtyckt som Nyheter och Bulletiner från Mosebacke. Det är en öppen diskussion som behövs i Sverige. Inte den svenska betongkorridoren åt vänster. Utan även glimtar av de samhällskritiska och pragmatiska argument som många konservativa presenterar. Alltså ord i den stil som dagligen förekommer kring miljontals svenska kaffebord.

Mest glad är jag över att förmögna affärsmän insett att det är hög tid att höja rösten. Det gäller enligt min mening att inte bara huka och jamsa med vänstern för att vinna kontrakt med det offentliga. S-partiet har under årens lopp förvandlat Sverige till en enkelriktad autostrada av betong. Och det har stått skattebetalarna dyrt. Många politiska strukturproblem har i åratal legat i träda.

Torsten Sandström

Jag kan inte förstå hur min föräldrars trygga L-parti liksom en zombie vandrar mot politisk undergång. Partiet har släppt sin gamla frisinnade och ofta förnuftiga linje – förvisso med doft av nykterhetssträvan och religiös frälsning. I stället har liberalismens förvandlats till ett principrytteri i politisk korrekthet. Exakt varje PK-problem måste rutas in!

Ett framgångsrikt L-parti – i S-partiets skugga – måste satsa på sakpolitiska lösningar av Sveriges många strukturproblem. Men L-partiet väljer i stället symbolpolitik i Jökens turbulenta bo. Det är ingen slump att partiledaren är en kvinna som invandrat till Sverige. Mer förvånande är att hon inte samtidigt är lesbisk och rörelsehindrad, ty det typiska för L är att först och främst prioritera det korrekta och sedan fundera över förnuftig politik. L-partiet tror sig kunna vinna röster från S genom en radikal demonstrationspolitik där varje minoritet upphöjs till en primär samhällsangelägenhet. Och där globala intressen – inklusive EU – sätts framför nationens behov. Någon kanske tycker det är vackert. Men enligt min kompass rör det sig inte om liberalism, utan om dödsförakt.

Min bild av gamla tiders liberaler visar att de ville frigöra breda skaror av människor, som lever antingen under inflytande av åldriga maktregimer eller under socialismens kollektiva ideal. Alltså en kamp mot två förtryckande dogmer. Nu väljer L-partiet att alliera sig med vänsterns krafter. Och presenterar sig som alla minoriteters kramare. Det kan aldrig leda till en stabil politisk bas i svensk politik. Särskilt inte som C-partiet jobbar hårt för positionen som unga kvinnors bästa vän (varför C mörkar sin maktbas hos nationens manliga lantbrukare).

Det är därför fullständigt logiskt att L-partiets väljarsiffror stadigt sjunker. Påståendet att det beror på att partiets politik inte presenterats tillräckligt tydligt för svenska folket är absurt. Tvärtom har nationens medborgare fuller väl insett att L-partiet för en politik som bär mot undergången. En politik för fåtalet. Sveket mot den samlade borgerligheten går inte heller att tvätta bort.

Idag läser jag att L fått regeringen att gå med på en utredning om förstatligande av skolan. Jag har inget mot detta, men… Det sker efter två år av S-styre och två år kvar till nästa val. Vad värre är, utredningen ska inte mynna ut i förslag till praktiska lösningar av ett förstatligande! Ytterligare en utredning och många förlorade år måste alltså till! Således ännu en symbolpolitik åtgärd från ett L-parti i kris. Och det är S-partiet som åter håller i taktpinnen.

Det vi ser är liberalismens långa färd mot natt. Eller med andra ord en dödskyss från vänsterns andra partier. Min förhoppning är att väljarna slänger ut Jökboets partier vid nästa val.

Torsten Sandström

Svenska politiker kritiserar Polens regering för att staten via ett stålbolag köpt upp en polsk mediekoncern. Svenska politiker och medier skriar om att staten i Polen försöker hindra yttrandefriheten och begränsa nationens demokratiska system. Kritiken är helt berättigad i sak.

Men hur ser det då ut i Sverige? Här har vi en teve och radio som styrs av staten och finansieras via lagreglerade tvångsavgifter. SVT ägs visserligen inte av staten, men genom en stiftelse som fungerar som statens lydiga redskap vad gäller styrning av mediebolaget. Därför blir det vänstervridna reportage.

Nu över till det viktigaste a propå Polen. Kolla hur SVT:s ”konkurent” TV4 numera kontrolleras av staten! Sedan mer än två år tillbaka äger Telia AB alla aktierna i TV4, efter ett köp från Bonniers. Svenska staten äger alltså nära nog 40% av aktierna i Telia. Näst största ägare innehar bara 3 % av aktierna. Effekten är att svenska staten genom det gamla Televerket – som numera heter Telia AB – äger TV4. Trots kritik om statlig mediekontroll av TV4 har regeringen inte avyttrat sina aktier i Telia eller gett bolaget stämmodirektiv om att sälja aktierna i TV4. Den svenska regeringen gillar läget. Och EU-kommissionen har typiskt nog godkänt Telias förvärv från misstankar om konkurrensbegränsning på tevemarknaden. Så funkar EU, som annars skryter om fri konkurrens och åsiktsbildning och skriker om Polen.

Regeringens agerande illustrerar S-partiets mångåriga ambition att kontrollera tevemediet i landet. Visserligen indirekt. Men ändå på samma vis som i Polen! Där högerpopulism, i Sverige vänsterpolitik.

Torsten Sandström

Efter att ha levt med coronkris under mer än ett halvårs tid klarnar nu bilden av Sveriges övergripande politiska problem. Regeringen och myndigheternas vacklande hit och dit – och den ständiga skuldbeläggningen av andra – blixtbelyser att S-partiets statsbygge nått vägs ände.

Häromdagen riktar coronkommissionen stenhård kritik mot regeringen rörande passivitet under våren avsende direktiv rörande äldreboenden där dödligheten slagit i taket. Dagen efter upprepas kritiken av kungen i en teveutsändning. Samma dag försvarar Tegnell sin myndighets linje (dom vet som vanligt bäst). Och en dag senare säger hans chef, Carlsson, att myndigheten minsann tagit fram tuffa besked tidigt, men att regeringen inte godtagit dem. Och samma dag – men åtta månader för sent – uppmanas resande i kollektivtrafiken att bära munskydd. Vilken soppa av bristande regeringspolitik och myndighetshybris.

S-partiet har under minst femtio års tid byggt en svensk statsapparat med sig själv i centrum – omgiven av partiets egna kollektiva drabantrörelser. Under S-rörelsen högkvarter har flera tjog av statliga myndigheter organiserats med tusen och åter tusen byråkrater. För varje skeende i en människas liv har stora byråkratier inrättats. Inte nog med att antalet byråkrater är gigantiskt, samordningen mellan myndigheterna lyser i allmänhet med sin frånvaro. Den ena myndigheten rapporterar inte till den andra och deras databanker är knappast effektivt samordnade. Följden blir mångdubbelt arbete, famlande i mörker och framför allt en hiskelig pengarullning utan tillräcklig kontroll.

Under det gångna året har detta elände blottlagts genom den grovt misskötta hanteringen av svensk covidpolitik. Regeringen som styr landet har varit passiv och litat på sina myndigheter (med chefer som partiet ofta pekat ut). Folkhälsomyndigheten har trott sig vara vetenskaplig mästare i virushantering och valt en linje som förvånat Europa och våra grannar, av vilka de senare visat sig vara mycket skickligare att bekämpa virusets verkningar. Frånsett ett fåtal lagliga ordningskrav har regeringen var dag excellerat i ett flöde av oklara rekommendationer för lokal, regional respektive nationella nivå. Och så de eviga undanflykterna och påpekandena som att det är andra som bär ansvaret. Svenska folket har helt enkelt desinformerats och förts bakom ljuset av landet regering och dess bastanta komplex av byråkrater.

Jag hoppas att kloka politiker på högerkanten nu kan ta lärdom av det som skett. Inte bara genom att i framtiden minska antalet regioner från 21 till exv 6. En centralisering är förvisso bra, men den angriper inte själva kärnan, dvs byråkratieländet. De kvarvarande regionerna kommer att ledas av de högsta medlemmarna i den politiska klass som idag leder en dysfunktionell vårdapparat. Och massor av de bortrationaliserade regioneras administratörer kommer att flyttas över till den nya centraliserade byråkratin.

Framför allt gäller det att skapa en regeringsmakt som själv påtar sig ansvar. Och som utkräver ansvar av de politiker och myndigheter som finns i omgivningen. Myndigheterna måste ovillkorligen bantas, slås samman och manas på genom ett återinförande av brottet mot försumlig myndighetsutövning (som Palme slopat). Sveriges många strukturella problem måste på allvar betas av – det ena efter det andra, utan prut. Det måste således bli slut på S-partiets bevarande av sin egen idealstat, där ideologiska visioner går före hårda politiska resultat. I Sverige förmedlar arbetsförmedlingen nästan inga jobb, facken stänger ut nyanlända från låglönejobb och hyresgäströrelsen stoppar marknadshyror som kan få fart på byggandet. S-partiets betongrörelser förhindrar med andra ord en sund utveckling av nationen!

Det gäller alltså att ersätta S-partiets egna trötta och ineffektiva stat, med en mindre ideologisk och mer resultatinriktad offentlig apparat. Det kommer att krävas hårda nypor. Många byråkrater måste tvingas söka nya jobb, så gott det nu går. Först om en ny högerinriktade regering vågar satsa på tuff reformpolitik kommer Sveriges offentliga sektor att kunna mäta sig med grannländernas.

Men det finns ett krux. Frågan är om M, SD och KD vågar? C- och L-partierna har under coronaperioden stöttat maktmissbrukets S-regering. Den politiska klassens allmänna vägval har hittills varit att försiktigt röra om i köttgrytorna – för att inte rubba sin egen framtid där. Men om M och KD verkligen vill visa mod till förnyelse av den svenska statens ledning kommer de att skrivas in i nationens historiebok. Kapitlet där kommer kanske att ha rubriken: ”Från en korporativ till en resultatinriktad stat”.

Torsten Sandström

Thomas Bodström säger i Dagens industri: ”Ett barns idrottande får aldrig bli en klassfråga”.

Även om man varit justitieminister i en S-regering krävs det ändå lite mer eftertanke än billiga naiva ord. Han väljer att uttala sig om idrott och hamnar så fel. Hela livet i samhället är en kamp. Alla människor har olika bakgrund begåvningsmässigt, framåtanda, ekonomiskt, familjärt osv. En del går att kompensera genom skattebidrag och lagstiftning, men det är trots allt en mindre bit av människornas liv. Det mesta måste flertalet fixa själv genom arbete.

Bodström, som liksom sin farsa en gång i tiden också varit minister i en S-regering, talar nu om att alla ska ha rätt att idrotta. Precis som det är livets mest centrala fråga, jämfört med utbildning, arbete, bostad, familjebildning. Att idrotta får aldrig bli en klassfråga, säger alltså Bodström. Men alla livets val är i det moderna samhället till stor del beroende av individens personliga förutsättningar och enbart i mindre grad av familj och samhälle. Genom regler och bidrag via skattepengar kan endast lite göras, men förstås ändå något.

Viktigare än att snacka om klass är att bygga kämpande och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Förr var skolan en språngbräda för dem som ville göra en klassresa. Men då gällde det att lyssna, plugga och klara av många prov. Flera av mina gamla skolkamrater har gjort en sådan resa. Inte genom att ropa på samhället eller skylla ifrån sig på det sociala för misstag. Utan genom att spotta i nävarna och plugga, som sagt.

Nu har den svenska skolan övergett ideologin om kamp. I S-partiets samhälle är bara orden ”kamp” och ”ansvar” tecken på auktoritära böjelser. Betongens och kollektivens arbetarrörelse har lämnat idén om den enskildes ansträngning för egen framgång. Nu ska alla bäddas in i s-partiets skyddande betonghölje. Mantrat är att allt går väl om du litar på partiet med stort S.

Förvisso bygger varje gott samhälle på samverkan. Men ändå viktigare är krav och ambition till egen ansträngning. Minns John Kennedys ord om att vi ska tala om vad vi själva kan göra! Inget samhälle har någonsin erbjudit sina medborgare ett liv baserat på 100% frikort. Varför inte ta fasta på människans inneboende strävan efter att få det bättre, genom att tala om vad du själv kan göra! Inte bara fråga efter vad samhället ska uträtta.

Och om en politiker ska uttala sig om samhällets uppgifter finns det väl mycket viktigare problem att lyfta fram än rätten att idrotta? Rör livet verkligen möjligheten att spela i fotbollslaget för pojkar eller flickor födda 2006? Framgångar sker inte bara genom en ”rätt”att spela. Det är så mycket mer av kampanda, träning och förmåga att underkasta sig som behövs.

För Bodström och S-partiet framstår livet som en fotbollsmatch där alla har rätt att lira, göra mål, få beröm osv. Alltså rätten till det positiva. Betongens och kollektivens S-folk talar aldrig om det svåra eller negativa (som Kennedy gjorde). Ändå är det ansträngningen och den hårda strävan som skapar framgång. Tillhör du de få som fötts med pengar kanske det går ändå, men ofta utan genuin tillfredställelse och lycka.

Men de som lärt sig kämpa kan ofta häva sig upp över S-partiets led av beroende bidragstagare. Det är just detta som S inte önskar. Man vill nämligen vara den rörelse som hanterar ett kollektiv som ska fråga efter vad den politiska eliten kan fixa. Det är därför en S-politiker uttala sig i landet medier om att ett barns idrottande aldrig får bli en klassfråga. Klass är med andra ord en stoppsignal som partiet själv vill styra över.

Om det är viktigt att tala om ”klass” i dagens samhälle så rör det faktisk framväxten av ledande politiker i stil med dem från familjen Bodström. Alltså personer som vuxit in i S-partiets maktapparat. Och stannat där i olika roller för makt, försörjning och trygghet. Typiskt nog har Bodström en syster som ibland hörs diskutera politik i det skattefinansierade Sveriges Radio.

Mitt bloggande om den politiska klassen anses av många som oförskämt eller dålig ton. Jag kan förstå varför, men absolut inte hålla med. Även under tidigare skeden i svensk historia har folket tvingats försörja sina ledare. Idag är de förvisso valda i allmänna val. Men den som synar den svenska demokratin i fogarna ser tydliga tecken på ovilja att släppa in nya politiska partier eller folkliga rörelser. Detta genom val på parti och inte på person. Genom 4%-spärren till riksdagen. Genom avsaknad av grundlagsregler om rotation vid val till riksdagen. Genom partiernas interna maktstrukturer, som ser till att hålla politiker kvar från ungdomsrörelser, via kommunal politik, till livets slut med goda pensioner mm. Samt inte minst genom ovilja att öppna för direkt demokrati där medborgare tillåts organisera sig för folkomröstning om lagförslag.

Liksom äldre tiders eliter agerar dagens politiska klass mot rotation inom den politiska makten. På så vis har rollen som politiker blivit en klassfråga. Men den utvecklingen kritiserar förstås inte Bodström. Svensk demokrati är ännu inte fullbordad!

Torsten Sandström

För några år sedan förvandlade Göran Persson högskolan i Örebro till universitet. För det fick han en doktorshatt. Nu meddelar en annan S-partist, Matilda Ernkrans, att Mälardalens högskola en timmes resväg längre österut från Örebro planeras att upphöjas till universitet. Till bilden hör att Uppsala och Stockholm inte ligger långt bort. Antagligen behöver även Ernkrans en doktorshatt. Den politiska klassen inom dagens S-parti kan nämligen inte skryta med några utbildningsmeriter. Vad värre är: de saknar även förnuft.

Någon säger kanske: det spelar väl ingen roll om verksamheten kallas universitet! Jo det gör det! För det första lockas unga människor att tro att de nya universiteten har samma kvalitet som de äldre, mätt i antalet kvalificerade forskare, lärare, handledare, bibliotek och en väl prövad kultur för undervisning och forskning med höga krav. För det andra ger stämpeln ”universitet” de nya inrättningarna en möjlighet att konkurrera med de större och mer avancerade om statens forskningspengar. Enligt min mening är det olyckligt om statsbidrag sprids ut över landets alla barfotaforskare. För det tredje blir risken därför stor att de nya universiteten blir lydiga forskningsredskap för S-partiet själv. Jag tycker mig nämligen se att exv universitetet i Malmö (bara några mil från jätten i Lund) har en tydlig profil avseende vänsterinriktad forskning inom flera discipliner. För det fjärde framstår skapandet av lokala universitet som kommunala status- och sysselsättningsprojekt, som ortens politiker vill att hela landets skattebetalare ska finansiera.

Utvecklingen speglar i grunden S-partiets okunskap om vad kunskaper och utbildning innebär för en nation. Precis som med grundskolor och gymnasier tror S-partiet att det rör sig om mängden undgomar som slussas in, alltså kvantiteten. Oförståelsen är stor för att kunskaper avser kvalitet och inte bara kvantitet. Jag tror att synen på studier främst sammanhänger med den politiska klassen egna erfarenheter. Utan egna betydande ansträngningar och erfarenheter – dvs resultat – av påtagliga högre studier vill man tro att det ändå går att göra karriär i det vanliga arbetslivet. Göran Persson har orsakat svensk utbildning fundamental skada genom kommunaliseringen av skolan. Att det går att komma upp sig inom politiken utan formell kompetens är en sak. Ett kunskapssamhälle baseras däremot på tydliga krav, lång träning, hårda prov och tuff konkurrens. Alla anspråk jag nyss räknat upp är förhatliga begrepp inom S-partiet, som kravlöshetens lovsång. Därför kommer S aldrig att bygga ett kunskapssamhälle.

Tillgängliga studier tyder på att Sverige idag lider av en betydande kunskapskris mätt i kvalitet inom såväl lägre som högre utbildning. Förklaringen ligger S-partiets oförnuftiga idéer om skolan som ett ideologiskt växthus. Nu tror S-partiet att det gäller att satsa på nya universitet. Som om själva etiketten skapar något nytt och gott. Precis som med parollen att alla ska få studentmössor – men slippa tuffa betygskrav – blir följden enbart en stegrad kunskapsinflation, dvs formella meriter utan reella kunskaper. Detta är i ett nötskal den utveckling S bidragit med inom svensk utbildning.

Det är hög komik att Ernkrans från Örebro bär titeln ”minister för högre utbildning och forskning”. Efter snuttifierade studier på Göran Perssonuniversitet i Örebro har hon nu genom gåvan till grannstaden kvalificerat sig för en doktorshatt i Västerås.

Torsten Sandström

När ett elände upphör brukar man ju bli förhoppningsfull. Men det gäller tyvärr inte det svenska Jökboets regering. Efter att Mp:s Peter Eriksson idag meddelat sin avgång blev jag glad. Men tyvärr inte länge. Snart insåg jag att han kommer att ersättas av ännu en kvotering från det parti som ställt till med så stor skada för nationen.

Han kommer nog att bli landshövding i Norrbotten från den 1/2 2021. Grattis alla vänsternorrlänningar! A propå medlemmar från den politiska klassen: tala om invasiva arter!

Torsten Sandström

Sverige har 10 miljoner medborgare, unga som gamla. Av landets drygt 5 miljoner anställda betalar enbart 1.3 miljoner skatt till staten. Alltså betalar enbart 20 % av befolkningen statsskatt. Många fler betalar förstås moms och skatt till kommuner.

Jag har tidigare bloggat om att Sidas gåvor till u-länder kostar c:a 45 miljarder totalt per år. Utslaget per svensk blir det omkring 4.500 kr per år. Men utslaget på de 20 % ( dvs 1,3 miljoner anställda) som betalar statsskatt blir det i genomsnitt faktiskt så mycket som mer än 30.000 kronor per år. Då statsskatten är progressiv innebär det förstås att fler betalar mindre och en mindre grupp mycket mer per år. Två högavlönade familjemedlemmar betalar alltså minst 60.000 kronor i u-landsbidrag via Sidas gåvoverksamhet. Ska detta anses rimligt?

Om vi utgår från verkligheten så betalar Tyskland och Frankrike enbart omkring 0,5% av sin BNI (bruttonationalinkomst) till u-länder, medan Sverige betalar dubbelt upp, dvs 1% av BNI. Antalet medborgare och BNI-höjden är förstås större i dessa länder. Men om vi bortser från dessa proportionsskillnader kan man säga att varje genomsnittssvensk som betalar statsskatt skänker omkring 15.000 kronor mer per ån än en tysk eller fransman. Ska detta anses som rimligt?

Mina beräkningar är enkla och kan göras av varje svensk vid köksbordet. Anledningen till att siffrorna upplevs som hiskeliga är att varken politiker, medier och än mindre Sida väljer att presentera verkligheten som den är. Man önskar att totalbeloppet ska försvinna i statens stora budget på drygt tusen miljarder kronor. Om de sanna beloppen blivit kända hade antagligen folk protesterat och undrat varför svenskar måste betala mer än tyskar och fransmän. Något av en omvänd och tragisk vinkling av vitsar om tysken, fransmannen och Bellman! Dessutom hade många säker dragit öronen åt sig och bums slutat ge frivilliga bidrag till Sveriges stora mängd välgörenhetsorganisationer, som profiterar på svenskarnas okunnighet om vad skatterna används till.

Jag är ingen fiende till u-landsstöd på en rimlig nivå och genom en rationell och kontrollerade bidragsgivare. Börja med en sänkning till frans-tysk nivå. Egentligen anser jag det bäst att varje svensk själv väljer om han eller hon privat önskar betala gåvor till främmande land. Då är saken klar, helt utan behov av Sida och dess byråkrater, som tyvärr kostar c:a 1,5 miljarder kronor per år.

Alternativt bör kanske de 20% som av löntagarna som betalar skatt till staten (fullt ut, dvs frånsett moms) kunna kryssa i en ruta på sin självdeklaration och välja den bidragsnivå han eller hon själv anser som lämplig att förmedlas via staten. Antagligen kommer Sidas budget att krympa häftigt. Men det är en demokratisk lösning beträffande nivån på statliga gåvor till utlandet.

Att majoritetsbeslut fattas i riksdagen om skatter är förvisso demokratiskt. Men det rör sig om en simpel demokrati, som inte vill tydliggöra för medborgarna vilka som betalar nationens gåvor till utlandet, hur mycket varje person betalar i snitt samt hur mycket mer pengar svenskar (som betalare skatt till staten) skänker bort jämfört med tyskar och fransmän.

Det är med andra ord ett demokratiskt humbug vi ser i Sverige rörande u-landspolitiken. Sorgligt nog möter vi liknande taskspeleri på andra politikområden. Men utlandsgåvor sticker ut och frågan är om det över huvud taget är en statlig uppgift. Det är ingen slump att nationer med socialistisk inriktning gärna kräver ut skatt från folket för att skaffa sig sympatisörer runt jordklotet. Socialismens credo är nämligen: bra om skatteuttaget enbart drabbar dem som är väl avlönade!

Torsten Sandström

Det svenska svaret är tyvärr ja. Häromdagen säger nämligen Gällivare tingsrätt detta om ett planerat mord av tre afghaner – far och två söner, alla asylsökande. Offret är en man som uppvaktat faderns hustru. Den döde har fått 99 knivhugg i kroppen och allt utspelas på en buss i Kiruna dit han sprungit för att söka skydd. Domstolen talar om hedersmotiv. Fadern döms till livstid fängelse, men inte utvisning till Afghanistan. Han påstår sig ha konverterat till kristendom och rätten säger att han därför riskerar religiös förföljelse efter en utvisning.

Jag vet att termen ”honour” används av samhällsforskare. Till saken hör att antropologer och etnologer gärna vill se kulturella mönster som naturliga – de vill förstå skeenden – alltså förstås även yttringar av grovt våld. Begreppet tar då inte sikte på något hederligt, utan på en företeelse inom klanernas kultur, dvs att en avvikare ska straffas enligt klanens egna mönster. Men samhällsforskarnas förståelse är en sak. En annan är lämpligheten av begreppet heder i ett juridisk språk i civiliserade nationer.

Det är därför högst märkligt att ett synnerligen brutalt mord år 2020 kan rubriceras som hedersbrott. Till saken hör att denna term, av allt att döma, kommer att införas i brottsbalken 2022 enligt ett färskt lagförslag.

Förr i tiden talades det om ”crime passionelle” då en man dödade sin fru pga att hon tagit sig en älskare (eller då kvinnan tog livet av sin otrogna make). Regler om detta fanns exv i svenska landskapslagar. Begreppet passionsmord kunde ytterst innebära ansvarsfrihet för förövaren.

Men rättsutvecklingen har tydligt gått mot att använda det speciella motivet – orsaken – som etikett till brottet mord. Förvisso talas det om terrorbrott, som en försvårande grund till ett mord. Det kan liksom nyligen på Drottninggatan peka ut brottet som försvårande eller kanske rättare sagt som extra förfärligt. Begreppet terror talar dock om vad saken gäller på ett för vanliga människor tydligt vis. Jag menar att valet av termen ”klanbrott” varit ett bättre beteckning för mordet i Kiruna, ifall en sådan precisering över huvud taget behövs. Till skillnad från heder har klan främst en negativ laddning. Men vid mord finns det ändå utrymme att döma ut lagens strängaste straff utan tillägg av klan eller heder.

Men det gör inte tal om ”heder” i domar eller medierapporter. Tvärtom skapas en bild av något som vi måste respektera eller förstå. Jag tror faktiskt att detta delvis är avsikten i Sverige där gärningsmän från utlandet tenderas att ses som offer, särskilt ungdomar. Om avsikten är döma ut tuffare straff förefaller begreppet heder dessutom onödigt. Svensk rätt innehåller nämligen redan ytterst generösa möjligheter att spela dragspel vid valet av påföljd inom den angivna straffskalan för mord.

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera påföljdsvalet i kirunadomen. Här förefaller hedersmotiverade mord medföra låga straff. Genom påstående om konvertering klarar sig mannen kvar i Sverige, trots att utvisningar annars sker till Afghanistan. Även sönerna, 17 resp 15 år gamla, bäddas in i bomull under fyra respektive två år inom den svenska ungdomsvården. Hedersbrott förefaller alltså att löna sig i vårt land.

Torsten Sandström

Du har säkert fått följande meddelande från bla Folkhälsomyndigheten per SMS i din mobil. Inte ett ord om vad skärpningen innebär. Inte ens en länk!

Sydsvenskan som säger sig vara oberoende liberal, men backar regeringen, ställer som vanligt upp med ett försvar för myndigheterna:

Olle Lönnaeus: I sämsta fall är SMS:et som alla snackar om fullständigt meningslöst

I realiteten undviker alltså Sydsvenskan att kritisera regeringens handgångna myndigheter. Tänk vad många möten och byråkrattimmar som ligger bakom detta snutt-SMS! Och så bidde det ingenting, av Tödde och Möddes omtalade ansträngning.

Lönneus skriver om ”sämsta fall”. Han tänker inte på fabeln om pojken som ropade på vargen. Den dag ett SMS verkligen behövs slänger många säkert det i papperskorgen på grund av man är van vid att inget nytt sägs.

Trots all kritik mot myndigheternas hantering av corona fortsätter de att klanta till det. Det stämmer med min bild av stor inkompetens inom den statliga byråkrati, som framför allt S-partiet kramar. Alltså den regering som Sydsvenskan stöttar.

Torsten Sandström

Regeringen och C-partiet är ense om att asylrätten ska utvidgas vid den kommande reformeringen av utlänningslagen. Det talas om införande av en ny ”humanitär” grund för asyl. Som exempel anges den asylsökandes hälsotillstånd. Det talas om särskilt ömmande skäl. Tidigare har asylrätten knutits till politiska förhållande, förtryck, dödsstraff och liknande förhållanden i ursprungslandet.

Enligt min mening är den traditionella rätten till asyl överspelad i vårt land. För detta finns flera skäl:

1 Asylrätt via rättslig prövning förutsätter att ett avslagsbeslut kan verkställas genom exv utvisning. Så är inte längre fallet i många ärenden på grund av regler om att utvisning inte kan ske till stater med förtryckande regimer. Inte ens asylsökande, som begått våldtäkt eller mord i Sverige, kan utvisas till Afghanistan/Irak! Asylrätten har alltså blivit ett svenskt moment 22: öppen dörr in – stängd dörr ut.

2 Asylrätt bör baseras på att ett beslut om beviljande möjliggör jobb och bostad till den sökande för egen försörjning. Det svenska systemet för integration fungerar som bekant inte. Resultatet blir att skattebetalaran tvingas att med bidrag försörja personer bevisas asyl. Inga tecken tyder på att nytänkande finns rörande verktygen för integration, exv i form lagstiftning om minimilöner för nyanlända.

3 Asylrätt som ansöks av en nyanländ på plats i Sverige leder till omfattande missbruk och elände. Kriminella ligor tar ut stora belopp för att hjälpa personer att ta sig till Sverige för att där ansöka om asyl. Ett system med beviljande av asyl på plats i flyktingläger är en avsevärt mer human lösning. Alltså en metod som bygger på flyktingkvoter som Sverige årligen kan anpassa efter nationens förutsättningar att ta emot, integrera och finansiera människor i behov av asyl. I skrivande stund – corona, arbetslöshet, bostadsbrist och pengakris – har möjligheterna till integration av nyanlända uttömts.

Mot denna bakgrund är det ansvarslöst att sätta en nya utlänningslag på plats med utvidgade grunder för asyl. Det föreslagna begreppet om humanitära skäl framstår som en gummilösning som innebär att godtrogna läkare kommer att skriva intyg som domstolarna kommer att få stora problem med att hantera. Och ökad belastning för den svenska vården, som redan går på knä.

Det är beklämmande att se hur gråtmilda globalister lagstiftar för en friare invandring, trots att många nyanlända hamnar i ghetton, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolelände samt inte minst omfattande klankriminalitet. Den naiva ”godheten” och öppenheten förvandlas till en fälla – en tillvaro i kris för många. Och en enorm belastning för det svenska samhället och skattebetalarna.

Vänsterliberalerna reform av asylrätten är rena rama cynismen. Effekten blir en råhet eller fräckhet, dvs ord som slängs mot mig och andra som pläderar för kvotinvandring i ordnande former. Argumentet om Sveriges bundenhet vid folkrättsliga konventioner innebär inte att asylrätten är huggen i sten, ifall effekterna blir lidande för sökande och stora problem för värdlandet. C-partiet, som har möjlighet att ge landet en ny regering till höger bär redan ett tungt ansvar för nuvarande asylkris och storskaliga utanförskap.

Den svenska asylrätten är vid vägs ände. Den måste därför slopas. Inför i stället ett system med flyktingkvoter, som bestäms årligen. Kvotlösningen är en humanitär lösning – det är däremot inte dagens asylrätt.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag kritiserat det svenska samhällets enögda propaganda rörande hotet mot arternas mångfald. Fram tonar bilden av en svensk strävan att bevara Sörgården. Senast pekade jag på att forskarnas Artdatabank och politikernas Naturvårsverk har olika uppfattning om begreppet ”invasiv art”. Artdatabankens forskare beskriver arternas spridning som naturlig, men ibland ekonomiskt eller politiskt oönskad.

En av mina naturvetenskapligt skolade mejlvänner – som väljer att vara anonym – har skrivit följande intressanta inlägg, som jag verkligen tycker bör spridas.

Antalet arter på jorden uppskattas till ungefär 9 miljoner och domineras av insekter och leddjur. Men bara något hundratusental av dessa är kända och katalogiserade. I en rapport från FN anges att ca en miljon arter av växter och djur är hotade av utrotning. En vetenskaplig rapport i Science kommer dock fram till att enbart ca 27 000 arter hotas av de mellan 2 och 2,7 miljoner arter som de anser finns på jorden. En annan studie menar att antalet arter kan vara så stort som en miljard, om man räknar med mikroorganismer. Det är således mycket stor spridning på hur många arter som anses finnas på jorden.

Det finns dock ingen enhetlig definition av vad en art, eller djursort är i vardaglig bemärkelse. Det finns exempelvis ca 900 arter av maskrosen och ingen lär märka om något hundratal av den försvinner, men medierna skulle nog kalla det för massutrotning. Om man däremot begränsar sig till det vardagliga begreppet djur, så anses ca 300 arter har ”utrotats” sedan år 1900, vilket motsvarar ca 3 per år. Det nybildas även arter, varav de flesta inte syns för blotta ögat, som resultat av anpassning till nya livsmiljöer. Resonemanget om en pågående massutrotning bygger ofta på extrapolation av minskning i någon känd art där ett antal ”osynliga” sub-arter försvunnit, varefter man multiplicerar med något stort tal med antagandet att det måste försvinna proportionellt lika många försvunna arter bland de övriga okända.

Världsnaturfonden har t.ex. nyligen visat att ca 70 % av jordens vilda djur har försvunnet sedan 1970. Studien bygger på en extrem minskning av ett groddjur i Sydamerika, som motsvarar ca 1 % av ca 14 000 bestånd. När man skalat bort extremvärdena från den del som minskar mest visar det sig istället röra sig om en svag uppgång. En företrädare för WWF säger dock att man skall se det som en indikation åt vilket håll det lutar (sic).

Så vad skall man tro? Kanske är det så som IPCC:s förste ordförande sagt: Om vi inte förebådar katastrofer kommer ingen att lyssna. Eller som en av Greenpeaces grundare Paul Watson sagt: Det spelar ingen roll vad som är sant, det är bara vad folk tror är sant som har betydelse.

Emellertid har det under de senaste 400 – 500 miljonerna år förekommit fem massiva utrotningar då 45 – 95 % av allt levande försvann från jorden, exempelvis när dinosaurierna försvann för ca 65 miljoner år sedan. En av orsakerna till massutrotningarna är nedslag på jorden av gigantiska meteoriter med diametrar på 50 – 80 km, som gav upphov till stoft som skymde solljuset. Därigenom minskade växtligheten drastiskt, eftersom fotosyntesen behöver koldioxid, ljus, vatten och näringsämnen för att producera syre till luften som är nödvändigt för djurlivet. Allt liv på jorden uppstod för övrigt först ca 4 miljarder år efter att jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Under den senaste halva miljarden år har atmosfärens halt av koldioxid, av mestadels okända orsaker, varierat mellan ca 4000 och 150 ppm, medan nuvarande halt är ca 400 ppm och medeltemperaturen har varit mellan 8 och 24 grader mot nuvarande ca 14 grader. Det är således uppenbart att det i naturen finns andra krafter än människan som styr det mångomtalade ”klimatet”.

Självklart skall vi som människor värna om djur och natur, vara aktsamma om resurser och arbeta för minskad miljöpåverkan. Men, det sker bäst utan hysteriska larm, vilka primärt leder till ångest och oro, vilket inte gagnar bättre levnadsvillkor för flertalet på jorden.

Jag anser att min brevvän resonerar som en forskare bör göra. Öppet, försiktigt och fokuserat på tydliga bevis. Alltså en förebild för landets många klimathysteriker. Hans citat från ledare inom IPCC och Greenpeace visar att de däremot talar som opinionsbildare. Då politiker i Sverige och utomlands – samt inte minst rader av medier – väljer att upphöja deras åsikter till vetenskap måste alla kloka människor säga stopp!

Orsaken till klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, ännu utan tydligt svar. Försiktighetsprincipen är enbart ett politiskt vägval – ett val som självfallet kan visa sig felaktigt och innebära att astronomiska penningbelopp förslösats i onödan. Och inte minst att människor i stor skala letts vilse. Det är skrämmande, även om syftet inte (alltid) är ont. Pläderande för ett mål om politisk makt är emellertid illavarslande. Skrämselpolitik lönar sig tyvärr på valdagen.

Torsten Sandström

Till sist brister det. Bara några dagar efter SVT:s satsning på en flamsig hyllning till en kvartett glättiga EU-parlamentariker så händer det plötsligt. Den skojige och stöddiga Federley – med en liten dotter – har sammanlevt med en allvarlig sexbrottsling, en pedofil som dömts till nio års fängelse.

Federleys öde illustrerar den nutida politikerns dilemma. Med balansgång mellan den politiska klassens frihet och mediernas drev. Följden blir givetvis ett beroendet av medierna, som skapar furstar (eller furstinnor á la Greta T), men lika enkelt också producerar skurkar. Att leva ett dubbelliv som Federley tycks ha gjort är att balansera på gränsen mot avgrunden. Det verkar inte vara särskilt klyftigt handlat av en toppman från C-partiet. Klasskamraternas välvilja har ansträngts till det yttersta. Till sist sprack det.

Det är storkomik att SVT:s politiskt korrekta val av personer som ska hyllas, avbryts genom att en av de gulliga politikerna från statstelevisionen hyllning snubblar i rännstenen. Jag är inte skadeglad visavi Federley, som inte begått något brott, utan enbart agerat synnerligen omoget. Att det skedda skadar C-partiet – där Federley var andre vice ordförande – har jag däremot absolut inget emot. Partiet är en sorglig skepnad, mitt i jökboet, där man driver en politik huvudsakligen för några promille av folket, dvs lantbrukarna. Vidare saknar jag all sympati med SVT:s politiska idolbildning. Vänsterjournalisternas propagandainslag fick tillbaka sin eländiga presentation rakt i nacken. Bravo! Det är rättvisa det!

Skeendet visar även på en annan svensk egendomlighet. En till synes frisk person som drabbas av sociala bekymmer förvandlas plötsligt till ett fall av psykisk ohälsa. Mona Sahlin tog ”time out” som minister – en stor statsrättslig innovation. En annan minister, Jan O Karlsson gjorde en beryktad ”pudel”. Men Federley, mannen från bondförbundet, blir bums psykiskt sjuk. Det finns många olika vis att hantera ett snedsteg. Själsliga åkommor förefaller vara ett listigt val i tiden – psykisk ohälsa beskrivs ju av politikerna som en folksjukdom. Att det rör sig om medicinskt flum blir uppenbart genom Federleys sjukskrivning. Människor förlorar familjemedlemmar utan att bli sjuka, man botar det med sorg. En C-partist sjukskriver sig. Helt i Gökboets anda.

Torsten Sandström

Samma dag presenterar svenska medier två helt olika budskap som visar på en politisk härdsmälta. Båda frågorna rör nationens försvar i vidsträckt bemärkelse. Båda rör även S-partiets sk försvarsminister, en person som i sin ungdom varit vapenvägrare och befriats från värnplikt. Vad är det som händer?

Jo, en dagsnyhet är att Hultqvist menar att landet måste stärka sin cybersäkerhet. Ett nytt centra för cybersäkerhet till en kostnad på hundratals miljoner ska inrättas. Det gäller med andra ord att hindra främmande stater från att tränga sig in i vitala databanker för att där skaffa sig information eller ställer till oreda i data som insamlats. Frågan tycks mycket viktig. Men knappast någon större nyhet, med tanke på vad som sker dagligen i vår omvärld.

Det som gör att jag tappar hakan är därför dagens andra nyhet. Det visar sig nämligen att det svenska försvaret lagt ut hemliga data om försvarsanläggningar på internet med fri åtkomst för fientliga stater och envar. Och främlingarna har tagit för sig med ett stort smil. Den svenska försvarsmakten läcker som ett såll.

Försvarets ena hand skänker potentiella fiender tillgång till hemligheter över internet. Medan den andra handen högtidligt talar om förbättrad cybersäkerhet för 400 miljoner med rader av nya byråkrater. Den ena handen vet alltså inte vad den andra sysslar med! Än en gång ser vi farsen: Hallo, hallo, hemliga armén!

Hultqvist säger i SVT att han litar på alla sina svenska myndigheters förmåga att seriöst agera för cybersäkerhet – ändå ska buntar med nya välbetalda anställas. Det är faktiskt inte klokt!

Vad är orsaken till att det svenska försvaret antagligen sköts bättre av Åsa-Nisse och Klabbarparn än i Hultqvist regi? Det har att göra med svag kompetens inom nationens stora byråkratier. Varför har de svag kompetens? Jo, det sammanhänger med ett nutida myndighetssverige där höga chefer inte rekryteras efter kompetens och skicklighet, utan efter deras anpasslighet till det ledande S-partiet. En stor andel av generaldirektörerna har fått sina jobb för att de sympatiserar med S eller till och med är medlemmar i S-partiet.

Ämbetsansvaret är numera närmast slopat genom Olof Palmes försorg. Följden har blivit att de välutbildade, politiskt oberoende och självständiga ämbetsmännen (eller kvinnorna) sällan syns i vårt land. I stället ser vi lydiga och duckande chefer som inte självständigt och kritiskt kan bedöma fundamentala säkerhetskrav inom den egna verksamheten. Deras uppgift har förvandlats till att vänta på direktiv från storebror S-regeringen. Och den är som bekant ingen källa till kloka beslut. Självständigt tänkande värderas lågt. Men frågan om att täppa till informationsläckor rörande försvarshemligheter måste vara prio nummer ett inom varje organisation. Rena grundkursen med andra ord. Men nutidens svenska politruker i myndigheternas toppar klarar inte ens av detta! Hultqvist och hans lego(s)oldater är rena farsen.

Apropå komik. Tacka veta jag Åsa-Nisse och Klabbarparn! De kanske inte är välutbildade. Men de ger sig inte heller ut för att vara nationella storspelare eller allvetare. Däremot brukar de praktiskt fixa problem som de ställs inför. Vanligt bondförnuft besitter de alltså. De har alltså det enkla, kluriga och kritiska tänkande som Hultqvist och hans kompani av leosoldater definitivt saknar.

Torsten Sandström

Hemkommen från Bryssel och striden om EU:s budget säger Löfven att man fattat ett viktigt beslut om att rättsstatens principer ska gälla inom EU. Jag som trodde saken var klar redan genom EU-fördraget! I själva verket är det fråga om progaganda från Bryssel och Löfven som ska dölja ännu en kompromiss som hotar bli ännu en nederlag för EU-ledningen och dess nationella uppbackare. Beslutet säger att EU-pengar kan hållas inne pga antidemokratisk nationell politik hos ett mottagare land förutsatt att EU-domstolen säger ja. Och medan rättens kvarnar långsamt mal på EU-vis så kommer Polen och Ungern att få stora pengar, som svenska skattebetalare – eller rättare sagt deras barn – i framtiden ska tvingas betala.

Många inser att EU inte längre har styrfart, men ändå slukar gigantiska penningbelopp. problemen tornar upp sig. Brexit från demokratins främsta europeiska stat. Bråk om flyktingpolitik. Bråk om rättsstaten. Bråk om budgetpengar i rekordklass. Korruption och lobbying som frodas. Hyllande av flummiga principer om ”hållbarhet”, som motverkar CO2-god kärn- och vattenkraft. Och så en EU-ledning som ser ut som ett plockepinn-spel. Samt ett låtsasparlament som framstår som en främlingslegion, utan andra vapen än glappande munnar. Att detta är vansinne förstår kloka människor.

Men unionens kejsare i Bryssel och hemma hos nationerna upptäcker inte krisen. Eller rätare sagt: de vill inte tala om den. I stället blir varje urvattnad kompromiss en historisk framgång. Och inte det magplask som det rätteligen är fråga om. Det är faktisk makalöst. Att inte medierna rapporterar tillräckligt kritiskt om jönseriet tillhör bilden.

Men så funkar propaganda. Svart tvättas till vitt. Det är förstås inte värdigt rättsstatens principer. Men kejsarna har ännu inte insett att de är nakna.

Torsten Sandström

Alltfler avsuttna ministrar och andra politiker syns nu i styrelserna för noterade och icke noterade bostadsbolag. Hur kan det komma sig? Det finns några förklaringar som verkligen är trista att inse.

Utgångspunkten är en mångårig vanskötsel av bostads- eller hyrespolitiken. En följd är en totalt byråkratiserad planeringsprocess, som medfört extremt lång tid från plan till spaden i jorden. Dessutom höga standardiserade kvalitetskrav på bostäder som trissar upp byggkostnader och hyror. Men det är kanske inte det största problemet.

I centrum står nämligen hyrespolitiken. På grund av en alltför ideologisk, komplex och S-styrd hyreslagstiftning saknar Sverige idag faktiskt en hyresmarknad. Hyran bestäms inte mellan fria avtalsparter. Äldre tiders hyresreglering lever faktiskt kvar inbakat i ett system som sägs gå ut på bruksvärdeshyror – alltså inte avtalsparternas egna bedömningar. Innebörden är att S-partiets hyresgästförening – via sina avtal på central nivå – pekar ut ett hyrestak (bruksvärde), som enligt hyreslagen ska anses skäligt pris för nästan alla landets hyreslägenheter. Oavsett om jättemånga kan tänka sig att betala hyra ovanför takpriset för att fixa sitt boende.

Följden har blivit att många bostadsföretag inte tillåts ta ut rimliga bostadshyror. Därför håller naturligt nog fastighetsägarna igen på underhållet, dvs nödvändiga reparationer uteblir. Inte minst de kommunala bostadsföretagen har avsevärda problem, som de delvis själv vållat genom åratal av samarbete med de hyresgästföreningar som S-partiet de facto ger makt genom hyreslagstiftningen. Vi ser alltså ännu en dyster ”svensk modell” av statligt i lag reglerat korporativt stöd till sossarnas egna rörelse. Och alltså ännu en marknad som inte fungerar. Vi ser således S-partiets döda hand än en gång.

Bostadshus på väg mot förfall medför att många kommuner nu säljer aktierna i sina bostadsföretag, som komiskt nog brukar kallas ”allmännyttan” (ännu en klart vilseledande beteckning i boendekrisens Sverige). Köpare är de privata fastighetsbolag jag inledningsvis nämnt. De tänker rusta upp för att höja hyrorna. Dessutom väntar sig nog många företag på sikt en utveckling mot marknadshyror i bostadskrisens Sverige. För de privata köparbolagen spelar det förstås ingen roll om de får betalning genom höjda bostadsbidrag, som antagligen temporärt blir följden om marknadshyror införs.

Det vi ser är alltså en stegvis privatisering av det kommunägda bostadsbeståndet. Köparföretagen måste givetvis ha hjälp med att övertyga kommunpolitikerna bakom de nedslitna bostadsföretagen att sälja den egendom som kommunens invånare indirekt äger. Det är här höga politiker kommer in i bilden. Som styrelseledamöter – och ibland aktieägare i köparföretagen – ska de övertyga sina partivänner i kommunerna att sälja. Politikerna på köparsidan, de sk dörröppnarna, får bra betalt för besväret.

Men är det inte bra med en privatisering? Utan en ny lagstiftning om marknadshyror uppkommer självklart ingen marknad, utan bara fortsatta takhyror och bostadsbidrag. Men sannolikt är de privata bolagen mer effektiva i sin bostadsförvaltning. Med marknadshyror får de bingo – via höjda hyror som initialt måste medföra höjda bostadsbidrag till de boende. En framtida hyresmarknad kommer sannolik att medföra ökat byggande och ökad konkurrens. Men vi kan räkna med att S-partiet inte kommer att acceptera marknadsreglerade hyror. De struntar i avtalsfrihet! Och överger inte frivilligt sin lagreglerade korporativa hajbur med takpris på bostadshyror som hyresgästerna måste tåla. Men vid ett regeringsskifte kan mycket hända. Flera partier inser att ett större bostadsutbud förutsätter en riktig marknad, formad efter framgångsrika mönster från utlandet.

Jag är alltså inte emot en privatisering, bara kommunerna får ut fullt pris då de säljer kommunens/skattebetalarnas egendom. Idag får kommunerna inte tillräcklig kompensation. Det jag reagerar mot är de höga politikernas roll i sammanhanget. Det rör sig om personer som i åratal i riksdagen struntat i den dysfunktionella hyreslagstiftningen och dess reglerade takpris på hyror i landet. De har alltså inte gjort något åt bostadsbristen som uppkommit. De har inte heller skurit i Boverkets och planmyndigheternas regelhelvete. De har helt enkelt varit gravt passiva och struntat i hundratusentals medborgarens intressen. I åratal har de till råga på allt på valaffischer lovat alla tak över huvudet. Alltså bara ord – inte verkstad.

Nu ser vi alltså den politiska klassens högsta medlemmar på styrelseposter i de bostadsföretag som köper upp offentlig egendom till underpris. Först nu visar de aktivitet. Feta arvoden mm lockar nämligen till insatser. Men inte för de boendes bästa – nu jobbar de som hyresvärdar i privata bolag som köper upp kommunalägda fastigheter. Det är för eländigt! Tvi vale!

Torsten Sandström

Snart får Stefan Löfven makt att stänga köpcentrum meddelar dagens tidningar. En ny pandemilag är alltså på gång. Det låter bra. Men det sker först efter tre kvartal av intensiv covid-spridning förlöpt. Alltså, snart ett års passivitet med att skaffa fram snabbare och effektivare vapen mot viruset. Skickliga jurister hade kunna fixa en kortare provisorisk lagtext på en dag och riksdagens stöd hade snabbt beviljats. Vi har väntat åtta månader får länge! Här har vi ännu en tydlig förklaring till att Sverige har flest virussjuka och döda i Norden.

En förnuftig och flink svensk regering hade med andra ord minskat dödstalen redan inför sommaren! Men Sverige har inte en sådan regering. Vi har bara ett Jökbo!

Torsten Sandström

SVT sägs vara politiskt oberoende. Pyttsan! Det är bara politiker och tevechefer som tror på det. De märker naturligt nog inte vänstervridningen, ty från deras politiska horisont förfaller rapporteringen helt värderingsfri och sann. Men det är den ju inte. Här följer två exempel från samma kväll.

Jag brukar kolla såväl SVT Rapport och Aktuellt. Varför de har två nyhetsprogram förstår jag för övrigt inte, ty de blir alltmer identiska. Samma reportage vevas i stort sett, men av två olika redaktionsteam. Var blev den omtalade ideologiska spännvidden av? Idag ser vi i huvudsak en seg marsch i vänsterns takt, delvis öppen, delvis dold.

I tisdags var än en gång reportagen i båda kanalerna som kletiga karbonpapperskopior. Till detta kommer den förstuckna vänstervridningen. Genom att dödskallemärka en viss utländsk politisk regim framstår givetvis den svenska modellen som ett underverk, något den definitivt inte är.

Först rapporterades om Storbrittaniens covidproblematik, som är betydande. Man nämner att att antalet UK-dödsfall totalt sett ligger högt upp på den internationella dödslistan. Det är korrekt enligt John Hopkins statistik. Men i UK bor nästan 70 miljoner människor. Och den som kollar den mycket mer intressanta statistiken om dödsfall per 100.000 får en helt annan och mer rättvisande bild. Där syns Belgien i toppen! EU:s värdland och den politiska elitens riktmärke kommer alltså värst ut ur covid-19 i hela världen! Sverige syns för övrigt själv på en föga hedrande topp 20-plats om vissa smånationer räknas bort. Ändå gör SVT reportage om UK och inte Belgien. Inte heller om Sveriges problem som ligger närmast till hands.

En viktig orsak till sparkarna mot UK är att journalisterna på SVT gärna vill ge högerns Boris Johnson en käftsmäll. Det sker nästan varje dag. För övrigt brukar SVT ibland använda sig av Catrin Marcal. Hon är inte bara superröd via läppstiftet. Marcal kommer från Aftonbladet och driver nu vänster- och feministpolitik i DN:s regi. Hundra tusen läsare får varje morgon-tv del av hennes västerbild av Boris Johnson. Att DN kallar sig oberoende liberal är förstås ett aprilskämt som upprepas varje morgon året om.

Men åter till SVT:s vänsterpredikande. Såväl Rapport som Aktuell körde samt kväll också en annan kampanj där högerkritik och klimathets kombinerades. Nu gällde det Polen, som förvisso inte är något föredöme demokratiskt sett, men ändå har godtagits av EU-kresten som medlemsnation och jättestor bidragsmottagare. Reportageupplägget var att smutskasta Polen, men inte lyftes demokratibristen fram. Nej, nu kritiserades Polens goda plan på att ersätta stora mängder med kolkraft genom kärnkraftverk. Kritik av kärnkraft är som bekant PK i den svenska modellen, trots att 40% av den svenska elkraften kommer från atomkraft. Men varför välja Polen? Vore inte Belgien än en gång ett bättre mål för kritik? I Belgien bränns det olja som bara sjutton och antalet kärnkraftverk är 7. Ingen vindkraft av betydelse tycks ännu vara i drift i kustnära Belgien enligt statistiken. Även Sveriges kärnkraft kunde ha lyfts fram. Men själva tanken var ju att använda Polen som politisk vapen mot folket hemma i de svenska stugorna.

Jag driver på min blogg en kampanj mot dolda politiska värderingar. Det gäller därför att kartlägga vilka metoder som journalisternas använder för att presentera sina högst privata åsikter som allmängiltiga. Det sker förstås sällan genom utrop: ”Rösta på S- och V för att rädda nationen!” Nej, det är alldeles för grovt och genomskinligt. Ett mycket vanligt trix är därför att intervjua en vänsterperson, som på så vis håller i yxan som svingas för vänsterns ideal (vi ska exv snart få se Anna Hedenmo intervjua Annika Strandhäll på SVT). Ett annan tjuvknep är som framgått kritisera högernationer och högerpolitikers förehavande, medan vänsterliberala stater med ännu större problem hamnar i skymundan.

Jag förstår verkligen varför S-partiet under årens lopp varit den främsta förespråkaren för en tvångsfinansierad svensk radio och teve. Det har verkligen medfört en omfattande politisk payback till sossarna. Jag är övertygad om att S-partiet för länge sedan förlorat regeringsmakten om det inte vore för SR/SVT. Vänstern har med andra ord landets journalister med röda drömmar att tacka för sin position i dagens Sverige. .

Det är tragikomiskt att se hur Bonniers favorit, L-partiet, håller på att duka under för mängden dödskyssar från journalisterna på koncernens många tidningar. Förvisso driver L en självmordpolitik. Men partiet har körts över av vänsterjournalisternas ångvält. Och vem på högerkanten litar i framtiden på L och vill ha med dem att göra?

Torsten Sandström

Politiker och medier sjunger i kör: hurra, gratis vaccinering! Till och med marknadsliberala tidningar såsom SvD framhåller att vaccinet är gratis. Man glömmer Milton Friedmans tes om det inte finns några fria luncher. Lite problematisering om vilka som betalar statens utgifter vore på plats, låt vara att glädjen över bot mot covid-19 är förståelig.

Den sanna berättelsen är att omkring 80% av befolkningen i Sverige får covidvaccin närmast gratis. Jag tänker på alla de som inte betalar skatt till staten, frånsett moms förstås. För dem finns åtskilliga fria luncher, med tanke på välfärdens många fina skänker i form av ett brett spektrum av bidrag. Idag kritiserar jag inte detta system. Utan enbart effekten av att det inte görs klart för den breda allmänheten att man inte betalar statsskatt, (utan enbart moms plus kommunalskatt). Budskapet borde leda till viss eftertanke och förnöjsamhet (hos icke-betalarna).

Sanningen är således att den återstående 20% av befolkningen – dvs de mer välbärgade – finansierar omfattande statliga bidragssatsningar. Denna grupp betalar alltså i praktiken vaccin för inte bara de egna familjerna, utan för många, många svenskar i väntan på en spruta. Jag menar inte att ett högtidligt tack ska överbringas till finansiärerna. De gör bara sin insats för nationen.

Däremot ogillar S-partiets inställning till de välbärgade, en grupp som den politiska klassen för övrigt själv tillhör. I valrörelserna hånar landets statsministrar modell S ständigt boende i Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge, Lomma eller på Lidingö. De utpekas ibland till och med som skattesmitare. Och statsminister Löfven har nyligen sagt att deras barn är finansiärer av klanernas knarkförsäljning. Ändå är det nästan bara fråga om vanliga svenskar, som lever gott, men jobbar hårt till bra lön, varför de betalar hög statsskatt.

För S-partiet är hånet av de välavlönade en politisk motor, en kvarleva från de klasskampsparoller som numera endast V-partiet tror på. Hånet är ett vanligt grepp, ett försök att så split inom befolkningen. Det fungerar på så vis som en motor för skattehöjningar, som alltså ”fienden” ska betala. Inför riksdagsvalen får de som suktar efter olika ”gratis” förmåner besked om att det bara är att taxera ut högre skatt från dem på samhällets solsida. På så vis framstår den svenska skattemodellen som ett demokratiskt problem: pengar tas från en minoritet för att överbringas till majoriteten. Röstköp är ett klassiskt dilemma.

Ett gott svenskt välfärdsbygge är enligt min åsikt nödvändigt i det goda samhället. Men samtidigt måste folket upplysas om varifrån gratispengarna kommer – i stället för att hetsas att kräva fler fria gåvor från staten. Den svenska statsbudgeten har en stor besparingspotential om onödiga byråkrater, sidabidrag och en uppsjö av andra politiska bidragsformer inräknas. Flera bidrag kan ersättas genom försäkringslösningar. Att det inte skurits i statens budget sammanhänger med att de utgifter jag nämnt används för att hålla S-partiet och den politiska eliten kvar på plats.

Torsten Sandström

Så här hyllar bonnierägda Dagens Industri Annie Lööf och C-partiet efter att två LO-förbund gett klartecken till LAS-reformen via kollektivavtal:

Annie Lööf säger:”Kommer skrivas in i historieböckerna”

Det har gått två år sedan valet 2018. Men efter Jöken har inte mycket hänt. Nästan alla av landets strukturproblem kvarstår olösta. Och då slår sig C-partiet för bröstet. Visst är ändringar i LAS bra och nödvändiga. Men det rör sig om arbetsrättsliga detaljer. Som också skapar nya byråkratiska hinder för landets företag.

Lööf är inbilsk. Efter schabblet med Jöken vill hon förstås få det som hänt att framstå som något stort. En myra ger därför historiska proportioner av en elefant. Självbelåtenheten flödar alltså. Det gäller att lura väljarna att tro att hon åstadkommit något stort. Genom några små avtalsparagrafer.

Lööf ser sig själv i historieböckerna. Jag tror hon får rätt. Men inte för LAS-reformen. Utan för det historiska sveket mot den borgerliga väljarkåren 2018 i och med att hon lät S-partiet fortsätta att regera. Själv såg hon till sitt privatliv och födde barn. Hon hade helt enkelt inte intresse för att regera landet hösten 2018.

En seger för den svenska modellen utropar Sydsvenskan, en annan bonniertidning. Visst är det bra med kollektivavtal som medför vissa reformer. Men det rör sig om tuppfjät. Den svenska modellen – och oviljan att sluta avtal om tidsbegränsade låglöner för nyanlända (eller alternativt lagregler om minimilöner) – förblir däremot ett hinder mot något riktigt stort politiskt sett: nämligen integration av utanförstående. I stället ska staten fortsätta att ge bidrag till sysslolösa, som förpassas till en ghettoliknande tillvaro. Det hade varit något stort att öppna dörren för låga avtalslöner. Ett slag mot segregationen i landet. Men det sätter alltså den svenska modellen stopp för. Inte vågar S-regeringen gå mot LO. Och C- samt L-partierna förstår ingenting. Mer än att skryta om sin bedrift med förhoppningen att väljarna återkommer om två år.

Deras ansvar för en död politisk hand under hela fyra års tid blir historiskt tungt. Jag tror att historieböckerna kommer att berätta om det.

I en intervju häromdagen rörande regeringens misslyckade covid-strategi säger statsminister Lövfen: ”Regionerna bär ansvaret”.

Det är mig främmande att berömma de svenska landstingen, som jag i många bloggar krävt en nedläggning av. Men deras uppgift är den löpande vården. Och de har skött den med bravur rörande covid, med smärre undantag. Däremot är de övergripande och strategiska politiska direktiven alltid ett ansvar för landets regering. Så har också våra nordiska grannars regeringar agerat. Men Lövfen har ännu inte förstått allvaret.

En statsman erkänner sina misstag. En statsman ber om ursäkt. En statsman slickar såren efter ett valnederlag. Men inget av detta gör Löfven! Han är alltså ingen pålitlig politiker (ifall någon skulle komma på tanken).

Liksom högerpopulisten Trump skyller alltså vänstervarianten Löfven ifrån sig. Egna misslyckanden beror på andra. Svart förvandlas till vitt. Vi hör alltså populistens enkla och hundra procent taktiska budskap.

Löfvens regering borde ha sett till att deras egen myndighet fixade tydliga och snabba direktiv om isolering av riskgrupper på äldreboenden. Regeringen gjorde ett fatalt misstag genom att lita på sitt virrvarr av myndigheter med sagolika namn. Under vår, sommar och höst har regeringen vacklat hit och dit. Inga order, rekommendationer, lagregler och kontradirektiv.

Häromdagen sa Löfven till råga på allt att man inte kunnat inse konsekvenserna av den andra covidvågen! Men redan i våras talade virusprofessorer om att en andra våg tillhör det normala (och en tredje osv). Jag har själv hört det sägas flera gånger och läst samma sak i tidningarna under åtta månaders tid. Ändå signalerar Löfven överraskning bara för några dagar sedan! Mitt i det som tycks vara på väg mot kulmen.

Tyvärr saknar Sverige en regering värd namnet. Det närmaste vi kommer är en kvotering. Ett luggslitet hopplock från fackförenings- respektive miljörörelserna. Människor från en politiska klass, som saknar kunskaper om hur ett land ska ledas. Då går det förstås åt fanders. Kanske är det detta som avses med den svenska modellen?

Torsten Sandström

I stora, fåniga och dyrbara tidningsannonser sprider Arbetsmiljöverket onödiga budskap för att legitimera sin egen och S-partiets position. Som vanligt är det du och jag som betalar annonseringen. Nu bekymrar sig myndighetens byråkrater över faran med att under covid jobba hemifrån. – precis som det vore bättre att tvinga anställda kvar i smittan på kontoren.

Många jobbar för mycket där hemma påstår myndigheten. Och alltför ensamt säger en annan affisch. Dessutom kommer barnen ikläm hävdar ett tredje budskap. Hur vet staten det ,undrar jag. Den enskilde bestämmer ju själv takten, slipper restider och kan sköta en del hemsyslor mellan varven. Ensamt? Okej, men det är ju coronavirusets villkor, den farliga smittan, som arbetsgivarna vill lindra genom hemarbete… Och barnen får ju faktiskt mer föräldratid, om än något passiv. Vilket j-a byråkratdrövel säger jag!

Tidigare hördes klagomål om faror på arbetsplatsen. Framför allt olycksfallsrisker, med all rätt. Senare har fokus riktats mot psykiska hälsorisker, som påstods vara orsakade av arbetsgivaren och alltså ett problem. I S-partiets kollektiva betongsamhälle är det nu till och med farligt att med bibehållen lön jobba hemifrån. Därför uppmanar storebror staten – genom myndigheten Arbetsmiljöverket – nu alla arbetsgivare att skärpa sin kontroll över hemarbetet! Läs texten som antyder att arbetsgivare bör snoka i hemmet för att få koll på eventuell hög arbetsbelastning.

År 2020 är alltså kontentan att den anställde blott är en liten fjäder som de elaka arbetsgivarna riskerar att överanstränga, även då jobb tillåts hemifrån med lön. Det är en i grunden falsk bild av nutida anställningsförhållanden.

Men bilden odlas av S-partiet och deras gelikar inom politiken och byråkratin. En form av överdrivet klasskampsbudskap. Syftet är förstås att värva röster i kommande valrörelser. På så vis fungerar betydande delar den svenska statsbyråkratin som stöd för S-partiet. Tusentals byråkrater som var dag jobbar med att sprida en bild av att otrygghet uppkommer i Sverige, om inte det allomfattande och ”goda” S-partiet träder in på arenan förstås och räddar de stackars svenskarna.

Jag har tidigare bloggat om Arbetsmiljöverket som Sveriges högsta politiska domstol. Ifall någon känner sig förfördelad, mobbad eller annars missnöjd i arbetslivet eller skolan – inte sällan pga av sitt eget agerande – så kan personen ifråga nästan alltid förvandla den tämligen ordinära tvisten till ett ärende om arbetsmiljö. Därefter kan skyddsombudet dra i stoppspaken och Arbetsmiljöverket rycka ut med ett föreläggande. Naturliga och vardagliga småproblem upphöjs därmed till rättsärenden, som en offentlig myndighet ska handlägga. Det är en annan sida av den affischering som nu pågår.

Arbetsmiljöverket är alltså ett av flera tecken på det svenska storebrorssamhället. Det finns alltid åtminstone en stor myndighet som ser dig och kan inskrida i ditt liv. Tro inte att S-partiet ogillar detta påstående! Det rör sig nämligen om partiets dröm om den enskilde som en ensam och ynklig person – en skuggfigur som de väl gödda riddarna från S-partiet ska värna och rädda.

I stället för att befria och peppa de enskilda till välutbildade, starka, handlingskraftiga och glada individer håller S-partiet kvar dem i ett missnöje, dvs ett slags självvald träldom. I sin berömda bok, ”Vägen till träldom”, skriver nobelpristagaren Hayek om socialismens frestande ideal. Han konstaterar dock att idealen inte kan uppnås utan att verktyg används som ytterst få gillar.

Arbetsmiljöverkets affischering illustrerar hur missnöje kan kombineras med slugt köp av röster. S-partiets välde är ett tecken på en allvarlig svensk sjukdom, som ännu inget vaccin tycks bita på. Men, som med de flesta åkommor, visar det sig med tiden att bot finns. Den dagen är S-partiet uträknat. Och förvisat till historiens kammare av monster. Det är rättvist, men något tråkigt för en rörelse som i sin ungdom gjort stor nytta.

Torsten Sandström

Enligt min mening är Mp ett samhällsfarligt parti. Detta beror delvis på partimedlemmarnas trosvisshet, som gränsar till talibanernas. Det beror också på en ofta praktiserad dubbelmoralism, som är katastrofal. Nu ett exempel på det senare.

Hur kan Mp få följande att gå ihop? Miljöpartiet är i fronten för jakten på invasiva arter. Djur och växter som inte har sin biologiska bakgrund i Sverige ska väck, menar partiet. Stora pengar satsas följaktligen på detta och exv ska mårdhunden, fisken smörbult och växten skunkkalla förpassas från riket. Givetvis backar Naturvårdsverket upp med uppmaningar till utrotning på sin hemsida. En politisk korrekt myndighet som, tillsammans med landets länsstyrelser, lever alltför gott på Mp:s frälsningsbudskap.

I min värld är dock begreppet ”invasiv art” problematiskt, framför allt från ett tidsperspektiv (när blir en art invasiv?), men också med tanken på det naturliga urvalet och arternas ständiga strävan efter framgångar. Som jag ser det blir därför i princip människan att se som en invasiv art i Europa och även i Sverige.

Nu det centrala för dagen: Mp:s dröm om en storskalig invandring och öppna gränser borde vara omöjlig att förena med partiets jakt på invasiva arter. Men Mp svarar antagligen att alla människor tillhör samma art, Homo sapiens, och så var den saken klar. Men ändå uppstår enligt min mening ett moraliskt problem att utrota vissa arter av djur på land, fiskar och växter i kombination med invandring.

Invasion från människor, djur och växter är något naturligt, som pågått i Sverige sedan istiden. Den politiska och juridiska oviljan mot överskridande av nationsgränser vissa sammanhänger inte med fenomenet ”invasion”, utan att vissa djur och växter skapar praktiska och ekonomiska problem för nationens invånare och landets jord- eller skogsbruk. Detta framgår av följande länk från Artdatabanken, https://www.artdatabanken.se/arter-och-natur/biologisk-mangfald/frammande-arter/. Här är forskarna mer pålästa jämfört med Naturvårdverkets byråkrater. Man pratar följaktligen om ”främmande” arter (inte invasiva). Politiska/ekonomiska hinder skapas genom lag. På så vis uppkommer frågan i vilken mån en invandare från ex Afghanistan ska ses som främmande i Sverige. Lagen använder begreppet ”utlänning” och föreskriver tydliga regler om hinder mot fortsatt vistelse för personer från främmande land som saknar rätt till asyl. ”Land ska med lag byggas”, heter det ju. Och svenska domstolar har som bekant i sista instans beslutat om att omkring 15.000 unga invandrare saknar asylrätt.

Om medierna rapporterar rätt kan en del av förklaringen till Mp:s ovilja att stänga nationens gränser för invandring – efter 2015 års massdito – bero på att partiets taleskvinna i invandringsfrågor, Annika Hirvonen, numera sambor med en kille från Afghanistan. Möjligtvis förklarar detta hennes fanatiska engagemang (och blick) då frågan om invandring dryftas.

Torsten Sandström

Varför ska varje svensk – gammal som ung – i runda slängar betala 4.500 kronor till Sida per år? Om totalbeloppet på c:a 45 miljarder slås ut per skattebetalare blir den enskildes kostnad alltså skyhög. Varför ska staten ta pengar från medborgarna för att skänka bor dem till utlandet? Så var nog inte grundlagens beskattningsmakt avsedd att användas.

Orsaken till detta storskaliga slöseri är en globalism som S-partiet och deras stödgrupper valt att hylla. Det vill säga en dogm om svenskt internationellt ansvar, som avser att fånga väljarna i tider då marxismens klasskampsideal hamnat i skräpkammaren. Om kyrkan förr visste hur folk skulle frälsas har S-partiet idag blivit det nya påveväldet. Halleluja!

Nu läser jag i ansett liberala The Economist att tidningen menar att u-landsbidrag till ett Etiopien i inbördeskrig bör stoppas. Jag har själv tänkt tanken då jag sett bilder på stridsvagnar och flyg som bombarderar provinsen Tigray. Framför mig ser jag Sida-checkar omvandlas till krigsmateriel. Eller snarare att mina pengar till svenska staten medför att regimen i Etiopien får möjlighet att låna pengar för stridsvagnar, flyg och kanoner. Mina pengar håller alltså kriget igång! Tala om blodspengar!

Enligt Sidas hemsida betalas årligen 400 miljoner till Addis Abeba, dvs för varje svensk ett belopp på omkring 40 kronor. Pengar som alltså går till Etiopiens härskarregim, som hör och häpna leds av en före detta fredspristagare, Abiy Ahmed .

Är det bara jag som håller på bli galen? Eller lever jag i ett sjukt land – med en lika krank grannation?

Torsten Sandström

PS! Min huvudräkning har – genant nog – inte varit den bästa rörande Sidas spenderande i Etiopien per svensk och år. 40 kronor per svensk ska det stå! Men bara 20% av landets löntagare betalar statsskatt, dvs 1.3 miljoner personer. Mer om detta i en kommande blogg. Jag tackar mina läsare för påpekandeTS.

DN, som med chefredaktören Wolodarski häromdagen hyllade SR/SVT, fortsätter nu med att släppa fram skribenter med samma åsikt om de tvångsfinansierade SR/SVT. Detta är ett känt knep inom gammelmedierna. Öppna dörrar för liktänkande. Stängda för dem med annan åsikt. Det är tröttsamt att se detta ske – i synnerhet som medierna samtidigt påstår att de är fria, oberoende och öppna.

Nu skriar DN alltså ut rubriken:

DET FINNS INGET FOLKLIGT STÖD FÖR ATT BANTA

PUBLIC SERVICE

Författare är två höjdare inom SVT, Eva Beckman och Jan Helin. De är förstås rädda för att de tvångsfinansierade statsmedierna i Sverige ska förlora sina 9 miljarder om året. Röster höjs nämligen i Europa och Sverige för det självklara budskapet att det inte tillkommer det offentliga att tvinga medborgarna att betala avgifter till den radio och teve de inte själva valt att sluta avtal med. Det fria valet – kontraktet – är en självklarhet i de flesta andra sammanhang. Men inte i politiker värld. Där är tvång – inlindat i slöjor – en lösning för att eliten ska få som den vill. Ledande politiker menar att SR och SVT måste leva på pengar som taxeras ut med tvång. Detta händer år 2020.

Jag förstår att Beckman och Helin har svårt att inse tvånget, i och med att de under sina vuxna liv vant sig med att politikerna ska bestämma över medborgarns pengar. Och alltså även över vilka medier vi måste finansiera. S-partiets kollektivism gäller med betongens tyngd, punkt, slut! Nu skriker de två – som talar i egen sak – om att folkligt stöd saknas för att banta public service. Fram med bevisen! Men inte. Så agerar SVT:s ideologer som vistats alltför länge framför den lägereld som de påstår att det egna bolaget vårdar: en tänkt folklig brasafton och samlingsplats. För att illustrera denna vision av kollektiv korvgrillning väljer DN att trycka upp ett foto från landsplågan ”På spåret”. Folkbildning? Nej! Kändisjippo? Ja! En billig time-killer helt enkelt. Detta ska vi tvingas betala.

Är det verkligen sådant skräp som folket ska tvingas betala omkring tusen kronor i avgift per år? Problemet blixtbelyses av frågan: är det ”På spåret” och liknande trams som politiskt motiverar ett statligt tvång för dig och mig att betala? Självklart är svaret nej. Inte ens Beckman och Helin skulle påstå detta. Sådana program massproducerar ju redan av vulgoteve, dvs bonnierägda kanal 4 med flera. Någon brist finns med andra ord inte som SVT måste fylla.

Nej, orsaken till tvånget rörande SR/SVT är att staten och landets etablerade politiker vill kontrollera folkets tänkande genom medieföretag, som presenterar det politiska utbud som eliten gillar. På spåret blir således bara ett fånigt lockbete. Eliten vill helt enkelt att slötittarna emellanåt ska följa nyhetsprogram och framför allt valrörelser i SR/SVT. På så vis vet makthavarna att vänstervridna budskap strategiskt läggs fram mellan allt det fåniga och slafsiga som SVT erbjuder i röken kring lägerelden. Fantasibrasan är alltså bara en ridå av CO2 och andra gaser, på samma vis som orden ”public service” är det. I verkligheten rör det sig om en strävan efter statligt tvång över dina och mina tankar (och pengar). Det luktar faktiskt Sovjetunionen.

Min slutsats blir därför: låt medborgarna prova att fritt få sluta avtal med SR/SVT! Om Beckman och Helin är så säkra på att folket inte vill banta eller slopa SR/SVT så är saken busenkel. Något tvång behövs med andra ord inte om de två har rätt. Slopa därför tvångsavgiften och låt människor själva välja!

Då Beckman och Helin ställs inför det valet tvingas de medge att tanken bakom public service faktiskt är tvång från det politiska etablissemanget. Olof Palme som ung utbildningsminister lär ha sagt detta rakt ut. Han ville för övrigt ha två kanaler på SVT: en s-märkt och en borgerlig. Han fick bingo – dvs två stadigt vänsterinriktade kanaler. När brasaftonen med På spåret är över återstår enbart en stickande lukt av statligt tvång och politiskt korrekta fraser. Fy sjutton!

Vad sägs slutligen om några ord direkt från Palmes mun , som visar att makten över medierna är en politisk fråga om tvång (enligt protokollet från S-partistyrelen, februari 1986)

Om vi skulle få en privat, reklamfinansierad kanal, så skulle det bli ett utflöde av 4-oktoberkommittén … Det skulle raskt utvecklas till ett instrument för Svenska Arbetsgivareföreningen. Detta är oerhört viktigt för oss att förhindra. Därför tycker jag att det är är utomordentligt förgripligt när en person skriver, att vi kan väl göra upp med folkpartiet och släppa Barabas lös.

Torsten Sandström

Detta är en bild från Sverige hösten 2020. Under min morgonpromenad med hunden på Lidingö ser jag en plundrad bil – fyra nya vinterdäck, väck! Varför har detta blivit en del av vår vardag?

Okej, att den industriella samhällsformen skapat en form av anonymitet, där vanliga människor – vinnare och förlorar – inte längre känner igen varandra. Bristen på social kontroll kan alltså medföra att vissa personer tar sig friheter, som man inte ens kunde tänka sig förr. Men det är absolut inte den huvudsakliga sanningen!

Det svenska civila samhället har i decennier byggts av nationens politiker. Eller rättare sagt: deras underlåtenhet har resulterat i det tjuvsamhälle bilden ovan så brutalt illustrerar. Det finns nämligen rader av politiska beslut som medfört:

• en massinvandring utan låglönejobb och bostäder till de nyanlända,
• en kriminalpolitik med otillräckliga maktresurser för poliser, åklagare och domare,
• en skola som inte vill ställa tydliga och ibland tuffa krav på ordning och ansvar,
• en skola som vägrar att utbilda studietrötta till yrkesinriktade och praktiska jobb,
• en politisk klass som valt att bygga ett storskaligt EU, utan att skapa anordningar för att vid Sveriges gränser stoppa in- och utförsel av vapen resp stöldgods,
• ett EU-system – med alltför många fattiga och odemokratiska medlemsstater – varifrån flockar av sysslolösa släpps in till Sverige för ett liv i limbo,
• ett offenligt styrt samspel mellan politiker och medier som mörkar kriminalitetens orsaker,
• en uppsättning vänsterpolitiskt inriktade forskare, som sopar viktiga förklaringar till brottsligheten under mattan, för att tala om att straff inte fungerar då brottslighetens orsaker är ekonomiskt-sociala,
• en politisk debatt där förövarna av brott ses som offer för samhällsomständigheter och därför inte ska bära sitt eget ansvar.

Andas jag bitterthet? Javisst. Varje år drar klanernas tjuvar fram över vårt sommarland och fyller sina lastbilar med stöldgods för att snabbt lämna landet över närmaste bro eller färjeställe. Detta har hänt mig tre gånger på tio år. Visst är jag också bitter över de våldtäkter, mord och rån som klanernas medlemmar gör sig skyldiga till. Våldet förpestar nämligen vardagen i samhället.

Sist, men inte minst, rör min bitterhet en svensk politisk klass, som i åratal sett kriminaliteten eskalera, men ändå inte gjort vad de ska för bygga ett rimligt välordnat samhälle. Som synes är listan över deras försyndelser lång! Det skrämmer mig att S-regeringen – med sina nickedockor inom C och L – under ytterligare två års tid kan fortsätta att fördjupa en svensk kulturell skymning. De främsta vapnen mot brottsligheten – ett öppet samtal, en tuff kriminalpolitik samt låglönejobb till invandrare – är nämligen belagda med tabu. Den svenska modellen framträder på så vis i sin eländiga skepnad.

Torsten Sandström

Många kommuner håller sedan en tid på att minska sina fastighetsbestånd. I grunden beror avyttringarna på dåliga kommunala satsningar. Men även på S-partiets mångåriga hyrespolitik, som bygger på att den egna hyresgäströrelsen ska bestämma hyresnivån (med resultatet att vi ser en död hyresmarknad, ointresse att bygga hyresrätter samt en svartmarknad). Alltså politiker som gärna vill leka företagare och samtidigt värna sin egen rörelse. Och det brukar ju inte gå så bra. Men vad gör det för den politiska klassen. De sitter kvar och fortsätter med storstilade spekulationer.

Tänk bara på Kalmars kommunalråd Johan Persson från S-partiet. För några år sedan satsade kommunen på att ett kinesiskt företag storskaligt skulle bygga om Kalmar till ett kommersiellt centrum i Europa för kineser och andra. Till Kalmar planerades flygresorna gå i skytteltrafik. Till Kalmar!! Miljonerna rullade förstås och många kalmarpolitiker reste österut och festade till det. Idag syns bara betong- och järnspillror, som påminner om hur det gick för Östtyskland. Men Per(s)son sitter förstås kvar – självklart uppbackad av C- och V-partierna. Och med stöd av makten från (S)tockholm. Vem förvånas över att hälsominister Lena Hallengrens make är politisk höjdare i landstinget på orten?

En annan imperiesosse är Ililja Batljan. Han har förstått att det går att köpa upp kommunala fastigheter till bra pris. Kontaktnät med kommunernas. makthavare har han sedan länge på plats. Han smider medan järnet är varmt, varför hans företag lägger alltfler fastigheter under sig. Det är goda lånetider för Batljan. Och hans företag lånar så det knakar. Företagsobligationer säljs på löpande band, nästan i Ivar Krügers anda.

Det syns i mina bloggar att jag som skattebetalare i Sverige ogillar S-partiets långa välde över nationen. Deras position var i begynnelsen naturlig och god. Sedan kulmen passerats – i och med Erlander – har partiet kämpat i motvind och med sjunkande väljarsiffror. Men inte har de släppt ambitionen till makt för det. Nej, nu klamrar sig S-partiet – till snart sagt varje pris – kvar vid det offentliga Sverige. Mitt återkommande tal om en politisk klass får på så vis en mycket tydlig kontur, menar jag. De mediokras makt över nationen.

Den kommunala egendom som korkade kommunala affärsmän byggt/köpt – för dina och mina pengar – avyttras alltså nu till lycksökare med rötter inom den politiska klassen. Det är sannerligen deprimerande. Svenska medier kritiserar varken säljare eller köpare. Man håller nämligen med makten och den politiska klassen. Det eländiga är på så vis att allmänheten inte får en tydlig bild av vad som händer. Perssons fleråriga kalmarjippo hyllades av många. Nu är det tyst som i den grav det är fråga om (och nya fastighetsplaner odlas hos sossebaronen i Kalmar). Batljans snabba imperiebygge beskrivs också i medierna som god Big business. Bonniermedias Dagens Industri lanserar honom varje dag som Sportspegeln presenterar Zlatan. Hur länge det håller för Persson och Batljan får vi se.

För min del är det tydligt att de finns ett behov att ett ny politisk sverigekarta. Under flera regeringar har nationens uppenbara strukturproblem försummats – rörande boende, anställningar, skola, kriminalitet, vårdtillgänglighet, försvar mm. Åren bara går – idag mer än två sedan valet 2018 – och inget gott händer! Bromsklotsen S-partiet fungerar som klasskamraterna vill. Vi ser ett stillastående samhälle på väg att falla samman. Huvudansvariga för motorstoppet är förstås C och L.

Det som behövs är inte ett Sverige där yrkespolitiker biter sig fast, utan en nation där makthavare med kompetens slussas in från verkligheten och efter några år återvänder till ett civilt liv. Vi måste få ett Sverige där väljarna lägger sina röster på personer med erfarenhet från det vanliga arbetsklivet och inte satsar på betongpartiernas utvalda. Därför hoppas jag – med ett rimligt mått av skadeglädje – att få uppleva såväl Perssons som Batljans fall.

Torsten Sandström

Även om inte allt bör privatiseras underhålls en stor svensk fördom mot att företag tar över offentliga myndigheters sysslor. Fördomen lyder: skattepengar ska inte användas för utdelning till aktieägare. Dn sprids av politiker och gammelmedier.

Varför är det en fördom? Jo, därför att folk har inbillats att tro att de tvingas betala mer skatt, dvs pengar som försvinner ned i aktieägarnas fickor. Finessen med privatisering är ju en anbudsgivning som ska medföra en lägre prislapp för ifrågavarande offentlig tjänst. Varje skattebetalare betalar med andra ord mindre skatt – förutsatt att tjänsten håller samma kvalitet som den som tidigare utförts i offentlig regi. Därför ska vi som skattebetalare inte bekymra oss över att eventuell vinstutdelning äger rum! Det vi däremot måste jobba för är att få fram politiker som ser till att det offentligas upphandling blir effektiv och att kontroll sker av att företagen gör det som bestämts i avtalet om upphandling. Vad gäller skrivande av kontrakt och kontrollen av dem har svenska politiker och offentliga chefer mycket att lära. Därför måste de söka experthjälp!

Hur har fördomen uppkommit? Liksom andra vanföreställningar har den jag nu talar om en politisk (eller moralisk) grund. Det finns starka krafter inom vänsterns rörelser för ett bibehållande av nuvarande dyra och ineffektiva myndighetslösningar. Fackföreningar ogillar nämligen att krav ställs på medlemmarna. Dessutom vill de få fler medlemmar. Byråkratierna växer med andra ord. Dessutom envisas medierna med att peka på varenda misstag inom ett vårdföretag, medan tystnad råder om det skriande slöseri med resurser som idag sker inom exv 22 svenska landsting. Här rullar miljarder i soptunnan pga av överdrivna och dåligt fungerande byråkratier.

Privatisering är förstås ingen Quick fix! Allt lämpar sig för det första inte för drift i bolag, såsom exv domstolar och försvar. För det andra har vi exempel på kommunalpampar, inom framför allt M- och L- partierna, som sålt iväg dagis och vårdcentraler till struntsummor. Det behövs därför kloka jurister bakom varje privatisering. Helst inte kommunens egna! Många advokatfirmor är experter på att skriva avtal med krav, kontroller och påföljder. De känner nämligen till affärslivets såväl goda som dåliga sidor.

Till saken hör alltså att bolagisering ibland missbrukas. Ibland med uppsåt. Det tydligaste exemplet är nog de 9 miljarder som varje år försvinner till SR- och SVT-bolagen. Här möter vi rena hajburen, dvs en bolagskontsruktion med en stiftelse i toppen. Allt för att verksamheten inte ska framstå som offentlig. Den ska låtsas vara oberoende. Nöjes- och sportprogram produceras som bekant redan i överflöd av privata kanaler. Sport och nöjen är det som SVT:s höjdare brukar motivera sin existens med, dvs den berömda sammankomsten av svenska folket framför en tänkt lägereld. Host, host! I själva verket motiveras SR/SVT av politiska skäl om en politisk elits vilja till kontroll av de medier, som man påstår sysslar med ”public service”. Host- host! Röken från brasan besvärar.

Mitt bloggande går bland annat ut på att slå ihjäl heliga kor. Idag har minst två slaktats. Då är det passande att fira första advent!

Torsten Sandström

Dag efter dag fortsätter klanernas skjutningar och dödlig a våld i ett Sverige som påstår sig vara världen föredöme. Polisen står upp till knäna med kriminalitet. Åklagarna också, även om de av politikerna fått reda på att brottslighet inom familjen, klanernas kvinnoförtryck och sex över internet ska ha företräde – dvs den brottslighet som landets feminister fått oss att se som central. Okej, all brottslighet är allvarlig, men den dödliga som angriper landet utifrån är faktisk värst. Den beror nämligen på politiska beslut om invandring ska ske till ett land som redan är tyngd med problem, rörande just den immigration som vänstern anser bra. Jag talar om politiker som inte vill öppna upp för temporära låglöner till invandrare, utan i stället förvisar dem till bidragsliv i ghetton.

Det stora problemet är S-regeringen och jökenpartiernas fortsatta hyllande av invandring. Trots alla blodiga problem envisas de med att Sverige måste fortsätta med att slussa in nyanlända. Man slår till och med knut på sig vad gäller mängden så kallade ”ensamkommande”. Det är tragikomiskt att 35.000 inresande personer år 2015 kan kallas ensamkommande – ofta med tillägget barn – trots att flertalet av dem verkar vara omkring 20 år.

Problemet rör dessa 35.000 unga manliga afghaner/persern, som redan fått sin asylrätt avslagen i flera domstolsinstanser, gång efter annan nu ska få lagliga eftergifter för att de ska kunna bli kvar. Dessa ekonomiska flyktingar har under fem år kostat Sverige ett tiotals miljarder kronor i bidrag av olika slag. Under vistelsen här har tusenden kostat mer än 5.000 kronor per dygn bara för boende, mat och annat. Den svenska nationen har redan stora olösta ekonomiska välfärdsbehov för pensionärer, stökiga skolor, otillgänglig vård och inte minst tsunamin av våldsbrottslighet. Ändå öppnar politikerna famnen för de tusentals personer som (enligt domstolarna) anlänt utan lagliga skäl. Dessa killar ska nu beviljas en andra eller tredje våg av statliga bidrag. Flera av dem har redan haft råd att flyga tillbaka till hemlandet för att hälsa på!

Det allvarliga är att svenska folket, som vart fjärde år går till valurnan, inte blivit upplyst om den storskaliga penningsrullning som gått de 35.000 oinbjudna till mötes. Alltså de tusenden som bort stanna kvar i österlandet för att reformera diktaturer som helt enkelt väljer att exporterat sina oliktänkande. Jag förstår förvisso att de gärna vill stanna i Sverige med tanke på alla pengar som de redan erhållit och hemländers eländiga förhållanden. Men vårt rättssystem baseras på att de som inte bevisas asyl ska åka hem! Annars gäller öppna dörrens princip.

Det är helt enkelt inte Sveriges uppgift att vid sidan om folkrättens konventioner och utlänningslagens regler försörja en stor grupp av afghaner/perser. Att jökens partier tycker annorlunda blir nu tydligt. Men nationen står som sagt redan upp till axlarna med välfärdsproblem rörande bostäder, jobb, skola, vård och kriminalitet. Det är därför orimligt att jökens partier ska fortsätta en storskalig invandring av ungdomar som redan domstolar i flera instanser sagt nej till. De har alltså fått sin begäran om asyl avslagen. Ändå ska S, Mp, C och L tvinga dig och mig att betala ytterligare miljarder för deras inslussning.

Märk alltså att saken inte längre rör de ensamkommandes juridiska rättigheter enligt folkrättens och utlänningslagens regler. Det är enbart fråga om att utöka skattebetalarnas kostnader för politiskt omstridda ändamål. Var och en må tycka synd om de killar saken rör. Men de har som nämnts redan fått en fair chans och bör därför lämna Sverige, som visat sig alltför tillmötesgående.

Torsten Sandström

I ett par domar tolkar HD och Miljööverdomstolen (MÖD) vilka subjekt som har rätt att överklaga beslut i miljöärenden enligt 16:13 miljöbalken. Jag har tidigare kritiserat domstolarnas alltmer tillåtande inställning till överklaganden av olika samhällsbeslut. Det förlänger givetvis beslutsprocesser och kostar stora pengar! Vi ser nu hur eländet utvidgas.

Två aktuella domar kritiseras nu på Karnovs betalsajt JUNO av Pia Pehrson, advokat, och Mikael Jonasson, biträdande jurist. Båda från Foyen Advokatfimra. Jag citerar deras slutkläm (med min kursivering):

Vi konstaterar att den rätt till överklagan som från början var begränsad till vissa, specifikt definierade, miljöorganisationer och ärenden har vidgats betydligt genom de senaste årens rättspraxis. De två avgörandena från den 28 oktober 2020 följer den utvecklingen. MÖD:s avgörande öppnar upp för att fler typer av myndigheters handlande kan överklagas medan HD:s avgörande vidgar den klagoberättigande kretsen avsevärt. En generös tolkning av ’allmänhetens stöd’ leder till att det blir svårare att förutse vilka som kan komma att överklaga ett beslut.

Ett tidskrävande och osäkert prövningssystem riskerar att avhålla från investeringar i viktiga samhällsprojekt. Redan nu försenas projekt, eller förlorar sina investerare, på grund av osäkerhet om hur överklagandeprocessen slutar. I förlängningen innebär det här en risk för att utvecklingen av svensk industri eftersätts. Till exempel leder överklaganden ofta till att satsningar på vindkraft bromsas, även om utbyggnaden av förnybar energi är ett prioriterat samhällsintresse.

Som framgått av mina bloggar anser jag att miljöfrågor allmänt sett är viktiga. Men de måste vägas mot centrala samhällsintressen, såsom behovet av bostäder till rimlig hyra och intresse för investeringar i företag som går med vinst och ger jobb. Utomlands – exv Tyskland – fattas beslut avsevärt snabbare genom en begränsad överklagbarhet, något som skyndat på byggande och hållit ned hyrorna. De två svenska domarna visar att rätten för olika sidointressen att göra sig gällande drivits för långt. Det tycks som tolkningen av lagens regler sker genom att ett fuktat domarfinger sätts i luften för att läsa av hur den politiska vinden blåser. Det är inte bara samhällsskadligt, exv för byggföretag och bostadssökande. Det skapar även rättsosäkerhet. Dessutom fylls domstolarna med skräpärenden, som också tar dyrbar domartid i anspråk.

En allmän begränsning av rätten till överklagande av myndigheters beslut i olika ärenden är enligt min mening den rätta vägen att gå. En minskning av kretsen berättigade subjekt måste alltså övervägas och regleras i lag. Det gäller att motstå populistiska propåer från vänsterns rörelser så att viktiga samhällsfunktioner hålls igång i rimligt snabb takt. I vissa ärenden av masskaraktär (sociala bidrag och miljöfrågor) bör även en krympning av instansordningen övervägas, så att endast en domstol prövar och sedan är det färdigt. Det gäller att få fart på Sverige! Vinden blåser här åt fel håll, dvs från vänster.

Torsten Sandström

Förr skrek folk med fasa ”vargen kommer!” Och så plockades bössan fram. Nu måste vi lägga av med det larvet. Åtminstone enligt Sydsvenskan, som rapporterar följande lyckobudskap (den 24/11):

Länsstyrelsen: vargen har

kommit till Skåne för att

stanna

De statsanställda handläggarna i Malmö stad jublar. Drömmen är att med dina och mina pengar rädda en groda här och bygga ett övergångsställe för kryp där. Tillbaka till Sörgården är målet mitt i den tekniska revolutionen. De arter som med tärningskast ses som invasiva ska utrotas! Till varje pris måste det sena 1800-talets artrikedom skyddas, även om det lär finnas omkring 9 miljoner olika arter kvar på jordklotet. Och nya skapas årligen genom mutationer/det naturliga urvalet. Alla maffiosi på länsstyrelsen gnuggar händerna – det finns mycket regleringsjobb framöver! Allt gammalt ska räddas. Allt nytt ska väck! Alltså många tjänsteresor och sammanträden med nya föreskrifter som följd. Hej och hå! Det går bra för Sverige!

Om klimat- och miljömaffian ska tillåtas härja i landet kommer det att stå skattebetalarna dyrt. Skånes lantbrukare – även de boende på landsbygden med barn och hundar – jublar därför inte över statens och miljörörelsens strävan efter att bygga ett storskaligt Sörgården 2020. Oroade är de som själva måste försörja sig – som bekant skickar inte staten lön varje månad till folket på landet. Länsstyrelsens viltskadepengar är ett hån. Skadorna är en allvarlig extra belastning i jobbet. De visar att man inte bara ska försörja sig själv utan även politiker och folk på länsstyrelsen. Dessutom ska vargarna matas med bondens djur. Och så måste man räkna med att en eller annan människa i framtiden kommer att stryka med som vargföda. Men vad gör det? Människan är ju ändå en invasiv art. För att inte tala om de hundar som kommer att bli vargföda. Hoppla!

Fråga uppkommer därför om människan, hunden eller vargen kom först. till Skåne. Hur såg det ut före respektive efter istiden försvinnande för så där 10.000 år sedan? Svaret spelar ingen större roll för nutidens talibaner i artrikedomens tjänst. Allt ska tillbaka till Sörgårdens tid då hotet från vargen var en realitet.

Det tycks som de styrande i Stockholm ännu finns kvar under ett kilometertjockt istäcke! I skydd av detta utfärdas nämligen bestämmelser för i Skåne levande människor som bara försöker försörja sig själva. Inte undra på att den politiska kartan ser annorlunda ut i sydligaste Sverige. Frånsett Malmö förstås, som via statsbidrag och en minijök befästs som S-partiets reträttpost i regionen.

Torsten Sandström

Det kan tyckas svårt att se negativa sidor med begreppen jämlikhet och hållbarhet. Okej, att de är oklara. Men de uttrycker två viktiga mål för det nutida västerländska samhället. De är inga nyheter direkt, utan båda har i delvis olika skepnader många decennier på nacken. Idag har de blivit så omtalade medialt så de blivit begrepp i centrum för vad som anses politiskt korrekt. Detta väcker förstås mitt intresse.

Så vad är problemet? Som sagt är begreppen oklara. Det ena har sitt centrum i medborgarnas lika juridiska rättigheter. Det andra i en yttre miljö som bör vara rimligt god i relation till samhällets utveckling. Men båda begreppen tillämpas ofta extremt så att nästan alla sociala fenomen kommer att omfattas.

Jämlikheten utvidgas således ofta till att omfatta utländska medborgare, barn och djur. Tanken är att alla människor är lika från en moralisk eller biologisk utgångspunkt. Så är det förstås inte, varken juridiskt eller naturvetenskapligt. Och hållbarhet har blivit rena dragspelet. Varje aspekt av samhällslivet måste numera vara hållbart, såsom vad vi äter, vad vi skiter, på vilket företag vi ska jobba, hur pensionspengar ska förvaltas, hur vi ska semestra, hur husdjuren ska behandlas, vad vi gör på fritiden, vad barnen ska lära sig i skolan osv. Mångfalden är jippoartad. Det är inte seriöst.

Allt detta är delvis redan känt. Men utvecklingen mot en jämlikhets- och hållbarhetstyrrani fortsätter ändå. Bakom eskaleringen syns politiker och medier som använder begreppen som slagträn för att uppnå sina mål. För politikernas del är syftet omval. För mediernas del att hylla politikerna så att det bestående samhället värnas och statliga bidrag till publika och privata medier även framöver ges ut och blir större.

I många bloggar har jag nagelfarit jämlikhetskultens avigsidor, inte minst avseende feminismens avarter. I dagarna väcks en viktig samhällsdebatt om hållbarhetsdogmens risker. Det visar sig nämligen att EU tagit sig an en reglering av vad som unionen ska se som ”hållbart”. Det som inte handplockas blir med andra ord ohållbart. Hållbarhetsbegreppet ska alltså ges en juridisk definition på EU-nivå, med stor praktisk betydelse för medlemsnationernas medborgare och företag. I grunden rör det sig om vad EU ska stödja och ge bidrag. Stora penningbelopp kommer att satsas på det EU gillar! Men följden riskerar förstås samtidigt indirekt bli att det ogillas inte anses som tillåtet.

Ett viktigt exempel rör hur olika energislag ska rankas. Sol , vind och vattenfår frikort från EU. Vattenkraft ligger i farozonen på grund av att djur och växtlighet i älvar kan hotas. Fortsatt eldning av skogsråvaror står (riktigt nog) i strid med FN-dogmen om att CO2 är eländets elände. Tillåtelse att driva kärnkraftverk hotas också (även om fransmännen lyckats föra ut frågan från hållbarhetsträsket till en särskild reglering). Grundproblemet är att olika medlemsnationer saknar vattenkraft, eldningsbar skog samt kärnkraft. Och då är det bara att utfärda röda hållbarhetskort på rad. Nu ska alla frälsas för sol, vind och vatten! EU kommer att betala, dvs du och jag och många andra. ”Sådan är federalismen” lyder sången till känd melodi.

Att Sverige riskerar att hamna i kläm då kolossen EU svingar hållbarhetens slagträ är klart. Vatten- och kärnkraft står för sammanlagt 80% energiförsörjningen i vårt land. Flera företag inom energisektorn klagar därför nu. Klagar gör även personer som på EU-nivå tidigare naivt verkat för bygga upp den union som nu håller på att släppa ut anden ur flaskan. Jag tänker på C-partisten Lena Ek, som har suttit i EU-parlamentet och nu spär på sin pension därifrån (och från många inhemska politikeruppdrag) genom sin roll som ledare för bonderörelsens Södra Sveriges skogsägare. Någon plan för att locka in den vreda EU-anden i flaskan finns förstås inte i EU:s fördrag. Målet är som sagt vidgad federalism, vilket syns i de gigantiska statsbidrag som snart kan komma att delas ut, förmodligen med stöd av de nya hållbarhetsdogmerna.

Sverige som förmodligen är den stat som inom unionen släpper ut minst CO2 per invånare riskerar alltså att drabbas av miljötalibanernas frammarsch inom EU. Detta sker genom ett hokus-pokus om hållbarhet på unionsnivå. Jag menar därför att nationens många EU-kramande politiker och medier bär ett tungt ansvar för det som nu sker. De har i åratal flörtat med olika miljörörelser på hemmaplan och i EU. Inte bara kramar utan miljarder har som bekant rullat. Nu får de hållbarhetssnacket rakt tillbaka i ansiktet. SMACK! Alltså en kletig, vittgående, klåfingrig och oklar EU- normering om hållbarhet, som kommer att stå Sverige mycket dyrt!

Torsten Sandström

Att det är partipiskan som viner är klart inom S-leden. Är en person myndighetschef så ska man lyda regeringen och närmaste statsråd. Detta har Ann-Marie Begler, som varit generaldirektör på försäkringskassan, fått smaka på. Hon förlorade alltså jobbet av politiska skäl av allt att döma. Den som inte lyder Annika Strandhäll får nämligen silkessnöret!

Jag som hyllar flydda tiders ämbetsmannakrav – ordning och reda om än i långsam takt – tycker detta är en förödande utveckling. Partibok och/eller lydnad har blivit en tyst princip för att komma ifråga som myndighetschef i s-partiets Sverige. Visserligen är generaldirektörerna utsedda av regeringen, men är ändå inte rättsligt sett deras politiska legosoldater. De ska med kompetens och skicklighet leda sin myndighet enligt gällande lagregler. Det är just den juridiska självständigheten som är tanken bakom grundlagens regler om de statliga myndigheternas roll. Inga nickedockor, utan skickliga administratörer med respekt för offentligrättsliga regler.

Nu kompliceras systemet av att regeringen ger avsatta generaldirektörer full lön under återstående kontraktstid, oavsett om de utför arbete eller inte. Därför talar man om en Elefantkyrkogård på Rosenbad. Där sitter före detta höjdare och gör kanske ingenting i väntan på att kontraktstiden ska löpa ut. Det måste vara frustrerande för Ann-Marie Regler, som verkar vara klartänkt och driftig. Men samtidigt är det förstås en förmån att slippa jobba mellan 9 och 17. Inget hindrar förstås Begler att säga upp sig för att med liv och lust ägna sig åt annat jobb som hon själv väljer. Det är väl så Elefantkyrkogården är tänkt att fungera emellanåt. Gör något obetydligt – såsom smärre utredningsuppdrag med full lön – eller sluta självmant.

Men Begler tycks vilja sitta på två stolar. Att både äta kakan och göra som hon vill. Hon vill med andra ord ha både full lön som GD på Rosenbad och samtidigt kunna extraknäcka med styrelseuppdrag på privata skolföretag, vilka gränsar till den offentliga utbildningssektor som kontrolleras av regeringen.

Om Beglers extraknäck rört uppgifter som s-partiet hyllar hade hon säkert kunna utföra dem med bibehållna villkor på Elefantkyrkogården och dessutom få en klapp på axeln. Hennes problem är att extraknäcken för privata skolföretag inte är politiskt korrekta i vänsterns Sverige. Det är förklaringen till att S-regeringen bråkar med Begler och anser att extraknäcken inte är godtagbara bisysslor. S-regeringen vägrar med andra ord tillstånd. Strandhäll är en 100% politisk person av den typ som odlas inom S-partiet och den politiska klassen.

I mitt Sverige borde en avsatt hög statlig ämbetsman förlora arbete och lön. Och därefter får han eller hon själv välja nya sysslor om det går. I mellanmjölkens (och mellanölets) land finns däremot en kyrkogård för gamla elefanter som avsatts. Den betalas av dig och mig. Men Begler verkar att ha avsatts utan rimligt sakliga skäl. Återstår för henne att få frågan om avsättningens korrekthet rättsligt prövad. Möjligtvis bör hon sakna skydd för sin höga anställning, just på grund av den har företagsledande karaktär eller motsvarande. Det är möjligt. Men hon har valt linjen att både kräva lön och själv välja sina extraknäck. Även hon har vuxit upp i S-partiets kretsar.

Dessutom vet Begler mycket väl – med tanke på hennes goda kontakter inom S-partiet – vilka moraliska lydnadsnormer som gäller inom en rörelse hon valt att ge sig i lag med. Hon har 2015 med öppna ögon tagit sig an GD-jobbet under Löfvens regering. Hon borde med andra ord känna till S-spelets regler. Därför har jag svårt att sympatisera med hennes krav att både få full GD-lön och fritt välja extraknäck.

Torsten Sandström

Här ett klipp från ett (längre) pressmeddelande från Uppsala universitet:

Ny avhandling om psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar

Pressmeddelande
29 september 2016

Klimatförändringar är ett allvarligt hot mot människor, djur, och jordens ekosystem. Trots detta har effektiva klimatåtgärder dröjt, delvis för att det finns de som fortfarande förnekar att det finns ett problem. I en ny avhandling i psykologi från Uppsala universitet har Kirsti Jylhä undersökt psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar. Resultaten visar att individer som accepterar hierarkiska maktstrukturer har större benägenhet att förneka problemet.

Enligt min åsikt innehåller forskningspresentationen allvarliga vetenskapliga problem. Den bygger på åsikter och spekulationer, som knappast kan anses ha vetenskaplig status:

1. Det går nämligen inte att på vetenskaplig grund undersöka varför individen X säger Y. Forskare kan nämligen inte kika in i X´ hjärna för att utröna vilka motiv X har. Forskaren spekulerar med andra ord.
2. Hur vet Uppsala universitet att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot människor, djur och jordens ekosystem, som det påstås i första meningen? Delade meningar gäller nämligen inom forskningen. Detta vill universitetet inte kännas vid.
3. Hur sjutton kan en forskare i psykologi komma fram till att klimatskeptiker ”accepterar hierarkiska strukturer? Tvärtom vägrar de att godkänna påståenden som inte styrkts vetenskapligt sett. Klimatskeptikerna tvekar över de nuvarande bevisens vetenskapliga hållbarhet. Det tycks alltså som psykologen och Uppsala universitet (se min punkt 2) har en benägenhet att acceptera FN:s och IPCC:s omstridda påståenden om konsensus rörande utsläpp av CO2 som orsak till klimatförändringar. Men detta viktiga antagande redovisas inte, utan tas för givet. Det är för eländigt!
4. När jag läser pressmeddelandet går mina tankar till katolska kyrkans angrepp på Galileis teori om att jorden roterar kring solen. Det var katolska kyrkan som agerade hierarkiskt i förhållande till bibliska normer. Snart visade det sig som bekant att Galilei tänkt fritt och riktigt, som en vetenskapsmän bör. Nu rättar Uppsala universitet in sig i ledet av påvemaktens efterföljare. Och som budbärare används hör och häpna en nybakad doktor i ämnet psykologi.
5. Pressmeddelandet visar att Uppsala universitet – i Olof Rudbecks (den äldres) anda – fortfarande förmedlar uppsvensk politisk korrekt information. Det är bara att beklaga. Vi lever inte längre på Galileis och Rubecks 1600-tal, utan år 2020. Men politisk korrekthet tycks vara ett evigt fenomen.

Torsten Sandström

Igår läste jag på ProjektSanning en text som fick mig att sätta kaffet i halsen. Rubriken lyder: DONALD TRUMP ÄR VÅR TIDS STORA KRITISKA TÄNKARE. Som ett försvar för Trump förmedlar Janne Lundkvist bland annat följande:

”Sann kunskap är ju självupplevd.” – – – ”Och vem säger att kritiskt tänkande måste utgå från kunskap?”

Meningarna är i och för sig lösryckta. Men det spelar ingen roll då de är centrala. Innebörden är ett gränslöst förakt för vetenskaplig kunskap (vilket i övrigt också görs tydligt). Att åsikterna delas med Nanna Gillberg från Göteborgs universitet – i en text från GP – gör inte saken bättre (utan enbart mer pinsam för den sistnämnde, som typiskt nog sysslar med sk genusteori).

Traditionell vetenskap bygger på att det som ska hållas för sant måste kunna bevisas på ett kritiskt och trovärdigt vis så långt som absolut är möjligt. Utsagor måste kunna testas – helst genom experiment som bekräftar (eller falsifierar) dem. Teorier och metoder måste väljas neutralt så att forskarens personliga ideal inte präglar utfallet.

Enbart påståendet att sann kunskap är självupplevd pekar således på att författaren inte har förstått vad vetenskap går ut på. Det Darwin påstår – om det naturliga urvalet – har han sannerligen inte upplevt, utan visat genom teoretiska studier av mönster i naturen. Vidare har några av Einsteins teorier visat sig sanna först lång efter det att han skrivit ned dem. Han har alltså minsann inte upplevt dem. De bygger på rent teoretiska kalkyler. I sammanhanget undrar jag om den nyfrälstes upplevelse av Gud är sann? Författaren förväxlar med andra ord personlig åsikt med sanning/kunskap.

Påståendet om upplevelsens betydelse för kunskap visar också att författaren saknar självdistans. Han tycks aldrig ha tagit miste då han utomhus sett ett fenomen i fjärran och trott att det var X då det något senare visade sig vara Y. Man behöver inte vara synsvag för att kunna överraskas av hur osäkra de egna upplevelserna är även på nära håll. Upplevelser är per definition inte lika med sanningar! En upplevelse kan som framgått vara osann, men förstås emellanåt sann i vetenskaplig bemärkelse. Exv ser man att solen ”går upp” vid horisonten, men man vet samtidigt att det är en projektion av jordklotets rotation trion solen.

Den trista slutsatsen av författarens text blir att sann kunskap (i vedertagen mening!) egentligen inte kan finnas. Allt blir en fråga om egna upplevelser. Det är möjligt – rentav troligt – att detta är Trumps kunskapssyn. Men den är felaktig och farlig. Inte ens grottmänniskor kunde på sin tid bygga kunskaper på blotta upplevelser. Inför jakten lyssnade man nämligen på varandra och diskuterade – självfallet kritiskt – olika metoder för en lyckad fångst. Hörsägen och erfarenhet blandandes med andra ord samman. Åratal av tester och misslyckanden gav jägarna en rimlig grund för kunskap om djurens beteenden och därmed en framgångsrik jakt. Om den var vetenskapligt sann är inte alls säkert. Men den var ingalunda självupplevd av var och en människorna kring grottans eld.

Egots syn på kunskap är inte bara vansklig utan kan också vara farlig. Den frånkänner i praktiken andra från att tänka rätt. Detta påminner om ett litet barns bild av verkligheten. Och förstås även Donald Trumps syn på kunskap. Vad som i dessa dagar händer i USA gör detta fullständigt klart.

Torsten Sandström

Den statliga myndigheten ”Folkbildningsrådet” är en viktig kugge i det svenska bidragskomplexet. Myndigheten skänkte 2019 så mycket som 1, 8 miljarder av dina och mina pengar till en uppsjö olika bildningsorganisationer, små och framför allt stora. Flertalet av dem har liksom S-partiets slagskepp ABF politiska agendor, direkt eller indirekt.

Det svenska bidragskomplexet omfattar inte bara Folkbildningsrådet. Det är en virtuell gåvocentral som genom skänker försöker hålla samman vänsterns Sverige. Den största penningbetalaren i komplexet är SIDA som spenderar omkring 43 miljarder årligen – pengar som strös över u-världens länder för att främja drömmen om globalism (som knappast är en statlig angelägenhet). Andra viktiga armar hos denna stora svenska bläckfisk sysslar med mediestöd, där SR och SVT är de i särklass största mottagarna, som tillsammans håvar in c:a 9 miljarder årligen. Tentakler finns också som ger gåvor till ideella föreningar, press och mycket annat. Till och med Riksidrottsförbundet har sina händer ute och tar emot drygt 2 miljarder. I ledningen sitter en den ärrade (obs! två rr) veteranen Björn Eriksson.

Om jag dessutom räknar in den svenska välfärdens bidragssystem omfattar röstfiskekomplexet närmast astronomiska belopp. Men det är nu en annan historia. En bred välfärd gör nämligen nytta oavsett mottagarens partifärg.

För varje statsbärande parti är det självfallet viktigt att knyta politiska allianser, som har betydelse för kommande valrörelser. Genom att låta staten, eller mao skattebetalarna, stå för gåvor till vänsterns organisationer och intressen så tvingas självfallet personer med borgerliga värderingar finansiera sina politiska motståndare.

I en demokrati måste sådana manipulationer motverkas. Det är ju i praktiken främst fråga om att favorisera vänsterns egna rörelser inför allmänna val. Det officiella syftet är givetvis inte detta – man talar om bildning och demokrati. Men i verkligheten fungerar stöd till olika intresseorganisationer som en motor för vänstern att vinna val efter val. Liknande storskaliga projekt saknas också i västerlandets demokratier! Att de däremot brukas inom diktaturer är en tankeställare.

Därför måste det svenska bidragskomplexet avvecklas eller åtminstone krympas kraftigt. Som ett brev på posten kommer vi i så fall sannolikt att få höra hur folkbildning, globalt samarbete, fria medier och andra samhällsintressen kommer att hamna kläm. Det må vara så. Men offentligt stöd till civila organisationer innebär en stor risk för central statliga åsiktsstyrning samt skatteslöseri. Slopat stöd gör majoriteten av svenska folket till vinnare. De slipper finansiera organisationer som de uppfattar sakna samhällsnytta och som jobbar för att bevara den politiska makten i vänsterns händer. Svenska män och kvinnor vill själva bestämma över sina pengar!

Torsten Sandström

Inget etablerat svensk parti driver frågan om införande av partiella inslag av direkt demokrati. Exv i form av personval (som i Finland framför röda på parti) eller möjlighet till omröstning om föreslagen lagstiftning (enligt schweizisk förebild). Krampaktigt håller partierna fast vid en total representativ demokrati med val vart fjärde år.

Ett viktigt skäl till införande av inslag av direkt demokrati är partiernas minskade folkliga förankring. Medlemsantalet i partierna har sjunkit katastrofalt. Och yrkespolitiker har alltmer tagit över den offentliga makten. Deras återval finansieras med statsbidrag.

Yrkespolitikernas framväxt brukar sägas sammanhänga med det politiska livets komplexitet och behov av kompetens. Detta är en mindre del av sanningen. Minst lika viktigt är partimedlemmarnas uttåg ur partierna. Antalet medlemmar i de svenska politiska partierna har sjunkit med nästan 80% under de senaste 60 åren (från c:a 1.350.000 till 268.000). Här en länk från Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Störst tapp har S-partiet, som förlorat mer än 0,7 miljoner medlemmar. Partiernas medborgarstöd är alltså på väg mot botten. I stället för medlemsavgifter domineras finansieringen därför idag av partistöd från det offentligas kassakistor. Varje år får partierna samhällsbidrag på omkring 1,2 miljarder kronor (löner och arvoden för offentliga politikerjobb oräknade). Sedan 1965 har partibidragen från stat och kommun ökat från drygt 0,2  miljarder kronor per år till drygt 1,2 miljarder (2019)!

Utvecklingen är katastrofal i den enskilda medborgarens perspektiv. I stället för att värva medlemmar – som deltar i partiarbetet med liv och lust – växer en politisk klass fram. Och denna fyller hålet efter medlemmarnas självvalda avgifter med statliga bidrag, som du och jag tvingas betala.

Den svenska demokratin visar tydliga sjukdomstecken. Den ökade distansen till väljarkåren mellan valen kompenseras med statliga bidrag till partier och medier. Den svenska politiska klassen håller alltså på att bygga en egen svårintaglig fästning med hjälp av dina och mina pengar. Vi ser i vårt land inte den rotation vid makten som sker utomlands, särskilt i nationer med personval. Och 4%-spärren för tillträde till den svenska riksdagen håller nya kritiska partier borta från inflytande och inte minst penningstöd.

Jag menar att varje klok människa måste inse att denna utveckling innebär ett allvarligt hot mot demokratin. Därför är reformer som innebär direkt demokrati nödvändiga. Om inte politikerna besinnar sig kommer svenska folket att tvinga fram demokratiska reformer. Politiker som inte går utvecklingen till mötes är okloka. Historieböckerna är fulla av berättelser om hur det går för eliter som klamrar sig fast vid makten. Den politiska klassen måste besinna sig!

Torsten Sandström

Regeringens strategi mot coronaviruset går i dragspelets tecken, hej-och-hå, (S)verige vet alltid bäst! Först inga tuffa regler rörande äldreboenden – med allvarlig dödlig utgång. Sedan skärpning. För en dryg vecka sedan heltom och fritt fram för besök. Och så nu skärpt lagstiftning rörande allmänna sammankomster. Men inget om äldreboenden – inte ens en rekommendation om nedstängning! Kolla statistiken ovan från Folkhälsomyndigheten!

Regeringen har flera gånger visat saktfärdighet och vankelmod. Dödstalen bland äldre blev därför initialt höga. Nu riskerar det att komma en andra våg som drar in över de äldres boenden. Dödligheten är redan nu 30-36% av de covidsmittade i åldersgruppen 80 plus respektive 90 plus. Jag bävar över regeringens hit-och-dit-politik.

Förklaringen är bristande S-kompetens. Utbildningsnivån är beklämmande låg bland ministrarna i Löfvens regering. Mestadels fackliga meriter plus snuttkurser och den vanliga vägen via ungdomsförbunden. Inte ens ministern för högre utbildning har några markanta studiemeriter (mer än en grundkurs i feminism)! Även om utbildning inte är A och O när det gäller behov av verkställighet, så är det en sorgliga kvotering – förlåt – regering vi ser. Politiker måste visa förnuft, framförhållning och mod. När det gäller allvarlig smittspridning ska man inte behöva tänka på Partiet eller den egna framtida yrkesrollen, utan enbart på att fatta rediga beslut.

Från S-partiets kommandocentral i Rosenbad utgår rader av direktiv som baseras på antaganden om väljaropinionen samt tankar hos myndigheter vilkas chefer politikerna själva utsett. I stället för att snabbt skapa ett oberoende forskningsråd med experter på covid – och lyssna på utlandets lärdomar – så drar regeringen i spakar och trycker på knappar så att svetten lackar. Rena rundgången! Resultatet syns i statistikens dödstal.

Det som utspelas inom regeringen ger även en förklaring till hur beslut fattas inom landets kraftigt politiskt överlastade regioner med ansvar för sjukvården. Sverige är illa ute!

Torsten Sandström

PS! Såg idag att Kungl Vetenskapsakademin, KVA, förordar bruk av munskydd mot Corona. Alltså ännu en smäll mot dragspelarna på Rosenbad.

https://www.kva.se/sv/pressrum/pressmeddelanden/ny-rapport-om-munskydd-och-ventilation-fran-vetenskapsakademiens-expertgrupp-om-covid-19

Gammelmedierna slår sig för bröstet och talar om sina goda gärningar i demokratins anda. Allt mer sällan ser vi sådana insatser. Min blogg är skapad för att kritisera en farlig tendens, dvs den politiska korrekthet som leder till att en öppen debatt hotas. Medierna kör tyvärr sitt eget race med politiska paroller inom åsiktskorridoren.

På den vägen ställer de traditionella medierna även till annat elände. Det främsta tecknet är de bedövande giftpilar som de skjuter mot folket för att få det att visa lugn och gott humör. Svenskarna flabbar sig till sömns efter rader av nöjesprogram från den statliga teven och dess privata ”medtävlare”. Och nästan lika illa är sportrapporteringens sömnpiller. I stället för uteliv så tuppar vi av i tevesoffan.

Men värst av allt är det våldstrauma som medierna odlar. Inte nog med att blod, slagsmål, skjutningar, våldtäkter och annan skräck präglar svenska städer dag och natt. Teve, radio och tidningar tar upp spåret och presenterar sitt eget påhittade mediala våld. Kriminalfilmer visas på löpande band och presenteras på kultursidor samt program i radio och teve. De privata tevekanalerna visar våldsberättelser dygnet runt.

Och mitt i detta inferno ser vi SVT lägga ut sina krevader av våld , i syfte att ta upp kampen med de kommersiella kanalerna. Fåniga chefer på SVT talar om sin ”lägereldsteori”. Man vill samla folket framför brasan, dvs dumburken, för att skapa en gemenskap, sägs det. Men detta är inte sanningen. Man vill locka tittare till det tevebolag som sprider den korrekta politiska syn på samhället, som landets ledande politiker står bakom. Genom tvångsavgifter ska därför så många som möjligt samlas framför den lägereld som hålls brinnande genom SVT:s version av Unga Örnar.

Till råga på allt tillverkar SVT själva (eller beställer) våldsprogram på löpande band. Och genom trailers på bästa brastid får vi ta del av hittepå-våld, som följer upp de rysligheter som faktiskt inträffar gator och torg i klanernas Sverige. Gamla rysliga mord från verkligheten dramatiseras och levereras till ett svensk folk som inte har annat att gör än att glo på brasan. Man till och med leker ”Tjuv och polis” för att elden inte ska slockna. Ett bestialisk styckmord från Köpenhamn framkallar stickningar i näsan genom kolröken.

Genom att lägga ned SR/SVT, dvs de medieföretag som kallar sig publika, kommer miljontals svenskar att gynnas av ett lägre skatteuttag. Dessutom befrias de från det våldsok som statens tvångsmedier idag tvingar på alla. Låt alltså människor på 2020-talet välja själva vilka kanaler de vill ha på radio eller teve! Mitt utrop borde omfamnas av alla som kallar sig liberaler (av vänster eller högersnitt). Men inte! Det är ett tydligt tecken på att landets politiska elit vill försöka hålla koll på svenska folket. Och då fungerar våldsprogram som braständare till mängden politiskt korrekta kommentarer mellan pistolskott och tjutande bildäck. Det är inte ”public service” som saken häller, utan politisk styrning av medborgarnas tankevärld. Jag tror både Al Capone och George Orwell hade nickat instämmande.

Torsten Sandström

PS! Jag kan inte låta bli att länka till DN:s ledarsidas devota hyllning av public service häromdagen. Den säger mycket om hur snäv åsiktskorridoren är! Och vad PK innebär.

https://dela.dn.se/eXk3ZUdTaEFBZnhhOXI4RXZ4K0IzaEhTOHVvWHMzMWdWZUFUaXFqS2Vydi9PdXRGRHMvNDlrMDE5eGtYclowcTJEMXFyVGR6cm5zMjZ0NkYwSkpLV1E9PQ,

I antikens Rom bjöd eliten folket på gratis bröd och allehanda tillställningar med hästkapplöpningar och gladiatorer. Det var ett sätt att vinna röster samt få lugn i samhället. En stor del av stadens befolkning levde under hårda ekonomiska omständigheter. De betalade ingen skatt och fick ett något drägligare liv genom elitens satsningar på bröd och skådespel.

För det svenska S-partiet har alltid lönearbete sett som något ont. Något som folk med nödvändighet måste underkasta sig. Partiets roll har enligt den egna propagandan varit att organisera kollektivet av tvångsarbetare. För eliten inom partiet har andra villkor gällt, men funktionen har varit att beskatta mer välbärgade för att på så vis flytta förmögenhet till sina egna väljare. Det har S-partiet sysslat med under åtskilliga decennier. Retoriken har byggt på en form av klasskamp. I många valdebatter har välgödda s-ledare hånat direktörer och djursholmare samt lovat nya former av bidrag till sin stackars tvångsarbetande väljarkår. Hittills har det funkat så att S kan behålla herraväldet över den svenska nationen. Det är en simpel politik. Churchill skulle säkert instämma i mitt omdöme och tillfoga att det tyvärr är en av demokratins mörka sidor.

Det svenska lönearbete har genomgått en fundamental förändring sedan S-partiets barndom. Idag tänks alla går minst nio år i skolan. Jobben ser oftast helt annorlunda ut, med avsevärt mycket mer utrymme för stimulerande teorikunskaper och tekniska färdigheter. Den som vill kan dessutom studera vidare efter grundskolan för att få akademiska sysslor. Okej, att en stor grupp kvinnor tvingas utföra fysiskt hårda och föga spännande jobb. Men ofta rör det sig om individer som själva valt bort möjligheten till studier.

Bilden av lönearbete i nutidens Sverige är alltså inte längre det tidiga 1900-talets tvångsjobb under inte sällan slavdrivande chefer. Stora och generösa svenska välfärdssystem backar dessutom upp dem som är sjuka och svaga. Men partierna till vänster fortsätter med sin retorik om medborgare som måste få mer ledighet och alltså pengar från dem som betalar skatt. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde med rätta vara nöjda över att de eliminerat orättvisor i dåtidens Sverige. Men S-partiets nuvarande ledning tänker främst på återval – dvs den politiska klassens intressen – och tvekar därför inte inför köp av röster i allmänna val.

Trots enorm statlig upplåning under covid-19, lån som snart måste betalas av, så satsar S och Mp på olika ledighetsbidrag till dem som inte vill jobba. Värst är förstås Mp som talar om friår eller utvecklingsledighet för anställda som vill utbilda sig och ändå ha rätt att komma tillbaks till arbetsgivaren. S-partiet pratar om en sk familjevecka, dvs att anställda ska ha rätt till ledighet från jobbet med statlig ersättning på vabb-nivån för att serva sina barn då de är lediga från skolan.

Alltså två lyxreformer. Inte ett ord om krav på individen själv. Inte ett ord om arbetsgivarens bekymmer med att fylla platserna efter män och kvinnor som är lediga för att ta för sig av vänsterns julbord året om. Medborgaren uppmanas bara att tänka på sig själv (och kanske barnen). Det är storebror staten som ska ta ansvar för den enskilde. Vi känner till visionen från Orwells samhälle.

I det goda samhället måste däremot alla medborgare anstränga sig för att få vardagen att fungera. Under socialismen är det statens uppgift (som man dock aldrig klarat av). Vänstern vill nå dit. Och därför vinner de allmänna val på löften som andra ska betala. Svenska gammelmedier – som har till uppgifte att kritisera utvecklingen – hejar på. Tack vare vänsterns journalister.

Det finns tydliga tecken på att S-partiet nu rustar för en bidrags- och löftesflod inför valet 2022. Jökenpartierna C och L ansvarar för att mer än två år gått med en S-politik som går ut å att skjuta på nödvändiga reformer och bara utreda. Skulden hos C och L blir bara större ju närmare nästa valdag kommer. Då sitter de med Jökens tomma bokstäver i handen. Samtidigt kommer C- och L-jökarna att mötas av ett artilleri med bidragslöften om exv betald ledighet och extra pensioner samt propåer om återställande av LAS. Så ser vänsterns färdplan ut inför valet 2022 och kompisarna i gökboet hajar ingenting. Än en gång tycks de partier som kallar sig borgerliga gå i S-partiets fälla. Det är eländigt att se hur de medvetet missat tåget mot ett bättre samhälle. Ansvaret är tungt.

Torsten Sandström

Med anledning av de islamska terrordåden i Europa säger EU-kommissionären Ylva Johansson enligt en lång rad medier att islam inte är ett hot mot Europa. Det är terroristerna som är hotet. Hennes budskap är nog i och för sig riktigt. Religionen – islam – är större än terroristerna, som är en minoritet tillhörande många olika skolor. Men ändå är terrorismen faktiskt sedan länge en del av islam, som måste bekämpas.

Problemet är tystnaden från nationella ledare och präster inom de nationer som tillhör islam. Särskilt utmanande är Turkiets president, som inte tar avstånd från de våldsdåd som drabbar oskyldiga i väst. Ett liknande problem är de palestinska ledarna som också vägrar att kritisera jihadismen. Såväl Turkiet som Palestina motar enorma belopp från Europa (inte minst Sverige), men fortsätter ändå det religiösa krig som islam drivit mot otrogna i mer än tusen år. Och i vårt land visar det sig att statsbidrag hamnar i terroristernas händer!

Jag kan förstå att många inte vill trappa upp motsättningarna visavi islamismen. Men ändå ser vi ständigt eftergifternas – och förståelsens – politik mot den islamska religionen. Islam har sedan sin begynnelse valt en linje av religionskrig mot omvärlden. Förståelse och eftergifter uppfattas av jihadisterna tyvärr som ett tecken på att islams krigare – civila eller militära – har rätt.

Sverige har som nämnts ett särskilt problem med undfallenhet och statliga penningbidrag till islamska organisatoner. Detta innebär ett steg som går för långt, anser jag. Religionsfrihet innebär att alla trosyttringar måste stå på egna ben och inte finansieras från staten. S-partiets linje är att välvilja mot islam ger röster i allmänna val. Partiets credo är nämligen sedan minst ett halvsekel att köpa röster. S-makten ser inga problem med det. Och Ylva Johansson har blivit en supersosse, sedan hon konverterat från kommunistpartiet och blivit en ledande person inom den den politiska klassen modell S.

Jag är inte ute efter ett religionskrig. Men en fastare attityd mot våldets apostlar tror jag bidrar till en fredlig utveckling på längre sikt. Terrorister brukar tolka motståndarens eftergivenhet som tecken på svaghet hos motparten och egna framgångar. De gör aldrig eftergifter mot oliktänkande. Deras krig är heligt. Vi vill visa att demokrati betyder öppenhet. Men inte dumhet! 

Torsten Sandström

Att nästan vad som helst kan manipuleras med statistik är känt. Känt är också att få är kritiska – även inom kåren av journalister. Sveriges gammelmedier slår sig dagligen för bröstet och anklagar sociala medier för fake news. Själva är de inte bättre. Här två återkommande exempel.

Varje år publicerat Lärarförbundet – det lärarfack som styrs av S-partiet – statistik om vilka kommuner som har bäst skola. Vanligtvis placeras ett antal glesbygdskommuner i topp, till läsarnas förundran. Nästan alla gammelmedier hugger på S-partiets riggade bete utan att fundera eller problematisera. Men den som kollar hur Lärarförbundet kokat ihop sin statistik förstår snart vad saken gäller. Det gäller inte skolbetyg eller kunskaper, som borde vara den centrala mätaren på en bra skola. Nej, här mäter Lärarförbundet en rad faktorer som rör löner, lärartäthet, pengar till skolan, sjuktal, miljö och likande fenomen som Lärarförbundet och kommuner subjektivt rapporterar in. Inte undra på att glesbygdens S-kommuner favoriseras – de finansieras ju delvis av bidrag från staten och exv storstockholms skattebetalare. Hur landets föräldrar och skolbarnen rankar skolorna spelar mindre roll för Lärarförbundet. Det gäller som vanligt att politiskt trixa med statistik. På så vis har S-partiet möjlighet att ta hem spelet.

Ett annat exempel är de årliga mätningar som SIFO arrangerar beträffande olika statliga myndigheters popularitet hos svenska folkets. Siffrorna slås med automatik upp i gammelmedierna. Men inte säger en popularitetsprocent något om hur myndigheten verkligen fungerar – om den är bra eller dåligt. Det som mäts är enbart medborgarnas spontana reaktioner eller känslor. Som i sin tur påverkats av hur medierna rapporterar. – oftast inte om egna erfarenheter ens. Inte undra på att Kustbevakning, SMHI eller Naturvårdsverket brukar toppa mätningarna! Eller att Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skolverket placeras i botten. Den som har hört talas om trassel med en myndighet risar den. Och solskensmyndigheter ges förstås beröm.

Svenska journalister håller alltså låg klass som varje år vidarebefordrar sådan dravel. Deras självsyn är däremot gudalik. Men den vardagliga förmågan är – med lysande undantag – medioker. Det allvarliga är den makt som svenska journalister har. De härskar över samhällsdebatten genom att välja ut egna språkrör och andra lämpliga talespersoner. Just valet mellan det politiskt lämpliga och det politisk olämpliga är centralt. Resultatet bli tyvärr ofta enfaldigheter av det slag jag nyss nämnt.

Det mest allvarliga är den åsiktsststyrning som blir följden. Finessen med en tredje statsmakt var en gång i tiden behovet av oberoende kritik av nationens styrande. Idag fungerar kåren journalister däremot närmast som uppbackare till den politiska eliten. Förlorare är nationens medborgare.

Torsten Sandström

I Sverige pågår som bekant en hetskampanj med klimatet som slagträ. Med hänvisning till atmosfärens uppvärmning påstås att mänsklighetens existens hotas och att orsaken är förbränning av fossila bränslen (att bränna biobränsle anses dock okej).

Det allvarliga är att vetenskapen inte alls har en gemensam ståndpunkt rörande CO2-utsläppens påverkan på klimatet. FN och dess klimatpanel påstår detta. Många forskare är däremot skeptiska. FN:s tal om konsensus inom vetenskapen är en bluff och önsketänkande bakom en politisk kampanj för makt åt FN och åt de nationers politiker som delar FN:s åsikt.

Klimatet har en självklar koppling till jordens relation till solen. Man kan säga att det rör sig om kosmos verkan på livet här på Jorden. Det är inte uteslutet att utsläpp av CO2 kan ha viss inverkan på temperaturen på Jorden. Men poängen är att det finns alternativa förklaringar till en möjlig ökad värme (som knyter an till solens relation till jordklotet). Till bilden hör för övrigt att CO2 är nyttigt för växtlivet – därav termen växthusgaser. Så länge vetenskapen är delad – och tydliga bevis saknas – menar jag därför att det är bäst att sluta fokusera på klimat, uppvärmning och CO2-hot. Det är sundare att tala om jordens fysiska miljö – i väntan på fakta om komplexa skeenden i världsrymd och atmosfär.

Däremot är frågan om miljön central – dvs naturen och livsvillkoren på Jorden. Att människorna under årtusenden skapat problem för djur, växter, luft och sig själva är uppenbart. Här finns vetenskapliga bevis i massor. Vi har en gång i tiden utrotat våra släktingar Neandertalarnas och senare även miljontals av våra artfränder i härskarstaters kolonier klotet runt. Också arter av växter och djur har eliminerats i stor skala. Vidare har luft och vatten smutsats ned av olika kemiska partiklar. Dessutom finns det flera exempel på rovdrift vid fiske, boskapsskötsel och skogsbruk. Allt detta fortgår idag, låt vara att förändringstakten antagligen dämpats något.

Enligt min mening är det naturligt att fokusera den politiska diskussionen på dessa miljöproblem, som är uppenbara och närmast liggande vår verklighet under överskådlig tid. Lösningarna har förvisso en politisk koppling, men de vetenskapliga argumenten är många, många gånger tydligare än i klimatfrågan, varför vi får en klart bättre grund att stå på under debatten. Vad gäller miljön finns mycket att göra och vår förmåga att fatta kloka beslut blir mycket bättre än rörande spekulationer om det perifera klimatet.

Min förhoppning är att miljödiskussionen inte bara ska ske enligt dagens talibanlinje, som tycks gå ut på att allt ska bevaras och återställas till Sörgårdens skick. Enligt min uppfattning är dagens miljösamtal föga pragmatiskt eller konstruktivt. I alla tider har artförändringar skett. Några gamla arter har försvunnit – inte bara genom människans försorg utan genom djurens kamp. Nya arter växer fram genom mutationer och naturligt urval. Allt kan inte bevaras – inte varenda art av bakterier, mikrober eller mollusker. Det moderna samhället måste förvisso visa viss hänsyn, men vi kan inte återvända till sörgårdstidens fattigekonomi. I en öppen debatt måste plus och minus dryftas, fördelar vägas mot nackdelar samt miljövinster ses mot kostnader. Talibanens argument om helighet och absolut tolkningsföreträde måste helt enkelt bort. Va´ska väck? Mp:s träck!

Skydd för arter, regler mot spridning av giftiga kemikalier, begränsningar i fiske samt kontroll av jord- och skogsbruk måste alltså ständigt vägas mot vad ingreppen kostar för enskilda och samhället. Målet är rimliga uppoffringar och skälig hänsyn till miljöns behov. Jag tror majoriteten svenskar ställer upp på en sådan pragmatisk linje. Många uppfattar dagens miljösatsningar och artskydd som en extrem eller fanatisk politik. Den saknar sans på grund av att miljökramarnas krav är orubbliga och riskerar att belasta samhällsekonomin alltför kraftigt. Dogmen om artskydd har blivit att allt ska bevaras och invasiva arter utrotas. Det rör sig om en historielös dogmatik. Människan är i vårt land en invasiv art.

Får talibanerna hållas riskerar mänskligheten att gå under. Kanske är det ödets ironi att om nutidens klimatkramare lyckas stoppa CO2 – och skapa stor fattigdom och krig – så kommer de ändå att se till att svenska folket utrotas vid upptäckten att vi är en invasiv art.

Torsten Sandström

I dessa tider av covid funderar jag över hur politiska influenser – givetvis ett ord nära influensa – sprider sig snabbt inom det svenska samhället. Så fort jag slår upp tidningen ser jag hur ett medium (tidningen) hånglar med ett annat. En form av rundgång inträffar. Det ena mediet pratar om det andra osv. Det kan röra sig om kåsörer, popartister eller författare, egentligen nästan allt. Den ena rapportören knyter an till den andra andra, så att en mygga snart framstår som en elefant. Det som gammelmedierna skriver om blir stort, snart större och efter en tid har en stjärna skapats av nästan ingenting. Hjältens uppkomst ger i sin tur medierna ny fart och så uppstår något spektakulärt. Alla känner igen utvecklingen om man bara tänker efter.

Det mest tydliga exemplet på en medial transformation av något enkelt till ett världsscenario är Greta T. En skolflicka med egna idéer passas genom mediernas försorg snart in i ett större schema. Och vips – efter Gretas benägna medverkan förstås – utvecklas en rörelse över kontinenter.

Har detta att göra med Greta T:s unika budskap eller förmåga? Jag tror alla omgående svarar nej. Det hon påstår har många sagt förut. Det som skiljer ut henne från mängden är hennes låga ålder samt en svensk beundran för ungas protestaktioner, särskilt då det gäller rätt kön.

Men detta är absolut inte allt eller det viktigaste. Greta T hävdar teser som det svenska politiska etablissemanget – med support från FN – påstår är vetenskapligt riktiga. Om hennes budskap är korrekt vet ännu ingen, ty två vetenskapliga läger står mot varandra. Men själva sanningen är oväsentlig för den mediala epidemi vi ser sprida sig. Greta T fungerar nämligen som en megafon för ett budskap som politiker i FN, i Sverige och på annat håll har slagit fast som politiskt korrekt. Om budskapet är sant spelar egentligen ingen roll. Som sagt tvistar olika forskare om orsaken till uppvärmningen – den kan bero på CO2 eller på solen och jordens växlande relation. Vem vet det riktiga?

Nu till kärnpunkten. För den mediala epidemin är inte själva sanningen avgörande. I centrum står politikernas vilja att formulera problem och ge korrekta svar. Därför godtar politikerna – utan kritiska studier – FN:s klimatprogram. De lyssnar på personer – experter eller inte – som hyser samma värderingar de själva har. Sanningshalten är inte avgörande. De utnyttjar ett medialt vapen i en politisk maktkamp – antingen i Stockholm eller i FN:s New York. Ytterst beror detta på en politisk elits vilja att säkra sin fortlevnad. Alltså intressen hos den politiska klass som jag flitigt bloggar om. Klimatfrågan är ett bra slagträ för att fösa folk till valurnorna.

PK-ismen blir på så vis en del av en medial epidemi, som påminner om covid-19. Men den är inte biologiskt, utan politisk. Den är starkare än politiska partiprogram på grund av den mediala uppbackning som är förutsättningen för framgång. På så vis är medierna basen för nutidens politiska korrekthet. Utan medier ingen PK.

Men samtidigt binder politikerna medierna allt hårdare till sig, Det syns tydligt i dagens Sverige där lagstiftning brukas får att ge statligt mångmiljardstöd till radio, teve och tidningar. Avsikten hos politikerna bakom statsbidragen är förstås att hålla samman ett intressekomplex av givande och tagande mellan medier och politiker. Utåt talas det förstås, vitt och brett, om det ”fria ordet”. Och jag tror medierna själva inbillar sig att de agerar öppet och oberoende. Men alla som känner till hur tro och vilja kan förblinda människor förstår vad som händer.

På så vis pågår en politiskt och medialt beslutad spridning av PK-epidimin. Det är allvarligt. Vaccin saknas, frånsett olika enskilda och organisationers kamp för öppenhet. Den sanna öppenhetens strid verkar mot budskap som är politiska och inte grundande på fakta. Missbruk av orden ”fakta” och ”sanning” måste kritiseras!

Torsten Sandström

Sven Wollter var en karismatisk skådespelare. Men hans långvariga stalinism förskräcker. Adam Cwejmans dödsruna tillhör den realistiska genren, som vågar ifrågasätta gammelmediernas underdåniga PK-ism. Även Jan Myrdal behandlas nästan på samma devota vis vid sin bortgång för en vecka sedan. Läs gärna Cwejmans ledare i Göteborgsposten, GP:

https://www.gp.se/ledare/med-kommuniststöveln-i-ansiktet-hade-ni-låtit-annorlunda-1.36960540

Kolla denna annons i DN, en text som återkommer i alla Bonnierkoncernen tidningar på nätet!

Det är förstås tidningens ägare – och deras journalisters – tro som annonseras ut, dvs att det som skrivs är oberoende fakta. Men nästan alla vet att DN stödjer L- och S-partierna via Jöken. Detta är enkelt att se vad gäller DN:s politiskt tillsatta ledarskribenter. Men även i övrigt basunerar tidningen ut ett politisk budskap, som inte alls kan sägas vara oberoende. Det är 100 procent PK!

Det är faktiskt en osanning som DN publicerar. Lika osant som Donald Trumps många korkade påståenden. Vad gör egentligen den ansvariga utgivare som DN-annonsen yrar om? Det korrekta svaret är: han driver en av ägarna (Bonniers) beroende politisk linje! Inget annat.

Än en gång sätts regeringen och det svenska medicinska myndighetskomplexet på prov vid hanteringen av covid-19. Dundertabben från våren – dvs underlåten beredskap och frånvaro av strikta direktiv rörande äldreboenden – avlöses nu av en hit-och-dit-politik vid hanteringen av den dödliga influensans andra våg. Mjuka riktlinjer, eländigt långa köer till testning och inga krav på ansiktsmasker. Summa summarum: S-fiasko än en gång.

För några veckor sedan togs de strikta rekommendationerna bort rörande den äldre befolkningsgruppen. Och idag rusar smittospridningen! Intensivvården utsätts för kraftigt ökad press. Dödstalen ökar igen. Och flera kommuner återinför nu lokalt de gamla restriktionerna avseende äldre. Det råder kaos i vårt land! Till och med de statliga myndigheternas dagliga tevesammankomster – de fyras gäng – har ersatts med digitala möten.

I förrgår (den 10/11) intervjuades hälsovårdsminister Hallengren på SVT. En person som alltså nyss lättat på den tidigare kravbromsen för att skydda den grupp som främst hotas av dödlig smitta. Hennes svar är att det fortfarande gäller strikta rekommendationer om fysisk distans. Samtidigt som smittan sprider sig med lavinens fart bland yngre och medelålders. Många människor tror inte att efterlevnad av kraven är så viktig då det bara rör sig om rekommendationer.

Jag menar att grunden till det politisk-byråkratiska misslyckandet är en medveten passivitet att ta till stränga bestämmelser genom lag eller författning. Regering och myndigheter envisas med fria rekommendationer, frånsett författningsregler rörande folksamlingar. Utomlands har från krisens början breda lagliga krav och tuffa påföljder använts. Bland annat av denna anledningen har våra nordiska grannar och Tyskland därför lyckats bättre än S-regeringen med att begränsa smitta och dödsfall.

Det är givetvis förvirrande att tala om krav när det endast rör sig om rekommendationer. Kommunikationen från statsmakten blir synnerligen oklar, eller vilseledande, vilket framgick om man lyssnade på Hallengren igår. Dessutom skyller hon ifrån sig på landstingen/regioner. Att de utför vården innebär inte att regeringen undgår ett övergripande politiskt ansvar för situationen i riket som helhet. Det vi nu ser är rena rröd-grröna-rröran, för att påminna om Carl Bildts ord.

Jag har hört att regeringen anser att rekommendationer är den rätta svenska vägen. Jag har också hört att man påstår sig sakna lagteknisk rätt att utfärda stränga lagbestämmelser och påföljder. Som jag ser det är det fråga om undanflykter. Om rekommendationer ersätts med lagkrav kommer folks respekt att öka. Slarv blir förbjudet, inte bara oönskat. Påföljder hotar också ifall lagen säger så. Se hur andra nationer agerar!

Argumentet om avsaknad av legala rättigheter uppfattar jag som ihåligt. Klart är att grundlagen ger folk frihet att röra sig, umgås, resa osv. En grundlag tar tid att ändra, men det behövs inte. Redan idag finns det legala begränsningar rörande smittsamma sjukdomar och annan sjukdoms-, hälso- och ordningslagstiftning. Om inte befintliga regler ger regering eller myndigheter befogenhet att i förordning utfärda precisa tuffa krav och påföljder, så kan med juridisk klokskap ny lagstiftning snabbt sättas på benen och givetvis räkna med riksdagens godkännande. Men regeringen vet varken ut eller in. Den drar konsekvent alla problem i långbänk – i väntan på vaccin.

Den svenska passiviteten har tydliga ideologiska rötter. Det är en del i en svensk grundnorm om den enskildes ansvarslöshet: individens fria val kan inte begränsas anser man, inte ens i extrema nödfall. Detta måste ses i kombination med dogmen att det offentliga Sverige alltid vet bäst. Enskilda kan förvisso beskattas inpå ryggraden, men då är det främst välbärgade som drabbas. Att däremot kreativt i krisläge bruka hälsolagstiftningen mot människors privatliv är något som är främmande för S-partiet – även sedan dödstalen i covid-9 passerat 6.000. Därför håller man fast vid den sk Folkhälsomyndighetens lösa spekulationer. Den vet bäst. Sverige är ju världens föredöme och kan inte ta miste. För övrigt har polisen inte resurser att kolla att lagregler följs.

Det är ändå möjligt att regeringen snart tvingas tillgripa ingripande lagstiftning. Då uppkommer frågan varför man inte gjort det tidigare, liksom nationer i vår närhet. Varför har regeringen genom passivitet försatt nationen i en ohållbar situation, som skapat så många dödsfall? Jag räknar med att den tillsatta coronautredningen kommer med (inlindad) kritik mor regeringen – men frågan är om utredningen blir färdig före valet 2022. Redan nu har en partiell senareläggning aviserats. S-partiets strategi är att till varje pris – och i varje politisk krisfråga – vinna tid. Och med rätt ordförande i utredningen kommer man kanske att lyckas försena utredningen att bli klar först efter valet 2022.

Min slutsats är att vi saknar en svensk regering värd namnet. Vi har enbart en ”kvotering” . En samling inkompetenta yrkespolitiker plockade från olika organisationer i syfte att representera just dessa. Staten saknar alltså en fast hand i coronafrågan – även om regeringen komiskt nog ständigt talar om behovet av en stark stat. Vi ser därför ett olycksaligt gäng som klamrar sig fast vid taburetterna med stöd från jökboet. Hit och dit dras det i spakar och ljussignalerna skiftar dag efter annan från grönt till rött och sen åter till grönt. Sådant är Sverige hösten 2020 – vid tiden för virusets maximala spridning. Strindberg sa: det är synd om människan. Jag säger: det är synd om svenskarna.

Torsten Sandström

Med intresse har jag tagit del av M-partiets förslag till idéprogram ”Frihet och ansvar”. Det är en välskriven text, som sveper över svensk politik nu och de närmast kommande åren. Nästan alla modeord finns med i rubrikerna. Och kortfattat sammanfattas M-partiets föreslagna idéutveckling. Flera avsnitt avslutas tyvärr med superflummiga slagord med stora blå bokstäver. Populism eller reklam blir frågan.

Trots att det går att hålla med om det mesta känns det som skåpmat. Med tämligen små förändringar hade S-partiet kunna göra texten till sin. Ett ord här tas bort och ett annat läggs till där – vips ett program för landets främsta betongparti. Alltså liknar huvudlinjerna de ord man hör från jökens partier. Alltså en öppning åt nästan alla håll.

Jag spejar efter skrivningar som markerar något spännande och nytt. De är inte enkla att finna i denna söndagsskoleberättelse om Moderaternas framtida Sverige. Men ändå kanske något.

En intressant kritisk ton hörs rörande den svenska debattens utveckling mot kollektivt identitetstänk:

Nya former av kollektivism får samtidigt allt större utrymme i en samhällsdebatt där individen inte längre först och främst bedöms efter sina handlingar, utan där etnisk bakgrund, sexuell läggning och kön anses förklara individens position och möjligheter i samhället. Människors bakgrund anses binda dem vid vissa värderingar, åsikter och politiska rörelser. Denna identitetspolitikens kollektivism strider mot grundläggande värden i vårt samhälle.

Jag uppfattar det som en viktig och riktig kritik av ett nutida flummigt politiskt strukturtänk, där medborgarens ansvar skjuts å sidan och ersätts med påståenden om ödesmättade sociala tryck. På så vis blir individen en lekboll utan eget ansvar. Följden blir att rop på att samhället måste rycka in och rädda folket. De citerade M-orden är därför bra.

Bra är också idéskriftens kritiska ord om den starka staten, en annan av S-partiets kollektiva drömmar (och för mig mardrömmar). Men det blir lite skrattretande att M i stället vill tala om ett starkt samhälle. Och vad skillnaden avses att faktiskt bli visavi S-partiet försvinner i skriftens flöde av vacker ord. Jag påminner om att M-partiet – och många av dess yrkespolitiker – idag värnar landets drygt 20 Landsting eller regioner. Denna delvis döda hand knystar programmet inget om. Men en inlindad kritik av dagens vårdtillgänglighet presenteras genom orden:

… framför allt behöver vi göra upp med tanken om stora enhetssystem. Ur det följer att vi behöver öppna för nya huvudmannaskap och andra finan- sieringsformer. Inte minst är det viktigt på sjukvårdens område. Där bör ett obligatoriskt och heltäckande försäkringsalternativ till regionernas huvudmannaskap övervägas.

Flera av Sveriges stora strukturproblem försvinner bakom svepande rubriker och allmänt hållna positiva förhoppningar. Jag saknar alltså raka besked om bostäder, skatter, vårdtillgänglighet, invandring, utbildning, byråkratisering, strössel med skattepengar till medier och organisationer (exv SIDA och SR/SVT) osv. Inte minst saknar jag kritik av S-partiets kollektivisering via mantrat ”Den svenska modellen”. Skriften manar på så vis fram en känsla sossepolitk light – en förbättrad version jämfört med Reinfeldts storkram.

Jag och många människor i Sverige är kritiska till demokratins utveckling i landet. Det vill säga att en politisk elit ska fortsätta att ensam driva politik utan att lyssna på folket mer än en gång vart fjärde år. För landets yrkespolitiker innebär detta en lockande frihet och beroendeskapande pengar i fickan. Den politiska klassen ger upphov till en folklig konflikt som en modern demokrati måste tackla. Det är högst rimligt att M-partiet i ett idéprogram försöker artikulera denna politiska ödesfråga. Men man gör inte det. I avsnittet om frihet och jämlikhet möts läsaren bara av snömos:

God politik handlar därför om att stärka den enskildes frihet och möjligheter. Men det handlar också om att främja de små mänskliga gemenskaper för trygghet och samhörighet som i hög grad håller vårt samhälle samman. Familjen har här en särställning.

Därför är grundproblemet med idéskriften egentligen en artikulerade ambition hos M att vara statsbärande. Det vill säga inriktningen på den starka staten – förlåt samhället. Bakom skriften står framför allt en rad moderater från den politiska klassen. Alltså personer som hittills försörjts av offentligheten för att utöva politik. Mot den bakgrunden är det förståeligt att den centrala frågan om behov av direktdemokratiska lösningar saknas. Eliten önskar inte någon konkurrens från folket mellan valdagarna. Genom sin tystnad försitter programgruppen sin riktigt stora möjlighet att förnya Sverige i en nödvändig riktning. Man låter bli att svinga det slagträ som i grunden kunnat förändra nationen till det bättre.

Helhetsbilden blir därför en skrift som smakar mellanmjölk. En föga djärv satsning inför valet 2022. Således få konkreta förslag. Tystnad råder – det gäller att lägga sig i mitten, tycks det, så att alla politiska dörrar till regeringsmakten hålls öppna. Med tanke på S-partiets sluga jökentaktik, med förhalningspolitik och strategiska bidrags-, pensions- och LAS löften inför 2022 kommer förmodligen M-partiet än en gång att hamna i svårigheter. Reformfesten kommer sannolikt att utebli.

Det är alltså ett föga lockande bete som den politiska klassens Moderater agnar inför 2022. Det är för övrigt svårt att få mellanmjölk att fastna på kroken.

Torsten Sandström

Amanda Lind från Mp kallas faktiskt ”demokratiminister”. För mig som är intresserad av svensk demokratis problem är detta en tydlig och allvarlig signal. Som framgått av mina bloggar menar jag att demokratin hotas av den politiska klassens tunga hand över Sverige. Yrkespolitiker bestämmer och håller val vart fjärde år. Jag menar nationens medborgare saknar rimligt inflytande mellan valen (direkt demokrati). Exv i form av rätt att begära folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Enligt min mening räcker det inte med representativ demokrati – den måste fortlöpande kompletteras och fördjupas. En av nationens viktigaste politikfrågor har S-partiet alltså lagts i händerna på en oerfaren politiker från klimatets trosvissa talibanrörelse. Det är ett tydligt val.

Talibanismens syns även i invandringsfrågan: öppna dörrar för nyanlända är Mp:s linje och den avspeglar sig delvis i Regeringens valhänta politik. Nu ett allvarligt exempel. Redan 2015 ville riksdagens ledamöter att inga offentliga bidrag skulle gå till våldsbefrämjande organisationer. Flera skolor och kyrkosamfund med islamsk inriktning lever nämligen på statligt stöd. Och i några fall har tydliga våldsbudskap hörts från personer i organisationernas ledningar. Sedan dess har två utredningar 2018 och 2019 slagit fast att bidrag måste stoppas. Men Amanda Lind har dragit saken i långbänk (efter känt mönster från S-partiet att skjuta jöken i sank fram till 2022). Det är troligt att lagstiftning med bidragsförbud inte är på plats före valet 2022.

Vi ser alltså tydligt hur regeringen vägrar att ta demokratin på allvar. S-partiet ska styra Sverige! Det räcker med allmänna val vart fjärde år fulla av vackra löften. Man vet att väljarna har kort minne och kan lockas av nya löften. Mellan valen är det business as ususal, vilket syns i en systematiskt nedprioritering av frågor som kan få den svenska demokratin att funka bättre. Makt till folket är ett hot mot varje politiker. Amanda Lind är ett flagrant exempel. Hon visar till och med prov på statligt stöd till talibaner!

Torsten Sandström

Jag tänker nu inte upprepa de motstående argumenten i klimatdebatten. Dvs hetsarnas utpekande av CO2 som förklaring till den uppvärmning de talar om. Eller skeptikernas motargument om att någon koppling mellan uppvärmning och människans CO2-utsläpp inte bevisats.

Jag intresserar mig idag för de politiska krafter som finns bakom klimathetsen, dvs framför allt FN och en rad nationella politiker världen runt. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger. De är antagligen ärligt bekymrade över människans CO2-hjanterinmg. Men faktiskt inte fullt ut. Ty många förespråkar förbränning av skogsråvaror, vilket förstås också med för att CO2 släpps lös i luften. Det talar man inte så mycket om – folk går att bedra. Men man säger att förbränning av fossila energimedel bör minska. Detta håller jag givetvis med om. Olja, kol mm är ändliga resurser. Om säker kärnkraft pratar politikerna nästan inte alls.

Enligt min mening är klimathetsen främst politiskt betingad. På såväl FN-nivå som på ett nationellt plan finns det starka politiska krafter som vill öka sin maktställning. I och med att klasskampsparoller inte längre går hem så bra gäller det att satsa på andra argument som kan få människor att haja till och bli rädda. Då tanken om en god natur och miljö är något som nästan alla gillar är det logiskt att peka ut människans utsläpp sv CO2 som boven i miljödramat. Ett likande knep använder FN och politiker vad gäller krig, fattigdom och elände världens runt. På så vis blir såväl klimatet som globalismens politiska publikmagneter.

Kimathetsen är alltså ett slagträ för politisk makt. Att det finns några goda syften bakom svingandet av tillhygget gör hanteringen enklare. Men det såväl FN, politiker eller medier verkligen inte önskar är en saklig och kritisk debatt om de vetenskapliga skälen till uppvärmningen. En öppen vetenskaplig diskussion strör givetvis grus i klimathetsarnas maskineri. Därför påstår man att vetenskapligt konsensus råder om CO2-boven. Och därför pratar journalister som ”försiktighetsprincipen” för att peka ut CO2 som klimathot även – om man mellan skål och vägg – medger att orsaken till uppvärmningen inte är vetenskapligt fastslagen. På samma vis agerar tusentals forskare som inte studera solen och jordens relation, utan enbart sysslar med studier av miljön för människor, djur och växter på land, hav och sjöar. De vet inget specifikt om den roll CO2 har i relation till uppvärmningen. Även om de borde tala om att CO2 är bra för växtligheten och livet på jorden.

Det vi ser är en storskalig global dressyr av jordklotets befolkning. Den är alltså 100 procent planerad och legitimeras av att det ändå inte kan vara fel att bränna mindre av fossila bränslen. Men huvudmålet är faktiskt inte värnandet av miljön. Målet är att FN ska utvecklas mot en världsregering. På samma är målet politisk makt över nationer. Och i detta världsomspännande ceremoniel är det teve, radio och tidningar agerar officianter. Många schamaner slår på trumman!

Torsten Sandström

Donald Trumps mediala agerande i samband med sitt högst sannolika valnederlag förstärker min bild av en usel person och president. En man som är rasist, kvinnoförtryckare, verklighetsförfalskare, politisk storfifflare och förbrytare mot demokratins spelregler. Hans handlande medför att man måste ifrågasätta hans mentala hälsa och personliga karaktärsegenskaper. Att han ändå lyckats skapa några få ekonomiskt och diplomatiska framgångar får tillskrivas tesen: ”även en blind höna hittar ibland ett korn.” Några i omgivningen är förmodligen duktiga.

Som gammal – numera tyvärr överårig – golfare kan jag ”roa” mig med att fantisera över en runda på gräset med Trump. Scenariot är närmast givet. Följande skulle hända.

Trump skulle insistera på att väja sin favoritgolfbana.

Han skulle vägra godta min färgade kvinnliga kamrat som medspelare.

Han skulle välja spelform som passar honom bäst och trakassera mig inför utslaget på hål nummer ett (och även under rundans fortsättning).

Han skulle fuska med räkningen av sina egna slag.

Han skulle förneka sin förlust (pga av alltför många pliktslag).

Och gå till domstol för att bli utropad som segrare i golfrundan.

Alltså sammantaget allt en rufflare och bad looser. Fair play är honom främmande. Trots allt skrän om ”America first” representerar Trump något helt annat än det svepande begreppet ”The American dream”, dvs demokrati, öppenhet, förnuft och möjligheten för alla att bygga välstånd.

Detta är en ansiktsmask. Många av världens nationer kräver som bekant att medborgarna ska använda mask mot covid-19. Många svenska vård- och serviceföretag – privat- eller offentligtägda – gör det också. Allt fler svenskar bär frivilligt mask på stan och i affärer.

Men det offentliga Sverige kräver inte ansiktsmakt. Vad värre är att man inte ens rekommenderar mask. Förklaringen tycks än en gång vara den svenska statens skamfilade covidmyndigheter, som anser sig veta bäst. Dvs att masken inte skyddar bäraren, utan bara möjligtvis människor han eller hon möter. Bäraren riskerar att bedras så att han eller hon blir oförsiktig.

För mig är det obegripligt att Sverige inte rättar in sig i ledet. En rekommendation att med försiktigt förnuft bära mask är bra för den som gör det. Att masken dessutom skyddar omgivningen är ännu ett skäl.

Jag menar att maskfrågan är ytterligare ett tecken på en maktfullkomlig och dysfunktionell svensk statlig byråkrati. Bakom byråkratin syns ett tafflig och räddhågat svensk politiskt ledarskap. I stället för att lyssna på omvärlden höjer man rösten och uttalar mantrat: ”Sverige är ett föredöme för världen.” Ett väl känt propagandatrick. Det användes även av sovjetregimens ledare. Omvärlden skrattade bara.

Så in med maskrekommendation! Och ut med S-partiet och dess byråkratikomplex!

Torsten Sandström

Det är uppenbart att politiken i världens största ekonomi bör stå i förgrunden för svenska medier. Det är inte detta jag uttrycker missnöje över i denna text. Det gäller nu hur svenska mediers genomför sin satsning.

Inför valnatten har upplägget varit vänsterliberalism mot högerpopulism. Att Trump är urtypen för en högerpopulist är fullt klart. Men att Biden skulle vara liberal – för att inte tala om vänster – är enbart svenska journalisters önsketänkande. Han är nästan lika konservativ som Trump. Men han är demokratiskt sinnad och sympatisk och därför förstås ett bättre val allmänt sett än Trump. Men Biden tillhör en politisk klass, som knappast framstår som dynamisk, liberal eller vänster.

Det mesta talade för att presidentvalet inte skulle avgöras under den natt som svenska medier – framför allt SVT/SR – sköt bort sin mesta ammunition avseende reportrar hemma och i USA. Alltså ännu en valrapportering från USA i magplaskets tecken. Massor av sega samtal på plats i USA, i soffor och tevestudios. Men ingen verkstad. Expertisen tillhörde med några undantag B-laget.

Eller till och med C-laget. Under den i USA pågående rösträkningen, någon kväll efter valet, presenterade SVT2 från hemmaplan ett valresultat till Bidens fördel – 11 elektorer från Arizona – som ännu inte (7/11 kl 11.30) slagits fast som officiella i CNN eller andra svenska medier. Samma positiva Biden-siffror återkom dagen efter under C-lagets uppföljning av valet från Stockholm i SVT2. Vidare visade SVT:s uppvisade Rapport denna dag en stapplande före detta reporter från SVT Sporten som nybliven USA-reporter. Så segt och så amatörmässigt! Typisk svensk statskontrollerad teve som hejar på vänstern och därför gör Biden till vänsterman.

Jag har i flera dagar ganska noga följt CNN:s rapportering, som varit bländande informativ, utan alltför många kramar av Biden och med en (åtminstone för mig) naturlig kritisk distans till Trump. Även efter valnatten – då den avdankade svenska horden av ”experter” ligger i sängarna – fortsätter CNN med sin lysande rapportering. Så mycket mer fördjupande och schvungfullt! Skillnaden mot SVT:s framställning påminde mig om proffsen mot ”Kom nu då, barnprogram på teve 2”.

Sammantaget är ändå inte mitt främsta intryck av den svenska rapporteringen den valhänthet och platthet som visats. Man måste ju förstå att USA:s mediala resurser är ofantliga. Min huvudkritik rör den svenska partiskheten. Genom att framställa Biden som vänster (och Trump som en ultrahöger populist, vilket är korrekt) bidrar svenska journalister till en intern svensk politisering. Ett svenskt hyllande av Biden, som inte har mycket att göra med valkampen i USA. Okej, att Biden är en demokratisk politiker. Men genom att presentera honom som vänsterliberal och Trump som högerpopulist blir den svenska bilden antikonservativ. Trots att båda kandidaterna faktiskt är djupt konservativa. Och dessutom två åldersstigna personer som finansieras upp till halsen av näringslivsintressen.

Torsten Sandström