Nu är det dags igen. Avslöjandet av en intighet. Det vill säga vem som ska ”sommarprata” som det heter, precis som samtalet i Sverige under semestermånaden bara sker via den skattefinansierade SR/SVT. Och så denna mediala rundgång – tidningar och radio/teve rapporterar om sina egna jippon som om de är stora nyheter. I själva verket är det hitte-på-nyheter.

Sommar, den inte-händelse jag nu talar om, beskriver ganska bra hur SR/SVT för fram en viss typ av värderingar eller åsikter. Det sker ju inte genom att anställda på mediehuset skriker ut att ”du ska rösta på S-partiet”. Det sker genom att SR/SVT låter andra framföra sina åsikter på vänsterkanten i etermedierna. Därför blir det alltid i ”Sommar” en bastant samling av personer med rätt politiska åsikter, sexuella värderingar, etniskt ursprung osv. Det är alltså den vanliga svenska kvoteringssvängen. En lagom-sommar.

Dessutom brukar SR varje år släppa fram en (1 st) företagare/företagsledare. En person som försiktigt antyder några åsikt högerut. Detta kallas politiskt oberoende. Allt ska nämligen gå rätt till! SR har sina regler! Jag citerar från SR:s hemsida:

Vår integritet ska aldrig kunna ifrågasättas. Det är viktigt att kunna lita på Sveriges Radio. Därför är det fortsatt viktigt att bolaget står fritt från politiska och ekonomiska påtryckningar.

Yes James, the same procedure every day….Många skrattar åt SR/SVT:s snack om politiskt oberoende när cheferna liksom betjänten James snubblar omkring i juridikens värld. I väntan på att staten tröttnar och lägger om/ned SR/SVT. Dagen närmar sig, tycks det. Ho-ho-ho säger jultomten när han en dag kommer med goda presenter.

PS! En dag senare kan jag konstatera att SR valt ut fd Scaniachefen Leif Östling att i årets Sommar representera 60 % av landets befolkning i mitten/till höger. Jag anar hur SR-cheferna tänker: ”OK, en sådan buse kan man väl låta få plats”. SR får för fan vad dom önskar för pengarna…

Politiker har i alla tider försökt måla vackra bilder av sin verksamhet. Genom en väl vald etikett blir det egna samhället skönt eller motståndarens motbjudande. Vem vill leva i Fattigsverige eller Lortsverige? I det perspektivet är begreppet Folkhemmet en genial skapelse. Många tror kanske att det är en svensk uppfinning. Men som så mycket annat har det sin upprinnelse i den tyska nationens framväxt och industriella frammarsch från mitten av 1800-talet och framåt. En kapitalistisk samhällsordning främjades av sociala skyddsanordningar av olika slag. Därför talade man om en Folkgemenskap. Det förstod Bismarck och senare även Hitler. Fattiga arbetare bildade nämligen inga trogna väljarskaror. Tanken om en vänlig folklig gemenskap är en given röstmagnet i tider av oro.

Mot den bakgrunden måste Per Albin Hanssons vackra ord om Folkhemmet ses (1928). Hans vision var en plädering för jämlikhet och ett fredligt byggande av ekonomisk välfärd inom den svenska nationen. En försmak av den New Deal som Roosevelt initierade efter börskraschen 1929.

Fortfarande klingar ”Folkhemmet” vackert i många svenskars öron. En bild av Sörgården eller Bullerbyn framkallas. Alltså ett språk som står med ena benet i bondesamhället. Och med andra i staden ditt flyttlassen gick och där oron och osäkerheten om jobb och framtid måste dämpas. Det var S-partiets väljarbas som lockades av visionen om det goda hemmet där alla var mätta, friska och nöjda. Dåtidens C-parti, dvs Bondeförbundet, attraherades av en annan tanke om svensk nationell gemenskap. Partiet använde ett språk där blonda svenska bondgrabbar kontrasterades mot utländska ”raselement”.

Det är därför ingen slump att SD-partiet idag ofta ordar om Folkhemmet. Att det har en tung nationell förklaring är ett skäl. Ett annat är syftet att skjuta in en kil mellan folkets breda bas och S-eliten i toppen av staten och andra organisationer. En indignerad s-reaktion är given. S-partiet har det inte så enkelt. För deras del är Fattigsverige i huvudsak redan undanstökat. Nu bygger partiet inte längre nationalism i gängse mening. Man satsar nämligen sedan länge på det ”starka” och ”globala” samhället. Skattebetalarnas pengar brukas alltmer i riktning mot utlandet. Visionen är att det gamla folkhemmets inbyggare idag ska ta avstånd från fattigdom och konflikter utanför Sveriges gränser.

Såväl ”folkhemmet” som ”det starka samhället” är en lekar med ord. Syftet är att leda folkets tankar i en särskild politisk riktning. De ledande politikerna vill forma min och din identitet. Dvs vår syn på oss själva rörande den gemenskap vi tillhör. Det är ingen tvekan om att folkhemmet vill forma en nationalism, vår syn på oss själva som svenskar. Men sedan några årtionden pågår alltså ett svenskt försök till omidentifikation. Tanken är att vi ska luta oss tillbaka och låta det starka samhällets ledare transplantera in föreställningen om att vi är européer i våra hjärnor. Många kanske rycker på axlarna och säger: ”vadå, Sverige är en del av Europas karta”. Men det är in geografin som nu är problemet. Bakom den pågående omidentifikation jag talar om finns nämligen en tanke om överstatlighet. Och denna idé innebär en frontalkollision med nationalstaten och det demokratibegrepp vi hittills hyllat. Dvs att folkets framtid ska beslutas i val där nationens medborgare avger sina röster. EU:s ledare pläderar däremot för alltmer överstatlighet. Och ledande svenska politiker är med på det tåget. Även S-partiet förstås, som typiskt nog främst med naglar och klor kämpar för ett bevarande av en nationell rätt att beskatta det svenska folket. Demokratin blir en sekundär fråga.

Jag är för en europeisk integration. Dvs en stegvis förändring av regler om handel och transporter inom Europa. På sikt kan jag tänka mig en utvidgning av gemenskapen. Men den ska ske sakta och genom folkrörelser underifrån i den mån svenska folket identifierar sig med politiska och kulturella rörelser inom världsdelen. Inte ovanifrån, genom att den politiska eliten i förskönande ordalag smyger in sitt europatänk i våra hjärnor. Och att vi tvingas åse att alltfler politiska beslut flyttas ut från Sveriges riksdag.

Den utveckling jag talar om sker närapå i smyg, utan att begreppet demokrati diskuteras i sammanhanget. Det svenska självbestämmandet begränsas således utan en rejäl debatt om en maktförskjutning till utlandet är bra eller inte. Till råga på allt framställs motståndarna som konservativa nationalister, trots att de ändå bara tänker som norrmän och schweizare gör! Det är uppseendeväckande att det svenska folkhemmets nutida försvarare drabbas av glåpord.

En kursomläggning inom svensk demokrati är en allvarlig fråga. Om den politiska situationen inom unionen varit stabil och harmonisk hade bilden kanske varit annorlunda. Men just nu är Storbritannien på väg ut ur unionen. Och kvarvarande nationer drar åt två-tre olika håll, bland annat i den centrala frågan om överstatlighet. Även inom samtliga medlemsnationer är åsikterna delade. Enligt min mening sker därför en utveckling för federalism helt fel i tiden.

Vidare är det tragikomiskt att ledande politiker i Sverige skickar ett politiskt B-lag till Bryssel för att handha unionens framtid. Det är inte de vassaste knivarna i lådan som ska förvalta det nya EU. I det nyss passerade parlamentsvalet har flertalet kandidater mest talat om vad Sverige har att lära Europa. Alltså få ord om gemenskapens hot mot svensk demokrati. Nu skickas personer från det undre toppskiktet ned till Bryssel för att handha den svenska nationens öde. Den som studerar det kafkaliknande regelmyllret i den nyligen antagna dataskyddsförordningen förstår vad jag talar om. På omständligaste brysselspråk blixtbelyses det betongsamhälle som den politiska eliten leder den svenska nationen in i. Utan hänsyn till konsekvenserna för enskilda och företag. Utan en genomgripande diskussion om demokratins framtid.

Torsten Sandström

2019-06-13

Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/

Ledaren i dagens DN tar tyvärr ännu en gång ett farväl till sakpolitiken. I valet mellan tre intetsägande politiska yrkesaktörer har nämligen förmågan att visa ”snällhet” hamnat i fokus. Enligt tidningen har L-partiet propagerat för mycket av ”krav”, så nu är det dags att visa godhet. Jag tror knappast min ögon.

Det svensk politik behöver är hårda krav och framför allt uppfyllelse av de som begärs och utlovas. Problemet för L-partiet är helt enkelt att partiet hamnat helt fel i förhållande till väljarnas främsta önskningar. L driver följande frågor: En superliberal asylpolitik. tt superliberalt hyllande av EU/överstatligheten. En 100% beröringsskräck med SD. Osv. Det som kännetecknar L-partiet är därför en politik som är antingen eller och företrädare som framstår som principfasta ordmaskiner.

En annan sak är L-partiet, enligt min mening, hamnat rätt i viktiga frågor. Exv avseende bifall till Sveriges inträde i NATO resp kärnkraftsutbyggnaden. Men det är inte snällhet som saknas. Det är vettig sakpolitik och kompromissvilja rörande en sakpolitik som starka strömmar hos folket vill se. Därför spelar det antagligen ingen roll att – den åtminstone livfulle – Björklund ersätts av någon av de tre platsartade yrkespolitiker som nu står på rad.

Det är svårt att bestämma vilket problem som landets politiker missköter mest. Uppräkningen blir lång. Är det skatterna som rakat i höjden? Eller försvaret som först nära nog lagts ned, för att därefter ges ett nytt darrigt liv? Möjligtvis en arbetsmarknad som lämnar invandrare utan jobb pga alltför höga löner för oskolad personal? Eller är det kanske EU som belastar svensk budget, samtidigt som oläsbara monsterlagar i stil med GDPR kostar företag och allmänhet pengar respektive besvär? Troligtvis säger någon sjukvårdens långa och tunga köer?

Men trots stenhård konkurrens vill jag ändå peka ut bostadspolitiken som det svenska politiska systemets superelände. Varför den föga smickrande topposition?

Social dignitet. Frågan om tak över huvudet är en grundläggande förutsättning för ett bra liv. I ett samhälle där det stora flertalet medborgare flyttat till staden blir byggandet av bostäder en viktig samhällsfråga. Den offentliga makten måste skapa övergripande normer så att individerna själva kan göra dynamiska bostadsval. Det duger inte med bidrag samt en hyres-, skatte- och planreglering som leder till inlåsning. Bostadsfrågan måste marknadsanpassas och avregleras, så att ett vettigt byggande sätts igång.

Varaktighet. Eländet har många decennier på nacken. Under mer än femtio års tid har svenska politiker gynnat boende i villor och bostadsrätter. Även centralt belägna hyresrätter har via lagstiftning blivit en golden handshake. Handeln med svartkontrakt blomstrar.

Korporativism. Inlåsningen syns tydligast i att S-partiets stödorganisation Hyresgästföreningen i svensk lag getts mandat att hålla ner hyrorna för attraktiva bostäder i centrala lägen samt spika hyresnivån för andra lägenheter. I detta lagreglerade hyresinferno agerar även ett antal offentliga myndigheter genom krav på detaljerade planer och kvalitetsnivåer. Detta har gjort det närmast omöjligt bygga snabbt och billigt. Själva tanken om en friare bostads- och hyresmarknad har blivit en styggelse för politiker och byråkrater. Ändå förefaller friare marknadsrörelser vara den enda tänkbara – och hittills oprövade – lösningen på dagens problem.

Skatte-elände. Ett stort problem är de drivkrafter för boendet som landet ledande politiska partier bestämt i svensk skattelagstiftning. Den generositet som politikerna visar bostadsköp via banklån är helt enkelt orättfärdig! Avdragsgilla räntor till 30% samt i praktiken närmast slopad beskattning av bostäders värde. Utan att återgå till forna tiders extrema skatt på taxeringsvärden är det rimligt att skapa ett avgiftssystem som tydligare belastar dyrbara villor än billigare. I alla civiliserade länder beskattas fast egendom på grund av att det är enkelt effektivt. Vidare skapar slopade ränteavdrag och fastighetskatt lägre priser på villor och bostadsrätter. Därmed kanske en öppning för unga att komma in på bostadsmarknaden? Men i vart fall ett stopp för den hiskeliga tanken om att göra det som kallas en ”bostadskarriär”.

Bidragselände. Många svenska hushåll uppbär bostadsbidrag på mellan 20.000 till 30.000 kronor per år. Det är kanske rimligt, med hänsyn till skatteförmåner som boende i villor och hyresrätter får. Men bostadsbidrag blir kontraproduktiva. Incitament till billigare bostadsproduktion och lägre hyror försvinner. Sak samma med lusten att jobba mer för att öka lönen (med minskat bidrag som följd). Bostadsbidragen låser in människorna i S-partiets och Hyresgästföreningens centraliserade modell. Alltså i en konstruktion som basunerar ut att statlig politisk styrning krävs för bostadsmarknaden. Resultatet av styrningen har blivit att svensk bostadsmarknad förlamats.

Ljusblå dunster.I höstens riksdagsval såg vi affischer från de etablerade politiska partierna, som utlovade fler lägenheter och lägre hyror. Man behöver inte ha gott minne för att konstatera att liknande löften utlovats under decennier. På så vis har en misskött bostads- och skattepolitik gett den politiska eliten gyllene argument i många valrörelser. Vill man vara cynisk tycks det vara argument som ledande politiker inte vill vara utan. Svensk bostadspolitik är alltså genomdålig, helt enkelt. Det är delvis en följd av en rutten skattepolitik och mängder av byråkratiska felsteg.

Vad bör ske? Lösningen är ingen kvick fix. Men en första del i en avreglering är ett slopande av hyresregleringen och en rejäl förenkling av planlagstiftningen. Marknadshyror och snabbare samt friare byggande är alltså ett mycket viktigt steg.

Ett andra steg är ett nytt skattetänk. Ponera att statsskatten sänks med exv tio procent rakt över. Detta bör medföra att boende i villor och bostadsrätter klarar av ett slopande av ränteavdragen (vid beskattningen) och kan betala banken helt ur egen ficka. Även några hyresgäster får på så vis ut mer av sin lön, så att de kan strykas som mottagare av bostadsbidrag. Men det rör sannolikt en begränsad krets. De övriga bör ges en total befrielse från skatt, så länge lönen inte räcker för att täcka hyran.

Det hyresproblem som ändå kvarstår rör de mottagare av bostadsbidrag som har mycket låga inkomster av lön eller pension (och inte betalar skatt). I ett tredje steg måste därför bostadsbidragen läggas om. Sannolikt krävs någon form av bidrag. En pragmatisk lösning är att staten tar vad som behövs från SIDA:s budget på idag omkring 42 miljarder. Varför inte omfördela 50 % av detta anslag så att utgifter för bostadsbidrag och den sänkta statsskatten (se ovan) kompenseras? Innan svenska folket ska tvingas ge ett ineffektivt stöd till utlandet bör enligt min mening det egna folkets boende tryggas.

Någon invänder kanske att privata byggare och ägare av hyresfastigheter gynnas av mina förslag. Ungefär som dagens banker kammar hem pengar på skattesubventionerad utlåning till ägare av privatfastigheter. Jag inser risken. Men jag utgår från att en avreglering skapar incitament för ett rejält ökat utbud av bostäder. Häri ligger samtidigt en prispress nedåt på hyrorna i nyproduktionen (och upp till marknadsnivån i centrala lägen). Och framför allt innebär ett ökat utbud att fler får tak över huvudet. Alltså sammantaget: mindre politik och mer verkstad. Precis vad vårt land behöver!

Torsten Sandström

2019-06-08

Sedan många år hyllar S-partiet som bekant såväl en ”svensk modell” som ”det starka samhället”. Även om ett mönster antyds är det något oklart vad saken egentligen gäller. Bildspråket bygger på ett slags nationalism, som partiet annars begabbar då den uppträder hos motståndarna. Det är också fråga om en förgyllning av tveksamma moment inom den egna ideologin. Båda metaforerna avser att föra våra tankar i riktningen mot lyckans land. Det Sverige som partiet själv skapat under många år i regeringsställning.

Vad nu än ”den svenska modellen” innebär tycks det vara fråga om ett korporativt samarbete mellan staten och olika privata organisationer, inom och någon gång utom S-leden. Alltså inte vilket samarbete som helst förstås, utan en i lag reglerad beslutsgemenskap där framför allt närstående privata subjekt favoriseras. Fenomenet syns tydligast på den svenska bostads- och arbetsmarknaden, men även på flera andra samhällsområden. På så vis tillåts politiska rörelser utöva offentlig makt, vilket ger inflytande åt exv Hyresgäströrelsen och LO-förbunden. Så vill S-partiet ha det.

Lika ruskig är metaforen ”det starka samhället”. I det historiska perspektivet är framväxten av en statsapparat ett välbehövlig värn mot rövarband. Alltså ursprungligen en balanserande statlig organisation, med uppgift att agera mot anarki och våld samt tillämpa kungens lagar och makt på mellanmänskliga förhållanden. Ur den har demokratin långsamt utvecklats. Den åldriga varianten, den passiva Nattväktarstaten, har under 1900-talet ersatts av den aktiva Välfärdsstaten. Alltså ett samhälle med ambitionen att utjämna extrema följder av inkomstskillnader mellan medborgarna. Jag uppfattar denna övergång som naturlig och i grunden bra.

Enligt min mening tycks ”den starka staten” innebära ett nästa steg i utvecklingen av Sveriges offentliga liv. Nu gäller det inte bara åstadkommande av en rimlig ekonomisk eller social välfärd för nationens folk. Nu vänds fokus på maktutövning i två helt nya riktningar.

Den ena benet är att bygga globalism. Med det menar jag inte den ekonomiska utveckling som världens stora och små företag själva driver. Affärslivet har sin egen motor som eldas på av marknadernas krafter. Och företagen skördar stora framgångar på en öppen marknad. Även bolag från fattigare nationer i syd och öst växer och tillåts försörja alltfler anställda på en trots allt högre standardnivå än tidigare. Mycket effektivare än bistånd från västerlandet.

Med globalism avser jag viljan att den svenska staten ska integreras och delvis smälta samman med stora internationella organisationer som EU och FN. Inberäknat u-landsstöd från SIDA och pengar för invandring kostar det globala projektet mer än 120 miljarder kronor per, dvs mer än 10% av vad folket betalar i statlig skatt. Varje år öser bara svenska SIDA ut 1% av BNI till allsköns riskprojekt jorden runt. Medan Frankrike och Tyskland nöjer sig med c:a ½ procent. Det är enkelt att vara generös vid hantering av svenska folkets pengar. Och slöseriet förutsätter att ständigt nya knep hittas på för att dra in skatt till det starka samhällets överdimensionerade skuta. Betecknande är att just själva överbeskattningen brukar beskrivas som något gott av ledande politiker. Ett tecken just på att staten är stark.

Det andra benet är däremot inget som det talas högt om. Nu gäller det att försöka permanenta den nya starka stat som byggts ut. Detta innebär samtidigt en strävan att svetsa samman den klass av politiker som står bakom det nya samhällets skepnad. Det finns nämligen grupper av politiker som helt – eller oftare delvis – ifrågasätter den statsmodell som dag efter dag gjuts i hård betong. För att slå undan benen på dessa kritiker används en retorik som går ut på att framställa dem som brutala gränsvakter mot invandring, hjärtlösa snåljåpar mot världens fattiga, odemokratiska nationalister, antifeminister, klimatförnekare osv. På så vis blir det som brukar kallas PK en del av den politiska elitens ammunition till försvar sin starka nya stat. Med mediernas hjälp – såväl tidningshus som SR/SVT – förs försvarskriget på ett utstuderat vis. Den som ifrågasätter PK överöses av skurar av skarpa skott.

Men valet till EU-parlamentet visar att det finns betydande – om än mycket splittrade – grupper i Europa som är missnöjda med det kostsamma Globala skrytbygge som ledande politiker står bakom. Oppositionen är en heterogen och delvis problematisk samling av politiker. Några är putinvänner, andra trixar med rättsstaten (mer än vad Sverige själv gör vid exv domartillsättningar) osv. Men bakom de mörka skuggorna finns det ändå ett gemensamt och – som jag ser det – positivt drag mot en tilltagande politisering av människornas liv. Konturerna av en ny rörelse mot en framväxande global politisk överstatlighet börjar synas. Den bakomliggande tanken verkar vara att satsa på globala affärer, men inte på global politisk makt.

Som sagt, är anti-rörelsen delvis problematisk. Att släppa in Ryssland och tumma på rättsstaten är något mycket allvarligt, som jag ser det. Men den nya staten Glufs-glufs är också ett allvarligt hot mot svenska folket frihet och plånböcker. Utgången av konflikten mellan globalister och nationalister förefaller oviss. Men på den svenska arenan syns kanske tecken på en politisk omgruppering. Det tycks som om partierna M, KD och SD sakta börjar forma en mycket löst sammanhållen front mot projektet den starka staten. Sakpolitiskt delar partierna flera gemensamma politiska lösningar. Kritik mot högskattesamhället, mot korporativism, mot anhöriginvandring, mot slöseri med statens medel, mot SR/SVT-megafonen osv. Och ifall de förmår etablera ett sammanhängande samarbete ser antagligen S-partiets långa era i svensk politik sitt slut.

Min förhoppning är att idén om den starka svenska staten gör S-partiet sällskap ut till historiens kyrkogård. När tankesystemet lanserades under Tage Erlander på 1950-talet var det ofarligt och partiellt vettigt. Inkomstskillnaderna var skriande då. Idag, sjuttio år senare, är betongstaten ett hot mot individernas frihet. Makten flyttas stegvis bort från nationen och folket där. Det är alltså hög tid för skrotning.

Torsten Sandström

2019-06-05

Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/

Jag tror att Malin Ekman i dagens SvD skriver en på sitt sätt ärlig text om hur svensk journalistutbildning fungerar och hur yrkeskåren umgås. Artikeln är därför värd att diskutera.

https://www.svd.se/kortslutning-nar-journalistik-forvaxlas-med-vansterideologi

Men Ekman gör åtminstone tre felslut.

1. Ingen påstår så klart att alla journalister vinklar till vänster. Själv brukar jag med stöd av Kent Asp tala om att c:a 70 % har åsikter till vänster. Och att detta syns, naturligt nog.

2. Granskande journalistik har i sig ingen partifärg, den är varken höger eller vänster. Det vanligaste handlingssättet inom de svenska journalisternas yrkeskår (som alltså i snitt röstar år vänster) är att välja ut vänsterns problem (frågeställningar) och via intervjuer med vänsterfolk åstadkomma en text. På så vis uppstår givetvis ofta en opinionsbildning åt vänster. Alltså något av ett PK-samtal.

3. Vanans makt gör att en person inom journalisternas yrkeskår inte ser sina egna mönster att vrida reportage till vänster.

Man kan tycka att Malin Ekman bort inse allt detta. Hennes text framstår som hämtat från söndagsskolans studiematerial. Själva blindheten är i sig ett tecken på naivitet och att något gått fel. Inte bara på skrivarseminarierna. Utan också på redaktionerna.

Jag kan tåla ett och annat snedsteg i rapporteringen till vänster eller till höger. Däremot är det omöjliga att gilla den vänstertendens, som följer av de tre punkter jag nämnt ovan.

Jag förstår att S-tidningen Aftonbladet vinklar till vänster. Det är deras ensak. Men att även DN och SvD glider vänsterut är svårt att godta. Och att de skattefinansierade SVT/SR gör det är faktisk olagligt. Därför hotas de också av nedläggning på sikt…

Läs följande debattartikel från dagens DN. Landets största morgontidning. Den är skriven av Fredrik Wikström, docent vid Karlstad universitet.

https://dagens.dn.se/#reader/235516/2/4040799683

Wikström pläderar för teknikrealism, vilket är bra. Men om du läser noga ser du hur den sk forskaren – docent i miljö- och energisystem till råga på allt – utan förklaring väljer bort den miljölösning som förefaller tekniskt enklast och mest realistisk: kärnkraften.

Så agerar inte en forskare. Men en politruk.

Bilden ovan visar elever i Lund – uppbackade av många vuxna (!) – som skolkar från skolan den 31/5 2019. Faran i dagens klimatdebatt är inte en naiv teknikoptimism, utan framför allt ett naivt predikande av en akut klimatkris, utan att alla tekniska lösningar läggs på bordet.

Jag tror många har hör talas om hur internationella statsvetare försöker att placera in de politiska partierna längs en våg- respektive lodrät axel. Ambitionen är att fördjupa den traditionella, men problematiska, vänster-höger dimension som ritas på den vågräta axeln. Den markerar framför allt partiernas ekonomiska syn. Den lodräta axeln syftar till en presentation av en politisk rörelses mentalitet i övrigt, dvs i vilken allmän riktning ett partis åsikter eller debatt rör sig. Framför att statsvetare från Göteborgs universitet har i vårt land anammat detta synsätt. Den lodräta axeln har försetts med följande koder:

GAL står för slagorden Grön, Alternativ och Liberal. TAN markerar Traditionell, Auktoritär och Nationell. Jag tror kanske att läsaren ungefär förstår innebörden i koderna. Svårast är nog alternativ. Men tanken tycks vara att fånga upp nya samhällsrörelser med en kritisk inställning till äldre samhällsvärderingar, för att exv fånga upp hbtq, globala frågor osv. Redan nu tror jag läsaren börjar inse att problemen tornar upp sig.

Följden blir nämligen att koordinatsystemet skapar en bild av onda och goda idéer, något som flera kritiker redan noterat. De fina tankarna finns där uppe i GAL och ”the bad guys” där nere. Med en sådan start känns det som den upprättstående nya axelns vetenskapliga status börjar svaja. Darrningarna förstärks om man funderar på koden Grön. Vilken politisk rörelse vill inte se sköna skogar och böljande landskap? Frågan är närmast med vilka politiska medel som drömmen ska genomdrivas via stat och enskilda. Bilden av GALTAN som en politisk sammansvärjning växer fram. Alltså det beprövade tricket bland forskare att via koder, som vid första anblicken framstår som objektiva försöka baka in ett antal personliga politiska värderingar.

Men, säger kanske någon, koden Nationell ger väl en bild av vissa grupper mot andra? Som jag ser den i botten på den fallande axeln är det främst fråga om att peka ut åsikter som är kritiska mot oreglerad invandring och stark tilltro till exv EU och FN. Annars är nästan alla individer nationalister i den meningen att man hyllar det egna landet. I EU-valrörelsen har exv C-partiet använt hårt prosvenska affischer om hur Sörgården ska exporteras till övriga Europa.

Även motsatskoderna Liberal och Auktoritär är problematiska på liknande sätt. Vem vill inte vara liberalt frihetlig? Åtminstone avseende sina egna individuella val. Personer eller partier med sådana vanliga drömmar ser ofta ”den starka staten” som en motståndare. Jag tror ganska få vill se en auktoritär samhällsutveckling, i den meningen att den egna handlingsfriheten begränsas i onödan. Men hör och häpna, S- och framför allt Mp-rörelserna tronar på toppen av GAL-koordinaten! Politiker från dessa partier vill att en stark stat ska beskatta folket till utmattning. Och göra det svårare för människor att träffas via bil och flyg. För att inte tala om den massiva åsiktspropaganda som de i sträng PK-anda brukar för vad vi ska tänka och göra.

Vi ser alltså att GALTAN-systemet framstår som politiskt humbug. Och ändå presenteras det dagligen av statsvetare och journalister som närapå vetenskapliga sanningar. Som antytts fungerar det som en modern bondfångar-metod. Om jag försöker granska mina egna värderingar så tycks det som jag har åsikter som delvis uppfyller alla kodorden i GALTAN. Hur de nu ska tolkas.

I min värld är höger och vänster trots alla problem en bättre åsiktsmätare. Men klart bättre är att sluta mäta partiprogrammens luriga och skönmålande målsättningar. I stället bör fokus riktas mot innehållet i de faktiska politiska beslut som ett parti på senare tid har röstat för respektive mot.

Vidare funderar jag över om det inte är vettigast om kodordet Stat ställs mot motpolen Individ. Som jag ser den politiska utvecklingen kokar nämligen svensk politik samman till inställningen till statens makt och dess ekonomi. Många offentliga funktioner kan privatiseras. Flera andra kan avvecklas eller åtminstone bantas. Statens uppgifter bör i huvudsak begränsas till utbildning, försvar, rättsväsende och ett slimmat – men väl genomtänkt – system av sociala bidrag (inklusive pensioner). För Sveriges del behövs inte mer offentlighet eller politik, utan mindre. Individen, den vanliga medborgaren, måste få större möjligheter att själv via kontrakt bestämma över sin tillvaro (i vid bemärkelse) och sina inkomster. Enligt min mening har staten Schweiz en på många vis god politisk struktur och stabil ekonomi. Nationens författning är konstruerad så att politiska beslut är tröga att genomföra. Det offentliga möter motstånd. Och ändå erbjuder nationens en välfärd på hög nivå. En metod för att skapa tröghet är folkomröstningar, som i nutid för övrigt är enkla att genomföra via säkra internetlösningar.

Sveriges dilemma är dogmer i stil med ”den starka staten” eller den ”svenska modellen”. Bakom dem döljs en strävan mot individualism och för politikervälde. Under mer än en generations tid har de använts för att göra nationen mer politisk och medborgaren mer maktlös. Offentlig service behövs i en komplex värld brukar svaret bli. Pyttsan, säger jag och pekar ännu en gång på Schweiz.

Torsten Sandström

2019-06-01

Ju mer man skriver om ett problem desto mer övertygar man sig själv om att det är viktigt. Där finns förstås en fara. Någon kanske säger yrkessjukdom. Just nu är jag upptagen av funderingar kring den byråkrati som vuxit fram inom stat och kommun. Ibland får jag mothugg: jäkla tjat, förstår du inte att Sveriges samhälle är komplext och behöver tjänstemän!

Okej, nog har samhället förändrats kraftigt under bara de senaste fyrtio åren, för att inte tala om sedan andra världskriget. Men dessa förändringar är inte skapade av naturens lagar. Bakgrunden är sociala rörelser som fött politiska krav av många skilda slag. Skolor, transporter, bostäder, socialbidrag, universitet, arbetslöshet, sjukvård, pensioner och mycken annan grundläggande service, som kräver rejäla skatteuttag och en god portion administration. Så långt är jag med. Men det är fortfarande mycket som skaver i mina tankar om svensk byråkrati.

I min ungdom vid mitten av 1960-talet inleddes mina studier vid Lunds universitets juridiska institution. Det är påfallande hur få administratörer det fanns i Lund centralt och lokalt på den tiden mätt per lärare eller student. Ändå fungerade undervisningsapparaten på ett någotsånär rimligt vis. Mycket självstudier förstås. Men ändå blev det vettig kvalitet, via höga krav och tuff examination. Förvisso var antalet lärare otillräckligt i förhållande till det sena 60-talets stora studentkullar. Och följden blev – inom en dryg tioårsperiod – att många nya unga lärare anställdes, bland annat jag själv. Institutionernas administration ökade också.

Men samtidigt skedde en ännu kraftigare administrativ expansion inom universitets ledning, alltså på nivån ovanför de c:a 60 institutioner som i Lund sysslade med vardagsjobbet, dvs forskning och utbildning. Det finns nämligen mekanismer för en administrativ tillväxt som formats för att ta till vara den centrala nivåns intressen, inte främst behoven hos flitiga arbetsbin i den vetenskapliga kupans dagliga arbete på institutionerna. Utvecklingen är liknande inom andra offentliga verksamheter.

Vad kan det vara för mekanismer? Det rör sig om en ny mentalitet. Jag tror den utvecklats i symbios mellan ett politikerintresse och ett stegrat fokus på samhällsvetenskapliga studier i ämnen som främst sociologi, pedagogik, psykologi, statsvetenskap, socialt arbete och statistik, dvs discipliner som har bäring på anställning inom det offentliga. En hel armé av sociala ingenjörer har blivit resultatet. Dvs människor som studerat social teknik och skaffat sig kunskap om samhällsstyrning via enkäter, blanketter, databehandling, utredning, planering osv. De mängder av studenter som åren efter omkring 1970 examinerats måste sättas i arbete. Med stöd av politikernas krav på planering och kontroll har dessa samhällsvetare inlemmats i landets statliga och kommunala förvaltningar. De nyanställdas intresse var givetvis inte de rutinartade kontorsarbete som alltid behövs. Med universitetsutbildning i bagaget blev målet arbetsuppgifter på framför allt central byråkratisk nivå.

En viktig pusselbit är S-partiet och vänsterpolitikerna tilltro till planering av samhället. Den nya styrningen fick inte oväntat en inriktning för det offentliga och mot det privata. Också för det centrala mot det lokala. Den nya tidens problem skulle lösas av stat och kommun. Och detta genom en rad centralstyrda byråkratier. Det är tydligt att Parkinson´s lagar om en organisations exponentiella tillväxt förklarar existensen av dagens offentliga hydror. Anslag äts upp till sista kronan. Nya anslag äskas för påhittade uppgifter och tjänster. Och vips sätts den byråkratiska expansionen igång, år efter år. Samtidigt som antalet onödiga arbetsuppgifter tilltar. Det är den bistra logiken.

Resultatet syns i dagens svenska stat, som har ett regeringskansli med nästan 5.000 tjänster. Och med 7.000 anställda på 21 länsstyrelser. Vidare omkring 350 statliga myndigheter som tillsammans hyser mer än 200.000 arbetstagare. Vid sidan om denna bastanta struktur finns 20 landsting och 290 kommuner med sammanlagt 1,2 miljoner anställda. Jag påstår inte alls att alla utför improduktivt arbete. Flertalet har troligen nyttiga uppgifter. Men svårtillgänglig statistik visar på en kraftig administrativ tillväxt det senaste decenniet. För landstingens del med 35 % under bara senaste tio åren. För myndigheter under staten med 10 %. Har samhället verkligen blivit så mycket mer komplext bara under en tioårsperiod? Många gamla sysslor bör för övrigt ha rationaliserats bort under samma tid.

Det mest intressanta är att många av de funktioner som byråkraterna fyller kan drivas i privat regi. Inte alla förstås. Men vården är ett tydligt exempel där enbart AB Capio redan idag driver sjukverksamhet som är 10-15% billigare är motsvarande enheter inom landstingen. En viktig förklaring är en slimmad administration. Tänk vilken potential det finns för avbyråkratisering inom det offentliga genom nedläggning av vissa myndigheter och privatisering av andra!

Drömmen om social ingenjörskonst är alltså en förklaring. En annan minst lika betydelsefull är Parkinson´s tillväxtlagar som nyss nämnts. För det tredje bidrar sannolikt den svenska politiska obenägenhet att ställa krav och utkräva ansvar till den trista kostnadsexplosion som byråkratisering inneburit. Visst finns det en Riksrevision och ett Statskontor. Kanske gör de någon liten nytta. Men i stort sett skummar de på ytan, vilket kanske också är den officiella uppgiften. De fungerar i realiteten som apparater för legitimering. Bilden blir nämligen: allt väl i stort sett! Och så fortsätter politikerna och byråkraterna sitt race.

Därför slutligen den främsta förklaringen till dagens elände. De politiska eliterna vill bevara sina revir och sysslor. Djärvt nytänkande och rationella lösningar riskerar att rubba politikernas positioner. Därför behövs en ny politisk kultur i Sverige. Alltså en ung uppsättning politiker, med vilja att utan politiska skygglappar reformera det svenska samhället. Jag medger att min propå i dagsläget kan förefalla komisk.

Torsten Sandström

2019-05-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning. https://projektsanning.com/

Sverige behöver elbilar. Batterier kräver mineraler. Nationen är glesbefolkad och det finns gott om malmer att bryta. Företag står i kö. Och gott om arbetslösa som kanske vill jobba med brytning.

Men nationens miljötalibaner säger nej – i Skåne, på Gotland, vid Vättern – ja faktiskt landet runt! Och S-partiets devis MAKTEN FRAMFÖR ALLT medför att partiet måste ge miljömaffian sitt stöd. Partierna C och L backar upp.

Sverige var förr i fronten för utveckling. Nu i fronten för tillbakagång, tycks det. På Kristi himmelfärds dag går alltså nationen i motsatt riktning till Jesus…

Rena snurren!

I den mediala debatten har påståenden om våldtäkter genom invandrargäng fått stor uppmärksamhet under senare tid. Spänningen är därför stor när statliga BRÅ (Brottsförebyggande rådet) i dagarna rapporterar.

I rapporten är slutsatsen att asylmottagandet 2015 inte förklarar den kraftiga ökningen av anmälda och rapporterade sexualbrott de senaste åren. Snarare är orsaken en ökad anmälningsbenägenhet och internet.

Efter att ha lyssnat på Stina Holm-Berg från BRÅ och kollat BRÅS:s hemsida menar jag att BRÅ som vanligt vinklar rapporteringen politiskt korrekt. Följande trix använder sig BRÅ av.

1. Utspädning. Diskussionen har rört våldtäkt som omfattar c:a 8.000 anmälningar per år. BRÅ väljer att undersöka ”sexualbrott”, dvs en vidare brottslighet, som även omfattar exv brott över internet samt vissa mindre allvarliga sexbrott. Den totala mängden undersökta brott blir därför nästan 23.000. Våldtäkterna späds så att säga ut med andra sexbrott. Alltså trix nr ett.

2. Nationellt ursprung mörkas. BRÅ undersöker inte de anmäldas/misstänktas ursprung, vilket är märkligt i sig. Däremot ställer BRÅ invandringen som grupp mot anmälda brott i vissa orter. Med hänsyn till denna vinkling, dvs utspädning mm (se 3 nedan) är det troligt att slutsatsen blir som BRÅ säger: att ökad invandring inte syns i anmälningsstatistiken. Alltså trix nr två.

3. Brott som drabbar/begås av personer under 16 år exkluderas. I diskussionen har framför allt pekats på ungdomsgäng av invandrare som förgriper sig mot unga tjejer. BRÅ väljer att alltså att mörka detta problemområde genom att skära bort gruppen under 16 år. Alltså trix nr tre.

Som många andra utan tillgång till fakta önskar jag hårda forskningsbesked. Men det levereras inte av BRÅ, som jag ser det. Vi ser bara minst tre strategiskt valda trix. Man kan säga att BRÅ gjuter olja på vågorna för att lugna allmänheten eller leda den vilse (i väntan på kommande klara besked). Så agerar inte vetenskapsmän. Men så gör politruker.

Torsten Sandström
2019-05-29

PS! Jag har i tidigare bloggar kritiserat Jerzy Sarnecki – vetenskaplig granskare hos BRÅ – för vinklade metoder. Man kan därför säga att det finns mönster som pekar på att BRÅ vränger fakta. Okej, BRÅ är en statlig organisation med vilja att ge stöd åt rådande politiska uppfattning. Men det rör sig alltså inte om forskning i vedertagen mening.

S-partiet har på kort tid ställts inför två affärer, eller politiska skandaler. Dels Transportstyrelsen dataaffärer vs. Ygeman, dels avsättningen av Begler på Försäkringskassan vs Strandhäll. Medierna tycks inte ifrågasätta statsministerns goda tro i affärerna. Det är förvånande. Är det troligt att så betydande politiska beslut fattats inom ministären utan att chefens Löfven tillfrågats och gett klartecken? Nej, allt talar för att han informerats.

Detta förklarar hans höga tonläge då oppositionen i båda fallen önskar fatta beslut om misstroendeförklaring. För statsministern blir det därför nödvändigt att internt visa stöd för de två ministrar som ytterst fattat de lagstridiga besluten och ljugit om händelseförloppet. De har skyddat Löfven, nu skyddar han dem. Därför tar han stora ord i sin mun och anklagar oppositionen för att agera hatsvans och mobba en minister pga hennes kön (och att det tänker fira hetsen med champagne). Det är högeroppositionen som agerar fel och fördöms. Inte de egna skyldiga.

Sverige har idag inte en trovärdig regering. Den saknar kompetens. Den är ett politisk pytt-i-panna, en kvotering. För landet är detta ett tragiskt faktum. Löfven framstår som en predikant från LO-leden som kämpar för att styra en S-skuta med hål i skrovet och förskjutning i lasten, med full fart på väg mot ett rev.

Det är troligt att Strandhäll i morgon räddas av Bondeförbundet, förlåt C-partiet. Erlander gav på 1950-talet Hedlund löften om bidrag till landets bönder – grispremier – för att får frihet att driva frågor S önskade. Vad bönderna får denna gång vet vi ännu inte.

Kanske någon undrar varför jag orerar om globala krafter som kramar bland annat FN. Här följer ett kort svar med ett tydligt exempel.

Svenska skattebetalare skickar mer än 6 miljarder kronor till FN för insatser världen runt (2017). Det är enligt min mening alldeles för mycket pengar. Men inte nog med detta. FN:s välavlönade experter lägger sig i svensk inrikespolitik. Se här ett klipp från en debattartikel från Hyresgästföreningen i dagens SvD.

Två experter inom bostadsfrågor och mänskliga rättigheter från FN:s Agenda 2030 varnar Stockholms stad för konsekvenserna av en utförsäljning av allmännyttan, då staden har en skyldighet att säkerställa att det ska finnas bostäder till rimliga boendekostnader för alla. Experterna är bekymrade över hyrornas utveckling i Stockholm, bland annat efter nya ägares upprustningar.

Att hyresgästföreningen skriker kan jag förstå. Men min poäng är vad FN har med svensk bostadspolitik att göra. Regler om mänskliga rättigheter kan vinklas så kraftigt att många olika resultat kan bli följden. Tanken med reglerna är väl att fattiga människor i u-länder ska ha tak över huvudet. Men inte sjutton rör reglerna om Human Rights bostadspolitiken i Stockholm!

Sverige stöder alltså FN genom S-partiets slösaktiga bidragspolitik. Därefter betalar FN tillbaka genom förnumstigt stöd åt den svenska vänstern. Att FN dessutom betalar lön till en lång rad personer från den svenska politiska klassen är lika skandalöst. Alltså kick-backs från FN till eliten med skattebetalarnas surt förvärvade slantar.

I förlängningen hotar en svensk politik styrd från FN i New York, i konkurrens med redan befintliga diktat från EU. Den som vågar höja rösten och kritisera blir en del av den ”hatsvans” av ”mörkermän” som Löfven varje dag talar om. Så går det till i det samhälle han kallar öppet. Enligt min mening är det i stället en skräckbild av ”den svenska modellen”.

Idag kan man läsa i SvD om att den statliga myndigheten SIS vill att det ska byggas större bostäder (mätt i lägenhetsyta) i Sverige. Hur har dom kommit på det? Jo,en annan myndighet, Arbetsmiljöverket, säger att det måste ske. Snart är ärendet hos en tredje statlig myndighet, Boverket, som rutinmässigt kommer att föra in SIS´krav i sina svenska byggnormer.

Alltså snart ännu en tvingande norm för byggare och boende. Alltså ännu ett exempel på klåfingrig statlig byråkrati. Alltså mer politik och mindre frihet.

Jamen, säger kanske någon, det är väl toppen med stora lägenheter? Den som tänker efter inser att det inte är storleken som är det svenska problemet. Det är antalet bostäder och framför allt priset. Endast med mindre politik och färre regler kan vi nå dit. Avveckling av den faktiska hyresregleringen behövs också.

Men statsbyråkratin och politikerna har konsekvent sabbat en sund utveckling under snart två generationers tid.Såväl S-partiet som Alliansen har skapat problemen.
Den S-märkta Hyresgästföreningen har hjälpt till. I valtider, som idag, ber politikerna oss om förtroende.

Däremot har politikerna med en fördärvlig bostads- och skattepolitik skapat nyordet: bostadskarriär. Genom att sätta sig i skuld har de rimligt välbeställda tjänat på sitt boende. Jag vill bara gråta åt eländet.

I det stora klimatdrev som nu pågår syns många egendomliga tankespår. Ett sådant är ”hållbarheten”, precis som naturen kan mätas i driftstid hos den dammsugare jag nyss köpt. Naturen slits naturligt nog av människans och djurens brukande. Men den förnyas också genom tillförsel av solljus, CO2, biologiskt material, avföring, nederbörd osv. Vidare ger själva ordet ”klimat” en bild av ett konstant lyckotillstånd, som kan uppmätas med en termometer. Men alla med kunskaper i historia vet att jordens klimat växlat kraftigt bara under de senaste 5.000 åren av människans existens. Det har varit betydligt kallare och varmare i flera omgångar.

Nu tänker jag tala om på modeorden ”artrikedom”, ”mångfald” och den negativa varianten ”invasiva arter”. Än en gång populära bilder från Lyckans land. Tanken verkar vara att Sverige och hela världen ska bevaras i ett jättelikt levande artmuseum, där allt i rofyllt lugn prydligt växer som förr, liksom i Sörgården. Solen lyser, ingen art slår ut någon annan (oh, hemska tanke!) så att flora och fauna blir en ändlös uppräkning av olika släkten och underarter inom djur- och växtriket. Låter inte detta bra? På ett allmänt plan kan jag kan svara ja. Klart att jag vill se skogarna fulla av fåglar och vilt, ängarna översållade av sommarblommor samt massor av insekter av alla de slag. Men jag uppfattar dessa klichéer som problematiska i ett historiskt perspektiv.

Har jordens biologiska system någonsin varit jämvikt som hållbarhetens otaliga apostlar tycks tro? Återkommande kosmiska klimatväxlingar har redan nämnts. Och mina och dina släktingar har under årtusenden haft sitt finger med i spelet, sannerligen inte bara genom nutidens förbränning av fossila material. Djurarter har utrotats av jägar- och fiskarstammar. Skogar har huggits ned av bönder som traktat efter jord. Åkrar har sugits ut så odling gjorts omöjlig. Men ändå har människan sakta lärt sig att reparera delar av naturen. Allt har inte återställts förstås. Men förmodligen har många nya arter tillkommit under de årtusenden jag talar om, ett faktum som alla tiger om. Frågan är därför hur stort hot människan är mot artrikedomen jämfört med hotet av krig, temperaturväxlingar, meteoriter från kosmos eller vulkanutbrott från underjorden?

Darwins teser ger dessutom andra perspektiv på de faror som svenska miljötalibaner ser som ett hot mot artrikedomens solbelysta ängar och skogar. Jag tänker nu på teorin om ”the survival of the fittiest”. Jordens totala biologiska system framstår som en fortgående rörelse där den framgångsrike slår ut svagare släktingar inom djur- och växtliv. Naturen har aldrig varit ett museum med en uppsättning konstanta arter. Människan själv har slagit sig fram över hela jordklotet och till och med utrotat några artfränder under färden. Du och jag tillhör nämligen en invasiv art. Klockan kan inte vridas tillbaka. Och vem vill återföras till stenåldern?

Jag menar att vi måste hålla huvudet kallt i varje diskussion om miljö- och klimat. Vi befinner oss år 2019 inte i en kris! Situationen är som nämnts inte unik. Och om miljötalibanerna fortsätter att dra konsekvenserna av sina slagord menar jag att den västerländska civilisationen hotas. Vad ska industrier och bilar drivas med om inte kärnkraft ger oss ren elenergi? Måste alla sluta äta kött, som kan vara så gott? Och hur ska tillräckligt med vegetarisk kost kunna produceras? Är det rimligt att ge bidrag till bönder för att hålla ängar öppna (utan ens för betning) samtidigt som vi gråter över hotet mot Brasiliens regnskogar? Ska för övrigt inte vete, sallad, tomater, potatis osv ses som invasiva arter i Sverige – som dagligen framställs som en stor miljögåva till mänskligheten. Tror någon att förbränning av biomassa inte medför CO2-utsläpp? Ska vi sluta med att ha hundar och andra husdjur pga att de är invasiva i vårt land? Och ska inte ensamma familjehundar i våra bostäder förbjudas då det är ett miljöövergrepp att hålla flockdjur instängda i ensamhet (redan idag förbjuder domstolar bönder ibland hålla en ensam häst i stallet)? Och på tal om hästar: är det inte miljöstridigt att hålla dem instängda, utsätta dem för dressyr, stoppa betsel i munnen på dem? Och så vidare.

Den svenska diskussionen om miljö och klimat visar enligt min mening uppenbara drag av vanvett. Medierna är proppfulla med dåligt genomtänkta krisrapporter. Och redan idag lägger svenska myndigheter ned miljardbelopp på insatser som måste ses som rena spektaklet. Okej, som sagt är det trist om ett antal arter försvinner i nutid, såsom skett under många årtusenden tillbaka i tiden. Men själva skräckstämningen medför att miljardbelopp i kronor bara slängs iväg. Vad sägs om miljontals kronor för att skydda björn och varg i områden av Sverige där det för tiotusen år sedan bara fanns ett kilometertjockt istäcke? Eller att staten för dina och mina pengar köper skogsmark för bevarande av gamla miljöer? Och vad sägs om förbudsplaner för skånsk mark värd flera hundra miljoner i syfte att rädda en hotad grodart? Eller om skattesubventioner till köp av elcyklar? Vi ska bara inte tala om hur det slösas med forskningspengar på temperatur- och CO2-baserad forskning, medan medel till studier i modern kärnkraftsteknik får tummen ned. I vårt land bedrivs helt enkelt en farsartad symbolpolitik.

Jag tror att det finns flera politiker och medieanställda som inser att debatten och besluten om miljö/klimat är snedvriden. Men ändå fortsätter miljöapostlarnas predikningar oavbrutet. Varför är det så? Kort är min simpla förklaring att alltfler medborgare insett att Gud inte existerar. Därför gäller det för eliterna att presentera ett nytt budskap som kan kontrollera människornas vardag. Fram växer en dogmatik som syftar till att hålla samman mänskligheten och minskar riskerna för kaos. I denna situation blir drömmen om det globala samhället en lösning. En annan är kampen mot miljöhotet. En tredje är human rights. På så vis sker en planerad styrning av människornas tankar. Så att den politiska klassen kan säkra sin position ytterligare några år. Som framgått menar jag att detta är en gigantisk svindel. En av många i historiens breda perspektiv.

Som vän av det öppna samtalet har jag i och för sig inget emot varken tankar om det globala eller om klimat och miljö. Det finns mycket gott att hämta i idéer av detta slag. Men min poäng är att diskussionen måste vara frihetlig och sansad. Mina exempel ovan visar att dagens miljösamtal har spårat ur. Liksom upplysningens filosofer kritiserade kristna budskap måste vi idag motverka framväxten av en ny statlig dogmatik med allvarliga brister. Den nya propagandan innebär en frontal kollison med ett kritiskt samtal på förnuftets grund. På denna punkt – men annars inte så ofta då orden kommer ur Stefan Löfvens mun – vill jag säga: ”så här kan vi inte ha det”.

Torsten Sandström

2019-05-24

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se/

Här en blänkare från TT i SVD 2019-05-25. En stålbro har byggts över landsvägen. Den har planterats med slingerväxter. Och så är det tänkt att mössen ska klättra över vägen. Och föröka sig. Men det funkar inte. Igår rapporterade SR att projektet kostat mer än 200.000 kronor. Men ingen vågar ifrågasätta spektaklet. Helig, helig är herren Sebaot, förlåt Miljörörelsen. I nästa skede blir det antagligen trafikljus….

Slutligen: en bild på en verkligt invasiv art i aktion.

Jag kan inte låta bli att muntra upp mina läsare med bilder från SvD:s besök idag på Wanås konstutställning, i centralorten Knislinge. Byn är annars mest känd för fotbollsspelaren Knislinge-Persson från 1960-talet. Eller jordbruksministern Sam Norup (C) från Erlanders kohandelsregering under 1950-talet. Ett idag politiskt aktuellt tema värdig skön konst.

På Wanås säger man sig syssla med konst. Åtminstone säger ”konst”-reportern Anna Nittve detta. Ett sådant efternamn borgar för ett gott omdöme på denna kulturscen. Kolla bilden ovan! En skönhets- och känsloupplevelse. Möjligtvis är installationen en hyllning till närliggande Ballingslöv, där många goda brottare finns. Mer troligt är att det rör sig om en hbtq-gest, som förstås är högsta mode och därför är lika med stor konst, och därmed basta!.

Jag ber läsaren supa in denna monumentala konstupplevelse som får mig att tappa andan. För säkerhets skull har varje storverk ett förklarande namn. Så vi alla kan veta vad konstnären tänkt. Eller kanske att han eller hon öht tänkt. Själva tanken är nämligen central. Någon övrig skicklighet behövs inte. Helt i Lars Nittves anda alltså. Mannen som runtom i världen vet att värdera verk så att det blir många nollor på prislappen. Han är som en börsanalytiker – enda skillnaden är att han själv bestämmer kursen. Även konstnärerna har antagligen en nollrik sifferkombination. Kanske också någon med bokstäver? Vad vet jag?

Nedan följer ett annat gigantiskt storverk. Nej det är inte reklam för ett öbryggeri. Hemska tanke! Det är svensk och internationell konst år 2019.

Hur länge ska denna fars fortsätta, kan man undra. Risken är att det blir lång tid. För den demokratiska grunden bakom intigheten är viktig att förstå: ”vem som själv vill ska ha rätt att kalla sig konstnär, oavsett fallenhet eller skolning.” Det är en mänsklig rättighet att välja sin försörjning.

Forna tiders mästare jobbade sig upp med talang och träning. Långsamt och osäkert. I vår tid härskar som sagt human rights och då gäller det omvända. Med kritiker i familjen Nittves klass kan allt hända! Det är i vart fall spännande och skojigt.

Som stor vän av världens konst – och även själv amatörkluddare – vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men en sak är säkert. Tacka vet jag Göingetraktens fotbollsspelare och brottare!

Just nu anklagar svenska B-lagspolitiker varandra för personliga tillkortakommanden i ett moraliskt laddat val till EU-parlamentet. Överstatlighet eller svenskt självbestämmande hamnar helt i bakgrunden. När krubban är tom på hö – läs idéer – bits de gamla trötta hästarna. Den ene har kladdat, den andre har fuskat till sig bidrag och den tredje ogillar aborter. Inte ointressant, men vad sjutton har detta med europeisk sakpolitik att göra? Dvs om EU ska ha rätt att lagstifta, beskatta eller bestämma om Sverige ska ta emot invandrare.

Så mitt råd blir följande. Rösta på söndag för en mindre gemenskap – för ett EU light. Och ifall EU nu är så viktigt, varför inte skicka dit de vassaste knivarna i lådan? Rösta mot B-lagspolitiken!

Min fråga rör varför dessa två ämnen hör samman.

I det korta perspektivet är svaret SVT Rapport 2019-05-22 kl 19.30. Först fem minuter om miljöalarmism. Ensamt agerande bara ett antal intervjupersoner som själva har klimatångest eller jobbar på lobbyorganisationer för klimatkris. Inga kritiska invändningar alls. Saken anses klar. Vi går under snart.

Därefter två minuter på Rapport samma kväll om Ester Blenda Nordström, en feministisk aktivist och pionjär, som i början av 1900-talet skrev kritiska samhällsreportage. Hennes kön är anledningen till reportaget, det framgår tydligt. Hon hyllas just nu i en utställning på Skarhult i Skåne, där slottsfrun själv talade stort om sin egen idé.

I det längre perspektivet rör det ämnen som ger prov på hur hur ett skattefinansierat mediehus bedriver propaganda. Dag efter dag maler budskap på, igen och igen. Samma teman lyfts fram. Meningen är att svenska folket ska förstå vad som är viktigt i makthavarnas ögon. Det innebär att SVT försöker tala om vad du och jag ska intressera oss för och hur vi ska tänka. Alltså en nutida version av SVT Pravda. Eller en mildare variant av Rapport i nordkoreansk teve. År 2019. I Sverige, förlåt Absurdistan. För inte så länge sedan var vi ett fritt folk.

Under historiens lopp har demokratins idé fungerat som en pådrivare mot envälde och för ett folkligt förankrat styre. Ursprungligen inbjöds alla män (inte kvinnor eller slavar!) att göra sin röst hörd på folkförsamlingen. I en representativ demokrati utser folket genom allmänna val sina företrädare. Tanken är att dessa personer i sin tur ska tillvarata väljarkårens intressen. Följaktligen utses i parlamentet en regering. Parlamentets beslut verkställs av denna. På så vis styrs nationen.

Mönstret är välbekant och lovordat. Det har med åren närmast fått en stämpel av helighet. Stämpeln är enligt min mening befogad, även om det under det demokratiska samhällets yta finns en del missförhållanden. Jag delar nämligen Churchills cyniska syn att alla andra samhällsskick (än demokratin) är sämre. Churchills kritik är välgörande. Men att ordet demokrati målats i eldskrift har i vårt land fått till följd att ett ifrågasättande av de valda representanternas attityder, handlingar och livsstil inte anses riktigt rumsrent. Tanken tycks vara att det räcker med allmänna val och därefter konstitutionellt arbete i parlament och regering. Demokratin får på vis en formell prägel. Denna aura av helighet har i Sverige medfört att det anses fult att tala om politikerna som en elit. Eller än värre att de skulle utgöra en politisk klass. Men utomlands är det annorlunda. I exv USA, Storbritannien och Italien tillhör det vardagen att gruppera politikerna som ett särskilt samhällsskikt. Men inte i vårt land. Varför har det blivit så?

Initialt kan detta tyckas förvånande. Få nationer hyllar nämligen som vår sociologins tankar om samhällsstrukturer. När det gäller män och kvinnor är det som bekant högsta mode att tala om fasta sociala mönster. Patriarken har makt och kvinnorna är slavar. Punkt slut. En hel svärm av lagar, myndigheter och ideella organisationer predikar detta budskap dagligen. På landets universitet har strukturtänk av detta slag blivit vetenskapliga sanningar.

Vettiga försök att se politikerna som en elit eller klass enligt samma mönster är däremot inte tillåtet i vårt land. Kan det möjligtvis bero på att det – jämfört med ett snitt av den befolkningen – saknas sociala strukturer avseende politikernas rekrytering, ekonomiska status, familjerelationer eller befordran till andra högre anställningar inom det offentliga livet? Jag tror många läsare smilar. Det är ju uppenbart att tydliga mönster finns som skiljer ut nationens politiker i de avseenden jag nyss nämnt. Politikersysslan har blivit ett yrke under de senaste sjuttio åren. Förstå mig nu rätt. Inte är alla politiker gjutna i samma form. Men det finns klara mönster eller strukturer, som gäller för majoriteten av dem. Framför allt inom den politiska pyramidens övre skikt blir strukturen tydligt iakttagbar.

Om det nu finns klara mönster som pekar på en politisk elit, varför är det förbjudet att tala om den? Förklaringen sammanhänger med det jämlikhetsideal som demokratin vilar på. Utifrån denna bas framhåller politikerna ofta sig själva som folkets tjänare, dvs uppassare som riskerar att bli avsatta efter nästa allmänna val. Bilden av folkets ödmjuka tjänare stämmer förstås inte alls med de mönster som nyss nämnts. Dvs att politikerna systematiskt byggt strukturer som håller den egna yrkesgruppens medlemmar (inklusive familjekopplingar) samman med hänsyn till makt och ekonomi. Relationen mellan ideal och verklighet skaver alltså tydligt. Och det något hårdare i vårt land än utomlands där politikerna mer öppet talar om att de måste ha goda villkor. I Sverige har den politiska klassen och deras medhjälpare i medierna därför bestämt sig för att dödskalleförklara kritik av deras egna yrkesvillkor. Det är med andra tabu att tala om politiska eliter eller yrkets män och kvinnor som en klass.

Orsaken till att en svensk politisk klass stegvis vuxit fram sedan ett drygt ett halvsekel tillbaka är inte helt enkel att förklara. S-partiets ledande ställning var tämligen självklar fr o m 1930-talet. Under Tage Erlanders regeringar var arbetarrörelsens fortfarande stark. Enkla jobbarideal hyllades inte bara i teorin utan till stor del i praktiken. Rörligheten inom partiet från basen och uppåt var en verklighet och gynnade duktiga personer med och framför allt utan utbildning. Rörelsens idéer om demokrati och jämlikhet drevs på flera plan. Politiken var dåförtiden antagligen även mindre komplex och grundskolan och gymnasiet tillförde partiet nya ambitiösa krafter.

Men framför allt fr o m åren med Olof Palme ställs partiet inför en rad svåra industriella och ekonomiska kriser. Arbetslöshet blev följden. Utrymmet för högre skatter och flera bidrag krympte. Den kollektiva andan tappade luft och individuella ideal växte i styrka. Väljarnas tilltro till S-partiet började skälva. Följden blev oro inom partileden. Unga politiker önskade trygga sina karriärvägar uppåt från ungdomsrörelser och ledningar inom fackförbunden. Även inom de borgerliga partierna önskade studentpolitiker och ungdomar från organisationer för jordbruk, frikyrka, nykterhet mm säkra sin politiska framtid. Politik som yrkesval blev med tiden en verklighet. Det gynnade avancemang för familjer med förankring i partierna. Liksom adelns och finansfurstarnas barn kittades så att säga också de politiska partifamiljernas framtid samman.

Jag är tämligen säker på att detta är bakgrunden till den svenska utvecklingen med högre arvoden till politiker, system för deras återval, reträttposter inom stat, kommun, internationella organisationer, goda pensionsförmåner, karriärmöjligheter för familjemedlemmar osv. En politisk elit eller klass har utan tvekan vuxit fram. Även om det är tabu att tala om saken i Sverige anser jag att samtalsämnet är angeläget. Det tenderar att förminska demokratin till ett formellt spel.

Torsten Sandström

2019-05-22

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com/

Förutom bevarade bidrag till landets bönder har C-partiet ingen sakpolitik i EU-valet. Man kan se två motstridiga spår. Det ena är att man ska rösta C för att motverka nationella krafter i de två finrum som byggts i såväl Bryssel som Strasbourg (för säkerhets skull, med folkets pengar). Det andra spåret är att presentera Sverige som en modell för hela Europa. En centralstyrd knätofsstat i Europas periferi – utrustad med en ny pk-religion á la Prussiluskan – påstår C-partiet vara ett föredöme för de många kulturnationer som finns söderut (med början i Danmark).

Kolla affischen ovan. Det två linjerna kolliderar. Nu ser vi ett exempel på den gamla C-nationalismen med rötter i 1930-talet. Då talade bondeförbundet (som C då hette) om ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Nu är Sverige ett internationellt miljöideal företrätt av Greta Thunberg. C-målsättningarna syns dels i bidrag från staten och EU för att hålla ängar öppna (utan odling!), dels i rätt till massiv kemisk gödsling och besprutning över odlade stora ytor, så att luft samt vattnet i Östersjön förgiftas. Kör bara ut med dieseltraktorer och slåttermaskiner på ängsmarken, så att nyttig skog hindras växa. Regnskogar ska Brasilien och andra fattiga länder bevara! Inte vi på Sörgården.

Logisk konsistens? Nej, men det är bondepolitik som gäller.

Många har undrat varför UD lobbat världen runt för att Margot Wallström ska få nöjet att sitta i FN:s säkerhetsråd ett par år. Många har också frågat vad hennes kalas kostat. Men UD har konsekvent mörkat full insyn. JO (Justitieombudsmannen) har flera gånger klagat på UD:s brister att följa bla svensk grundlag. Men vad hjälper det? Stämningen på UD tycks vara att de är en grupp ”fint folk”. Och eliter följer som bekant ogärna lagen om den är till besvär för dem.

Så här skriver Ulf Widlund om ett kritiskt utlåtande av JO (Justitieombudsmannen) i Juridik Idag, 2019-05-16

JO-kritik mot UD upprepas på nytt

Återigen får Utrikesdepartementet kritik av Justitieombudsmannen (JO) för brister i hanteringen av utlämnande av allmänna handlingar. JO, riksdagens konstitutionsutskott och Justitiekanslern har flera gånger kritiserat UD för att skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen har åsidosatts när allmänna handlingar efterfrågas. I det nu aktuella JO-beslutet har UD dröjt i ett år och fyra månader respektive elva månader med att ge svar på förfrågningar om att ta del av allmänna handlingar. JO uttalar att bristerna är desamma som vid tidigare granskningar och UD kritiseras ånyo för dessa brister. Den 1 oktober 2019 ska UD redovisa vilka åtgärder som vidtagits och som planeras för att åtgärda bristerna.

Min kommentar är. Vad är det för regering Sverige har? En ministär med en utrikesminister som struntar i lagen. Det är inte klokt! För UD-folket, med fokus på det globala, framstår förstås svensk lag som futtigheter.

På ledarsidan i dagens DN skriver Peter Wolodarski:

”Vakna upp – SVT och SR är i fara

Det politiska hotet mot SVT och SR är på riktigt. Om public service avskaffas skulle mediemångfalden och svensk demokrati betala priset. ”

I ledaren berättas att de skattefinansierade medierna får 8,4 miljarder kr per år. Att han försvarar dem är knappast oväntat. Han nämner inte med ett ord vad kritiken mot SVT/SR går ut på. Han säger enbart att de anklagas för att representerar ”staten”. Medvetet skjuter chefredaktören alltså över målet. En mångårig kritik gäller en tydlig vänstervridning, som också bekräftats i forskningsrapporter avseende journalistkårens partitillhörighet av professor Kent Asp.

Varför säger Wolodarski inget explicit om vänstervridningen? Svaret är självklart. Även på hans tidning gäller samma problem. Och det varken vågar eller vill han lyfta. Möjligtvis är han svagsynt. I så fall bör han sluta skriva ledare. Bums. Wolodarski talar om ”mediemångfald”. Åsiktsmångfald önskar också jag se mer av i hans egen tidnings texter.

Själv är jag glad över den begynnande rörelsen mot SVT/SR. Antingen avveckling eller bantning. Jag hoppas på det senare och en satsning enbart på kvalitet. Men i så fall krävs ett nytt regelsystem, med skärpt kontroll såväl intern som externt. Framför allt måste det systematiska smygstödet åt vänsterhållet lyftas fram och kapas bort.

Hur den interna kontrollen funkar vet ingen – chefen Hanna Stjärne säger sig nämligen själv inte se någon politisk vinkling. Hon ser kanske inte det som hon själv sympatiserar med och tycker är OK? De pensionerade justitieråd som extraknäcker med extern granskning har likande problem. De silar mygg och sväljer kameler. De jobbar därför med det som brukar kallas legitimering. I klarspråk sprider de dimridåer så att folket ska tro att verklig kontroll äger rum. Med i stort sett vändande post läggs kritiska anmälningar ned på rad…

Det verkar som synsvaghet är en yrkesskada inom elitens mediesystem. Det bekräftas också av det dagliga flödet av texter och programinslag. Tyvärr.

Jag har nyligen skrivit om det svenska byråkratikomplexet. Med Parkinson´s lagar som utgångspunkt har jag påtalat att offentliga organisationer ständigt växer och skapar nya enheter samt flockar av nya byråkrater. Förvisso inte av egen kraft. Ty det är skattebetalarnas pengar som bränns upp för att hålla mängden av administratörer på frammarsch. Vid en viss tidpunkt skapar expansionen naturligt nog tillväxtsjukdomar. Dvs åkommor av det slag vi så tydligt idag ser exv hos de svenska landstingen, där det offras nya skattemiljarder på ett sjukt system, som tycks dömt att gå under.

En grundbult i Parkinson´s lagar är alltså det egenintresse som en offentlig organisation har av ökande anslag och nya tjänstemän. Trots att en myndighets expansion förväntas bli kontraproduktiv finns det ett incitament hos ledningen att ständigt äska ökade anslag för nya djärva mål. Jurister och konsulter av olika slag hjälper gärna till med att formulera dessa mål. Det sker via storslagna utredningsförslag, som visar vilken genialisk idé nya resurser till myndigheten är.

Vid sidan om landstingsvärlden är Arbetsförmedlingen (AF) typexemplet på en offentlig organisation som så att säga vuxit ihjäl sig. AF har massor med byråkrater. Var och en av de tjänstemän, som har till uppgift att förmedla jobb klarar, inte ens av att fixa anställningar till en handfull personer per år, utav de många arbetslösa som köar hos myndigheten. Statistik visar nämligen att varje byråkrat i snitt enbart fixade 4 jobb per år 2008 och 3 jobb 2017! Alltså många skattemiljarder direkt i sjön. Jag tror även Parkinson häpnar i sin grav. Den avveckling som nu ska ske av AF är därför en välgärning säger de som anser att det ska hushållas med offentliga medel. Men det gör inte alla. Generaldirektören (som för övrigt ”råkar” vara kusin till förre statsministern Göran Persson) tvår sina händer och varnar för en alltför snabb minskning av antalet tjänstemän.

En mindre känd mekanism, som också skapar stora parkinsoneffekter, är de offentliga organisationernas ständiga spejande efter nya samhällsfrågor som kan bli en bas för äskande om nya skattepengar. Systemet påminner om Frälsningsarméns gamla propå om att ”hålla grytan kokande”. Varje kritisk iakttagare av det svenska samhället ser genast en rad publika organisationer, som har ett egenintresse i att hålla ett hett socialt ämne kokande. Ifall lågan under grytan slocknar riskerar den offentliga organisationens tillväxt att stanna upp.

Läsaren undrar kanske vilka frågor och organisationer mitt påstående rör. Det finns en ganska lång rad exempel. Men de heta ämnen som just nu lämpar sig bäst för ökade anslagsäskanden är mänskliga rättigheter, asyl, Europas integration och inte minst den sk klimatfrågan. Och de viktigaste aktörerna för ökade penningtillskott till den egna verksamheten finns följaktligen hos en bred flora av publika organisationer inom FN, EU och den långa raden av svenska myndigheter som ska hantera dessa frågor. Inte minst Naturvårdsverket och landets många länsstyrelser.

Låt mig först göra klart att jag inte förnekar att det finns en rad sociala spänningar och kriser på skilda håll i Sverige och världen. Och fortsatta utsläpp av CO2, olika plaster och andra kemiska substanser är på sikt ett hot mot livet på jorden. Det är alltså klart att ett brett spektrum av politiska åtgärder måste till. Kloka ledare inom politik och näringsliv måste alltså ta sitt ansvar.

Det är just ropet på ansvarstagande som redan existerande byråkratier gärna vill exploatera. Det uppgivna syftet är att tackla de heta frågorna. Och visst är det möjligt att flera goda insatser kan bli följden av ytterligare skattemiljarder till de publika organisationerna som önskar mer bränsle under sina grytor. Men min första poäng är just den uppenbara risken med en dyrbar exploatering av de heta frågorna utan motsvarande positiva effekter på de problemområden som nämnts. Enligt Parkinson´s lagar kommer nämligen de positiva effekterna inte alls att stå i proportion till de penningresurser som skjuts till. Alla organisationer inom FN- och EU-sfärerna har nämligen egna intressen av en penningexpansion. Och då blir ömmande problem naturligtvis smasken för giriga byråkrater.

Min sista poäng rör inte direkt Parkinsons lagar, men har ändå en tydlig anknytning. Även Sveriges politiska partier – och de eliter som bär upp dem – har egna intressen av att de grytor som nämnts hålls kokande. Mer skattepengar måste hela tiden kastas på elden. Partierna vill nämligen vinna val och skapa underlag för politiska lösningar. Och den politiska eliten önskar bygga sig fast i makten över såväl det svenska samhället som FN och EU. För yrkespolitiker erbjuds här många goda inkomstmöjligheter. Utan osande skattegrytor hade exv S-partiet varit uträknat för länge sedan.

Frälsningsarméns grytor sjuder på grund av frivilliga gåvor från folket. Det dilemmat har inte den politiska eliten. De bara trycker på knappar för att skriva ut högre skatter från folket. Man kan säga att politikerna har ett guldläge. Genom att slänga nya skattepengar på brasan hålls den levande. Och föder på så vis ständigt nya rop på mer bränsle. Men svenska folkets intresse att samla pengar för brasan har sina gränser.

Torsten Sandström

2019-05-18

Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se

Ett belgiskt universitet har utsett Greta Thunberg och två andra miljöaktivister till hedersdoktorer. Vad säger detta om samtiden?

Jag har i denna blogg flera gånger pekat på den kunskapsrelativa linje som odlas i nutiden. För en vecka sedan skrev jag om att romantikens syn på kunskap breder ut sig. Känslor tar över. Sköna hippieliknande idéer presenteras som nya sanningar. Religiöst färgat tänkande sprids och åstadkommer stämningar av väckelse.

Jag tror inte att miljöfrågorna behöver mer av detta. Kritiskt tänkande måste visa vägen, som upplysningens filosofer visat på 1700-talet. För att inte tala om grekiska tänkare år 300 år FVT.

Den som liksom jag skriver om PK misstros ibland. Vad är det egentligen fråga om? Inte är väl något samtalsämne förbjudet i vårt öppna land? Hur kan du tala om PK då ämnet nästan aldrig syns i de stora tidningsmedierna eller på SR/SVT?

Mitt svar är att nationens politiker och stora mediehus har bestämt sig för att inte tala om vissa ämnen. I stället önskar de rikta fokus mot ett antal andra frågor, som just nu är politiskt korrekta samtalsämnen.

Det finns många fakta som stöder min tes. Det främsta beviset är de styrandes och mediernas tystnad om den etniska bakgrunden hos de många brott som dagligen inrapporteras. I och med att den etniska bakgrunden är tabu kommer allmänheten att sakna viktig information om brottsligheten i landet. Tabut leder till rykten och gissningar med varierande sanningsgrad. Nästan varje dag hör vi människor i samtal säga att brottslingen X är ”utlänning” eller ”invandrare”. Även svårkontrollerade medier på internet rapporterar om poliser på hög och låg nivå som säger att de mest jagar invandrare. Också anställda inom kriminalvården bryter tabut och säger – mellan skål och vägg förstås – att invandrare dominerar på fängelserna. Vidare rapporterar Projektet Sanning häromdagen om våldsdådet mot en judisk kvinna som blivit allvarligt knivskuren i Helsingborg. Projektet Sanning skriver att Israels UD meddelat att en muslim står bakom dådet (och att svenska myndigheter bekräftat detta). Men de stora mediehusen tiger.

Jag samtalade häromdagen på mitt Gym med en man som berättade att hans nu 29-årige son (inom en tioårsperiod) utsatts för två angrepp av färgade killar. Först ett knivstick i buken. Sedan nyligen ett utdraget knivhot i en park på kvällen från tre personer – under den ½-timme det tog för en av killarna att länsa offrets kortkonto i en bankomat. Min sagesman berättar om de fyra rättegångar han bevistat i tingsrätter och hovrätt. I det första fallet bestämde tingsrätten att den tilltalade skulle försättas på fri fot i väntan på dom. Domen blev fällande: samhällstjänst några dagar. Enligt polisen hade brottslingen ifråga nyligen begått en våldtäkt, som han släppts på fri fot från pga av sin påstått låga ålder (mannen är kuban med oviss ålder). Jag har mycket svårt att tro att dessa två historier är uppdiktade.

Det finns alltså ett tydligt inofficiellt mönster, som säger att många utpekade brott begåtts av invandrare. Men i den politiska debatten och i medierna är ämnet tabu. Varför? Finns det någon förklaring till att sanningen systematiskt mörkas? Enligt min mening är förklaringen till mörkläggningen att ”samhället inte ska stigmatisera invandrargruppen i sin helhet”. I stället önskar samhällseliten att vi ska talar om brottslingar som ”ekonomiskt utsatta”. Men även om den sociala aspekten säkerligen ofta är riktig, brukas den för att medvetet dölja sanningen. Det är bättre att med automatik rakt på sak tala om att den misstänkte X kommer från Y-land!

Men, säger kanske någon, spelar den etniska hemvisten någon roll? Brottsling som brottsling, så att säga. Jag menar att detta är ett falskt argument. Frågan om invandring har hög dignitet i vårt land. Den stora majoriteten invandrare är laglydiga. Men rörande gruppen grova våldsbrott är invandrarna kraftigt överrepresenterade (mer än dubbelt så många nyanlända jämfört med infödda svenskar). Varje sansad diskussion om invandringens för- och nackdelar måste kunna väga in detta viktiga faktum. Slutsatsen kan exv bli följande: en reglerad invandring direkt från flyktingläger kring Medelhavet öppnar dörren för ett bättre mottagande i Sverige. Och i så fall antagligen till minskad brottslighet.

Men i och med att brottsligheten hos invandrare är tabu förekommer inte en öppen diskussion. Alltså blir tabu´t ett gott bevis för existensen av PK. Om nu någon av mina läsare skulle tveka.

Torsten Sandström

2019-05-16

Publicerat i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com

Jonas Sjöstedt från kommunisterna, förlåt v-partiet, har nyligen med all rätt kritiserat riksdagsmän från M- och L-partierna för att fuska med penningbidrag för dubbelboende.

Idag är det en av hans egna från EU:s låtsasparalament som tagits med fingrarna i syltburken. Det rör sig om miljonbelopp. Han försvarar henne förstås. Hon har nämligen tagit ut lägre lön än andra ledamöter från Parlamentet, säger han. Och hon har inte fuskat.

Det är ett häpnadsväckande vrängande vi får se och höra. Att personen ifråga skickar en del av sin lön till partiets kassa är nämligen en del av sanningen (hon avstår alltså från en del av arvodet till sitt parti, resten har hon tagit ut). En annan är att hon skrivit sig i Bryssel för att få lägre svensk skatt (som annars utgått på hela arvodet utan avdrag till partiet). En tredje är att hon genom att skriva sig i Bryssel fått 3.000 kronor om dagen skattefritt i traktamente, en ersättning som avses utgå till personer som är skrivna i hemlandet (alltså dubbelboende). Alltså skatteplanering modell V, via ett skatteparadis mitt i Europa, som svenska staten till råga på allt är storfinansiär av.

Så går det till när v-partiet sysslar med skatteplanering. I teverutan ser man Sjöstedt med ett extra fånigt rävaktigt leende.

Min bild av den politiska klassens moral får ytterligare en nyans. Här tassar rader av feta katter fram i stor frihet. Många kålsupare finns det (även om inte alla politiker är dåliga).

PS! DN:s rubrik (nätversionen) är antagligen satt av en partivän till EU-paralamentarikern ifråga. Den lyder: ”Skänker miljonbelopp – och tar ut traktamente”. Det låter som hon handlat ganska hyggligt. Det är också Sjöstedts syn på saken. Godag yxskaft!

Medierna är proppade med uttalanden av psykologer. Här förmedlas psykologers tankar om nästan allt. Från det som händer inom EU till hur människor tänker och agerar i vardagslivet.

I och för sig skriver jag också om många olika ämnen. Men jag gör det inte i egenskap av rättsvetare. Mina texter har fokus på allmän kritik av samhället. Mina ord kräver inte någon särskild vetenskaplig bas. För övrigt har juridiken sin kunskapsbas i skrivna texter, dvs lagar, motivuttalanden och rättsfall. Alltså tämligen handfasta data.

Det är just den vetenskapliga basen som är förklaringen till att medierna hyllar psykologernas rapporter. Jag tror man vill ge människor sanna svar på varför de tänker och handlar som dom gör. Men det som genomgående saknas i rapporteringen är att psykologin hanterar tämligen diffusa eller svåråtkomliga data. Vad som händer i människors hjärnor – dvs i deras funderingar och aktioner – kan ingen uttala sig om med vetenskaplig säkerhet. Möjligtvis kan man göra antaganden, med större eller mindre sanningsvärde. Men sanningar är det absolut inte.

Men ändå svarar psykologerna dagligen på frågan om varför X agerar på Y-viset. Ofta ges X dessutom råd om hur X ska handla i morgon. Psykologerna ger alltså kvasivetenskapliga råd om såväl ditt som datt. Att lyssna på deras råd kan innebära risker för den som litar på rådgivaren.

En advokat säger ganska ofta till en rådsökande klient ”att rättsläget är osäkert”. Sedan lämnar han eller hon en prognos (och tar bra betalt). Men i medierna lämnas inga reservationer till psykologernas svar. Häromdagen läste jag en text i SvD (eller möjligtvis DN), där en person som frågat tidningen om en familjerelation, att psykologen svar bland annat gick ut på att ”svärmor var psykotisk” (eller möjligtvis ”psykopat”). Om svärmoderns själsliga status kan psykologen ifråga inte veta särskilt mycket. Men hon uttalar sig ändå. Detta rör alltså inte tillämpning av vetenskap i ordets rätta bemärkelse. Det är sibyllans metod då hon skådar i kristallkulan.

Kloka människor som läser eller lyssnar på psykologers utlåtanden inser nog osäkerheten, utan att lyssnaren behöver ha någon vetenskaplig skolning. Men det gör inte de som svarar, tycks det. De bara pratar på och gissar. Och mediehusen tänker antagligen på samma vis som innehavaren av det nöjesfält som anställt en sibylla: ”Kan man tjäna en slant på sådant drövel, så varför inte. Folk får väl skylla sig själva”.

Psykologi som vetenskapligt ämne har mycket att ge om den hanteras klokt och med en stor dos av försiktighet. Men på Kiviks marknad blir det som det blir. Ett skämt från sibyllan i sitt tält, kanske?

PS! Den 16/5 skriver SvD:s chefspsykolog Jenny Jägerfeld följande: ”Vi saknar förmåga att inse vår egen inkompetens”. Så sant sagt. Och kanske ett utslag av självkritik?

Sedan Göran Person genomdrev en olycklig kommunalisering av svenska skolan har Sverige stegvis halkat ned i resultatindex. Nu strax ovanför bottenträsket. Man väntar sig kanske då att svenska medier, till följd av dyster statistik, maximalt ska framhäva fokus på kvalitetsstudier och kunskaper. Men det verkar som om någon sjukdomsinsikt inte infunnit sig. Vänsterns kravlösa pedagogik rasar bara på. Inom deras led finns nämligen en förespråkare för varje tänkbar pedagogisk tanke. Allt kallas vetenskap.

Nu ett exempel hämtat från Rapport SVT2 från häromkvällen. I inslaget glorifierades en slöjdlärare. Vad hade hon gjort? Jo, hon tränade sina unga elever i att sy ”snoppar ” och ”snippor” av mångfärgad flanell. Stolt berättade hon att det gav utrymme för samtal om sex och samlevnad.

Jag är inte pryd. Jag menar bara att kursplanernas krav på kunskapsfärdigheter måste stå i centrum. Inte feminismens för närvarande populära tankar eller lärarens privata val. Min poäng är att det inte är lärarens sak att bestämma vilka färdigheter som träning ska ske i. Men när det gäller frågor som den politiska eliten främjar tycks inga regler i skollag och läroplaner gälla. Greta Thunbergs skolk från skolan i strid mot lagen (skolstrejk kallad) hyllas av landets medier och makthavare. Och slöjdläraren på teve förvandlar läroplanens ämne slöjd till sexsnack. Det är inte konstigt att nationen rasar i skolrankingar. Sverige lutar som tornet i PISA.

PK-ändamålen helger uppenbarligen medlen. Och landets medier står på rad och applåderar.

Det är därför Sverige rasar på PISA-rankingen. Vem minns refrängen: ”when will they ever learn”? Ja, when will they learn?

Det nya samhällets värderingar är intressanta. PK brukar karaktäriseras av en tvingande dogmatik, som tar sikta på kön, klimat, globalism, mänskliga rättigheter od. Man kan därför tro att PK rör en uppsättning fasta sanningar. Så är det inte. De vägval som sker görs i allmänhet inte på vetenskaplig grund, även om de ibland råkar vara korrekta. Jag menar att den nya tidens PK-ideologi påminner om romantikens syn på samhälle och kultur. Det rör sig om ett knippe åsikter, som bara delvis är förankrade på förnuftets grund. I stället dominerar svepande och drömmande mål om hur människans liv bör vara. Man kan säga att det är känslosamhetens lov som sjungs. Det är inte fel av visa känslor. Men lovsången gäller inte den kritiskt kyliga logik som kännetecknar forskning och vetenskap. Låt mig förklara.

Upplysningstidens stora tänkare under 1700-talet vände sig mot allehanda tankefoster med grund i kristendomen. En lång rad bibliska påståenden om kosmos, naturen och människan kritiserades häftigt. Filosofer som Voltaire, Diderot och Hume ifrågasatte – med logikens och förnuftets hjälp – det rådande samhällets syn på vetenskap. De menade att uttalanden om verkligheten måste baseras på iakttagelser (förnimmelser) och inte på gamla dogmer med en sanningshalt som inte kan prövas. Man varnade samtidigt för att kroppens sinnen, främst ögat och hörseln, enkelt kan bedras. Därför är säkra fakta om den omgivande verkligheten svåra att slå fast. Men ändå menade man att vissa sannolika slutsatser kunde dras om kosmos, naturen och människan.

Utan tvekan öppnade den nya filosofin dammluckorna till ett nytt rationellt sätt att tänka. Fria tankar flödade. Och på så vis lades grunden till den vetenskapliga revolution som kom att förändra världen fram till idag. Från upplysningen härstammar Darwins och Einsteins bedrifter samt ett brett spektrum av rön inom medicin, fysik, kemi, biologi mm. Därför kan betydelsen av upplysningens modiga tänkare inte överdrivas.

Men deras kritiska rationalitet irriterade inte bara kyrkans män. Konstnärligt lagda personer uppfattade förnuft och logik som utslag av stelhet, kyla och tristess. Därför växte en kulturell motståndsrörelse fram under framför allt 1800-talets första del. Romantiken. Den syns framför allt inom litteratur och bildkonst, men även i någon mån i samhälls- och humanistiska vetenskapsgrenar. Intresset vändes från förnuftet till människans själ och känsloliv. I fokus hamnade därför hennes subjektiva upplevelser eller fantasier samt spekulationer om människans och folkens natur. En följd av romantiskt tänkande blev idéer om mänskliga särdrag av biologiskt eller nationellt slag samt föreställningar om en orientalisk eller exotisk människotyp.

Det är enligt min mening tydligt att nutidens PK-ism har en påtaglig närhet till romantiken. Frånsett begränsade delar av klimatdebatten vilar nutidens dogmatik inte på vetenskaplig grund. I huvudsak rör den nya läran känslor och drömmar, vilket syns i en rad värderingar eller politiska ställningstaganden. Klimatfrågan är hårt politiserad, låt vara att ett vetenskapligt stråk finns. Åtskilliga påståenden rörande feminism och kön saknar förankring i biologisk forskning. Även hyllandet av folkrättsliga likhetsnormer och upphetsningen kring globala frågor påminner mer om romantiskt drömmande än om kritiska förnuftsresonemang. Liksom hos romantikens förespråkare byggs ett tänkande som vilar på spekulationer och känslor. Intresset för psykologi rusar vilt, liksom antalet olika diagnoser inom psykiatrin. Gissningar och fantasier har kommit att ersätta resonemang som bygger på kritiskt förnuft. Man kan därför säga att PK-läran vilar på en relativ inställning till mänsklig kunskap som inte baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Detta syns naturligtvis även i det politiska och kulturella samtal som förs i vårt land. I grunden rör det sig om ett uppror mot etablerade sanningar eller värderingar. Med ordförande Mao´s ord är ledstjärnan att ”låta hundra blommor blomma”. Därför ställs ”vita män” mot multisexuella feminister. Skolbokskunskaper ställs mot praktisk handling. Naturliga reaktioner beskrivs som psykiska sjukdomar. Kolonialism fördöms medan multikultur ses som ett ideal. Osv.

Tydligast syns den moderna romantikens mystik inom bildkonsten (i vid bemärkelse). Den egalitära eller värderelativa anda som förespråkas medför att egentligen allt kan kallas konst eller konstnärligt. Toalettpapper lindade kring broar eller knivstick i färgade dukar framställs som stor konst. Några damer som smorts in med blåfärg och kravlar på ett vitt papper förvandlas på Wanås slott till konstnärer. En naken dam som sitter stilla i en glaslåda kallar sin totala tomhet för performance-konst. Fasadklotter förklaras vara en skönhetsupplevelse. Betongfasader med fyrkantiga hål för fönster ses som berömvärd arkitektur. De likhetsdogmer som genomsyrar PK-ismen har alltså fått sin tydligaste gestalt inom konsten. Vad som helst kan nämligen kallas konst. Vem som helst ska ha rätt att kalla sig konstnär. Men, säger jag, om allt är konst blir inget märkvärdigt. Alltså är den nutida konsten döende.

Enligt min mening framstår den nya PK-ideologin som en fara för det öppna samhället. Det är nämligen inte fråga om att kritiskt söka efter sanningar i upplysningens anda. Inte heller att ställa krav på individer eller fråga dem vad de kan göra för samhället. Det är inte heller fråga om en total öppenhet i samtalet eller i odlandet av blommor. Nu gäller en kombination av kravlöshet och något som påminner om ett åsiktsförbud. PK-ismens centrala normer får nämligen över huvud taget inte ifrågasättas. Den nya dogmatiken har redan fått allvarliga konsekvenser för svensk vetenskap. I Lysenkos efterföljd (från sovjettiden) favoriseras i vårt land tillrättalagd forskning och utbildning. Statsfeminismen är ett exempel. Ett annat är att forskningsanslag öses ut på projekt som baseras på CO2-analyser, medan nödvändigt fördjupat vetande om kärnenergi lyses i bann. På så vis blir PK-ismen ett nytt och auktoritärt sätt att tänka. Jag menar därför att alla människor som hyllar ett kyligt förnuftstänkande måste reagera. Låt oss följa i fotspåren av upplysningens kritiska filosofer. Det är nödvändigt att göra motstånd mot den trosbaserade nya dogmatiken!

Torsten Sandström

2019-05-11
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

Att kasta sig mot svärdet var den japanska samurajens lösning för att slippa ta ansvar för en framtid han såg som eländig och självförvållad. Jag menar att vi just nu ser något liknande i Sverige. Den politiska eliten – uppbackad av ett gäng av ekonomer – har bestämt sig för att sänka kronans värde, för att på så vis gynna svensk export. Tanken är också att hålla räntorna låga, så att bostadsmarknaden inte imploderar. Och kronan sjunker som en sten. Den är snart en valuta hos en bananrepublik. På kort sikt är det kanske gynnsamt för svenskt näringsliv. Men det innebär en planerad devalvering, som jag tror kan få katastrofala konsekvenser. Företagen vänjer sig vid riksbanksdoping.

Utvecklingen är en följd av beslut hos ett gäng av ekonomer i Riksbankens ledning. Karl Marx skulle ha sagt ett ”gäng av politiska ekonomer”. Om nationalekonomin är en vetenskap eller en åsiktsanknuten moralism är nämligen frågan. Jag tror att många politiska värderingar ryms bakom rader av siffror och diagram. I nuläget tycks Riksbanken göra som S-partiet vill. Det vill säga. Håll räntorna låga. Gör kronan billig. Se till att lönerna nominellt sett blir fasta. Svenskarna bör semestra på en camping på Öland eller på S-partiets Gotland! Enbart de välbärgade har råd att åka utomlands i juli.

Som gammal lundensare tänker jag förstås på spexet Harakiri. Enligt min mening ett av de största spexen. Jag har skrattat så att tårarna runnit. Samurajen Tokimas gör – under publikens jubel – ett utdraget självmord under den upprepade refrängen ”nu gör jag harakiri”. Men idag rinner inga glädjetårar, även om svensk politik har komiska drag. Riksbankens planerade självmord på den svenska kronan gör mig allvarlig och rädd. Och dödsakten är lika utdragen som Tokimas´.

Ett välplanerat nutida svenskt självmord styrt av politiska intressen. Den svenska modellen är numera internationellt känd som The model of Absurdistan.

Här en bild från Kung Rama X under kröning. Filmen Den ofrivillige golfaren minns nog många. Här tycks vi se motsvarigheten på Thailands tron. En känd festprisse, som hellre vill leva som Playboy västerlandet. Med störtkrukan på plats är han skoj. Tidigare har vi sett bilder på hans undersåtar, krypande fram mot den store. Det är inte skoj.

Som inbiten republikan har jag svårt att gilla spektakel av detta slag. Läs Vilhelm Mobergs bok ”Därför är jag republikan” så förstår du varför. Det spelar mindre roll om löjliga ceremonier skalas bort, som har skett i många av Europas monarkier. Det är nämligen ett demokratiskt snedsteg att låta en nations högsta ämbete gå i arv, helt enkelt. Det offentliga tillhör folket. Dessutom är det fel att tvinga in ett nyfött barn i detta spektakel. Vilken frihet får ett sådan ungdom att forma sitt egna liv? Och slutligen lockar monarkin fram känslor av underdånighet hos personer inom befolkningen. De bugar, bockar och fjäskar. Journalister (som röstar på V eller Mp) böjer på huvudet, sänker blicken och tilltalar en vanlig människa ”Ers majstät”. Rena Rama Snurren.

Jag förstår att många svenskar vill fly en trist vardag. Men att framför teven eller i Svensk Gamtidning följa en komisk operettmonarki är Rena Rama Löjan.

Varför inte tackla verkligheten med en god bok i handen? Det är vägen till Rena Rama Kunskapen.

Jag minns då Fredrik Reinfeldt i början av sin maktställning för ett antal år sedan nämnde att Moderaternas strävan var att bli ”statsbärande”. Tanken var nog att ersätta S-partiets som under nästan ett sekel varit vid makten. På nästan varje position inom statsmakten syntes (då som nu) en sosse.

Min tanke var att Reinfeldt inte tänkt igenom saken tillräckligt. Han hade ju själv iakttagit S-partiets förvandling till en kommandoorganisation av betong. Nu drömde Reinfeldt om att själv skapa något liknande. För övrigt tycktes han inte inse hur S-makten systematiskt förankrats genom en svärm av dotterorganisationer med inflytande över olika politikområden. Dvs en gammal kommunistisk idé om att bygga – eller nästla sig in i – organisationer inom skilda samhällssfärer. Sossarnas kommandomodell funkar än idag, även om motorn slirar en hel del. I begagnat skick marknadsförs bilen som ”Den svenska modellen”. Men Moderaterna har aldrig skapat något liknande. Ändå drömde de om att bli statsbärande. Det är faktiskt häpnadsväckande. Det luktar studentpolitik.

Med facit i hand efter senaste valrörelsen – samt gårdagskvällens partiledardebatt – är det enkelt att konstatera att både S och M nu går på tomgång. Vi ser en backlash efter år med drömmar om storhet. Två trötta och slitna partiledare. För M:s och Reinfeldts del syntes defaitismen redan på kvällen efter deras valförlust 2014. Såväl Reinfeldt och Borg lämnade slagfältet samma natt. Ingen kamp. Ingen strävan efter nya allianser för vettig sakpolitik i en miljö med faktisk borgerlig majoritet (inklusive SD). Nej, båda två tog sina mössor och överrockar och försvann.

Alltså ännu ett tecken på att dom inte förstått innebörden av att vara statsbärande. En S-ledare skulle inte frivilligt slänga ifrån sig makten över statsapparaten. Nej, han eller hon gör som Stefan Löfven. Man biter sig fast. Man ändrar sin politik. Och säger till sin egen betongorganisation att hålla käften – nu gäller ”makten framför allt”.

Det ska bli intressant att se hur länge S-partiets kommandoorganisation lyckas med att befästa staten. Insatserna i yrkespolitikens Superbingo är stora och många står i kö för avancemang. Men M-partiet är tydligt illa ute. Tänkbara ledare kan ofta försörja sig bra civilt utan partibok M. Efter Reinfeltds tragiska sorti tycks luften ha gått ur partiet. Gänget bakom Decemberöverenskommelsen, DÖ, Batra och Kristersson vinner inte några val. Det är möjligt att dom kan hålla sig kvar ett tag inom stockholmspolitiken. Men detta blir samtidigt M-partiets sänke. Att sitta på den kommunala makten i huvudstaden och hoppas på att bli statsbärande är inte en framkomlig väg. Nej, nu gäller det att lyssna på väljare runtom i landet. Och visa kämpatakter och jävla anamma. Denna folklighet klarar såväl KD som SD, tycks det. Tills dom får storhetsvansinne och också börjar drömma om att bli statsbärande. Förstås.

Har du tänkt på hur budskapen från staten och de stora mediehusen alltmer vinklas. Med det menar jag att avsändarna medvetet funderat ut hur ett meddelande bör presenteras för att stämma med de värderingar som gäller. Även om jag är hyperkänslig mot allt slag av styrd presentation menar jag att den svenska utvecklingen har gått för långt. Varför inte låta läsare och lyssnare själva ta ställning och reda ut de bakomliggande fenomen som de nya makthavarna önskar styra över. Är inte de vanliga medborgarna mogna till detta? Eller är det så att staten och medierna måsta styra våra tankar?

Tydligt är att den svenska eliten har bestämt sig för styrning. Det är uppenbart om du bläddrar i en tidning eller knäpper på SR/SVT. Tydligast syns det i ämnen som är brett folkliga, dvs frågor som drar mest intresse till sig hos folk i allmänhet. Här slår eliten till! Typexemplet är sport. På SVT/SR och de stora medierna har man därför bestämt sig för att styra de sportintresserade i den riktning som makthavarna gillar. Det rör sig om klart planerade aktioner. Det råder ingen tvekan om att frågan behandlats på sammanträden inom medierna beslutsorgan. Därför blir det som följer:

– Formen. Först måst den som presenterar ett inslag ha rätt kön samt rätt etniskt ursprung. Följden har blivit många kvinnliga presentatörer. Gärna invandrare. En språklig brytning eller stapplande språk ger även en tydlig signal i den riktning eliten önskar.

– Innehållet. Förr presenterades ett inslag som ”herrfotboll” eller ”damidrott” osv. Det var bra anser jag. För publiken var detta god information om vad som komma ska. Men det är numera dödskallemärkt. Nu måste mottagaren själv sköta denna gallring (och tvingas ta del av information som han/hon är ointresserad av). Först efter en kort stunds lyssning eller läsande får vi veta om ett inslag är intressant för just mig.

Ett annat exempel på när vi ska tvingas på innehållet i ett budskap – eller själva måste gallra – är idrottsinslag rörande aktörer som är handikappade eller skadade (genom olycksfall på någon av de stora arenorna). Här anser makthavarna nämligen att vi måste visa medkänsla. Och alltså delta. Om svenskar inte kan vinna vanliga medaljer så klarar vi kanske paralympics!

Det är själva meningen. Vi ska nämligen översköljas av uppgifter som vi inte särskilt önskar ta del av. Tanken är att vi på så vis ska indoktrineras att tycka och tänka på det nya vis som samhällseliten önskar. Det är möjligt att nya tankar eller värderingar härom är bra. Men varför inte låta var och en själv göra sitt val och undvika att bli tvångsmatad?

Någon kanske tycker att elitens plan är helt okej. Men inte jag. Jag menar att planerad information av visst slag är propaganda. Då det förr hände i Pravda var saken klar. Vi gjorde tummen ned åt ryssarna och tyckte att de var robotgrobianer. Men nu sker det var dag i svenska medier och ingen vågar ifrågasätta budskapen. Det är för djävligt. Men så funkar det svenska kommando- eller kvoteringssamhället. Det intressanta är att du och jag betalar för propagandan. Antingen genom statligt tvång att betala avgift till SR/SVT eller genom den tidningsprenumeration vi betalar.

Än så länge!

Det sägs att strutsen gömmer sitt huvud i sanden för att slippa se ett annalkande problem. Det är inte sant. Om det vore riktigt talar Darwins teser för att strutsarten gått under för länge sedan.

Detsamma bör egentligen gälla för människosläktet. Och historien visar också ett brett spektrum av mänsklig vakenhet, iver och kamp för släktets utveckling. Människan har svingat sig upp från en utsatt tillvaro som jägare med stenverktyg till dagens liv framför datoriserade beslutspaneler. Under resans gång har vi lyckats tämja såväl odling av grödor som boskap. Vi har i städers vimmel gjort affärer och lärt oss att skriva, lagstifta och fatta gemensamma politiska beslut. Och under industrialismen har vi slutligen kommit att behärska energislag från såväl fossila som nukleära källor. Därför kan man knappast säga att homo sapiens har som vana att gömma huvudet i sanden.

Men, säger kanske någon, har inte människan genom sin nutida dristighet manövrerat in världen i ett riskfyllt skede. Är det inte så att storskalig förbränning av olja och kol har förändrat klimatet? Är atomkraften verkligen säker och kan kärnbränslet förvaras säkert under en mångtusenårig framtid? Och hur ska nya människomiljarder kunna försörjas på jordklotet?

Utan tvekan finns det stora frågor som hotar mänsklighetens öde. Men den som tänker efter inser att det egentligen varit så under många tidigare historiska skeden. Klimatomställningar och födobrist har under de senaste 10.000 åren satt horder av nomadfolk i rörelse västerut över Eurasiens savanner. I spåren har människomassor slaktats och folkgrupper utrotats. Folk har förslavats och erövrare har masslaktat sina motståndare. Vidare har epidemier med jämna mellanrum förintat en stor del av jordens invånare. Alltså en historia med tusentals år av vardaglig tragik. Även dessa katastrofer har homo sapiens lyckats hantera eller i vart fall passerat. Vad är det som säger att vi i nutid intekommer att lära oss förstå hur klimat, energi och befolkningstillväxt ska balanseras.

Enligt min bestämda åsikt talar det mesta för att människan lyckas även med detta. En utvecklad kärnkraft och nya energislag är redan på gång. Det finns även teknik för att hantera ett överflöd av CO2, exv genom organiserad skogsplantering eller lagring. Det största problemet förefaller därför vara tillväxten av folk på vår planet. Men, med en blick tillbaka mot historien är jag övertygad om att människosläktet även ska klara av detta dilemma. Det finns alltså anledning till optimism. Den mediala hysteri som dragit in över Europa är politiskt organiserad och klart överdriven.

Men enligt min mening finns det anledning till oro av annat slag. Det finns nämligen grupper av människor som sticker huvudet i sanden och inte vill se verkligheten i vitögat. I och för sig har liknande grupper existerat också under tidigare historiska skeden. Och då orsakat stora problem och ibland katastrofala skeenden. Låt mig bland många tänkbara bara nämna kretsar kring personer som Napoleon Bonaparte, Stalin och Hitler. Deras drömmar eller projektioner av verkligheten har kostat miljontals av människoliv. Under de senaste 200 åren tycks det alltså som om homo politicus varit ett betydande hot mot mänskligheten.

Och om vi ser oss omkring i nutiden finns en lång rad av människoskapade konflikter av politisk-ideologisk karaktär. Jag tänker nu på auktoritära regimer i exv Kina, Nordkorea och Ryssland. Även en lång rad stater eller rörelser under förtryckande islamska regimer bör nämnas med oro. I samtliga fall talar eliterna om medborgarnas lycka och välfärd. Samtidigt utsätts stora befolkningsgrupper för hårt förtryck och stort lidande.

Men någon invänder kanske att en förvriden verklighetsuppfattning hos politiker inte är ett svenskt eller europeiskt problem. I vår del av världen har vi lärt oss att i demokratisk ordning hantera olika samhällskonflikter. Här sticker vi minsann inte huvudet i sanden. Vi resonerar oss fram till lösningar i kompromissens anda. Det ligger en portion sanning i dessa invändningar. Den politiska debatten är tämligen öppen och flertalet svenskar – och européer – lever idag ett gott liv.

Men under ytan finns det ändå problem som bottnar i politiska tankar som har svag förankring i verkligheten. Eller politiska idéer som mer eller mindre medvetet försöker göra våld på den. Det finns nämligen tydliga exempel på en manipulativ politisk anda. Nu tänker jag inte än en gång utveckla den PK-ism som alltmer styr svensk politik och media.

Det mest uppenbara exemplet på en huvudlös politik är, enligt min mening, det som idag försiggår inom EU. Där har nyligen en stor demokratisk nation bestämt sig för att lämna EU. Även många nationer på Europas östra halva är djupt kritiska till EU:s utveckling mot mer makt från Bryssel. I en sådan krissituation vore en översyn av EU:s författning den rimligaste lösningen. Alltså reformer med målet att ersätta överstatligheten med ett lösare samarbete kring handel och transporter. För att försöka hålla britterna kvar väntar man sig följaktligen en intensiv diskussion om ett nytt EU light, dvs en organisation utan rätt att lagstifta och utan ett parlament på låtsas. Det gäller i stället att satsa på kärnan i gemenskapen. Och besluta att EU:s centrala makt först på sikt ska utvecklas, i takt med medlemmarnas gemensamma politiska övertygelse och ekonomiska status. Alltså en sammanslutning med mycket mindre politik än dagens EU. Och en gemenskap som hanterar betydligt färre skattepengar från sina medlemmar.

Det är att stoppa huvudet i sanden att under EU:s värsta kris bara köra vidare. Och än värre att, liksom Macron, ställa krav på ännu mer av överstatlighet. Vägran att kompromissa för att hålla EU-kritiska England kvar inom unionen är uppenbart stolligt. Här bär övriga medlemsnationer ett tungt politiskt ansvar. För Sveriges del är det särskilt svårt att förstå vad politikerna tänker då de står på rad med sina huvuden till halsen i sanden. Britterna lämnar vi i sticket – våra främsta allierade på ett ideologiskt, kulturellt och ekonomiskt plan. Och inför det stundande valet till det sk EU-parlamentet är tystnaden stor om viktiga reformer av unionen. Den politiska eliten (förstås med EU-fundamentalisterna L-partiet i spetsen) blundar och kör bara på rakt in i den eskalerande krisen. Att vänta med reformer tills unionen rasat samman är inte bara oklokt utan också huvudlöst. Det visar att en bristande politisk verklighetsförankring är ett stort svenskt dilemma.

Torsten Sandström

2019-05-04

PS! Häromdagen publicerade SvD:s ledarsida en text av Erik Zsiga med budskapet: ”Dags för Mexico i EU?”. Författaren skämtar inte. Han och SvD står också med huvudet i sanden.

Det är intressant att notera återkommande avslöjande om riksdagsledamöter som fuskat med uppgifter om sitt boende för att på så vis få höga ersättningar för dubbel bosättning. Nästan alla hänvisar till misstag. Men man kan knappast få en felaktig ersättning utan att själv fylla i en blankett och lämna den till Riksdagen.

Mer intressant är att ledamöter faktiskt vill ta risken att bli upptäckt som fuskare. Det vill säga att en ledamot, som står bakom straffrättsliga regler mot bedrägeri och annat lurendrejeri, vågar riskera att själv betraktas som kriminell. Förklaringen måste vara en självsyn som går ut på att man står över lagen. Det vill säga en känsla av att man egentligen inte sysslar med fusk, utan att det rör sig om pengar som man faktiskt har rätt till.

Det mest intressanta är just denna klasskänsla som finns inom en överhet, som är väl avgränsad och med makt, som utfärdar lagar för andra att följa. Nästan alla politiker ogillar mitt resonemang om en politisk klass. Det ses som populism att tala om yrkespolitikerna som en klass, jämförbar med adel eller kapitalister. Men faktum är att mönstret är tydligt klassbundet. Ty yrkespolitiker är personer:

– med en lagreglerade maktställning
– med en social sammanhållning via familjerelationer, politiska kontakter, avtal
– som skaffar sig nya sysslar via nätverket
– som lättvindigt tillskansar sig andras pengar utan motsvarande egna insatser
– som ser sig själva som stöttepelare i samhället
– som uppträder som om de stod utanför regler som gäller för vanligt folk.

Den 1 maj brukar man höra och se röda paroller om ”klass mot klass”. Det är just det vi ser prov på då en riksdagsledamot avslöjas med fingrarna i syltburken.

Stefan Löfven och Magdalena Anderssons tal 1 maj 2019: ”Stoppa skattefusket!”

Visst är det enkelt att spara i det offentligas utgifter. Alla inser att myndigheters anslag kan begränsas, bidrag av visst slag dras in, utgifter för visst stöd slopas osv. Bara i en handvändning kan miljarder av SIDA:s budget skäras bort. Alla som jobbat inom stat eller kommun veta att pengar försvinner mellan tjänstemännens fingrar. Sammanlagt många miljarder. Så slagordet är: Stoppa plundringen av skattebetalarna.

I småskolan fick jag lära mig att det fanns många sågverk i Medelpad. Ramsan lät ”Såg, vid såg, varthelst jag såg, jag såg en såg” (om jag minns rätt).

Nu är många sågverk nedlagda. Och versen får en ny lydelse. Kvar finns nämligen de fackpampar och yrkespolitiker som S-rörelsen fött. Två sådana, med gedigna karriärer inom partiet och den svenska staten, är Göran Persson och Sven-Erik Österberg. Man kan tala om politiska adelsmän med egna herresäten. Då de knäpper med fingrarna är det bestämt.

Nu föreslås Persson bli ordförande i rörelsen bank, Swedbank. Om partiet vill ha de så, varför inte. Frånsett partiboken så är valet komiskt affärsmässigt sett. Plötsligt är Persson affärsman, som vet hur företag ska skötas.

Perssons partikompis Österberg har varit såväl minister som landshövding bevars. Nu är han bland annat ordförande för Finansinspektionen (FI) – en inte dålig karriär för en person utan studentexamen, såvitt jag kan läsa mig till.

För att Person ska bli ordförande i Swedbank krävs prövning av FI. Är det någon som tror att FI kommer att säga nej? Med sossar i ledande ställning över allt i den svenska statsapparaten är saken klar.

Är det någon som fortfarande inte förstår varför man måste tala om en politisk klass i vårt land?

Jag tror många med minnen från Sovjetunionen eller Maos Kina har förfärats över den statliga propaganda som där framställt folket som kämpar för det nya idealsamhället.

Allting går igen. Följande affisch har jag idag fotograferat vid Kungsträdgården i Stockholm. Det svenska Försvaret söker nämligen kvinnlig personal. Ambitionen verkar svår att uppnå, enligt vad medierna berättar. Tjejer är inte intresserade.

Men då gör generalerna som ledarna i österlandet. Stor affischering, som kostar miljoner. Vi får en helt politiskt korrekt bild av hur svenska generaler ser på den framtida försvarskraften. Fin make up och outfit (som man säger idag). Men var är vapnen?

Vad sker ”Om fienden kommer”? De skrattar antagligen ända fram till centrala Stockholm. Medan den svenska försvarsbyråkratin hukar i en bunker och putsar sina gradbeteckningar. Alltså ”den svenska modellen” igen. Snack, ingen verkstad och pengar i sjön.

En närmare analys av gubbgeneralernas budskap ”kom som du är” vågar jag mig inte på. Mönstring i naket tillstånd tror jag nämligen inte att Sveriges feministmaffia gillar. Så gubbarna får nog tillbringa sin tid i bunker tills maffians anfall är över…

Det stora mediehusen Bonniers, Schibsted och SR/SVT för som (nästan) alla vet ett moraliserande samtal med landets medborgare. Samtidigt anklagar drakarna andra för att komma med ”fake news”. Det är besynnerligt i och med att mediehusen allt mindre sysslar med fakta och alltmer med åsiktsjournalistik. Åsikter rör värderingar som varken är sanna eller falska. Man kan säga att det är fråga om propaganda.

Mest moraliserande är Bonnierpressen, med DN i spetsen. På senare tid har DN dragit igång en variant som går ut på att skambelägga. Då #Me too eller hatet mot högerns nationalister tillfälligt råkar tystna så kör tidningen några varv med klimatskam. Vi har sett artiklar om såväl flygskam som skam att alstra barn (med negativ verkan på CO2). När DN sår sin propaganda tycks det inte finnas någon hejd. Stora givor av åsiktsfrön.

Jamen, säger kanske någon, det finns ju skäl att fundera över ökad CO2 i luften. Javisst, fundera gärna över CO2-verkan på miljön. Men propagera inte eller moralisera. Och undvik för sjutton dubbelmoral. Läsaren av DN proppas nämligen halsen full med dubbelmoral. Varje dag möter vi artiklar om flygskam, samtidigt som tidningen dignar av annonser om semesterresor till fjärran länder. Någon skam att tjäna pengar på reseannonser finns inte inom Bonnierkoncernen.

Bilden är från en artikel skriven av ärkebiskopen i Kyrkans tidning.

Att tänka kritiskt fritt och föra ett öppet samtal borde vara ett mål för makthavare i ett gott samhälle. Men det verkar som det nya mediesamhället går tvärs mot denna dröm. Förklaringen är mediernas genomslagskraft och funktion att sprida ord som dominobrickor i en fallande rad. Mediala stormar sveper fram. Och alla robotmänniskor rättar in sig i ledet. Ingen vågar tänka fritt eller säga emot.

Som bevakare av dagens medier anser jag att detta är fullt klart. I dagens DN – landets största tidning – anklagar chefredaktören än en gång de kritiska svenskar som misstror Greta Thunbergseffekten. Att Greta till nära nog 100 procent vuxit fram på en medial våg förefaller Wolodarski inte ens förstå. Han bara öser galla. Och tacka för det. I samma tidning och dag innehåller ungefär 80 procent av den sk kulturdelen olika reportage rörande den klimatkris som tidningen själv driver med hård hand. Det är nästan så att dödsannonserna känns som lättnad att läsa i samma tidningsdel.

Vidare på detta tema. I gårdagens Sydsvenska Dagblad publiceras en bönetext på mantrat ”hållbarhet”. Denna floskelterm (översatt från engelskan) syftar inte som man kan tro på en ökad livslängd hos bostäder, maskiner eller andra lösa saker. Nej, nu avses miljön i vid mening. Rubriken är ”Genom forskning och utbildning kan Lunds universitet göra störst skillnad när det gäller hållbarhet.” Smaka på den satsen. Vilken förnumstighet! Vilket politiserande! Författare är ett statsstyrt triumvirat, nämligen Lunds universitets rektor, vicerektor och administrativa direktör. Målet är inte ökad tankefrihet, kreativitet eller öka mängden kritiska studier. Nej, det rör sig om tankar av och för ideologiska robotar på en lång rad. Tramp, tramp…

Bland robotarnas stampande hörs Shakespear´s ord: ur led är tiden.

Torsten Dysterkvist

2019-04-28

På 1960-talet talades en hel del om ”Parkinsons lag”. Det rörde sig om flera utvecklingstendenser inom framför allt offentlig förvaltning. Upphovsman var engelsmannen Northcote Parkinson, som i två böcker med mycken kritisk humor gisslade den offentliga byråkratins tillväxt. Utgångspunkten är att system som inte utsätts för konkurrens och kontroll normalt lever sitt eget liv i expansionens tecken. Parkinson såg sig själv som en botaniker, som vetenskapligt studerade tillväxten av ogräs inom den offentliga administrationen. I en anda av Monty Python´s flygande cirkus visade Parkinson att den brittiska flottan under åren 1914 till 1928 kommit att få fler amiraler än krigsfartyg.

Ett kort försök att beskriva Parkinsons teser ger följande resultat:

1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp till sista kronan

2. Nya arbetsuppgifter planeras så att krav på ökade anslag blir följden

3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnade kollegor anställs

4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter

Enligt min mening är det anmärkningsvärt att den kritiska debatten om byråkratins tillväxt nära nog tystnat i vårt land. Tillsammans med Frankrike är Sverige pappersexercisens eldorado, en nation med en ständigt ökande offentlig förvaltning. Bara inom den svenska landstingsvården har sedan 2010 antalet byråkrater ökat med 36 % till 44.000. Samtidigt har läkarkåren – som bara ökat med ett fåtal procent – tvingats lägga ned alltmer tid på arbetsuppgifter som ger administratörerna service. Resultatet blir att läkarna får mindre tid till sina patienter. Att sjukvårdsköerna ökar skapar i sin tur ett ständigt flöde av förslag på nya administrativa rutiner osv.

Man kan därför påstå att Sveriges politiker skapat ett omfattande ”byråkratikomplex”. Problematiken påminner om det som man brukar peka på då militären köper in utrustning. Vårt land har alltså utrustats med en kamoflagemålad evighetsmaskin, som av egen kraft slukar skattebetalarnas pengar. Den gigantiska omfattningen belyses av att 1,3 miljoner svenskar jobbar inom offentlig sektor, jämfört med den privata sidans 2,7 miljoner (2018). Jag påstår inte att flertalet offentligt sysselsatta utför arbetsuppgifter enligt lag nr 4 ovan. Men flera hundra tusen gör det. Alltså försvinner många sköna skattemiljarder till det pyramidbygge som landets politiker sysslar med.

Även om den offentliga sjukvården är det svenska byråkratikomplexets ödessymfoni, så finns det många andra exempel. Som redan Parkinson noterat ges nämligen alltid en uppsjö av vackra förklaringar till ökad satsning på administration. Fantasieggande politiska målsättningar resulterar i rader av nya kontorsarbeten. Ett viktigt exempel är landets många statliga korstågsmyndigheter. Det är organisationer som skapats för att ge sken av att det offentliga önskar hantera ett angeläget samhällsproblem, i stil med jämställdhet, klimatanalys, kulturanalys, diskriminering, delaktighet, specialpedagogik, tillväxt osv. I likhet med storslagna drömmar blir målen svåra att realisera. I flertalet fall är resultaten av dessa myndigheters insatser närmast omöjliga att utvärdera. Men deras existens legitimerar en politisk ambition hos landets politiker. Och ger upphov till miljontals sammanträden, konferenser, tjänsteresor, utredningar, direktiv, blanketter osv.

En viktig dela av det svenska byråkratikomplexet har även en internationell vinkling. Svenska politiker har nämligen en blind tilltro till den verksamhet som bedrivs inom SIDA, FN, EU och en rad andra pärmbärarorganisationer. Mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar pumpas årligen ut ur landet till internationella organ som är proppfulla av väl betalda byråkrater, med storstilade men ytterst diffusa uppgifter. Den svenska statens välvilja saknar gränser. Även här är effekterna av administratörernas arbete ytterst svårutredda. Skräckexemplet är EU:s vidlyftiga administration i Bryssel. Administration och korruptionen slukar omkring 7 % respektive (minst) 2% av EU:s budget. Och reglerna från Bryssel snärjer företag och enskilda inom Europa. Bara den hiskeliga förordningen om dataskydd (GDPR från 2016), med c:a hundra sidor snårig lagtext, har hittills kostat svenska företag 26 miljarder kronor och beräknas för varje år att kräva ytterligare 6 miljarder i utgifter för kontroll mm.

Vi ser just nu hur landstingens vårdköer växer och hur en större och ineffektivare byråkrati plundrar vårdsökande och andra skattebetalare. Men inget händer – den ”svenska modellen” maler bara på som förut med flaggan i topp. Det svenska byråkratikomplexet rör inte bara problem med att sjuka tvingas vänta eller skattepengar som slängs i sjön. Mängden administratörer och framför allt nya regler ger upphov till en ökande ineffektivitet inom en rad politikområden. Byråkratikomplexet alstrar grus i samhällsmaskineriet. Sverige sackar efter i tävlan mellan världens nationer. Svenska företag och vanliga medborgare tvingas stå tillbaka för – och passa upp – tusentals byråkrater. Det vill säga administrativa klättrare, som med all kraft försöker utvidga sina revir. Och landets politiker applåderar. Nej, nu gäller det väcka liv i debatten om Parkinson´s lagar!

Torsten Sandström
2019-04-26

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

Cyklopöga på påskägg som målats av Katja Wallgren

Varje dag torgför landets journalister fenomen som pekar på att jordens klimat råkat i olag. Ofta rör det sig om mätbara fakta. Men även om önskepolitik. I dagens SvD förespråkar Peter Alestig såväl ”klimatdiktaur” som ”vegonorm” (krav på vegetarisk mat på företagens lunchmöten).

Den som studerat historia vet att påtagliga klimatomställningar – från kallt till varmt och tvärtom – inträffat många gånger under de senaste 10.000 åren av människans tillvaro. Att tala om klimat- eller CO2-kris är därför starka ord. Ändå förefaller det troligt att förbränningen av kol och olja har satt sina negativa spår i de grumliga procentsatser som allvarliga män och kvinnor dagligen diskuterar. Dessutom är fossila drivmedel ändliga.

Dagens journalistmajoritet agerar som cykloper. De talar bara om ena sidan av problemet, dvs utsläppen av CO2. Men det finns ju energilösningar utan CO2. Redan idag kommer 40 % av Sveriges el från kärnkraft. Men cykloperna vill inte tala om kärnkraft. De drömmer om ”sol, vind och vatten”. På sikt finns förmodligen sköna lösningar här. Men redan i nutid kan satsningar på kärnkraft försörja bostäder, bilar, företag med CO2-fri energi. En massiv satsning på modern kärnkraft kommer helt att förändra dagens värld. Visst krävs nog fossila bränslen för flyget även i framtiden. Men för detta ger kärnkraften plats. Även för människans urgamla vilja att äta kött. Likaså kan boskapens pruttande tillåtas. Alltså ett gladare liv för människor och djur än dagens apostlar predikar.

Allt detta förefaller rimligt klart. Om man inte är cyklop förstås. Då har men ett begränsat synfält, något som merparten av landets journalister själv valt på basis av sina politiska värderingar.

Greta Thunberg, påven och religionen går hand i hand med DN. I långfredagens tidning skrev Anita Goldman en artikel på temat ”Så kan religionen spela roll i klimatkrisen”. Texten är en blandning av judisk-kristen dogmatik och klimatkris. Slutklämmen lyder: ”Religionen har en lång praktik av att tala om skuld och ånger, vi kan använda oss av det språket i klimatfrågan för att kollektivt bearbeta vår skuld och hitta vägen framåt”.

I påskdagens DN presenterar Björn Wiman en text på ett liknande tema: ”Man kan sörja både Notre-Dame och vår civilisations framtid – samtidigt.”

Jag tar mig för pannan. Klimatkris och energikris måste absolut hållas isär och diskuteras sakligt. Vad har religionen med detta att göra? DN arrangerar dagliga bönemöten. Målle Lindberg i Maranatarörelsen talade på 1960-talet i tungor. Nu gör skribenter på DN detsamma. Under påsken 2019.

Det är ingen nyhet att PK kan beskrivas som en religion. Det vill säga en lära med nya trossatser, som inte bygger på vetenskapligt verifierbara data, utan på politiska värderingar. Nu rör det sig om en identitetspolitik, med sikte på feminism, hbtq, ett motstånd mot auktoriteter, en relativ syn på vetenskap, en kulturpolitik där allt ses som konst osv. Märkligt nog har den nya PK-religionen även tagit ett snubblande steg mot det globala. Detta märks i en kamp mot CO2, mot världsomfattande fattigdom och mot kärnvapen. Om allt detta har jag tidigare skrivit. Nu vill jag fundera över varför den nya dogmatiken kan jämföras med en religion. Det finns nämligen flera intressanta gemensamma mönster hos religiös dogmatik och PK-ism.

Frälsning för troende.Liksom kristendomen är den nya läran individuell i den meningen att frälsning utlovas för den troende. Den bygger också på en helhetssyn i och med att en ny samfälld gemenskap utlovas för den troende församlingen. Det unisona draget är viktigt. Det bygger på en gruppering i vi och dom, dvs de troende och de förtappade. Att enbart ifrågasätta PK-budskapet är således något allvarligt. Det är ett angrepp mot gemenskapen, varom mera snart.

Ovetenskap.All religion appellerar till människornas känsloliv. I centrum står påståenden som inte baseras på fysiska eller biologiska data, utan i stället måste byggas under med politiska eller sociala konstruktioner. Teser som ”att alla människor har lika värde” eller ”att män och kvinnor är lika” är exempel på dogmer som inte baseras på förnuft, utan på politiska värderingar om hur den troende bör uppfatta verkligheten. Rent faktiskt har vissa individer större samhällsvärde än andra (såsom exv brottslingar). Vidare har män och kvinnor delvis olika biologisk konstitution, något som inte bara syns på ett kroppsligt plan, utan också i mentala skillnader rörande benägenhet till våld eller bråk samt en vilja till sammanhållning eller fridfull gemenskap. Biologiska skillnader vill den nya dogmatiken dölja genom kvasivetenskapliga resonemang om samhällsstrukturer. Det rör sig om osynliga krafter, som från ovan sägs styra individernas liv. I själva verket rör det sig enbart om önskningar eller i bästa fall om val som människor gör med en viss statistisk regelbundenhet.

Känslosamhet.En känsloattityd präglar alltså PK-ismen. Detta syns på flera vis. Ett viktigt exempel är det ökade bruket av psykologi som förklaring till mänskliga relationer. Genom att försöka finna mönster i människors hjärnor – en i hög grad svårutgrundlig källa – kan en mångfald samhällsproblem vinklas dit analytikern själv önskar. Ett annat mycket aktuellt exempel är tilltagande försök att belägga vissa beteenden med skuld. I diskussionen om den yttre miljön talas således numera om såväl flygskam som skam med att sätta barn till världen.

Prästerskapsintresse. Alla religiösa system har sina präster. Dessa kopplas i allmänhet till samhällsmakten. Det är prästerna som utvecklar dogmatiken. Denna roll delar nationens politiska elit med majoriteten av landets journalister. Politikerna väljer de strategiska frågorna. Journalisterna står för det dagliga predikandet. Mediehusens koppling till de dominerande partierna är den bakomliggande förklaringen. En annan är att landets skrivarseminarier lockar till sig elever med en viss typ av vänsterengagemang (som de idogt vidareutbildas i).

Kamp mot oliktänkande. Prästerskapets roll är förstås att trumfa igenom sin lära. Detta sker med stor iver i vårt land. Motståndarna beskrivs i nedsättande ordalag. Deras motiv ifrågasätts. De buntas ofta samman och åsätts stämpar i stil med ”högernationalister” eller personer ”med rötter i nazismen”. Det är svårt för mig att belägga, men ändå uppenbart, att en form av medial svartlistning sker av personer, som ifrågasätter den nya PK-dogmatiken. Det främsta beviset är att flertalet kritiker och internetbaserade tidningar med många tusen dagliga följare knappast alls uppmärksammas av de stora mediehusen, såsom exv hos SR/SVT, Bonniers eller Schibsteds. Det är enkelt att förstå. Ideologiska organisationer vill ogärna göra motståndarens röst hörd.

Själva existensens av denna hårda ideologiska styrning av Sverige är oroande. Nationen framstår som avsevärt mer centraliserad idémässigt än våra grannländer. Mest oroande är tecken som finns på en hårdnande svensk attityd mot dem som ifrågasätter PK-ideologin. Såvitt jag förstår bör en svensk regeringschef mana till öppen debatt. Men Sveriges statsminister har flera gånger upprepat att man måste motarbeta dem som ifrågasätter inslag i nationens stora medier. Journalistens yrke framställs närmast som fritt från klander. Talet om ”fake news” ges också en tydlig bäring mot dem som motarbetar PK. Detta händer trots att de etablerade medierna – i sin iver att presentera det rätta budskapet – dagligen ger prov på falska nyheter.

Jag är uppriktigt bekymrad över den svenska utvecklingen. Makthavarnas vilja att bevara sin ställning går att förklara i termer av en framväxande klass av yrkespolitiker. Journalistkåren framstår som deras transportkompani. De män och kvinnor som i egenskap av ”den tredje statsmakten” satts att bevaka regering och riksdag gör inte detta ens med kvarts maskin. Mest maskinkraft går åt för att bedöva eller muntra upp läsare och lyssnare med olika typer av underhållningsinslag. Avsevärd energi förbrukas på att försvara den officiella ideologin och göra den mer smaklig för nationens konsumenter av medier. Kanske är det detta som ska kallas mediesamhällets logik?

Torsten Sandström

2019-04-19

Fallet Julian Assange rullar vidare efter huvudpersonens exil några år på en ambassad i London. En svensk åklagare har ursprungligen först lagt ned utredningen mot honom om påstådd våldtäkt. Efter ett feministiskt uppror har åtal därefter väckts. Och där har vi förklaringen till Assanges flykt ur Sverige. Vem vågar lita på den svenska rättvisan i sexmål?

Jag har själv för länge sedan tagit del av utdrag ur förundersökningen. Jag menar att det saknas grund för åtal. Följande färska artikel av Helene Bergman är värd att ta del av, även om den är alltför kort.

https://newsvoice.se/2019/04/helene-bergman-feministerna-i-assange-harvan-gor-vald-pa-feminismen/

Min spontana reaktion på data från internet rörande polisutredningen var en gång i tiden att de två kvinnorna ifråga – samt kvinnlig polispersonal – gaddat sig samman. De två kvinnorna som är målsägande har reagerat mot Assange först efter lång betänketid. Än viktigare är att deras reaktioner utlösts först efter kännedom om att Assange haft en kärleksrelation med den andra kvinnan. Alltså det eviga temat sviken kärlek.

Därför hoppas jag verkligen att åtalet förnyas mot Assange och att han förs till Sverige. Det vore nämligen synnerligen intressant att få brottsmisstankarna prövade. Det vi sett hittills luktar nämligen feministisk justis. Hur det går i svensk domstol är osäkert med hänsyn till att feminismens teser närmast fått status av grundlag.

I SVT:s Rapport kl 2019-04-13 kl 19.30 diskuterades morden i Sätra, där tre klanmedlemmar mördats i en inbördes uppgörelse. I påannonsen till programmet intervjuades en olycklig sätrabo, som sa: ”Det kan hända vem som helst”. Samma uttalande upprepades senare i inslaget om morden.

Men det är inte alls en korrekt bild av skjutningarna. Det är invandrargäng som gör upp om narkotikahandel mm. Vem som helst dödas inte. Morden är specialbeställda. Jag kan förstå den spontana reaktionen i ett inslag. Men själva upprepningen tyder på en eftertanke från SVT:s sida. Som utpekade av slumpen ska de drabbade och gärningsmännen ses, när de i själva verket är särskilt utvalda och från en viss krets, som journalister bör kunna presentera (men inte vill).

Varför vill inte medierna berätta sanningen? Mitt svar är följande. Bilden av ett slumpmässigt skjutande avser att dölja existensen av en etniskt betingad klanbrottslighet.

Enligt min mening är det allvarligt att sanningen metodiskt sopas under mattan.

I dagens ledare öser DN galla över de personer som kritiserar Greta Thunbergs stora utrymme i det offentliga rummet. Tidningen får det att framstå som om det är personen Greta som sätts ifråga. Så är det ju normalt inte. Hon är ju bara ett barn.

Däremot finns det anledning att undra hur hennes föräldrar tänker. Och framför allt hur det mediala systemet i vårt land och utomlands fungerar (för att dra till sig läsare/lyssnare/tittare). Det är i det mediala perspektivet som DN kommer in bilden, som en av flera stora uppbackare till barnstjärnan Greta. Nya rubriker varje dag. Hon används som ett bricka i ett miljöspel där alla medel tycks svar tillåtna. Metoden känns igen från kristendomens historia. Det tycks vara så att jesusbarnet uppfattats som en spridare av sanning till världen. Mönstret återkommer hos inkvisitionen: ändamålet helgar medlen. Så var det förr.

Men så ska det inte vara idag! Upplysta personer inser att barnstjärnan Greta utnyttjas för att ett visst budskap ska få maximal effekt. Barnatron passar in i denna systematiska propaganda. Även DN – som annars gillar att se sig själv som modigt liberal – delar i detta tragiska skådespel. Är Gretas budskap verkligensant? Är det rätt att skolstrejka för budskapet? Finns det risk att budskapet via medierna skapar ångest? Finns det anledning att skambelägga mediernas kritiker?

Frågorna kan mångfaldigas. Men en sak är säker. DN sysslar med åsiktsförmedling och inte nyhetsreportage. DN agerar skamlöst.

Dags för namnbyte på tidningen! Dagens Åsikter, DÅ, passar utmärkt på flera vis.

Inrikesminister Damberg talar ofta med kluven tunga, dvs han gör ett och säger något annat. Nu hävdar han att det är kommunernas sak att värna invånarnas trygghet i tider av tilltagande kriminalitet. Okej att kommunerna står för lokala beslut om ordningsregler. Och förvisso är det alltid skattebetalarna som i slutändan måste stå för notan. Men då staten nyligen praktiserat öppna dörrens invandringspolitik kan man tycka att det också är statens sak att betala vad det kostar. Staten måste stå för sin egen politik och inte skjuta över ansvaret på de kommuner, som i många fall varit skeptiska och ibland till och med motståndare.

PS! Bilden är från TT, men garnityret är från T.S.

Vad säger denna korta tidningsrubrik? Att två miljöexperter kommer att mötas? Nej. Att Gretas helgonförklaring är förestående? Nej, den har redan skett. Att två personer som tror på uppenbarelser träffas? Möjligtvis. Att två personer, som inte bygger sin världssyn på vetenskap, utan på tro ska stråla samman? Javisst. Så är det.

Jag har tidigare jämfört Greta med Jeanne d`Arc. Två personer som via sina uppenbarelser snabbt gjorde karriär. Jeanne blev sent omsider helgonförklarad. Greta är det redan. Cyniska makthavare och medier använder henne just nu som en docka att leka med. En barnstjärna att hylla.

Jag undrar om Gretas föräldrar är seriösa, som utsätter sin dotter för detta spel. Riskerna är nämligen stora för det barn som placeras på en scen i strålkastarnas ljus. Plötsligt visar det sig att ståhejet bara är ett sken. Lamporna släcks. Politiker och medier finnar nya lekkamrater. Vad händer då med Greta? Det gick nämligen inte så bra för Jeanne på 1400-talet.

Uppmärksamheten kring såväl Gretas som påvens aktioner är tecken på en medialt styrd flykt från verkligheten. Förbränningen av såväl fossilt som biologiskt CO2 kan nämligen begränsas kraftigt och tämligen snabbt, utan att människans livsstil med exv industriell produktion, bil- och flygresor hotas. Redan idag tillverkas mängder av el via kärnkraft. Morgondagens generatorer bör bli ännu bättre. Bara de frälsta miljötalibanernas framfart hejdas. Deras tal om en ”kärnkraftsparantes” är lika förvrängt som Bibelns och påvarnas dogmer om Jesu jungfrufödelse (Lukasevangeliet 1:35).

DN tillhör de medier som slår politiska mynt av barnstjärnor. Nedan en första sidesrubrik från DN.se 2019-04-14. I sin iver funderar tidningen inte över hur Gretas barnatro och kyrkans budskap faktiskt går hand i hand. Att färdriktningen är fel ligger helt utanför DN:s tankeramar. De baseras på trosvisshet och synd. Tyvärr. DN:s tankevärld står inte på förnuftets grund. Tidningens miljölinje baseras helt och hållet på en politiskt vald agenda.

Jag blir så trött på alla som utan att närmare förklara sig skäller på nationalister. I en stor del av samhällsdebatten likställs utan vidare nationalism med fascism eller nazism. Det är klart att nationalism av dessa diskriminerande slag är något farligt. Men sådana grupper är i dagens Sverige små. Något potentiella hot mot det öppna samhället är de inte. Därför tycks det flitiga bruket av fulstämpeln ”nationalist” var ett försök att svärta ned en krets av politiska motståndare på högerkanten. Det kan därför behövas en kort presentation av olika tänkbara typer av nationalism, som inte tillhör de nyss dödskallemärkta. Meningen är att avdramatisera begreppet nationalism.

Den vanligaste typen av nationalism tar sikte på ett blommigt hyllande av den egna nationen. Det rör sig ofta om svallande känslor i samband med sport, konsumentvaror, musik, mat och andra kulturyttringar. Resultatet av denna nationella hybris blir ofta att konkurrerande nationer svartas ned eller hånas. Den egna lyfts till skyarna. Fenomenet är löjeväckande, men kanske något naturligt. Åtminstone sysslar många sportjournalister med detta varje dag. Även ledande svenska politiker talar om Sverige som ett föredöme för världen.

En seriös variant av nationalism går ut på att avskilja den egna nationen från vissa typer av samarbete med andra länder. Urtypen är Schweiz, som byggts på fyra kulturella ben, ett fransk, ett tyskt, ett italiensk och ett rätoromanskt. Från Europas mitt försöker landet hålla samman sitt folk och samtidigt avskilja sig via neutralitet och icke-medlemskap i EU. Överstatlig reglering vill schweizarna enbart godta via beslut i det egna parlamentet. Frånsett medlemskapet i NATO har för övrigt Norge valt en liknande självständighet utanför EU. Vem kan kritisera dessa två nationers val? Det rör sig om traditionella demokratiska lösningar, som har starkt stöd av befolkningen i de två länderna. Detsamma gäller för övrigt den svenska neutraliteten samt engelsmännens vilja till Brexit.

En tredje typ av nationalism är mer omstridd. Nu gäller det frågan i vilken mån den egna nationen ska tillåta invandring eller att de nyinflyttade bibehåller sin kultur i vissa avseenden. Orsaken till att frågan är het beror på de skäl som framförs mot multikulturalim av detta slag. Det finns nämligen en hel flora av argument för eller mot sådan multikultur. Argument som rör ras är med all rätt dödskallemärkta. Men om vi bortser från etnisk diskriminering finns det många sakligt relevanta skäl att kritisera idén om multikulturalism. I vart fall den vidöppna famn vi sett i Sverige under senare år. Hedervärda skäl är exv att inflyttning är kostsam för skattebetalarna, att den leder till utanförskap hos de nyinflyttade eller att följden blir påtagliga inslag av kriminalitet och annat bråk i skolor och bostadsområden. Islamsk invandring erbjuder särskilda problem, med risk för klankrig i förorterna eller förtryck av kvinnor. En öppen diskussion om dessa problem hindras genom att svenska politiker och medier stämpar argumenten som nationalistiska. Stämpel fungerar som ett slagträ. Det officiella Sverige stänger dörren till en debatt om multikultur.

Den stängda dörren sammanhänger med den svenska drömmen om en global värld. Globalismen kan nämligen ses som en nationalismens antites. Men globalism är egentligen något mycket oklart. Nationella gränser existerar faktiskt. Resor över dem förenklas enbart för vissa nationers medborgare. Stora politiska skillnader finns mellan olika nationers statsskick. Språkliga gränser finns också. Och gigantiska ekonomiska och kulturella skillnader förekommer mellan individer från olika nationer. Något helt annat är existensen av global handel och global information via internet och telefon. Det är en verklighet. Och även klimatfrågan har förstås en tydlig internationell bäring. I dessa frågor finns en god potential för utvidgat samarbete. Men idén om globalism är inte ett guldägg. Att hoppas på gränsöverskridande lösningar till de flesta storskaliga problem i nuet är såväl naivt som riskfyllt. Auktoritära stater och religioner är nämligen ett reellt hot.

Därför är vänsterliberalernas hårda driv mot en global värld ett politiskt projekt som försöker sopa en försiktig nationella reformpolitik under mattan. Det är nämligen så att vänstern håller på att förlora sin gamla väljarbas av partitrogna arbetare. Dessa är i dag skeptiska till det högskattesamhälle som inte klarar av bra skolor, goda bostäder i storstäderna, en tillgänglig sjukvård, ett fungerande försvar osv. I stället för att idogt verka för att lösa vardagens många problem satsar den politiska eliten på globala frågor. De tycks mena att lösningarna till Sveriges framtid ligger utanför nationens gränser. Enorma resurser läggs nämligen på ett ineffektivt bistånd till fattiga länder. Vidare plöjs jättesummor ned i EU, FN och en rad andra verktyg för drömmen om det globala samfundet. Detta sker trots att många av de internationella organisationerna brottas med svåra politiska problem. Den svenska arbetare som är missnöjd med nationens politiska vägval får den globala lovsången i halsen. Jag tror inte att detta kommer att hålla i det långa loppet. Vi ser redan hur det folkliga missnöjet pyr i västerlandet och i Sverige.

Stora globala visioner i politiken är alltså inte rätta vägen. Inte heller en renodlad nationell politik anser jag gångbar. Det gäller att föra ett öppet samtal om de två politiska linjernas för- och nackdelar. Demokratins kärna är att lyssna på medborgarna och forma politiken därefter. Det duger inte att skåda i globalismens kristallkula och sedan driva en storskalig invandrings- och multikulturpolitik. Inte heller är jättesatsningar på ett överstatligt EU eller på u-landsbistånd lösningar på vad svenska väljare efterfrågar. Jag tror folkflertalet gärna ser ökad handel, öppna gränser för medborgare i kärneuropa och en rimlig grad av effektivt finansiellt stöd till fattiga länder, som gjort sig av med sina korrupta regimer. Vanliga svenskar är inga rasister. De är tämligen generösa, som resultaten av åtskilliga insamlingar visar. Många förstår också att expanderande auktoritära krafter – såsom Kina och islam – bäst hanteras genom internationell samverkan.

Jag tror att svenskarna i ökad utsträckning själva vill bestämma över de stora summor som idag betalas i skatt. Man vill först och främst se goda nationella politiska resultat. Framför allt vill man ha ett inflytande över de storstilade ”globala” projekt som eliten driver. Som jag visat inledningsvis finns det hedervärda skäl för nationella känslor. Globalismen är däremot en problemfylld dröm.

Det som krävs är alltså mer nationell verkstad. Om Sverige ska göra en insats i klimatfrågan tror jag inte internationellt samarbete kring några darriga procentmål är den effektivaste vägen. En stor svensk satsning på ny kärnkraftsteknik är den mest praktisk lösningen på nationens snabbt ökande behov av elektricitet, då mängder av CO2 från fossila och biologiska bränslen i framtiden måste fasas ut. Låt därför Sverige jobba hårt för ett sådant globalt utvecklingsarbete!

Torsten Sandström

2019-04-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/

Kolla annonsen ovan om C-partiets budskap i EU-valet! Var finns sakargumenten om vad unionen bör göra eller inte. Mer eller mindre överstatlighet? Mer eller mindre detaljreglering av vardagen? Mer eller mindre byråkrati? Högre eller lägre avgifter för Sveriges del? Hur ska den breda korruptionen inom EU angripas? Frågorna stockar sig.

C-partiet väljer i stället att lyfta fram högerpopulismen eller nationalismen som ett hot. Det rör sig om slagordpolitik där en tänkt motståndare svartmålas. En form av vänsterpopulism. Men inga sakargument om unionens framtid. Det är simpelt.

Den rätta vägen är att föra ett öppet samtal, för och mot. Men, som sagt, inte ett C-försök att beskriva varför vi behöver en union. Eller varför det inte räcker med en mindre ingripande gemenskap, såsom förutvarande EG. C-partiet beskriver alltså antitesen, det nationella hot man ser. Men få ord om sin egen globala tes med åtföljande identitetspolitik. Enligt min mening gäller det att finna en ny syntes.

Hot, slagträn och proppande av politik i folks halsar funkar inte. Förnyelse krävs, dvs nytänk. Majoritetens svenskar är skeptiska till EU. Flertalet är inte de globalister som eliten är. Man vill se svensk reformpolitik. Jag återkommer snart med en blogg om nationalismens hedervärda sidor.

Få journalister erkänner att de själva ibland producerar fake news. Men emellanåt kan en kollega påtala det. Följande faktakoll från Hanna Kjöller i DN 2019-04-09 är ett exempel på god journalistik.

http://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-ett-brottsoffer-ar-inte-sjalvklart-det-basta-sanningsvittnet/

Jag har tidigare diskuterat mediernas upptagenhet med just väktarnas påstådda våld. Min poäng var att medierna borde syssla med självkontroll. Nu visar det sig att väktarna tycks ha gjort sitt jobb enligt regelboken. Och att det är kvinnan som bluffar grovt. Och journalisterna, som i nio fall av tio, alltid tar ställning mot ordningsmakten lyssnar på henne och skriver en skriande anklagelse mot väktarna. Alltså den vanliga klagovisan.

De stora mediahusen anklagar flitigt fria skribenter för att syssla med fake news. Och så gör ”finjournalisterna” det själva. I flera reportage med förstasidesrubriker och bilder har DN själv kölhalat väktarna. SR/SVT har krävt striktare kontroll av vaktbolagen och väktarnas åsikter (som påståtts vara till höger). Och så visar Hanne Kjöller att det bara gäller att kolla fakta, varefter sanningen uppenbaras. När får vi se rubriken ”Fake news på DN:s förstasida”?

Jag menar inte att medierna generellt sysslar med fake news. Men det händer. Däremot menar jag att de gärna och ofta skriver PK-reportage. Då blir det gärna budskap med svag sanningshalt och massor av åsikter och känslor.

Torsten Sandström

PS! Några dagar efter Hanne Kjöllers fina artikel (på ledarsidan) återkommer de nyhetsjournalister som jagat väktarna i T-banan. Men inte med en ursäkt, som man väntat sig. Nu jagar de en av väktarnas högeråsikter på internet (yttranden som i och för sig måste ses som diskriminerande). Det verkar som landets journalistseminarier lär ut att den egna professionen är ofelbar. Den kallas den tredje statsmakten. Pyttsan, säger jag. Möjligtvis ”den vänstra handen”.

Den svenska statens kyrka begick en gång i tiden de hemskaste skändligheter. Som ett exempel brändes häxor på bål. Anledningen var den kristna trosvissheten. Den rätta evangeliska läran. Med den som dogm blev såväl tortyr som avrättning en naturlig lösning.

I nutiden möter vi en liknande företeelse. Nu rör trosvissheten en palett av politiska värderingar som postuleras som rätta och riktiga. Feminismen är en sådan och motsättningen mellan män och kvinnor blir lika självklar som den mellan satan och gud. Från SvD:s predikstol basuneras den nya läran ut. Och det journalistiska prästerskapet arrangerar dagliga rättegångar.

Jag är varken någon vän av Svenska Akademin eller (än mindre) Horace. Men någon måtta måste det väl ändå vara på feministernas tortyr. Plågoandarna tycks inte känna någon begränsning. Till och med ett vardagligt äktenskapligt bråk förvandlas till ett vapen i könskampen. I en artikel torgförs en kvinnas hat mot sin före detta man. Hatet är naturligt för Horace är känd som djävulen. Och ondskan måste utrotas.

År 1675 avrättades omkring 110 häxor bara i Ångermanland och Gästrikland. SvD:s dåd sker år 2019 och sprids från Stockholm över hela landet. Det som sker i nutid för tanken till Koestlers bok ”Natt klockan tolv på dagen”. Fy sjutton, säger jag. Förr brände heliga män kvinnor. Nu bränner heliga kvinnor män.

Efter att Swedbanks styrelseordförande, Lars Idermark, sagt sig vilja avgå spekuleras det vilt om hans ersättare.

DN:s förslag på kandidater är som sig bör tre kvinnor: Annika Falkengren, före detta vd i SEB, Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat FN-revisor och Ingrid Bonde som förut jobbat på Vattenfall och varit chef för Finansinspektionen.

Dagens Industri satsar på: fd statsministern Göran Persson, Telias ordförande Marie Ehrling och Lars Grönstedt förutvarande VD på Handelsbanken.

På många vis är förslagen typiska för landet Sverige. Man tänker ”inom boxen” som det numera heter, dvs i traditionens och dogmatismens konserverande cirklar. Swebanks och Idermarks misslyckande beror till stor del på inkompetens, med rötter i att företaget haft alltför många ledare från den politiska sfären. Idermark har exv ett förflutet hos Coop och bonderörelsens företag, som inte kan jämföras med vanliga affärsföretag.

De enda kandidater som står fria från landets politiska sfär är såvitt jag förstår Annika Falkengren och Lars Grönstedt, vilka båda för övrigt sysslat med bankverksamhet. Men om någon av dem är intresserade av att ta itu med ett råttbo som Swebank är tveksamt.

En närmare titt på det övriga gänget visar på personer av den typ som är Swebanks huvudproblem. De har alla en nära kontakt med svensk partipolitik, statsstyrda företag och har sprungit i kanslihusets korridorer. För Göran Persson är detta givet. Googla på de andras levnadshistoria och du får se en rad politiska kopplingar. Dessutom en del tragiska utlandsaffärer eller komiska missförstånd. Förvånansvärt nog nämns inte Tomas Östros, fd finansminister, med politiskt uppdrag utomlands. Det tycks som om tidningarna inte förmår inse vilken integritet och affärserfarenhet som krävs av den person som ska göra ett stort börsnoterat företag konkurrenskraftigt (utan svarta affärer). Ska banken räddas krävs någon som inte kommit fram partivägen, utan en man eller kvinna med tyngd inom banking och juridik. Företaget står nämligen inför stora problem från USA-håll.

Klart störst politisk laddning har DN:s förslag. Tre kvinnor, precis som könet har betydelse för hur ett affärsföretag ska skötas. Men tidningen är som vanligt nummer ett i PK. Tidningen driver politik, inte förnuftig saklig diskussion, tyvärr. Om det är skojigt, fånigt eller allvarligt får var och en ta ställning till.

Min blogg är i allmänhet motvalls. Det är tyvärr nödvändigt då bloggens syfte är att kritisera en typ av ideologi som alltmer försöker styra oss politiskt. En del av denna ideologi är talet om ”den starka staten”. Politikerna vill nämligen att vi ska tro att det är nödvändigt att betala mycket skatt. Budskapet är att vi får så mycket tillbaka.

Men häromdagen fick en belgare verkligen mycket utan att ha betalat ett öre i svensk skatt. Staten brände nämligen av fem miljoner i pris till barnboksförfattaren Bart Moeyaert. Det är bara att gratulera honom. Och visst vill många minnas Astrid Lindgren, som priset uppkallats efter. Men belöningar av detta slag är något för rika industrialister att skänka om de vill stödja kultur som de privat vurmar för. Svenska politiker önskar tävla med Alfred Nobel. Tyvärr sker tävlan med andras pengar som insats. Tanken är att vi har en ”svensk modell” som måste marknadsföras världen runt.

Barnböcker är nyttiga. De ges också ut på löpande band. Så tillgången är god. Att den svenska staten varje år tänkt sig att betala fem miljoner på ett bräde till ett så flummigt ändamål är därför ett klart exempel på slöseri. Det saknas ett gemensamt folkligt intresse för ett så stort belopp. Det motsvarar i runda tal årslönen för 14 svenskar (före skatt!).

Detta sker i ett land där regeringen år efter år påstår att det inte går sänka skatterna. Om hundratals varianter av liknande årligt slöseri summeras blir det tydligt att potentialen för sänkning av skattetrycket är hög.

Varför är det franska viner som man bör dricka om man vill lära sig förstå gott vin? Jag tror att svaret är ganska enkelt. I Frankrike finns stora skillnader i druvor, jordmån, klimat och vinframställning mellan landets olika regioner. Själv njuter jag viner från många nationer. Men när det gäller röda viner är de franska givna favoriter. Låt mig nämna fyra regioner som bäst förklarar vad det rör sig om.

En naturlig början är de röda vinerna från trakten kring Bordeaux. Förenklat kan man säga att vinerna från Médoc (norr om staden) är mest komplexa och dyrast. Deras strävhet kan vara jobbig för nybörjaren. Men med vinets ålder och lagring utvecklas en stor harmoni. Här utvecklas en kombination av mjukhet, fyllighet och hårdhet som är sällsam. Detta sammanhänger med att den sköna druvan Cabernet Sauvignon dominerar. Den smakar i grunden svarta vinbär, men i jäsningen och blandningen med andra druvor framträder de mest underbara doft- och smaknyanser. Stenblandad jord, väl avvägt klimat och tvåtusenårig vintradition är orsaken till fulländningen. Här och i stadens sydvästra utkanter finns de berömda slott som tillverkar viner till skyhöga priser. Men nästa varje slott har ett andra- eller tredjevin som passar bättre för oss med tunnare plånböcker.

Den som vill träna upp sig till médoc-klass bör börja med röda viner från området Saint-Émilion nordöst om Bordeaux. Även här finns det berömda slott och viner med superhög kvalitet och pris. Det som gör dessa viner mer tillgängliga för nybörjaren är att druvan Merlot dominerar. Resultatet blir ett avsevärt mjukare vin, där smak och doft av frukt snabbare utvecklas. Merlot ger en angenäm antydan av smörkola och plommon som förenats med stänk av kryddor.

Den tredje och fjärde regionen avseende rödviner finns i det flodsystem som sträcker sig från norr till söder via Saône och Rhône. Högst upp kring Saône finner vi Bourgogne, med viner som också har världsrykte. Då jag har en förkärlek för fylliga viner är jag ingen stor älskare av dessa viner. Men de är tunna och sköna. Här är det den röda druvan Pinot Noir som står för en karaktäristisk kryddig eftersmak. Ett bra knep på Systembolaget är att speja efter sluttande flaskor utan de skarpa ”axlar” som viner från Bordeaux nästan alltid har.

Söderut i Lyon flyter Saône samman med Rhône. Här tar den röda druvan Grenache över spelet. Den skapar ett fylligt och kryddigt rödvin med inslag av portvin. Alltså ett stänk av behaglig sötma, som saknas i de viner jag hittills nämnt. Orsaken till detta är ett soligare och varmare klimat helt enkelt. Grenache är (tillsammans med ädlingen Cabernet Sauvignon) min klara favorit. Mellan Avignon och Orange finns ett distrikt där det långt innan påvarnas tid odlats de berömda grenacheviner som kallas Chateau Neuf de Pape. Den som har tunnare plånbok kan få likande smak och kvalitet i de viner som kallas Côte de Rhone Villages. Etiketten ”village” är ett tecken på högre kvalitet (än bara Côte de Rhone), dvs ett bättre urval av druvor och en högre halt av alkohol. Även lagringstiden på träfat är längre.

Om du följer mitt råd och tränar upp dig på rödviner från dessa fyra regioner kommer du antagligen att bli en lyckligare människa. Du tar nämligen del av en urgammal vinkultur, som gjort vardagen enklare för den fattige och gladare för den rike. I kväll ska vi i Cannes – inför hemfärden i morgon – dricka några glas av ett médocvin som heter Moulin de Lagune. Det är andravin till det lyxiga Chateau de Lagune. Årgången är 2015 (som är mycket bra). Jag har provat äldre årgångar av samma vin så jag vet vad det gå för. Vinet är fortfarande ungt och har därför den påtagliga strävhet jag nämnt. Smaken har ännu inte blommat ut helt, men det räcker…Jag gillar som sagt ”hårda cabbar”. Skål!

Torsten Sandström

2019-04-03

Här en skolplansch som jag köpt på fransk loppis för många år sedan.

Psykisk sjukdom är på mångas läppar. Politikerna talar om ett sjukt folk som de ser framför sig. Snart har vi alla en diagnos. Varför har det blivit så här? Är det svenska folket sjukare idag än för tjugo år sedan? Eller är det särskilda samhällsförändringar som skapar psykisk sjukdom?

Det moderna samhället är sannolikt den främsta förklaringen. Familjeliv, skola och arbete har blivit annorlunda. Dubbelarbetande föräldrar och ett kraftigt ökat antal skilsmässor är en viktig anledning, som naturligtvis också spiller över på barnen. Barnens roll har förändrats rejält. Ungdomar som förr var självgående placeras idag på dagis och sitter stilla timvis framför våldsamma datorspel. Eller så skjutsas de till olika föreningsaktiviteter av uppvaktande vuxna, som vänder ut och in på sig själva för att vara barnen till lags. Barnen blir alltmer curlade och bortskämda. När de möter en svensk skola med kunskapsmål, prov och sortering – även om kraven är på en låg nivå – får några svårt att hänga med och gillar inte läget. Det är naturligt. Men frågan är om deras olust eller oro ska ses som psykisk sjukdom som kräver vård?

Arbetlivets förändring skapar liknande effekter av illamående. Majoriteten av nutida jobb är monotona, ganska okvalificerade och tidspressade. I och med att arbetsmiljön granskats under lupp blir det svårt att tala om fysiskt slitage. Det blir mera en fråga om olust och trötthet. Resultatet blir naturligt nog missnöjda anställda. Men än en gång uppkommer frågan om detta kan sägas ge upphov till psykisk sjukdom i traditionell mening.

Påtagliga ändringar i familj, skola och arbete skapar alltså illamående som måste förklaras. De negativa effekterna ges av politiker samt vård- och skolpersonal etiketten ”psykisk sjukdom”. Med andra ord kopplas själsliga symptom till en psykisk diagnos. Nu måste vi givetvis bortse från allvarliga psykoser eller svåra depressioner och liknande. Gruppen svåra psykiska avvikelser har inte ökat påtagligt. Den lavinartade ökningen avser psykiska diagnoser som tar sikte på mer diffusa åkommor. Vi ställs idag inför en rad fantasifulla och skiftande nya etiketter och bokstäver. Varför har det blivit så?

En förklaring rör läkarvetenskapens specialisering och dess ökade kunskapsbas. Till bilden hör förstås att psykiater och psykologer har en given svårighet att hantera krämpor som finns i en vårdsökandes hjärna. Om patienten berättar om oro, frustration och ångest pressas därför psykvetenskapens män och kvinnor att ge ett svar. Här har vi grunden till floran av nya diagnoser. Jag påstår inte att de är felaktiga. Men jag menar att de baseras på en rejäl portion av oklarhet, genom att mätbara data i blodprover, elektriska impulser och liknande hårda fakta saknas. Läkaren och psykologen känner sig ändå tvungna att gå patienten till mötes. Och så utfärdas en diagnos. Denna läggs sedan till grund för medicinering, behandling och eventuell sjukskrivning.

En annan viktig samhällsförändring rör politikerna makt över vården. Även dessa personer vill gå den som känner sig sjuk till mötes. Det finns dessutom en särskild benägenhet hos makthavarna att vilja belägga individen med diagnos. Den hemska tanken är nämligen annars att krämporna har sin grund i det samhälle som politikerna byggt.

Kombinationen av curling, välvilja och oklarhet rörande diagnoser har i Sverige fått en kraftig hävstångseffekt på individernas känsla av sjukdom. Politikerna larmar dag efter dag. Medierna eldar på. Och läkarna skriver på för brinnande livet ut sjukintyg och piller. Det är alltså självklart att de psykiska diagnoserna eskalerar. Men rör det sig om faktisk sjukdom? Är det inte individers och familjers sociala val som styr utvecklingen? Och ytterst samhällets inriktning?

Många gånger bottnar patientens oro eller ångest i faktorer som rör hennes familj, uppfostran, arbete, sällskapsliv osv. Dessa bakgrundsmoment är naturligtvis svåra att ändra. Men det är inte en omöjlig uppgift, om bara politiker och läkare mfl vågar tala rakt ut och agera. Förr pratades inte så ofta om vardagslivets själsliga krämpor. ”Ta dig samman”, ”ryck upp dig” hördes ofta. Det var inte alltid lyckat. Men själva tvekan inför att sjukdomsbelägga stress, oror och ångest hade nog en nyttig sida. Den drabbade individen tvingades förr ofta själv ta tag i saken. Detta gick ofta bra, men inte alltid förstås. Dagens lösning genom en heltäckande palett av psykiska diagnoser innebär normalt bara att roten till det onda – själva problemet – sopas under mattan. Du förklaras sjuk och har inte själv lösningen i din hand.

För barn och familjer finns en risk för att diagnoser kapslar in den ”sjuke” och att viktiga förändringar rörande barnuppfostran, parrelationer, fritid osv uteblir. Diagnoshysterin får på så vis förödande verkan på samhällskroppen. Själva orsaken till individens vådor döljs. Det människan inte klarar av i vardagens ofta komplicerade slit får till resultat att själen lindas in i gasbinda och förses med en sjukdomslapp. Samhälle, läkare och psykologer har gjort sitt. Men till vilken nytta, mer än kanske för tillfället, så länge pillren verkar? Viktiga orsaker glöms bort. Den viktiga frågan är hur mer stabila familjerelationer ska byggas. Dels hur barnen ska leka och idrotta tillsammans. Dels hur de ska ges mindre tid för dataspel och mediala timekillers för att i lugn och ro hinna med läxor och annat nyttigt.

Ifall problemet ligger i trista, upprepade och dåligt betalda arbetsuppgifter kan man knappast finna en lösning genom att slopa sådana jobb eller betala dem dubbelt så bra för att muntra upp den anställde. Ett trist faktum är att detta får svårartade effekter på arbetsmarknaden som helhet. Den lösning jag ser på detta dilemma är inte sjukskrivning med psykisk diagnos, utan goda möjligheter till studier och kompetensutveckling för mer utvecklande arbetsuppgifter.

De på sikt klart allvarligaste effekterna av diagnoshysterin syns dock på skolans område. I dagarna ondgör sig nämligen många psykiatrer, psykologer och lärare i media över att elever stressas av prov och betyg. Som bevis anförs köer hos ungdomsmottagningar och ökningen av psykiska diagnoser. Intryck skapas av att kraven i skolan måste dämpas så att eleverna blir friskare. Vi talar nu om en svensk skola där elevernas kunskapsnivå redan idag sackar efter många länder i västvärlden.

Enligt min mening tycks politiker, läkare och psykologer ha kapitulerat vad gäller möjligheten till en kritisk diskussion om hur människorna bör leva tillsammans i det moderna samhället. Jag tänker inte nu på ett samtal som enbart går ut på att samhället bär ansvar. I centrum står tvärtom frågan om individens ansvar. Vi alla måste avsätta större tid åt att vårda den vardagliga gemenskapen och försöka fylla den med relevanta uppgifter. Individen måste träna sig på att själv söka efter välbefinnande. Annars kommer vi att få se en bredare flod av psykiska diagnoser och piller mot själsliga våndor. Och en ytterligare förflackning av framför allt familjeliv och skola.

Torsten Sandström

2019-04-03

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/

Svenska medier – under ledning av journalister med feministideal – älskar att beskriva könstrakasserier som ett stort svenskt samhällsproblem. Varje dag nya rubriker från de fria yrkenas sfär. Jag är med på att det finns en allmän problematik rörande manliga övergrepp och trakasserier. Men de exempel som medierna nästan alltid talar om rör miljöer såsom Svenska akademin, Dramaten och liknande kulturinrättningar. Detta ger en ytterst skev bild av sextrakasserier i landet som helhet.

Naturligtvis saknar jag statistiska belägg. Men det är högst rimligt att anta att mycket speciella attityder odlas inom fria yrken, som hos skriftställare, skådespelare, journalister mfl. Det rör sig om professioner som saknar normer om formell kompetens, i form av högre examina od. Detta gäller även personer som utses till chefer. Dessutom rör det sig om arbeten av konstnärlig karaktär, dvs jobbet går ut på att skapa något vackert eller gripande, som med formella mått inte kan bedömas som bra, bättre eller bäst. Värderingen bygger i grunden på tyckande och bedömningar som närmast ligger på ett känsloplan. Dessutom är avlöningen för personer inom de fria yrkena ytterst skiftande, från jättestora belopp till oftare mycket små summor och stor ekonomisk osäkerhet. Vidare har de flesta mager framgång, medan ett fåtal blir megastjärnor för en tid. I arbetsmiljön förekommer alkohol och droger mer ofta än i andra jobb. Dessutom utspelas arbetet inom en sluten kulturell sfär, med många inbördes kontaktytor och ofta radikala politiska värderingar.

Det är ingen tvekan om att dessa sociala faktorer formar ett särskilt arbetsklimat. De fria yrkena skapar bland annat en anda av sökande efter plats (utlevande), klättrande och fjäskande. Yrkena skapar såväl karismatiska gudomligheter som inställsamma tjänare med blicken riktad uppåt i karriären. Dessa jobb byggs också ofta inom en familjegemenskap, med många parrelationer inom yrkeskretsen. Man odlar även en kultur av snillrikhet, hjältetakter och originalitet. Allt detta är förstås generella iakttagelser, med många undantag i verkliga livet.

Men ett tydligt gemensamt mönster framträder ändå för de fria yrkena. Med många mycket starka egon, får alltså såväl viljan till ett sexuellt övergrepp respektive upplevelsen av det som inträffat en tydlig färg av stor flexibilitet eller subjektivitet. Detta innebär att personer tenderar att ta sig friheter och ta för sig. Men det betyder också att den drabbades rapporter får tydliga inslag av oklara känslor om besvikelse och hämnd.

De fria yrkenas relationer kan därför inte jämföras med det allvarliga vardagsvåld som med låg frekvens försiggår i vanliga familjer av arbetare och tjänstemän. De fria yrkenas miljö alstrar nämligen en egenart, som personer med klar blick måste se. Men medierna projicerar främst den egna gruppens syn på de könsrelationer de själva ser eller i värsta fall lever i. Då blir förstås bilden av vardagens verklighet skev.

Detta är faran med att medierna i allmänna ordalag talar om #Me too. Risken är stor att få människor förstår att de främst talar om erfarenheter från sin egna ”fria” värld.

Torsten Sandström
2019-04-03

Jag bevakar PK-händelser världen runt för att presentera vilka märkligheter som sker. SvD följer också PK-spåret, men tidningen gör det som en trosuppfattning, dvs något som redaktionen dyrkar. Kolla bild och rubrik ovan så förstår du. Nu anses tango som macho i Buenos Aires. I framtiden är det alltså damen som ska svänga killen i luften och leda dansen.

Den som funderar litet förstår snabbt att denna genre inom feminismens kultursektion har en lysande framtid. Massor med statliga jobb och pengar. Det gäller att skriva om alla skådespel sedan antiken så att kvinnor får huvudrollen. Vad sägs om Sofokles ”Drottning Oidipus” eller Strindbergs ”Modren”? Massor av konstverk på muséer världen runt måste huggas eller målas om. Även operor ska ges nya rollbesättningar. Och världens alla böcker måste retuscheras. Feministerna får börja med att sätta Sephora på Mose´s plats i Gamla testamentet. Och varför inte Maria på Jesu´s i det Nya? Fröken Julie är faktisk rätt okej som hon är (även om författaren är förtappad kulturman). Men inte helt. Här krävs nog en lesbisk vännina tillJulie, i stället för den #Me too-liknande Jean. Även Pippi Långstrump är ganska bra, men pappan med N-kungaordet som yrke är förstås en tung belastning. Men den saken verkar redan vara korrigerad genom Statens råd för korrekt språkbruk.

Landets två senaste kulturministrar bör ta ledningen för detta storstilade kulturprojekt, så att machokulturen kan bekämpas från högsta nivå. Landets stora mediehus kommer att ge dem ett stort stöd.

En sidoeffekt blir kanske att nationens käkkirurger får mycket att göra på grund av alla människor som tappar hakan. Men tat´t lugnt! Jag tror nämligen inte så många blir överraskade. Svenskarna är ett luttrat folk. De har redan insett att världshistorien är på väg att få rätt genus och att nya statyer av bortglömda kvinnliga celebriteter gjuts på rad för att pryda landets torg och parker.

Historien har sett många bildstormare, som förstör vackra ting i kyrkor. Från förr känner vi också fanatiker som piskar sig själva som straff och för att söka bot. Nu ser vi extrema feminister styra och ställa i samhället. Liksom tidigare rör det sig om en mycket liten grupp av mycket trosvissa aktivister.

Svensk politik är absurd. Under minst 50 års tid har många svenskar saknat bra tak över huvudet. Orsaken är att landets bostadspolitik vanskötts grovt i många, många år. Marknaden har satts ur spel och politiker, byråkrater, hyresgästförening mfl har dragit i spakarna hit och dit. Tyngst vilar ansvaret på S-partiet, men även Alliansen visade total passivitet i regeringsställning. Ett kollossalt misslyckande. Det är den bistra sanningen.

Och så ser jag denna hypersvenska artikel i DN 2019-03-26. Två gulliga kvinnor, den ena kommunalråd i Malmö och den andra byråkrat från FN. Vi får reda på att FN ska hjälpa oss att få en bostad. Att Sverige är största finansiär av FN ( mätt per medborgare) talar för att svenska skattebetalare tvingas bekosta en god del av detta superjippo. Alltså ännu mer politik in i den bostadssektor, som behöver fria marknadskrafter.

Alltså vacker sång av två politiserande sirener. Men minsann inga bostäder i FN:s regi. Kommunalrådet sprider dimmor kring det egna partiets fundamentala misslyckande. I sin naivitet verkar hon tro att en global lösning via FN hjälper i bostadskrisens Sverige.

Någon kanske tycker att projektet är rart. Jag blir arg över hur politiker försöker förföra medborgarna (med deras egna pengar). För femtielfte gången utlovas bostäder…Denna gång med draghjälp från FN. Jag tar mig för pannan.

Palme sa att politik är att vilja. Kommunalrådet från Malmö anser att poltik är att hoppas på globalism genom FN. I min värld är politik handling, dvs verkstad.

Såväl DN som SVT har på framträdande plats flera gånger på senare tid ifrågasatt vaktbolagens ställning i Sverige. Rapporteringen går ut på att bolagens ledningar saknar kontroll över de anställda väktarnas politiska värderingar. Journalister på DN och SVT menar att många av de vakter som jobbar har högerextrema politiska värderingar. I och med att antalet privata vaktuppdrag ökar och att en vakt utför uppgifter som har polisiär karaktär framhåller medierna att detta utsätter medborgarna för säkerhetsrisker.

Som kanske är bekant kräver nuvarande lag om bevakningsföretag (1974:191) att ett sådant bolag måste ha auktorisation av staten, genom länsstyrelsen, som också är tillsynsmyndighet. Innan tillstånd ges ska polismyndigheten yttra sig. Alla väktare som bolaget anställer ska

prövas avseende ”laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag”, som lagen säger. Dessutom sägs att anställd vaktpersonal har det skydd som en myndighetsutövande tjänsteman (exv en polis) ges enligt brottsbalken.

Väktarens roll är att vara ett privatstyrt komplement till polisens uppgift att upprätthålla ordningen i samhället. Den viktiga uppgiften kräver prövning av väktarens skötsamhet. Men granskningen avser inte personens politiska åsikter. För övrigt prövas inte heller den politiska hemvisten hos en blivande polis. Att regler om detta saknas är naturligt. Åsiktsfriheten är nämligen skyddad grundlag.

Journalisternas propåer om en vidgad prövning av väktare verkar därför inte så väl genomtänkt. Men det är inte dessa logiska brister som jag nu är ute efter. Jag menar att journalisterna kastar sten i glashus. Man kan nämligen säga att deras yrke har en ställning som något påminner om den privata ordningsmakten. Man talar nämligen om medierna som ”den tredje statsmakten”. Tanken är att journalisterna ska granska hur riksdag och regering utövar sin maktställning i nationen. Jag har i flera artiklar kritiserat mediernas försumlighet i detta värv. Visst förekommer kritiska inlägg mot politikerna i medierna, men press och teve flödar över av triviala rapporter om livsstil, känslor, jippon, pristävlingar, vett & etikett mm.

Den politiska granskning som ibland förekommer är dessutom kraftigt vinklad. Dels har den en slagsida till medierna favoritämnen: kön, klimatkris och globalt samarbete. Men många av den svenska dagspolitikens stora problem nagelfars knappast alls på djupet. Därför hamnar frågor om bostadsbrist, skolkris, klanvåld, avrustning mm i skuggan av de standardbudskap som unga journalister lärt sig på sina skrivarseminarier. Dels har de mediala reportagen en kraftig vinkling mot rödgröna frågor. Här avspeglas alltså de vänsterideal som karaktäriserar journalistens yrke, enligt vetenskapliga undersökningar av professor Kent Asp.

Det är denna mediala vänstervinkling jag nu vill ta fasta på, i en situation då medierna själva kritiserar kontrollen av väktaryrket och påstår att högerkrafter där ges spelrum. Journalister som själva önskar driva politisk opinion anklagar alltså en yrkeskår för att tänka fel i höger riktning. Detta är både tragiskt och komiskt.

Många journalister har svårt att acceptera anklagelser om vänstervridning. ”Vi sysslar inte med partipolitik” eller något liknande blir ofta svaret. Jag menar inte heller detta. Det tillhör undantagen att direkt partigynnande drivs i nyhets- och samhällsreportagen. Låt mig därför kort förklara hur vinklingen normalt går till. Det finns nämligen ett antal tydliga mekanismer.

Den första rör ämnesvalet. De politiskt korrekta frågorna lyfts metodiskt fram och presenteras förstås enligt rådande värdegrund. Det rör sig alltså normalt om genusfrågor, psykiska problem, miljö, invandring osv. De nästan hundra procent standardiserade svaren framkommer därför i reportagen (utan att någon explicit partianknytning behövs). Vidare hålls betydelsefulla invändningar kategoriskt utanför presentationen. När medierna talar om exv miljö är följaktligen den mest sannolika räddningen för marknadssamhället, dvs kärnkraften, ett dödskallemärkt ämne. Alltså normalt inget om fördelen med ny kärnkraftsteknik för drift av bostäder, transporter och inte minst elektricitet till industriproduktion. Och när det rör sig om gängmord i förorten sägs inte ett knyst om kopplingen till invandring eller klankultur.

Den andra mekanismen rör valet av intervjupersoner och medverkande i olika programinslag. Här väljs nästan genomgående personer som har samma värderingar som journalisten själv, dvs idéer åt vänster. Och personen som valts ut ges möjlighet att uttala sig tämligen fritt. Hans eller hennes politiska budskap blir alltså tydligt. Och samma mediala mekanism återkommer dagen därpå: ett liknade favoritsubjekt bjuds in för intervju osv. Man kan på så vis säga att partipolitik vanligtvis förs via en ställföreträdare.

Den tredje mekanismen återfinns i mediernas ledningar. Här hejas politiskt korrekta reportage på. Och framför allt ses det mellan fingrarna ifall ett alltför tydligt övertramp sker. Det sista gäller i synnerhet de statsfinansierade SR och SVT. SVT-chefen Hanna Stjärne säger uttryckligen i en intervju att hon har svårt att se någon vänstervridning över huvud taget. Och lika blind är den sk Granskingsnämnden, med ett extraknäckande justitieråd i ledningen. Ingen tycks vilja se den indirekta politiska åsiktsbildning som bedrivs i SR/SVT. Tanken är att det är bra som det är.

Att kritisera väktare för högeråsikter är något som medierna gärna gör. Men varken hög eller låg inom mediernas värld nagelfar den vänsterpropaganda som flödar från tidningar och etermedier. Orsaken är enkel. Det är så chefer och journalister vill ha det. Jag tror att allmänhetens dom – som vi idag kan höra vid många kaffesamtal – i morgon kommer att bli hård. Därför är mitt budskap till framför allt SR/SVT: som ni bäddar får ni ligga. Statsfinansierade medier tillhör nämligen inte framtiden.

Torsten Sandström

2019-03-29

Publicerad i samverkan med Newsvoice, http://www.newsvoice.se/

Det tycks som om L-partiet får oväntad hjälp från frostiga nejder. Men frågan är om det en gång så goda och frisinnade partiet inte spelat bort korten, tillsammans med C. Det är tråkigt rörande en gammal god ideologi. Men det räcker inte med ett (bara delvis!!) fritt tänk, dvs fria idéer. Det måste också förenas med rörelser hos folket. Att driva en praktisk sakpolitik. Här är L fruset till is i botten, vilket den före detta första kandidaten till EU-valet så tydligt illustrerar. L satsar på Wikström, en före detta ministerfru, fd kyrkoherde, med ambitionen att tjäna bra pengar. Mänskligt, men ändå…

Den gamla fina liberalismen från göteborg verkar också död. Eller har hamnat ”i frösaboxen” som skrothandlaren Albert (salig i åminnelse) nog skulle ha sagt till sonen Herbert. Jämförelsen mellan dessa två programfigurers tänkande och L-partiets politiska linje blottlägger L:s dilemma av idag. L är på fel våglängd till väljarna.

PS! Bilden är en stor annons i dagspressen från Luleå Tekniska högskola. Det är för övrigt märkligt att skattebetalarnas pengar används för annonsering i detta syfte. En bra utbildning ska tala för sig själv. Medan en svag kanske kräver stora och dyra annonser som betalas av dig och mig.

Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Och utan jämförelser i övrigt har jag under tjugo års tid tillbringat många sköna vinter-, vår- och höstveckor här.

Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva.

Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte lantliga bondbyar värna sin självständighet från muromgärdade kulltoppar. Till dem förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck av en omvärld som var såväl ond som god. Mycket av denna vaksamma folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än trängd av resande, såsom jag och många andra. Det rör sig om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. En tankeväckande spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet.

Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen – främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den öppnar också för lagring i minst tio år.

Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver – samt många olika kryddor – ges sardeller, sardiner och lammkött en lantlig smak från förr. På så vis får även gommen en förbindelse med tider som passerat.

Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annan glamour. För mig blir bilden däremot en rapsodi av skeenden i det förflutna.

Torsten Sandström

Nu har #Me too-karusellen ännu en gång dragit igång. En känd sångerska – inte längre i livet – har för tjugo år sedan misshandlats av en (numera känd) skådespelare. Offret har fått allvarliga kroppsskador. I vilken mån dessa är orsaken till hennes gåtfulla död många år senare är ovisst. Men ett reportage från SVT sätter fart på känslorna. Karusellen äntras igen av en stor del av den #Me-too-rörelse som slumrat till ett tag. I skottgluggen hamnar den skådespelare som för tjugo år sedan förgripit sig. Journalisternas etablissemang gränslar de leksaksdjur som snurrar runt, runt i karusellen. Dramatiska teatern ställer in de föreställningar i vilka dåtidens förbrytare medverkar. En kollega till honom, Alexander Karim, passar på att göra reklam för sig själv genom att i DN vika ut sig och hävda att han ”nobbar gubbslem”. Feministerna tuggar fragda. En infernaliskt process utspelas alltså i svenska medier. Ingen minns längre den teaterchef som för ett år sedan lät ta sitt liv efter synnerligen diffusa anklagelser från #Me too.

Jag har följt #Me too sedan begynnelsen. Det är klart att rörelsen har en viktig kärna i ett allvarligt problem mellan kvinnor och män.Men i debatten utmålas kvinnorna som änglar och männen som gangsters, såsom det varit i fallet med den misshandlade sångerskan. Jag vill inte säga något till försvar för en förbrytare. Men jag har sedan debattens början försökt peka på de särskilda mönster som finns inom vissa fria yrken, såsom scenartistens, författarens eller journalistens. En snabb googling på några av de som är inblandade i den nya karusellrundan visar på ett gökbo av parrelationer. Rader av giftermål och skilsmässor – eller i vart fall en mängd barn till mammor och pappor som tillfälligt varit tillsammans mellan olika scenframträdanden. Inom artisternas livsstil odlas personligheter som tar sig friheter. Klart är att detta föder en vilja att komma fram och göra karriär i en tuff miljö, om än en värld med rosa skimmer. Lika klart är att det riskerar att föda begär till hämnd.

Jag menar inte att alla berättelser om #Me too följer detta mönster. Så är det självfallet inte. Men att bara peka på problemet – som jag redan gjort några gånger – anses nedrig och som en machohandling. Det tycker förstås inte jag. Passagerarna på den strålkastarbelysta karusellen måste tåla kritisk granskning. Och generalerna inom #Me too måste också tåla att bli motsagda, i sin fanatism att måla ut män som ett släkte av våldsverkare. Och då övergrepp tycks ha en koppling till artistyrkets mediala
strålglans måste detta framhållas. Mediesamhällets logik föder faktiskt #Me too-problem. Man kan nog inte begära att medierna själva ska inta en balanserad position till den egna motorns skadeverkningar. Men nu har jag sagt min åsikt.

Slutligen. I mediernas rapportering dras slutsatser om vanliga män och kvinnors relationer från vad som händer i de fria yrkena. Det är helt galet. Folk i allmänhet kan i och för sig ha problem och bete sig illa. Men de har i genomsnitt en mer handfast moral. Mer traditionellt tänk, helt enkelt. Och de är inte för sin försörjning beroende av den ”slit och släng”-attityd som präglar i vart fall scenartisternas vardag.

Torsten Sandström

I dagens Psykolognytt, förlåt DN, finns följande helsidesartikel. Den är inte läsvärd i annat syfte än lära känna den ny mediakultur som går ut på att försöka gräva i människans inre värld. Jag vill inte påstå att sådana ambitioner är fel. Men graden av svårighet är närmast oöverstiglig, vad gäller att försöka utröna vad som rör sig i hjärnorna hos en grupp av människor. Det är ju jättesvårt att klargöra vad som rör sig i en individs huvud.

Mot denna bakgrund ska DN-artikeln ses. Det är förstås en psykolog som skriver. Och syftet är att avgränsa en grupp människor som ”högkänsliga”, vad nu det är. Jag bara frågar om det rör sig om känslighet inför sig själv (det egna jaget) eller inför andra i världen? Kolla in de fyra punkter som finns med röda siffror till höger. Enligt min mening kan nästan vem som helst svara så att personen ifråga skulle anses ”högkänslig”.

Så leker universitetsutbildade människor med det de vill kalla vetenskap. Jag menar att nästan en apa kan förstå att det bara är känslosnack. Tyvärr riskerar denna typ av läror att få människor att fjärma sig från vettiga sysslor rörande faktiskt lärande och kritisk kunskap. Alltså en skolning i något som påminner om religion. Rena drömtydningen.

Jag vet att det finns kloka psykologer. Men varför är de så tysta? Är de kanske rädda för att några års studier (som de bedrivit) rasar samman till rena fantasifoster? Är det kollegiala? Inom juristyrket finns självfallet kollegialitet, men inte så att den vanliga juristen tror att lagen normalt är rätt och riktig. Måste inte psykologer visa kritisk distans?

Att DN publicerar spektakel av detta slag förvånar mig inte så mycket. Liksom L-partiet – som Bonniers är överförmyndare till – drivs en vilsen politik som präglas av milsvid idealism, långt från sakpolitikens centrum. Alltså en linje på ytterst tunn is. Om den brakar blir åtminstone inte jag särskilt ledsen. Som man bäddar får man ligga, heter ett svenskt talesätt med stor aktualitet…

Torsten Sandström

PS. I bakgrunden pågår just nu på SR P1 Epstein & Nordegren. Den förre intervjuar en ”legitimerad psykolog” . Gissa om vad? Hur Teresa May ska kunna lösa Brexit. Man kan ju lika gärna bjuda in en Sibylla med kristallkula för att berätta om Brexit.

S-partiet och statsministern envisas med att kalla Jöken för Januariavtalet. Vissa medier ställer troget upp på detta apspel. Jag förstår krigslisten. Det gäller att få sjuttiotalet lösa politiska slagord att framstå som ett bindande kontrakt. Med det försöker man lura folket. Och sätta press på de andra parterna i överenskommelsen att hålla sig till denna.

Man behöver inte vara juridiskt skolad för att förstå att ett avtal är något som rör utbyte varor eller tjänster i vid bemärkelse (med förpliktande verkan). På områden där tvingande lagstiftning finns gäller inte avtalsrättsliga regler, såsom exa rörande löften om giftermål. För arbetet i Riksdagen gäller Regeringsformen, varför ett åtagande att agera eller rösta på visst viss inte kan ses som ett kontrakt i den meningen att skadestånd eller dom kan användas för att sätta press på den som vägrar att göra det som ”utlovats”. Ett sådant åtagande är möjligtvis vad som brukar kallas ett ”gentlemans agreement”. Men i politikens värld gäller inte ens en sådan moralkod.

Jöken är bara en ”överenskommelse” rätt och slätt. Den kan vem som helst strunta i.

För övrigt älskar jag liknelsen med den fågelart som agerar påträngande mot sina bevingade medvarelser av mindre storlek. Detta genom att göken lägger sina ägg i deras bo med en på sikt förödande verkan på småfåglarnas egen avkomma. Den trängs ut ur boet. Det är precis vad S-partiet hoppas ska hända småpartierna genom Jöken.

Annars har göken fått en komisk framtoning via gökuret. Ko-ko! Ett något fjantigt flängande utgenom luckan. Nu är det lucköppning! Det är kanske denna komik som S-partiet vill undvika genom sitt snack om JA, januariavtalet. Ko-ko!

Censurerad bild borttagen, tyvärr…

Två av de teman jag just nu har på hjärnan är den politiska klassen och EU. Har de något gemensamt? Javisst. Kolla in bilden ovan.

Den föreställer Heléne Fritzon på kampanj inför EU-valet. Kolla in miljön och hennes framtoning. Välfrissad, röda läppar och väl lackerade naglar. Så närmar man sig arbetarklassen.

Läs sedan hennes egenberättelse på Wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Heléne_Fritzon

Det är klassbakgrunden hos en yrkespolitiker jag är ute efter. Ingen utbildning nämns. Rakt in i politiken tycks det. Tydligt klasskoppling familjärt – dvs gift med två politiker (s) på rad. Rak karriär inom partiet. In i regeringen och ut då Ygeman lämnade respeltive återvände. Fett betalda sidouppdrag. Och nu – i egenskap av reservminister – på väg till secondhandlagret i Bryssel/Strasbourg, med lågbeskattade arvoden på ingång. Pensionen lär bli hög och i allmänhet förtida (jämfört med jobbarna på bilden).

Jag tror inte att Fritzon är varken sämre eller bättre än genomsnittet av hennes klasskamrater (manliga eller kvinnliga). Det vet jag inget om. Men det är bilden och EU-kampanjen som är den intressanta illustrationen till dagens politiska situation i det demokratiska västra Europa (än värre är det förstås i öst). En appell från yrkespolitikern till den arbetande klassen.

Är det denna typ av politiker som kan reformera Sverige?

PS! Särskilt skoj är att en person med denna bakgrund ansvarat för ”civilrättsliga” frågor i en svensk regering. Är hon månne expert på familjerätt?

Idag säger KD:s Ebba Busch Thor att partiet kan tänka sig att i framtiden förhandla med SD-partiet i frågor av gemensamt intresse. Visserligen försökte Anna Kindberg Batra något liknande för ett drygt år sedan. Men varken hennes parti eller tiden var mogen. Nu tror jag M-partiet inte har något annat val än att följa KD.

Nu sker det som många skåningar en god tid uppfattat som naturligt. Dvs att samtala med ett annat parti som man delvis har sakpolitisk gemenskap med. Som jag ser saken är det egentligen inte ett kommande ”samtal” som är det minnesvärda. Det stora är att S-partiets rutschbana utför idag fått ett synbart slut. Då ett öppet samtal medför att SD släpps in i finrummet är S-partiets era för överskådlig framtid passerad i svensk politik. Det är något mycket stort. En ny politisk majoritet till höger formas. S-partiets dödskallemärkning av SD bryts och ett normalt samtalsklimat kommer att inledas i landet. I S-partiets liktåg marscherar C- och L-partierna, som nyligen gjort bort sig då dom valt att förena sig med det parti man gått till val mot. Idag tillhör dom en regeringsmajoritet. Men i morgon är dom antagligen mest att se som spillror från S-partiets era.

Jag skriver era. I det ligger en honnör till vad S-partiet uträttat under många år till och med Tage Erlanders sista regering. Ett viktigt och imponerande samhällsbygge syns i backspegeln. Olof Palme beskriver den första nedgången eller S-parantesen. Kommande regeringsskifte åt höger (alltså efter Löfven) blir den avslutande parentesen. Högerspöket detroniseras. Detta är vad jag tror då jag ikväll skådar in i den svenska politikens kristallkula. Jag hoppas min spådom slår in. Många viktiga reformer väntar nämligen.

Min förhoppning baseras inte på en tilltro till SD:s politik. Den är tvetydig och delvis problematisk. Förhoppningen bygger på min övertygelse att ett öppet och fördomsfritt samtal om politikens sakfrågor är bäst för Sverige.

I Di 2019-03-20 hävdar fyra kända företagsdirektörer att sparkandet av Cecilia Wikström som kandidat i EU-valet är skadligt. De fyra skriver om behovet av kontakter mellan näringsliv och politikens värld. Och att de väl känner till hur jäv ska hanteras. Vidare anser de att politikerna måste skaffa sig kunskaper om livet utanför den bubbla de befinner sig i. En sfär där politiken blivit ett yrke.

Det är enkelt att på ett allmänt plan hålla med om detta. Men de fyra skjuter vid sidan om målet. Den jävsproblematik de fyra känner till från den privata sektorn rör bolagsbeslut som riskerar att strida mot företagets eget intresse. Denna risk vill många företagsledare motverka. Däremot uppkommer jäv förstås inte vid beslut som är gynnsamma för bolaget.

Även inom det offentliga uppkommer en jävsproblematik. Låt mig peka på tre roller. Lobbyister är externa informatörer och påtryckare på personer i den politiska apparaten. Det finns tusentals sådana i Sverige och i EU:s korridorer. En näraliggande funktion har dörröppnaren. Det är en före detta förtroendevald, som utnyttjar sitt gamla kontaktnät för att påverka politiker att agera på ett visst vis. I båda rollerna omfattas exv påverkan på det offentliga, som står i beredskap att sluta avtal med enskilda om upphandling av varor eller tjänster. Upphandling omsätter som bekant idag mångmiljardbelopp. Påverkan kan även avse innehållet i en framtida lag. Det är därför självklart att företagen gärna vill öppna en bakdörr till den politiska makten. Det gäller att smidigt tränga sig före konkurrenter som inte har samma förmånliga position i förhållande till de politiker som ska fatta beslut. För detta insidesarbete är bolagen givetvis villiga att betala stora belopp.

Huvudrollen i detta drama har den politiska beslutsfattarensjälv. Risken är nämligen att politikern verkar för intressen i strid mot de offentliga mål, som väljarna satt honom eller henne att förvalta. En politiker som agerar för det offentliga måste därför normalt undvika misstanken att han eller hon gynnar ett företag eller annan extern intressent. Jag tänker nu främst på en parlamentsledamot som har ett uppdrag hos ett företag – exv såsom styrelseledamot. Kan politikern ifråga misstänkas för ovidkommande hänsyn blir risken för jävsbindning i det allmännas tjänst uppenbar. Man kan säga att saken gäller en form av politisk vänskapskorruption. Genom nyckeln till det politiska rummet ges en extern intressent möjlighet att utöva makt så att säga från insidan. Den beslutande politikern, tillika styrelseledamoten, kommer att sitta på två stolar.

Bakom de fyra direktörernas söndagsskolebild – och plädering för vidgade kontakter mellan affärslivet och politikens värld – finns alltså en högst konkret och allvarlig problematik om risker för jäv och ytterst korruption. Det är självklart att de privata och offentliga intressesfärerna måste samtala med varandra i många viktiga principfrågor. Men enbart på armlängds avstånd och givetvis utan överlämnande av pengar. Enligt min mening är fenomenet dörröppning (och påföljande politikerbeslut) en samhällsfara. Syftet är att uppdragsgivaren ska snika sig före sina konkurrenter in till politikernas smörgåsbord. Det är beklämmande att EU-parlamentet inte tagit till hårdhandskar mot ledamöternas arvoderade sidouppdrag.

Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Dagens industri/debatt www.di.se

https://www.di.se/debatt/professorn-politisk-dorroppning-for-naringslivet-en-samhallsfara/

EU har byggts av entusiaster med sug efter makt. Visst fanns det goda skäl, efter ett uppslitande världskrig, att några av de främst inblandade nationerna ville bygga en kommersiell gemenskap kring fri handel och medföljande laggemenskap. Det var mycket klokt. Och har skapat en potential inte bara för fred utan också ekonomisk tillväxt. Jag talar om det som förr kallades den Europeiska gemenskapen, EG.

Fram till senare delen av 1970-talet fungerade detta viktiga gemenskapsbygge väl. Men sedan 1980 har det enligt min mening gått utför med gemenskapen. Detta sammanhänger med tanken om en union, en överstatlighet, som det första parlamentsvalet 1979 blev ett avstamp för. Unionstanken har framför allt drivits av Europas mest centralstyrda demokrati, Frankrike. Krigets förlorare Tyskland har något motvilligt hängt på, men engagemanget har blåsts under i och med att den tyska ekonomin skördat frukterna av gemenskapen (något som Frankrike inte alls gjort i samma mån, och absolut inte Italien). Frankrike gillar att se sig som Europas centralpunkt. Och idéer om storskaliga projekt styrda från Paris finns sedan Napoleon Bonapartes dagar. På den tid blev inte resultatet bestående. Mycket talar för att samma sak gäller idag. Varför?

Jag tror att det har göra med själva bygget av EU, dvs hur kroppen för den överstatliga samverkan konstruerats. Om jag fortsätter med byggmetaforen gäller det frånvaron av en fast grund med stabila våningar därovanför. Jag menar att EU däremot byggts uppifrån. Man har startat med den flotta takvåningen, dvs parlamentet, och sedan hoppats att våningarna i mitten ska bli färdiga bara entréplanet fungerar. Ingången rör valet av medlemmar som har förmåga till politiskt samarbete. Alltså ett typiskt franskt skrytbygge i stor skala. Men på lös grund.

Huvudproblemet med EU är att unionen omfattar stater med helt olika politisk och ekonomisk utveckling. Att enas om handel och tillhörande rättsliga frågor är svårt, men tämligen enkelt jämfört med att få 28 stater att gå i samma politiska riktning. Jag menar inte att en union är omöjlig. Men frågan har väckts på tok för tidigt. Den har dessutom lanserats av politikens andrasortering, dvs personer som av olika skäl flyttas ut ur de olika nationernas centrala politiska sfärer. Det häpnadsväckande är att detta B-lag har tillåtits bygga upp den överstatlighet, som ett mycket stort antal européer idag står tvekande inför (en majoritet tycks dock för). Även om penningbidrag från Bryssel gärna slukas, så obstruerar flera av de nya medlemsländerna ett fortsatt unionsbygge. Österut, från Polen i norr till Italien i söder, finns en allt starkare proteströrelse mot den fransk-tyska överstatligheten. Med Storbritannien på väg ut ser därför framtiden för unionen dyster ut.

I denna situation tror kloka människor att EU:s ledning skulle dra öronen åt sig och skapa en enklare gemenskap (som även britterna gillar). Det vill säga riva bort en handfull överstatlighetsmoment och bygga en stabil handelssamverkan med möjlighet till expansion, då tiden är mogen för unionstankar. Men det är inte detta som sker i Bryssel. Här gäller ännu fransk-tyskt hej och hå! Anförda av andraplansfigurer som Tusk och Junker drivs i stället en politisk kamp mot regeringarna i den östra halvan av Europa. Syftet tycks vara att tvinga igenom det slarvbygge som formats kring Napoleons gamla lydstat Belgien. Strategin verkar dödfödd. Den skapar bara ännu mer motstånd hos länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien mfl. Nationer som ännu inte borde ha släppts in i ett unionsbygge, men som förmodligen platsat i en handelssamverkan.

Det är alltså rätt att säga att EU-bygget skälver i sina fogar. Jag skriver detta när ett val till det så kallade europaparlamentet snart äger rum. Jag menar att parlamentet som sådant är en sorglig historia. En typ av europeiskt klotterplank, lyckligtvis utan direkt rätt att besluta för unionens räkning. Men just karaktären av ”hela havet stormar” innebär att parlamentet riskerar att initiera beslut som senare konfirmeras av medlemsländerna – i allmänhet genom majoritetsbeslut. Det nationella valdeltagande i valen till parlamentet är lågt. De valdas legitimitet blir därför också låg. Till detta kommer det otäcka systemet med lobbyism, som har sitt centrum i Bryssel med kanaler in i EU:s olika delar, inte minst parlamentet. Det rör sig om kanske 30.000 privata aktörer som dagligen vill påverka EU:s politiska inriktning. Bakom står företag och andra organisationer med sina själviska intressen.

Det är sjukt att lobbysystemet accepterats inom EU. För ledamöter i parlamentet finns enbart ett dåligt kontrollerat krav på anmälan beträffande mottagna arvoden (inom vissa gränsbelopp). Men rätt att ta emot pengar för att jobba för externa intressen har alltså en ledamot. Enligt DN 2019-03-12 toppar ledamoten Antanas Guoga från Litauen med sina omkring 8.000.000 kr i sidoarvoden per år från 17 bisysslor. Men om anmälda belopp är sanna vet ingen. Cecilia Wikström intar en föga hedrande plats nr 13 med drygt 800.000 kronor om året från 2 uppdrag. Beloppen kan jämföras med ledamoten arvode på 900.000 kronor per år från parlamentet (frånsett generösa tilläggsersättningar).

Ett namn som är värt att notera är Guy Verhofstadt, partivän till Wikström i parlamentet. Han är före detta premiärminister i operettkungadömet Belgien. Verhofstadt säger sig dra in ungefär lika mycket som Wikström för en handfull uppdrag. Men belgiska källor uppger att han i själva verket inkasserar över 2.300.000 kronor per år. Skillnaden är alltså stor mellan anmälningarna till parlamentet och de arvoden som faktiskt mottas.

Anledningen till att jag nämner detta namn är att han samarbetar med Frankrikes president Macron och därför är en möjlig toppkandidat för en hög position inom EU efter valet. Macron vill införa ännu mer av överstatlighet i kampen mot de högerkrafter som ansätter Frankrike och EU. Han pläderar exv för ett gemensamt skuldansvar euronationerna emellan. Han talar även om ett ”moraliskt överlägset” EU – en vänsterambition anas. Därför är det mycket hoppfullt att Merkels efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK kallad) i dagarna ljudligt protesterat. Jag hoppas att hon tar ledningen för en reformering av gemenskapen. Franska mediers motreaktion är emellertid hotfull. Flera tidningar talar om en konflikt mellan Frankrike och Tyskland och till och med om ”krigets nerv”. Fredsbygget skakar, tycks det.

Jag ogillar med andra ord ett överstatligt EU. Min text förklarar också varför jag hittills inte deltagit i något val till det så kallade parlamentet. Men i höstens val överväger jag att rösta på en kandidat som verkligenvill förändra unionen till en ekonomisk gemenskap i den stil som fanns före 1980. Frågan är om någon sådan modig kandidat finns? Det vill säga en person som vill avskaffa sig själv som ledamot i ett låtsasparlament.

Torsten Sandström

Häromdagen sa inrikesminister Damberg att ”gängvåldet måste ner”. Vem tycker inte det. Märk att yttrandet kommer från en regering som haft fyra år på sig att minska klanernas krig i förorterna. Vem tror att den nya regeringen kommer att lyckas bättre?

Men allvarligare är att Dambergs budskap innebär en frontalkollision med den tidigare S-regeringens egen strategi. För ett drygt halvår sedan beslöt regeringen, med stöd av C-partiet, att sk ensamkommande – som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd (och alltså ska återvända hem) – skulle ges en andra chans med nya ansökningar. Migrationsverket uppskattar antalet personer till 9.000. Nu bortser jag från det märkliga att en stor grupp beviljas något som påminner om amnesti. Jag bortser också från de miljardkostnader som beslutet tynger svenska skattebetalare med. Jag tänker nu på mördandet i förorterna. Om två procent av personerna i denna problemgrupp ägnar sig åt brottslighet får polis, åklagare, domstolar och fängelser minst 200 olika brottslingar att jobba med. Om en halv procent av dem hamnar i droggäng som skjuter kan vi räkna med kanske 40 nya mord. Ett svindlande problem för ett folk som önskar har lugn och ro i vårt hörn av världen.

Damberg har suttit i regeringen i snart fem år på rad. Hans uttalande är inte bara en logisk katastrof. Det är dessutom en perfekt illustration på talesättet ” att tala med kluven tunga”. Tyvärr har det blivit ett allt vanligare handlingssätt hos den politiska eliten. Okej att folket går att lura några gånger. Men inte i längden. Damberg bereder vägen för en svensk politisk utveckling i stil med den i USA (Trump) eller Italien (regeringskoalitionen). De två senare kallar S-regeringen ett hot mot demokratin. Det kanske är så. Men det stora hotet är regeringen själv som säger ett och gör ett annat.

Ännu ett högkomiskt konstprojekt från Wanås muntrar kanske upp lördagen! Och detta ska uppenbarligen röra sig om feministisk konst. Kreativitet och nyanser (in spe) sprutar.

Under antiken utvecklade konstnärer stor teknisk skicklighet. Efter renässansen har de alltmer sökt personliga perspektiv och – efter år av träning – lanserat sköna metoder att hantera färg, form och ljus. Målet blev att gestalta något sinnligt.

Idag studeras en fem veckors kurs i feministisk teori. Och därefter slänger tjejerna sig på golvet insmetade i (en!) färg. Marcel Proust hade bleknat. Matisse och Picasso skrattat på sig. Men inte dagens nya konstnärsgeneration. Och nu lägger sk ”konstvetare” sina pannor i djupa veck. Det som inte syns i bild måste förklaras med ord. Ändå förstår ingen budskapet.

Men som sagt, hög komik i sin fullständiga tomhet. Hundra procent nonsens. Varsågod! Sydsvenska Dagbladet bjuder!

Slutligen. Om allt förklaras som konst, blir resultatet att inget är märkvärdigt. Konstens blir nonsens.

I debatten efter terrordådet på New Zealand framhålls med rätta att islamfientliga åsikter är oroande. Till och med livsfarliga om de får grepp om vettvillingar. Men när farobudskapet presenteras i svenska medier är avsikten normalt att avskräcka människor från att lyssna på högernationalister. Detta är i allmänhet orättvist. De allra flesta på den kanten är fridfulla, även om de hamnat snett i politiken. Den som inte verkar för brott har all rätt att öppet framföra sin åsikt utan att stämplas som ”våldsbejakande”, ett svensk favoritbegrepp bland vänsterliberaler. Framför allt ett slagträ mot högernationalister.

Ett större problem, än fokus på enskilda högermonster, är att en saklig diskussion om påträngande problem rörande islamism försvåras. Det finns faktiskt större skäl för kritik av denna rörelse. Det är nämligen fullt klart att vissa som ansluter sig till islam – även här en minoritet – skapar massiva problem i Sverige.

Vi har nyligen sett Akilov mörda på Drottninggatan när han borde har varit förpassad ut ur Sverige för länge sedan. Vi ser i dagarna hur grymma IS-krigare vill återvända till Sverige med risk för att de här kommer att fortsätta sin laglöshet. Vi ser stundligen på staden hur islamska kvinnor tvingas bära slöja och leva i skuggan av sina män. Likaså ser vi hur klanernas drognätverk gör upp i förorterna under skurar av dödande skott. Islam är en dogmatisk och i många fall förtryckande religion och kulturbotten. Detta är något man inte får säga, men som många vet och talar om dagligen.

En fruktansvärd massmördare på New Zealand får därför inte göra att vi tappar fokus på dagens huvudproblem vad gäller förtryck och dödande i det svenska samhället. Alla islams avarter måste kraftigt kritiseras. Staten Sverige måste sätta ned foten (inom ramen för religionsfriheten). Nya svenskar måste uppmanas att lämna sin gamla kulturs elände och endast bejaka dess goda sidor. En monstruös aktion i Norge eller på New Zealand får inte medföra att vi än en gång spelar IS-kramare, vapendesperados klanförtyckare i händerna. Vi har redan gett dom alltför bra kort.

Någon beundrare av svenska banker är jag inte. De existerar i kraft av att finansiella aktörer måste finnas för att slussa betalningar i det moderna samhället, nu framför allt för transaktioner via kort. För detta tar bankerna betalt. Men någon bonus får jag inte för att jag har pengar på mitt konto hos banken.

När banken lånar ut pengar tar den gott betalt, trots att banken själv får låna pengar i Riksbanken nästan gratis. Bankernas vinster baseras till god del på utlåning till fastighetsägare. Detta driver priset för villor och bostadsrätter i höjden. Höjs räntorna och/eller sjunker bostadspriserna riskerar bankerna än en gång att hamna i problem.

Kriminellt är att bankerna hjälper skumma personer att tvätta svarta pengar vita. Hittills tycks dock SEB och SHB ha hållit sig utanför denna typ av beklämmande brottslighet. Det är bra.

Men Nordea och Swedbank har ertappats med fingrarna djupt ner i syltburken. Särskilt beklämmande är Swedbank, som domineras av rörelsen kring S- och C-partierna. Förr en stolt folklig lokal sparbanksrörelse. Nu ett börsnoterat bolag, styrt av Folksam, politiker och sparbankspampar. Hittills har Swedbanks VD haft en hög profil och talat om att man minsann i sysslat med penningtvätt, som Nordea och Danske bank gjort. Efter ett år visar det sig att VD helt enkelt bluffat. Hon som stoltserat över sin laglydighet har till råga på allt varit chef för den rörelse i Baltikum, som hjälp Putins brutala hantlangare att tvätta plundrade pengar rena. Dessutom tycks bolagets styrelse ha haft vetskap om sanningen, enligt dagens väl underbyggda tidningsrapporter.

Nu står Swedbank med brallorna långt ned. Det är pinsamt. Det kommer att stå banken och dess småaktieägare mycket dyrt. De senare känner jag för. Men inte för storägarna. Intressant är att Folksam och Sparbanksgruppen jobbar för att Swedbanks styrelse och VD ska få ansvarsfrihet på kommande bolagsstämma. Locket ska på! Den bank som tvättat svarta pengar vita vill inte tvätta sin egen smutsiga byk.

Förr sjöngs det” sådan är kapitalismen”. Vad ska man sjunga idag?

—–

Några dagar senare (22/3) lägger Swedbank fram en hastrapport, som får mycket medial kritik. Enligt min mening framträder en bild av att VD, styrelsen och majoritetsägaren Folksam ganska länge känt till den tickande bomben om penningtvätt. Deras strategi är därför att hålla samman och hålla käft. Folksams sk hållbarhetschef slår knut på sig själv, vilket är pinsamt. Allt är ett beklämmande skådespel, som spiller över på ett redan hårt plågat S-parti, med många nätverkskontakter till skandalbanken.

—–

Ännu några dagar senare på dagen för Swedbanks bolagsstämma (28/3). Swedbanks VD avgår. Men styrelsens ordförande Lars Iderström kvarstår och vet ingenting. Som partigängare (S) kan han inte tänka sig att avgå. Ungefär som i Sovjetunionen, alltså. Han får höjt styrelsearvode. Folksam (eller det företag som ibland kallas Folkskam) har förtroende för ledningen. Precis som på sovjettiden. Allt detta händer i Swedbank, som i tidigare kriser räddats att skattebetalarna. Precis som i Sovjet. I grunden rör det sig också om tvätt av kriminella pengar i Ryssland.

En politiskt korrekt symbol:en krossad tomat. Närodlad av bloggaren.Utan statlig tillsyn.

Lars Bern skriver tankeväckande om hur teserna hos ideologerna bakom klimatkrisen inte håller samman. Bern är vetenskapligt skolad (Kemisk reaktionsteknik) och har bred erfarenhet och omfattande författarskap. Han är ledamot av Vetenskapsakademins miljökommitté.

Den frågeställning som Bern tar upp är tekniskt svår. Men ytterst viktig. Löser verkligen bioenergi den klimatkris som är på allas läppar? Berns resonemang förefaller övertygande. Förbränning av flis, vegetabiliska oljor, matavfall (och annat sk förnybart) skapar också CO2. Bern är heller inte ensam bland experterna. Det verkar som en ny svensk politik krävs för utveckling av en modern generation av kärnkraft. Forskning om detta pågår utomlands och kunskapen där riskerar att bli dyrköpt för svensk del när det blir skarpt läge. Det verkar som klimathetsen och den politiska dogmatiken fört Sverige i fel riktning. Utan kärnkraft väntar en samhällsförändring – utan ens elbilar, elvärme, industriproduktion mm – som endast en miljötaliban kan tycka är bra.

Läs och fundera själv!

https://anthropocene.live/2019/02/21/stang-omedelbart-alla-bioenergianlaggningar/

Det är intressant att jämföra Berns artikel med den text som 270 personer står bakom i DN 2019-03-15, se nedan. Undertecknarna sysslar med olika slag av miljöforskning, men kallas ändå av DN för klimatforskare. Tanken är antagligen att mängden underskrifter är lika med sanning.

Men det anmärkningsvärda är avsaknaden av teknisk analys av klimatet eller diskussion – för och mot – konkreta miljörisker på. Inget om tidsfaktorn på längre sikt (efter 2040). Inget om kärnkraftens potential (som miljökämpar inte vill tala om). Hela texten baseras på Parisavtalets siffror. Och på Greta Thunberg. Enligt Barnkonventionen har hon förstås alltid rätt. Punkt slut!

https://www.dn.se/debatt/vi-klimatforskare-stodjer-greta-och-skolungdomarna/

Att skrämma barn går bra. Det syns idag då skolsalarna är halvfulla. Men att föra en öppen och nyanserad diskussion för och mot är svårare. Jag är inte alls tvärsäker i denna fråga. Men Berns argumentation står sig bra mot de 270:s budskap, tycker jag.

Därför ännu en intressant länk från SVT opinion igår (en kanske oväntad källa):

https://www.svt.se/opinion/i-tider-av-klimatlarm-hall-fast-vid-vetenskapen

Liksom Bern artikel visar denna text på att de 270 miljöforskarna uppträder alltför tvärsäkert. Mer tro än vetande, tycks det. Det går inte att utesluta att FN:s miljöfront främst drivs av ett intresse av samla världen kring globala politiska mål, som inte baseras på klimatets faktiska utveckling eller risker.

Torsten Sandström

Läser i Dagens industri att Pär Nuder hamnat i blåsväder. Det verkar röra sig om alkohol. Kanske också om någon form av förtryckande närgångenhet.

Efter en karriär som politiker har Nuder satsat på att erbjuda näringslivet sina kunskaper om hur dörrar till det offentliga ska öppnas. För privata företag är givetvis offentliga kontrakt smaskens. Att få råd och dåd från en högt uppsatt sosse om smarta bakvägar till avtal med stat, kommun och landsting är därför värt många sköna kronor. Nuder har alltså gjort som många partikamrater agerat tidigare, exv Göran Persson och Björn Rosengren. Den privata sektor dom tidigare gisslat låter man nu göda dem själva genom att avslöja genvägar till skattebetalarnas pengar.

Alla tre (och andra lobbyister) levererar tjänster som inte bör tillhandahållas, ty de ger företag en gräddfil vid avtal med det offentliga, en fil som strider mot tanken om öppen konkurrens och förbud mot kamratkontakter (vänskapskorruption). Det är faktiskt fråga om en typ av prostitution. Att de tre kännetecknas av machoism och att veta bäst kompletterar bilden.

I Nuders fall kan han som styrelseledamot i Skistar AB (redan 2011) exv ha varit med om att kamma hem ett statsbidrag på en kvarts miljard för ett omdiskuterat flygplatsbygge i Sälen. Ett annat exempel rör Ip-only Holding AB, där Nuder varit styrelseledamot fram till 2018. Bolaget bygger regionala fibernät och söker för detta statsbidrag i miljardklassen. Ägare av detta bolag är EQT AB, där Nuder är sk industriell rådgivare. Det kan alltså inte råda någon tvekan om att Nuder tar betalt för att knyta förbindelser mellan privata företag och det offentliga. Mot ersättning hjälper han sina intressebolag att få statliga pengar och blåser på så vis konkurrerande företag på bidragskonfekten. Han är alltså lobbyist eller dörröppnare. I mina ögon rör det sig om skumrasksysslor som borde förbjudas eller hårdregleras. Men det är den ”kompetens” Nuder har att sälja.

För övrigt är det intressanta inblickar som vi ibland får i beteenden hos den politiska adelns toppskikt. Rosengren går på porrklubb för kvinnofackets pengar. Person navigerar in sin kärlek som chef för Systembolaget. Borg och Nuder super till det. Finns det något gemensamt? Enligt min rör det sig om en syn på sig själva som maktfullkomliga. Dåtidens furstar gjorde som dom behagade. Nutidens går i liknande fotspår. Mest intressant är att Nuder inte själv ser problemet kring sitt eget handlande. Nuder ser sig själv som fullkomlig och börjar yra om maktkamp. Han påstår att motsidan använder maffiametoder. Sådan är hans politiska hemmiljö. Den föder hybris och pampfasoner. Till denna miljö hör att Nuders nuvarande problem har en koppling till en ovänskap med Anders Sundström, en annan S-märkt fd minister, som inom Skistar bidragit till att ge Nuder silkessnöret. Så ”maffiafasonerna” rör kanske bråk inom S-rörelsen?

Nuders omdömesförmåga kan verkligen sättas ifråga. Jag är själv medlem av det 40-talistgäng, som han kallat ”köttberget”, en exempellös kränkning av en hel generation. Nuder ifrågasatte vår rätt till försörjning via pension. Därför är det svårt att tycka synd om Nuder när hans självpåtagna roll som storman och ”styrelseproffs” vacklar. Han som i egenskap av lobbyist indirekt tillskansar sig stora belopp från svenska folket. Han är proffs på att låsa upp bakdörrar och smyga sina kunder till feta kontrakt. Nu gäller det att mjölka det offentliga. Nuder har tappat fotfäste i verkligheten. Om jag minns rätt brukar sossarna tala om vissa kryp i den röda fanans veck…

Torsten Sandström
2019-03-13

Den svenska landstingsvården är dyr och svagpresterande. Det finns en rad rapporter och tidningsartiklar som visar på systematiska brister (några internetkällor anges nedan). Vårdkvaliteten är hög i Sverige, men ändå inte i topp. Många problem tynger landstingens vårdapparat. Detta trista konstaterande beror på fem tydliga fel.

1 Hög kostnad per vårdinsats. Sveriges medborgare betalar mer än tiondel av sin lön till landstingen. Annorlunda mätt förbrukar vårdapparaten c:a 11% av Sveriges BNP. Följden blir en fjärdeplats i ligan om Europas dyraste vård. Tankeexperimentet (baserat på aktuella anbudspriser) att all vård i stället utförts av privata entreprenadföretag, såsom exv Capio AB, visar att prislappen kan sänkas med mellan 10-15 procent. Detta innebär att nuvarande vård i offentlig regi kostar folket omkring 75 miljarder kronor extra per år. Besparingspotentialen är med andra ord stor.

2 Bristande tillgänglighet. Det som tydligast visar på problem inom landstingens vårdapparat är de långa köerna. Trots att Sverige ligger i toppen avseende antalet läkare per medborgare så låter landstingen patienterna vänta. Allvarligt sjuka tvingas stå i kö länge, ibland mer än ett halvår. Antalet som väntat mer än 90 dagar har nästan fördubblats till 110.000 under de senaste fyra åren. Också plötsligt sjuka med vardagliga krämpor tvingas vänta för en tid hos vad som ironiskt nog brukar kallas ”öppenvården”. Med detta avses i allmänhet en vårdcentral. Och alltså inte den privata läkare, med egen mottagning, som ofta utomlands snabbt kan kontaktas per telefon. Vidare visar det sig att bokade vårdinsatser inte sällan ställs in eller att lediga läkare saknas. Det är därför vanligt att dyrbar teknisk sjukhusutrustning helt enkelt står stilla, oanvänd under en del av arbetsdagen. Kirurger har exv i genomsnitt enbart en operationstid på 5-6 timmar per vecka och andra specialistläkare ägnar bara 1/3 av sin arbetstid åt möten med sjuka!

3 Överdimensionerad administration.Den viktigaste förklaringen till patienternas väntan är att landstingens administrativa apparat funkar dåligt. Trots en ökning av antalet läkare med 2 % och antalet byråkrater med 36 % det senaste decenniet så utförs landstingens vårdinsatser i ett markant lägre tempo än utomlands. Allt tyder på att mängden administratörer medfört att vården stoppar upp och kör fast. Detta sammanhänger med den svärm av rapporter, statistik, blanketter, regeldiskussioner, sammanträden mm som tynger den offentliga vårdpersonalen, med resultat att viktigt vårdjobb blir lidande. En svensk sjukhusläkare har enbart 900 patientmöten per år, jämfört med OECD-snittet på 2.400! Vidare lägger våra läkare ned 2,5 gånger mer tid åt administration än sina engelska kollegor. Det administrativa problemet syns också i personalens arbetstider, som medför att landstingens vårdapparat stockar sig. På grund av generösa avtalsregler, rörande exv jourkompensation, hålls viktig vårdpersonal utanför arbetsplatsen. Man kan därför säga att landstingen och vårdfacken – som står bakom kollektivavtalen – tillsammans ansvarar för att patienterna inte i tid nås av den vård de så dyrt betalar för.

4 Specialisering som utarmar vårdyrkena. Det är fullt klart att läkarvetenskapen skördat enorma framgångar enbart under de senaste femtio åren. Detta är förstås mycket bra och syns i en ökad medellivslängd. Men specialiseringen i drygt 60 egna discipliner skapar samtidigt problem med vilken läkare som ska ansvara för vad. Experterna flyr naturligt nog den ”öppna” vården. Där förvandlas allmänläkarna till stressade remittenter och receptskrivare. De får svårt att följa patienternas vårdförlopp. Återkopplingen mellan deras jobb och specialisternas slirar. Den viktiga kunskapsuppbyggnaden hos vårdens ”fotsoldater” hindras alltså. Många patienter hamnar även mellan stolarna hos de stora sjukhusens specialister. Och åtskilliga patienter slussas hit och dit för att till sist hamna i limbo. Vårdinsatserna splittras alltså, delvis i onödan. Utvecklingen motverkar en helhetssyn på patient och hälsa.

5 Inkompetent styrning. Den långa rad av brister som jag (stödd på vårdexperter) radar upp har sin enkla förklaring. Den svenska vården styrs ovanifrån av politisk inkompetens. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Visst är beskattning och vårdprioriteringar i grunden politiska frågor, som kräver medverkan av demokratiskt valda män och kvinnor. Men för en god vård behövs sannerligen inte 21 svenska landsting. Inte heller SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med 1200 byråkrater. Alltså 21 landsting och SKL som tex inte ens klarar av att samordna landets IT-system för vården – förmodligen på grund av okunniga beslutsfattare. Inte heller behöver svensk vård många hundra välbetalda politiker som sammanträder dagarna i ända, utan att ändå åstadkomma ett resultat som är i nivå med Europa. Mycket grus i maskineriet skapas dessutom genom att SKL sluter avtal med vårdfacken rörande arbetstider och vårdarbetets innehåll. Två politiska världar som tillsammans gör upp. Resultatet blir att politiker och fack sitter i varandras knän. Och att de svenska kollektivavtalen om arbetstider motverkar ett rimligt tempo på vårdinsatserna. Det blir patienterna som hamnar i kläm.

Slutsats: gigantiska reformbehov finns. Med tanke på mängden svåra problem som jag nämnt väcks frågan om vad som måste ske. Här finns mycket att säga. Men först och främst menar jag att landstingen och SKL måste avvecklas. De har helt enkelt förlorat spelet. I stället bör en statlig vårdmyndighet för upphandling och finansiering ta över ansvaret. Till en lägre kostnad för skattebetalarna blir det därefter riksdagens uppgift att besluta om pengar till vården och allmänna kostnadsramar. Sedan ska den nya statliga myndigheten (rimligtvis via en handfull regionala kontor) handla upp vård från olika vårdleverantörer.

Upphandlingen bör i främsta ledet ske via ett nytt system med många privata läkare med egna mottagningar (här finns som sagt flera effektiva EU-förebilder). I andra ledet via privata vårdcentraler. Både privatläkare och vårdcentraler ska normalt erbjuda veritabel ”öppen” vård, dvs en vårdtid på dagen för patientens begäran. Och i det tredje ledet ska upphandling ske från stora sjukhus som – liksom vårdcentralerna – drivs av privata vårdföretag. Systemet bygger på konkurrerande företag, som (i likhet med Capio AB idag) driver vården betydligt effektivare och billigare än landstingen. Om det offentligas prislapp minskas rejält måste alla kloka människor strunta i att vinst kan komma utdelas till företagens aktieägare. Allt tal om ”förbud mot vinst i vården” har nämligen blivit en metod att dölja ineffektiviteten i landstingens drift av hälsovården.

Det är oerhört viktigt att den politiska och fackliga styrningen av det dagliga vårdarbetet upphör. Politikerna och vårdpersonalens fackföreningar ska inte lägga sig i vårdens och vårdyrkenas utformning och innehåll. Och när privata vårdföretag sluter egna kollektivavtal kommer löner och arbetstider att anpassas till EU- snittet. Lönerna kommer sannolikt att höjas något, medan arbetstiderna i gengäld normaliseras. Vidare måste särskilda insatser till för att stoppa utarmningen av allmänläkarnas viktiga sysslor i hälsovårdens frontled. Och de stora sjukhusen måste jobba hårdare med att ta hand om sjuka som riskerar att hamna mellan specialklinikernas allt snävare verksamhetsområden. Här finns alltså mycket att göra även om lösningarna inte är enkla.

Med ett stort alexandershugg ska således landstingens och SKL:s resursslöseri stoppas. Den som söker vård måste ställas i centrum, inte bara i ord, utan i handling. Omställningsarbetet blir som sagt krävande. Det behövs en kulturrevolution i synen på vårdens effektivitet. Även omfattande juridiska reformer måste självfallet till. Men om något är detta en viktig uppgift för Sveriges riksdag. Det går inte att år efter år smita ifrån uppgiften genom att hänvisa till landstingsapparaten. Landstingen har nämligen gjort sitt och fått ett rungande underbetyg vad gäller de fem basala punkter som nyss nämnts! Landstingens symptom på sjukdom är alltför tydliga. De har blivit en del av det onda. Därför måste landstingen avvecklas. Många politiska makthavare har sin försörjning genom landstingens döda hand. Detta problem får inte stoppa framväxten av ett nytt svenskt vårdsystem.

Torsten Sandström

2019-03-12

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/

Internetkällor i urval:

Wettervik mfl i DN, Bara om staten tar ansvar för vården kan köerna kapas, https://www.dn.se/debatt/bara-om-staten-tar-ansvar-for-varden-kan-koerna-kapas/

Fölster mfl i Dagens samhälle, Läkarna är fångar i ett ineffektivt system,

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/laekarna-aer-fangar-i-ineffektivt-system-12079

Sandström i Timbro/Smedjan: Landstingens döda hand,

https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

SAMLING TILL KLASSFEST PÅGÅR

Jag är medveten om att jag tjatar då jag återkommer till hur landets politiker, deras familjer och vänner bygger ett gemensam intressenätverk. Det går dels ut på att hålla nya partier utanför. Och dels att se till att de gamla innanför befäster rollen med politik som yrke, en permanent och ekonomiskt gynnad sysselsättning. Att tala om detta brukar kallas populism. Det anses fult. Nästan snaskigt. Men jag är inte ensam om att se en allvarlig motsättning växa fram, mellan eliten och folket. Ett nytt politiskt frälse. ”Den härskande klassen” heter Bengt Eriksson bok från 2015 om Sveriges politiska elit. Det är en parallell till C H Hermansson kända skrift från 1960-talet om de femton finansfamiljerna som styrde näringslivet. Den nya politiska klassen är faktiskt mäktigare än direktörerna. Den behärskar såväl landets offentliga sektor som – via lagstiftning – den privata sfären.

Varje dag får vi bevis för hur de politiska familjernas nätverk befäster sin position. Visst förefaller en del vara på väg ut, som Corazza-Bildt och Cecilia Wikström. Men de biter sig ändå fast så gott det går. Corazza-Bildt missade posten i EU-parlamentet, men fick ändå strax efteråt ett nytt jobb på själva parlamentet. Och Emma Carlsson Löfdahl kommer att agera politisk vilde, sägs det, tills hon får en golden handshake i form av inkomstgaranti fram till pension från Riksdagen.

Någon säger att jag bara talar om enskilda fall. Okej, alla är inte klassmedlemmar fullt ut. Men jag som följt svensk politik under minst femtio år ser ändå ett mönster. Två av dem jag nyss nämnt har (eller har har haft) äktenskapliga relationer med uppsatta politiker. Om du tänker efter eller forskar litet kommer du att se hur familjenätverket förgrenar sig från riksdag, ut till kommuner, via landsting till olika myndigheter. Rena guldjobben är de på FN, EU eller på ambassader. Tänk på Maria Leissner som är stationerad i Stockholm, men har ”jobb” som ambassadör i Porto Novo. Tala om skänker till en adelsdam. Och att skicka en annan medlem av politikernas familj, dvs Erik Ullenhag, till Amman är väl också att jämföra med närmast en semesterresa (men är kanske anpassad till hans hustrus, Maria Elena Velascos, sysslor via UD i Jemen). Toppolitikerna tar för sig och hjälps åt. Alla vet att reträttposter kan behövas. Och bra pensioner.

Fortsätt gärna själv med att kartlägga den politiska klassen. Kolla namn som Sahlin, Åsbrink, Persson, Leijonborg, Adelsson, Söder, Bodström, Dahl, Johansson, Leijon osv för att bara nämna några från den nationella arenan. Lägg sedan till politiska familjer inom kommuner och landsting, fackföreningar mm. Jag varnar dig. Du bleknar. Resultatet blir verkligen deprimerande.

Jag lovar att hålla denna viktiga debatt igång. Om inte en rejäl omsvängning sker kommer, förr eller senare, elitens position att brista. Politiska eliter brukar växla och gå under. Men suget efter makt och pengar tycks vara ostoppbart. Innan det brister gäller det att ha ekonomin på det torra. De får skylla sig själva när de förlorar greppet.

Det tragiska är att de bäddar för ett nytt styre som – trots elitens blindhet och maktkoncentration – riskerar att bli ännu sämre från demokratisk synpunkt sett. Just det styre som eliten häcklar mest (i stället för att föra ett sansat samtal). Den nuvarande politiska klassens agerande är därför omdömeslöst.

Läs gärna denna viktiga artikel i DN 2019-03-10 skriven av professor Lars Oxelheim. Han förklarar att Riksbankens sänkning av kronans värde skapar allvarliga risker.

https://dela.dn.se/5PIEJ7BiUw97bAJcOTY_mFEauHRAbRyfmHxJ7Sy_vLxtvENLGhOoaohbdlQD9SjMhItXPNu72FabYhbdoUugzA

Och politikerna gör inget. Riksbanksfullmäktige bara ser på medan kronan sjunker i värde, husägare lånar vrålbilligt och företagen vänjer sig vid att käka räkmackor. Men räkningen kommer svenska folket att få betala förr eller senare. Var så säker.

Kolla bilden ovan från dagens DN, klimatdelen, förlåt kulturbilagan. Bild och text är underfundig. Ganska rolig faktiskt. Men om man funderar något så blir sensmoralen jobbig.

Först och främst bygger bilden på DN:s favorittema. Klimatkrisen bankar på dörren. Den är här i morgon dag. Därför är det bra att skolungdomar reagerar. Men i själva verket är klimatproblemets timing en svår nöt att knäcka. Att något måste göras är säkert rätt. Men mycket talar för att saker redan händer och mer kommer att ske. Inget tyder alltså på att en nödutryckning från skolorna måste ske.

Bilden ger för det andra en släng åt byråkratiska rektorer i Lund. Personer som anser att skollagen ska följas. Trista typer som stryper de ungas engagemang. Men hur rimmar detta gisslande av skolledare med debatten om en svensk skola i kris? Ska inte eleverna inhämta kunskaper? Vem ska bestämma om ordningen i skolan? Dåliga PISA-resultat anländer varje halvår.

DN budskap är typiskt för kulturvänstern. Rektorer är överhet och elever ska söka frihet. Och kan upprorsstämningen förenas med miljöfrågan blir det smaskens. Resultatet blir faktiskt två typer av journalistisk talibanism på samma gång i och med att DN annars anser sig jobba hårt för en bra skola.

Men bilden var trots allt ganska skoj. Humor behövs verkligen om man ska orka läsa DN. Därför försöker även jag muntra upp mina läsare…varsågod!

I en ovanligt kritisk artikel i dagens SvD förs en lång diskussion om hur #Me too-rörelsen alltmer kommit att få fokus på enskilda kvinnor, såsom exv Cissi Wallin. Antagandet stämmer enligt min mening. Men om Me too inte startats av ett gäng tämligen kända tjejer med syfte att få upprättelse – eller utkräva medial hämnd för kärlek som inte blivit vad de trott – hade fenomenet sannolikt aldrig hamnat på mångas läppar. Me too är nämligen skapat av media för media. Den långa kön av skådespelerskor som framträtt som kränkta talar för detta. Tala om hur medierna göder varandra och enkelt piskar upp en storm. Ändå är SvD:s artikel intressant. Den visar på en befogad tillnyktring.

Som vanligt är rubriken till mediala texter intressant. Överskriften visar hur tidningsledningen önskar rycka i trådarna för att fånga läsaren. Med fånga menar jag inte bara att locka ögon till texten ifråga. Utan också att påverka läsaren åsiktsmässigt. Den artikel jag nu talar om rubriceras: ”Feminism eller folkdomstol”. Den är ganska tuff. Men varför inte i stället: ”Jämlikhet eller folkdomstol”? Ännu djärvare hade förstås varit ”Feminism är lika med folkdomstol”. En sådan rubrik speglar tämligen väl det som hänt i medierna senaste året. Men denna rubrik hade förstås inte helt ut speglat sanningen, ty drivet för jämställdhet är i grunden något gott (vilket mediernas egna domstolar förstås inte är). Författaren bakom artikeln tycks själv plädera för ett tema som hyllar den oklara variant av jämlikhet som vissa föredrar att kalla feminism. För mig duger jämlikhet fullt väl. Jag anar nämligen någon form av avsteg från likhetstemat genom könsflaggan ”feminism”.

A propos feminism och andra ismer tycker jag att årets Internationella kvinnodag (8 mars) har passerat ovanligt obemärkt i medierna. Med tanke på Greta Thunbergs framfart kanske det beror på att en sammanslagning med barndagen planeras? Jag vill påminna om att kvinnodagen tillkommit redan 1910 på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Personligen anser jag att sådana jippon är fåniga – vad sägs om Internationella lyckans dag (20/3). Mitt under svält och flykt från krig så firas lyckan! Men om jag ska försöka närma mig nivån med FN:s arbete med temadagar så har jag ett radikalt förslag. Det kanske muntrar upp en och annan feminist och beskriver inte så illa verkligheten i svenska medier. Låt 364 av årets dygn vara kvinnodagar! Förutsatt att 1 dygn fortfarande kallas Kanelbullen dag!

Torsten Sandström

Nu är det dags igen. Först Urban Ahlin och nu Eskil Erlandsson. Den förre, avsutten talman, och den senare fd lantbruksminister. Båda visar sig ha uppträtt alltför närgånget mot kvinnor. Så kan det gå.

Jag är inte alls någon vän av machokultur. Det rör sig om ett inte alls så ovanligt svenskt manligt beteende (för att inte tala om tafsande utlänningar). Klart att det ska fördömas. Det ska för övrigt även den allvarligare klankultur som flyttat in i våra storstäders förorter. Här dödas kvinnor. Här tvingas dom bära slöja. Här skjuter klanernas gäng ihjäl varandra.

Visst finns det likheter mellan svensk och utländsk kultur. Jag tänker nu på tafsandet. Därför bör #Me too-rörelsen – om den vill agera konsekvent – börja tala om hederstafs, hederskladd och hederskränkningar! Kom igen bara.

Läsaren anar nog att detta inte är möjligt. Hedersbeteckningen är en eftergift åt främmande kultur, som svartklädda vänsterliberaler med allvarliga miner gärna vill hylla. Trots att kulturen manifesteras i brottslig verksamhet talar dom om hedersbrott osv. Samma omtänksamhet vill man sannolikt inte visa svenska machogubbar (den outtalade och nästan rasistiska tanken är att infödda gubbar bör veta bättre). Jag gråter inte över att Ahlin och Erlandsson lämnar riksdagen. Jag smilar åt dubbelmoralister, särskilt dom som gärna lagstiftar mot sexism, men själva agerar sexistiskt. Det är bra att Erlandsson återvänder till bondgården och tillåts syssla med det C-partiet kallar närodling (om den är bra för CO2-nivån i Ljungbytrakten kan förstås diskuteras). Att Ahlin fått ett icke-jobb som ambassadör i Ottawa är däremot mindre bra.

Den politiska klassen håller samman på sitt sätt. Det är naturligt men knappast hederligt. Men som mönster för sin klass rör det sig ändå om ”heder”.

Jag förstår snart ingenting!

Jag har flera gånger kritiserat begreppet ”nolltolerans”. Det anger en ambition som är omöjlig i praktiken. Som häromdagen då minister Ygeman talade för en nolltolerans mot CO2-utsläpp år 2050. Alla människor och och kreatur måste alltså sluta prutta efter detta årtal…

Nu tänker jag på en ledare i DN 2018-12-27 där tidningen pläderade för nolltolorerans mot hederkultur. Jag förstår hur tidningen tänker. Bort med skamliga kulturmönster. Men hur ska det fixas i praktiken om riktningen är målet noll?

Ifall noll procent sk ”hederskultur” ska uppnås måste all invandring genast stoppas. Den riskerar att spä på problemen med klankultur i våra förorter. Dessutom måste razzior göras mot redan inflyttade invandrarfamiljer i Tensta, Rosengården osv. DN:s mål är ju att utrota skamlig hederskultur. Hur tänker DN egentligen agera mot de gängmedlemmar som angriper tjejer eller skjuter kompisar enligt mönster från sina forna hemländer? Kom igen med svar, DN!

DN är svenska mästare på att skambelägga. Men tidningens journalister tillhör sannerligen inte logikens vinnande lag. Det vi hör från DN:s B-lag påminner mest om tungomålstalande från en pingstpastor. Allt ont förvandlas till bönemötets retorik. Synd och skam. Däremot saknas svar om praktiska åtgärder som krävs för att nå guds rike. Alltså tomma ord.

Isabella Lövin, Mp, är som bekant miljöminister, som titeln lyder. Häromdagen mottog hon den sk Flygbränsleutredningen, som föreslår inblandning av biobränsle i planens tankar. Utredare är hör och häpna Maria Wetterstrand, Mp. Hon är före detta språkrör för Mp. Dessutom är Wetterstrand aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy AB, som tänker tillverka biobränsle. Bra affärer på sikt med andra ord!

Förr var Sveriges utredningsväsen respekterat. Män och kvinnor med hög kompetens och integritet gjorde jobbet noga (dvs ganska sakta). Nu gäller motsatsen. Snabba lägen av lågutbildade partivänner. Rena beställningsjobben med andra ord.

Att Wetterstrand inte inser intressekonflikten är betecknande. Det är egentligen inte en utredning. Det är en beställning från hennes parti. Och från en regering som måste ”köpa” Mp:s medverkan. Tjänster och gentjänster med andra ord. Wetterstrand tycker själv att jäv uppkommer först om ovidkommande hänsyn tas. Sådan är inte alls juridiken. Det räcker med att en risk för partiskhet finns.

Jag ondgör mig ofta över en tilltagande kravlöshet i det svenska samhället. Nyss rörde det sig om smitare. Här har vi ännu ett exempel. Rena epidemin. Fy sjutton, säger jag. Det sammanhänger med utvecklingen av ett politiskt frälse. Personer som göds av det offentliga och står ovanför regler som gäller för vanliga människor. Den politiska eliten ser inte ens de regler som finns mot ovidkommande hänsyn. Dom tar bara för sig och lever liksom andra ståndspersoner i historien gott. Kolla girigheten hos politiker som kräver staten på hiskliga belopp för lägenhetshyror! Eller hos dom som får höga månadsarvoden för att tillvarat företags intressen vid politiskt beslutsfattande.

Men den politiska adelns framtid är inte ljus. Till sist tröttnar det folk som betalar. Varför inte i lära av historien, lyssna på folket och följa regelboken?

Torsten Sandström

I tidigare bloggar är jag kritisk mot tendensen att tala om ”nolltolerans”. Ett mål som inte kan utlovas med säkerhet ska inte affischeras med 100 procents säkerhet, dvs noll %. Särskilt inte om målet tar sikte på förhållanden år 2050, som Ygeman talar om i sin svenska klimatprognos rörande CO2 år 2070. Och kan man någonsin räkna med nollutsläpp om det ska finnas levande varelser på jorden, dvs djur och människor som äter och släpper ut gaser? Enligt SvD 2019-03-05 säger Ygeman så här. Jag citerar:

– Sverige är ett väldigt positivt exempel. Det finns ju länder som är ganska oroliga för förändringar när vi ska gå mot nollutsläpp och tror att det kommer drabba deras ekonomi, men Sverige har visat att man kan börja den här omställningen och samtidigt ha ekonomisk utveckling, (säger energiminister Anders Ygeman (S).

Ygemans uttalande är en bra illustration på populism från vänsterkanten. Flertalet av de populist-moment som jag nämnt i mina bloggar finns med.

*Budskapet framförs medialt.

*Budskapet framförs med typiskt poppis-språk.

*Budskapet är i sig kraftigt förenklat, varken krisen eller lösningen är ett faktum.

*Budskapet avser en samhällskris, dvs ett påstått CO2-hot mot mänskligheten, en kris som Ygeman lovar att hans parti ska fixa.

Den som är vaken undrar om inte budskapet ändå saknar ett moment, dvs ett resonemang om folket mot eliten. Det är korrekt. Men Ygeman tillhör själv den yppersta S-eliten och kan inte gärna kritisera sig själv. Läsaren minns nog att han tvingades lämna den förra regeringen för att han som inrikesminister brustit i hanteringen av Transportstyrelsens kriminella it-verksamhet. Förmodligen offrade han sig själv för att rädda sin statsminister (det påstås ju att Löfven måste ha känt till affären, men hoppats att den skulle rinna ut i sanden). Som ett tack ges Ygeman en ny post som minister. Det är stor komik att han denna gång ansvarar för ”digitaliseringsfrågor”. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare.

Ett civiliserat samhälle kännetecknas av krav på ansvar å ena sidan och solidaritet å andra. Innebörden är att rimliga krav ska ställas på medborgarna i samhällslivet, samtidigt som man bör ge alla stöd i skälig utsträckning. Jag menar att Sverige sedan ett antal decennier utvecklas bort från dessa grundläggande ideal. Vi befinner oss i ett smitarsamhälle. Som alla vet kan smitning betyda såväl att en person undviker ansvar som att han eller hon tränger sig före. Min uppfattning är att både dessa allvarliga tendenser syns i vårt land. Låt mig förklara.

Den pågående debatten om svenskar som rest till Syrien och Irak för att kriga för IS är ett exempel. Trots att personerna ifråga tagit avstånd från rättsstatens krav och deltagit i extrema våldshandlingar finns det svenska politiker som talar för att vi ska hjälpa dem till Sverige. Personer som under IS regi inte har visat minsta tecken på förståelse för oskyldiga människor? Är det rimligt att dom ska undgå ansvar och smita tillbaka till det land som man begabbat? Väl där kommer brott inte att kunna styrkas – alla tycks nämligen ha kört ambulans för IS´ räkning. Ska vi förlåta dem – och satsa stora resurser på deras ytterst problemfyllda återfärd till samhället? Dessa vettvillingar, som förlorat ett skrämmande krig, kan inte tillåtas bli vinnare i Sverige, det land som de med öppna ögon lämnat för islams ruskiga kalifat. Ändå tror jag vi kommer att få se deras återvändande. Detta sammanhänger med smitarsamhällets logik.

Smitning är givetvis främst en mer vardaglig svensk företeelse. Jag tänker på den svenska skolan och på rättsvården här i landet. Att hävda förekomsten av en fundamental kravlöshet inom skolan är som att slå in öppna dörrar. Sedan 1970-talet kan man faktiskt tala om en planerad strävan mot krav på kunskaper, prov och betyg i skolan. Det är nämligen skrivet i utbildningsplaner. I praktiken är även syftet att eleverna ska kunna smita sig till studentexamen. Lika illa är det i kampen mot brottsligheten. Visst finns det regler i brottsbalken, men i praktiken fungerar rättssystemet som kraftigt förlåtande. Inte bara vid första resan. Utan för personer med dussintals återfall. Polisen förmår inte ingripa mot ungdomsgängen i förorterna. Domstolar och socialarbetare lägger huvudet på sned och förstår att brottslingen ifråga haft en svår bakgrund och uppväxt. Personen är ett offer för omständigheter som han inte rår över. Och så växer kriminaliteten.

Smitning har blivit något av ett credo i det svenska samhället. Detta syns varje dag i mediernas hantering av bråk, drogmissbruk och svåra familjerelationer. Okej att vi alla måste visa förståelse och erbjuda stöd i skälig utsträckning. Men denna samhällsattityd framstår som enkelriktad. Den viktiga idén om den enskildes eget ansvar hamnar utanför kalkylen. Nästan aldrig möter vi en medial framställning som går ut på att familjerna och avvikaren själv måste ta sig samman. I stället är det den eviga förståelsens budskap som predikas. Om det är någon som ska skärpa sig, enligt mediernas syn på saken, så är det samhället. Myndigheterna har inte agerat tillräckligt snabbt och fast. Därför har avvikaren (”offret”) hamnat i klistret. Trots att myndigheterna endast beter sig enligt gängse mönster för smitning.

I denna dystra rapport över tillståndet i Sverige kan jag inte hoppa över landets ledare. Det vill säga personer som bör agera som föredömen. Inte kan man väl påstå att dom smiter från ansvar eller smiter före andra till ett gott liv? Tyvärr är det just denna utveckling vi ser inom landets politiska elit.

Om jag börjar med ansvarsaspekten så är det uppenbart att vallöften inte hålls. Bara det faktum att samma löften dyker upp valrörelse efter annan är ett tecken på en form av ansvarslöshet. Skola, bostäder och försvar är praktexempel på politikområden där svåra problem faktiskt under lång tid skapats av makthavarna själva. Kloka människor inom- och utomlands vet hur dessa politiska behov ska hanteras effektivt. Men det svenska politiska etablissemanget bekämpar främst varandra och låter därför reformpolitiken ligga i träda. Därför går tiden under kaskader av utredningar och stolta förklaringar. Alltså massor av ord och ingen rejäl verkstad. Är inte detta prov på ansvarslöshet så säg? Politikerna smiter helt enkelt från sina viktiga uppgifter.

Lika tragisk är den politiska elitens ambition att smita före till ekonomiska godbitar av olika slag. Trots de ständiga grälen mellan partierna så har etablissemanget gemensamma intressen. Det främsta är att bevara makten i de egna händerna. Ambitionen är att bli kvar vi de köttgrytor som man brukar tala om. Yrkespolitik har allt oftare blivit en familjeangelägenhet – särskilt inom S-partiet jobbar man och hustru för ”rörelsen”. Detta innebär att stora belopp från skattebetalarna destineras till den svenska politiska klassen. Dolda nätverk arrangeras för hålla klassens medlemmar igång på folkets bekostnad. Det är uppenbart att politikernas löner ökar snabbare än folkflertalets. Det myllrar av extraknäck och sidoförmåner. Pensionsreglerna för politiker är mer förmånliga än för allmänheten. Och sist men inte minst möjligheten till en golden handshake, genom flytt till en flott och lågbeskattad syssla på någon internationell organisation. Varje år smiter en rad svenska politiker före mer kompetenta medborgare till guldjobb i New York, Paris, Genève, Bryssel, Rom osv. En bunt andra får nöja sig med att bli ambassadörer eller andra låtsasjobb i Reykjavik, Amman, Seoul eller Porto Novo.

Någon tror kanske att jag genom smitningsmetaforen vill göra mig lustig. Så är det inte alls. Jag menar nämligen att den svenska samhällsmoralen genomgår en påtaglig och allvarlig förändring. Nödvändiga samhällsmål omvänds till motsatsen – smitning. En nation kan aldrig bli framgångsrik om den inte hyllar såväl krav som solidaritet. Det räcker inte med förståelse och tomma ord.

Torsten Sandström

2019-03-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/

Märk att det finns nödutgång från PK-huset! Hurra!

I dagens SvD ser jag två exempel på en tyvärr vanlig medial vinkling. I en kort artikel påstås att ” En svensk duell lyfter Vasaloppet”. Det rör sig om två kvinnliga åkare med chans till topplacering. I en annan text (8 sidor!) berättas om en man som påstår att han blivit våldtagen av en tjej.

Du undrar nog vad texterna har gemensamt. Kanske rör det sig om svagt nyhetsvärde? Det mest uppenbara är ändå framhållandet av könsaspekten, en av dagens svenska PK-favoriter. Funderar man en kort stund träder ett närliggande budskap fram. Könen måste presenteras som jämlika. Tjejer på skidor och en man som våldtas visar på könen minsann är socialt lika. Basta!

Men den som tänker efter ytterligare några sekunder märker att texterna förvrider den sociala verkligheten. Det är minoriteter som lyfts fram. I det ena fallet som hjältar. I det andra som skurkar. I Vasaloppet tävlar omkring 15.000 åkare, av vilka kanske 10 % är kvinnor. Den bästa tjejen hamnar långt efter den manliga täten. Och antalet kvinnliga våldtäktsmän måste antagligen röra sig om promillen jämfört med manliga våldsverkare. Hur hanterar egentligen SvD och nutidens journalister verkligheten?

Detta kallas ofta i SvD fake news ifall budskapet går vänsterliberalernas dogmer mot. Men PK-budskapet helgar medlen. En kraftigt vilseledande vinkling som förvillar läsaren.

Dagens mediala jättar kör i ungefär samma spår. En kampanj anas från företagens ledare, det politiska etablissemanget och inte minst landets vänstervinklade skrivarskolor. Därför blir det fria skribenters sak att sköta den nödvändiga renhållningen. Någon kanske tycker min kritik är futtig. Men dagens ord pekar bara ut exempel på vad som händer. Det sägs också att droppar urholkar stenen…

Torsten Sandström

PS! Två dagar senare innehåller DN följande rubrik: ”Damsegraren utklassar herrarna i Vasaloppet”. Hon är svensk och kom omkring 15 minuter efter herrsegraren i mål…Nästa gång DN kritiserar Donald Trump för fake news smäller jag av.

I juristens yrke ligger en form av god konservatism. Då en regel ska tillämpas blickas det tillbaka mot normen ifråga. Juristen frågar sig nämligen hur lagstiftaren en gång i tiden tänkt sig att den ska tolkas. Om svaret ändå är oklart undersöker juristen hur den högsta domstolen tidigare tillämpat regeln ifråga. Först om inget klart svar finns försöker juristen finna en lösning som han eller hon anser ligger närmast den som avsetts med bestämmelsens ord och uttalandet i motiv och tidigare domar. Jag talar nu främst om hur domare och rättsvetenskapare löser problem. För advokater blir däremot en typ av vrängande naturlig i och med att deras funktion är att gå sin klient till mötes. Men för dem med uppgift att försöka finna rättens sanna svar är rollen klar: juristen ska bli lagens redskap. Det ska inte vara tvärtom, dvs att rätten blir ett vapen för juristens egna politiska åsikter. Det är denna strikta metod som jurister skolas i vid landets universitet.

Många lekmän har ofta svårt att förstå detta. Man skäller därför på juristerna och kallar dom dumsnutar och mörkerfolk. Man skjuter alltså på pianisten i stället för att anklaga de politiker – eller kompositörer – som står bakom den lagregel som saken gäller. I själva verket blir strävan efter en praktisk distans mellan egna värderingar och lagens motiv ett adelsmärke för en god jurist. För övrigt borde något likande gälla för en bra journalist vad gäller relationen till fakta. Men det är trist att behöva säga att journalistyrket här ger prov på kräftgång. Jag är inte ensam om att tvingas konstatera att medierna allt oftare torgför journalisternas egna åsikter om händelser i världen. Tyvärr.

Men nu är det så att det finns en tydlig tendens till att även juristyrket dras in åsikternas töcken. Mest tydliga är de presskonferenser som en domare numera ibland håller i ett mål som han eller hon nyss förkunnat dom i. Detta förekommer framför allt i massmedialt uppmärksammade brottmålsprocesser, där journalister under rättegången framfört olika åsikter i tidningar eller radio/teve. Normalt försöker domaren förklara sin dom med ett minimum av kompletterade förklaringar. Men effekten blir ändå att domaren anstränger sig att utveckla sin syn på en lagregel eller ett faktum som han eller hon anser centralt för avgörandets utgång. Vid besvarandet av journalisternas frågor blir resultatet ofta en form av politisering av den dom som nyss avkunnats. Domarens privata åsikter lyser igenom. Ibland vill domaren peka på att själva lagen enligt hans eller hennes åsikt är otillräcklig för att nå det mål som den ena eller andra sidan hävdat i målet. I allmänhet rör det sig om att ta upp krav som lanserats i medierna och som upprört journalister från olika läger. Med tanke på att vetenskapliga studier visar att journalistkårens värderingar tydligt lutar åt vänster så blir domarens uppgift att balansera dessa åsikter mot dem som han eller hon menar är gällande rätt.

En dom ska tala för sig själv. Den ska inte ha någon muntlig bruksanvisning. Framför allt ska domaren inte ge sig in på resonemang som positionerar hans eller hennes åsikter rörande en lagregel. Rättssystemet vilar som nämnts på tanken att domaren ska vara underordnad lagen och lydigt följa denna. Han eller hon ska inte kritisera lagen, inte ens om det sker på ett inlindat vis. Undantag kan endast göras om en tyst regel av högre dignitet sätter principen om rule of law i spel. Jag menar därför att domarnas alltmer stegrade ambition att kommentera sina avgöranden medför en typ av politiskt samtal mellan domstolen och medierna. Följden blir att domarens politiska åsikter riskerar att röjas. Ett sådant samtal blir en främmande fågel i det rättsliga systemet. Det är en eftergift för mediernas ökade tryck och betydelse i dagens samhällsliv. Man kan säga att det blir radio, teve och tidningar som sätter agendan. Inte den opolitiska domarkår som rättvisan helt ska vila på.

Medierna påverkar även polisens och åklagarnas arbete, något som också måste anses främmande för vårt rättsliga system. Jag tänker nu inte på att fakta avslöjas som kan vara av intresse för en polisutredning och åtalsprövning. Det jag ifrågasätter är den politiska press som medierna allt starkare utövar under tiden polisen och åklagaren gör sitt jobb. Än en gång rör det sig ofta om journalistkårens olika hjärtefrågor på vänsterkanten. Ett återkommande sådant ämne rör polismäns påstådda övergrepp mot enskilda individer. Som bekant vill journalister gärna se den enskilde som ett offer för samhällets övermakt. Det står givetvis medierna fritt att välja en sådan attityd, även om jag personligen menar att den idag satts i system och medför att ansvaret för en gärning i media ofta flyttas bort från aktören (den eventuella brottslingen). I stället utpekas någon annan, ofta en osynlig struktur omkring de reellt ansvarige. Som sagt det är mediernas sak att välja linje här.

Men den negativa utveckling jag tycker mig iaktta är att polis och åklagare så att säga drar på sina beslut och låter den mediala vänsterdiskussionen löpa vidare tills den ebbat ut. Alltså en form av politiskt krypkasino från polisens och åklagarens sida som ger medierna scenplats. I stället för att sätta ned foten och snabbast möjligt fatta beslut i den riktning som utredningsfakta pekar på, så avvaktar statens långa arm med att slutföra utredning och besluta i åtalsfrågan. Att detta dröjsmål kan få negativ inverkan på en misstänkt är uppenbart. Denne framstår nämligen som brottsling under den mediala rättegång som myndigheternas saktfärdighet ger utrymme för. Först när åtal senare inte väcks får den felaktigt misstänkte besked om sin ansvarsfrihet. Men då har denne redan åsamkats avsevärd skada.

Jag framför mitt svårbevisade påstående med anledning av ett antal polisanmälningar mot poliser, som vänsterjournalister anser har gått för hårt fram. Det vill säga poliser som under utryckning fattat beslut, som i efterhand kanske kan ifrågasättas, men som under ett hastigt och hotande händelseförlopp, under svåra omständigheter, tyvärr måste ses som motiverat. I nutid tänker jag på den grupp av poliser som mitt i natten i centrala Stockholm till döds skjutit en kille med downs syndrom. I mörkret har han viftat med ett skjutvapen, som i efterhand visat sig vara en leksak. Mitt intryck är att polis och åklagare segar med utredning och beslut i detta ärende. På så vis ges den dödes anhöriga och allmänheten en form av bekräftelse av att medierna har rätt i sin jakt på poliserna. Temat blir att de brutalt tagit livet av en funktionsnedsatt kille som bara sysslat med fridfull lek.

Jag är övertygad om att åtal inte kommer att väckas i detta ärende. Eller alternativ att domstol kommer att frikänna de polismän som nu kölhalas i medierna. I den aktuella tvisten kan man verkligen säga att den döde killen är ett offer för sitt psyke och vårdnadshavarnas bristande kontroll. Men min poäng är att rättsapparaten tyst interagerar med vänsterns medier i deras privata justis.

Mina två exempel pekar tillsammans på en allvarlig utveckling. Mediernas politiska drev tillåts påverka trovärdigheten hos den dömande makten och myndigheters beslut i juridiska frågor. Utvecklingen bär åt rakts åt skogen. Det är inte medierna som ska skipa rätt i vårt land. Domstolar och rättsvårdande myndigheter måste värna sitt oberoende gentemot tidningar, radio och teve. Det innebär att man måste strunta i mediernas politiska påtryckningar.

Torsten Sandström

2019-03-01

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

Såg häromdagen en tankeväckande karta över Skandinavien under inlandsisen tjocka istäcke för 10500 år sedan. Smältvatten strömmar längs iskanten tvärs över Sverige från Baltikum till Atlanten. Bara Skåne, Halland och delar av Småland och Blekinge är gröna och förbundna med Danmark och resten av Europa. Stockholm ligger under hundratals meter av is, som trycker ned bygden långt under nuvarande vattennivå! Rakt ned i leran. Där befinner sig alltså hela det uppsvenska etablissemanget. Dom som vet allting bäst.

Min första muntra känsla var att huvudstaden och ledningen för Sverige är helt nedisade och utan liv. Och att skåningar och danskar står förenade. Två glada parter som tar livet för vad det är och inte tror att dom kan frälsa resten av världen. Bilden stämmer faktiskt ganska bra med dagens verklighet. Den besvärande svenska PK-ismen leds nämligen från partihögkvarter och medier i Stockholm. Viljan till ett öppet samtal syns bäst i Skånes kommuner. Där talar till och med L-partiet i Landskrona för samarbete med SD för en pragmatisk politik.

Men i huvudstaden odlas en dogmatisk vänsterliberalism, som drivs på av S-partiet, DN och SR/SVT. Få människor vill förstå att S-partiets makt är beroende av denna dogmatik. Släpps SD in i finrummet, så är nämligen S-partiet definitivt ute. Under isen igen!

Studera gärna kartan och fundera över om du står på grönt gräs eller är under isen. Förr eller senare smälter istäcket igen. Och ger plats för ett mer öppet samtal. På grönt gräs.

Torsten Sandström
PS! På den tid som kartan avbildar kan man verkligen tala om klimatkris för huvudstaden. Men det ordnade sig faktiskt även för Stockholm. Det är tidsperspektiven och det kosmiska som gäller…

DN skriver 2019-02-26 att ”Juristerna skolas in i en miljö där känslor är tabu”

https://dagens.dn.se/ – pages/224641/1/22

Även om texten verkar fabricerad av DN:s överansträngda psykologavdelning så presenteras två sociologers studier av hur förhandlingar i svenska domstolar går till. Tala om att slå in öppna dörrar! Rättsordningen vilar nämligen på att det är lagstiftarens ord som ska styra rättsskipningen, inte domarens egna känslor. Detta är givetvis något som juristerna skolan in i.

Men däremot sker inte någon skolning i tabu rörande känslor i livet utanför domstolens process. Man får en bild av juristen som Frankensteins monster. En känslokall maskin, som utan att ha egna känslor verkställer lagens ord. Givetvis har jurister, som andra människor, ett känsloliv. Man älskar. Kramar sina barn. Sänder pengar till välgörenhet. Och ogillar förstås personer som agerar felaktigt.

Det är bara så att domaryrket kräver en distans till egna känslor. Det är nämligen inte jaget som ska styra domens innehåll, utan de normer som lagboken föreskriver och som följer av högsta domstolens normer. Hur skulle processen se ut om domaren visade sin syn på tvisten innan dom meddelats? Eller om advokat och åklagare brusar upp och kallar varandra idioter? Och framför allt, hur skulle domarna skrivas?

Kanske så här:

”Som liberal tycker jag att X haft goda skäl att slå Y på käften för att Y betett sig om en drummel genom att installera en övervakningskamera som tydligt riktats mot X´ fastighet.”

Eller så här:

”Som socialdemokrat anser jag att Z har behandlat sin hustru Å patriarkalt genom att offentligt be henne att lugna ned sig något. Därför ska Z betala skadestånd till Å på 10.000 kronor.”

Om jurister är sakligt neutrala under en process främjar det ett gott förhandlingsklimat. Och den domare som inte låter sina känslor styra domsskrivningen handlar alltså enligt lagboken.

Jag har tidigare varnat för kunskapsrelativitet, men samtidigt sagt att varningslampor måste tändas mot de samhällsvetenskaper som försöker tala om vad som händer i människors hjärnor. Är det några som har dålig koll på verkligheten och sina känslor så tycks det vara forskarna bakom rapporten. Eller den DN- journalist som skrivit artikeln.

Sverige är ett besynnerligt land. Vi har förläst oss på jämlikhet. I varje sammanhang gäller principen att alla ska vara med i båten. I flera situationer är det bra. Jag tänker på personer med olika kön, hudfärg, religion och nedsatta funktioner. Men som alltid måste jämlikheten drivas med förnuft. Så att inte samhällsnyttiga funktioner drabbas. Detta sker i Sverige.

Den svenska statsfeminismen är ett exempel. Universiteten satsar på könsflum. Och Filminstitutet på andra klassens (kvinnliga) regissörer. Kvotering ger feminister gräddfil. Kompositörer, dirigenter, personer i historieböcker, statyer i stadsmiljön osv. Alla ska med! Lucian ska vara en man som är mörkhyad, Hej och hå!

I skolan ska ungdomar som inte är intresserade av studier ange takten. Alltså inga kunskapskrav, inga betyg och ingen ordning. Barnkonventionen ger snart alla rätt till den examen han eller hon önskar. Ingen ska hållas utanför en klassresa utan ansträngning.

Liknande exempel syns i idrottens Sverige. I vissa sporter/klubbar räknas inga resultat (exv mål) för barn under en viss ålder. Alla ska med. Ingen ska känna sig utanför i unga år.

Sak samma tycks gälla i den cirkus som pågår rörande gyllene pris till journalister. Alla ska få sitt pris – tids nog. Eller guldbaggar hit och dit för tveksamma insatser. Hit med baggen, den har jag rätt till! Tidningar, radio och teve hyllar sina egna som med jämna mellanrum kvoteras till pris. Det ser prisutdelarna till. Ingen diskriminering här minsann!

Men vad är det som händer med excellensen i vårt land, det goda som många nationer anstränger sig hårt för att odla? Vilka drivkrafter finns för kvalitet ifall alla ska med? Det spelar ingen roll, tycks det, bara vi är jämlikast.

Den svenska eliten tror att Sverige är ett föredöme för världen. Ha, ha! Vårt land är bara bäst i grenar där handikappsystem finns. Ty vi är jämlikast! Hurra vad vi är bra! Men på sikt kommer det att gå utför. Sanna min ord, säger

Torsten Dysterkvist

Idag skriver Hanne Kjöller på ledarsidan: Flygskam är bra för klimatet – men flerbarnsskam är bättre
Koldioxidutsläppen påverkas absolut av hur vi lever. Men ännu mer av att vi lever.

Jag kan förstå hennes tanke om befolkningsökningens problem i en tid då journalister flåsar om en klimatkris som uppstår i morgon dag. Men – för att bruka Annie Lööfs berömda ord från slutdebatten i förra årets valrörelse – ”hur uttrycker du (Hanna) dig?”.

Liksom Prussiluskan skambelägger hon med fingret i luften både det ena och de andra. Fy skam! Det är skamligt! Det är ord som man väntar sig under ett frälsningsmöte. Inte i en stor morgontidnings ledare. Där väntar man sig resonemang om hur CO2 kommer att öka under kommande decennier. Samt tal om hur sannolikt det är att nya energilösningar kommer att motverka en ökning av CO2-nivån.

Jag kan inte låta bli att reagera över hur DN:s ledare (och många andra sidor) förvandlats till min ungdoms tältkyrkomöten. Där talade Målle Lindberg i tungor: ”Salamander absurdum”. Där utpekades människor som syndare. Nu skambelägg landets föräldrar. Kjöller agerar som pastor i Maranatakyrkan. Det är syndigt att skaffa barn till världen. Barnen kommer att öka växthusgaserna. Detta står att läsa i aposteln Rockströms brev till församlingen i DN-skrapan. Amen.

Har du hört talas om ”lågaffektiv metod”? Förmodligen inte. Det hade i vart fall inte jag innan jag läste tidningen i morse. Det rör sig om en av de många tankar som flödar från pedagogers och psykologers hjärnor. Idén är att en person som är stökig eller våldsam inte ska bemötas med tuffa åtgärder, utan med lugn och positiva förväntning på den strulande. Alltså ska något som påminner om värdepassivitet visas problemvållaren. Tala lugnt bara! Visa inte att du är arg. Skeendet tycks kunna uppfattas som undfallenhet, i värsta fall som belöning av problemeleven. Uppfinnarna av denna nya attityd gentemot bråkstakar menar nämligen att en tuff respons riskerar att utlösa mera bråk och stök.

I SvD 2019-02-22 berättas att en skola i Hjulsta, i Stockholms västra utkant, sedan 2018 slutat att vidta påföljder mot våldsamma och bråkiga elever. Rektor har bestämt att den lågaffektiva metoden ska införas. SvD rapporterar att lärarnas skyddsombud på skolan nu dragit i nödbromsen. Resultatet av rektorns pedagogiska experiment har blivit en rejäl ökning av hot och bråk. Till och med dödshot och våld mot lärare har inträffat. Det är förstås möjligt att det ändå blivit stökigt om traditionella åtgärder fortsatt använts på skolan. Men lärarnas frustration tyder på motsatsen. Och det kan man förstå.

När jag läser om Hjulstaskolans experiment med elever som försökskaniner blir jag bedrövad. Det tycks som om den svenska skolans styrs av personer som lever i drömmarnas värld. Nya pedagogiska metoder sätts snabbt i spel i hopp om att allt ska bli bra. Bakom hejar mer eller mindre skolade pedagoger och psykologer på: ”se här har vi lösningen på skolans problem”. Mjuka lösningar är förstås tilltalande, men ingen frågar varför dom inte tidigare kommit till användning. Och landets lärare, som i åratal från regering och skolmyndigheter fått höra att dom ”måste lyssna på forskningen” rycker på axlarna i besvikelse.

Det är slående hur de vänsterliberaler som härskat över svensk utbildningspolitik under flera decennier vägrat att lyssna till erfarenheten. Det vill säga till personer som förr varit med om att utveckla skolan. I stället tar vänstern fasta på en bild av den gamla skolan som mörkrets plats. Framför oss ser vi Stig Järrel i rollen som Caligula. Där pryglades eleverna och lärdes rabbla läxor och alla typer av texter utantill. Den sidan av äldre skolsystem fanns förstås. Men huvudsidan var något positivt, dvs ordning, krav, kvalitet och kunskaper. Mycket av det gamla goda ser vi idag i högt rankade skolsystem i Sydkorea och Finland. Men inte i Sverige. I vårt lan lyssnar man nämligen på forskningen! Och så kör man i diket. Allt längre ned.

Jag är inte alls fientlig till vetenskap allmänt sett. Fattas bara. Men jag är i hög grad skeptisk till vissa samhällsvetenskaper, där byggandet av kunskaper baseras på tolkning av komplexa samhällsdata. Kunskapskvaliteten blir beroende av hur dessa data samlats in. Och framför allt av hur dessa data tolkats. Risken är uppenbar att tolkningen sker i ett vänsterperspektiv ifall forskaren själv befinner sig på den politiska kanten. Detta innebär genomgående en vinklig mot kravlöshet och relativ kunskapssyn, två av den svenska skolans grundläggande problem.

Relativismen medför att det finns få bestående kunskaper som är värda att memorera. I stället ska varje elev lära sig hur och var man hämtar in de kunskaper som den enskilde kan behöva i sin (framtida) yrkesverksamhet. Denna flumteori brukar kallas elevaktivt lärande och predikas av några professorer i pedagogik här i landet. Och av Sveriges skolmyndigheter. Vänstern älskar dessa teser. De resulterar i att kunskapskontroll inte behövs i större omfattning. Ordning blir bara en sidofråga. Den enskilde ska själv lära sig att klara av framtiden, utan hjälp av ett på förhand presenterat nät av kunskaper för inpluggning. Självklart gillar ett antal elever och några lärare denna kravlöshetens metod. Men för flertalet elever och lärare skapas stora problem.

Det som kallas ”lågaffektiv metod” är en sidogren på denna vänsterpedagogik. Låt problemeleven hållas, var glad och lugn så blir det inte värre. Tyvärr är det en strategi som bär åt skogen. Den struliga eleven belönas närmast för sitt beteende. Och andra elever ser att störningen nästan är okej. Detta är slutsatser som varje kritisk vuxen kan dra och därför spolat Hjulsta-experimentet. Men vänsterpedagogerna ser bara drömmar. De baserar inte sin kunskap på hårda data, utan på visioner och trossatser om vad som händer i elevernas hjärnor.

Jag måste därför sluta med uppmaningen att man allmänt sett ska ha respekt för forskning. Men man ska inte falla i farstun, som det brukar heta. All samhällsforskning måste noga granskas. Vilken typ av data baseras forskningen på? Hur har data insamlats? Är det möjligtvis så att forskarens egna politiska värderingar spelat in på forskningsresultaten? Viktigt är att särskilda varningslampor måste lysa för pedagogisk och psykologisk forskning. Här tar vetenskapen inte sikte på data i skriftlig form – eller fenomen som är se- och hörbara – utan på funderingar om vad som händer inne i försökspersonernas hjärnor! Här är risken för politisk manipulation av forskningen särskilt stor. I så fall är det bättre att lyssna på människor med sunt förnuft när det gäller att forma arbetet i skolan.

Torsten Sandström

2019-02-23

I två tidigare artiklar har jag försökt ringa in vad som är typiskt för populismen och dess aktörers framträdanden. Det rör sig inte om höger- eller vänsterpolitik. Inte heller om motstånd mot demokrati. En populist har däremot ambitionen att slå in en kil mellan eliterna och folket. Kortfattat sker det genom ett instuderat medialt budskap, där populisten önskar framställa sig som en vanlig representant för folket. I smidiga ordalag – påminnande om telefonförsäljarens – kränger populisten sitt ofta ganska enkla politiska program.

I denna tredje artikel tänker jag diskutera om man kan säga något allmänt om vilka syften populisten har bakom sin politiska linje. Liksom tidigare baseras min text på Benjamins Moffit´s bok, The Global Rise of Populism, 2016.

Samhällsklyftan.Populistens grundläggande strategi är alltså att slå in en kil mellan samhällets etablissemang och folket. Om en klyfta i verkligheten existerar mellan elit och folk är inte avgörande. Det är populistens sak att producera ett gap och saken underlättas förstås om det finns rimliga skäl till en misstro hos publiken. Som nämnts kan populismens kil slås från såväl höger som vänster. Detta har historien åtskilliga bevis på. Den representativa demokratins historia ger också besked om att det i nästans alla samhällen finns spänningar mellan de folkvalda och väljarkåren. Här blir det populistens uppgift att genom tydliga ord och åthävor blåsa under konflikten och visa att han eller hon står på folkets sida.

Scenariot: samhällskris. Populister gjuter inte olja på vågorna. Tvärtom är en given del av repertoaren att framställa klyftan mellan folk och elit som djup och hotfull. Aktörens budskap är alltså skandalens och den fortgående krisens. Syftet är att basunera ut hur den politiska eliten har misskött sitt uppdrag från väljarna. Någon förståelse för att de etablerade politikerna ofta haft många politiska hänsynstaganden att väga samman visar inte populisten. Däremot görs det fullt klart att populisten och hans ”folkliga” rörelse ska ställa allt till rätta, bara de tillåts komma i maktställning. Populismens koppling till en pågående samhällskris – som eliten framkallat och aktören ska reda ut – gör att ordvalet ofta får krigets färg. Det talas således om fiender, anfall, fronter, strider och segrar.

De enkla lösningarna.Populistens framställer sig som en del av folket och har därför en ambition att utstråla vanlighet. En sådan framtoning syns även i budskapets okomplicerade form. Aktören har alltså slagkraftiga lösningar, där olika komplikationer tyst förbigås. Meningen är att publiken ska förvånas över hur enkel den rätta vägen är. I budskapet ligger förstås att aktören och hans parti verkligen har beredskap att ordna upp de problem som elitens politiker skapat. Populister vill gärna visa sina ”muskler”.

Den som läser min beskrivning av populismens mål ser direkt att det i teveåldern finns många svenska politiker som kvalificerar sig för etiketten populist. Tydliga exempel är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Trots ett mångårigt maktinnehav agerar även många inom S-partiet delvis populistiskt. Här framställer man sig gärna som förkämpar för arbetare och folk i utanförskap. Mot detta framhävs en rik överklass, som vältrar sig i lyx. I en valrörelses slutdebatt ondgjorde sig exv Göran Persson över det villaköp som M-ledaren nyligen gjort i Djursholm (komisk idag med hänsyn till Perssons herrgård). Även Stefan Löfven har populistiska inslag i sin debattstil. Han talar gärna om det starka svenska samhället som tar hand om behövande och tar front mot mörkrets krafter. Mot bakgrund av att populismens är tämligen utbredd i svensk politik är det ett intressant faktum att begreppet i allmänhet endast brukas för att ge högerpolitiker en dödskallestämpel. ”Populism” används alltså som ett slagträ.

Som framgått är medierna på flera vis spindlar i det nät som populisten klättrar i. Nätet vävs nämligen av teve, radio och press. Framför allt är teve den plattform från vilken populisten agerar. Därför lever många populister i en sorts symbios med medierna. Detta syns tydligt rörande partierna V, S och Mp, som hos SR och SVT ges en vid scen för att proklamera sina ofta tämligen enkla budskap, med slagord mot fattigdom och klimatkris i nutid. Förhållandet att 70% av landets journalister, enligt vetenskapliga studier, röstar på dessa partier förklarar den hävstångseffekt som den mediala scenen erbjuder. Bara under Aktuellt på SVT (kl 21 samma dag i föregående vecka) intervjuades Jonas Sjöstedt två gånger! Däremot jobbar partierna till höger i en medial motvind. Vad gäller SD kan man säga att det råder styv kuling. Motvinden är konstant hård.

Det är omöjligt att med vetenskapliga ambition besvara frågan om populism är bra eller dåligt. Svaret är beroende av de politiska värderingar hos den som frågan riktar sig till. Personligen hyllar jag en öppen diskussion, där såväl argument från höger som vänster ges utrymme. Dessutom gillar jag budskap som är nyanserade, med rimlig saklig underbyggnad. Detta bör positionera mig mot populism. Men ändå anser jag att gapet mellan eliterna och väljarna är ett viktigt faktum som måste framhållas och motverkas. Exv genom plats för allsidig argumentation samt hörande av allmänheten i folkomröstningar. Slutsatsen blir att min inställning till populism är kluven.

Men på en punkt är jag fullständigt säker. De av staten indirekt kontrollerade – och av folket betalade – medierna SVT/SR måste antingen avvecklas eller strikt regleras och kontrolleras. Den favorisering som idag sker av vänstern är såväl olaglig som skrämmande. Granskningsnämnden skriver på löpande band av anmälningar. Visst gör nämndens höga jurist enstaka kritiska uttalanden, som häromdagen rörande SVT:s flagranta påhopp på Åkesson i slutdebatten. Men det är undantagsfall och i praktiken bara ett sätt att legitimera nämndens position. I verkligheten blundar nämnden för det systematiska gynnande som SVT/SR dagligen gör av vänstersidan i svensk politik.

Om SVT/SR ska tillåtas leva vidare måste granskningen göras tätare, tuffare och ha inslag av egna stickprov från nämndens sida. Dessutom måste SVT/SR:s chefer ges tydliga direktiv om en löpande och effektiv intern kontroll. Uppsägning måste ske av den anställd som inte anpassar sig till det viktiga kravet på opartiskhet. Det kan inte vara en mänsklig rättighet för journalister att framföra sina politiska åsikter i SVT/SR – oavsett om det sker öppet eller (vanligare) förtäckt. Enligt min mening är det ett hån mot allmänheten och rättvisan att journalister från SVT/SR i etern å ena sidan tar avstånd från populism, medan de å andra sidan i mer eller mindre förtäckta ordalag dagligen verkar för vänstervarianten. Jag tror inte någon frisinnad människa vill godta en av staten finansierad yrkeskår av propagandister?

Torsten Sandström

2019-02-23

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/

You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time.
Abraham Lincoln

På DN idag återkommer en ledare med en hundra procent politiskt korrekt rubriksättning. Jag citerar: ” På Arlanda silar man tandkräm och sväljer Hells Angels”. Ledartexten är i övrigt OK, trots att man utelämnar det viktigaste problemet i sammanhanget.

Det problem DN lyfter rör brister i säkerhetskontrollen vid anställningar där jobb ska utföras inom Arlanda flygplats. Det kan nog vara så att Hells Angels medlemmar finns bland de anställda. Men frågan är om det är den största riskgruppen? Det tycks som huvudproblemet på Arlanda rör insmuggling av narkotika, andra droger och människor för sk trafficking. Den som tänker efter anar att medlemmar i de klanliknande nätverk som finns på mottagarsidan av de ”varor” som trafiken rör måste tillhöra den främst riskgruppen procentuellt sett. Det vill säga mindre men ändå farliga invandrargrupper.

Men detta vågar inte DN förklara. PK-normer förbjuder nämligen alla anspelningar på kriminalitet inom gruppen invandrare. Detta trots att denna grupp procentuellt sett kräver mångdubbelt så mycket hantering av den svenska rättsapparaten än medlemmarna i Hells Angels, om man ser från polisverksamhet, via domstolar till fängelser. Rubrikens förklaring blir därför medvetet vilseledande. Om det skett i Ryssland eller Kina skulle man tala om propaganda. Men inte i vårt land.

Landets största morgontidning tillåts med andra ord i sin ledare sprida fake news i sina rubriker. Man gör det som sagt med öppna ögon. Liksom i de länder som nyss nämnts så urholkar propagandan – droppvis – människornas syn på verkligheten i samhället. Man börjar tänka som överheten önskar. Det är därför som många, liksom jag, intensivt verkar mot PK-ismen. Och därför avskyr de etablerade medierna anti-pk-rörelsen som pesten. Den får inte ens nämnas. Det ”öppna samtalet” funkar inte längre i vårt land.

Medierna värnar alltså hårt sin samhällssyn. Men alltfler svenskar börjar inse att de medier och politiker som talar sig varma för öppenhet i själva verket fuskar med sanningen i strategiska sammanhang. Det går att lura en del av folket under en begränsad tid. Men inte en större del av folket i det långa loppet. Som Lincoln så klokt sagt.

Många vänsterliberaler har svårt att förstå varför högerpopulismen alltmer vinner mark i västvärlden. Politiska experter i partier och medier lägger sina pannor i djupa veck. Mitt förenklade råd till dem är: ta fram en spegel och kolla in dig själv och dina partivänner!

Att Trump tog hem spelet i presidentvalet kanske berodde på att motsidan satsat på kandidater utan tillräckligt bred acceptans hos väljarna i USA? Att välja en före detta presidenthustru till Trumps motståndare måste ses som ett självmål från demokraternas sida i kampen mot högerpopulister (Hilary Clintons flirt med vänstermannen Bernie Sanders pekar i samma riktning).

Liknande är utvecklingen inom dagens Frankrike. Från sin gyllene salong tvingas Macron ta tillbaka sitt förslag om skattesänkningar för de riktigt välbärgade och förslaget om höjda skatter på drivmedel. Orsaken är en mängd ilskna lastbilschaufförer i gula västar.

I vårt land har C- och L-partierna i höstas lovat väljarna en borgerlig regering för att driva Alliansens politik. Efter valet vill man inte genomföra denna politik. Motiveringen är att det i så skulle ske med SD-partiets stöd. Nu tvingas svikarna se sina opinionssiffror dala. Är det så konstigt?

Värst ute är L-partiet. Där finns som bekant en pragmatisk falang. Men också en större vänsterliberal sådan. Allt talar för att den senare kommer att ta hem spelet om ny partiledare. Inget tyder på att L kommer att satsa på en person som i ordets bästa mening har populistiska kvaliteter. Det vill säga en ledare som kan snacka så att vanliga människor förstår vad saken gäller. Alltså någon som på rak svenska talar om vardagens problem (bostäder, arbete, skola, kriminalitet och skatter) – en person som inte är fjättrad vid liberalernas katekes, såsom frågor om etnicitet, kön, asylrätt, EU, FN och SIDA-pengar. Men en pragmatiker kommer inte att väljas till partiledare, tror jag. I stället blir det säkerligen ännu en person som har alla rätt på L-partiets tipsrunda i de korrekta ”-ismernas” täta skog.

Detta bekräftas av nomineringen av Cecilia Wikström som förnyad kandidat för L-partiet i valet till EU-parlamentet. Att hon har sina rötter som präst i Svenska kyrkan är inte att undra på. Hon agerar syster till pastor Jansson. Cecilia satsar på alla hästar. Hon är mot allt ont. Och för allt gott. Alltså måste mutor och lobbying stävjas inom EU. Sedan visar det sig att hon själv tar emot omkring 100.000 kronor i månaden från två svenska storbolag. Betalning för vad? Sponsrar de henne gratis? Vill bolagen inte ha något tillbaka, pekuniärt? Inte nog med att det ska finnas ett låtsasparlament i EU. Det ska också befolkas med politiska slingerbultar. Låtsaspolitiker.

Kan verkligen någon vara ovetande om varför L-partiet går en dyster framtid till mötes? L är rena dödspatrullen. I stället för att lyssna på vad som önskas i breda folklager envisas L med pekpinnar till allmänheten. Politik verkar enbart vara en trosfråga och inte praktiska kompromisser. De liberala dogmatikerna och pratpolitikerna har själva ett tungt ansvar för att högerkrafterna växer i styrka?

På tunnelbanans linje 13 mot Norsborg löper livet som vanligt. Varje resenär sitter i sin bubbla. Men tre personer samtalar på ett främmande språk (rumänska?) några rader framför mig. En reser sig plötsligt och går längs vagnen för att lägga ut små kort, som snabbt samlas in med förhoppning om bidrag. Efter ett tag reser sig den andra och stapplar svårt stödd på sin krycka fram och tillbaka längs mittgången. I handen har han en pappmugg för bidrag. Kvar sitter den tredje som oavbrutet talar i sin mobiltelefon. Övriga resenärer är tysta. Jag kan inte se om någon av de tiggande får pengar.

Någon kanske tycker att det är bra att något händer kring bubblorna på linje 13. Jag medger att jag blir nyfiken. Men även nedslagen över de tre personernas mekaniska tiggeri utan större framgång. Mina tankar går därför till ett förbud mot tiggeri. I vårt land är det nästan enbart utländska medborgare, som sysslar med systematiskt tiggeri. Fattiga individer från EU-länderna Rumänien och Bulgarien. Inte var det väl meningen att tiggeri ska ses som en del av EU:s fria rörlighet? Ska det verkligen anses lagligt för exv en rumän att uppehålla sig i Sverige för att tigga, med hemresor var tredje månad i försök att uppfylla utlänningslagens regel om rätt till vistelse under högst 3-månader? Resorna hem är ju enbart en kringgåenderörelse. Tiggeriet blir ofta mångårigt. Rumänernas yrkesmässiga tiggeri kan därför knappast anses lagligt. Men det verkar som Sveriges politiska majoritet gett upp. Alla tycks rycka på axlarna.

När vagnen passerar Skärholmen inser jag plötsligt varför detta trista skådespel tillåts i vårt land. Jag tror inte så mycket på politikernas ord om hjälp åt fattiga. Är det inte snarare så att politikerna önskar vänja alla svenskar att dagligen se fattigdomen på lite närmare håll? I några partihögkvarter anses det antagligen nyttigt om medborgarna tvingas se hur dåligt andra nationers medborgare mår. Och tänka: vad bra vi har det. Kanske är tanken att vi svenskar ska visa oss villiga att betala ännu mer skatt för att hjälpa alla världens fattiga? Politiker vill alltså slå ett slag för opinionen om en global värld, där alla svenskar måste ta sitt ansvar.

Då tåget lämnar Vårby Gård inser jag politikerna resonerar fel. Det systematiska tiggandet får nog inte önskat politiskt resultat. En och annan skänker förstås en slant. Men de allra flesta struntar. En och annan blir arg. Många vänder bort huvudet för att slippa se det elände som politikerna tillåtit import av. Några kanske till och med föraktar de personer som uppför sitt skådespel i T-banan eller framför ICA-affären. Den nedvärderande bilden av invandrare riskerar att spridas och befästas. Sådant förakt är allvarligt.

Därför måste det bli stopp på yrkestiggeriet. Enkäter visar att en klar majoritet av befolkningen är positiv till ett lagförbud mot systematiskt tiggeri. Det är dags att på ett nationellt plan följa i Vellinge kommuns fotspår!

”Masmo nästa!” Dags för avstigning.

Torsten Sandström

2019-02-20

Du har säkert hört ordet förr. ”Säkerställa”. Nästan var dag hör vi att någon myndighet misslyckats med sin uppgift. Ibland måste man förstås ha förståelse för detta. Men ofta rör det sig om dåligt handlag, dvs om det som utomlands kallas mismanagement. Jag blir så less på att se och höra dessa byråkrater, som med huvudet på sned och sänkt blick, lovar att säkerställa den verksamhet som alldeles nyss brustit.

Säkerställa? Vem kan tro på dessa avlönade gråtare och gråterskor? Har det gått snett en gång kan det väl hända igen. Det förstår nästan vem som helst. Men ändå har personerna – från ministrar till landstingschefer – mage att lova något dom inte kan hålla. Det är ” rent hialöst”, som man säger i landets södra landsända, som har mycket att lära den politiskt korrekta eliten i Stockholm.

Ibland talas det om politikerförakt. Eller om misstro mot det offentliga. Är det inte så att politiker och byråkrater själva bygger under denna misstro? Genom att stå i teverutan stå och lova något dom inte kan vara säkra på att fixa. Kloka människor skrattar åt dom!

Jag blir verkligen så trött över den låga förmågan hos en välgödd offentlig sektor. Sveriges offentlighet framstår som ett stort dagis. Fast omvänt. I vårt land tycks personalen vara elever. Och förskolebarnen leda verksamheten. Med den bilden för ögonen har jag enklare att förlåta.