Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Stöd denna blogg!
MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!
1231429604
eller
BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811
Läs gärna denna viktiga artikel i DN 2019-03-10 skriven av professor Lars Oxelheim. Han förklarar att Riksbankens sänkning av kronans värde skapar allvarliga risker.
Och politikerna gör inget. Riksbanksfullmäktige bara ser på medan kronan sjunker i värde, husägare lånar vrålbilligt och företagen vänjer sig vid att käka räkmackor. Men räkningen kommer svenska folket att få betala förr eller senare. Var så säker.
Kolla bilden ovan från dagens DN, klimatdelen, förlåt kulturbilagan. Bild och text är underfundig. Ganska rolig faktiskt. Men om man funderar något så blir sensmoralen jobbig.
Först och främst bygger bilden på DN:s favorittema. Klimatkrisen bankar på dörren. Den är här i morgon dag. Därför är det bra att skolungdomar reagerar. Men i själva verket är klimatproblemets timing en svår nöt att knäcka. Att något måste göras är säkert rätt. Men mycket talar för att saker redan händer och mer kommer att ske. Inget tyder alltså på att en nödutryckning från skolorna måste ske.
Bilden ger för det andra en släng åt byråkratiska rektorer i Lund. Personer som anser att skollagen ska följas. Trista typer som stryper de ungas engagemang. Men hur rimmar detta gisslande av skolledare med debatten om en svensk skola i kris? Ska inte eleverna inhämta kunskaper? Vem ska bestämma om ordningen i skolan? Dåliga PISA-resultat anländer varje halvår.
DN budskap är typiskt för kulturvänstern. Rektorer är överhet och elever ska söka frihet. Och kan upprorsstämningen förenas med miljöfrågan blir det smaskens. Resultatet blir faktiskt två typer av journalistisk talibanism på samma gång i och med att DN annars anser sig jobba hårt för en bra skola.
Men bilden var trots allt ganska skoj. Humor behövs verkligen om man ska orka läsa DN. Därför försöker även jag muntra upp mina läsare…varsågod!
I en ovanligt kritisk artikel i dagens SvD förs en lång diskussion om hur #Me too-rörelsen alltmer kommit att få fokus på enskilda kvinnor, såsom exv Cissi Wallin. Antagandet stämmer enligt min mening. Men om Me too inte startats av ett gäng tämligen kända tjejer med syfte att få upprättelse – eller utkräva medial hämnd för kärlek som inte blivit vad de trott – hade fenomenet sannolikt aldrig hamnat på mångas läppar. Me too är nämligen skapat av media för media. Den långa kön av skådespelerskor som framträtt som kränkta talar för detta. Tala om hur medierna göder varandra och enkelt piskar upp en storm. Ändå är SvD:s artikel intressant. Den visar på en befogad tillnyktring.
Som vanligt är rubriken till mediala texter intressant. Överskriften visar hur tidningsledningen önskar rycka i trådarna för att fånga läsaren. Med fånga menar jag inte bara att locka ögon till texten ifråga. Utan också att påverka läsaren åsiktsmässigt. Den artikel jag nu talar om rubriceras: ”Feminism eller folkdomstol”. Den är ganska tuff. Men varför inte i stället: ”Jämlikhet eller folkdomstol”? Ännu djärvare hade förstås varit ”Feminism är lika med folkdomstol”. En sådan rubrik speglar tämligen väl det som hänt i medierna senaste året. Men denna rubrik hade förstås inte helt ut speglat sanningen, ty drivet för jämställdhet är i grunden något gott (vilket mediernas egna domstolar förstås inte är). Författaren bakom artikeln tycks själv plädera för ett tema som hyllar den oklara variant av jämlikhet som vissa föredrar att kalla feminism. För mig duger jämlikhet fullt väl. Jag anar nämligen någon form av avsteg från likhetstemat genom könsflaggan ”feminism”.
A propos feminism och andra ismer tycker jag att årets Internationella kvinnodag (8 mars) har passerat ovanligt obemärkt i medierna. Med tanke på Greta Thunbergs framfart kanske det beror på att en sammanslagning med barndagen planeras? Jag vill påminna om att kvinnodagen tillkommit redan 1910 på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Personligen anser jag att sådana jippon är fåniga – vad sägs om Internationella lyckans dag (20/3). Mitt under svält och flykt från krig så firas lyckan! Men om jag ska försöka närma mig nivån med FN:s arbete med temadagar så har jag ett radikalt förslag. Det kanske muntrar upp en och annan feminist och beskriver inte så illa verkligheten i svenska medier. Låt 364 av årets dygn vara kvinnodagar! Förutsatt att 1 dygn fortfarande kallas Kanelbullen dag!
Torsten Sandström
