Anti-PK-bloggen

Tove Lifvendahls ledare i SvD på nyårsafton är inte helt enkelt att tolka. Det är ibland naturligt. Men om jag förstår hennes ord rätt ges minst tre budskap. Om de tre är harmoniska i förhållande till varandra är tveksamt. De motsäger nämligen delvis varandra, tror jag. Men åtminstone det första är jag med på, även om jag är något osäker på vad Lifvendahl menar med uppmaningen att vi ska ”sluta löka”. Jag tror att hon menar att vi inte ska ängslas alltför mycket över raden av oroande samhällsrapporter som hälls över oss varje stund. Lagom beredskap verkar som vanligt vara ett bra förhållningssätt, anser också jag. I väntan på att vi närmar oss ett läge som förefaller skarpt.

Ändå lyckas Lifvendahl med att skruva upp oron en hel del med sitt andra budskap. Flera grader. Hon menar att den (vänster-)liberala världsordningen hotas av internationella konflikter, migration och nationella krafter som ifrågasätter politiska eliter mm. Jag är med på att vi lever i en turbulent tid. Men har vi inte varit med om det många gånger tidigare? Förvisso tycks den globala IT-vågen ha väckt människors önskningar och behov av ett bättre liv världen runt. Men de nationella politikernas svar är knappast övertygande.

Vänsterliberalerna talar om internationellt stöd och öppna gränser, men samtidigt förmår dom inte i folkopinionen förankra konsekvenserna av integration och ökade statliga utgifter. Skjutningar, skolproblem, bostadsbrist, arbetslösa invandrare och en hel del annat medför att förtroendet för nationella politiker sjunker. Att Lifvendal ser det som ett dilemma är förståeligt med hennes bakgrund inom M-partiet, som nyligen stoltserat med att vara statsbärande. Men i min värld är kritiken av den politiska eliten i Sverige, Tyskland och Frankrike logiskt. Eliten har misslyckats med en balanserad (moderat) politik, helt enkelt. Och fortsatt på ett vänsterliberalt spår. Folk ser att politiken gått över styr (och känner det i sina plånböcker). Att sedan Trump och andra högerkrafter utnyttjat situationen är en annan sak, utan att dom för den del har bättre lösningar än stängda gränser och nya tullar.

I sitt tredje budskap faller Lifvendal fritt från den position man väntar sig av en moderat politiker. Nu tar hon vänsterliberalismen med i båten. Hon kritiserar (med rätta) det svenska samhällets praktik, framför allt avseende integrations- och försvarspolitiken. Men om jag förstår henne rätt anser hon att svensk praktik inte lever upp till våra goda teorier. Med andra ord att vi inte fullt ut lyckas genomdriva våra härliga önskningar. Som jag ser det kapitulerar Lifvendal för det socialdemokratiska drömfabriksidealet. Att en liten nation under ett år ska godta en invandring på mer än 100.000 flyktingar är väl ingen god dröm. Att under flera år godta en massiv nedrustning, i hopp om en fredlig värld, kan väl heller inte ses som bra teoribildning. Båda målen var på sin tid, och är fortfarande, naiva drömmar helt enkelt. Med negativa effekter för nationen. Problem som nu talar sitt tydliga språk.

Lifvendalhs förhoppning om att – som jag tolkar den – stärka praktiken så att den kan möta våra stora drömmar blir därför en tokig politik i munnen på en person från det moderata högerparti jag själv röstat på. Den rätta vägen är att ha modet att begränsa drömmarna. Man måste säga att en fri invandring inte är den rätta vägen. Och att nedrustning i förhoppningen om världsfred alltid varit en felaktig lösning. Jag själv tror att en bra politik är byggd på sans i förhållande till alla storstilade drömmar. Visst ska vi ha ideal, men dom måste alltid vara moderata.

Torsten Sandström

2018-12-31

Experter: Sverige har gjort skillnad i FN.

Tiden i FN:s säkerhetsråd är nu över. Det har Sverige åstadkommit.

Rubriken och texten ovan är från DN 2018-12-30.

Vad är det som gör att svenska medier skryter så det osar? Svaret har med globalism att göra, tror jag. Sveriges eliter vill att nationen ska framstå som stor och aktiv på världsarenan. I själva verket är vårt land en politisk dvärg. Och svenska skattebetalare tvingas offra många miljarder varje år för elitens apspel.

Det gör mig så bedrövad inför det nya året. Och det mesta talar för att lilleputtens kostsamma uppvisning kommer att fortsätta under 2019 och framåt. Det kommer antagligen S-, Mp-, C- och L-partierna att se till i regeringsställning. För att slippa nyval tvingas dom bilda regering, tror jag. Och svenska medier, med DN i spetsen, bereder vägen. Fy fan vad vi är bra!

Men jag tror inte att svenska folket gillar denna hybris. Att heja på blågula idrottsmän är en sak. Men att betala miljarder för att den svenska politiska klassen ska stå i världens rampljus (in spe) med champagneglasen i hand är något som jag tror många ogillar att se sin surt förvärvade lön användas till. Jag instämmer.

Landets tre stor mediehus tycks styras av en gemensam agenda. Att förmedla åsikter från mitten och vänsterut. Detta gäller för såväl Bonnier, Schibsted som statens särskilda skötebarn SR/SVT. Detta sammanhänger inte med att ägarna är vänsterradikaler. Det kan man ju inte påstå att Bonniers eller Schibsteds är. Dom är ute efter att tjäna pengar. Knappast heller stiftelsen bakom SR/SVT är en uttalad vänsterorganisation. Okej att många fackliga intressen finns i bakgrunden, men även personer från en rad olika politiska läger. Det kan därför tyckas gåtfullt att tre mediaorganisationerna driver en så tydligt vänsterliberal opinion.

Den mest rimliga förklaringen måste därför ligga i journalistkårens sammansättning. Bakom textproduktionen finns tjejer och killar med hjärta på vänster sida, inte bara fysiskt utan också intellektuellt. Orsaken till detta är, såvitt jag förstår, att unga människor med intresse för marknader, affärer och högerpolitik i allmänhet inte väljer journalistbanan. Personer som är förtjusta i socialpolitik, ekonomisk stöd till andra, globalt bistånd, klimatoro söker däremot i hög utsträckning till journalistutbildningar. Det är logiskt för dom som vill omdana samhället och världen i en egalitär riktning. På utbildningar för blivande skribenter förstärks denna ambition att alla världen runt ska ges plats i båten. Att äntra relingen beskrivs där som en mänsklig rättighet. Alltså producerar Sveriges tidningsredaktioner på löpande band texter med vänsterliberal vinkling.

Men, undrar läsaren, hur kan vinstjagande företag som Bonniers och Schibsteds acceptera denna vinkling till vänster? Frågan är relevant. Ty renodlad vänsterpropaganda kan ju inte sälja tidningar bättre än högerinriktat marknadstänk. Detta måste stå klart för alla räknenissar i företagens ledningar. Men jag tror mig förstå hur dom tänker. Dom inser givetvis att det i praktiken inte finns något val vad gäller journalisternas politiska åsikter. Majoriteten utbildade skribenter har ungefär samma färg och mening om samhällslivet. Företagens måste anställa det som erbjuds. Sedan hoppas företagen att bädda in vänstertexterna i ett massivt flöde av förströelsematerial. Därför är dagens tidningar (och även SR/SVT) fullproppade med tävlingar, sport, livsstilsreportage, musik, film, korsord och mycket andra underhållande ord av lättsmält karaktär. Det är denna platta kost som fångar prenumeranter och lösnummerköpare. På så vis balanserar mediehusens ägare vänsterpropagandan med lättuggad kost, med resultatet att såväl mediehusens ägare som konsumenterna än så länge hänger kvar.

Men vad gör de mediekonsumenter som liksom jag varken gillar vänsterism eller enkla nöjesyttringar? Klart är att de och jag inte kan glädjas åt den åsiktsström som de tre stora mediehusen serverar. Några av oss kanske bannar de privatägda företagens oförmåga att anställa skribenter med allmänborgerlig marknadsinriktning. Möjligtvis gör ägarna vad man kan begära. Men det är ju redaktionernas ledningar som sköter nyrekryteringen av skribenter. Och därför anställs gång efter annan journalister av den allmänna vänstertyp som lämnar landets skrivarskolor. Och följden blir förstås att vänsterns favoritämnen fortsätter att spridas medialt.

Jag tycker det är trist. Men det är också samhällsfarligt, anser jag. För om samhällsdebatten blir så ensidig åsiktsmässigt, som jag beskriver den, riskerar Sverige att råka i problem. En marknadsekonomi måste värnas. Staten och det offentliga måste kontrolleras. Och inte lämnas i händerna på journalister som med ljus och lykta söker efter ömmande nationella och internationella projekt att fylla med bidrag och nybildade myndigheter/organisationer. Den marknadsnation som saknar check and balances riskerar att gå under. Det stora problemet är att denna kritik av det offentliga saknas i svenska medier.

Mer om detta snart i en annan blogg.

Torsten Sandström
2018-12-30

I dagens SvD rapporteras att polisen kräver en nationell samordnare för att stoppa skjutningarna i landets förorter. Samma dag skriver DN om att 2 av 3 i en intervjuundersökning anser att deras jobbinsatser gör världen bättre. Särskilt gäller det anställda inom offentlig sektor.

Jag tror flertalet läsare okritiskt nickar bifall. Det är bra om skjutningarna upphör och fina insatser görs inom vården, tror jag man tänker. Man kan ju alltid hoppas att det blir bättre säger någon kanske.

Det är just drömmen om att något gott ska komma ut av arbetsinsatser inom stat och kommun som medför att den svenska byråkratin ökar år efter år. Med skattehöjningar som följd. På så vis blir den svenska offentliga sektorn en drömfabrik. Välvilliga men gravt okritiska antaganden gör att nya byråkratjobb skapas på rad.

Vem tror egentligen att en samordnare med kringpersonal ska lösa problematiken med skjutningar? Om inte polisen kan stoppa invandrargängens interna uppgörelser kring marknaden för knark och annan kriminalitet, hur kan man då tro att ett gäng centrala samordnare ska fixa saken? Problemet rör invandrargruppers ovilja att anpassa sig till svenska kulturmönster och ytterst en dåligt reglerad invandring.

Som DN:s naiva enkätundersökning illustrerar är det troligt att den höge samordnaren själv skulle kryssa i rutan för att hans eller hennes insatser gör världen bättre. Det är ju självklart att en byråkrat vill tro på det egna jobbets goda effekter. Och så kryssar man ja. Särskilt om byråkraten anar att det finns mycket lösa samband mellan den egna insatsen och det mål som satts upp i drömfabriken.

Att tro på byråkratin är en allmän sjukdom inom offentlig verksamhet. Särskilt i samhällen med vänsterinriktning är tron på planeringens välgörande effekter stor. Men Sovjetunionen tjänar här som ett avskräckande exempel. Något som ändå inte tycks stämma svenska politiker till eftertanke. Nej, här anställs nya byråkrater, hej och hå, så ska vi se att allt blir bättre snart. Detta trots att kloka människor säger att nya myndigheter och nya tjänstemän snart ynglar av sig i ännu fler och sedan ytterligare många fler. Det är bara en tidsfråga innan Sveriges svärm av statliga samordnare själva behöver en överordnad särskild samordnare. Och snart ett helt ämbetsverk, Samordningstyrelsen, SOS, med hundra tjänstemän, som alla tror fullt och fast att dom skapar en bättre värld.

Jag anser därför att medier som SvD och DN okritiskt eldar på Sveriges hyperbyråkratisering. Och politikerna som beslutar om nya tjänster på rad förmedlar drömmar till folket, dvs dom som ska betala. Häromdagen tillträdde en så kallad ”Statsarkitekt” på Boverket, en tjänst som via planer och direktiv till kommuner och privatpersoner ska göra nationens byggande och boendemiljö bättre. Vem tror att en statlig byråkrat klarar detta? Hon själv uppenbarligen, enligt gårdagens mångordiga intervju på SR P1. En ensam person bland 200 boverksbyråkrater som själva dag efter dag producerar direktiv som gör byggandet dyrare och byggplaneringen mer tidskrävande i Sverige. Kanske även en och annan svensk medborgare delar politikernas drömmar, liksom miljontals ryssar storögt lyssnade på centralkommitténs order. Tills det sprack och sovjetsamhället gick över styr.

Jag menar inte att vi ska sluta drömma. Absolut inte. Visioner och fritänk är nödvändigt för alla människor. Men vi ska inte låta oss bli lurade. Politikerna har ett särskilt ansvar för att inte Sverige ska utvecklas till en minisovjet. Deras ansvar är tungt. Ty politikerna har beskattningsmakten i sin hand. Alltså en rätt att skriva ut krav på att du och jag ska betala politikernas drömmar. Hur orealistiska de än är.

Torsten Sandström

2018-12-29

Akademiker hånas ofta för att vara teoretiker utan något praktisk sinne. Detta gäller förstås inte den person som driver denna blogg. Inför nyårsaftonen har jag själv satt en ny viktig svensk lagstiftning på plats. Det är bara att tacka och ta emot. Var så goda!

Torsten Sandström

Lag om lycka i livets alla skeden, SFS 2019:1.

1 § Denna lag avser att bereda alla svenska medborgare lycka. Närmare förskrifter rörande lagen ges av Regeringen. Tillsyn över lagstiftningen utövas av Statens Lyckomyndighet.

2 § Lycka är en rätt som tillkommer varje svensk medborgare. I görligaste mån har även medborgare en plikt att försöka bereda andra svenskar lycka. Detta innebär att omständigheter som kan leda till olycka i skälig omfattning måste motverkas i livets alla skeden. Att en person anses som offer, eller förklarar sig vara utsatt för händelser utom sin egen kontroll, ska även motverkas.

3 § Med lycka avses personligt välbefinnande. Lycka kan yttra sig på ett själsligt, ekonomiskt eller kulturellt plan samt inom familjen, i skolan, inom arbetslivet, på fritiden eller inom andra samhällsförhållanden. Risk för, eller förekomst av, olycka hos viss person är ett tecken på att effektiva åtgärder måste vidtagas för öka lyckan hos personen ifråga.

4 § Statens Lyckomyndighet ska utfärda föreskrifter om vilken nivå av lycka som gäller på skilda plan och olika samhällsförhållanden. Därvid ska myndighetens mål vara att öka varje individs lycka samt minska andra medborgares olycka i olika livskriser. Särskilda föreskrifter ska utfärdas om olycka i samband med dödsfall, sjukdom, familjekonflikter och relationsproblem inom skola och arbetsliv. Föreskrift ska dock inte utfärdas om innehållet kan förväntas medföra olust eller olycka för person som berörs.

5 § Den som överskrider denna lag, eller föreskrift som utfärdats med stöd av lagen, ska åläggas erinran eller särskilt sällhetspåföljd. En särskild sällhetspåföljd omfattar olika typer av vänskapsyttringar från lagöverträdaren gentemot den som drabbats av ett lyckoöverskridande. Vid bedömningen av lämplig sällhetspåföljd ska särskild hänsyn tas till lagöverträdarens lycka. För person som bedöms som offer utgår ingen sällhetspåföljd. Sådan påföljd kan inte bestämmas i pengar.

6 § Beslut om påföljd fattas av Allmänna lyckonämnden. Nämnden består av sju ledamöter, dvs ordförande, vice ordförande och fem Lyckoråd. Samtliga ledamöter ska ha styrkt erfarenhet av såväl lycka som olycka i olika livsskeenden. Vid handläggning av ärenden inför nämnden ska särskilt lustfyllda former eftersträvas. Nämndens beslut ska motiveras så att hänsyn även tas till ledamöternas lycka.

Me too-året avslutas på ett märkligt vis. I SVT visas en serie om Ingmar Bergmans liv. Detta sker alltså i ett teveföretag som i kölvattnet på Me too varit en hård domare över manliga machoattityder av olika slag, där kvinnor förvandlats till brickor i ett spel.

Det är inte så att jag ifrågasätter Bergmans skaparförmåga. Men det första avsnittet (av tre) om Bergman presenterar ett spel mellan en uppburen kulturman och en lång rad kvinnor, som på många vis försöker vara den store till lags. Att han utnyttjat situationen är fullständigt klart. Han tycks ha levt i något slags harem, där unga skådespelerskor på väg uppåt (och även andra), stått på rad. Likt sultaner har han inte ens kunnat hålla räkningen över sin avkomma. Och det hela passerar utan tydlig vinkling mot Me too.

Det som SVT skildrar hände förvisso för mer än femtio år sedan. Men jag undrar ändå vad vi idag kan lära. En annan känd (men avsevärt mindre) kulturman, som å det grövsta tagit för sig, har under 2018 dömts till fängelse. Att han anmälts av 18 kvinnor bekräftar en mansattityd, som i omfång kan mäta sig med Bergmans, givetvis frånsett eventuella våldsinslag. Jag anser att man kan dra åtminstone tre slutsatser av SVT:s berättelse om Bergman. Varje slutsats kan tyckas utesluta dom andra. Mer troligt är att dom samverkar. De tre knyter an till män, kvinnor respektive media.

Män. Män speglar sig i unga kvinnors förtjusning. Männen utnyttjar med öppna ögon i allmänhet de situationer som ges till sexuella kontakter, trots att männen själva kanske inser att motpartens drömmar inte kommer att uppfyllas. Ibland, men inte vanligtvis, sker det med inslag av våld eller övergrepp.

Kvinnor. Även kvinnor tilltalas av manlig uppvaktning. Detta i synnerhet som män historiskt sett intagit maktpositioner, som gett kvinnor möjlighet till karriär. Särskilt inom kultursektorn har intimt umgänge och karriär fått en nära koppling (beroende på att framgångar där ofta inte är beroende av formella meriter, utan sociala kontakter). Resultatet har ibland blivit invitationer till sexuella kontakter. I allmänhet utan inslag av våld eller övergrepp som resultat.

Media. Medierna utnyttjar systematiskt kända män och kvinnor av det slag vi möter inom film, teater och annan kulturverksamhet. Man kan säga att kulten av skådespelare blivit en medial livsnerv. Att SVT berättar historien om Bergmans liv är alltså bara ett exempel. När det gäller en känd kulturman som Bergman blir SVT:s reportage enligt min åsikt en hjältesaga, om än med några humoristiska vändningar rörande hans mångfaldiga relationer till kvinnor. Han framställs på något vis som en gigant, en kulturens sultan, som står över vardagens krav på rimligt agerande i umgänget mellan könen.

Det finns några gemensamma linjer i dessa tre konstateranden. Mest slående är att samtliga subjekt utnyttjar varandra. Även existensens av en viss omoral finns med i samtliga utnyttjanden. Sån´t kan som vi alla vet hända i relationer mellan män och kvinnor. Därför blir följden att mediernas omoral sticker ut. Nu rapporteras om Bergman en lång tid efter hans död. Men SVT:s rapport är bara ett halvår äldre än #Me too-rörelsens start. Där hudflängdes många kulturmän, inte bara så att någon hamnat i fängelse, utan med resultat att andra fått sparken eller i depression tagit sitt liv.

Min förväntan var därför att den ”store” Bergmans kvinnorelationer skulle granskas med tydlig kritisk distans i ljuset av #Me too, den rörelse som SVT under 2018 gett kraftigt eldunderstöd. Men inte. Enligt min mening visar SVT därför inte bara dålig moral. Man excellerar i dubbelmoral.

Torsten Sandström

Först av allt, jag är inte medlem i någon religiös församling. Då många medlemmar i Svenska kyrkan är lika kristet aktiva som jag – man går varken till julotta eller julbön – har styrelsens för f.d. statskyrkan beslutat att annonsera ut en julhälsning. Så varmt och personligt! Att medlemmarna själva betalar över skattsedeln ska vi inta tala om. Det är för övrigt en sedvanlig svensk lösning för att i smyg finansiera statligt önskvärd åsiktsbildning (God jul SR/SVT!).

Julkortets budskap följer också statligt bestämda riktlinjer. Alltså inget gossebarn, utan en flicka, med rätt utseende, tycks det. Jag föreställer mig följande korta notis skriven av journalisten Greta Thurfjell, SvD:

Lycka i Betlehem på julafton

I krubban full av hö ligger hen. Så söt hen är. Alldeles nyfödd. Hens pappa Maria och mamma Josef är så glada (efter såväl könsbyte som dagens händelse). Josef säger att hen mår bra efter omständigheterna. Maria strålar och klappar hen på kinden. I halmen står tre vice män: Margot Wallström, Annie Lööf och Isabella Lövin. Dom har just överlämnat sina skänker från moder Svea, bestående av miljövänliga avdragsrätter (som inhandlats från PLO i Palestina). Den lilla flickan, hen strålar av glädje över feministdrottningarnas korta besök i stallet. Att dom hastar beror på att det svenska regeringsplanet väntar på Ben Gurionflygplatsen för att hinna fram till skinkan, köttbullarna, fläskkorven och revbensspjället i Stockholm. Jag missar aldrig Tjuren Ferdinand säger Annie och tänker på hemgården. Margot tillfogar att hen tycker bäst om Karl Bertil Jonsons julafton. Isabella instämmer. Jag gillar verkligen att ta från dom rika och ge till dom fattiga, skrattar hen.

Sedan körs dom i ilfart till Tel Aviv. Brådskan förklaras också av att en ny feministisk regering ska sys ihop under jul- och nyårshelgerna.Önskningar om ett Gott nytt år är därför ytterst angelägna.

Julafton till ära har Nuri Kino spetsat (?) pennan. Han skriver om Leyla från Libanon som försöker backa upp Göran, en svensk uteliggare. Upplägget är inledningsvis som man kan vänta sig vid ett bönemöte i juletid. Oj så synd om Göran. Och så duktig Leyla är med sin bakgrund som kvinna och invandrare. Och visst är berättelsens start tragisk.

Men på sista raderna tar Kinos julbön en ny upprorisk vändning. Han vill att Göran ska in i Riksdagen och Leyla till Libanons parlament. En hemlös Göran ska alltså ta plats på klassfesten. Och Leyla styra upp gubbväldet i sitt hemland. Det kan man verkligen kalla revolutionära drömmar.

Jag funderar vidare på Göran utan hem. Och på önskan om plats för honom i Riksdagen. Om han visar sin vanliga handlingskraft på gator och torg kommer han kanske att passa tämligen bra in i en församling som under ett kvarts år inte lyckats enas om statsminister. Med fast lön slipper Göran tigga och tillåt dessutom enkelt anpassa sig till en krets av andra personer som (elaka tungor påstår) uppbär arbetsfria inkomster och som i officiella sammanhang ofta äntrar rollen som gratisätare.

Tråkigt nog löper Kino inte linan ut. Varför inte på en gång utse Göran till statsminister. Då får ju Sverige en lagom handlingskraftig regering. Göran får tjänstebostad. Och landets politik kan fortsätta i vanlig låt-gå-anda. Det vill säga dåligt med bostäder för vanligt folk, ett försvar utan soldater, en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb, en skola som inte fixar kunskaper, korrekta statsmedier, höga skatter osv. Alltså en i ordets rätta mening hemlös svensk politik. Och en riktig kvick fix i Kinos smak. Tre flugor i en smäll!

Mycket jag vet,

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde

Sedan urminnes tider har det funnits män och kvinnor som rasat mot det rådande samhället och varnat för framtida kriser. Mest kända är de många profeter som historien sett. Personer som knutit an till flyktiga minnen om katastrofer och miljökriser. De fornordiska sagornas poeter varnade för en obeveklig samhällsundergång genom Ragnarök, liksom i Eddans ovan citerade dikt Völuspá. Långt tidigare hade zoroastriska präster från Persien berättat om ofantliga översvämningar, som dödat, skövlat och tvingat folk att flytta. Kanske var det en vattenhöjning i Medelhavet tusentals år tillbaks, som medfört ett genombrott vid Bosporen och fått Svarta havet att flöda över. Det kan vara denna miljökris i världens dunkla förflutna som av judiska präster återberättas i Gamla testamentets bilder om Noak och hans ark.

Mönstret är alltså att skeenden i solsystemet, i rymdens ovanför oss och på jordens yta medfört katastrofer som fått skalder och profeter att forma budskap om gemenskap och samling kring gudar och andra väsen. Tanken är att människorna om möjligt ska rädda sin existens och framför allt sina själar. Det vetenskapliga underlaget för alla skräckskildringar kan säkert sättas ifråga. Visst kände dåtiden folk till översvämningar och vulkanutbrott. Men knappast himlakroppar som kolliderat med jordens ytan. Och definitivt inget om jordklotets skiftande vinklar i förhållande till den stjärna som vår planet kretsar kring. Prästerskapet som sett eller hört talas om stora katastrofer som hänt för länge sedan använde svåra tider för att forma myter eller religiösa dogmer. Profeterna skapade alltså trossystem för att förklara jobbiga problem i människornas liv på jorden. Och för att utfärda löften om en skimrande framtid.

Intressant är enligt min mening att något liknande sker i dagens Sverige. Jag skriver liknande, alltså inte exakt samma mönster. Jag tänker på Johan Rockström, ”Rocket man”. Utifrån en vetenskaplig sanning om en ökad koncentration av CO2 och en stigande jordtemperatur presenterar han en hel rad skrämmande dogmer om hur människan snabbt måste reagera för att uppnå frälsning. Då är det att märka att krisen ännu inte är på plats, såsom rörande äldre tiders vulkanutbrott, meteoritnedslag eller ökning av havens djup. Man kan kanske säga att Rocket man är en klok profet, som med klar blick förutser kommande katastrofer och i god tid lanserar sitt evangelium. Jag tror faktisk att det är så han själv ser saken.

Det är troligt att ett fortsatt fossilt beroende medför att han får rätt. Men detta är fel utgångspunkt. Den rätta frågan är: hur stor är sannolikheten för att världens nationer kommer att köra vidare i samma hjulspår som hittills? Kommer exv Kina, Indien, Brasilien, USA och Europas stater bara att fortsätta som hittills? Mitt svar är ett klart nej. Utan att lyssna på raketmän från många nationer (och även kvinnor samt små robotbarn i Katowice) kommer en omställning av energianvändningen ändå att ske. För detta finns bland annat två tunga skäl.

1. För industriföretagen världen runt gäller det att frigöra sig från beroendet av sinande olje- och gaskällor. Därför sker nu en intensiv forskning om nya lösningar. Sol, vind och vatten i ena ändan samt en säkrare kärnkraft och en kanske fungerande fusionskraft i den andra. Lönsamhetsjakten på energimarknaden gör att jag är tämligen säker på att bra alternativa kraftkällor kommer att finnas inom överskådlig tid, kanske 20-30 år. Marknadernas krafter är nämligen oändligt mycket starkare än en hop miljöprofeter.

2. Min positiva övertygelse beror också på att ledarna för världens stora nationer tvingas att agera ju tydligare alla faktiska tecken blir på en annalkande kris. Inte alla länder i samma takt. Men redan idag sker ett intensivt arbete för bättre luft i många städer jorden runt, för mindre kemikalier i jordbruket, för bättre rening av utsläppen i havet. Tusen och åter tusen av åtgärder är på plats och ännu fler planeras. Och detta sker inte på grund skrämselprat från rader av nationella miljöprofeter, utan på grund av att miljontals människor agerar av egen kraft för ett bättre liv för sig själva och sina efterkommande. För detta krävs ingen diktatorisk världsregering a´la FN, som en svensk vänsterfilosof nyligen föreslagit i DN. Miljarders önskan om ett gott liv räcker på sikt.

Jamen, invänder kanske läsaren, Rockström gör väl ändå jättestor nytta för det svenska samhället. Och den skeptiske svarar nog också, vad gör du själv? Du om bara bloggar och otacksamt kritiserar alla idealister gör inte ett dugg för miljön!

Mitt svar är att jag försöker dämpa den skrämselpropaganda som växer fram i spåren av en alarmistisk miljörörelses framfart. Om jag har rätt i min uppfattning att nya energislag kommer att lösa problemen med CO2 samt sinande fossila energikällor, så måste man konstatera att dagens massiva skräckpropaganda är onödig och faktiskt skadlig för människors andliga ro och hälsa. Om jag har rätt är Rocket man en profet som sprider ett falskt budskap om en nutidakris. Och hans fanatism kostar miljarder i skattepengar för hastigt påhittade åtgärder, som knappast alls påverkar jordklotets klimat.

Jag medger att även mina ord har inslag av prognoser som inte går att bevisa på vetenskaplig väg. Sanningshalten i påståendet om framväxt av alternativa energi- och utsläppslösningar är en fråga om större eller mindre sannolikhet. Det vill säga en bedömning, där en kalkyl givetvis är vansklig. Men jag spelar med öppna argument (Rocket man mörkar den centrala tidsfrågan). Och då någon tydlig kris ännu inte inträffat försöker jag och andra kritiker av dagens Sverige motverka det profetiska falskspel som jordens många miljötalibaner för närvarande sysslar med. Jag och andra samhällskritiker skriver mot en hop av dogmatiker. Män, kvinnor och raketbarn som Greta Thunberg.

Torsten Sandström

2018-12-23

Visste du att ”Tomten” är en samhällskritisk upplysningsdikt?

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Ingen mot PK är vaken.

(fritt efter Viktor Rydberg)

Cheferna för Sveriges via tvångsavgifter finansierade mediabolag, SR och SVT, påstår att deras kanaler står oberoende politiskt sett. I stället för att ge sig in i en diskussion om vilka åtgärder som kan vidtas för en mer politiskt neutral rapportering så blånekar cheferna. Dom gör det på så vi enkelt för sig själva. Och anför alla möjliga expertuttalanden för att kanalerna utför en god folkbildning. I stället för att tackla själva problemet, så talar man apropå det.

Som flitig konsument av båda bolagens program håller jag med om att bra folkbildning presenteras. Men nu rör som sagt inte kritiken detta. Många lyssnare och tittare uppfattar att det finns tydliga inslag till vänster på den politiska skalan. Inte så att journalisterna pekar med hela handen åt vänster eller presenterar slagord mot högern. Alltså normalt inte såsom i slutdebatten dagen för senaste val, då den programansvarige – mitt under pågående sändning inför miljoner tevetittare – tog avstånd från ett SD-yttrande. Vänstervinklingen sker i allmänhet mycket mer förfinat eller dolt. Låt mig nämna några exempel.

Den vanligaste varianten är att en journalist anpassar valet av ord till den person som han eller hon intervjuar. Mer intensivt ifrågasätts intervjupersoner med högerposition. Och omvänt mer vänliga och understödjande frågor ställs till personer från vänster. Ibland framstår denna särbehandling som massiv.

En annan återkommande variant är att såväl valet av personer (för intervjuer od) som programinriktning (ämnesinslag) sker med förkärlek för frågor som vänstern driver. Vad gäller personvalet kan utseendet av sk sommarvärdar tjäna som exempel. Här radas upp personer med politiskt korrekta värderingar från den vänsterliberal skalan. På så vis kommer SSommar i en påtaglig omfattning att handla om könsfrågor, diskriminering, invandring, klimatkris och liknande. Ämnena är för mig helt okej, såvida de balanseras med andra viktiga problem rörande skatteuttag, missbruk av bidragsutbetalningar, svårighet för unga att komma in på arbetsmarknaden, bristen på lägenheter, ett svensk försvar i förfall osv. Men det är just balansen som saknas. Som lyssnare till Sommar kan man ana hur den programansvarige försökt prioritera frågor som hon/han anser relevanta. Och då kommer högerns favoritämnen inte med, frånsett någon skojfrisk direktör, som kvoteras in i Sommar för sina (liberala!) näringspolitiska värderingar.

Vad sedan gäller val av programinriktning kan en liknande kritik framföras. Nyhetsprogrammen flödar av vänsterns traditionella favoritämnen, såsom arbetsmiljö, klimatkris (igen!), fattigdom, sjukdom och många likande inslag. Än en gång måste jag säga att det är angelägna samhällsproblem. Men än en gång måste jag också säga att en vid krets av andra viktiga frågor tydligt hamnar i bakgrunden. Man kan säga att de frågor som i vid omfattning utelämnas tillhör kretsen av vänsterpolitikernas ömma tår, dvs skatteslöseri, byråkratisk sjukvård, förstenade marknader för boende och arbete, en skola styrd av vänsterpedagoger osv.

Det är mycket viktigt att förstå att jag inte anser att chefer och journalister medvetet vinklar till vänster. Det är alltså inte fråga om en diabolisk politisk manipulation. Såvitt jag förstår agerar dom i allmänhet med god vilja och tror sig följa gällande sändningsregler. Problemet rör deras känselspröt, som inte fungerar som de ska. Problemet är kanske snarare en ideologisk naivitet i jobbet. I den värld där alla dessa journalister dagligen lever är vänsterns uppsättning av problem dom som äger relevans. Hemma, med kamrater och på jobbet snackar man om dessa frågor med de ord och vändningar som återkommer i programmen på SR/SVT. Med andra ord är känselspröten deformerade pga en ideologisk indoktrinering. Detta är ganska enkelt att förstå om man visar god vilja. Men för den skulle absolut inte acceptabelt.

Jag menar därför att politikerna bakom de två mediaföretagen måste agera enligt två nya linjer, ifall man inte önskar att företagen läggs ned och folket befrias från tvångsavgifter.

För det första måste cheferna ges direktiv om en systematisk intern kontroll av balansen i perspektivet vänster-höger vad gäller olika programinslag. Den interna granskningen måste förankras hos de anställda och via stickprov kollas. Det gäller helt enkelt att skapa en kultur som påminner om den hos BBC, som jag emellanåt följer. Varje journalist måste göras medveten om sina egna värderingar och stålsätta sig att agera oberoende. Medarbetarnas egna värdeblindhet måste med andra ord brytas!

För det andra måste Granskningsnämnden ges nya regler för sitt arbete. Jag uppfattar nämnden som ett försök att legitimera att allt är okej. Nämnden sopar nämligen massvis med anmälningar under mattan (de flesta skrivs av). Jag antar att merparten nedlagda ärenden rör ilskna klagomål från det politiska håll där jag befinner mig. Visst fäller nämnden ett och annat inslag. Men aldrig hör man motiveringen att inslaget då varit politiskt oberoende. I allmänhet sägs i fällande motiveringar att en klagande person inte fått ge genmäle eller att vissa angivna fakta varit felaktiga. Därför menar jag att nämnden måste ges ledamöter som verkligen tar kritiken mot public service på allvar och i fall efter fall benar upp ett anmälts inslags politiska balans. Så länge Granskningsnämnden agerar som en tandlös tiger kommer kritiken mot SR/SVT att bestå. Chefer och journalister jobbar vidare inom glasbubblan.

Jag har nyss antytt att jag gillar BBC och den öppna och kritiska tradition engelsmännen jobbar i. Frekventa regeringsväxlingar mellan Labour och Tories under årens lopp har gjort detta nödvändigt, tror jag. Men i vårt land har decennier av oavbruten makt från S-partiet skapat den ideologiska enkelriktning jag nyss nämnt. Man kan kalla detta vänstervridning. En annan etikett är PK. Inom en trång åsiktskorridor hyllar nämligen svenska medier och deras anställda en uppsättning politiskt korrekta åsikter. Påverkan sker som sagt normalt inte med tydlig vilja. Utan omedvetet, via en okritisk attityd till de egna åsikterna och de egna orden. Nu gäller det att öppna ögonen!

Torsten Sandström

2018-12-21

Bloggarens egen höstbild från Paris i november 2018.

Nästa var dag hör vi en politiker säga att ”vi måste följa forskningen”. I och med att orden kommer ur en politikers mun rör det sig förstås inte om atomteorier eller svarta hål. Uppmaningar till lyssnande gäller samhällsforskning. För den som inte funderat så värst mycket över forskning kan en propå om lyssnade verka övertygande.

Själv lyssnar jag gärna på naturvetare av olika slag. Det vore egendomligt om jag som vistats vid ett universitet en stor del av mitt liv skulle slå dövörat till. Men om man tänker efter blir det ändå klart att det kan finnas risker med att lyssna på vetenskapen. Inom samhällsvetenskapen sysslar nämligen forskarna med tolkning av olika samhällsdata. Självklart kan en noggrant genomförd tolkningsoperation bidra till ökad kunskap. Men jag tror många inser riskerna med att data inte samlats in på ett betryggande vis. Eller att forskaren inte är neutral, utan vinklar data vid sin tolkning, så att utfallet blir som han eller hon personligen önskar.

Jag skriver detta pga att uppmaningar om lyssnande främst sker avseende två forskningsfält. Det ena rör åtgärder för att styra upp en svensk skola som kört fast och inte ger de resultat som vi önskar. Det andra rör klimatforskning, där oklarhet råder.

Vad gäller pedagogiken ställs vi inför renodlad samhällsvetenskap. Här är det närmast omöjligt att oberoende, dvs utan att klargöra sina politiska basvärderingar, uttala sig om nyttan av betyg, kunskapsinlärning, läxor mm. De många pedagoger som under åren ändå gjort tvärsäkra analyser – och fått svenska skolmyndigheter på sin sida – har enligt min mening kört skolan i botten. Dom bör ställas till ansvar för sina dåliga råd. Och dom som inhämtat dåliga råd måste skämmas. Men det gör dom ju inte. Ty rådgivningen harmonierar med beslutsfattarnas egna politiska åsikter.

Svårare är det att ta ställning till lyssnandet på klimatforskare. En del av forskningen avser naturen, dvs förändringar på jordytan och sfärer ovanför den. Här kan hårda data tas fram och analyseras. Allt tyder på att växthusgaserna är under tillväxt sedan ganska många år. Det inser jag givetvis. Här lyssnar jag helt klart på forskarna. Men mycket svårare är det att bedöma effekterna av ökad CO2. Här kommer nämligen olika samhälleliga ställningstaganden in i bilden. Avgörande är som jag ser det dels tidsfaktorn och dels nya tekniska lösningar för framställning av god elenergi. Om vi talar om 50-100 år framåt i tiden vet vi därför litet om hur klimatet då ser ut. Därför tror jag att vi kan vara ganska säkra på att alarmistiska uttalanden om en kris inom 20 år måste ses som politiskt vinklade. Sådana forskarråd ska man vara mycket försiktig att lyssna till.

En och annan läsare känner sig nog förvirrade av mina ord. Du undrar: vilken forskning ska jag då lyssna till? Mitt svar är att det gäller att hålla huvudet kallt och försöka avgöra om ett uttalande är rent baserad på samhällsdata eller på fakta om vad som sker på jorden eller sfärer därovanför. Klimatexemplet visar att detta kan bli knepigt, ty där möter vi dels uttalanden om att samhället ska omställas, dels att detta måste ske pga en CO2-tillväxt under en tidsrymd som är mycket osäker.

Min slutsats är att man inte ska lyssna på pedagogisk forskning rörande fenomen som gäller exv nyttan av betyg, kunskapsinlärning eller läxor. Här ska varje beslutsfattare försöka bortse från sina egna politiska drömmar och bygga ett ställningstagande på sunt förnuft hos allmänt sett kloka människor med erfarenhet från skolan. Råder osäkerhet är det många gånger bättre att välja en sedan gammalt beprövad lösning än att lyssna på en politisk fantast.

Vad gäller klimatet måste vi också försöka navigera med hjälp av eget och andras sunda förnuft. Naturvetarnas observationer väger som sagt tungt rörande CO2. Men framför allt måste vi göra klart för oss vilken tidsram problemlösningen avser. Att vi måste bekymra oss över klimatet tycker jag verkar rätt. Men alarmismen uppfattar jag som ett utslag av politiska överdrifter från grupper som inte tänker kyligt och klokt, utan driver diskutabel egen åsiktspolitik, en egen agenda helt enkelt.

Som vanligt hoppas jag på ett öppet samtal och en god portion sunt förnuft. Redan upplysningens goda tänkare, med Diderot i spetsen, gjorde det. Det räcker många gånger fortfarande.

Torsten Sandström

2018-12-20

Annie Lööf har (före valet) lovat svenska väljarna allianspolitik.

Nu vill hon inte genomföra allianspolitiken, för att den stöds av SD-partiet.

Omtumlad förstår jag inget annat än att Hollywood har kommit till stallbacken i Värnamo.

Lööf går från hemgården – via skolbänken- direkt till makten över 10 miljoner svenskars vardag. Varför blir det så konstigt?

Mitt svar är den vidunderligt stora svenska naiviteten. Och Mary Pickfords självsäkerhet. Annie Lööf, Greta Thunberg och andra Jeanne d´Arc-typer ser sig själva som frälsare av landet. Medierna för fram budskapet. Amen.

Lööf säger: följ mig, jag har stöd av 8% av folket. Än en gång: det är vidunderligt.

Jeanne d´Arc och Mary Pickford slutade (efter initiala framgångar) med fiasko…

Lena Micko från s-partiet är ordförande i SKL (föreningen som är politisk topporganisation för landets kommuner och landsting). Hon säger till dagens DN att ett tillskott på 43 miljarder kronor behövs till sektorn fram till 2022.

Under året har det flödat av rapporter om mismanagement inom framför allt sjukvården. Byråkratin ökar, men vårdprestationerna per skattekrona minskar. Vidare kunde vi häromdagen läsa om att Sveriges kommuner tillsammans är skyldiga svindlande 232 miljarder kronor i skulder för personalens pensioner. Hade skulden bokats i kommunernas balansräkningar skulle nära 1 kommun av 5 klassas som konkursmässig. SKL har struntat i att bokföra skulden eller ännu hellre löpande avsätta pengar till försäkring. SKL har bara tutat och kört!

Vad sysslar SKL med? Politikerna saknar kompetens för de viktiga verksamheter som drivs av kommuner och landsting. Det tycks klart att SKL helt enkelt inte klarar av den uppgift man tagit på sig. I stället för att jaga effektivitet, håller man skutan igång med rader av ny administrativ besättningspersonal och massvis av politiskt korrekt snack. Sedan skriver SKL ut krav på nya kommunalskatter samt bidrag från staten. Hej och hå! SKL saknar inte bara affärskompetens. Man struntar i allt lönsamhetstänk. Eller rättare sagt, man vet inte vad det är fråga om.

SKL och dess medlemmar, kommuner och landsting, är ett slukhål. Stort och bottenlöst. Pengarna flödar ned i gropen. Slurp!

Idag har Högsta förvaltningsdomstolen godkänt Vellinge kommuns beslut att via lokala ordningsregler förbjuda tiggeri på allmän plats framför affärer.

Nyheten möts som väntat snabbt av negativa kommentarer i radio och tidningar. Så här skriver SvD:

”Tiggeriförbud inte lösningen på någonting”

Liv Palm, enhetschef för Crossroads i Malmö, är orolig för vad Högsta förvaltningsdomstolens beslut ska leda till.

– Vi ser inte att ett tiggeriförbud är lösningen på någonting. Det här handlar om människor som lever i extrem fattigdom som behöver något sätt att försörja sig på, säger Liv Palm, enhetschef för Crossroads i Malmö till TT.

Jag tycker personligen att ett tiggeriförbud är förnuftigt. Antagligen rör det sig om fattiga människor, dom flesta är EU-immigranter från Rumänien. I många fall är tiggeriet organiserat, med kriminella landsmän i toppen på nätverk av tiggare som utnyttjas brutalt. Jag anser inte att själva tiggeriet löser deras problem. Vilket bekräftas då tiggandet förbjuds. Personerna ifråga måste så gott det går sysselsätta sig med lönearbete i vårt land eller i hemlandet. Att tycka synd om tiggarna permanentar deras beroende. Och gynnar skurkarna i bakgrunden.

Mot tiggarnas behov måste ställas kommunmedborgarnas negativa reaktioner då de dagligen utanför ICA, Apoteket, Banken eller Systembolaget möter: ”Hey mama”, ”Hey papa”, ”Hey mister” eller liknande. Där sitter heltidssysselsatta främlingar på rad och begär lösen av den som vill passera in och ut. Jag känner personer som mår uppriktigt illa av att utsättas för denna typ av utpressning och därför väljer omvägar för att slippa delta i spelet. Vidare kan man inte säga att det är en mänsklig rättighet för utländska medborgare från EU-land att permanent sysselsätta sig med tiggeri i annat medlemsland (med avbrott för korta hemresor för att uppfylla utlänningslagens krav).

Att hjälpa en person som plötsligt behöver en slant är självfallet en god gärning. En helt annan sak är det systematiska tiggandet. Jag anser att det är en kulturfråga att slippa det tiggeri som stör stadsbilden i svenska tätorter. Sak samma med de eviga tiggare som patrullerar tunnelbanan i Stockholm.

Att tillåta systematiskt tiggeri är enligt min mening att falla undan för en osvensk kulturyttring som inte främjar bilden av ett gott samhälle. Vidare sprids bilden av att det är acceptabelt att träda tillbaka till utanförskap och låta sig försörjas genom böner till andra. Det är inte heller bra.

Därför kan man säga att ljuset kommer från Skåne då det gäller att återskapa den stadsbild vi är vana vid i detta land.

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseau´s vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

Därför kan man – förenklat – säga att liberalerna under mer än två hundra år fyllt en viktig uppgift i västerlandet, genom att plädera för ett välfärdssamhälle, samtidigt som man tagit front mot socialisternas anspråk på all makt och allt kapital. En stor del av 1900-talets europeiska och svenska politiska diskussion omfattas därför av liberalernas frihetliga budskap. Och den svenska socialdemokratin har från Branting och framåt stegvis impregnerats med ett nyttotänkande av liberalt snitt. Folkflertalets önskemål har ställts framför klasskampen.

Men S-partiet har ändå länge bibehållit sitt trosvissa arbetarklassideal. Partiets olika underorganisationer har varit fjättrade av underklassperspektivet. Samhället ska främst verka för de fattiga och agera genom deras politiska företrädare. Det har varit underförstått att överklassen alltid klarar sig själv. Men sedan mer än 30 år har det visat sig svårt för S-partiet att locka väljare med denna fattigsyn. Svenska arbetare och tjänstemän är nämligen ganska välbeställda. Och flera av deras barn har hunnit göra en samhällsresa uppåt. Följden har blivit att S-partiet under åren med Olof Palme valt en delvis ny linje. Nu gäller det att främja intressen hos världens alla fattiga.

Detta nya tänk är inte alls nationalekonomiskt. Den ursprungliga liberala nyttoteorin försöker ta hänsyn till flertalet inom en och samma nation. Nu förändras perspektiven genom att intressen hos fattiga i många andra länder ska vägas in. Den tidigare ekvationen för nyttomaximering ställs alltså på ända. Nyheten är en form av global nyttoteori, som kraftigt försvårar en nationell politisk diskussion.

Genom visionen om att frälsa världens fattiga har vänstern i vårt land – och även inom flera andra nationer – lyckats sätta press på de gamla liberala partierna, så att också de utvecklats i en global riktning. Och liberalerna, särskilt ungdomsförbunden, har villigt anslutit sig till den vänsterrörelse som inte tar sikte på plus och minus i medborgarnas samfällda ekonomi, utan på en gränslös välfärdskalkyl. Jag menar att liberalerna därmed lämnat förnuftet, nyttan och ytterst (den nationella) marknaden. Bilden av den ursprungliga liberalismens harakiri tonar alltså fram. Kvar – efter liberalernas nya vägval med globalnyttan som ledstjärna – står den gamla nyttoteorins förespråkare och de breda grupper som förespråkar fria val och marknader. Dessa jordnära marknadskrafter bespottas av den nya vänsterliberala eliten.

Det är alltså förkunnelsen om stöd till världens fattiga folk och talet om gränsöverskridande mänskliga rättigheter som format en ny liberal lära. Denna har stegvis smält samman med den S-märkta vänsterns ideal. Också näraliggande frågor, som hbtq och klimat, har bidragit till denna nya dogmatik. I det vidare perspektivet predikas också en allmänt kravlös inställning i olika samhällsfrågor, såsom rörande skola, kriminalitet, sociala bidragsformer mm. Jag menar att resultatet blivit den trosartade vänsterliberala ideologi som vi ser i dagens Sverige. C- och L-partierna söker sig till S-partiet för att slippa samverka med nationella marknadskrafter. Tecken på detta syns under den pågående regeringsbildningen

Dom kvarvarande gamla marknadsliberalerna vet inte riktigt vad dom ska ta sig till. Men många iakttagare ser att det svenska politiska landskapet fått en ny och tydligare kontur. I ena hörnan en vänstergrupp av romantiker och troende, dvs globalisterna. I den andra en högergrupp bestående av förnuftsinriktade realister, som värnar om en nationell nyttokalkyl, huvudsakligen i den förutvarande liberalismens anda.

De liberalas rollväxling är intressant. Den har inslag av såväl tragik som komik. Det är ödets ironi att liberalismens traditionella program (mot kyrka och en diktatorisk stat) nu tycks gå under, alldeles självförvållat, och ersättas av en romantiskt flummig – närmast religiöst färgad – ideologi, där starka stater ska bygga ett globalsamhälle. Det rör sig om drömmar om en världsomfattande kollektivism. En romantik som varit helt främmande för liberalismens grundare.

Torsten Sandström

2018-12-1X

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http:// detgodasamhallet.com

Som jag ser det utvecklas såväl SvD som DN enligt samma mönster. Nu tror läsaren att jag ska säga PK. Men det är inte den helt rätta beskrivningen. Vid morgonkaffets bläddring av SvD noterar jag – förutom de vanliga alarmen om klimat och Me too – rader av triviala resonemang och skåpmatsnyheter. Detta i en tidning som heter Svenska DAG-bladet. Dvs en nyhetstidning. Först möter jag en journalist som varnar för att vi har brist på vitaminer. Några sidor senare en kollega som hetsar upp sig över att vi kissar ut vitaminer (precis som det aldrig hänt tidigare i historien). Bläddrar man vidare så skriver en advokat om arvsfrågor, precis som naturlig död är en dagstidnings hetaste stoff. Och som pricken över i-et en lång artikel om förhållandena i Nordkorea. Där vet ju alla att det inte är så bra och några färska nyheter från diktaturen kommer inte direkt fram.

Någon undrar kanske varför jag inte dricker kaffet och håller tyst. Mitt svar är att jag betalar för en DAGS-tidning. Inte för texter som kunde ha skrivits för flera månader sedan. Svårigheten att få ned ostsmörgåsen med den varma drycken beror förstås också på de artiklar som omger skåpmaten. Visst är det några som är spännande (två tror jag), men mackan fastnar ändå i halsen på grund av marmeladtexter som är 100% förutsebara. Nu rör min irritation inte konservativa åsikter, som läsare vanligtvis förknippar SvD med. Nej det är tvärtom den (nästan) fullständiga vänsterliberalismen som får mig svårt att svälja.

Vi vet att Schibsteds-koncernen äger SVD. Dom äger också Aftonbladet. Tidningarna drivs därför självklart inte mot något givet politiskt mål, i perspektivet vänster -höger. Men målet är lönsamhet (inklusive statsbidrag för SvD:s del). DN och Expressen funkar ungefär på samma vis mot vänsterliberala mål, pga av ägarfamiljen Bonniers privata intressen. Båda ägargrupperna uppfattar det uppenbarligen som nödvändigt att konservera det bestående. Att lyda den nuvarande maktens partier. Dvs att agera inom den vänsterpolitiska åsiktskorridoren. Men ungefär 60 % av landets väljare har nyligen röstat till höger om de stora drakarnas åsiktsbarriär. Likafullt mal Schibsted och Bonnier var dag vidare med texter som är triviala, saknar fräschör och hyllar det vänsterkorrekta. Antagligen har marknadskännare gett dom råd att försöka få in pengar denna väg. Kanske kommer det att lyckas. Men fa´n tro´t. Mer troligt är att läsarna tröttnar och söker nyheter på internet.

Fi över sjö och strand, stjärnan i väster,

du som i svears land tändes av vänstern.

Stjärnan från Betlehem leder ej hem, men bort.

Barnen och medierna följa dig gärna,

strålande stjärna, strålande stjärna.

(Fritt efter Viktor Rydberg)

Många undrar vad som händer i Paris, där lastbilsförare springer runt i gula västar och slänger sten mot polisen. Kanske frågar några också varför SD-partiet under några år vuxit så i styrka. Eller varför Trump vann presidentvalet senast. Jag tror det finns några svar som tillsammans kan ge en trovärdig förklaring.

Det enkla svaret är ett missnöje med dagens politik. Höga skatter, mycket storstilat politikersnack och lite verkstad, låt vara att välfärdsnäten är ganska täta. Vanliga människor har tröttnat på politikernas eviga löften om en härlig framtid.

Det mer djupliggande svaret knyter an till det jag nyss sagt. Låt mig illustrera det med två namn från dagens tidningar: Mikael Sjöberg och Gunilla Carlsson. Vilka är det undrar läsaren.

Sjöbergär generaldirektör för Arbetsförmedlingen, AF, som spenderar 74 miljarder kronor per år. Han är kusin till Göran Persson, fd statsminister. AF är i kraftig kris för att man, med sina många miljarder och 14.000 anställda, inte förmedlar tillräckligt många jobb. Bara 15% av alla nya arbeten tillsätts via kontakt med AF! Som lön för sin möda tjänar Sjöberg 155.000 kr i månaden.

Carlssonär en moderat politiker, fd europaparlamentariker och fd biståndsminister. Nu är hon vice chef för FN:s anti-HIV-organisation UNAIDS. Sverige är som vanligt stor bidragsgivare till UNAIDS – under nio år sammanlagt 2,6 miljarder kronor, från svenska SIDA:s budget, vilken Carlsson svarat för en god del av denna tid. Därefter fick hon jobbet i Genève. Med hänsyn till skatter mm är det en guldgruva. Men nu visar det sig att UNAIDS ledning under en tid haft problem med sextrakasserier, mobbing mm. Problemen kvarstår trots medial kritik.

Mina svar förenas på så vis att de ger prov på två personer från en politisk klass. Personer som genom anknytning till stora partier – eller familjebindningar – skaffar sig välavlönade jobb. Deras kompetens för de nya jobben kan alltså från början sättas ifråga. Ser man på resultaten, dvs den allvarliga kritik som framförts, så skapas ett intryck av att personerna faktiskt inte duger för de uppgifter som dom tilldelats.

Svenska folket är missnöjt med politikernas snack och låga verkstad. Vidare ser folket hur höga skatter förslösas. Man ser också hur den politiska klassens medlemmar skapar sig en välfärd utan motstycke, med hänsyn till personernas ansvar och formella kompetens.

Detta är inte bara en svensk företeelse. I Frankrike talar de gula västarna om kaviarvänstern. I USA pratar folket om Hilary Clintons bakgrund som presidentfru och verksamhet i familjens egna stiftelse.

Enligt min mening är det inte alls underligt att vanligt folk drar egna politiska slutsatser av det som ser. Och så röstar man för alternativa politiker som lovar bättring. Om bättring blir följden är, som jag ser det, högst tveksamt. Men folk väljer den som snackar simpelt och lovar något annorlunda.

En bättre lösning är, som jag ser det, att försöka angripa uppkomsten av klasskamratskap inom politiken. Detta förutsätter förstås ett omfattande nytänk inom den klass vars makt måste minskas och nyregleras. Bara det faktum att politikerna har saken i sina egna händer gör mig inte alltför optimistisk. Men för demokratins och den goda politikens sak krävs faktiskt handling.

Vad bör ske? Idén måste vara att sysslan som politiker inte ska vara livsvarig. Bara korta perioder på kanske 5-8 år. Under denna tid bör avsevärt högre lön betalas än idag. Ett halvår med avgångsvederlag får anses okej. Men absolut inga andra pensionsvillkor än dom som gäller för andra offentligt anställda. Efter avgång inte heller några sinekurer, dvs direkta nyjobb på offentliga myndigheter eller utomland på poster som betalas via exv SIDA. Regler om jäv talar mot sådana anställningar (liksom mot anställning av släktingar inom den politiska klassen). Efter en karenstid – en sk avkylningsperiod – på kanske 5 år bör dock en öppning för offentlig anställning ske, men med hänsyn till strikta regler om jäv. På så vis tvingas politikerna och deras anhöriga försörja sig själva av krafter som är oberoende av klassgemenskapen.

På sikt tunnas förmodligen gemenskapen ut.

Torsten Sandström

2018-12-12

Medierna öser på med krav om att alla måste värna klimatet. Inte slösa i onödan. Och att vi måste försöka hushålla med miljön på alla vis. Alltså inrikta oss mot det som är viktigt för det mänskliga livet och överlevnaden. Försöka tänka ideellt och globalt helt enkelt.

Vad händer då under nobelfesten? Och vem eller vilka är det som hyllas hysteriskt? Jo, Sara Danius, som blivit inrullad i (som hon själv säger) 25 meter sidentyg, till ett pris högt ovanför vanliga människors tankeförmåga. Hon, och kulturministern Alice Bah Kuhnke har lagt ned tusentals kronor och kilovis med CO2 för att åstadkomma sina vidlyftiga kreationer. Och dom vågar till och med stoltsera över sin lyxiga vulgaritet.

Vad gör alla journalister då? Sliter dom sitt hår i förtvivlan över det öppna slöseri som visas? Tycker som att kvinnorna agerar alltför materiellt? Gråter dom tyst NaCL-tårar över CO2-utsläpp? Nej! Tvärtom. En stor kör av feministiska journalister sjunger i stället en högröstad lovsång. Ty Sara och Alice vågar utmana dom frackklädda mansgrisarna. Med sitt röda skynke i mångtusenkronors-klassen beskrivs Sara (faktiskt) som en tjurfäktare, en matador som ger de svarta tjurarna dödsstöten. I så fall är väl Alice en fredsduva klädd i många lager av vitt siden.

En helig madonna i knytblus står nämligen över all kritik. För att inte tala om en vitklädd miljöduva. Detta händer i Sverige 2018, alltså. I en politiskt splittrad nation. Och eliten undrar förvånat: varför denna splittring i landet? Mitt frågande svar är: kan det vara så att folket börjar få nog av den dubbelmoral som ständigt körs ned i halsen på allmogen?

Toppnyheten på SR P1 är idag att polisen i Absurdistan har beslutat att hela kategorier av bedrägerier endast ska utredas i undantagsfall. För ärenden som understiger 5 000 kronor ska bevismaterial i normalfallet inte hämtas in. Orsaken uppges vara bristande resurser att möta det kraftiga inflödet av anmälningar. Även KRIS, de kriminellas revansch i samhället,tillstyrker beslutet, som man ser som en viktig service från samhällets sida. Det är en fråga om medlemmarnas rättssäkerhet att strafflagstiftningen preciseras. Dessutom en åtgärd i julfridens anda. Även den statistikansvarige hos polisen bejakar beslutet. ”Det betyder att många brott kan avskrivas och i praktiken anses som uppklarade”

Justitieministern i Absurdistan, Ahmed Morganistan, instämmer. Han meddelar att planer redan finns på amnesti för redan inburade bedragare. Besked om detta kommer innan julafton.

Varje år då Nobelfesten går av stapeln med lyx och glam i Stockholms stadshus tänker jag på en plansch som jag gillade skarpt under mina ungdomsår som marxist. Den färgglada affischen hänger faktiskt fortfarande i mitt arbetsrum. En av Marx´ teser gjorde en indelning av samhället i en bas och en överbyggnad. I basen utfördes produktion via lönearbete till på den tiden mycket låga löner. I överbyggnadens olika våningar skapades ideologier av skilda slag, för att se till att det kapitalistiska samhället hölls samman och bestod för framtiden. Överst, under penningpungen, finns den politiska statsmakten. Därefter kyrkan och utbildningssystemet. Sedan ordningsmakt och militär. På fjärde våningen huserade det borgerliga samhällets elit, som i överflöd festade och glänste. Här fanns herrar och damer som såg till att svältlöner betalades ut till bottenvåningens personal. En överhet som själv unnade sig allt av livets goda. Via kontakter med de övre våningarna såg finansens furstar till att behålla makten. I bottenvåningen utfördes fysiskt arbete. Dvs lönearbete som skapade ett överskott för försörjning av allt folk på våningarna ovanför.

Planschens berättelse är enkel. Kanske simpel. Den är inte helt sann. Maktförhållandena är i vart fall annorlunda idag. Men på dagens nobelfest samlas i stadshuset representanter för samtliga våningar, frånsett dom från entreplanet. Många av festdeltagarna talar till vardags frenetiskt om klimatkris och om vikten att hålla igen på resor, köttätande, konsumtionsvaror och mycket annat som bidrar till uppvärmning av jordklotet. Åtminstone skickar dom dagligen allvarliga budskap till undervåningens arbetande folk om att jobba hårt och spara på miljön. Men i kväll sparar damerna och herrarna inte på något. Nu hyllar övervåningarnas eliter varandra. Dom äter, dricker och bugar sinsemellan. Särskilt uppvaktas kungahusets representanter. Via teve förmedlas festen till folket landet runt. Så att alla i sina hem kan känna sig som inbjudna. Duka upp. Delta och beundra herrskapen från ovan.

Någon undrar kanske hur prisbelönade forskare kommer in i denna bild. Egentligen är dom enbart statister, som fått bra betalt för att resa till Stockholm och sprida en glimt av forskning och allvar åt föreställningen. Genom att råka vara närvarande ger dom, så att säga, den svenska eliten anledning att festa till det. Dom tillåts med andra ord sätta sprätt på dynamitkungens kvarlåtenskap. Skål!

PS! På våningen där det festas syns i mitten Sara D, för dagen förpackad i en miljöriktig klänning av 25 meter sidentyg! Heja Sverige!

Dagens Juridik rapporterar idag om att totalt 274 skjutningar hittills inträffat i Sverige 2018. Av dom har 42 haft dödlig utgång. Klanvåldet fortsätter alltså.

Jag har skrivit det förut. Och gör det igen. Jag ger nämligen inte upp.

Min bläddring i DN och SvD, med minnet av tidningarnas innehåll för 10-20 år sedan, ger en skrämmande nutidsbild. Jag tror att ungefär hälften av textmaterialet har till syfte att få läsaren att ändra uppfattning eller börja leva sitt liv enligt nya mönster. Än rör det klimatångest, än samling mot nationella krafter, nazister med ruggigt fula trynen. Vi ska dela med oss av statens medel! Och visa god vilja så att även tiggare utanför ICA får en slant till jul. Massor med uppmaningar om att äta viss mat eller ta ut skilsmässa för att motparten är knepig.

Texternas innehåll avser alltså inte information om fakta eller händelser i världen eller i det svenska samhället. Nej, allt mindre torra fakta läser vi. Författarna vill uttryckligen bilda opinion. Med ett mer rakt-på-sak-språk är alltså en stor del av texterna i DN och SvD att se som propaganda. Och dom som skriver texterna kan inte ses som journalister, utan som propagandister eller bloggare.

Och jag som läsare betalar för att få detta i halsen. Magnus Uggla sjöng: jag mår illa, jag mår illa….

Bläddra själv (med ett kritiskt öga) så får du se hur du mår.

Bloggare som lägger en pizza

Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. Dom skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan dom tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.

Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedurför reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.

Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exv rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.

Att Sverige ännu inte fått en separat domstol för lagprövning blir därför ett problem. Visserligen har Högsta domstolen och lägre domstolar i enstaka fall vägrat att tillämpa lagregler med tekniska brister. Men en särskild instans vore av stor nytta och hade medfört en ökad frekvens av ingrepp mot slarvig och partsbunden reglering. Klåfingriga svenska lagstiftare behöver en fristående kontrollör. Förutsatt att den prövande instansens domare agerar objektivt.

Detta för över till den svenska juridiska processen. Tillsättningen av ordinarie domare står i centrum ifall frågan om rättssäkerhet ska bedömas. Jag anser inte att det svenska systemet med en fristående Domarnämnd, som nominerar domare, är en trygg lösning. Riksdagens och regeringens indirekta inflytande över valet av domare oroar och skapar risk för otillbörlig politisk hänsyn. Liksom utomlands bör tillsättning och avskedande av domar – samt kontroll över domstolarna (som idag Domstolsverket och JO idag hanterar) – läggas i händerna på ett nytt fristående organ, som till en klar majoritet består av domare. Personer med insikt i tillsättningen av högre domartjänster berättar nämligen (mellan skål och vägg) om gynnandet av personer som gjort karriär på politiskt anknutna positioner, exv inom regeringens departement. Det sägs att personer – och maktkonstellationer nära S-partiet, en uppsvensk juridisk fakultet samt en grupp av juristvänner från huvudstaden – drar i trådarna för att individer med rätt bakgrund och korrekta politiska åsikter ska befordras till höga domartjänster. Här räcker med att nämna två exempel, Sten Heckscher och Göran Lambertz.

Även det svenska systemet, med nämndemän som agerar lekmannadomare, måste kritiseras. Att lekmän ges insyn är en sak. Och kanske att dom ges rätt att pröva frågan om skuld/oskuld. Men att outbildade ska ha rätt att meddela dom och bestämma påföljd bygger inte en bild av ett rättssamhälle. Vi har nyligen sett hur islamsk rättstradition via en lekmannadomare tagit plats i en tingsrätts dom.

Är den svenska rättsprocessen tillräckligt säker? Frågan är bred och svår att besvara. Jag tror att anhållanden och häktningar normalt sker på ett tryggt vis. Detsamma gäller beslut och domar i privat- och civilmål. Men den offentliga sektorns monumentala omfång i vårt land gör mig däremot tveksam om hur trygga många förvaltningsdomstolars avgöranden är. Särskilt rörande skatter och avgifter. Mitt intryck är att domarna här ofta alltför partiskt följer lagregler som ger det offentliga en maktställning – i stället för att förhålla sig neutral och i rimlig mån skydda den medborgare som talan gäller. Tydliga exempel är ärenden om bolagsföreträdares ansvar för ett företags obetalda skatter och avgifter. Det syns också i miljöärenden, där det exv händer att lantbrukare fråntas rätten att ha en ensam häst i sitt stall (ensamma hundar är dock än så länge okej i svenska hem). Här kan kanske en lagprövningsdomstol städa upp i djungeln av regler som är alltför oklara och inbjuder till övertramp?

I straffrättsliga mål beviljas emellanåt resning, något som kan tyda på en brist i den bakomliggande underrättsproceduren, från åtal till dom. Men själva resningsbesluten är å andra sidan något gott, vilket processerna mot Thomas Quick illustrerar. Vidare tror jag att en del svenska åklagare lider av samma syndrom som de förvaltningsdomare jag nyss nämnt. Politiska signaler, i och bakom viss lagstiftning, gör att åtal tyvärr väcks i situationer där nedläggning vore rätt beslut. Detta gäller framför allt mål rörande sexbrott, miljö, ekobrott och våld mot barn. Jag förstår att vissa sådana ärenden bör prioriteras. Men det gäller för åklagaren att våga inta en neutral och distanserad ståndpunkt. Här brister det tyvärr inte så sällan. Låt mig som exempel nämna åtalet mot Julian Assange samt ett annat uppmärksammat fall med först åtal mot en man som i sängen legat naken bredvid sitt barn och sedan åtal mot mannens hustru för hennes innehav av ett nakenfoto på barnet från badstranden (efter det att mannen frikänts väcktes åtal mot hustrun!). I båda fallen vägrade domstol godta åtalen. Till saken hör att alla de tre åtal jag nämnt beslutats av överdrivet partiska kvinnliga åklagare. Den politiska korrektheten kan alltså leda till tragiska övergrepp.

Min ytterst summariska berättelse visar att det alltså finns betydande brister i den svenska rättsstaten. Jag har svårt att bedöma ifall Sveriges problem är större eller mindre än andra länder i nordvästra Europa. Att dom är mindre hos oss än i Ryssland och kanske några länder i mellan- och Sydeuropa tror jag är en riktig slutsats. Här förekommer till och med tydligt korrupta åklagare och domare. Det svenska huvudproblemet är att juristssamhällets olika aktörer riskerar att gå politiska intressen till mötes. Delvis beror detta på PK-ideologin. Hursomhelst, dom som tror att Sverige är en perfekt rättsstat och ett föredöme måste tänka om.

Torsten Sandström

2018-12-09

Publicerat i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

På min blogg har jag tidigare skrivit om åsiktsentreprenörer av olika slag. Nu en vanlig variant. Medierna översvämmas med reportage, som med psykologiska begrepp vill förklara våra liv och vår värld. Ofta är målet att bereda mottagaren (läsaren/lyssnaren) vidgad förståelse av sitt liv eller sin situation och på så vis lycka. Men då psykologins teorier är lösa i kanten – en faktisk händelse kan tolkas på flera olika vis – blir sanningsvärdet lågt, eller inget, av den analys som ger sig ut för att vila på vetenskaplig grund. Lyckobudskapet riskerar tvärtom att skapa olycka för mottagaren.

Det blir alltså ofta så att svart förvandlas till vitt, eller tvärtom. Det mediala påstående, som vill vara sant, blir falskt. Och den som står bakom uttalandet framstår som en simpel lurendrejare. Tyvärr inser sällan varken sändaren eller mottagaren av känsloanalysen att det rör sig om humbug.

Detta sagt som reaktion på en artikel i SvD (2018-12-08) under rubriken: Kognitiv dissonans kan förklara klimatförnekelse. Författaren är en vetenskapligt skolad person, Emma Frans. I klartext vill Frans påvisa att klimatskepsis kan bero på en psykisk ovilja (hos tvekaren) att ta emot den (underförstått) korrekta slutsatsen att en klimatkris är nära förestående. Jag har många gånger skrivit att jag tror att risken för ett framtida miljöhot är ett faktum. Men ett hundraårsperspektiv är svårt att överblicka. Detta medför att man inte kan tala om en akut kris. Den tilltagande miljöhetsen blir alltså ett utslag av falsk propaganda. DN:s spalter framstår som rena böneboken för klimatalarmister. SvD och SR/SVT ligger inte långt efter. Tusentals människor invaggas varje dag i en felaktig tro att dom omedelbart måste förändra sina liv. Falska påståenden av detta slag skapar oro och ångest. Därför kan man säga att det är Frans själv som medverkar i uppbyggandet av en landsomfattande kognitiv dissonans.

Enligt min mening är det dags att göra upp med detta kvasipsykologiserande, som eskalerar för var dag i tidningar och radio/teve. Till stor del är det fråga om ett bondfångeri, som om det rört hårda konsumentvaror ganska snabbt skulle förbjudas av Konsumentverket och Marknadsdomstolen. Men när det sker i ord, via dålig journalistik, applåderas det av okritiska medieägare, journalister och läsare/lyssnare. Det är alltid tragiskt att se kvacksalvare i farten….

Dogmen om PK i fädrens land,


kärast bland samfund på jorden!


Vida hon famnar från strand till strand,


fast är hon grundad av Herrens hand,


byggd till hans tempel i Norden.

(fritt efter Johan Alfred Eklund)

I en artikel i DN (2018-12-06) klagar Sveriges Radios chef Cilla Benkö över att världens medier angrips av politiska makthavare av olika slag http://dela.dn.se/R7VluS0nOGbHdyGHd6elLgM4pzG9wE1tA5S9A33R1_Wmc-TW0NaSwUzsn72BNmVMNPpggq3ioZ3vLFG5sPxfmg

Benkö för fram en rad exempel. Allt från verbala angrepp till våld och död. Hon menar att en allvarlig attitydförskjutning håller på att ske. Förr respekterades medierna, särskilt dom som kallas public service. Nu anfalls dom från många håll. Hon nämner åtgärder från Trump, Orban och många andra exempel från stater där nationella krafter tagit makten genom allmänna val.

Först vill jag säga att lagöverträdelser inte ska accepteras i något samhälle eller i någon form. Brott mot journalister är alltså mycket allvarliga. Det öppna samtalet och det fria ordet måste värnas. Överallt.

När detta är sagt finns det anledning att vara kritisk mot Benkös spejande från sitt elfenbenstorn. Först måste konstateras att hon i dålig journalistisk anda blandar stort och smått. Fysiskt våld och dödande av journalister förs samman med tuffa kritiska ord mot mediernas anställda. Visst är Trumps negativa uttalanden om press och teve brutala och vulgära. Och i munnen på en president känns de särskilt hotfulla och olustiga. Men Trump agerar som politiker och använder det fria ordet mot dom som han – rätt eller orätt – ser som sina motståndare. Det är inte fråga om olaglig maktutövning eller våldsbrott. Det rör sig om tarvligt politiserande från en person med psykopatiska drag. Men såvitt jag förstår agerar han lagligt.

Journalister i Benkös klass brukar vanligtvis försöka förstå varför personer agerar som dom gör. Varför är Trump så grovt aggressiv mot många journalister? Det enkla svaret är att han är maktfullkomlig och allmänt sett ogillar kritik. En person som är van att få som han vill ser självfallet närgånget kritiska journalister som politiska motståndare. Vilket dom förmodligen – objektivt sett – också är i det flesta fall.

Den största svagheten med Benkös artikel är att hon talar i egen (och SR:s) sak och inte ser det egna mediets allvarliga tillkortakommanden. Genom att orda om världsproblem önskar hon värna public service i Sverige. Så agerar företagschefer måhända. Men inte goda journalister. Bra skribenter försöka hålla isär stort och smått samt världspolitik från det egna mediets interna förhållanden.

Den svenska kritiken mot de statskontrollerade medierna SR och SVT baseras på främst två skäl. Det första är att rapporteringen inte är politiskt oberoende, utan ofta vinklas åt vänster. Det verkar vara en tämligen utbredd uppfattning hos allmänheten. Kritiken förefaller dessutom trovärdig med hänsyn till professor Kent Asps undersökningar om journalistkårens politiska åsikter (omkring 70% åt vänster). Det andra skälet rör ogillande av tvångsbetalning för mediala tjänster som flera kritiker inte själva efterfrågar. SammanIagt frågar alltså många varför dom ska tvingas betala för politiska åsikter man inte delar.

Inget av dessa viktiga skäl till kritik av SR och SVT lyfter Benkö. I en bisats talar hon bara om vikten att verka mot misslyckanden och för kvalitetssäkring. I övrigt anför hon en utländsk undersökning som är positiv till BBC:s kunskapsförmedling och en svensk professor som berömmer SR och SVT:s folkbildande verksamhet. Jag bestrider inte behovet av upplysning. Men det är inte det saken gäller. Kritiken tar sikte på ett strukturellt problem, ett tydligt politiskt beroende i samhällsdiskussionen.

Alltså säger Benkö inget om vänstervridningen. Inget om att SR/SVT systematiskt måste jobba mot åsiktsjournalistik i samhällsbevakningen. Inget om att Granskningsnämnden måste förvandlas från en papperstiger (som på rad lägger ned anmälningar) till en aktiv och tuff kritiker av avvikelser från kravet på oberoende. Vad orsaken är till Benkös tystnad kan man fråga sig, ty risken för en danskliknande reaktion ligger tämligen nära om krafter till höger kommer i regeringsställning även i vårt land. Jag tror att svaret ligger i elfenbenstornet. Benkö ser som verksam under 20 år inom tvångsfinansierade medier inte själva problemet. Hon är som en troende förblindad av att tesen om oberoende och vågar inte lyfta på förlåten och kolla hur verkligheten ser ut. Kanske hennes journalistkollegors åsikter finns med i räkningen…

Benkös strutsattityd är olämplig hos journalister. Men den är inte ovanlig hos makthavare. I maktens värld finns åtskilliga exempel på hur bristande insikt och högmod leder till fall. Jag vill inte Benkö något illa. Men hon tillhör den typen av chefer som genom mångårig passivitet orsakat mediernas förtroendekris. Enligt min mening är det tydligt att SR/SVT antingen måste reformeras i grunden eller läggas ned.

Torsten Sandström

2018-12-06

Min text om de svenska landstingens svaga effektivitet (från den 13/11 2018) har idag publicerats i Timbro/Smedjan. Det gläder mig. Vill du veta vad saken gäller, så kolla:

https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

Jag anser att svensk vård håller hög kvalitet, generellt sett. Men den är fasligt dyr och i vart fall extremt ineffektiv.

Greta Thunberg är 15 år. Hennes mamma är operasångerskan Malena Ernman med tydliga vänstersympatier. Greta skolstrejkade i höstas under 20 dagar och satt framför riksdagshuset. Målet var att få en svensk miljöpolitik i linje med Parisavtalet. I SVT2 kl 21 idag (2018-12-03) presenterades hon i Katovice där hon läste upp en deklamation under den pågående miljökonferensen, sittande vid sidan av FN:s generalsekreterare. Han lyssnade artigt på hennes förnumstiga ord. Alla omkring såg så glada ut.

Vilka tankar föder Gretas agerande (med mammans och pappans tillåtelse)? En tolkning är att se Greta som en ung hjältinna, nutidens Jeanne d´Arc, i kamp mot klimatförstörelsen.

Min tolkning är en ung tjej som villigt låter sig exploateras av samhället och en mamma i karriären. Greta bör självfallet gå i skolan som andra barn. Hennes mamma och pappa bör se till att detta sker. Någon bör kanske upplysa Greta om att världen står inför ett miljöproblem, men däremot inte en akut kris, som kräver avsteg från normala krav på närvaro i skolan. Hon kommer nog inte att vilja förstå detta. Liksom Jeanne d´Arc är hon frälst och vigd vid sin uppgift.

Min tolkning är därför att Greta låter sig utnyttjas politiskt. Att hennes föräldrar och en svensk tevekanal, som tvångsfinaniseras med avgifter från folket, använder Greta som ett politiskt vapen är inte bara smaklöst utan vettlöst. Det är en form av barnarov. Ännu ett billigt svenskt propagandanummer med en självvald barnstjärna i huvudrollen.

Vilken signal skickar exploateringen av Greta för övrigt till dom som bekymrar sig över tillståndet i den svenska skolan? Vadå kunskaper? Vadå närvaro? Gör som du vill och strejka för drömmar uppe i det blå! Sånt händer bara i Absurdistan.

Det är min syn på saken. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om Greta av nobelkommittén i Oslo tilldelas fredspriset nästa år…

A propos den extrema hetsen om en akut klimatkris (i närtid) så är följande rubrik från DN 2018-12-04 talande:

Klimatförändringen är redan­ en fråga om liv och död, ­ambitionerna i klimatarbetet måste höjas. Det sa FN:s general­sekreterare Guterres när han talade vid invigningen av FN:s klimatmöte (COP24) i Katowice på måndagen.

Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.

Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, dvs yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.

Men jämfört med 60-talets universitetsliv har dagens även förlorat viktiga värden. En stor del av statens omfattande pengasatsningar på universiteten har gått till administration. Många är de ledningstjänstemän, kursadministratörer och studievägledare och som tagit plats. Här syns det offentligas stegrade intresse av kontroll. Och behovet att sysselsätta sociala experter av olika slag (dvs folk som strömmat ut från universiteten efter 60-talets boom). Här framträder också en helt ny syn på studenten, som en person som måste kontrolleras, styras och ges rätt att göra om, så att examen närapå garanteras. Studenterna blir närapå ting på ett löpande band – man talar också om dom i ord som ”genomströmning”. En del av detta var säkert nyttigt och bra. Men en viktig aspekt av akademiska studier har tunnats ut. Dvs träning i förmågan att själv planera och ta ansvar för inlärningen. Å andra sidan kan man kanske säga att utvecklingen harmonierar med nutidens syn på uppfostran och skolutbildning. Curling gäller numera.

Så över till forskningen. Synen på verksamheten som en fabrik har kommit att prägla moderna svenska universitet och högskolor. Rektorerna är idag mer verkställande direktörer i karriären än forskare. Administratörens syn på vetenskap har därför blivit följden: forskningen ska planläggas, kontrolleras och ge ”output” som snabbt kan tillämpas i samhället. Med en svärm av pärmbärare i toppen försöker högskolornas ledningar anpassa verksamheten till statens krav. Här finns en mycket stor skillnad mot det tidiga 60-talets lärda värld. Visst fanns det även då politiska makthavare i Stockholm. Men dom var få och deras ambitioner och resurser var mycket begränsade. En och annan professur kunde säkert skakas fram via mygel med huvudstaden, som i andra riktningen lämnade forskarna ifred. Idag har departement, ämbetsverk och en bred krets av specialmyndigheter byggt upp en tung överbyggnad till den forskning (och utbildning) som bedrivs lokalt. Att detta tynger skattebetalarna är givet. Viktigare är kanske att det belastar den akademiska frihet som det ofta ordas vitt och brett om.

Den akademiska forskaren, som under 60-talet själv i frihet valde sina studier, har idag förvandlats till en dresserad hund. Genom lagar, direktiv och planer – och med intensiv uppvaktning från politikens många hussar och den administrativa brukshundsklubben i Stockholm (och lokalt) – styrs forskarnas vardag alltmer i detalj. Mycket administration tar lärarens tid. Överbyggnaden gör sig ständigt hörd med remisser, utvärderingar och formulär av alla de slag (sådana är byråkratins lagar). Den tid som forskaren får kvar fylls med ökad undervisning. Dom som vill få rimlig tid till vetenskap tvingas därför söka medel externt.

Också valet av forskningsämnen och utförande styrs ovanifrån på flera vis. Den som vill ansöka om pengar för ett projekt måste lägga ned avsevärd tid på att fylla i blanketter och skriva plandokument. Alla inser att försiktighet och kritisk realism då inte lönar sig. Det gäller att breda på och ta för sig som en hungrig vovve. Själva valet av ord i en ansökan måste noga läras in såsom kommandon till en hund under träning. Här finns en rad av koder som makthavarna noga gjort kända, i stil med att bidrag främst ges till studier som är gränsöverskridande, bedrivs av forskarkollektiv, tar sikte på kön, diskriminering, mänskliga rättigheter, klimatkris, EU, integration och andra ämnen som det politiska Sverige favoriserar. Storskaliga och mångåriga ambitioner – alltså mångmiljonbelopp – blir i sig tecken på excellent vetenskap. Endast dom som fyller i formulären rätt får pengar att forska för. Något förenklat tvingas dom andra pressa in tid för forskning mellan lektioner, tentarättning och administrativa uppgifter.

Den populära bilden av forskaren som en något disträ idéspruta, med håret på ända, gäller alltså inte längre i Sverige. Här framträder alltmer bilden av forskaren som släthårig brukshund. Ett bra luktsinne för det som är PK och för de koder och kommandon som hörs från huvudstaden är grundläggande förutsättningar för framgång. En affärsmässig smidighet i umgänget med de styrande i Stockholm, med massmedier och med högre ledare av den lokala verksamheten är också viktiga egenskaper för en jakthund som söker byte. Den som kan uttala sig på teve, i frågor som knyter an till prioriterade politiska kommandoord, har snart gjort sin lycka och blir best in show vid kennelklubbens årliga tävlingar.

Jamen, säger kanske läsaren, vid universiteten finns väl gräddan av Sveriges intellektuella. Mitt svar blir att det visst finns många kloka jyckar där. Några är superintellektuella. Men ännu fler är rashundar som driver djuplodande forskning, utan att för den skull vara särskilt kritiskt lagda eller samhällsintresserade. Dom agerar tekniskt-instrumentellt skicklig, helt enkelt. Och åstadkommer ofta goda forskningsresultat.

Ganska få av de många anslagssökande brukshundar som nämnts ovan, dvs dom som forskar på PK-kommandon, kan sägas vara intellektuella, om med ordet menas självständighet, kritisk distans och samhällsanalys. I stället tar dom samhällets forskningskoder för givna, som tecken på vetenskaplig vikt eller tyngd. Ty dom är upptagna med att jaga pengar.

Därför finns slutligen en ganska stor grupp av gårdvarar, som troget vaktar det egna reviret och ser till att personer som vistas där – kollegor och studenter – får ett bra liv mellan lektioner, böcker och pärmar. Dom gör en del av det jobb som prisvinnande hundar skjuter ifrån sig. I bästa fall får vakthundarna tid över till egen forskning. Men dom får anledning att fundera över samhället och vetenskapen. Det borde många fler göra.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

I internettidningen Det goda samhället skriver 2018-11-30 meterologen och professorn vid Max Planck institutet i Hamburg Lennart Bengtsson kloka ord om den pågående klimatdebatten. Han drar en skarp gräns mellan faktiska klimatproblem och hetsen om en akut klimatkris. Klimatproblemen är förmodligen möjliga att undvika genom olika tekniska, ekonomiska och politiska åtgärder, skriver han. Bengtsson menar att talet om en akut kris däremot är politiskt (överdrivet/påhittat), medan vetenskapen tar de faktiska problemen mer kyligt och med förnuft…

Så lite lugnt ska vi nog ta´t!

http://detgodasamhallet.com/2018/11/30/den-politiska-synen-pa-klimatet-jamfort-med-den-vetenskapliga/

Häromdagen intervjuades SVT:s chef Hanna Stjärne i bolagets egna program Go´ kväll. På frågan om kritiken mot journalisternas vänstervridning försökte hon först prata bort problemet genom att tala om att SVT erbjuder så många olika typer av programinslag. Då frågan upprepades svarade Stjärne än en gång undvikande genom orden (ungefär) att hon ser många inslag men inte märkt någon vänstervridning.

Man undrar vilken verklighetsuppfattning Stjärne har. Man kan förstå att en mediechef har svårt att medge att dom egna journalisterna bryter mot kravet på trovärdighet, opartiskhet samt oberoende i förhållande till politiska intressen. Men faktum är att Granskningsnämnden emellanåt (tyvärr alltför sällan) framfört kritik. Det vet förstås Stjärne. I stället för att säga att varje övertramp är allvarligt och att SVT:s ledning kontinuerligt jobbar mot partiska värderingar i sändningarna så passar Stjärne, helt enkelt. Problemet förefaller inte existera i hennes tankevärld. Och något systematiskt arbete mot övertramp bedrivs inte inom SVT/SVT, vad jag vet. Förmodligen skulle en sådan fortlöpande intern granskning av journalisters berättelser anse strida mot etiska yrkesprinciper.

Att den som på bilden kramar om henne heter Jan Helin och är programchef på SVT vet Stjärne däremot säkert (hon har nämligen anställt honom). Men att Helin jobbat omkring tio år som chefredaktör på socialdemokraternas flaggskepp Aftonbladet har Stjärne förmodligen ”ingen aaaaning om”. Nej, i hennes värld är alla anställda på bolaget opartiska och oberoende. I hennes värld följer dom gällande regler. Punkt slut! Så agerar en person från drömmarnas värld. Ingen kontakt alls med verkligheten.

Just nu har en debatt om avveckling SVT och SR flammat upp. Moderaternas ungdomsförbund går i spetsen. Det är bra. Jag stödjer en avveckling. Det finns tillräckligt med nöjes- och kvalitetsmedier vid sidan om dom som finansieras med tvångsavgifter. Och dom bästa kvalitetsjournalisterna på SVT/SR – som jag ömmar
för – skulle säkert få nytt jobb efter en avveckling. Hur det går för dom som visat sig politiskt beroende är däremot mer ovisst. Med all rätt. Dom har ju brutit mot gällande normer för SVT/SR. Jag föreslår att dom ska blogga! Många vänsterbloggare blir det alltså!

Torsten Sandström

2018-11-30

Jag är i Paris några dagar och njuter av livet. Idag (2018-11-27) lyser en mild sol över boulevarderna. Jag har strövat runt centrala staden under förmiddagen och friskat upp minnen från många tidigare resor.

Mitt intresse har en gammal familjeanknytning och koppling till läsning av historiska verk. Den franska kulturen är nog den bästa sammanfattningen, även om förklaringen är vag. Frankrike har en självklar plats i Europas mitt. Kelter, romare och germaner har format landet och språket. Kokkonst och vinberedning har fransmännen anammat och utvecklat till fulländning. Och det är kanske urtidsmänniskorna från Cromagnon som fött målarkonsten. Det finns en säregen koncentration på kultur (av alla slag) i detta land. Och på den enskilda människans frihet. På gott och ont demonstrerar idag de Gula västarna – en mängd lastbilschaufförer – mot höjda priser på bränsle. Tårgasen ligger tät kring mustaschprydda män i gula jackor på Champs Elycée.

Däremot är jag inte någon beundrare av fransk politik, varken från förr eller idag. Folkets kulturella romantik och maktambitioner förstör bilden. Från Karl den store, via Ludvig XIV och Napoleon I till dagens presidenter finns en strävan efter pompa och storslagenhet. Hur många miljoner människor har egentligen den franska nationen under årens lopp genom krig förlorat på slaktbänken? Värst var förmodligen (relativt sett) Napoleon, som byggde sitt imperium på miljoner landsmäns kroppar. Han var psykopat, tror jag.Men det vågar nästan ingen säga i Paris.

Och revolutioner har fransmännen skrutit med. Men vad blev det av de blodiga upproren? Den tämligen fredliga engelska från 1688 gav bestående resultat. Franska folket har en fallenhet för personer som ser sig själva som hjältar. Och det är ingen praktisk grund att bygga framgång på. Dagens presidenter lever kvar i en form av majestätiskt skimmer. Mitterands namn finns på gamla monument varthelst man vänder näsan i Paris. Och när han partikamrat Hollande misslyckades kapitalt med sin politik, så exporterades en minister direkt till EU, dvs Moscovici, som (hör och häpna) blev finansexpert där. Och en annan minister, Macron, målade snabbt om sitt hus – dvs bytte partifärg ett litet snäpp åt höger – och blev ändå snabbare franska folket president och hjälte.

Idag är Macron tämligen impopulär. De gula västarnas framfart pressar honom. Och han börjar inse De Gaulles kloka ord om att det är omöjligt att styra ett folk med 400 olika slags ostar. Den franska kulturella rörligheten och den 200 år långa jakten på demokrati tjusar mig ändå. Sträva viner från Bourdeaux och salta ostron från Bretagne förhöjer givetvis fascinationen.

Torsten Sandström

2018-11-27

Parisflanören tar igen sig på kvällen på ett känt brasseri:

Nu förstår jag vad en vänsterliberal menar med att vara kluven. I DN 2018-11-26 skriver Lisa Magnusson att : ”Vi måste förstå mordet på Gica, men vi får inte visa förståelse”.

Gica är den man som dödats av en 16-åring i Huskvarna. Journalisten Lisas ena hjärnhalva förstår, men den andra gör det inte. Jag undrar om det inte finns någon ordning och reda i nutida journalistik. Vad som helst kan påstås i försök att rentvå en ung marodör. Det är den dödade Gica som är ett offer. 16-åringen är gärningsman, tycks det (tills domstol sagt sitt).

Jag undrar vad samhället och medierna har att vinna på att förvandla svart till vitt. För journalisten känns det så förstående och välvilligt skönt. Men gäller det inte att formulera krav på den unga generationen – och deras föräldrar? Annars går ju samhället åt skogen! Sveriges största dagliga tidning , DN, bär här ett särskild ansvar. Min respekt för DN närmar sig fryspunkten…

Idag ett klipp av en rubrik ur DN 2018-11-24: ”Balansgång mellan makten och Mittens rike”.

Tanken är uppenbarligen att S-partiet och partierna C och L försöker komma överens. OK, att det rör sig om en typ av balansgång mellan vänsterliberala organisationer. Men resten av rubriken är rena snurren. Mittens rike, dvs det gamla China, var minsann fulladdat med makt. Och det är ju varken C eller L. Dom har inte ens 15 % av rösterna i Riksdagen. Om dom gör upp med sossarna väntar förmodligen all time low. Och då har dom nog spelat bort sina kort i svensk politik inför kommande valrörelser. En samregering med S kommer att straffas. Rättvist, tycker jag, för partier som inför valet talat stort om sakpolitik, men efter för en linje mot vissa personer och deras idéer.

I media möter vi journalister som säger att det är enkelt att kompromissa i kommunalpolitiken, men inte i Riksdagen. Det framställs som en sanning, nästan en naturlag. I praktiken måste alla försöka ge och ta! En bättre förklaring till kortslutningen i Riksdagen än den mediala är att det politiska förnuftet förefaller att öka med avståndet i kilometer från partikanslierna i Stockholm.

Jag tror att det är nyttigt för uppsvenskarna att emellanåt få höra hur göteborgarna skojar om dom. Även i Skåne är humorn god även om man tröttnat på den storsvenska mentalitet som i decennier strömmat ut från partikanslier och därmed allierade ledare för folkrörelser. Ganska många skåningar tittar avundsjukt över Öresund efter den friare, mer praktiska och roligare inställning till livet som visas där.

Under S-partiets ungdom ordades med berättigad indignation om klasslagstiftning. Man kritiserade lagar och domar som gick kapitalägarna till mötes och motverkade arbetarrörelsens politiska kamp. Ett exempel var den så kallade Munkorgslagen från 1889, som man menade ville tysta samhällskritik och politisk diskussion. Lagen hotade med åtal ”mot varjehanda försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet” samt ”mot uppviglande till åtgärd” ifall den ”innebar ett hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd”.

Ett annat illa omtyckt exempel var den så kallade Åkarpslagen från 1899. Reglerna avsåg att skydda bland annat strejkbrytare. Straff hotade den som tvingade annan att delta i strejk eller sökte hindra annan att återgå till arbetet eller att överta ett erbjudet arbete. Att ens kritiskt tala med någon i dennes egenskap av strejkbrytare var straffbart.

Det finns åtskilliga andra exempel på liknande regler, som alla bottnade i företagsägarnas rädsla för effekterna av den framväxande arbetarrörelsen. På så vis blev ”klasslag” ett okvädingsord från vänstern. Per Eklund definierar i avhandlingen ”Rätten i klasskampen” (1974) begreppet klasslag som en lag som en samhällsklass tillgriper för att vidmakthålla en maktställning i förhållande till den andra klassen.

Alla inser att det är marigt att närmare bestämma vad som kännetecknar en samhällsklass. I marxistisk teori talas enbart om två klasser: arbetare och kapitalister. Att detta är en förenkling är tydligt. Det offentliga som arbetsgivare måste alltså grupperas tillsammans med kapitalägarna, vilkas intressen Marx för övrigt menade att statsapparaten upprätthöll.

Idag talas det sällan om klasser och nästan aldrig om klasslagstiftning. Att det sammanhänger med S-partiets mångåriga hand över statens roder är klart. Partiföreträdarnas ständiga ord om ”Den svenska modellen” fungerar som ett skydd mot kritik och sprider en doft av det perfekta samhället. Men med Eklunds definition måste ändå S-partiet anses under flera decennier ha skapat en mängd klasslagar. Vi behöver bara tänka på den svenska arbetsrätten, hyresrätten och många andra regler som innebär att en utsatt person har rätt till bidrag från andra personer (exempelvis från skattebetalarna). På så vis riskerar hela välfärdssystemet att bli en enda klasslagstiftning, vilket kanske är poänglöst. Om man ska tala om klasslag är det nog bästa att reservera etiketten för politiskt extrema fall och inte exv stöld eller regler om familjen.

Intressant är konsekvenserna av den urgamla diskussionen om den politiska klassen. Jag menar att metaforen idag har ett sanningsvärde väl i paritet med Marx ord. Liksom äldre tiders patricier (adel) försörjer sig politikerna på maktutövning över folkets breda massa. Deras makt omfattar för var dag en allt större del av svenska folkets vardag. Och beskattningens omfattning hade gjort såväl Ludvig XIV som Gustav III gröna av avundsjuka. Politikerna har skaffat sig en stabil maktställning. Genom familjeband, anställningsförmåner och andra privilegier bildar de front mot uppstickare, som kan rubba deras plats i solen. Politikerna sluter till och med sinsemellan avtal i frågor som rör staten, regeringsbildning och riksdagsarbete. Väl känd är DÖ, som reglerar frågor på gränsen till svensk grundlag.

Slutligen något om två exempel på modern klasslagstiftning. Som bekant har S-partiet byggt ett korporativt Sverige, som man maskerar med talet om en svensk modell. Vi vet att LO finansierar S i riksdagsvalen. S har därför i åratal återgäldat genom leverans av lagregler som LO-facken önskar. Jag avser nu inte diskutera lagstiftning om anställdas förmåner allmänt sett. Jag tänker på två aktuella beställningsverk, som strider mot traditionella begrepp om neutralitet och allmängiltighet vid skapande av lag. Det rör sig om lagstiftning som på ett extremt sätt gynnar fackföreningarna som sådana, det vill säga organisationer som står nära S-partiet och huvudparten av den politiska klassens intressen.

Det ena exemplet är ett färskt lagförslag om att anställda ska förbjudas arrangera stridsåtgärd mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal (Ds 2018:40). Jamen, tänker du, sådan fredsplikt gäller väl redan. Nej, nu rör det sig om en lag, som LO och Svenskt näringsliv (alltså en arbetsgivareorganisation) skräddarsytt för den sedan länge pågående konflikten i Göteborgs hamn. Där och i de flesta andra hamnar har Hamnarbetarförbundet utanför LO många fler medlemmar än Transport inom LO. Men ändå har hamnbolaget i Göteborg tecknat avtal med Transport. Jag är inte någon vän av kommunistiskt inriktade fack, såsom Hamnarbetarförbundet. Och branschavtal är normalt bra, förutsatt att avtalet träffas med det fack som har medlemsmajoriteten hos en arbetsgivare. Lagförslaget befäster alltså LO-Transports position på arbetsmarknaden och diskriminerar konkurrerande fack. Friheten för anställda att välja fack blir en illusion ifall stridsrätt saknas för Hamnarbetarförbundet. Förslaget cementerar Transports ställning och ger arbetsgivaren en rätt att välja avtal med visst fack, utan att riskera strid med ett annat. Alltså en uppenbart oneutral lagstiftning, genom vilken korporationerna LO och Svenskt näringsliv styr statsapparaten. De två organisationerna önskar trycka ned den gemensamma fienden, Hamnarbetarförbundet.

Det andra exemplet rör en lag (SFS 2018:1472) som träder ikraft den 1 januari 2019. Reglerna tar sikte på byggbranschen i stort. Lagen gör huvudentreprenörer och uppdragsgivare ansvariga för den lön som en arbetsgivare längre ned i kedjan svarar för gentemot sina anställda. Entreprenader är effektiva och bra system att styra storskalig produktion, begränsa ansvar och pressa priser. Alltså något som svensk byggbransch verkligen behöver. Men Byggnads (plus Elektrikerna) inom LO är mäktiga och har regeringen på sin sida. Genom lagen tvingas tredje man – det vill säga överordnad entreprenör – betala utebliven lön för anställda hos företag som saknar kollektivavtal med i Byggnads. Det är piskan. Därefter moroten. För att undgå betalningsansvar måste företag i entreprenadkedjan se till att teckna avtal med central fackförening, det vill säga i praktiken Byggnads inom LO. Alltså än en gång en utstuderad tvångslagstiftning, som gynnar en part på S-regeringens sida. Och gör en utomstående part betalningspliktig! Staten, genom lagstiftaren, tar alltså front mot kollektivet av byggföretag.

Bakom dessa två partiska beställningslagar står arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Reglerna är specialskrivna för viktiga vänner till delar av den politiska klassen. Som före detta riksdagsledamot för kommunisterna ger Ylva villigt sitt politiska bidrag och levererar flinkt klasslagstiftning i ordets nutida mening. S brukar alltså statsapparaten för att genomdriva närstående organisationers beställningar. Och använder därvid lagen på ett extremt vis och utan hänsyn till traditionellt motstående intressen av skilda slag. Den arbetarrörelse som i sin ungdom kämpade för frihet agerar nu som flydda tiders makthavare.

Torsten Sandström

2018-11-24

Tjejer på rad hudflänger Jordan Petersson. Tjejer talar för organisationer bara för personer av det egna könet. Tjejer använder #Me too för att kritisera män som uttrycker sig plumt om kvinnor. För mig är alla dessa tjejhandlingar eller önskningar helt OK. Det rör sig om yttrandefrihet.

Men det blir ett jäkla liv om killar skulle våga kritisera fenomen som påstås vara kvinnliga, tala för en starkare mansroll eller bilda föreningar bara för grabbar. Då blir det rop om härskarfasoner och patriarkala attityder. Rop om diskriminering!

Detta är inte jämlikhet.

Annie Lööf säger enligt SvD 2018-11-22: ”M och S vill bara rösta på sig själva.”

Nu försöker ledaren för en politisk dvärg (Lööfs parti har fått 8% i riksdagsvalet) att få folket att tro att jättarna (två mer än dubbelt så stora partier) agerar egoistiskt och hon själv förmodligen offervilligt genom att erbjuda sig styra en regeringsbildning. Det är högkomik att anklaga två partier för att genomföra den politik dom gått till val på. Men sakpolitik är inte C-partiets starka sida. Den är att motverka SD-partiet. C skapar ett intryck av att Sverige står inför den djupaste politiska ravin. I Danmark, Norge och Finland undrar man om den svenska politiska klassen drabbats av psykisk ohälsa. Förstår inte svenska riksdagspolitiker att våra nordiska grannar skrattar åt dom och vår nation?

I själva verket har Lööf nu fördröjt tillsättandet av en Alliansministär under ett par månader. Ett dvärgparti har blåst upp sig, liksom en grönt groda, till låtsad nationell storhet. Annie från lantgården i Värnamo har under en vecka stulit dyrbar tid i blixtarnas ske. En förväntad språngbräda upp från myllan. Så nöjd hon sett ut. Och så blir det tvärpunka. Kanske måste hon snart nöja sig med att bli landshövding på Gotland? All går i krasch för damen från bondgården. Vad värre är, dröjsmålet har varit till skada för en nation och ett folk som verkligen behöver många reformer. Inte undra på att det som kallas politikerförakt stegras. Tala om vissna lööv…

Livet är gott tycker jag, som är 73 år plus och med krämpor här och där. Jag är glad trots alla signaler från media om vad jag bör tycka och tänka. Men under bombardemanget kan jag inte låta bli att tänka: lämna mig och alla likatänkande ifred! Bränn pekpinnarna! Släng katekeserna i papperskorgen! Berätta några sköna upplevelser eller goda vitsar! Ta ett par glas vin! Skratta och var glad!

Detta är skrivet då det annars vettiga teveprogrammet ”Vetenskapens värld” drar igång, ett program som idag skildrar självmord. Man vill förhindra att personer tar livet av sig. Att någon vill dö är förstås inte allmänt sett något gott. Det är självklart ont då det gäller unga människor. Men statistiken visar att det främst är äldre män som fattar sådana tuffa beslut. Alltså många gubbar omkring min ålder (varför kvinnor inte dominerar har antagligen en förklaring i människans gener). Min övertygelse är att besluten mycket ofta, men givetvis inte alltid, fattas på rimliga grunder, i stil med ålder, nedsatta kroppsfunktioner, ohälsa, svaghet, tristess osv. Personen ifråga tycker att det negativa i livet tagit över, helt enkelt.

Det svenska samhället erbjuder tyvärr ingen legal form för dödshjälp, som några andra civiliserade samhällen i världen gör. Vi svenskar bor i drömmarnas land. Här lever kyrkoherdarnas och frikyrkopredikanternas ideal kvar via nationens massmedier. Det gäller att frälsa människans från ondo. I Sverige misstros individen. Hon agerar inte med fri vilja. Hon är ett offer för omständigheter, som alla snälla medmänniskor måste styra upp. En stor svensk armé av sociala tekniker är därför på marsch var dag, under befäl av manliga och kvinnliga prosseluskor från i stort sett alla politiska partier och medier. Den manliga svensk som av ålder, sjukdom och liknande skäl vill avsluta sitt liv ställs alltså inför ett organiserat motstånd, ett politiskt förmynderi.

Läsaren inser att jag än en gång vänder mig mot det samhälle som försöker klistra fast mig och andra på den politiska korrekthetens flugpapper. En krets av makthavare som inte förstår att många gamla människor (inte alla) känner stor lycka av att lämnas ifred från socialarbetare som, med milda och förstående leende på läpparna, säger att dom vill ta hand om den som inte förstår bättre.

Jag har självfallet inte ambitionen att styra över dessa förmyndares liv. Men dom ger sig inte rörande mitt (tror jag när den dagen kommer). Och dom backas upp av en svärm av politiker och medier av alla slag. Alltså tidningar, radio och teve som alltmer talar om hur du och jag ska leva våra liv, tycka och tänka. Att en gammal man, som funderat noga på saken, inte ifred får välja att ta sitt liv är för jäkligt. Då samhället inte erbjuder hjälp är det klart att han i stället tar fram pillerburken, bössan eller i värsta fall ställer till med en trafikolycka. Detta vill inte pk-eliten förstå. Dom tar nämligen inget personligt ansvar, men styr gärna andra. Men det är deras oförmåga – och inskränkta samhällssyn – som är orsaken till att en naturlig lösning, att efter fritt val sätta punkt för livet, förvandlas till ett stort och kanske blodigt drama.

Historieböckerna vittnar om aristokraters makt. Och om deras privilegier, bland annat i form av skattefrälse och statliga pensioner. Som barn fick vi i skolan höra att detta var fenomen från en orättvis dåtid.

Så är det ju förstås inte. Dagens politiska klass har skaffat sig och sina anhöriga liknande förmåner. Det vet nästan alla. Av en slump snubblade jag igår på ett talande exempel. På Wikipedia går det att läsa om Maria Leissner. Du minns kanske hon som var L-partiets ordförande under en kort tid. Efter avgången från ledningen har hon under snart tjugo års tid försörjts av de svenska skattebetalarna, direkt eller indirekt. Det har rört sig om positioner som exv ambassadör i Guatemala eller demokratiexpert i Irak, dvs olika föga kompetenskrävande eller betungande uppdrag.

Det som fångade mitt öga igår på Wikipedia var hennes nuvarande uppdrag, som beskrivs så här:

Den 5 oktober 2017 utsågs hon till ambassadör i Porto Novo i Benin men är stationerad i Stockholm.

Jag undrar om man kan komma närmare en livränta eller sinekur. Att skänkas en titel med status och goda förmåner, som inte ens kräver närvaro på den plats som uppgiften tar sikte på lång borta i främmande land. Vi möter alltså en politiker som närapå själv tillåts välja ur den skattkista som hårt arbetande skattebetalare tvingas fylla på. En sann nusvensk golden handshake.

Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur mm. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bla England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld, som efter det senaste stora kriget, sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, dvs genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. En annan sak – som jag inte tänker diskutera vidare – är att jag tycker att Sverige ska tillåta NATO hantera försvarsfrågor. Skälet är ett akut svenskt behov av militära resurser, till följd av en oklok nedläggningspolitik.

Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare, såsom exv Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt). I hopp om att snabbt bygga ett enat och starkt Europa har EU därför blivit ett slarvbygge. Ett bättre alternativ hade varit att stegvis – och efter mycket noggrannare och längre medlemsprövning än som skett – bygga en gemenskap. Man anar en naiv napoleonsk storslagenhet bakom denna EU- politik. Den har framför allt backats upp av vänsterideologer, som drömmer om att ”alla ska vara med i båten”. Närapå hade Turkiet slunkit med i unionen.

Ett annat skäl till motstånd, mitt främsta, är den tilltagande federalismen inom EU. Federalismen, eller överstatligheten, syns i en tilltagande ström från Bryssel av såväl direktverkande förordningar som lagdirektiv om både stort och smått (direktiven måste alltså implementeras av Sveriges riksdag). Faktum är att EU – trots alla löften om nationell maktförankring (subsidaritetsprincipen) – skapat mängder av detaljerade rättsregler. Således överstatliga normer som endast borde formas på en nationell nivå, i stil med föreskrifter om vilda djur, utseendet på grönsaker, bruket av snus, olika miljökrav och mycket annat. Enligt min åsikt ska nationella frågor av detta slag inte hanteras av EU. Däremot är det bra att regler exv om företag, samfärdsel samt omsättningen av varor eller tjänster formas med ett rejält mått av enhetlighet inom gemenskapen.

Ett annat faktum är att EU i onödan använder sig av direktverkande förordningar (som inte ens på minsta punkt tillåts formas om till svensk lag). Skräckexemplet är den dataskyddsförordning (GDPR) som nyss satts i spel. En hundrasidig mardröm på oläsbar brysseljuridik, som kostar företag, organisationer och privatpersoner massor av besvär och miljardtals kronor. Till ingen större nytta enligt flera experter. GDPR illustrerar hur federalismen, och medföljande byråkrati, håller på att kväva den gemenskap som bildats för att främst främja handel. Alltså tendenser till en planekonomi styrd från Bryssel.

Överstatligheten syns också i det låtsasparlament som EU skapat och skänkt två påkostade palats (de fransktalande kan nämligen inte enas om enplats!). Att det är på låtsas syns minsann inte i de kaskader av ord som parlamentarikerna släpper loss eller i de arvoden som utbetalas till dom. Men att ordandet inte är på allvar syns i att parlamentet (lyckligtvis) inte fattar några bindande beslut. Det sker ännu så länge på nationsnivå, via förhandlingar i ministerrådet som i allmänhet slutar i majoritetsbeslut.

Överstatligheten kräver givetvis storas pengar. För 2018 spenderar EU c:a 1.700 miljarder kronor. Nästan 40 % går till jordbruket i framför allt Frankrike, Italien och Spanien. Byråkratin noteras officiellt för 6%, men här är bokföringen osäker. Minst lika mycket försvinner ut från unionens kassa via korruption. Och Sveriges årliga nettobetalning till EU är 27 miljarder kronor.

En viktig del av det federala tänkandet är euron. Det räcker alltså inte med ett parlament, en EU-flagga och en EU-hymn. En egen valuta har blivit ett måste för den nya stormakten in spe. Även om tanken kan tyckas god säger teoriboken att de nationer som väljer en gemensam valuta måste utvecklas på någotsånär liknande vis ekonomiskt och produktivt. Annars funkar inte en monetär gemenskap. Men sunt förnuft råder som sagt inte inom EU. Här härskar vidlyftiga drömmar. Införandet av euron har gjort att den tyska exporten gått som tåget, medan mindre produktiva länder (till och med Frankrike!) tvingats låna för att få finanserna att gå ihop. Plötsligt krisar Grekland – varefter även Spanien och Portugal darrar. Vidare lånar Italien i nutid jättebelopp i hopp om att kunna finansiera storstilade planer om exv medborgarlön till 4 miljoner invånare. Då börjar tunga euroländer bråka med Italien. Hela EU skälver. Fredsprojektet hotas alltså av ett systematiskt oförnuft som – i kombination med napoleonsk storslagenhet – tillåts styra EU.

Byråkratiska planer, klåfingrig lagstiftning och en samverkan byggd i stor stil och all hast är unionen i ett nötskal. I stället för att långsamt, steg för steg, utveckla gemenskapen i den takt som även svagare nya medlemslänkar håller för, så har okloka politiker alltför snabbt byggt på höjden och forcerat en federal struktur. Den dagsaktuella oenigheten om invandringspolitiken och Italiens hot mot euron gör att framtiden för EU ser dyster ut. Frågan är om inte en kollaps måste ske innan reformer kan inledas. Hursomhelst, som idealist och vän av europeisk samverkan kring företagande och handel – samt sammanhängande juridisk harmonisering – anser jag att färdriktningen måste ändras till ett ”EU light”. Målet bör således vara en mindre omfattande och ingripande europeisk gemenskap i stil med det som förr kallades EEG.

Torsten Sandström

2018-11-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Det ryktas ikväll att Bonnierkoncernen har lagt ett bud på samtliga aktier Grönköpings veckoblad AB. Veckobladets grävande journalistik anses nämligen skapa goda synergieffekter med DN. Verkligheten i Grönköping menar man också väl speglar problem som DN står inför. Veckobladets majoritetsaktieägare Justus Brylén avböjer dock att kommentera ett eventuellt samgående. Han antyder emellertid att Veckobladet tvekar. Man är nämligen oroad över inslag av fejkade nyheter i DN. TT:s utsände i Grönköping.

Allt kan hända i #Me too-tider. I SvD 2018-11-15 möts på samma sida två polare från Svenska akademin. Båda iklädda organisationens beiga vardagsuniform. Annars gäller frack.

Längst ned på sidan Arnault som anmälts av 18 kvinnor för övergrepp. Högst upp till höger Wästberg, som för några år sedan skrivit till regeringen och bett om en statlig pension till Arnault för dennes stora kulturinsatser. Det blev ingen pension, bara en medalj, som en förtjust Bah Kuhnke delade ut. Kuhnke har dock (ännu!) inte rapporterat något anmärkningsvärt från själva medaljutdelningen.

Så förflyter livet i Absurdistan. Men vem bryr sig egentligen?

Det som hände 1930-talets socialdemokrater och bondeförbund tycks upprepas. Mycket talar nämligen nu för en återupptagen kohandel mellan S- och C-partierna. En vänsterliberal sammansmältning har sedan länge varit aktuell, om än med inslag av äktenskapligt gnäll. Men visst har Stefan och Annie äktenskapstycke.

Dom två håller bra sams. Båda kontrahenternas släktingar samtycker till återföreningen. Båda familjerna har sina rötter i fattigsverige – dvs i fabriken respektive myllan. Stefans familjemedlemmar vill ha fler bidrag och Annies kräver som vanligt mer stöd till jordbruket. Hushållning med pengar är inte deras grej, dom tycker det är jätteenkel vilket innebär att skatterna höjs. Andra måste betala rejäla underhållsbidrag då de tu åter flyttar samman.

Skolpolitiken har aldrig industriarbetare eller bönder klarat av. Inte behövs det bildning, säger dom, det räcker med inbillning. Då privatskolor sysslar med utbildning måste dom följaktligen förbjudas. Inte heller invandring förstår sig Stefan och Annie på. De nyinflyttade släpps ju ändå inte in i fabrikerna eller bosätter sig på lantgårdarna. Nej, invandrare kan man alltid försörja med bidrag från den svenska skattkistan. Hej och hå, skrattar det medelålder paret! Ett starkt försvar bekymrar inte heller de två nyförälskade. Stefans mamma Margot tycker nämligen att det räcker med ett avtal mot kärnvapen (Norges nobelprisproffs lovar detta). Och Annies mamma, Maud – hon som sänkt värdet på aktierna i Vattenfallet i Lillböle genom att torrlägga hela dammen – kvittrar käckt att allt ordnar sig bara man talar med varann hemma i byn. Vad papporna tycker bekymrar mammorna mindre. En feminist har nämligen intet att lära av patriarker (och Stefan är feminist).

Samsyn råder däremot i de samboendes övriga värderingar. Både Stefan och Annie hatar således SD-partiet och anser att man inte kan ha med fascister att göra. Trots att hela Stefans släkt flera gånger fått stöd av SD i svåra lägen. Och trots att Annies farfar var med i bondeförbundet då stadgarna 1933 tillfördes ord om ”mindervärdiga utländska raselement”.

Hursomhelst. Återföreningen kommer att firas med flera kulturarrangemang i landet. I en plötslig stund av klarsyn har Stefan och Annie förstått att den svenska nationalhymnen måste skrivas om. Den kommer numera att heta ”Du gamla mjölkkossa” (även om Annie föreslagit en variant på Olrogs schlager i stil med ”PK, PK , hela da´n”). Även svenska flaggan kommer att fräschas upp med några populära symboler. En utredning kommer dock att tillsättas för att ”säkerställa” att en krossad tomat framför en fyrklöver kan ses som förenlig med en svensk värdegrund. Utredningen ska enligt direktiven vara klar tidigast 2023.

Slutligen kommer landets alla universitet och statliga muséer att ges direktiv om nya programinslag. Stefan önskar kurser och utställningar under rubriken ”Den svenska modellen – ett globalt föredöme”. Annie som är mer grön och gårdsnära satsar på linjen: ”Mineralgödsel – en framtidsväg ur klimatkrisen”. Alla vänner på släktfesten är så glada.

Redaktionen för ”Absurdistans dagblad” gratulerar!

EXTRA! EXTRA! Signaler tyder sent idag på att Annie får det hett kring öronen för att hon vägrat att rösta för Kristerssons ambition av genomdriva Alliansens vallöften. Ett särboskap hotar henne kanske. Själv förstår hon ingenting – en liberal är ju kluven och alltid beredd att byta fot. Men Stefan är oroad. Släkten trycker nämligen på och vill omedelbart höja skatten för att kunna betala ökade bidrag. TT:s reporter i Barockenburg kommer att tt följa utvecklingen.

Det var inte bara rättning vänster i dagens röstning mot M-partiets Kristersson. Dessutom försvarade flera riksdagsledamöter, bla från S- och L-partierna, dagens riksdagsbeslut om en ny radio/tv-avgift. Den häpnadsväckande motiveringen från S- och L-företrädarna var att en statligt kontrollerad radio/teve var ”nödvändigt för det demokratiska samtalet/demokratins bevarande”. En gammal kall sovjetisk vind gör att orden fryser till is. Storebror staten vet vad jag behöver.

Vetenskapliga studier av prof Kent Asp visar att Sveriges kår av journalister till 70% röstar till vänster. Och den som slår upp en tidning eller knäpper på radion/teven märker vänstervridningen var dag och varje minut. Och nu vill staten att SR/SVT ska finansieras på samma sätt som begravningsavgiften, dvs via skattsedeln. Staten tar alltså ansvar för såväl våra döda kroppar som våra pulserande själar. Båda frågorna borde normalt varje svensk själv kunna finansiera och hantera. Det är förnedrande att varje år på skattsedeln i tvingande skrift läsa om statens kalla hand över min kropp och min hjärna. Och dessutom på SVT och SR tvingas höra att politikens prästerskap uppfattar utvecklingen som nödvändig.

Att ingen medial kritik följer på dagens beslut i riksdagen säger en del om läget i en bottenfrusen nation. Det är PK för hela slanten. Och många slantar som går i graven. Vänsterliberalerna önskar bevara sitt grepp om den svenska propaganda-apparaten.

I min jämställda värld är lika lön för lika arbete en moralisk och ekonomisk naturlag. En man och en kvinna som jobbar vid löpande bandet, eller annars utför samma beting, ska ha samma betalning per insats eller timma. Exakt lika prestationer, fysisk eller kvalitetsmässigt, måste belönas på precis samma vis.

Nu säger företrädare för Sveriges damers fotbollslandslag att dom ska ha samma arvoden från fotbollförbundet som herrarnas team. Nationens feminister går i spinn och bekräftar detta krav. Vad tycker du? Tänk efter!

Spontant tror jag många instämmer. Men den som funderar något undrar om man och kvinna utför exakt samma prestation med bollen, mätt i tid eller kvalitet? Flera läsare säger javisst. Jag svarar att såväl män som kvinnor spelar matcher på 90 minuter, något som så långt talar för att feministerna har rätt mätt i relativ fysisk ansträngning. Men om man ser på kvaliteten blir utfallet ett annat. Ifall det svenska herr- och damlandslaget mötts på fotbollsplanen under 90 minuter är jag tämligen säker på att de förra vunnit med många mål (ganska stor målskillnad hade det nog också blivit om junior- eller till och med ungdomsherrarna mött det seniora damlandslaget). Okej, att alla 22 spelare på gräset gjort sitt allra bästa. Men mätt med traditionella regler för prestationer har ändå fotbollskillarna spelat bättre och gjort flest mål.

Hur kan jag påstå detta? Som numera (gravt) åldrad manlig, och före detta aktiv, fotbollsspelare ser jag emellanåt matcher på teve mellan två damlag. Ibland syns spelet skönt. Men liret löper påtagligt långsammare för damerna än hos männen. Passningarna är ganska ofta mer tafatta. Skotten på mål är märkbart lösare och mindre precisa. Och framför allt är de kvinnliga målvakternas agerande ofta mer fumligt än deras manliga kollegors insatser.

Om mina iakttagelser är korrekta, vilket jag bestämt tror, kvarstår frågan om damer och herrar ska ha lika stora ekonomiska vederlag. För ackordsjobb vid ett löpande band eller på ett bygge hade svaret blivit nej. Olika prestationer belönas nämligen olika i arbetslivet. Där struntar man i skillnader mellan könen vad gäller styrka och uthållighet. Ska inte samma sak gälla på fotbollsplanen?

Att Nilla Fischer på fotbollsgalan talar för jämställdhet – främst pengamässigt som jag uppfattar det – blir därför en plädering för ett handikappsystem. Tjejernas prestationer på planen ska uppgraderas jämfört med männens främst beroendepå mindre kroppsstyrka, men även pga en mer generell mindre vana/träning i att utöva sporten ifråga i konkurrens med personer av annat kön. Men handikappsystem är knappast något som feminister talar öppet om i andra sammanhang, frånsett förstås olika krav på kvotering. Och skillnaderna mellan män och kvinnor på fotbollsplanen är i huvudsak biologiskt betingade, förvisso med inslag av en betydligt större social spelaktivitet hos män i olika åldrar.

En sak är att kvinnorna ska ges en honnör de insatser man visar på gräset. En annan sak är om tjejerna ska ha lika betalt för sina tydligt lägre prestationer på fotbollsplanen än männens? I en alltmer professionell idrottsvärld menar jag att arbetsmarknadens belöningssystem – baserat på värdet av konkret prestation – även ska gälla för damer som spelar fotboll.

Nilla Fischer argumenterar i praktiken (men tyst) för ett kvoterings- eller handikappsystem. Detta har förstås en feminist svårt att erkänna. Det förstår jag. Men så är det faktiskt.

Torsten Sandström

Sedan urminnes tider har religiösa sekter sett till att framför allt rika medlemmar skänkt gods och pengar till sjukhus och fattiganstalter. Katolska kyrkans olika klosterordnar drev många sådana inrättningar, efter gåvor från välbeställda men även från mindre bemedlade.

Den historisk intresserade läsaren vet att religiösa satsningar av detta slag riskerade att urarta. Gåvornas storlek och omfattning lockade kyrkliga furstar och ledare att försnilla medel som destinerats till behövande. Och själva givandet – som förstås stegrades på grund av hopp om frälsning – medförde att stora jordegendomar och andra rikedomar kom att brukas improduktivt. Visst gick en del avkastning till att dämpa lidande, men stora gods brukades ofta ineffektivt och många slantar försvann till den kyrkliga överhetens lyxkonsumtion.

I engelsk rätt infördes därför under medeltiden restriktioner mot gåvolöften till kyrkan avseende jordegendomar. Företeelsen kallades mortmain – den döda handen – i och med att reglerna hindrade att jord via donationer lades under kyrkans föga kunniga och energiska händer för all framtid. Stora idébaserade organisationer saknade förmåga att sköta praktiska samhällsuppgifter.

Nutidens svenska jätteorganisationer för hälsovård, det vill säga landstingen, för tanken till den döda handen. Det är 21 stora organisationer, som belastar folket med cirka 335 miljarder kronor årligen i skatt. Sveriges alla landsting har totalt mer än 150 väl betalda landstingsråd och omkring 2 000 fullmäktigeledamöter. Den förra gruppen består av yrkespolitiker som i allmänhet saknar särskild kompetens inom sjuk- eller tandvård. I den arbetande basen finns en kvarts miljon månadsanställda plus lika många sysselsatta på deltid. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till idag 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent).

I toppen på dessa regionala byråkratier finns SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med drygt 1 100 tjänstemän. Även SKL har en styrelse med 42 politiker från hela landet. Om landstingen påminner om biskopsdömen framstår SKL som den påvliga kurian. Gemensamt för alla är en omfattande produktion av ideologi i form av policyförklaringar, direktiv och politiska uttalande i diverse frågor (som ofta inte alls rör vården). Även en hel del desinformation. Antalet administratörer redovisas enbart under rubriken ”övriga” anställda. Och SKL:s hemsida bjuder minsann inte på någon redovisning av prestationer inom vården exempelvis mätt i sängar eller patientbesök per år.

Av förklarliga skäl. En död hand uträttar som alla vet inget. SKL och landstingen gör nämligen påtagligt litet jämfört med de jätteresurser man tillskansat sig eller i relation till hälsovården utomlands. Antalet svenska vårdplatser (”sängar”) är lägst inom EU i förhållande till folkmängden, enligt OECD. Och trots att Sverige idag har fler läkare än någonsin – på tredje plats inom EU mätt per medborgare – är antalet patientbesök per läkare katastrofalt lågt. Antalet besök per läkare ligger på hälften eller en tredjedel av genomsnittet inom OECD, i runda tal 900 per läkare och år (snittet inom OECD är 2 400). Även om besökssiffrorna (som alltså rör genomsnitt) har kritiserats för en osäkerhet rörande främst läkarbesöken inom primärvården ser vi bilden av en vårdapparat som är skrämmande ineffektiv jämfört med de mycket stora resurser som svenska folket satsar, det vill säga omkring elva procent av BNP, ett procentuellt anslag på fjärde plats inom EU. (Källor så långt: Fölster-Renstig, Dagens Samhälle 2014, Läkartidningen 2013:110:CMDZ och 2017:114:ESF, SCB Hälsoräkenskaper 2016 samt Antti-Köhler, Varför tar Sveriges läkare emot så patienter?, 2017.)

Varför saknar den svenska vårdorganisationen nödvändigt handlag? En sak förefaller kritiska experter vara ense om. Det är framför allt SKL och landstingen som själva skapat problemen genom en kraftigt överdimensionerad byråkrati, något som sammanfaller med min jämförelse med påvedömet som producent av ideologi. All kunskap om administrativa hierarkier visar att byråkrater inte bara kostar den egna lönen, utan också skapar regler, enkäter, blanketter (som måste fyllas i), konferenser, sammanträden och annat som kraftigt tar personalens tid i anspråk (Andrén Sandberg, SvD 2018-08-17). Byråkratier tenderar att växa av egen kraft. Chefer önskar nämligen nya underlydande samt mer makt och högre lön.

Men byråkratins tillväxt sker även genom externa krafter. I bakgrunden drar nämligen riksdagens politiker i trådar som ökar antalet lagbestämmelser. Även exempelvis Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket väver nät av trassliga regler. Specialdestinerade bidrag från staten kräver också insatser från såväl administratörer på landstingen som personal inom vården. Sammantaget är det tydligt att byråkratin blivit en tung ryggsäck för vårdpersonalen och skattebetalarna. Statistik visar att svenska läkare sysslar med administration två och en halv gång mer än sina engelska kollegor (Nordqvist, SvD 2018-10-06).

Så långt verkar många experter vara ganska ense. Men bilden är enligt min mening inte komplett. Jag har redan nämnt det politiska etablissemang – på riksdags- och landstingsnivå – som saknar expertkunskaper om vård och i stället driver politiskt korrekta krav rörande lagstiftning, policyproduktion och värdegrundstänk. Många är de makthavare som försörjer sig genom styrning av den dåligt fungerande vårdapparat jag skissat. Många av dessa politiker – åtskilliga även från Alliansen – har facklig bakgrund. Jag anser att detta är en orsak till att få politiker vågar ta strid med landets vårdfack. Här har vi ännu en viktig komponent i bilden av bristerna i svensk vård. Landstingens prästerskap spelar samman med vårdsveriges fackföreningar. Och det gör även SKL, trots att man hör och häpna är vårdsektorns arbetsgivarorganisation. SKL måste därför bära huvudbördan för att läkarna åstadkommer så få patientbesök per år. Mycket talar för att det delvis beror på att SKL godkänt dysfunktionella kollektivavtal, vad gäller exempelvis arbetstider och jourkompensation.

Den dystra bild jag målar rör en svensk vårdmodell som enligt min mening nått vägs ände. Därför krävs en förändrande vind av orkanens styrka. Det som måste till är mer av företagsekonomiskt tänk och tydliga resultatmål, i stil med väntetider och sängar/patienter per anställd inom vården. Allt talar för SKL och landstingen måste läggas ned. Valet av organisationsform är normalt inte avgörande för framgång, men här kräver politikernas misslyckande och fackliga samverkan en skilsmässa.

En av staten finansierad, men av privata företag på entreprenad utförd, vård är sannolikt en bättre lösning. Privata Capio är redan idag c:a 10 % effektivare (per vårdinsats) än landstingsägda Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Privata organisationer vet hur kostsam byråkrati ska hanteras. Med SKL i graven kan även vårdföretag verka för nya kollektivavtal, med villkor på exempelvis engelsk, tysk eller nederländsk nivå. Högre löner blir förmodligen följden.

Allt detta förutsätter en revolution i vårdsverige. Alltså mycket av radikalt nytänkande och jobbigt fotarbete av lagstiftarna. Rader av heliga kor måste gå till slakt. För den framtida vårdsektorn gäller alltså ett minimum politik och facklig styrning av det dagliga vårdarbetet samt ett maximum av vårdinsatser per medborgare. Det är svenska folkets hälsa och pengar saken gäller. Frågan är bara om riksdagens politiker vill och vågar. Hittills verkar bara KD-partiets ledare Ebba Busch Thor ha tänkt rätt och sagt ja, vad nu detta innebär.

Torsten Sandström

2018-11-13

SvD 2018-11-13 fortsätter på känslospåret. Idag rubriken, med undertext:

”Psykologen: Tecken på att du är introvert”

”Fredrik Sandin, psykolog och grundare av Ahum, om hur man ska förhålla sig i sociala sammanhang när man är introvert.”

Jag har många gånger förfasat mig över den pågående mediala subjektiviseringen (eller privatiseringen). Dyra nyhetskorrespondenter ersätts på löpande band med billigt känslosnack. Särkilt lågt pris om texten gör reklam för ett företag, som i Fredriks fall.

Vad är nyttan med att upplysa folk om deras mentala status då det inte rör sig om allvarliga avvikelser, utan mer tecken på normala och ofta positiva skillnader människor emellan. Kunde lika gärna tipsa om Tecken på att du är glad osv. Och vad säger att en introvert människa snappar rubriken i SvD för att läsa om sig själv. Och varför inte en text om Tecken på att du är tråkig? Eller kunnig och klok?

Vilket trams ungdomar studerar på universiteten för att sedan försöka lära andra att känna sig själva. Tyvärr verkar det finnas en överproduktion av psykologer i vårt land. Folk som måste sysselsättas. Och som tror att dom vet mer om andra än den person som han eller hon försöker analysera. Vilken hybris byggd på några vaga teorier i psykologiska läroböcker. Vad ska man göra i denna mediala öken?

Gör som i Danmark, banta den av staten – via tvångsavgifter från folket – drivna radion och teven. Varför ska du och jag tvingas betala för nöjen och sport? Låt i stället var och en välja vilka program han eller hon vill betala för. Varför ska jag tvingas finansiera en journalistik som till 70% pläderar för vänsterns åsikter (enligt professor Kent Asp). Låt vänsterfolket försörja sig genom att blogga! Den reform som riksdagen snart väntas ta konserverar eländet. Här en länk till en fin ledare i SvD 2018-11-12 skriven av Lydia Wålsten:

Säg nej till obligatorisk public service

Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm – i försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högern favoritord, ”understödstagarandan”. Gemensamt för dessa tre farbröder var att dom debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att dom alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia, menar jag, huvudsakligen skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Slående är hur korridoren av åsikter snävats åt. Det som förr var tydliga höger- respektive vänstervärderingar, med flera skilda och ofta tydliga nyanser, har idag kokat samman till en gemensam bred huvudfåra där alla önskar bygga en svensk välfärdsstat. Med en sådan basal samsyn följer naturligt nog en hög acceptans för stort uttag av skatter och en omfattande offentlig byråkrati som fördelare av bidrag.

Det finns flera förklaringar till denna mäktiga svenska åsiktsgemenskap. En orsak är att Tage Erlander, enkelt uttryckt, efter andra världskriget tagit hem spelet och att S-partiet därefter i praktiken varit statsbärande (detta hemska betongord!). En annan orsak är att den svenska skolan allt mindre satsat på kunskaper och allt mer på värderingsfrågor, dvs den krets av åsikter som S-partiet värnar om och som anpassats till det svenska välfärdsbygget. Denna skola har format ett par generationer av ungdomspolitiker, som tillsammans odlat en handfull smärre åsiktsnyanser inom den rådande välfärdskorridoren. Dagens politiker rekryteras nämligen normalt direkt från skolbänken (på gymnasier och universitet) via ungdomsförbundens prästseminarier. Nybakade heltidspolitiker har förstås begränsade praktiska erfarenheter av yrkeslivet – med åtföljande brist på kännedom om hur vanliga människor tänker. Partifolket framstår numera som produkter från en plastfabrik.

Platons tanke om en politisk klass har idag fått en tydligare skepnad, något som tänkare som Pareto, Gramsci och Scruton utvecklat. Liksom inom äldre tiders adel hålls den politiska klassen samman via familjeband, attraktiva jobb och andra privilegier. Vidare kittas gruppen samman av ett delvis eget språk. Till skillnad från de tre gentlemän jag nyss nämnt så saknar det nya tungomålet pregnans i form av tydliga mål eller resultat som ska åstadkommas. Därför blir den politiska diskussionen lika plastartad som den nya klassens medlemmar. Som sagt påminner stilen om reklamens såväl storslagna som allmänt hållna löften. Frånsett löften om olika bidrag eller krav på skattehöjningar konkretiseras alltmer sällan politikens tänkta resultat. I stället brukas förskönande metaforer i stil med ett starkt samhälle, en svensk modell, en allians för Sverige, värdegrunden, att ett fenomen ska säkerställas, rutiner ses över, vårt regelverk osv. Alltså har en publikfriande, men oklar, slingerbultsjargong vuxit fram. Att detta medför frustration hos folket är fullständigt klart.

Åsiktsgemenskap, klass och språk har på några årtionden skapat ett nytt svenskt politiskt landskap. Sakfrågorna har hamnat i bakgrunden. I fokus står futiliteter och smärre åsiktsdifferenser. Jamen, säger någon, då borde vi inte ha så svårt att bilda en svensk regering. Men, även om skillnaderna mellan partierna i sakfrågor framstår som tämligen små för dig och mig blir dom oöverstigliga hos den politiska klass som kämpar för sin försörjning. För människor som fostrats i en trång åsiktskorridor, där egna ideal och värderingar gäller, räcker det nämligen med att ta fasta på de smärre nyanser som finns mellan de ord som används. I det nya politiska språket förstoras schatteringarna så att breda klyftor uppstår. Då du och jag ser att alla i stort verkar ense i sakfrågorna påstår politikerna att ett avgrundsdjup finns.

Det nya politiska språket vilar naturligt nog på de värderingar och den umgängeskod som gäller för medlemmarna i dagens politiska klass. Med hjälp av värdeabstraktioner kan en motståndare slås till marken och hållas utanför de attraktiva klassmöten och klassresor som erbjuds. Det är denna plastiska stil för samtalet som vi nu ställs inför då en regeringsbildare ska utses. C-partiet vill inte samtala med SD, trots att Bondeförbundets stadgar från 1933 talar om ”mindervärdiga utländska raselement samt (om) motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Inte heller L-partiets ledare kan för nationens bästa tänka sig ett samtal med SD och framför som argument bland annat att han i så fall inte skulle kunna se sina adoptivbarn i ögonen. L och Bondeförbundets – förlåt C-partiet – avståndstaganden måste helt enkelt ses som svepskäl för att stänga ut SD från den politiska klassens finrum. I en lek med ord sker ett svek mot det svenska folk som gått till val.

Så går det ifall den politiska klassens intressen sätts före nationens bästa.

Torsten Sandström

20189-11-12

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Dagens ledare i DN har denna rubrik:
”Peter Wolodarski: Samarbete med mest ogillade partiet dödar Alliansen”

Först en liten språklig anmärkning. ”Mest ogillade parti” i riskdagsvalet är väl Mp, därefter L-partiet (DN:s älskling).

Ledaren är en uppvisning i hur svart blir vitt. Alliansen har nämligen gått till val med en gemensam politik, om än synnerligen vag. Efter valet ska plötsligt inte dessa vallöften infrias. Orsaken är att SD-partiet riskerar att rösta för löftena. Jag förstår ingenting!

Under årens lopp har såväl S-regeringar som Alliansen fått igenom sakfrågor med stöd av SD. Då talade ingen om SD som mördare. Decemberöverenskommelsen var däremot en planerad dödförklaring, som DN själv gillat. Jag förstår över huvud taget inte DN:s politiska linje. Det verkar som man nu vill ha en S-regering, trots att man under valrörelsen stött Alliansen. Alltså en form av dubbelmoral.

Som vän av svensk demokrati menar jag att DN är det öppna och ärliga samtalets dödgrävare. Och tyvärr på sikt även demokratins. I spalterna förfasar man sig dagligen över populistiska krafter. Jag menar att DN själv är landets främsta förespråkare för vänsterliberal populism. Om det går åt skogen med demokratin får nog DN i framtidens historieböcker bära en tung börda. Politik är nämligen inte bara att vilja, som Palme skrev. Det gäller framför allt att gör´at.

I kväll en match mellan flugviktaren Margot W, i ena hörnet, och mellanviktaren Jordan P, i det andra. Låt oss börja med Margots försnack vid invägningen, enligt SvD 2018-11-10:

Wallström: ”Kryp tillbaka under din sten, Peterson

Utrikesminister Margot Wallström ryter ifrån mot den kontroversielle kanadensiske professorn Jordan B Peterson. Under ett panelsamtal i Stockholm säger hon att Peterson ska ”ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån”.

Petersons svar (som jag hört det): Vem är Margot W? OK, är det hon som under flera år ansvarat för utvecklingen av demokrati inom EU? Hon tycks i så fall ha mer fart på munnen än på verkstaden. EU är ju på väg att rasa samman…

Enligt SvD och DN vann Wallström matchen klart på poäng. Alla tre ringdomare ansåg däremot att Peterson vann på teknisk knock out.

Hoola Bandoola sjöng en gång: Vem kan man lita på?

Vad är det för land vi lever i?

-En regering som lanserar en feministisk utrikespolitik (och som kramar islamister i Palestina),

-En regering som tillåter export av vapen till Saudiarabien,

-En regering som skapar en myndighet för att utreda mens-problem.

Nej, fram för en ny regering, en borgerlig sådan, som satsar på viktiga sakfrågor och inte spiller pengar och energi på det som är struntsaker i ett större perspektiv.

Någon säger kanske att mina ord är ett utslag av populism. Det tror jag inte. Jag menar att det bara är fråga om sunt förnuft. Det brådskar nämligen att skaffa fram en ny regering, som kan tackla landets verkligt stora problem.

Om du röstar på mig, så röstar jag på dig och på så vis får vi alla ett journalistpris snart…

Först ska man förstås göra sitt jobb. Sedan ska man nominera en kompis till pris i förvissning om att den andre (eller han eller hennes kompis) kommer att nominerar dig. Sedan kvoteras priserna ut. Och på sikt blir alla belönade och så glada. Mediabolagen stoltserar med sina duktiga anställda.

Under hela cirkusföreställningen hejar mediernas redaktioner på sina egna och meddelar hur dom ligger till. Så funkar det moderna mediasamhället. Medierna skapar sina egna nyheter. Nästan som en evighetsmaskin. Det hela påminner om kedjebrev. Vinnare är förstås journalisterna bakom arrangemanget. Förlorare är publiken som ställer upp.

Sak samma gäller alla eviga pristävlingar rörande sportprestationer, bokskrivande och filmproduktion. Allt är riggat för att gynna en marknad. Och för att förmedla pengar till personer som levde på att sälja sig. Som köpare framstår vi alla som gisslan då vi röstar för den ena eller andra produkten (jag vill knappast säga personen).

Själv blir jag så trött…Gäsp!

Före valet talade L- och C-partierna med många och stora ord om en Alliansregering. Och efter valet verkade Alliansen för att avsätta regeringen Löfven i syfte att bilda en egen regering. Om Alliansen bara kan samla sig ett uns för att lyssna på SD-partiet – man behöver inte samarbeta med dom – kunde Alliansen ganska snabbt forma en politik i stil med den i Danmark och Norge.

Men i dagarna tycks vänsterliberalerna schabbla bort den Allianspolitik som en närapå 2/3- majoritet i riksdagen kunnat genomdriva. Vad kommer landets väljarkår i så fall att säga, dvs den breda grupp av av svenska folket som vill ta ett kliv bort från S-regeringens korporativa vänsterbetong och se se angelägna reformer rörande skola, skatter, bostäder, arbetsmarknad, försvar mm?

Risken verkar alltså stor för en annalkande svensk svekdebatt inom Alliansen. Jag hoppas ändå att partierna sansar sig då vi snart närmar oss fem i tolv. Men flera vänsterliberala medier och journalister önskar uppenbarligen en ny S-regering, något som dagens ledare i DN bekräftar: http://dela.dn.se/tH-yTb_Gbadbzk4BfIBsn2gh-KJmrE4nCPzJGq3hgzmmrWwOVbN4_Clm0GENBhBlr5Y865GgL-M_CeuyUnMybQ,,

Alltså DN, den tidning som före valet talat stort för Alliansen. Några veckor efter valet gäller plötsligt sossepolitik. Samma tidning förundrar sig ofta över populistiska stämningar runtom i världen. Jag anser att DN och dess journalister för en linje som baserats på dubbelmoral. Dessutom pläderar tidningen för en politik som gör att populismens krafter alltmer växer i styrka. DN begår alltså en form av ett medialt harakiri.

Som bloggens korrespondent i Absurdistan är jag självfallet van vid bisarra skeenden. Men DN:s agerande tar ändå priset och strider mot allt förnuft. För att främja demokratin måste många samtal och kompromisser till. Annars är risken stor för att auktoritära krafter lockas fram. Det önskar förstås inte DN. Men man följer ändå en heltokig politisk linje. Förstår dom inte bättre där uppe i DN-skrapan? Ser dom inte vad människorna önskar ett tjugotal våningar längre ned?

Torsten Sandström
2018-11-04

Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Den svenska offerkulturen har många förgreningar och en mängd olika typer av människor i underordnad ställning omfattas. När det gäller kvinnor tänjs gränserna avsevärt, så att nästan alla pekas ut som offer på grund av sitt kön. Men de typiska offergrupperna är annars ungdomar, invandrare, brottslingar och anställda på låg nivå. Om rollerna kombineras hos någon enskild blir följden att personen ifråga närmast befrias från ansvar, något som illustreras av exemplet med bilbränder utförda av tonåringar i förorten. Följden av att utpekas som offer är som framgått en form av ansvarsfrihet. Tragiska samhällsomständigheter har nämligen styrt så att den utsatta människan avvikit från normer, som råder i skolan, i gänget, på brottsplatsen, på jobbet och så vidare. Även om den individ saken gäller är frisk, stark och begåvad hamnar han eller hon ändå helt eller delvis i den ansvarslöses position.

Mer intressant, om än svårare att förklara, är varför det blivit så i vårt land – mer än exempelvis i Danmark och Tyskland (som jag förstår saken). Historiskt sett sammanhänger utvecklingen i vårt land med framväxten och expansionen av ämnena sociologi och psykologi under framför allt 1950-talet och framåt. Då började man tala om strukturer, som på en ganska diffus (men ändå intressant) samhällsnivå styr människan. Redan tidigare hade Freud och andra psykologer försökt förklara hur människans undermedvetna styr livsförloppen genom våra hjärnors egna inneboende krafter. Båda förklaringsmodellerna passar väl in i den vänsterideologi som härskar i vårt land. Där delas folket in i makthavare och utsatta – de senare är personer som drabbats av sin medels- och maktlöshet. I svenska medier, som mer än utomlands domineras av vänsteråsikter, har offerkulturen slagit ordentligt rot, med en kraft som gör att avvikarens roll som ansvarslös närmast ses som bevisad, vetenskapligt sett.

Såväl myten om makthavarens tunga ansvar som illusionen om den lilla människans roll som offer får allvarliga samhällskonsekvenser. Jag har redan sagt att höjdarna normalt traskar vidare, tyvärr. Sak samma gäller de många avvikare som kategoriseras som offer. I stället för att få en rejäl tankeställare lindas offret in i en kokong av svenskt silke. Den person som alltså behöver tydlig hjälp för att komma på benen och anpassa sig till ett lagenligt eller vanligt moraliskt agerande förblir kvar i sitt utanförskap. Allt detta på grund av att medier, socialarbetare, lärare, domare och många andra är frälsta av den nya läran, dogmer som alltså uppfattas som vetenskapligt grundade, trots att det i grunden rör sig om en tämligen lös teori om att människan saknar en fri vilja.

Någon säger kanske att jag måste visa förståelse för svaga och utsatta. Men det är just det jag försöker göra i denna text. Det barn som inte tillrättavisas fortsätter ofta på fel väg. Samma risk löper en ung brottsling. Och den elev som av skolan får lära sig att han eller hon är ett offer kommer att få fortsatta svårigheter att forma sin framtid via utbildning. Många svenskar som genom studier gjort en klassresa uppåt säger att de aldrig kunnat skaffa sig en bra universitetsexamen eller gott liv om dom inte mött lärare med tydliga krav i den ”gamla kunskapsskolan”. Ifall berättarna, liksom dagens ungdomar, betraktats som viljelösa offer talar mycket för att de stannat kvar i sin besvärliga utgångsposition. Vi måste ta lärdom av vad klassresenärerna förtäljer. Den stämmer med många andras erfarenheter.

Slutsatsen av denna text är alltså att det svenska samhället skulle vinna mycket på om offerkulturen rörande ”samhällets olycksbarn” slopas. Skillnader i ekonomi, utbildning, boende, ursprung, ålder med mera mellan olika människor påverkar givetvis individernas livsutveckling. Fenomenet ”socialt arv” har alltså sina poänger. Men på sikt vinner de allra flesta människor på att slippa förankras i en position som offer, fjättrade av krafter dom påstås inte själv kunna styra över. Med en tuff knuff framåt klarar dom nämligen ofta mycket.

En god samhällsutveckling kräver därför att de krafter som sprider illusionen om mänskliga offer stoppas. För detta fordras förstås närmast en revolution inom medier, politik, universitetsvärld, skola, rättsväsende och så vidare. Det gäller nämligen att vrida ansvarsklockan bort från offerteorier av skilda slag till tankar som redan upplysningstidens filosofer lanserat. Då kritiserades dogmer om Guds vilja och människans roll som syndare. Idag måste individerna än en gång frigöras. Nu från osynliga band via strukturer i samhälle eller hjärnor. De grupper som producerar samhällsfarlig ideologi måste ersättas av krafter som förstår att tydliga och verkningsfulla krav är den rätta vägen. Att tala om krav kan tyckas repressivt eller reaktionärt. Men är i själva verket normalt en realistisk och hälsosam medicin.

Torsten Sandström

2018-11-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Följande rubrik är S-partiets förklaring till den pågående SSU-krisen i Skåne:

”Partiet måste rensa ut antisemitiskt tankegods” (SvD 2018-11-01)

Uttalandet från S-partiet säger bara en del av sanningen. SSU söker med ljus och lykta efter ungdomar. Alltfler nya medlemmar i SSU agerar mot staten Israel.

Den andra och kompletterande delen av sanningen är att många nya SSU-medlemmarna är islamister. Det är skrämmande. Men det finns en tydlig S-logik. S-regeringen – som hör och häpna när vi talar om islamister – kallar sig feministisk har öppnat diplomatiska förbindelser med grupper som företräder Palestina. Genom en öppen dörr vandrar anti-israelerna in i SSU. Fram till det att skandalen blir ett faktum.

Margot Wallström bjuder alltså in. Men hon tar inget ansvar. Tror jag. Det tankegods som först ska rensas ut från SSU är den militanta islamismen …

Jag har i flera bloggar kritiserat den pågående individualiseringen av svenska media. Innebörden är att journalisterna uppfattar spalterna (programinslaget) som sin privata arena. Resultatet blir att deras egna känslor, politiska åsikter, vardagsupplevelser mm dominerar inlägg av olika slag. Det finns förvisso fortfarande en grupp journalister av den gamla stammen, som anstränger sig att markera skillnaden mellan värdering och faktaredovisning. Men dom blir tyvärr allt färre, även i medier där samhälls- eller världsnyheter rapporteras.

Ett särskilt kritiskt öga har jag till DN och SvD, tidningar som jag under årtionden till och från prenumererat på (just nu till på båda). En orsak är förstås att jag ogärna betalar för det jag uppfattar som propaganda. Min egen blogg innehåller visserligen många åsikter, men också försök till balanserad analys. Och framför allt betalar jag själv för min åsiktsförmedling. Men det är inte pengarna som smärtar mig rörande de alltmer privata inslagen i media. Det är hur journalisterna talar till sig själva – en intellektuell generation av vänsterskribenter. Detta samtal från elfenbenstornet går folkets breda lager förbi. Och vad händer där? Då medierna inte pratar om folkets problem söker människorna självfallet sina svar i nationella och delvis auktoritära strömningar som svallar på internet. I en blogg för några dagar sedan har jag utvecklat detta tema, dvs det vänsteliberala hotet mot demokratin.

Låt mig idag bara som ett exempel länka en text från DN 2018-10-31, kulturdelen, som praktfullt illustrerar en närmast total privat text.Författare är Greta Thurfjell. http://dela.dn.se/7l3Ek9FcYXuzhozKU9CUEwVmo4Ohx2I4jcjeav5V-WJQqV9Xou0JoDWWoKMkAUjSORQT3lgWgCh82cUesQx5Ww,,

Man behöver egentligen inte förstå innehållet. Det räcker med att ta del av mängden ”jag” och hänvisningar till den egna personens göranden, åsikter och försök till skämt. Att texten är en av dussintals feministiska proklamationer var dag i svenska media förstärker enbart bilden av journalistkårens främlingskap inför den vanliga människan här i landet. Där uppe skriks renlärigheten ut. Där nere har man och kvinna andra bekymmer än Greta och hennes Fi- och V-kamraters navelskådande. Där letar folket efter besked på nätet i flödet av nationalistiska propåer. Allt medan Greta Thurfjell marknadsför sin person inför en obetydlig läsekrets…

Torsten Sandström

2018-10-31

I DN 2018- 10-29 pläderar 18 svenska forskare för att Sveriges universitet och högskolor ska forma nya riktlinjer så att organisationernas egna resor, matservering, energianvändning och kapitalplaceringar blir mer klimatsmarta (”Universiteten måste själva börja klimatomställningen”http://dela.dn.se/EjLcshzbiZ7vOsHZ8tvKWUnPGTWzMVaAQDJCOSy_DFV1iSgrkq8CrbN-p8E8nG61zyED3wD6C4wZ4TBeSTp1rQ). Uppropet slår delvis in öppna dörrar. Många byråkrater jobbar redan med saken. Många sammanträden och nya regler produceras dagligen.

Den viktiga frågan är om just den högre utbildningen har ett särskilt moraliskt ansvar för miljön. Jag anser att universitetens uppgift är att forska och undervisa. Dvs söka vetenskaplig sanning på kritisk grund och ifrågasätta etablerade föreställningar, såsom exv att Gud skapade världen. I det senare ämnet, dvs kristendomens plats i forskning och undervisning, bär nämligen det svenska undervisningsväsendet en tung historisk börda. Förr bestämde biskoparna. Nu har Svenska kyrkan en undanskymd position inom skolvärlden, låt vara att Wanja Lundby Wedin har styrelseposter i såväl kyrkostyrelsen som Lunds universitet.

Det gäller alltså för den högre utbildningen att inta en kritisk position till etablerade föreställningar. Detta gäller särskilt i tider då klimatdebatten intar överspända proportioner. Jag delar förvisso undertecknarnas utgångspunkt om en pågående klimatförsämring. Men det avgörande för mig är tidsperspektivet. Om ett kanske realistiskt 100-årsperspektiv väljs – i stället för den alarmistiska årtiondetonen hos uppropets undertecknare – har människan idag en ytterst begränsad förmåga att bedöma den tekniska nivån (år 2118). Jag tänker exv på framväxten av nya energilösningar. Även befolkningsutvecklingen är marig att projicera, även om hotande många nya världsmedborgare föds i dagsläget (ett ämne som klimatalarmisterna inte vågar lyfta).

Jag anser därför att det finns goda skäl för universitet och högskolor att strunta i uppropet (de många byråkraternas idoga pappersarbete räcker nog). I uppropets förlängning finns en risk för framtida propåer om att enskilda anställda måste agera klimatsmart. Med fantasins hjälp ser jag riktlinjer som förbjuder privatresor med flyg eller privatköp av dieselbilar samt krav på att vegetarisk kost serveras i hemmet och investeringar sker i gröna (tyvärr mindre avkastande) pensionsfonder. I pipelinen syns också reglementsenliga kläder och bostäder samt förstås krav på att delta i korrekta klimatdemonstrationer.

Talet om att Sverige måste gå i fronten skrämmer mig också. Än en gång tänker jag på Svenska kyrkans historiska makt och alla trosvissa biskopar i Lunds universitets ledning. Visst gäller det att ta klimatfrågan på allvar. Men också att hålla huvudet kallt och agera med eftertanke. Att lära andra hur dom ska leva måste forskarna (i just denna roll) avstå från.

Torsten Sandström

2018-10-29

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Det svenska grundproblemet är att politikerna inte levererar det folket önskar. Med detta menar jag att den politiska splittringen medfört oproportionerligt stora satsningar på ett alltför snävt spektrum av samhällsfrågor. Åtskillig lagstiftning och många pengar satsas på frågor som endast rör en liten del av samhällets medborgare. Sikte tas på individer med särskilda problem, tillgodoseende av krav från kvinnorörelser och andra påtryckargrupper, olika statsbidrag till kommuner, ändringar i skolförfattningar, nya EU-föreskrifter, detaljerade miljönormer mm. Något förenklat kan man säga att det rör sig om sär-eller minoritetsfrågor.

Den naturliga följden har blivit en bristande koncentration på tacklandet av de stora sociala problemen i landet. En handfull övergripande politiska behov har under många år – under olika regeringar – negligerats. Det gäller framför allt skolan, bostäderna, arbetslagstiftningen, invandringen, försvaret och skattelagstiftningen. Svenska demokrater har i åratal pratat vitt och brett om dessa politikområden. Men problemen kvarstår ändå. Och förvärras. Detta ser många medborgare (och klagar via Internet).

Ett annat splittringsproblem inom den svenska demokratin rör jakten på den politiska motståndaren. Trots att ofta endast små meningsskiljaktigheter finns mellan olika partiers linjer så målas de ut som helvetesgap. Det kan tyckas komiskt, men är egentligen en del av demokratins allmänna tillkortakommanden. Mycken nyttig politisk energi går här förlorad, krafter som bort riktas mot de huvudproblem som nyss nämnts. I ord är partierna kraftig oense om exv skatteuttaget samt hyres- och anställningslagstiftningen, men i handling driver olika regeringar ungefär samma politik.

Partierna talar ofta om att man måste hålla rent mot demokratins dödgrävare. Först bör noteras att man tämligen flitigt samarbetar med kommunisterna, låt vara att partiet numera fått ett täcknamn, jfr däremot 1§ i Ung vänsters stadgar, http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2011/01/Stadgar-antagna-2017-formaterad.pdf. Därefter kan konstateras att motsättningarna med SD-partiet blåsts upp till alldeles orimliga proportioner. Jag inser att varje svenskt parti har frihet att välja en egen linje gentemot SD och att det finns personer inom SD-partiet – samt uttalanden av Åkesson – som skrämmer mig. Men från detta till slutsatsen att det inte ens går att samtala med SD är det ett jättekliv. De övriga partiernas ovilja till samtal har blivit en del i ett politiskt spel helt enkelt. Och även åt denna mobbing ödslas tid när nationen står inför stora utmaningar. För övrigt har parlamentarismen just sina rötter i verbet samtala.

Den svenska demokratin, som jag och många med mig gillar (trots all PK-ism), visar alltså tydliga tecken på att slira, på ett vis som jag tror Winston skulle ha hållit med mig om. De stora reformerna uteblir. Minoritetsgruppernas agendor hamnar i stället på skrivbordet och förvandlas till ny lagstiftning, som kräver ökat uttag av skatter från folket. Jag inser förvisso att det finns flera angelägna reformer på några särområden. Men det är just tajmingen som är felaktig – dvs satsningen på olika särfrågor – och som hotar folkets tilltro till nationens politiker. Folket vill inte se mer av den gamla politiken utan handling inom de centrala politikområden som inledningsvis nämnts. Akuta lösningar krävs.

Värre är att tilltron till demokratin på sikt hotas. Jag har redan berättat om oroande inlägg på internet med brutalt språk, auktoritära samhällskrav och berömmande ord om Putin. En utväg som jag tror Winston hade gillat är det öppna samtalet. Vägen ut ur den svenska politiska återvändsgränden är enligt min mening en medveten och frisinnad diskussion om praktiska lösningar på svåra frågor. Alltså en vilja att kompromissa för att finna en ny politik. I stället för att försöka komma åt motståndarens eventuellt skumma tankar och värderingar måste politikerna ta fasta på en handfull akuta sakfrågor, som måste lösas. Ju längre partierna väntar med det öppna samtalet desto mer casino spelar de med den svenska demokratins framtid.

Torsten Sandström

2018-10-27

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Citat ur Bondeförbundets (nuvarande C-partiets ) program från 1933:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

S-partiet talar som zombies om det starka samhället. Det ska bevaras upprepar man gång efter annan. Innebörden är förstås att s-partiet ska sitta kvar vid makten. Och att skatterna ska fortsätta att höjas. Men det starka samhället funkar inte som väljarna vill. Se bara på skola, boende, arbetsliv, försvar osv. Och sjukvården, där bristerna är fundamentala. Vården kommer att behandlas i egen blogg snart.

I stället för att tala sant och redigt försöker Löfven bedra det svenska folket. Jag tror inte han själv vill luras. Han förstår inte bättre och har kört fast i vänsterideologin om en stark stat. Men styrka och mer politik fungerar inte. Det ser nästan 2/3-delar av den svenska väljarkåren. Det är mindre politik och framför allt kompromisser saken gäller idag om vi ska få en ny regering. Annars hotas demokratin. Mer om detta i bloggen 2018-10-27.

Allo, allo, hemliga armén …

Problemet är antagligen att en NATO-ubåt tränat i svenskt vatten. För min del är det helt OK. Jag tycker nämligen att Sverige ska ansluta sig till NATO. Alltså även officiellt. Hittills har svenska regeringar valt en position i limbo. Sanningen vågar man inte säga av rädsla för ryssen. Och som vanligt försöker man dölja verkligheten för folket. Som normalt förstår bättre än de styrande. Och ryssarna förstår givetvis också. Om det är hög komik, eller stor tragedi är som vanligt svårt att bestämma i Absurdistan. Där står den officiella ideologin högt i kurs.Om vi ändå kunde få en ÖB med takter som Svejk!

Allo, allo, hemliga armén…

Inför valet till EU:s sk parlament är det dags för politikerna att byta jobb (sysselsättning är kanske ett mer träffande ord). Exv Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog har nu suttit så länge att dom fyllt sina bankkonton med höga månadsarvoden, mycket rikliga tilläggsförmåner samt generösa pensioner. Villkoren är synnerligen goda för att vara ett parlament, som termen träffande beskriver, bara snackar. Slutliga beslut om lagar (förordningar) och direktiv tas nämligen av hemländernas politiker. Tack och lov måste man säga.

Sysslorna i EU-lobbyn är alltså mycket attraktiva. För att få plats för en ny generation av hugade riksdagsmän måste partierna ibland ta till hårdhandskar. Maria Corazza Bildt petas alltså. Ty hon vill inte lämna sin gyllene position i Bryssel och Strasbourg (parlamentet har nämligen två palatsbyggnader i mångmiljardklassen pga av Frankrikes roll som självutnämnd ledare in spe av Europa). M-partiet vill ge bla Tomas Tobé en golden handshake och reträttpost som politiker. Situationen blir pikant då Carl Bildt igår gav sig in i debatten för att rädda sin hustrus försörjning via de svenska skattebetalarna.

Sverige har ännu inte en fast regering. Politikerna bråkar om sin försörjning. Tyvärr är det en blixtbild av den svenska demokratins problem. Mer om detta i en blogg som kommer snart.

En aspekt av # Me too-rörelsen har inte uppmärksammats tillräckligt, anser jag. Visserligen har det med stor tydlighet framgått att kvinnor som vittnat ofta berättar om upplevelser lång tillbaka i tiden. I flera fall några tio-tals år. Nu har dom stigit fram och talat om sina upplevelser. Jag är övertygad om att det finns ett sant mönster bakom mängden av berättelser. Även i min närhet finns personer som också kunnat vittna.

Nu tycker jag det intressanta är själva väntan med att berätta. I allmänhet förklaras den antingen av en känsla av skam och betryckthet eller av en oförstående manlig social omgivning, som gjort det lönlöst eller ointressant att gå vidare med en anmälan. Även detta kan jag förstå.

Det intressanta är att jag tror flertalet män som drabbats av motsvarande oönskade kroppsliga eller intellektuella kräkningar antagligen snabbt anmält det inträffade för att få upprättelse. Dumsnut får jag nog till svar. Det händer så sällan att män kränks sexuellt! Och om dom gör det möts dom av förstående manliga poliser. Invändningen är huvudsakligen relevant.

Men läsaren anar kanske att jag är ute efter ett av mina favoritämnen, nämligen existensen av en biologisk skillnadmellan män och kvinnor. Att den finns i det sexuella mönster som kränkningen från mannen utgör är fullständigt klart. Men biologin syns förmodligen även i kvinnornas reaktion. Jag tänker nu inte på att män ofta är fysisk starka och kan sparkas och slåss. Utan på den psykologiska orsaken till att en snabb kränkningsanmälan uteblir. Det finns något genetiskt bakom själva reaktionen hos kvinnan att skämmas och lida i tysthet, tror jag. Någon svarar igen: dumsnut! Det rör sig förstås om en inlärd social reaktion hos gruppen kvinnor! Denna invändning har jag däremot svårt att tro på. Hela det svenska samhället har under flera tiotal år jagat sexuella övergrepp av män. Föräldrar peppar sina unga tjejer. Medierna har under det senaste decenniet översvämmat av kvinnors rapporter om övergrepp. Så kvinnors väntan med att berätta om en sexkräkning är knappast fråga om en inlärd passivitet, i stil med ”att du måste hålla tyst, om du snackar går det ut över dig själv eller familjen” osv.

Min slutsats lutar alltså åt en i generna liggande biologisk förklaring till kvinnors rädsla att berätta. Detta är inte skrivet som ett godtagande av de många kränkningar som måste ha skett. Må gubbarna få sina straff! Men som ett inlägg mot den offerteori som försöker förklara varför kvinnor dröjt så många år med att berätta. Och som ett inlägg i debatten om att män och kvinnor är delvis olika biologiska varelser. Ska det vara så svårt att haja?

Mer om offerteorin i en blogg om en vecka.

Torsten Sandström

2018-10-23

Finns det inte någon gräns för den mediala propagandan? Ännu en rubrik från SvD 2018-10-21, jag citerar:

”Margit Richert: Mor är rädd att bli ensam – inte röstar hon på SD för det

Det riktiga folket på landet är arga och röstar på SD och det är livsfarligt att inte gå dem till mötes. Den berättelsen om landsbygden lockar för att den är så enkel att det inte spelar någon roll att den är falsk.”

Om Richert och (kanske?) intervjuoffret är rädd, så är jag också det, pga den intensiva mediala kampanjen mot ett parti som nästan stöds av 20% av väljarkåren och liknar övriga partier. V-partiet, med sina 8 % av rösterna i städerna och i norr, gör ingen mamma rädd. Om vi ska tro Richert. Fy sjutton vilken vulgär propagandatidning SvD är! Tala om medialt ”drövel”!

Medierna är på väg att rasera förtroendet för demokratin. Mer om Winston Churchill´s syn på demokratin och dess risker, snart. Fortsättning följer.

Klimatdebatten har många bottennapp. Men detta reportage tar kanske priset, även om konkurrensen är stenhård. Rena skitsnacket. Jag citerar SvD (2018-10-21):

”Bajs från klättrare förstör världens högsta berg

Människor blir sjuka, miljön förstörs och lokalbefolknings inkomstskällor hotas. Trots larmrapporter minskar inte nedskräpningen runt världens högsta berg.

– Bergen behandlas som soptippar, säger klättraren Fredrik Sträng som själv blivit allvarligt sjuk på väg upp mot K2.”

Stackars Fredrik. Det är verkligen nedrigt att sopsorteringen inte funkar på Mount Everest. Kontakta SIDA. Dom stöder flera klimatprojekt.

Gammal man klagar…

Ibland skickar jag e-post till journalister som utmärkt sig (oftast negativt). Idag ett mail till intervjuaren Monica Saarinen och producenten My Rohwedder på Sveriges Radio P1 för deras intervju med PG Gyllenhammar. Varför just denna man? Varför just en intervju idag?

Så här skrev jag:

Hej!

Hur ska SR förhålla sig till näringslivschefernas upprop om samtal med SD? 1) intervjua någon av dom, 2) ignorera dom eller 3) intervjua någon med motsatt åsikt, exv den gamle PG från Liberalerna?

Idag valde ni för SR:s räkning lösning 3. Svårt att tolka valet på annat vis än att det överensstämmer med era privata värderingar. Valet stämmer även bra med Kent Asps mätningar av de politiska preferenserna hos svenska journalister (70% till vänster). Men valet stämmer inte så bra med SR:s policy (som jag citerar):

”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen”

På min blogg driver jag mina egna åsikter och betalar själv

http://www.anti-pk-bloggen.se

Tyvärr betalar jag också för åsikter hos Monica, My och hundratals andra på SR.

Vänligen

Torsten Sandström

Jag tror det vore bra om alltfler reagerar mot vänsterlinjen på SR/SVT. Alternativet blir det som i dagarna sker inom Danmarks motsvarighet. Journalister förlorar jobbet på eget grepp…

Jag har tidigare bloggat om hur psykologer och andra beteendevetare alltmer tar plats i bla SvD och DN:s spalter och på så vis bidrar till att fylla det utrymme som tidigare fylldes med färska och initierade nyhetsreportage. Psykologernas hemslöjd, dvs senaste veckans skriverier, förvandlas till en på flera vis billig och lättsam spaltfyllnad. Över huvud taget sker stegvis en påtaglig privatisering av textmaterialet. En person ger tips om hur vi ska hålla äktenskapet eller sexlivet igång. En annan om hur barnen ska surfa på internet. En tredje löser hbtq-problem. En fjärde pratar om hur kvinnan ska hantera klimakteriets problem. Och varje dag är det någon privatiserad ”krönikör” (ofta en förtidspensionerad journalist) som berättar om familjelivet eller vad som sist hänt under promenaden med hunden. Alltså såväl stora problem som mer triviala och vardagliga.

Idag lyser SvD med ett inlägg av den senare typen. Följande rubrik följs av en text som nu bara delvis citeras (pga av ämnets extrema banalitet):

”Uppförandekoden:Så delar ni upp armstöden på flyget utan att bli osams
När vi befinner oss i trånga utrymmen där vi tvingas vistas med främlingar under flera timmar är det lätt att irritationen stiger. SvD:s etikettexpert listar fyra saker alla flygplanspassagerare borde tänka på.”

Jag har svårt att förstå hur en seriös skribent kan nedlåta sig till att diskutera ett så marginellt och ytligt problem. Och få betalt för det! Det känns som en förolämpning att behöva möta ord om ett så platt och självklart personligt ämne. Och det betalar jag för! Ett intryck skapas av en förmyndare som inställsamt talar om för sin myndling hur denne ska knyta skorna. Jag tror jag tuppar av.

Resultatet av det jag beklagat mig över blir givetvis att dagstidningarna omvandlas till vecko- eller månadsblad. Många dagar, även veckor, gamla texter publiceras således av drakar som heter Svenska Dagbladet och Dagens nyheter. Jag inser att dagspressen kämpar med lönsamheten och måste pressa kostnaderna. Men följden blir att vi inte längre kan tala om en kvalitetspress, trots att de två jag nyss nämnt stoltserar med just detta.

Jag antar att marknadsförare undersökt vad majoriteten av läsarna gillar. Och då blir det följaktligen billigt och lättuggat material. Själv tycker jag som framgått att utvecklingen är eländig. Av allt att döma kommer framtiden att bjuda på ännu fler privata texter, mer trivialt trams, nonsens och så den vanliga utfyllnaden av sport, spel och lekar. Men jag tror inte att de två drakarna (utan tänder och eldsprut) inför de förestående konkurserna kommer att ha bytt namn till Svenska månadsbladet respektive Månadens vardagligheter. Allting går att sälja heter det ju…

Torsten Sandström

2018-10-19

Varsågod och tag en virtuell tårtbit! Idag noteras 9.900 besök på Anti-pk-bloggen.se sedan starten den 16/10 2017.

Tack alla som surfat och kollat!

Torsten

Weiner´s goda bok finns numera i svensk översättning

I en ledare i SvD 2018-10-11 skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar, https://www.svd.se/jag-ar-klanrostaren. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven a propå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etniska skäl är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”. För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, dvs om

klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Därför några korta korrigerande ord. Klanernas uppkomst sammanhänger med en urgammal agrar historia om hur stammar av människor organiseras genom släktband. Alltså en form av naturlig gemenskap, som för länge sedan vuxit fram för att lösa lokala och regionala problem i framför allt nomadsamhällen. Klanen har därför sina rötter i motsättningar med konkurrerande grupper. Klanerna bygger alltså på krigiska motsättningar och den strikta sammanhållning som typiskt sett är nödvändig i samhällen under allvarliga konflikter. Resultatet blir en sträng manlig dominans. Under männens ledning handhas krig, boskap och jord. Kvinnornas främsta roll är att ta hand om det unga växande släkte som behövs för fortsatt kamp.

Om klaner beskrivs på detta sätt inser alla att de även existerat i Sveriges tidiga historia. Också här har hövdingar av olika slag styrt områden befolkade av stammar och släktgrupper. Klanerna har stridit med varandra, ibland på liv och död. Sammanhållningen inom dem har varit rigorös. Dom har byggt egna makt- och våldsstrukturer. Den som inte följde gruppens egna lagar utsattes för en klanjustis, som var lika hård som den kunde vara godtycklig. Den medlem som avvek från klanens normer drabbades omedelbart. Processen blev tämligen kort. Den enskildes liv var intet värd jämförd med klanens fortlevnad. Inom större områden (såsom exv nuvarande centralstater) fanns således flera sådana konkurrerande klanhövdingar och (primitiva) rättssystem.

I ett historiskt perspektiv har klanernas territorier i västerlandet stegvis begränsats och ersatts av större geografiska och politiska enheter. Kungadömen har alltså vuxit fram, dels för att tygla olika folkstammars särintressen, dels för att utveckla en mer likformig och förutsebar rättskipning. I en urban miljö fick furstarna stöd av kloka filosofer, såsom Hobbes (1588-1679), som förklarade att det var bättre med en stark kungamakt än att folk utsattes för lidande och död under gränslöst godtycke.

Som alla vet lever den absoluta kungamakten inte längre kvar i västvärlden. Inte heller parlament som baserats på samhällsklass (eller stånd) existerar här. I väst har demokratiska centralstater, med egna konstitutioner tagits plats. Här slås fast att varje individ har lika rättigheter enligt lagen. Jämför däremot exv Ryssland, där ståndsliknade skikt av politiker och oligarker fortfarande styr en demokrati på låtsas. Det nya är således att individen, inte klanen eller klassen, står i centrum. Det rör sig om individer som har frihet att tänka, tala, skriva, driva näring mm. I Västeuropa och USA kämpar därför partier och starka civila organisationer om hur parlamentens politik ska formas. I dessa nationer är idealet rule of law. Meningen är att rättsordningen ska styra över alla intressen som berör offentligheten (däremot inte över privat- och näringsliv). Konflikter löses följaktligen inte genom hövding- eller kungamakt, utan av självständiga statliga domstolar. Det är staten som har monopol på våldsmakt. Domstolsprocessen har formats för största möjliga rättsliga säkerhet.

På så vis står den svenska rättsstaten i fundamental motsättning till klanernas kulturer. Ändå ställer klanernas ideal än idag till stora problem i vårt land. Nu tänker jag inte på LO, som Nuri Kino gör. För mig är LO – på gott och ont – bara en av flera civila påtryckargrupper. Nej, idag är det minoriteter inom de nyinflyttades skaror som skapar problem. Det rör sig om familje- eller släktgrupper, som inte vill anpassa sig till den svenska rättsstaten. Några kanske inte förstår bättre än sitt gamla hemlands invanda klanmönster. Hursomhelst blir resultaten en förfärande privat justis genom den egna gruppen. Den syns i skjutningar i invandrartäta orter. Den syns i en avgiftsbelagd maffiaverksamhet riktad mot näringsidkare och mot offentliga bidragssystem. Den syns också i en dödlig privaträttskipning, som unga kvinnor utsätts för då dom väljer individens rätt framför klanens vilja, något som med ett förskönande ord märkligt nog kallas ”hederskultur” (klankultur är rätt beteckning).

För mig är det nödvändigt att alla personer som invandrar till Sverige anpassar sig till den svenska rättsstaten och centrala kulturmönster (såsom exv handhälsning, icke-organiserat-tiggeri och icke-ansikts-beslöjning). Självfallet tycker jag att Nuri Kino och andra ska ha rätt att protestera mot förföljelse av släktingar i exv Turkiet, Syrien och Irak. Eller att roa sig på dundrande släktkalas i Södertälje. Men kom inte och påstå att klansamhället har något positivt att erbjuda dagens Sverige!

Torsten Sandström

2018-10-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Man må tycka vad man vill om SD-partiet. Jag har inte röstat på SD. Men det gäller att hantera riksdagens procedur på ett konstitutionellt klokt och förutsebart vis.

Häromdagen gavs inte SD en plats som talman, medan det mycket mindre och lika problematiska V-partiet fick posten. Idag, då Löfven för samtal med partiledarna om eventuella lösningar, vägrar han samtala med SD-ledaren, inte ens ett symboliskt kort, utan stängd dörr.

Så agerar personer i sandlådan eller i sällskapslivet. Men inte då det gäller att tillämpa landets grundlagar, nu regeringsformen. Tänk vad som kan hända i ett kommande riksdagsval. Om SD skulle hamna i majoritetsställning efter valet kan man då begära att dom ska fördela talmansposterna proportionellt? Kan man begära att SD:s ledare ska samtala med alla andra partiledare?

Löfven & Co agerar oklokt och farligt.

På 1860-talet var Sverige fortfarande ett jordbrukarsamhälle. Majoriteten människor sysselsattes alltså med odling och boskapsskötsel. Vid årtiondets början var fortfarande ståndsriksdagen verksam – 1866 skedde övergången till en representativ demokrati.

Samma år invigdes den nya byggnad som idag hyser Nationalmuseum. Några år tidigare visade det sig att uppförandet av den byggnad som beställts blivit kraftigt fördyrad. Ståndsriksdagen beviljade nya medel. Trots att bondeståndet röstat emot och menat att ett halvfärdigt palats på Blasieholmen vore ett bra monument – en stenhög som minner om hur det går om man slösar med folkets pengar.

Mer än hundrafemtio år senare – och trots en femårig stängning för en ombyggnation i miljardklassen – kan man kanske tycka att satsningen varit lyckad. Jag tvekar. En annan plats för de gamla samlingarna hade säkert kunnat hittas till ett lägre pris. Men själva muséets byggnad är nu inte min poäng (böndernas ironiska ruin hade antagligen förvunnit tämligen snabbt). Saken gäller den publika protesten mot hanteringen av folkets skattemedel. Representanter för majoriteten av svenska folket slog näven i bordet. Vad gör majoriteten politiker i nutidens svenska riksdag? Dom höjer skatterna år efter år. Och en hukande svensk väljarkår ger riksdagens ledamöter förnyat förtroende.

Någon invänder kanske att en palatsbyggnad var väl peanuts på 1860-talet. Inte alls. Några miljoner kronor var då en rejäl summa, som skulle pumpas ur en fattig befolkning. Nu är en miljardkostnad blott en dryg promille av statens årsbudget. Men idag bränner politikerna i riksdagen på löpnade band av utgiftsprojekt i den klass som 1860-talets bönder protesterade mot. Och idag är det bara spillror av landets medborgare – och Skattebetalarnas förening – som höjer sin röst i protest. Men nästan alla grymtar. Jag är bergsäker på att 200 miljarder (dvs 20% av c:a 1000 i statens budget) skulle kunna sparas och skatten alltså kunna sänkas. Om viljan fanns. Och ytterligare 100 miljarder i den statsbudget som bli kvar borde kunna omdestineras till reella välfärdssatsningar av vettigt slag inom vård, skola och försvar. Alltså om viljan fanns.

Tyvärr saknar nutidens riksdagsmajoriteter respekt för folkets pengar. Men så jobbar inte heller dagens ledamöter till vardags med jord och kreatur som det tidiga 1860-talets bonderepresentanter gjorde. Vidare är arvodet för en riksdagsledamot idag 65.000 kronor i månaden (frånsett bi-inkomster). Och arvodet har under flera årtionden stegrats kraftigt jämfört med den löneutveckling som en adjunkt på gymnasiet haft.

Liksom för mer än 150 år sedan bryr sig inte de styrande om vad de arbetande anser om beskattningen i landet.

Torsten Sandström

2018-10-16

SvD:s kulturdel (2018-10-14) missar som vanligt huvudproblemet och hyllar en vänsterliberal linje av låt gå-politik. Sanningen är att en klottrare, som vill sprida sina alster, måste följa svensk lagstiftning och själv stå för alla kostnader.

Samhällsdebatten rör inte moralpanik. Att klottra på tåg, väggar och andra ställen är en kränkning av äganderätten, helt enkelt. För den som själv slipper betala blir det enkelt att tala om kultur. Även om ett fåtal bilder är sköna rör det sig om kränkningar av rätten till egendom.

Vidare ställs allt på huvudet. Den som utför dådet blir ett hyllat offer. Och den som drabbas (exv en fastighetsägare) – och skriker till av ilska – är förtryckaren. En simpel ogin skurk.

Alltså en blixtbild av stämningen inom svensk kriminalpolitik.

I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samernaav statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonsklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Den som tänker efter inser att staten eller skattebetalarna mjölkas från flera håll. En rad ideella föreningar vill få sina självpåfunna krav finansierade av det offentliga. Ganska många biologiintresserade vill få statlig anställning för att utveckla sin kompetens. Och så förstås samerna, som i egenskap av ursprungsbefolkning ser sin näring förfalla och begär kompensation från staten för detta. Vid sidan av denna strid mellan urbana och lokala intressen sitter alltså skattebetalarna. Vad svenska folket tycker om hanteringen vet ingen. Men jag tror att många människor, såväl från landsbygd som i städer, undrar varför de måste betala för ett problem, som nog kan lösas av sina inneboende krafter. Alltså. Varför inte låta alla miljökramare själva finansiera de egna rörelsernas ideal? Likaså kan statsbidrag till samernas kultur och näring slopas (omkring 100 miljoner). Men ge samer och jägare rätt att skjuta av stammen vilddjur till en betydligt lägre nivå. På så vis kan den största utgiften – löner till statsanställda byråkrater – bantas med mångmiljonbelopp för det som tjänstemännen kallar ”viltvård”. Och i slutändan kan statens ersättningar för rovdjurens skador på renar också kapas. Jag gissar (statistik saknas) att svenska folket kan slippa betala cirka 500 miljoner kronor årligen på dessa tämligen enkla rockader.

Den som orkat läsa så här långt säger kanske: men ditt exempel genererar ändå småpengar i en statsbudget som är runt 2000 gånger större än det belopp som nyss nämns. Invändningen är korrekt. Men min kritik rör själva effekten av att folk måste betala skatt i onödan för politiska drömmar. Poängen är att om man tänker efter finns det flera offentliga politikområden där du och jag ganska snabbt ser vad storskaliga politiska visioner kostar en skattetyngd befolkning.

Stor potential till besparingar finns inom kommuner och landsting. Enligt min mening är landstingen minst kostnadseffektiva. Här förefaller bristerna i en politiskt styrd byråkrati tydligast. Exemplet St Görans sjukhus (ägt av Capio AB) visar att svensk vård i offentlig regi är dyr, byråkratstinn och mindre effektiv än privat.Landstingen klarar inte det mest basala, såsom att förmå en kår av läkare att ha lika många patientkontakter per dag som genomsnittet av läkare inom EU. Byråkraterna tynger läkarkåren med pappersarbete och detaljreglering. Också nästan varje anställd inom den primärkommunala sektorn ser hur pengar används på uppgifter som inte är nödvändiga för grundläggande service. Tydligast är detta rörande verksamheter inom miljö, fritid och kultur. Men det syns också i en kravlös personalpolitik, som verkar mer styrd av fackliga intressen än av målet att skapa maximal samhällsnytta per skattekrona.

Även statens budget är kraftigt överdimensionerad. Att den nuvarande integrationspolitiken är ett självförvållat svenskt problem är klart (om man jämför med Danmark). Kostnaderna är skyhöga hos oss, förmodligen avsevärt mer än de 40 miljarder kronor per år som Joakim Ruist pekar på i en ESO- rapport. En mer strikt invandringspolitik öppnar alltså dörren för mycket stora besparingar. Lika ihålig är den svenska biståndspolitiken, som årligen kostar drygt 40 miljarder per år och enkelt kan halveras för att ändå matcha en tysk och fransk nivå (mätt i andel av BNI). Att också Arbetsförmedlingen kan bantas med många miljarder per år står klart i och med att myndighetens egen personal (alltså frånsett annonshemsidan) endast förmedlar cirka 1,4 procent av alla nya svenska jobb – omkring ett jobb per anställd och månad. Problemtyngd är också den statliga utredning som nyligen önskade att storkommuner ska betala ökade bidrag till små- och glesbygdskommuner. Alltså ytterligare rundgång. Om staten vill ge stöd till fattiga kommuner bör kostnaden i framtiden kunna täckas med medel som SIDA hanterar. Svenska skattebetalarnas egna behov måste prioriteras.

Och tänk på vad schabblet med den så kallade gymnasielagen kostar. Nu ska 9 000 ungdomar, som redan fått sina asylansökningar avslagna i flera juridiska instanser, tillåtas bo kvar på bidrag! S-regeringen, som inte är något sanningsvittne i dessa sammanhang, talar om flera miljarder kronor för statens del under några kommande år.

Den politiker som påstår att skatterna måste höjas här i landet far alltså med grov osanning. Skatterna kan nämligen sänkas, samtidigt som det finns utrymme för en omprioritering med sikte på eftersatta behov inom välfärden. Det är nämligen hög tid att politikerna börjar hushålla! Satsningen på en storskalig och samtidigt slapp politik har skapat en ineffektiv offentlig apparat, helt enkelt. Planekonomier dras med liknande problem. Så fram med rödpennan! Eller hellre en machete. Det är nämligen mycket som måste kapas. Med exempelvis bara några hugg kan landstingen läggas ned – varefter vården bekostas av skattebetalarna via staten – medan själva driften sker i privat regi. Förvisso krävs en rad regeländringar, jobbig upphandling mm. Mentala om vinn-vinn för det svenska folk som ”under skatter dignar ner”!

Torsten Sandström

2018-10-14

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/

För några år sedan var det rabalder om huruvida Astrid Lindgrens textval kunde tolereras vad gäller Pippis pappas sysselsättning. Nu ser vi något liknande hända i två annonser idag rörande Nationalmuseums nyöppnande. Alexander Roslins konstverk matchas således av ett politiskt beställningsverk. Är det månne kulturminister Alice Bah Kuhnke som det statsägda muséet flirtar med? Hursomhelst ser vi hur konst i stilen rokoko omvandlas till något barockt.

Rubrik citeras från DN 2018-10-12:

Ledare: Låt inte Kristersson kidnappas av SD

Jag har tidigare skrivit om mediernas alltmer åsiktsanknutna innehåll, med fokus på att journalister numera inte ens anstränger sig med att vara faktaanknutna. Okej att gränsen ibland är svår att dra. Det pågående mediala svallet rörande kvinnans klimakterium är nog ett sådant gränsfall. Den biologiska klockan berör alla kvinnor (även feminister, som annars bara anser att allt är sociala konstruktioner). Men ändå är många inlägg i diskussionen ett tecken på att en före detta ung kvinnlig generation av journalister nu börjat bli medelålders. Det mediala svallet får därför en påtagligt privat karaktär.

Ledare för svallet är som vanligt de medier som är mest vänstervinklade, såsom SR och DN. I spetsen går bland andra Åsa Beckman. För en dag sedan presterade hon en rubrik på DN som var mer privat än vanligt:

”Jag kommer aldrig att få den släta huden tillbaka.”

Jag måste emellertid reservera mig för att det kan ha varit ett feltryck i DN (huden?). Rubriken kanske skulle framhålla – och beklaga – att hennes släthåriga tax blivit överkörd. Men i samband med det svall jag nyss talat om, måste man ändå tro att rubriken avser en högst personlig självbetraktelse från Beckmans sida.

Jag överlämnar åt läsaren att bestämma om de artiklar jag nämner beror på svallande känslor. Vad vet jag.

I SvD idag pläderar en professor från högskolan i Borås för inrättande av en ny statlig myndighet för äldreomsorg. Den ska enligt förslagsställaren ”säkerställa” att äldre människor behandlas med respekt. Jag tar mig för pannan (ännu en gång).

För det första undrar jag om professorn ifråga har undersökt hur landets redan omkring 450 statliga myndigheter funkar i praktiken. Min bild är att endast ett fåtal statliga organisationer uträttar det som politikerna förväntar sig och säger då staten ska betala notan. Flertalet är nämligen sk korstågsmyndigheter. Det innebär att dom finns till för att låtsas att en uppgift ska hanteras, dvs för att legitimera förändring (som alltså uteblir helt eller delvis). Resultatet blir många många resor, sammanträden, papper, nya regler, men mycket liten verkstad. Nu föreslås alltså ännu en sådan myndighet.

För det andra ordet ”säkerställa”. Hur kan en idé eller plan om behandling av äldre med respekt säkerställas i en nation? Ordet pekar på garantier (säkra resultat). Möjligtvis kan kontroller och påpekanden göras. Men inte kan respekt för äldre garanteras via en statlig myndighet! Följ bara svenska lagar som redan finns. Det räcker nog. Anställda som inte följer gällande regler bör sparkas om dom agerar gravt fel.

För det tredje undrar jag därför hur en professor kan föreslå något sådant, en person som bör ha en gedigen grund för vad påståenden av olika slag (nu bristande respekt) egentligen är vetenskapligt sett. Dels är det omöjligt att bevisa vad bristande respekt är. Dels är det svårt att visa att ett påpekande till myndigheten – och myndighetens eventuella åtgärder – kommer att öka respekten för äldre. Professorn tror uppenbarligen att allt detta kan ”säkerställas”. Det rör sig mer om spådomar via kristallkulan än vetenskapligt baserade lösningsförslag.

För det fjärde frågar jag hur en professor i företagsekonomi har koll på räkenskaperna? Företag håller i pengarna. Även staten måste väl hushålla. Under mina många år som prefekt vid Juridicum i Lund fick jag klar för mig att universitetsanställda i allmänhet betraktade statens kassa som outsinlig (vilken den tyvärr ibland tycks vara).

För det femte kan man lika gärna satsa på en Central Lyckomyndighet. En sådan organisation kan enkelt fixa (alltså med nu gällande krav) det som professorn föreslår och även lösa drygt 300 andra uppgifter hos redan befintliga statliga organisationer (som alltså bör läggas ned). Det är egentligen konstigt att en Lyckomyndighet ännu saknas i Absurdistan. Eller rättare sagt: där finns det redan några hundra.

Torsten Sandström

2018-10-10

Om DN vandrar ut i öknen, så förstår Dagens industri bättre. Följande artikel om att Alliansen måste samtala med SD, skriven av näringslivsprofilen Olof Stenhammar, är ett sanningens ord. Tycker jag och antagligen en majoritet av svenska folket. Jag citerar Di och Olof Stenhammar:

Som företagare lever man ständigt mitt i en välfungerade demokratisk process: konsumentvalet.

Ett företags kunder gör kontinuerliga val mellan olika produkter och tjänster, dygnet runt, 365 dagar om året. En företagare måste ständigt anpassa sitt erbjudande till kundernas krav och behov. Produkten eller tjänsten måste hålla vad som utlovas i reklam och marknadsföring. Gör det inte det är man ute ur bilden. Skoningslöst kommer kunderna att avslöja bristerna och dumpa produkterna och välja andra alternativ. Konsumenten låter sig inte luras. Inte i det långa loppet. Det är en sann, sund och direkt demokratisk process.

I ett politiskt val är vi väljare politikernas ”kunder”. Vi följer uppmärksamt deras olika vallöften och profetior. Budskapen hamras in och når oss genom alla tänkbara kanaler. Vi drar våra slutsatser och på valdagen går vi till vallokalen och gör vårt val.

När resultatet är känt förväntar vi oss att politikerna levererar på sina löften. Det viktigaste vallöftet är det politiska innehållet i ett större perspektiv. Det kan uttryckas som vänster/höger eller borgerligt/socialistiskt eller på annat sätt.

Årets val gav ett tydligt resultat. Väljarna önskar en borgerlig politik. Eftersom SD:s politik är klart borgerlig på de flesta områdena så fick den övergripande borgerliga inriktningen cirka 58 procent av rösterna. En i valsammanhang mycket klar signal. Den sittande rödgröna regeringen fick cirka en tredjedel av rösterna. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Väljarna har valt bort det socialistiska dribblandet, som landet har genomlevt under de senaste fyra åren.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Stefan Löfven valde att efter valet 2014 ge ett ytterlighetsparti – V med 5,7 procent av rösterna – ett oproportionerligt stort inflytande i det politiska arbetet. Detta trots att valet även då gav en borgerlig majoritet i riksdagen. Alliansen hjälpte sedan Stefan Löfven i att i praktiken lura väljarna genom Decemberöverenskommelsen, som innebar att en minoritet tilläts styra.

När det politiska spelet nu intensifierats är frågan vad det politiska etablissemanget är på väg att hitta på denna gång.

Jan Björklund och Annie Lööf har kategoriskt uttryckt avståndstagande från att ta stöd från SD, även om det bara är ett indirekt stöd. Då S hittills lika kategoriskt sagt nej till en alliansregering, verkar en sådan helt enkelt inte möjlig. Att Socialdemokraterna i realiteten och utan att skämmas det minsta tagit stöd av SD under perioden 2014–2018 för att driva igenom sin politik och regeringen Reinfeldt gjort detsamma dessförinnan 2010–2014, tycks inte bekymra någon.

Att samtala med och lyssna på SD innebär inte att man kommer att låta deras politik dominera. Det är uteslutet. Men varför ska man inte ens ta stöd av SD i de politiska områden där partiets åsikter ligger i linje med vad en borgerlig alliansregering faktiskt har lovat sina väljare? Frågan väcker starka känslor. Beröringsskräcken med SD hindrar en konstruktiv diskussion.

Därför är det välgörande när företrädare för näringslivet vågar sticka ut hakan och föreslå åtminstone en aning pragmatism och kompromissvilja för att nå den politik som väljarna faktiskt föredrar.

Jan Björklund och Annie Lööf visar förakt för det jag anser borde vara demokratins spelregler när de vägrar befatta sig med SD. De kan inte ens tänka sig att samtala med ett parti som representerar nästan 18 procent av valmanskåren. Det är det politiska etablissemangets hån mot demokratin och det kommer att driva ytterligare väljare in i SD:s hägn.

Jag tillbringar mycket tid vid Höga kusten. I augusti var Jimmie Åkesson och valtalade i Härnösand. Mötet refererades i lokaltidningen Allehanda. Där intervjuades två åhörare som visade sig vara LO-medlemmar och trogna S-väljare. De uttryckte sympati med det Jimmie Åkesson sa och förstod inte varför han inte tilläts få något inflytande över svensk politik. De tyckte det var emot alla demokratiska principer och meddelade att de nu avsåg rösta på SD i årets val.

Deras ordval var tydligare än så men kanske inte så diplomatiskt: ”Pissar man på SD så pissar man på demokratin.”

För Jan Björklund och Annie Lööf hägrar nu kanske i stället ministerposter i en S-ledd regering. Det ger ett intryck av att man tycks se valresultatet bara som något slags ”fake news”? Eftersom man väljer att ignorera det.

Lockas man av Stefan Löfvens locktoner går man inte bara emot vallöftet att verka för en alliansregering. Man väljer också att återigen inte respektera väljarna, som faktiskt har röstat bort Stefan Löfven inte en gång utan nu två gånger. Man spelar både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i händerna – samtidigt! Det är i sanning mycket underligt.

Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX

DN, Dagens nyheter, går alltid i fronten. För PK alltså.

Världskrisen har följaktligen inslag av en känslostorm.

Någon kanske tycker att jag på bloggen jagar DN. Men det är DN som konsekvent jagar fram en linje till vänster om folkets mitt, anser jag.

Några dagar senare.

Vad sägs om rubriken i DN 2018-10-16 om tidningens redaktör Björn Wiman och hans egna tankar om klimatet:

”Läget är nu akut och ämnet överskuggar allt”.

Det verkar alltså som om klimatkrisen överskuggar den pågående klimakteriehypen…

Filminstitutet är en stiftelse som totalfinansieras med statliga medel, 545 miljoner för år 2017. Idag meddelar institutet att – i ljuset av Me too – man för att bevilja bidrag kräver att sökanden visar papper på kompetens i könsfrågor. I Sovjetunionen skulle en konstnär visa partibok. I likriktningens Sverige gäller uppvisande av könskort! I Sovjet anslöt sig många dissidenter till partiet enbart för att få jobba. I Sverige kommer filmskapare med automatik göra samma sak (och i smyg spotta åt institutet). I båda länderna agerar kulturbyråkraterna som lydiga nickedockor åt regeringsmakten.

Så här skriver statsfeministiska institutet själv:

”Med anledning av höstens #metoo-rörelse och uppropet #tystnadtagning riktade Kulturdepartementet ett särskilt krav på återrapportering av åtgärder till kulturinstitutioner. Enligt Filminstitutets riktlinjebeslut för 2018 följer att Filminstitutet särskilt ska kunna redovisa arbetet med att stärka jämställdheten i filmbranschen och motverka sexuella trakasserier.

I och med detta inför Filminstitutet ett nytt krav. Det nya kravet innebär att en stödmottagande producent ska kunna uppvisa dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning, med fokus på sexuella trakasserier och andra typer av trakasserier för att vara berättigad fullt produktionsstöd. Kravet ska nu i en första omgång uppfyllas innan den sista utbetalningen av produktionsstödet. Filminstitutet kommer att erbjuda kostnadsfria utbildningar vid behov. Det är inte obligatoriskt att gå just Filminstitutets utbildning, men Filminstitutet avgör om motsvarande utbildningar är relevanta och heltäckande.”

Jag har tidigare skrivit om vad som händer i Absurdistan. Frans Kafka småler i sin grav. Stor konst skapas nämligen inte genom körkort. Möjligtvis liten.

Jag vill inte påstå att jag är synsk. Men DN bekräftar 2018-10-07 den besatthet om kön jag skrivit om.

Min senaste blogg om svensk besatthet över könsfrågor sa egentligen inget nytt om svensk politik och svenska medier. Det nya är kanske utvecklingen under de sista åren. Då ägnar sig ett land med många stora politiska problem (skola, integration, bostäder, försvar, skatteslöseri, byråkrati osv) åt feministisk könsteori och upptagenhet över vaga anklagelser om systematiska sexuella kränkningar. Jag förnekar inte substansen i flera av de berättelser som kvinnor vittnat om. Det trista är att de väntat så länge med att framföra sina allvarliga anklagelser. Och att dom inte direkt gått till polisen.

Det är värt att läsa tingsrättens domskäl i målet rörande den sk kulturprofilen. Kvinnans egen berättelse ger en bild av sexuell beredskap den kväll då profilen tog för sig på ett vis som tingsrätten ser som kriminellt (”hon var intresserad av sex för en natt”). Notera att samma kvinna av fri vilja en tid senare ånyo befann sig i kulturprofilens lägenhet och säng. Även då påstår hon att kulturprofilen förgrep sig kriminellt. Det ansåg inte tingsrätten bevisat, även om tingsrätten anser att hon inte agerat med fri vilja.

En annan sak är att mannen i fråga förefaller vara en notorisk kvinnokränkare. Domskälen pekar på att detta var känt för kvinnan ifråga. Domskälen visar också på att kvinnan främsta kamrat och förtrogna, var nära allierad med profilen, en vän som var beroende av profilen och sammanfört den drabbade kvinnan med honom. Han var också nära vän med kvinnans handledare (kvinnan bedrev doktorsstudier). Bilden framstår av en krets av förenade personer som ville vara profilen till lags. Jag vill absolut inte försvara denna man. Hans historia är eländig och allvarlig. Men i alla samtal är det bra med balans och distans.

De fakta från domskälen jag nyss nämnt har varit kända under ganska lång tid. Men medierna har varit tysta. Vågar jag därför vända på DN:s rubrik? Medierna är kanske vår tids stora problem…I allians med en flummig vänsterliberal politik.

Det är fånigt att påstå att man måste tro på en persons utsagor bara för att hon är kvinna. Från fall till fall måste givetvis trovärdigheten prövas. Men i rörelsen Me too tycks inte detta gälla. Det verkar som en feminist alltid talar sanning. Så är det förstås inte.

Bilden bygger på rubriker från SvD 2018-09-30

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågorsom tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Men påståenden om kvinnan som offer har överlevt alla stora jämställdhetsprojekt som nationen sett. Har reformerna alltså misslyckats? Eller finns det någon annan förklaring till den besatthet jag nu talar om? Kan det vara så att rollen som offer inte sammanhänger med en direkt (juridisk) diskriminering? Den som lyssnar på dagens kvinnorörelse hör att det finns en indirekt eller faktisk diskriminering i samhälle, arbets- och näringsliv och inom familjen. Denna tes upprepas så ofta av svenska feminister att den numera framstår som en vetenskaplig sanning. Några kvinnliga forskare försöker också på allvar bevisa att en faktisk diskriminering av tjejer sker systematiskt i Sverige.

En test av hypotesen om en faktisk diskriminering förutsätter antingen ett prov av förekomsten av ett gemensamt syfte hos män att förtrycka kvinnor eller att det existerar ett omedvetet mönster hos män att behandla motsatta könet negativt, en modell som majoriteten kvinnor medvetet eller omedvetet underkastat sig.

Den första tesen om ett medvetet könskränkande syfte hos män är enligt min mening svår att bevisa. Män är alltför olika. Ett fåtal tyranner, chefsdespoter och kulturståthållare finns givetvis (liksom för övrigt ett antal kvinnliga översittare). Men de allra flesta män gör antagligen så gott de kan (de som i hemmet inte tvättar, städar eller lagar mat kanske skottar snö, klipper gräs eller meckar med bilen och andra prylar).

Även den andra tesen om existensen av ett tyst mönster är såvitt jag förstår svår att styrka. Visserligen talar feminister mångordigt om manliga strukturer och härskarstrategier, men det rör sig om luftiga påståenden som knappast kan ledas i bevis på en vetenskaplig nivå. Det faktum att många chefspersoner är män kan knappast leda till slutsatsen om en tyst maskulin könsmaktsordning. En lika rimlig förklaring är kvardröjande kvinnliga attityder om en beredskap eller vilja att inte ta för sig eller konkurrera. För den senare slutsatsen, om en historisk kvinnlig hållning av tillbakadragenhet eller försiktighet, finns många goda bevis i aktuella uppgifter som visar på en stigande frekvens av kvinnliga chefer, forskare, examina, höjda löner och så vidare. Tjejer börjar alltmer ta för sig.

Frågan om en kvinnlig tillbakadragenhet – som rör grundläggande skillnader mellan könen – för över till en förklaring som närmast är tabubelagd i vårt land, nämligen biologiska faktorer. Att förneka att biologin i grunden styr kvinna och man anser jag och många andra som vettlöst. Men den som liksom professor Germund Hesslow vid medicinarutbildningen vid Lunds universitet pekar på olikheter mellan män och kvinnor i kroppsform, kroppsliga funktioner, hormoner med mera hånas av kvinnomaffian och gör att universitetets ledning råkar i bryderi. Vidare är det fullt klart för en stor majoritet av alla föräldrar att pojkar normalt är bråkiga och tävlingsinriktade, medan flickor i allmänhet agerar för sammanhållning och omvårdnad. Det mesta talar alltså för att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Att skillnaderna systematiskt påverkar människornas val av yrke, karriär och så vidare måste anses högst sannolikt, utan att för den skull vara ett skäl för att skillnaderna måste upprätthållas.

Den viktigaste förklaringen till den svenska besattheten om kön är det perspektiv av kamp som drivs av en liten minoritet av feminister här i landet. Även gruppen hbtq-personer är i verkligheten liten, kanske bara omkring fem procent av befolkningen. Men ändå får dessa små kategorier varje dag frontpositioner i tidningar, radio och teve. Rader av mediala påståenden om faktisk och strukturell diskriminering, det vill säga fenomen som jag nyss menat man bör vara skeptisk till. Varför denna omfattande snedvridning?

Mitt svar är den svenska kvinnorörelsen och landets medier. Unga kvinnliga och manliga journalister har sedan barnsben utbildats i feministisk teori. De har också förläst sig på mänskliga rättigheter. Därför driver de med all kraft sitt budskap, trots att det vilar på lösan sand samt delvis är vetenskapligt osant. Det är även tragiskt att flera stora universitet, som det i Lund, anser att den så kallade normteorin bör forma kursplaner av skilda slag. Kvinnorörelsens feltänk är alltså roten till den svenska besattheten. Inom rörelsen finns en idé om en gigantisk orättvisa i det svenska samhället. I själva verket är kanske 90 till 95 procent av Sveriges kvinnor tämligen nöjda, även om de ibland tycker att männen kan skärpa sig och lägga på ett kol (kvinnor glömmer nog ibland de trista sysslor som ofta är mannens lott). Om vanliga tjejers reaktioner ska tolkas så tyder inget på att de möter feministernas mansfientlighet med high-five. Men ändå är det svenska samhället paralyserat av könsfrågor.

Det är bra att samhällets tidigare stigmatisering av kvinnor och hbtq-personer upphört. Men kvinnorörelsens och mediernas inriktning skymmer idag Sveriges verkligt stora problem, såsom bostadsbrist, ett utbildningssystem i förfall, slöseri med offentliga medel, usel integration av nyanlända, ett försvar i spillror och så vidare. Därför måste besattheten rörande könsfrågor få ett slut.

Torsten Sandström

2018-10-06

Publicerad i samverkan med Det goda samhället: http://detgodasamhallet.com

Till höger i bilden en (kvinnlig!) uteliggares ägodelar…

En upprörd insändare får framträdande plats i Sydsvenskan 2018-10-04, såsom en protest mot Sydsvenskans artikel den 3 oktober om att vem som helst, oavsett kön, ska kunna väljas till Malmö lucia.

”När jag läste detta blev jag helt förtvivlad. Jag har under mer än fyra decennier varit med om oerhört traditionella och oftast väldigt fina luciafiranden i den svenska skolan – som lärare.

På de skolor där jag varit lärare och det handlar om ett tiotal i fyra skånska kommuner – har kriterierna varit väldigt enkla: med hela den svenska skolans värdegrund i fokus har vi lottat bland de flickor som önskat bli lucia. Ingen lång blondin, ingen extra populär, ingen extra välsjungande flicka eller någon flicka med andra ”favörer” har självklart haft företräde. Eftersom lucia ju helt bygger på en kvinnlig legend, har det aldrig varit aktuellt med en pojke som lucia. Detta har heller aldrig ifrågasatts.

Någon gång har vi vuxna tvingats förklara extra för eleverna varför vi föredragit lottning, men i de flesta fall har vi inte minst tvingats förtydliga för föräldrar. Från att ha varit undrande har i princip alla dock förstått vår självklara princip.

När vi nu äntligen verkar ha lyckats eller är på god väg att bryta barriären ”invandrarbarn kontra svenska traditioner” – ja, då kommer Malmöbeslutet som en fullständig snara runt halsen. Inte bara i skolans värld och då runt alla elever och lärare i åtminstone hela grundskolan, utan givetvis läggs snaran runt halsen på alla involverade eller traditionsbundna även på andra plan i samhället.”

Min blogg-kommentar. Att enskilda personer, liksom författaren till insändaren, är traditionella är en sak och inte så mycket att bråka om, trots att författaren komiskt nog anammat delar av den korrekta ”värdegrunden”. Det som förundrar mig är däremot den vilja och energi som det offentliga visar för att bryta tradition och ändra könsfokus i en så pass oviktig fråga som vem som ska utses till Lucia. Hur används egentligen skattebetalarnas pengar (offentliga medel) för att genomdriva den flummiga ”värdegrunden”?

Någon vecka senare (2018-10-16) vittnar en person i SDS:

”Tobias Kralmark heter jag och jag är en av de kandidater som blivit uttagna för intervju till Malmö lucia. Det som äntligen hänt de senaste veckorna tror jag har öppnat upp för underbara personer i vår framtid. Jag jobbar ständigt för att förbättra världen för HBTQ-personer, bland annat genom teaterföreningen AQT – a queer theatre, och jag är övertygad om att vi kommer komma till insikt förr eller senare. Varför vänta längre?”

Min blogg-kommentar är: Jag förstår att Tobias känslor är äkta. Men finns det inte andra mål i livet för en tjej än att bli just lucia. Bara att få sitt ”nya” kön erkänt är väl något mycket stort…Luciarollen måste bara ses som ett kvitto (i tävlan med många andra intresserade luciakandidater).

Jag har många gånger bloggat om svenskt resursslöseri och feministisk talibanpolitik. Här en fin blänkare från Ivar Arpi (SvD 2018-10-02). Jag citerar:

Menscertifierade kärnvapen
Sedan början av året har Sverige fått en ny myndighet: Jämställdhetsmyndigheten. De blir alla goda gåvors givare på jämställdhetsområdet. 2018 delars ungefär 38 miljoner kronor ut.

För att göra det lite mer konkret: Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) har fått 481 000 kronor för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen. ”Detta ska göras genom att stärka kapaciteten hos kvinnor att delta i den svenska kärnvapendebatten.”

Det låter inte särskilt feministiskt, utan mest som att IKFF anser att kvinnor är för dumma i huvudet för att tänka själva.

I förra veckan publicerade IKFF en rapport som reder ut huruvida diskussionen om kärnvapenförbud är misogyn. Rapportförfattaren anser att kritiken av utrikesminister Margot Wallström, som ville ansluta Sverige trots att det skulle omöjliggöra en god relation till USA och Nato, var misogyn.

Dock anges inte ett enda bevis för detta påstående, utöver att några kritiska röster hade mage att kalla Wallström ”naiv”.

Jämställdhetsmyndigheten har även beslutat att ge 530 010 kronor till organisationen ”MENSEN – forum för menstruation”. De har fått 530 010 kronor för ”menscertifiering av arbetsplatser” för att skapa ett mensvänligt arbetsklimat.

Och då återstår alltså 37 miljoner kronor för Jämställdhetsmyndigheten att fördela.

Jag slutar där.

Idag får vi SR P1 morgon höra detta tjosan-budskap om läxfritt. Elever och lärare verkar nöjda enligt reportaget, som andades pedagogiska framsteg. En viktig förklaring till det läxfria var att alla elever inte kan få hjälp hemma. Därför var det bra att kraven på de duktiga lindrades. Allt funkade ju ändå. Påstods det.

I reportaget fick den nya pedagogiken som vanligt stöd från en noga utvald universitetslärare med politiskt korrekta åsikter, en person som menade att det i forskningen endast fanns svagt stöd för läxor. Slutsatsen blev ungefär: fritt fram för experiment! Alltså ingen diskussion om betydelsen av krav på elever eller värdet av rutinen att studera på egen hand. Och allt detta i ett Sverige som sackar i Pisa-mätningar. Jag tar mig för pannan.

Min slutsats är att Backe-Boskolan har valt ut dom minst studiemotiverade som riktmärke. Varför inte satsa på den större kretsen av elever som själva vill fram eller vilkas föräldrar gärna ser det. Kanske dags för en namnändring i Nacka? Utförsbacke-skolan?

En annan och viktigare slutsats är att vi i vårt land har en inbyggd motor för kravlöshet och självdestruktion. Journalisternas barn klarar sig kanske. Men barn från studieovana miljöer gör det inte. Mediafolket tror sig jobba för det goda. Men i själva verket funkar dom som det goda samhällets dödgrävare. Dom vill nog väl. Men dom förstår inte bättre…

På några veckor har en av DN:s feminister korrigerat sitt språkbruk i korrekt riktning. Se här på Åsa Beckmans rubriker rörande ett och samma ämne:

Hon började med: ”Varför är det en triumf för män att ha yngre kvinnor.” (2018-08-31)

Efter omkring en månad inser hon sin tabbe – dvs att hon sagt att kvinnan är ett viljelöst subjekt – och skriver så här: ”Så förklarar yngre kvinnor varför de vill ha yngre män”. (2018-09-28)

I den första rubriken är mannen den som gör ett aktivt val. I den sista rubriken är det kvinnan som är aktiv. Båda rubrikerna har enligt min mening ungefär samma sanningsvärde, även om jag inte är övertygad om det statistiska underlagets relevans. Men en modern feminist kan inte godta kvinnan som en lekboll. Därför måste samma skeende mellan kvinna och man omformuleras så att det är kvinnan som styr och ställer.

För övrigt är det en intressant äganderättsaspekt som Åsa Beckman lyfter. I båda rubrikerna är det en av personerna i samma relation som innehar den andre. Förmodligen kommer detta korrigeras i en tredje rubrik: Så förklarar yngre kvinnor varför de tills vidare vill umgås med äldre män.

Jag förbereder just nu en blogg om svenska medias besatthet rörande könsfrågor. Här finns mycket spännande att utreda. Vänta bara!

Några dagar senare, den 3/10, meddelar DN:

”DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman får utmärkelsen Årets mediaamazon, ett pris som årligen delas ut till en kvinnlig arbetsledare i mediebranschen.
—
Åsa Beckman har röstats fram av en jury bestående av prisets grundare Cecilia Zadig, Kerstin Brunnberg, Christina Jutterström, Jeanette Gustafsdotter, Maria Ripenberg och Robert Rosén. Priset delas ut den 21 november, under konferensen Årets mediaamazon.”

Jag återkommer i slutet av veckan med en blogg om amazonernas – dvs årets och vardagens feministers – förödande makt i Sverige.

Fortsättning följer. Amazonen Åsa Beckman agerar orakel och tolkar i en ny rubrik känslorna hos mänskligheten i DN 2018-10-08:

”Vår tid står inte ut med en äldre kvinnas utseende”

Alltså ännu ett av hundratals tema om ”offer” i samhället. Jag blir nyfiken på vilket statistisk underlag slutsatsen bygger. Eller om det bara är egna och kollegors personliga erfarenheter? Men inser nu att på en kultursida kan man kanske inte ställa några som helst krav på objektivitet …

Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför motregeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår det som folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar motnödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Man kan därför tycka att den så kallade Alliansen har vad man kallar guldläge. Men inte heller här förstår politikerna riktigt vad väljarna vill ha. Eller så strider folkets krav på reformer mot ett antal ideal som särskiljer Alliansens olika partier. Tydligast är detta rörande invandringen, där såväl C-partiet som L-partiet inte vill sätta ned foten och tala för behovet av reformer, det vill säga en stramare reglering i väntan på jämvikt i inflyttningen. Detta trots att kostnads- och problembilden är allvarlig. Till saken hör att de två partierna tillsammans med M-partiet – i likhet med vänstern – visar ovilja att tala om besparingar. Det tycks som om inte en enda utgiftsmiljard idag går att rubba. I själva verket kan rödpennan tämligen enkelt stryka bort en rad utgiftsområden som är dysfunktionella, det vill säga inte leder till de resultat som eftersträvas. Här spelar förre statsministern Reinfeldt rollen som sabotör. Han kramar det högskattesamhälle han varit med om att befästa. Okej att en god välfärd kräver rejäla uttag av skatter och avgifter. Men jag och många andra vet att kraftiga besparingar tämligen enkelt kan ske på en rad politikområden, såsom i mängden av bidrags- eller stödformer till svenskar och nyanlända, i överdimensionerade u-landsbistånd, i stora byråkratier med mera. Mycket kan skäras bort utan att välfärdssamhället går under.

Inget av de traditionella politiska blocken är alltså väl rustade för de problem som väller över nationen. Sämst rustade är alltså de avgående regeringspartierna med V-folket som stöd. Ändå ligger de nära en fortsatt maktställning. Det ena regeringsalternativet – att den avgående ministären sitter kvar men utvidgas med C- och L-partierna – pekar på en politik som går i gamla hjulspår. Vem tror att S-partiet kommer att lämna Den svenska modellen? Vem tror att skatter och bidrag kommer att minska? Vem tror att den svenska skolan kommer att satsa på kunskaper? Vem tror på en stramare invandringspolitik? Vem tror att försvaret kommer att byggas upp på rätt sätt? Jag tror att detta regeringsalternativ innebär fyra nya år med ungefär samma politik som hittills. Tunga strukturreformer och avreglering kommer att utebli. Skatterna kommer att öka. En fortsatt plakatpolitik resulterar i att den svenska problemlavinen får löpa vidare.

Därför tror jag att det andra regeringsalternativet har bättre förutsättningar att genomföra nödvändig förnyelse, även om det förutsätter en synnerligen intrikat politisk balansgång. Enligt min åsikt har nämligen M- och KD-partierna nästan i huvudsak förstått Sveriges problem. På flera politikområden lanseras lösningar i rimlig riktning. Det är dock oklart hur hårt de vågar och kan gå fram med förnyelse. Eller med rödpennan vad gäller reduktion av skatter och begränsning av statens utgifter. Reinfeldts skattekramande vilar som ett orosmoln över det andra regeringsalternativet. Här måste nämligen ett hoppande stöd från antingen C- och L-partierna eller SD räknas in. Den typ av extrem tycka-synd-om-liberalism som präglar C och L talar inte för skatte- och strukturreformer. Och i den viktiga invandringsfrågan är partierna inte att lita på när det gäller stramhet i avvaktan på balans i inflyttningen. Ett hoppande stöd från SD-partiet kan dock hjälpa M och KD att sätta ned foten för åstadkommande av en mer strikt reglerad invandring. I och för sig räcker inte röster från M, KD och SD ensamt för detta. Men det finns sannolikt även andra ledamöter i riksdagen som vill se invandringsfrågan desarmerad. Särskilt om nyval hotar. Märk att stöd nog kan påräknas från S-partiet. Särskilt då LO drar i trådarna från kulissen (för att dämpa SD:s framväxt).

Det andra regeringsalternativet öppnar enligt min mening dörren för en politik som krävs för Sveriges sammanhållning. Resultatet bör kunna bli mer verkstad eller resultat per skattekrona, det vill säga ett systematiskt sparande och en förnuftig hushållning med samhällsresurserna, utan bindning till ovidkommande partilojaliteter av många skilda slag. Jag anser att en under årtionden sjunkande kompetens hos svenska regeringar av skilda slag snarast måste vändas. Ministären Löfven är här sannolikt ett lågvattenmärke. Hans ministrar har nämligen inte valts efter utbildning eller kunskaper om verksamhetsstyrning – de har kvoterats in från organisationer inom S-leden. I framtiden bör varje viktigt departement styras i nära samverkan med landets främsta experter inom sakområdet ifråga, det vill säga via oberoende och väl utbildade rådgivare och alltså inte genom politiska sekreterare, vänskapsallianser eller via kontakter med fackföreningar och andra lobbyister. Lavinen av tunga problem riskerar annars att förlama Sverige.

Torsten Sandström

2018-09-29

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

I Absurdisten händer saker som förvånar även luttrade medborgare. Idag publiceras ett brev som – under rådande turbulens om utseende av ny regering – skrivits av 261 anställda vid det svenska regeringskansliet. Skrivelsen har formats på initiativ av en anställd vid UD. Läs brevet själv:

http://www.friatider.se/h-r-r-tj-nstem-nnens-v-rdegrundsupprop

Regeringskansliets anställda ska enligt landets Regeringsform (en av Sveriges grundlagar) bereda/verkställa ärenden inför respektive efter beslut av regeringen. Meningen är självfallet att de anställda ska agera lojalt mot varje regering oavsett dess politiska färg. Klart är att en anställd som ogillar regeringen ifråga kan säga upp sig och lämna kansliet. Lika klart är att de anställda vid kansliet – i rollen som just arbetstagare där – saknar rätt att lägga sig i en förestående regeringsbildning. Därför måste brevet från de 261 uppfattas som en otillbörlig påtryckning – och en illojalitet – från undertecknarnas sida. Det rör sig om ett allvarligt övertramp.

Det är inte alla som släpps in i finrummet…Varför denna rädsla för ett öppet samtal?

Jag har i helgen i vänners lag haft roligt och sjungit den visa som följer. Författaren är okänd. Men han eller hon visar prov på en klokskap och humor som visans huvudperson(er) uppenbart saknar.

Akademivisa

Melodi: Alptoppens
ros

De
aderton sutto i akademin

En
var ett snille en annan var fin

En
tredje försvann det var Klas Östergren

Vem
var det som gick undra´ Sture Allén

Var
torsdag så åto de ärtor med fläsk

Och
Horace drog gubbsjuka skämt och drack besk

Och
visst kan man tycka att humorn var klen

Men
skrattade gott gjorde Sture Allén

Och
Jean Claude Arnaualt gick på charmoffensiv

och
plötsligt så blev det ett okristligt liv

För
så går det till på de bildades scen

Jag
önskar jag kunde sa Sture Allén

För
om poetissor ska nypas där bak

Så
måste det göras med snille och smak

Så
även en gentleman tycker om ben

Om
inte de sitter på Sture Allén

Då
slank genom dörren en allvarsam dam

med
välknuten blus var hon bister och stram

och
då blev det tyst under kronornas sken

Vad
var det som hände sa Sture Allén

Och
priset tog Dylan och parnassen kved

För
timman var slagen och tiden ur led

och
Horace på fyllan satt stel som en sten

Vem
fan är Bob Dylan sa Sture Allén

Nu
vaknade sömndrucken Kristina Lugn

Hon
mumla nåt ohörbart om våran kung

Nu
vänder vi blad, sa vår konung och sken

och
Sture sa CG nu väntar supén

Men
plötsligt så blevo de aderton blott

En
spillra av det som Gustavius sått

Och
sparkar man ut dem som vållar problem

så
blir allt som förr tänkte Sture Allén

Och
några försvann för att några fick gå

arton
blev elva och de var för få

Och
snart satt han ensam i ljuskronans sken

Så
slutligen blev våran Sture allen.

”Margot Wallström självkritisk: ”Vi borde lagt mindre fokus på Stockholm”

Utrikesminister Margot Wallström tror att Socialdemokraterna hade gjort ett bättre val om partiet hade varit mer närvarande ute i landet, och lagt mindre fokus på Stockholm.”

Frånsett bilden är detta ett klipp ur DN 2018.09-22. Min kommentarer är att Margot W inte förstår vad som hänt/händer i landet. Hon har ju själv (med ett välavlönat förflutet inom EU) under fyra år drivit en av orsakerna till valnederlaget: EU-kramandet och feminismen (den feministiska utrikespolitiken). Hennes partikamrater har bidragit med en mängd annan mismanagement på diverse politikområden, såsom invandring, bostäder, skola, sjukvård, försvar osv. Väljarna har insett att s-partiet inte duger och röstat mot Löfven, Wallström och dom andra i den svenska politikens B-lag.

Då folket i senaste valet röstat för en 64 %-ig borgarmajoritet, utan att en ny regering snabbt sätts på plats, så blir den givna lösningen att regeringen borde avskeda folket, skriver Ivar Arpi i en störtskön artikel på SvD 2018-09-20. Demokratin ställs alltså på huvudet…

Det är trösterikt att det finns journalister som – även om dom uttrycker tillspetsade personliga åsikter – drar i hög grad riktiga slutsatser om vad som förefaller ske i Sverige.

Regeringen borde avskeda folket

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktigta fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig dom flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i, på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolors och liknande landet runt.

Men här måste jag grundligt ha tagit miste. I vart fall syns inte skolningen rörande särskiljande av fakta och åsikt som en skön oas dagens svenska massmedia. Okej att flera lysande undantag finns – och att ledar- och kultursidor od ofta hålls för sig – men i övrigt vill jag påstå att en dominerande del av det journalistiska stoffet numera är en pösig deg där faktaredovisning och värderingar bakats samman. Inte sällan är det åsikter om händelser som presenteras. Det förefaller som den traditionella skolningen genom äldre kollegor i stor utsträckning avvecklats i och med att många av dessa numera lämnat redaktionerna för att som fristående företagare leverera ett antal kolumner per månad. Och i de många kolumnerna syns tyvärr alltför sällan yrkets bas, dvs förmågan att tydligt var för sig bena upp fakta och åsikt. Nej denna stringens är nu ute. I stället domineras kolumnerna av en vanlig författarambition, dvs att med inlevelse eller humor berätta om synen på omgivningen eller det egna livet. Texter och ord blir på så vis en form av förströelse. Dom egna värderingarna av uppgifter och händelser dominerar innehållet i journalistens budskap. Jag tror det sammanhänger med en förändring i journalistens syn på sig själv. Från rapportör till en person som värderar skeenden.

Jag vill inte påstå att det är en arbetsstil som journalisten direkt uppmanats till i de utbildningar jag nyss nämnt. Men i hög grad indirekt, tror jag. Utbildningarna har vid sidan om texthantering nämligen ett tydligt fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och liknande värden. Detta betyder att skolningen är idéinriktad på viktiga, men mjuka och i hög grad åsiktsbaserade, västerländska samhällsideal. Jag förstår att mediernas villkor är annorlunda idag än förr. En verklighetsanpassning är naturlig. Men det verkar som om journalisterna nu önskar matcha den exploderande åsiktsförmedling som sker på Facebook, Twitter, bloggar och annat på Internet. Är inte detta bra, undrar kanske en irriterad läsare? Nej svarar jag, inte som huvudlinje för journalistiskt arbete. Risken blir alltför stor att en ung journalist fastnar i åsikternas värld och glömmer den för jobbet centrala färdigheten att försiktigt hantera hårda kunskaper och fakta. Enligt min mening syns en negativ publicistisk tendens tydligt i dagens svenska media (kvällstidningarna har sedan länge grävt sig långt ned i de känslornas sugande kvicksand). Som jag ser det är orsakerna till dagens dystra verklighet minskat intresse från nyhetskonsumenterna, redaktioner under starkt kostnadspress, ökat fokus på pristävlingar och medieinterna arrangemang, glesare led av medarbetare av den ”gamla faktastammen” och så nu en ung individualistiskt uppfostrad generation från landets många och värdeförkunnande skrivarskolor.

Framväxten av särskilda utbildningar för journalister har alltså skapat en form av faktaresistens och en yrkesroll som vilar på åsiktsgrund. Följden har blivit personer som besjälas av en tro eller mer korrekt en typ av politiskt program. Följden blir att verkligheten hamnar i bakgrunden. Därför trängs självkritik mot dom egna tankarna undan. Med en delvis haltande parallell kan man säga att världshistorien många gånger har sett en liknande utveckling på grund av religiös fundamentalism. En gång i kalifernas Bagdad (efter islams guldålder). En annan gång i medeltidens Europa (efter romarrikets fall). I båda fallen blev resultatet att det fria ordet och tanken tvingades till reträtt. I båda fallen stagnerade samhällenas utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag bläddrar i DN och SvD – eller knäpper på SR/SVT – tycker jag mig alltså se hur fakta retirerar och åsiktsjournalistiken kliver fram. Om du inte tror mig, så testa. Läs och lyssna noga själv! Vad är det som sker? Jo, kolumnister på rad med egna kåserier. Även kulturanalyser där vad som helst kan påstås. Debattartiklar från ledande tyckare inom politik och universitetsliv. Och kanske mest besvärande, mängder av rubriker som inte ens försöker vara neutrala, utan i vinklade ordalag talar om vad läsaren/lyssnaren/tittaren ska tycka i det aktuella ämnet. Om jag nu bortser från ett kraftigt ökande inslag av nöjes- och förströelseinslag – samt lavinen av menlösa tävlingar av alla slag – anser jag att den aktuella utvecklingen är allvarlig. Det rör sig om en form av åsiktsmanipulation som prenumeranter och betalare av radioavgift drabbas av. Ifall brutalare saker händer i diktaturer skulle vi tala om propaganda. Men den som påstår att DN, SvD, SR och SVT sysslar med något i den riktningen riskerar i vårt land att ses som en vettvilling.

Det är troligt att min bild i någon mån påverkats av mediernas rapportering av den pågående valrörelsen. Här har DN, SvD och Sydsvenskan excellerat i illa dold åsiktspåverkan (på nästan alla tidningssidor). Och SVT har två dagar före valet till och med tagit avstånd från SD, ett av Riksdagens större partier. Rubriker och inslag har metodiskt främjat de sk röd-gröna – däremot har vänsterns fiende, SD-partiet, nästan konsekvent motarbetats. Men mina påstående om en medial förskjutning från fakta till åsikter baseras inte på valrörelsen utan främst på många års idogt läsande av landets största tidningar och tillbringande av åtskillig tid framför radion och teven. Som framgått anser jag att något omvälvande håller på att ske. Mot bakgrund av ägarbolagens höga svansföring är utvecklingen en häpnadsväckande attack mot drömmen om svenska kvalitetsmedia. Många små steg tas varje dag mot en nöjes- och sensationsjournalistik i stil medden som florerar i Expressen, Aftonbladet och TV4. Vi ser en bransch i förändring mot det lättsmälta. Många medlemmar av landets journalistkår bär, tillsammans med mediaföretagen, en tung börda för det tilltagande dunklet kring fakta och den ökande åsiktsbildningen. Jag tror att många läsare eller lyssnare tycker att dom hellre kan ha med fristående bloggare på nätet att göra.

Torsten Sandström

2018-09-20

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

”Sverige är bäst i världen på att bidra till en positiv utveckling i världens utvecklingsländer. Det slår den amerikanska tankesmedjan CGD fast i en ny rapport.

En stark migrationspolitik anges som ett av skälen”

Citatet är från DN, som 2018-09-18 fortsätter på linjen av uppsvensk slå-sig-för-bröstet-politik. Om svensk invandringspolitik är det främsta skälet börjar man förstå vad DN ser som Sveriges uppgift i dagens fattiga länder.

Svensk integration funkar dåligt anser flertalet experter. SIDA:s biståndspolitik innehåller betydande inslag av slöseri. Åtstramning behövs i båda fallen. I själva verket tror jag att Sverige fått priset på grund av riksdagspolitikernas goda vilja. Hos dom är ambitionen nämligen på topp! Men förmågan halkar efter. Jag undrar vad skattebetalarna anser?

Några dagar senare skriver Per Gudmundsson en bra artikel på samma tema i SvD (2018-09-20):

Sverige världsbäst på önsketänkande

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Idag vågar jag påstå att försiktigheten ombytts till sin motsats. Lockelsen att spendera på folkets bekostnad har nämligen blivit alltför stor för landets politiker. Detta gäller såväl pengar in till som ut ur statens kassa. Missbruksmönstren är väl kända och smärtar många av nationens skattebetalare, även om många mottagare är nöjda. Dom vanligaste missbruken in är följande:

· Beskattning i så hög grad att medborgarna tappar sugen att jobba extra (exempelvis genom höga marginalskatter och beskattningen av enskilda näringsidkare).

· Beskattning utöver det offentligas rimliga behov (exempelvis då det offentliga tar in pengar för att finansiera flummiga projekt rörande folkhälsa, bostadskvalitet, konsumentfrågor, kulturråd, Forum för levande historia och så vidare).

· Beskattningsom styrningsmedel/avskräckning (exempelvis skatt på drivmedel och flyg).

· Beskattning för att samhället vill lägga pengar på hög (exempelvis då staten bygger egna sparfonder).

· Beskattning som i efterhand förutsätts för att vinna röster i val (exempelvis Perssons maxdagistaxa och Löfvens förslag om en veckas extrasemester med stöd av föräldraledighetslagen). Mer om olika utgifter snart. Det är pengar ut.

Som alternativ till beskattning måste också avgifter nämnas. Statens uttag av avgifter för medborgarens egen begravning eller tevetittande är sådana exempel.

Stora blir även missbruken vad gäller pengar ut från det allmänna. För det första är floran av bidrag gigantisk i vår nation. För att bara ta ett exempel undrar man varför välbärgade svenskar ska ha rätt till barnbidrag. För det andra skulle sannolikt utgifterna för en stor del av landets myndigheter kunna kapas med 50 procent utan att det skulle märkas i sämre service för folket. Jag tänker inte nu på myndigheter i centrum för välfärden, såsom vård, skola, rättsvård och försvar, utan på den mängd av korstågsmyndigheter som skapats för upprätthållandet av ett sken av samhällsvälfärd. Tydliga exempel rör arbetsförmedling, jämställdhet, barnens ställning, föräldraskap, diskriminering, konstnärlig verksamhet, handikappservice med mera. Problemet är nämligen att det bakom en angelägen samhällsfråga ofta byggts upp en byråkrati, som ägnar sin huvudsakliga tid år sammanträden, tjänsteresor och utfärdande av meningslösa riktlinjer utan att några konkreta resultat syns hos gruppen medborgare med aktuella svårigheter. För det tredje är kontrollen av skatternas användning många gånger iögonenfallande bristfällig. Det visar sig exempelvis gång efter annan att flermiljardbelopp försnillas till kriminella företag avseende assistansersättning.

Varför detta systematiska och storskaliga slöseri? Det finns flera förklaringar. En är politikernas naiva önskan att stödja personer med svårigheter (tillsammans med politikernas hopp om omval). De kan därför säga att ändamålet helgar medlen (missbruket). En annan är att myndighetssverige allmänt sett har en avog inställning till kontroll och repression. En tredje och viktigare är den dystra slutsatsen att det är enklare att spendera än att kontrollera. Jämfört med rödpennan för att spara är högre skatt kvick fix. Effekten blir en ökad utpumpning av skattebetalarnas pengar på grund av att politikerna inte prioriterar sparande och kontroll. De tycker bättre om att öppna pengakranen från folket till myndigheter och bidragssökande. Det är ju ”bara” andras pengar som går upp i rök.

Sedan Gustav Möllers dagar har alltså något omvälvande skett i vårt land. Okej, antagligen slösades det en hel del även under hans tid. Så hans ord var kanske en legitimerande rökridå. Men det är inte det viktiga. Det centrala och intressanta är nu den spektakulära kursomläggning som skett. Från sparande till slösande. Trots dokumentation om omfattande byråkrati, storskaligt missbruk och framväxten av organiserad brottlighet hörs inget om att landet måste väcka Möllers ambition till liv. Nej, vi lever i det bästa av samhällen trots att politikerna dagligen strör folkets pengar omkring sig. Möller skulle antagligen kalla dem vaneförbrytare.

Allvarligare är kanske att demokratins kritiker får vatten på sin kran. Jag tänker än en gång på antikens Rom och hur politikerna mot gratis bröd köpte röster av pöbeln. Republiken gick under och ersattes av kejsarmakt. Om inte politikernas slösande med andras pengar upphör hotas sammanhållningen i samhället. Tyvärr tycks faran befogad. På senare tid ser vi tecken på framväxten av en bristande tilltro mellan de styrande och folket.

Torsten Sandström

2018-09-16

I samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Röd text=författarens tolkningstillägg.

Saxat ur Dagens Juridik 2018-09-14:

Tingsrätterna anställer jämställdhetsstrateg – ”ska säkerställa att rättskipningen är likvärdig”

Min kommentar. Ska verkligen någon (utan ansvar för dömandet) viska i domarens öra? I Sovjetunionen såg politiska kommissarier till att ”rätt” beslut fattades…Nu lever vi en annan värld, där varje domare på eget ansvar gör sin lagtolkning – inte efter kommissariens påbud.

Snart har domstolarna en hel rad kommissarier för olika sociala frågor, såsom för barn, klanvåld, utanförskap, klimat osv.

Sverige går som vanligt sin egen väg. Den blir allt smalare. Mindre ansvarsutkrävande. En mer politiserad juridik.